H.F. Spak – en vildros i kyrka och arbetarrörelse - Sören Ekström

Inlagd Samh+SvK 2011-05-30
H.F. Spak – en vildros
i kyrka och arbetarrörelse
Av Sören Ekström
För hundra år sedan tvingades ”socialistprästen” H.F. Spak begära entledigande från sin
prästtjänst. Några vältaliga och minst sagt tydliga predikningar om hur Svenska kyrkan
svek sitt ansvar då man ställde sig på arbetsgivarnas sida i 1909 åts storstrejk och om lantarbetarnas
förhållanden på de uppländska godsen blev för mycket för somliga i kyrkans
ledning. Artikeln grundar sig på ett anförande i Pastor Spaks park i Enköping på Spakdagen
29 maj 2011.
Henrik Fredrik Spak, född 1876 och död 1926, komminister i Tillinge och Svinnegarn,
var en komplicerad person. Stor och godhjärtad, men också utrustad med ett ansenligt
och hett humör.
I första hand gick det ut över de rika och mäktiga, men ibland kunde också kamraterna
i arbetarrörelsen få sig en rejäl omgång. Solidaritet och gemenskap var visserligen
nyckelord för honom, men ändå var han i mycket hög grad en individualist och en ensamvarg.
Spak, ”Socialistprästen”, greps av lantarbetarnas usla förhållanden på den uppländska
landbygden på ett sätt som gjorde att han, med hela sin bakgrund i den svenska överklassen,
högerman till sin politiska uppfattning, ”mot sin vilja tvingades bli demokrat”,
för att använda sina egna ord.
1908 blev han medlem i arbetarekommunen i Enköping. Året efter greps av hur kyrkan
ställde sig på arbetsgivarnas sida i storstrejken 1909. Det gjorde honom upprörd.
Han höjde sitt tonläge och skärpte orden så mycket att han två år senare tvingades begära
avsked från sin prästtjänst. Det beviljades honom den 26 maj av domkapitlet under
ärkebiskop J.A. Ekmans ordförandeskap.
Ekman lever ett ganska anonymt liv i historien, klämd som han är mellan sin föregångare,
den mäktige, bullrande och starkt konservative, bullrande Anton Niklas Sundberg
och sin efterträdare, den radikale liberalteologen och ekumenen Nathan Söder-
1

lom. Söderblom förde för övrigt till dem som menade att Spak inte sagt eller gjort något
som behövde leda till avsked från den prästtjänst han hade.
Efter att ha lämnat sin tjänst levde Spak som agitator – genom både det talade och
det skrivna ordet – och försörjde sig på att ha eget jordbruk.
Symbol för konflikten
Spak står också som en symbol för konflikten, tidvis också striden, mellan Svenska kyrkan,
där de samhällsbevarande och reaktionära dragen var både många och starka, och
arbetarrörelsen. För honom var det en samvetssak att han, präst eller inte, utan omsvep
var tvungen att kritisera sin egen kyrka när den inte stod upp för den kristna kärleksläran
och Jesu bergspredikan. Gudsriket skulle upprättas och det fordrade rättvisa och
jämlikhet.
Det fanns hos H.F. Spak inte bara ett hett humör utan också en omedgörlighet, ett
inre tvång att var konsekvent till det yttersta. Som så många andra radikala socialdemokrater
gick han vid partisprängningen 1917 till Socialdemokratiska vänsterpartiet, men
när många av de andra återvände till socialdemokratin så stannade han i det som sedan
blev Sveriges kommunistiska parti. Så småningom blev han också ateist. Ett halvt år innan
han dog lämnade han också kommunistpartiet.
Varför blev det som det blev?
H.F. Spak har alltid stört mig i min läsning. Jag har undrat varför han – denna ande som
brann för både Gudstro och rättvisa – blev allt hårdare i sitt förhållningssätt gentemot
både kyrka och socialdemokrati.
Varför, har jag undrat, anslöt han sig inte till den förändring av attityden till kyrkan
som pågått ända sedan mitten av 1890-talet bland ledande socialdemokrater och som
Herbert Tingsten har lyft fram i sitt stora verk om socialdemokratins idéutveckling?
Efter sekelskiftet blev socialdemokratin mindre aggressiv i förhållande till religionen
och dess grundvärden, men fortsatt kritisk mot statskyrkan, dess prästerskap och dess
bristande sociala intresse. Den personliga hätskheten tonade tydligt av.
Och varför gjorde han inte gemensam sak med de kyrkliga röster som anslog en helt
ny ton.
Till dem hörde Nathan Söderblom. Redan kring sekelskiftet talade han för att kyrkan
måste höja sin röst för människors rätt till arbete, ordentlig lön, tillfälle till vila och familjelivets
helgd. När han kom åter till Sverige efter att under några år i både Tyskland
och Frankrike ha konfronterats med arbetarprästernas verksamhet var hans engagemang
ännu djupare och intensivare. När han blev ärkebiskop 1914 skrev han i sitt herdabrev
att det för kyrkan var ”omöjligt att med jämnmod se, hur obarmhärtigt hårt den
sociala ordningen trycker på vissa grupper och klasser. Bördorna tynger ojämnt. Många
kroppsarbetare lever i bästa fall under en ekonomisk otrygghet, som andra samhällsklasser
inte äger en aning om”.
Men Söderblom var inte ensam, där fanns också personer som Axel Lutteman, Natanael
Beskow och Otto Centerwall, Samariterhemmets direktor. Eller John Personne, den
inte särskilt radikale biskopen i Linköping, som trots det bara något halvår innan Spak
tvingades lämnade sitt ämbete talade klarspråk om att en präst mycket väl kunde vara
socialist.
Just kring det år då H.F. Spak lämnade ämbetet tog sig en rad unga teologer an det
som då kallades ”arbetarfrågan”. Också detta har Herbert Tingsten klarlagt i en genomgång
av kyrkliga skrifter om sociala frågor åren 1900-1920. Pastor Spak kunde i kyrkan
2

under bara åren kring sin framtvingade avgång ha upplevt ett stöd i en formlig flod av
kyrkliga böcker som behandlade, och nu läser jag upp boktitlar, Bibeln och den sociala
frågan, Kyrkans sociala uppgifter, Jesu sociala program, Kristendom och fattigdom, Den
kristna människan och folkets nöd, Diakonin och arbetarvärlden, Kyrkan och klasskampen,
Kyrkan och den sociala nöden.
Svaret på varför det blev som det blev ligger nog i H.F. Spaks person. Visst är det på
många sätt uppmuntrande att ta del av historien om H.F. Spaks liv. Han var ett föredöme
i fråga om mod, radikalism och konsekvens. Han var rakryggad och omutlig. Men det
fanns också en bitterhet, en tragik, i hans liv, liksom ett behov av att i den yttersta konsekvensens
namn ta avstånd från allt i det liv han tidigare levt och i den tro han tidigare
haft. Spaks senare liv kom i högre grad än hans begåvning och hans moraliska resning
förtjänade att bli en politisk och andlig ökenvandring.
Jag kan inte låta bli att jämföra med några av H.F. Spaks generationskamrater, alla invalda
i riksdagen året efter att Spak tvingats lämna sin prästtjänst, alltså 1912.
Fabian Månsson
Fabian Månsson var född fyra år före Spak och död tolv år efter honom. Han var minst av
allt en slätstruken figur. Färgstarkare personlighet får man leta efter: fiskarson från Blekinge,
med en termins skolgång, boddräng, grovarbetare, rallare, sjöman, stamanställd
artillerist, under ett kvartssekel riksdagsledamot (där han i kammaren myntade orden
”Vet hut, vet sjufalt hut!”), välrenommerad historisk författare och filosofie hedersdoktor
vid Uppsala universitets 450-årsjubileum.
Fabian, man använde oftast enbart förnamnet, kom att bli en av 1900-talets mest
spännande gestalter i gränslandet mellan Svenska kyrkan och arbetarrörelsen, kristendomen
och socialismen. Han var en skicklig och humoristisk folktalare, man tror att han
höll 8 000 tal. Han kunde hålla åhörarna engagerade i tre-fyra timmar och ibland mer.
Dessutom kunde han använda de mest oväntade och drastiska formuleringar, som då
han yttrade att ”jag vet ytterst litet om Marx, men det bekymrar mig inte, ty det intresserar
mig långt mer om den svenske arbetaren har en gris att slakta och en ko att mjölka
än allt vad Marx har skrivit och gjort.”
Som ung var han frälsningssoldat. Till de många historierna om Fabian hör hur han
mitt i en predikan i armén irriterades av några ynglingar som uppträdde störande vid
dörren och avbröt sin predikan med orden ”Nu ska jag be Gud om lov att få tjäna satan
fem minuter”. Därefter tog han av sig rocken och rusade ned längs gången i Frälsningsarméns
röda skjorta och kastade ut fridstörarna, varefter han återupptog predikan.
Fabian Månssons politiska väg började liksom Spaks i det socialdemokratiska partiet
och i dess ungdomsrörelse. Vid partisprängningen 1917 valde Fabian Månsson liksom
Spak att gå till vänstersocialisterna, där han tillhörde högerfalangen, men i motsats till
Spak kunde han inte acceptera knytningen till Moskvakommunismen. Därför återvände
han till det socialdemokratiska moderpartiet, där han hamnade i vänsterfalangen.
Fabian Månsson uttryckte samma misstro mot kyrkan som Spak. Han kritiserade
oförståelsen för arbetarnas förhållanden, liksom den tyskvänliga aktivism och nationalism
som han såg i kyrkan.
Att han lämnade frikyrkligheten berodde nog på den avoghet gentemot arbetarrörelsen
som han såg där. På ett annat plan hyste dock Fabian en beundran för väckelserörelsen.
Den kom till uttryck i den första av hans stora böcker, den märkliga Rättfärdiggörelsen
genom tron – skildringar från den frikyrkliga rörelsens genombrott. Han beskrev där
hur väckelserörelsen spelade en viktig roll för framväxten av det folkliga inflytandet.
3

Nathan, Fabian och kyrkan
Det uppstod en märklig och fascinerande vänskap mellan Nathan Söderblom och Fabian
Månsson. Söderblom såg till att Fabian blev ledamot i 1919 års psalmbokskommitté.
Utnämningen skedde samtidigt med att Månsson som ledande vänstersocialist hölls under
uppsikt av säkerhetspolisen. Jag gissar att det är enda gången säkerhetspolisen intresserat
sig för en psalmbokskommitté i Svenska kyrkan.
Flera partivänner kritiserade Fabian Månsson för detta engagemang. Hans svar blev
att han var ”mycket stolt över, att det genom psalmbokskommittén givits mig tillfälle att
bekämpa den materialism, som likt en förhärjande ökenvind drar fram över den svenska
arbetareklassen” och att det genom detta ledamotskap ”för arbetareklassen vunnits
mera än genom 100 socialistiska broschyrer”. Han såg dessutom psalmerna som en
svensk kulturskatt och han var en i grunden religiös människa.
Fabian Månsson kunde mer än Spak se med kärlek på kyrkan, mitt i den hårda kritiken.
Han ogillade dessutom kravet på att skilja stat och kyrka ”trots”, som han skrev, ”att
kyrkan är en härd för mycken, det kanske är ett hårt ord att säga, folkfientlighet, och
trots att den rest mycket motstånd mot folkliga strävanden. Jag tror å andra sidan, att
den är mäktig en tillräcklig föryngring för att kunna spela i viss mån, ja i hög grad en ledande
roll inom vårt folk. Hon har varit möjlig att uppfostra, hon är till oigenkännlighet
förvandlad, och jag är alldeles säker på att hon så småningom kommer att ännu mer att
bliva möjlig att bliva folkets på en gång tjänarinna och ledarinna.”
1920 talade vänstersocialisten Fabian Månsson vid Allmänna kyrkliga mötet i Stockholm.
Den här gången var ordvalet försonligt. Fabian Månsson talade om hur ”de gamle”
hämtade sin näring i Bibeln och hur ställen som Bergspredikan fungerade som andliga
”kraftbatterier”. Nu, när samhället höll på att ordnas upp, så måste enligt Fabian den
andliga maten fram. Han kritiserade materialismen, inte minst i arbetarrörelsen.
Nathan Söderblom uppskattade Fabian Månsson – och han uppskattade de romaner
som Fabian skrivit. När han läst den första av dem ville han att Fabian Månsson skulle
skriva nästa års böndagsplakat, ”mest för allvarets skull, men också för svenska språkets
skull, som har must och rytm på dessa sidor.”
Nathan Söderblom och Fabian Månsson blev personliga vänner. Ärkebiskopen hyste
en uppenbar beundran för den före detta revolutionären. Och Fabian Månsson hyste stor
respekt för den odogmatiske ärkebiskopen.
Ernst Klefbeck och Harald Hallén
En annan generationskamrat till H.F. Spak var Ernst Klefbeck, född tio år före Spak och
död 24 år efter honom. Han kom från Göteborg och blev i Stockholm en av de första arbetarprästerna.
Så småningom blev han kyrkoherde i Sofia församling. Redan 1907, då
han var pastoratsadjunkt i Katarina församling (där H.F. Spak senare skulle förlora ett
prästval trots att en majoritet av de röstande stödde honom), valdes han in för Socialdemokraterna
i stadsfullmäktige och samma år som Fabian Månsson blev han alltså
riksdagsledamot.
1914 gav bondetåget sitt stöd till Gustaf V i försvarsfrågan. Demonstrationen, som
samlat 30 000 deltagare från hela Sverige, var ett direkt politiskt angrepp på den liberale
statsministern Karl Staaff och hans regering. Bondetåget fick ett starkt kyrkligt stöd.
Det noterade arbetarrörelsen, som inte glömt bort det stöd som de menade att kyrkan
gett arbetsgivarsidan under 1909 års storstrejk. De såg också att en av ungkyrkorörelsens
ledare Manfred Björkquist, senare Stockholms stifts förste biskop, spelade en aktiv
roll i den så kallade pansarbåtsinsamlingen.
4

Arbetarna svarade med ett arbetartåg med 50 000 deltagare. Det är en mäktig syn att
se på bilden där arbetartåget närmar sig Mynttorget med Hjalmar Branting och Ernst
Klefbeck i täten, sida vid sida.
En ytterligare profil vid denna tid var folktalaren, kyrkoherden och prosten Harald
Hallén, född åtta år efter H.F. Spak och död ett halvsekel efter honom. Också han valdes
alltså in i riksdagen 1912. Riksdagskarriären blev lång, den varade till 1960. I många år
var han ordförande i Konstitutionsutskottet och han hann under sitt sista år som sådan
ta sig an den motion från bland annat Rolf Edberg som så småningom (men först fyra
decennier senare vid millennieskiftet) skulle leda till en reformering av förhållandet
mellan stat och kyrka. Det skulle kanske inte ha glatt Harald Hallén att få uppleva Svenska
kyrkans frigörelse, eftersom han på 1910-talet i debatterna med Arthur Engberg talade
varmt för statskyrkosystemet. Den blivande ecklesiastikministern Engberg ville då
avskaffa statskyrkosystemet, medan Hallén ville behålla det för demokratins skull, för
att inte kyrkan skulle kunna utnyttjas av reaktionära krafter och för att de vetenskapliga
framstegen skulle kunna fortsätta att påverka kyrkans budskap. Han pläderade dock för
att Svenska kyrkans frihet, egenart och karaktär som trossamfund skulle betonas också
inom ett statskyrkosystem.
Ernst Klefbeck och Harald Hallén spelade under flera decennier en viktig roll inom
socialdemokratin genom att de energiskt slog vakt om Svenska kyrkans identitet – återigen
i polemik med Arthur Engberg som då svängt. Nu valde Engberg i stället för statskyrkosystemets
avskaffande dess ”restlösa förverkligande”, som han uttryckte saken. Nu
ville han avlöva Svenska kyrkan så mycket av dess makt som möjligt, även över kyrkliga
angelägenheter. Staten skulle vara för religionsvården, tyckte Arthur Engberg . En friare
kyrka riskerade att bli en fara för det svenska samhället. Engbergs nya synsätt ledde till
att han, något provocerande kan man tycka, föreslog att biskoparna skulle avskaffas,
införa en kyrklig överstyrelse och utse en generaldirektör för detta ”kungliga salighetsverk”.
Nu tvingades Hallén och Klefbeck ta sig an Engberg från det motsatta hållet mot
tidigare.
Jag tror att man med rätt kan påstå att slutet av 1930-talet, liksom decennierna efter
Andra världskrigets slut, präglades av stiltje i diskussionen om kyrka och arbetarrörelse.
Undantaget är socialetiken som bröt fram i olika skepnader i Svenska kyrkan under
denna tid. På det sättet blev den kristna etikens betydelse i samhället i stort ett viktigt
ämne. Så blev till exempel arbetsetik och medicinsk etik centrala begrepp.
Tre sätt att se på kyrkan
Man kan säga att det för arbetarrörelsen funnits tre sätt att se på kyrkan:
1. En negativ inställning till kristendomen och därmed också kyrkan.
2. En neutral hållning till kyrkan och betoningen av varje människas rätt att fritt
välja religiös hållning och tillhörighet till trossamfund.
3. En förening av kristendom och socialism, en kristen socialism – något som Broderskapsrörelsen
stått för.
Den negativa hållningen till kristen tro och kyrka var stark under arbetarrörelsens pionjärår.
Då var den hållningen inte märklig. Svenska kyrkan var en stark företrädare för
det konservativa överhetssamhället, i hög grad en överklassens kyrka. Redan Nathan
Söderblom konstaterade att det valet var tämligen naturligt.
Annorlunda kunde det förhålla sig med frikyrkorörelsen. Den kände man igen som en
folkrörelse och som en rörelse öppen också för småfolket. Katolska kyrkan visste man
ganska litet om. Den som verkligen hade en uppfattning om denna kyrka var Fabian
5

Månsson som fasade inför risken att katolikerna skulle återkomma till Sverige – men jag
undrar om han inte var litet väl färgad av katolicismen under medeltiden, som han ju
skrivit om i sina böcker.
Den neutrala hållningen, ”religionen som en privatsak”, kom tidigt att prägla arbetarrörelsen
redan i början av 1900-talet och har sedan varit – och är fortfarande – den dominerande.
Det var till detta uttryck man flydde för att under åren efter andra världskriget
slippa driva frågan om avskaffande av statskyrkosystemet. Men man kan också säga
att det var denna hållning som låg bakom Margot Wallströms, Marita Ulvskogs och
andras initiativ då det stora utredningsmaskineri som ledde till millennieskiftets statkyrkareform
sattes in med full kraft i slutet av 1980-talet.
Den kristna socialismen i en tidig, närmast utopistisk form, hade företrädare i Sverige,
som till exempel A.F. Åkerberg. Med större kraft bröt den dock fram under 1920- och
1930-talen. Det var också under denna tid som Broderskapsrörelsen bildades. En del av
inspirationen kom från den betydligt bredare engelska kristna socialismen. Vi kan väl
också påstå att den starkt ideologiskt drivna svenska kristna socialismen, inte minst
bland unga människor, stärktes rejäl under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
I dag – en ny tidsanda
I dag lever vi i ett nytt samhälle där de förr så mäktiga rörelserna – kyrkan och arbetarrörelsen
– båda möts av nya utmaningar. De två stora och starka samhällskrafterna är
inte längre så självskrivna som tidigare. Jag märker också själv allt oftare att de gamla
begreppen och kategoriseringarna blir allt svårare att använda. Andra rörelser spelar en
större och större roll – Amnesty, Greenpeace, miljöorganisationerna och andra.
Med nya tider kommer en ny tidsanda. Det enhetliga samhälle som tidigare funnits
har brutits upp och ersatts av mångfald, pluralism och lokala lösningar. Mångfalden ökar
i en rad mycket skilda avseenden, till exempel etniskt ursprung, levnadsvanor, livsstil
och intresseområden. Befolkningen blir allt mer heterogen. Sverige blir multikulturellt
och multireligiöst. De gamla auktoritetssystemen spelar inte längre sin gamla roll. De
stora sanningar som tidigare omfattades av mycket breda majoriteter ifrågasätts och
utsätts för misstro - gudstron, folkhemmet eller vad det månde vara. I takt med de gamla
auktoritetssystemens svagare ställning vacklar sjunker också förtroendet för de stora
traditionella institutionerna och rörelserna. Det gäller kyrkan, men också de gamla folkrörelserna,
de fackliga organisationerna och det politiska livet.
Jag vet inte om jag har rätt, men jag tror att den ursprunglige socialistprästen H.F.
Spak kanske skulle kunna se en hel del som är förlåtande i vår tid, inte minst för kyrkan i
vid mening:
6
Han skulle kunna notera att den liberala teologi som var så ifrågasatt på hans tid
snarast har blivit norm.
Han skulle nog inte ha något emot kvinnliga kolleger i prästämbetet och som biskopar.
Inte heller skulle han nog stå främmande inför den ekumenik som var otänkbar
på hans tid.
Han skulle se en kyrka som i decennier har arbetat för fred och internationell
rättvis – och som har varit en av de starkaste påtryckarna för solidaritet med
tredje världens länder.

Han skulle se en kyrka som under det senaste det senaste halva decenniet varit
en ivrig aktör i miljö- och klimatdebatten – och som har pläderat för långsiktig
hållbarhet.
7
Han skulle, kanske med förvånig, se att det är kyrkan som – inte mist genom sina
diakoner – har tagit debatten med både socialdemokratiska och borgerliga politiker
om asylsökande flyktingar, apatiska barn och sjuka och utförsäkrade människor.
Det skulle ha varit spännande att se honom möta en feministisk teologi (och kanske
till och med queerteologi) som på ett radikalt sätt ifrågasätter kyrkans sätt att
fullgöra sitt uppdrag.
Pastor Henrik Fredrik Spak, skulle jag säga till denna mycket vilda och taggiga ros om jag
träffade honom i någon av Enköpings trädgårdar, jag vet att det var länge sedan Du slutade
att kalla Dig pastor – men för mig är Du alltid pastor Spak. Skulle vi inte kunna sätta
oss ner på en bänk och prata? Det är så mycket jag skulle vilja veta för att förstå Dig.