Västerbottens museum

VÄSTERBOTTEN 

1966

VÄSTERBOTTEN 

Västerbottens läns 

hembygdsförenings 

årsbok 

1966 

Årgång 47

Redigerad av Inger Zachrisson 

och Per-Uno Ågren 

Omslagsbild: Sture Meijer 

Tryckt på glättat tryckpapper av 

Nyheternas Tryckeri Umeå 1966 

Årsbokens expedition: Länsmuseet, Umeå 

Tel. 11 86 35, växel. Postgiro 6 26 22. 

För uppsatsernas innehåll är resp. författare 

ensam ansvarig.

Innehåll 

FOLKE NORDSTRÖM Tio landskap av Sture Meijer I 

EMMA BERGSTRÖM-ANDELIUS & Om lapska rotkorgar och deras 

KATARINA ÅGREN bindning 1 

LOUIS HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland 1655 77 

OSSIAN EGERBLADH Nybyggarna i Vargträsk 90 

SVEN HANSSON Om rävjakt, ekorrjakt och 

konsten att flå en ekorre 100 

HARRY THÅLIN Fornlämningstyper och nivåförhållanden 

i övre Norrlands 

kustland 108 

INGMAR FLODSTRÖM Glimtar från konstlivet 

1965—1966 115 

Länsmuseets utställningskalender 

1965 125 

TORSTEN CEDERBERG Hänt i länet 1965 135 

Föreningsmeddelanden 1965 177

Solglänta 

TIO 

LANDSKAP 

i

FOLKE NORDSTRÖM 

Tio landskap av Sture Meijer 

Västerbottens och Skellefteås Sture Meijer har genom en serie 

intressanta utställningar under de senaste åren, nu sist och 

främst på vårens stora separatutställning i Umeå, blivit känd 

och uppskattad som konstnär även utanför länets gränser. I 

början av 60-talet var det framför allt landskapen, sedan följde 

intensiva djup- och rörelsestudier i cirkusmiljö för att avlösas 

av det sista årets inträngande i den problemfyllda människogestalten, 

kluven och gåtfull. Som målare, framför allt i olja, 

slog Sture Meijer definitivt igenom med Umeå-utställningen. 

Hans akvareller är också välbekanta. Tecknaren Meijer har 

däremot inte på samma sätt lyckats nå den position, som hans 

svartvita skapelser berättigar honom till. Därtill är teckningen 

som konstart inte tillräckligt förstådd och uppskattad. Den är 

inte så omedelbart slående och påträngande som måleriet. Men 

för konnässören, som har viljan och förmågan att i lugn meditera 

inför verken, har teckningen ofta oändligt mycket att 

ge- 

Årsboken vill här presentera konstnären som landskapstecknare. 

Det är tio landskap i blyerts från åren 1961—63 som har 

valts ut. De är intressanta i sig själva, på visst sätt förstudier 

till oljemålningar men alla samtidigt färdiga konstverk. Men 

dessutom ger de en inblick i den konstnärliga problematik, som 

har fört honom fram till tredimensionella rumsexperiment i 

dagens bygglådemålningar med spegelbilder. 

En landskapsteckning lever oftast på linjen, konturen, och ger 

genom associationer via motivet inte bara en konstupplevelse 

utan också i fantasien en naturupplevelse. Landskapsteckningen 

är också oftast starkt lokalt förankrad. Den ger en vy, en 

minnesbild av ett större eller mindre stycke natur. För Sture 

Meijer betyder linjen mindre än ytan, konturen mindre än 

II

Fragment av skog

ildrummet. Det är mycket av målning, som framtrollas av 

pennan. Färgvisionen söker konstnären hålla kvar i teckningen. 

Några motiv är hämtade från Vitberget i Skellefteå, några från 

konstnärens torp i Högåsen i Kåge. Men motivet i yttre bemärkelse 

betyder föga. Det skulle knappast gå för en utomstående 

att ute i naturen lokalisera platserna. Det är i varje fall tämligen 

likgiltigt. Och ändå är det fråga om inträngande studier, 

inte bara konstnärligt utan också ur natur- och klimatsynpunkt 

inträngande. Liksom lokalkaraktären saknas, så saknas också 

mera påtagliga spår av mänsklig kultur: inga hus syns, inga 

människor eller djur — endast ytor och dagrar, skog, klippor 

och enskilda träd. Konstnären har avsvurit sig alla dekorativa, 

pittoreska och litterära ingredienser, som kan locka honom och 

åskådaren bort från det konstnärligt väsentliga. 

Vad Sture Meijer söker är alltså inte det natursköna. Det är 

inte heller friluftsmänniskans befriande upplevelse av skog och 

frisk luft. Naturen är för honom främst möjligheter till motiv, 

som korresponderar med den konstnärsproblematik, som han 

för tillfället brottas med, och ett uttrycksbehov, som måste 

förlösas. Det blir inträngande studier av brottstycken av träd, 

skog, klippor. Men vad man ser är främst ytor, rumskontraster, 

illusion av färg, djup svärta och dagrar. — Med konstnärens 

utveckling genom åren har motiven förändrats, men mycket av 

det väsentliga i den konstnärliga problematiken finner man redan 

här. Genom dessa teckningar tycker jag att man ser hur 

logisk konstnärens utveckling egentligen trots allt har varit. 

Stannar man t. ex. inför teckningen "Fragment av skog" frapperas 

man kanske först och främst av den väl genomtänkta 

kompositionen och balansen. Med pennan har konstnären saftigt 

streckat ytor, försiktigt anat fram andra, åter lämnat bladets 

vithet orörd. Men det är en fast och ändå levande horisontalitet 

och vertikalitet, rytmiskt grupperad med prismatisk 

skärpa. "Fragment av skog" ger ansatsen till en form- och ljusupplevelse, 

som blir det bestående intrycket, även om man 

anar sig till att vertikaliteten är trädens stammar. Mittens horisontal 

är en påtaglig marklinje, som skymtar fram och bidrar 

V

VII

Dimlandskap 

VIII

till djupupplevelsen. Yta läggs till yta, tränger på eller sjunker 

tillbaka. Men blyertslinjen betyder något mer än som medel 

att bygga upp ytan. Ibland glesnar strecken, vart och ett ökar 

då i självständighet och så framträder linjeriktningen klarare 

— horisontal, diagonal — men alltid samlad i plan. "Fragment 

av skog" är intressant också därigenom att mitthorisontalen 

även kan upplevas som en vattenlinje, där skogsfragmenten 

ovanför i något förändrad form speglar sig i ytan nedanför. 

Trots den fasta kompositionen och organisationen finns där en 

visionär lätthet, en ljus glädje. 

Fast uppbyggd, men med djupare svärta, kraftfullare "drive" 

i pennan visar "Mörk skog", som också emotionellt gör ett 

oroligare, mindre förlöst intryck, en annan sida hos konstnären, 

medan i "I skogsbrynet" återigen ett ljusare men mindre 

organiserat intryck gör sig gällande. "Stig in i det djupa gröna" 

ger en rörelse inåt, som redan titeln avslöjar. Bilden är organiserad 

kring en mittaxel, mot vilken linjerna för ner, medan 

den antydda marken koniskt reser sig uppåt-inåt och möter 

"grönskan". Här märker man åter, liksom i flera andra teckningar, 

att färgen är väsentlig för konstnären också i svart-vitt. 

"Dimlandskap" representerar en lek och rörlighet, som är ensamstående 

i kollektionen. Det är ett parklandskap med träd 

och nakna grenar, som framträder ur dimslöjorna. Tekniken 

är endast delvis densamma som i de övriga teckningarna. Men 

mot de med blyerts skapade ytorna står här inte bara dimridån 

utan också linjen, som för en gångs skull har en bärande funktion 

i dessa teckningar. Linjen, silhuetten betyder även rörelse. 

Kompositionen är också här fast, främst byggd på vertikaler, 

men det nakna grenverket, som här och var lösgör sig ur dis 

och trädstam ger en glidning mellan verklighets- och drömvision. 

Här kan man tycka sig uppleva spegeleffekter i den 

nedre delen av kompositionen, vilket ytterligare understryker 

det visionära. 

I "Träd med klippor" står några stammar mot ett antytt klippparti, 

där man känner konstnärens vilja till volymkänsla — 

trädet framför, bergskrevan med sitt bakåtvikande skuggparti 

IX

Träd och klippor

Landskap efter regn 

XII

innanför. Här är också de ljusa partierna samlade till större 

ytor, klipphällarna i dagsljus. Det lilla naturutsnittet är också 

i detta fall fast organiserat kring en vertikal — eller i det närmaste 

vertikal — axel. 

I "Berg och moln" har kompositionen gjorts öppnare, över 

berghällar med enstaka skuggpartier ser man bort mot horisonten 

med moln och lätta skyar. Också här är det främst de 

täta, parallella strecken sammanställda till ytor och i mindre 

grad linjerna, som bygger upp landskapet. En och annan kraftig 

konturlinje finns där, men den är föga djupskapande. Det är 

mera genom ljus- och mörkerkontrasterna, som djuprummet 

bildas. I denna teckning märker man mer av naturstudien. 

Landskapsupplevelsen väger jämnare mot form- och färgupplevelserna. 

Något av detsamma kan väl sägas om "Landskap 

efter regn", även om närsikten här åter är mer dominerande. 

De våta, hala hällarna och den uppfriskande spirande markvegetationen 

har konstnären frammanat i en samlad form. 

Även i teckningen är det målaren Meijer, som vi möter. Ytor 

och valörer visar, att han också här tänker, ja, ser i färg. Spänningen 

mellan intellekt och känsla, sträng disciplin och frisk 

spontanitet ger rikedomen i bilden. Det finns hos konstnären 

en konstruktivism, som inte är påträngande, en expressionism, 

som måste tyglas. 

XIII

Motsols 

XIV

EMMA BERGSTRÖM-ANDELIUS 

Om lapska rotkorgar 

och deras bindning 

FÖR NOMADSKOLOR OCH ARBETSSTUGOR 

UTARBETAD AV EMMA BERGSTRÖM-ANDELIUS 

Ett nytryck av Emma Bergström-Andelius lilla skrift om lapska 

rotkorgar från 1932 har varit länge efterfrågat. När ett sådant 

nu tack vare tillmötesgående från Emma Andelius' kvarlevande 

släktingar kunnat komma till stånd återges originalskriftens 

förord och huvudtext utan förändringar. Detsamma gäller de 

tecknade illustrationerna. Som komplement till den tekniska 

beskrivningen och de tecknade arbetsmomenten har emellertid 

nu en fotografisk bildsvit tillfogats, vilken tillkommit med bi- 

stånd av hemslöjdskonsulent Karin Lundholm, Umeå, som 

också medverkat vid bildurvalet och de tekniska beskrivningar- 

na. Vidare har undertecknad utarbetat ett par kompletterande 

textavsnitt, "Emma Andelius och den västerbottniska rotslöj- 

den" samt "Traditionsuppgifter om västerbottnisk korgslöjd" 

vilka tillagts som särskilda kapitel. 

2 

Katarina Ågren

Förord 

Att göra korgar är en av de konster, människan först lärt sig. 

Vi ha svårt att tänka oss, att under största delen av den tid, 

människosläktet levat pä jorden, ett så vardagligt och nödvändigt 

instrument som kniven saknats, men under stenåldern 

voro förutsättningarna för slöjd helt andra, än de blevo sedan 

metallerna upptäckts. Även vävnadskonsten fordrar — t. o. m. 

i sina enklaste former — åtminstone en beredning av själva 

materialet, av garnet, genom spinning och för linets vidkommande 

även ett frampreparerande av själva spånadsämnet, färdigheter, 

som människan först på ett högre stadium av civilisation 

förvärvat. 

Korgtillverkningen däremot arbetar med det enklaste material, 

rötter och kvistar, som kunna skrapas rena med en vass stenkant, 

samt de enklaste redskap, fingrarna, tänderna och därtill 

pä sin höjd en benpryl. Därför äro också de folk på jorden 

ytterst få, för vilka korgtillverkning är obekant. 

Korgar kunna förfärdigas på två olika sätt, dels genom flätning, 

dels genom vad vi kalla bindning. Av dessa bägge metoder har 

flätningen den vidaste spridningen och är därför troligen den 

äldsta. Men även bundna korgar förekomma eller ha förekommit 

över större delen av jordklotet. Särskilt skickliga i 

denna konst äro Afrikas negrer och Amerikas indianer. Troligen 

ha bundna korgar även funnits hos alla de gamla folken i 

Europa; numera förekomma de i mera anmärkningsvärd utsträckning 

endast på de stora medelhavsöarna Korsika och Sardinien 

samt på Skandinaviska halvön. Och även här har denna 

slöjd endast i mera ålderdomliga och avlägsna bygder lyckats 

hålla sig kvar, såsom i Dalarna och Jämtlands län, i vissa delar 

av Västerbotten och Lappland, i Telemarken i Norge, med 

flera ställen; dessutom finna vi hos lapparna en rik tillverkning 

av bundna korgar, troligen en gång erhållen som lån frän våra 

nordiska förfäder. 

Den korgslöjd, som ännu i dag lever i nordligaste Sverige, och 

som efterföljande skrift vill bidraga till att rädda från att för- 

4 2

svinna i nutidens industrialisering — denna korgslöjd har utövats 

av våra fäder troligen sedan minst fyra årtusenden tillbaka. 

Och det kan med en sannolikhet, som gränsar till visshet, 

påstås, att vissa grupper av lerkärl från stenålderns senare 

del lånat sin ornamentik från korgar, vilkas väggar äro bundna 

så, att de erhålla figurer av sicksackband, treuddar, stjärnor, 

timglas, virvelhjid m. m. Ty dessa ornament erhållas direkt 

genom den för en viss art av korgbindning tillämpade tekniken. 

Av denna äro de uppenbarligen först skapade, och från korgväggarna 

ha de sedan flyttats över i lergods, trä eller metall. 

Korgslöjden äger sålunda ett betydande intresse för ornamentikens 

historia och även för slöjdernas i det hela. Men dessutom 

har den såsom modern folkslöjd rätt till vår uppmärksamhet 

och vår omvårdnad genom sin vederhäftighet, genom 

sin direkt i material och teknik väl förankrade stilistiska säkerhet 

och genom de möjligheter, den alltjämt besitter, att 

kunna fylla anspråken på god handaslöjd. Det är detta betydelsefulla 

syfte, författarinnan av efterföljande skrift velat 

främja. Fru Emma Andelius har haft lyckan att vara den som 

infört den gamla förnämliga västerbottniska korgslöjden i den 

svenska hemslöjdens verksamhetsfält, må det också bliva henne 

förunnat att genom denna skrift befästa den gamla svenska 

korgslöjdens tillvaro ännu under många släktled efter oss. 

Stockholm den 7 februari 1932. 

Nils Lithberg 

4 3

Material 

Det för rottågskorgar behövliga materialet finns i outtömliga 

massor i våra myrmarker och fjällsluttningar. 

Såväl björk- som granrötter kunna användas. Naturen själv 

anger, vilken sorts rötter som bör komma i fråga. 

För den som bor i de egentliga fjällen säger det sig självt, att 

björkrötter komma till användning, eftersom granen icke växer 

där. I trakter, där både gran och björk växa, kan valet vara 

fritt. Granrötter äro att föredraga till större korgar, såsom 

hushållskorgar och dylika, under det att de smidiga björkrötterna 

lämpa sig mera till prydnadskorgar och finare nyttighetsföremål. 

Redskap för korgbindningen 

U Fig. 

n 

b. 

1. 

a. S-formigt böjt rundjärn, c:a 6 å 8 mm. diam. b. Järnkrok på träskaft, 

c. Täljkniv med något avrundad rygg. d. Pryl. Bäst och hållbarast, om den 

göres av ett fårben, som ej varit kokt. Ledkulan bör sitta kvar. Den ger 

gott stöd för handen, e. Liten, platt tång. 

4 4

Insamling av rötter 

Insamlingen av rötter kan ske dels på våren, dels på hösten. 

Om våren, under savtiden, befrias rötterna lättast från barken. 

Om hösten äro tågerna 1 ljusare än på våren, men alla tåger 

mörkna så småningom, och värdet förringas icke därav. Däremot 

är det alldeles förkastligt att använda ljusa och mörka 

tåger om varandra i ett och samma arbete. 

Man söker rötterna i lös och lucker jord, utgående från det 

träd eller den buske, som man tror vara lämplig. Utefter dikeskanter 

och multnande stockar plägar man finna de bästa tågerna. 

Med det s-formade järnet eller järnkroken fattar man rottågen, 

lyfter upp den och lossar den samtidigt försiktigt ur 

jorden med tillhjälp av järnet och handen. 

Granens rötter äro i allmänhet längre än björkens. Är jordmånen 

lämplig, kunna rottåger av flera meters längd på detta 

sätt dragas upp. 

Rötterna skalas. Detta bör helst ske medan de ännu äro smidiga 

av den naturliga fuktigheten. Sedan kunna de hängas upp 

till förvaring för bindning vid lämplig tidpunkt, då de lätt mjukas 

upp i varmt eller kallt vatten. 

Beredning av rötterna 

Förutom den ovan omtalade skalningen, som utföres med hjälp 

av knivryggen, måste rötterna före bindningen ytterligare ansas. 

Med kniven rensas alla birötter varligt bort, till och med 

de fina trådar, som utgå från de små, så kallade "ögonen". 

Härefter företas klyvningen, ett arbete som fordrar stor försiktighet. 

Efter klyvningen uppmjukas tågen ytterligare på så 

sätt, att den "dras" mellan en över knäet lagd duk eller skinnlapp 

och den rundade knivsryggen, tills den är smidig och blank. 

4 5

En skarp kant på kniven kan lätt skada tågen eller skära av 

den. 

Korgar kunna även bindas av okluvna rötter, men då böra 

dessa vara mycket fina. Sådana korgar bundos förr "så täta, 

att man i dem kan förvara målet kaffe, salt och snus, utan att 

det rinner ut". 2 

Endast bindetågen klyves; stödjetågen är i regel okluven (se 

nedan). 

Skarvning av rottågorna 

Vid bindningen har man att skilja mellan stödjetåg och bindetåg. 

Stödjetåg kalla vi den tåg, vilken bildar liksom stommen i 

arbetet. 

Bindetåg nämna vi den tåg, med vilken stödjetågen överbindes 

och sammanhålles. 

4 6 

Fig. 2. Skarvning 

av tågerna. 

a. Stödjetåg. 

b. Bindetåg. 

En grov stödjetåg skarvas genom att lägga 

de snett skurna tågerna mot varandra, 

varpå skarven lindas över med bindetågen 

(textfig. 2 a). Begagnar man sig av flera 

stödjetåger, lägger man in nya sådana, i 

den mån de gamla taga slut. 

Då en ny bindetåg skall tillsättas, lägges 

denna parallellt med stödjetågen tillsammans 

med sista biten av den bindetåg, som 

skall skarvas vid, och båda överbindas. Eller 

också gör man med knivspetsen ett 

stick i stödjetågen och trär både den gamla 

bindetågen och den nya igenom den sålunda 

uppkomna lilla springan (textfig. 2bj, 

varpå den nya bindetågen noga lindas 

över skarven.

Bindning av rotkorgar med tät vägg 

1. Bindningen av en korg kan börja på olika sätt men utgår 

alltid från mitten av botten. 

En eller flera kluvna eller runda rottåger läggas kring spetsen 

av prylen [textfig. 3). Tag så bort prylen och linda över den 

i ring lagda stödjetågen en finare, kluven eller hel tåg, bindetågen 

[textfig. 4), tills den lilla ringen är fast och jämn. 

F/g. 3. Bindningen börjar. Fig. 4. Bindetågen lindas 

över stödjetågen. 

Ett annat sätt är att över en grövre, avspetsad, rak stödjletåg 

linda den finare bindetågen ett par centimeter (textfig. 5 a), 

böja den sålunda omlindade stödjetågen till en ring, ju mindre 

desto bättre, och sedan fortsätta lindningen. En liten förtjockning 

brukar gärna uppstå över fogen, men denna kan 

lämpligen jämnas ut medelst den platta tången. De gamla 

korgbinderskorna brukade använda sig av tänderna. 

2. Stödjetågen fortsätter och 

bildar nästa varv, som fästes 

vid det föregående på så 

sätt, att bindetågen lägges 

över första och andra varvets 

stödjetåger tillsammans; 

bindningen sker alltså över 

två stödjetåger på en gång 

[textfig. 6). 

I den mån ytterkanten vidgas, 

följer man med vid 5 • L mdning kring rak stödjetdg. 

, . , . „ a. Lindningen börjar. 

bindningen genom att pa b stödjetågen böjes därefter. 

b. 

4 7

lämpliga avstånd träda in bindetågen två gånger på samma 

ställe, d. v. s. mellan samma två "omtag" av bindetågen i föregående 

varv. 

På detta sätt åstadkommes den enkla bindningen av korgbotten 

på fig. 29. Då botten är så stor, man vill ha den, ökar man 

icke längre ytterkanten i horisontell 

(vågrät) riktning. 

3. I stället bygger man upp korgen i 

vertikal (lodrät) led. Genom att helt 

enkelt lägga varv på varv utan ökning 

eller åtstramning får man den 

raka korgväggen. 

En bukig korgvägg åstadkommes ge- 

Fig. 6. Bindningen fort- nom delvis vidgning, delvis åtstramsätter 

varv efter varv. ning av Stödjetågen. 

4. På bilderna å fig. 28 och 31 ligger stödjetågen bitvis fri, omlindad 

av bindetågen, vilken på bestämda avstånd sammanhåller 

de olika varven på sätt som beskrivits ovan under 2, men så 

att den bildar mönster — här stjärnor och romber. (Romb är 

en fyrkant, vars sidor äro lika stora, men vars vinklar (hörn) 

icke äro räta.) Vid framställandet av dessa mönsterbildningar 

lägges bindetågen i det överliggande varvet på ena eller andra 

sidan om närmaste omtag av bindetågen i föregående varv, 

beroende på formen av den figur man vill ha fram (textfig. 7). 

Bilden å fig. 30 visar ett enkelt strålmönster, där varven sammanhållas 

med en kedjeliknande överbindning. Redan med 

andra varvet börjar framställandet av mönstringen, i det att 

bindetågen från detta varv omfattar den lilla begynnelseringen 

på fyra ställen. Två omslag göras på samma punkt, så att de 

bilda liksom en maska. Varv efter varv upprepas detta, med 

nedstick två gånger i föregående varvs maska. Emellan dessa 

nedstick ligger stödjetågen fri, omlindad av bindetågen. 

Nya strålar infogas, när det nya varvet behöver ytterligare stöd 

i det föregående varvet. 

4 8

Fig. 7. Bindning av 

mönsterfigur. 

Lithberg, Rig 1921. 

Tvärsnitt. 

Fig. 8. Bindning av Fig. 9. Bindning 

mönsterfigur med in- av korgar med 

stick i bindetågen. jämnlöpande fin 

Lithberg, Rig 1921. och grov stödjetåg. 

Arbetar man med grov tåg, kan en liknande effekt åstadkommas 

även på annat sätt: i stället för att sticka in bindetågen 

emellan två omtag av föregående varvs bindetåg, sticker man 

den igenom föregående varvs bindetåg, som klyves med knivspetsen 

för att släppa igenom tågen (textfig. 8). 

För att hålla strålarna raka måste lindningen av stödjetågen 

noga avpassas. 

Lindningen är å fig. 30 gjord över endast en fritt liggande 

stödjetåg. På bilden å fig. 32 äro stödjetågerna två eller flera. 

Vi ha här samma kedjeliknande sammanbindning av varven 

som på bilden fig. 30, dock med den skillnaden, att bindetågen 

här icke omfattar två hela varv utan delar på det ena varvets 

stödjetåger, så att sömmen griper om hela det nya, men blott 

hälften av det föregående varvets stödjetåger. 

5. Höjden av konstfärdighet är nådd i gamla korgar, som äro 

bundna av förut omnämnda, okluvna rottåger. 

4 9

Bindningen av dessa korgar har utförts över två parallellt liggande 

stödjetåger, en grov i undre kanten och en smal i den 

övre (textfig. 9). Med prylens tillhjälp stickes bindetågen in 

mellan de parallella stödjetågerna, så att endast den övre, 

smala tågen blir fäste för nästföljande varv. Stygn för stygn, 

så tätt som möjligt utföres detta arbete så, att korgväggen blir 

fast och jämn. 

6. På en sålunda bunden korgs sidor och lock utgöra valkar 

och inflätade olikfärgade tåger en vacker och lämplig dekor. 

Utförandet av dessa prydnader fordrar dock färdighet och noggrannhet 

i högsta grad. 

Då man vill åstadkomma en valk, se fig. 62, bänder man, med 

tillhjälp av tången, det sist bundna varvet utåt så mycket som 

möjligt. Nästa varv fästes på insidan av den utböjda stödjetågen, 

men i föregående varv. Vill man t. ex. att sjunde varvet 

skall bli valk, bänder man ut detta och fäster nästa varv, det 

åttonde, i det sjätte varvet. 

Korgar med inlagda, olikfärgade bindetåger, fig. 50, äro rätt 

vanliga, särskilt i Norrbottens län. Från Arvidsjaur och Arjeplog 

finnas väl bibehållna, stora korgar med rik mönstring. 

Bindesättet är här beträffande stödjetågerna detsamma som 

skildrats under punkt 5. 

Materialet bör vara fint 

och jämnt. 

Utsmyckningen utgöres av 

enkla ränder och rutfigu- 

rer i avvikande färg [text- 

fig. 10). I gamla korgar ät 

en brunröd färg allmänt 

förekommande. Enligt säg- 

nen har denna åstadkom- 

mits med saliv efter tugg- 

Fig. 10. Bindning med olikfärgade nin S av albark. 

tåger. 

4 10

Vacker brun färg kan emellertid erhållas även genom kokning 

av en hel del i Lappland förekommande växter. Den undre 

barken av björken ger sålunda en gulbrun färg. Islandslav, 

stenmossa och pors lämna även bruna nyanser. Nutida korgbinderskor 

tillgripa de bekväma, men ohållbara och allt för 

grella anilinfärgerna i rött, blått och grönt. 

Den färgade tågen inlägges framåt längs stödjetågen och lindas 

över denna så många slag, som mönstret fordrar. Den ofärgade 

bindetågen följer därvid stödjetågen och överbindes med den 

färgade tågen. När så den ofärgade tågen skall fortsätta mönstret, 

följer den färgade på samma osynliga sätt stödjetågen, tills 

den åter skall framträda i mönstret. Samma förfaringssätt alltså 

som vid virkning med garn i två färger. 

7. Förfärdigandet av lock till korgarna medför inga särskilda 

svårigheter. 

Bindning av rottågskorgar 

med genombruten vägg 

1. De i Lappland oftast förekommande korgarna med genombrutna 

väggar äro ostkorgarna, vilka väl sedan gammalt ingått 

som en oundgänglig del av husgerådet hos både nomader och 

bofasta. 

De äro bundna över två eller flera stödjetåger, på samma sätt 

som beskrivits å sid. 9 punkt 4. Se närmare fig. 32. 

2. För att få korgen gles, så att vasslan vid ostberedningen kan 

pressas ut, skiljas varven åt. Detta sker genom att lägga bindetågen 

ett eller flera slag omkring sig själv, så att den bildar 

en knut eller stapel, innan den griper om det övre varvet (textfig. 

11). Se även fig. 33. 

För prydlighetens skull böra dessa knutar och staplar återkomma 

på bestämda avstånd från varandra. Se fig. 59 och 78. 

4 11

3. På fig. 28 och 47 se vi, huru de över- 

lindade stödjetågerna äro böjda till ett 

jämnlöpande sick-sackgaller mellan fler 

eller färre släta varv. Man kan, som fram- 

går av bilderna, begagna sig av en eller 

flera stödjetåger för att variera sick-sack- 

bågarnas grovlek, men uddarna måste vara 

lika stora i samma varv och passa ihop vid 

slutet av varvet. 

4. Icke sällan förekomma korgar med fot. 

På stora korgar utgöres foten oftast av en 

eller ett par grova, stadiga tåger, på mindre 

är den ibland arbetad i mönster, av mate- 

rial, som överensstämmer med korgkroppens, 

såsom på fig. 76 och 77. 

Fig. 11. Bindning 

med genombruten Först sedan korgen, eller i varje fall korgi>ägg. 

Lithberg, Rig boên, är färdigbunden, ditsättes foten. 

En stödjetåg lindas härvid några varv med en bindetåg, fästes 

därpå med denna vid ett bottenvarv på lämpligt avstånd från 

korgbottens medelpunkt. Den sålunda fastgjorda, överbundna 

stödjetågen följer sedan varvet, vid vilket den ytterligare fästes 

medelst bindetågens genomdragning på med hänsyn till stöd 

eller mönstring lämpliga ställen. Så fortsätter man runt botten. 

Det ena varvet lägges därefter på det andra såsom förut beskrivits, 

till dess foten är färdig. 

På släta, omönstrade korgbottnar förekommer ofta, att foten 

är fästad vid en valk, sådan som beskrivits under punkt 6 (se 

fig. 62). I en dylik valk har man bra fäste för foten, som givetvis 

bör vidgas nedåt och bindas jämn runt om, så att korgkroppen 

vilar ordentligt på den och icke står snett eller ostadigt. 

4 12

Slutord 

Konsten att binda rottågskorgar är icke svårlärd ifråga om tekniken, 

men för att nå ett gott resultat fordras stor noggrannhet. 

En illa gjord korg har intet värde, då däremot en välgjord är 

till både nytta och prydnad. Rotkorgens hållbarhet är också 

sådan, att man ej sällan finner korgar i fullt bruk, som bevisligen 

äro ett- å tvåhundra år gamla. Detta oaktat de ej alltid åtnjutit 

den bästa behandling. 

Bindning av rottågskorgar har fordom praktiserats på många 

håll i vårt land. Särskilt kunna Härjedalen och Dalarna framvisa 

vackra prov därpå, likaså Värmland och Småland. Ingenstädes 

har man dock i vårt land nått en sådan konstfärdighet i 

detta avseende som i Lappland, förr i världen inom Norrbottens, 

i vår tid inom Västerbottens län. 

Särskilt kan emellertid denna art av korgbindning sägas vara 

en fjällbefolkningens slöjd. I fjälltrakterna finns det bästa material 

tillgängligt utan extra kostnader, och vad beträffar försäljning 

av den färdiga varan är rotkorgen synnerligen lämplig, 

eftersom den är både lätt och hållbar. 

Fjällborna äga skönhetssinne och inneboende konstnärlighet, 

därom bära många av deras alster vittne. I den i Västerbottens 

län år 1920 utgivna "Mönsterbok för lapsk hemslöjd" finner 

man mycket av deras rika och smakfulla ornamentik samlad 

och bevarad, väl bevisande riktigheten av detta påstående. I 

rotkorgsbindningen kan både originalitet och fantasi inläggas. 

Dess utövare finna i sin konst många tillfällen till arbetsglädje, 

och den ger dem, när färdighet är uppnådd, en ingalunda föraktlig 

inkomst. 

Ur alla synpunkter är denna ädla slöjdart alltså väl värd att 

Övas och vårdas. 

NOTER: 

1 För materialet användes konsekvent benämningen tåg (sing. en tåg, 

tågen; plur. flera tåger, tågerna). Ordet tåg med betydelsen rotfibrer, 

mindre trädrötter är, enligt Prof. E. Wessén, den genuina dialektformen 

i hela Norrland och en ursprungligare form än riksspråkets tåga. 

2 G. v. Diiben: Lappland och lapparna. Stockholm 1873. 

4 13

En rotkorg bindes

Fig. 3 Fig. 4 

Fig. 1. Tagning av rötter på ett gammalt torvtag. Man strävar alltid efter 

att få långa, raka rötter. Sådana får man på gamla torvtag med små björkar, 

vid gamla vindfällen där rötterna växer längs de multnande stammarna, 

på myrmarker och i sandjord. Rötter tagna i myrmarker är mörkbruna, 

ibland blåaktiga, rötter tagna i sandjord är ljusare men förekommer i 

mindre mängd. Rötter kan samlas så länge marken är bar. 

Fig. 2-3. Vid upptagning av rötter används en järnkrok eller en potatishacka. 

Sedan man försiktigt dragit upp rötterna skär man av dem med kniv. 

Fig. 4. Rötterna rullas ihop för att lättare kunna transporteras hem. 

4 15

Fig. 5 

Fig. 5. De fuktiga rötterna 

skrapas vid hemkomsten 

rena från bark 

och fukten pressas ur 

dem med baksidan av 

en kniv. Ju mer vatten 

man pressar ur rötterna 

ju ljusare blir de. Barken 

lossar lättast från 

rötter tagna på våren. 

Fig. 6. De rensade rötterna 

buntas ihop och 

förvaras torra tills de 

skall användas. Då lägger 

man dem i varmt 

vatten för att de skall 

bli mjuka.

Fig. 7. De rensade rötterna klyvs då de skall användas som bindtågor först 

med kniv, därefter delas tågan mellan fingrarna. Det är viktigt att man 

känner var mitten på tågan är. 

4 17

Fig. 8. Då en korgbotten skall påbörjas spetsas först en okluven tåga, den 

blivande stödtågan, med en vass kniv. 

Fig. 9. Genom denna gör man ett hål med en spetsig pryl av ben.

Fig. 10. Genom hålet sticker man en kluven bindtåga och viker ner den 

så att den kommer att ligga parallellt med stödtågan. 

Fig. 11. Man lindar sedan bindtågan runt stödtågan och bindtågans ände 

så att denna fästes.

Fig. 12. Då man nått stödtågans yttersta spets rullar man ihop det lindade 

partiet. 

Fig. 13. Nästa varv påbörjas genom att bindtågan lindas runt den ring 

man gjort och stödtågan som ligger utanför. Med prylen gör man en öppning 

att trä stödtågan genom. Det är viktigt att man får en bra början. Det 

lönar sig att göra om den tills man lyckats. 

4 20

Fig. 14. Vill man göra en oval botten viker man stödtågan i tre delar. 

Fig. 15. Bindtdgan träs genom ena kortsidan och dess kortända läggs in 

under varven som lindas. 

Fig. 16. Sedan man lindat runt stödtågans tre delar träs bindtågan några 

varv genom kortsidan. 

4 21

Fig. 19 

Fig. 17. Vid skarvning av bindtågan görs ett hål genom stödtågan med 

prylen. 

Fig. 18. Genom hålet trär man sluttampen pä den gamla bindtågan samt 

början på den nya. 

Fig. 19. De båda tamparna viks ner och läggs på insidan av stödtågan, 

varefter bindningen med den nya bindtågan kan fortsätta. 

4 23

Fig. 20. Vid skarvning av stödtågan spetsas den gamla och den nya stödtågan 

plana i ytterändarna. De avfasade ändarna läggs mot varandra och 

skall dä vara lika tjocka som den hela stödtågan. Det är viktigt att stödtågorna 

är jämna och utan knölar. 

Fig. 21. Då den uppåtgående väggen i en korg skall påbörjas läggs stödtågan 

över föregående varv och bindningen fortsätter som förut. 

4 24

Fig. 22. Knutarna i en ostkorg får man genom att linda bindtågan runt 

enkla eller dubbla stödtågor, och på jämna avstånd göra omtag i föregående 

varv. 

Fig. 23. Bindtågan läggs därefter över omtaget och träs ner på arbetets 

baksida. Därifrån viks den ut mot utsidan och bindningen kan fortsätta 

som tidigare. 

4 25

Fig. 24. Då en korg skall avslutas tunnas slutänden av stödtågan av i god 

tid så att överkanten sakta blir lägre. När den färdiga korgen läggs upp 

och ner skall den ligga plant mot underlaget. När man har kommit till 

yttersta änden görs ett hål med prylen genom stödtågan och föregående 

varv. 

Fig. 25. Genom hålet träs bindtågan. 

26

Fig. 26. Bindtågan dras åt och skärs av liksom den utskjutande änden av 

stödtågan. 

Fig. 27. Den färdiga avslutningen.

Fig. 28. Korgbotten med romber.

Fig. 32. Korgbotten med delade stödtdgor. 

Fig. 33. Korgbotten med knutar. 

4 30 

'x

Fig. 34. Korgbotten med mönsterbindning. Korgväggen avbildad å fig. 37. 

4 31

Fig. 35 

Fig. 36 

4 32

Fig. 37 

Fig. 35. Oval korgbotten. 

Fig. 36. Oval korgbotten. 

Fig. 37. Korgvägg med mönsterbindning, delade stödtägor. 

4 33

Emma Andelius och den 

västerbottniska rotslöjden 

När Emma Andelius' skrift utkom 1932 hade författarinnan 

redan under många år lagt ned ett stort arbete på att sprida 

kunskap om den speciella korgart som de bundna rotkorgarna 

utgör. Genom hennes insatser har rotkorgarna från Västerbotten 

vunnit berömmelse, blivit kända både inom och utom landet 

i en sådan utsträckning att många nu lever i den föreställningen 

att det är en specifik västerbottnisk slöjdgren. Som Nils 

Lithberg emellertid påpekade i sitt förord har bundna korgar 

förekommit över större delen av jorden. Som levande slöjd har 

dock tillverkningen endast hållit sig kvar i vissa ålderdomliga 

och avlägsna bygder — för Sveriges del exempelvis Dalarna, 

Jämtland, Västerbotten — samt bland samerna. 

Tio år tidigare skrev samme författare en uppsats om svensk 

korgslöjd (Svensk korgslöjd, RIG 1921), f. ö. det enda uttömmande 

arbete, som vetenskapligt behandlar detta ämne. Han 

nämner där helt flyktigt de samiska och västerbottniska korgarbetena 

och avbildar heller inga sådana. Vi måste alltså tillskriva 

Emma Andelius äran av att inte bara ha räddat korgslöjdstraditionen 

i länet utan också av att ha spritt upplysning 

om och gjort reklam för denna slöjd. 

I början av 1900-talet var kunskapen om den västerbottniska 

slöjden mycket obetydlig. Redan på 1860-talet i samband med 

nödåren hade landstinget satsat stora summor på inköp av 

slöjdalster för att i någon mån bereda nödlidande möjlighet till 

kontantinkomster. Hushållningssällskapet startade och drev 

slöjdskolor både i Umeå stad och på landsbygden, en verksamhet 

som senare kom att infogas i den obligatoriska folkskolans 

undervisning. I all denna undervisning använde man sig 

av mönsterböcker och litteratur som rekvirerades utifrån, lärarna 

meriterade sig med att gå på kurser i södra Sverige och 

utomlands, man eftersträvade moderna ändamålsenliga modeller. 

Man var öppen för allt som kom utifrån, blind för det som 

landsdelen själv hade att erbjuda. 

4 34

1907—08 hotades återigen de västerbottniska hemmen av brist 

på både mat och kläder under en period av låg sysselsättning. 

Liksom tidigare i sådana situationer såg man en möjlighet till 

inkomst i att förfärdiga slöjdalster för avsalu. Produkterna for 

man med till bl. a. Umeå och sålde eller bytte mot mat och kläder. 

Vid samma tid hade Härnösands hemslöjds-, hantverks- och 

konstlotteri kommit till stånd och till detta skulle också Västerbotten 

leverera hemslöjd. Fru Emma Bergström-Andelius 

fick av landshövding Henning Björklund i uppdrag att från 

länet köpa för 2000 kr hemslöjd av en sådan kvalitet att den 

kunde mäta sig med vad Norrland i övrigt hade att bjuda, och 

det skulle ske inom loppet av några månader. 

Dessa båda händelser, arbetslösheten och konstlotteriet, blev 

de faktorer, som ledde till bildandet av Västerbottens läns 

hemslöjdsförening år 1909. I styrelsen ingick naturligtvis fru 

Andelius. Den nybildade föreningen hade till rättesnöre att 

framförallt uppmuntra för länet ursprungliga och speciella 

slöjdgrenar i enlighet med de nya tankegångar som kommit till 

uttryck bl. a. i Hemslöjdskommitténs betänkande 1917 och i 

motsats till tidigare insatser på slöjdens område i länet. 

Under insamlingsarbetet till lotteriet hade det visat sig svårt 

att ge tärnaborna något lämpligt förslag till hemslöjdsleverans 

på grund av transportsvårigheterna. Det var otänkbart att dit 

transportera tungt råmaterial för bearbetning och det som 

skulle transporteras därifrån måste vara lätt och hållbart. Fru 

Andelius, som var värmländska, hade då kommit att tänka på 

sin barndoms värmländska ost- och brödkorgar och föreslog 

tärnaborna att de skulle ta upp tillverkningen av sådana korgar. 

Man kände emellertid inte till någon i Tärna, som kunde konsten 

att av rötter binda korgar. Den närmast boende korgbinderska 

man visste om var Eva Nygren i Gafsele, inom Åsele 

socken, en gammal kvinna, som nu åtog sig att lära ut sin konst. 

En pojke, Ernst Johansson från Björkfors — sedermera kommunalnämndsordförande 

i Tärna — fick tack vare ett anslag 

från Hushållningssällskapet möjlighet att resa till Gafsele och 

4 35

li elev åt Eva Nygren. Han hade fått förbinda sig att i hemsocknen 

sedan fungera som lärare. Emma Andelius skriver i 

Hemslöjdens jubileumsskrift 1919 om denna slöjdutövning i 

Tärna, att endast några få hade vågat sig på den. Bland dem 

märktes särskilt ett par gamlingar, troligen Samuel Samuelsson 

och hans hustru i Rönäs, som uppnått stor skicklighet och som 

hade bindningen som sitt levebröd, samt en 14-årig flicka som 

band korgar samtidigt som hon vallade kor. "Kan hon få sina 

jämnåriga att följa exemplet, blir det kanske en början till den 

hemindustri, som man hoppats att dessa korgar skulle ge uppslag 

till". Även om produktionen alltid har varit mindre än 

efterfrågan, kan man glädja sig åt att Emma Andelius' initiativ 

ändå burit en rik frukt. Om och hur Ernst Johansson fyllde sitt 

uppdrag finns inga upplysningar, men om de gamlingar Emma 

Andelius talar, vet vi att Samuel Samuelssons hustru Dorotea 

redan som barn lärt sig binda korgar av sin mor i Dorotea. 

Modern hade lärt sig konsten av en samekvinna. 

Från dessa gamlingar utgår den korgslöjdstradition, som än i dag 

har sitt centrum i Rönäs. Fru Signe Samuelsson, sonhustru till 

"Gamm-Samuel", och hennes dotter Klara för där tillsammans 

med representanter för familjerna Rönnér, Larsson, Burman, 

Kristoffersson och Samuelsson traditionen vidare. Det finns 

också exempel på att personer, som lämnat byn, fortsatt med 

sin slöjd och blivit leverantörer åt länets hemslöjdsförening på 

den ort dit de flyttat. Redan 1919 skriver Emma Andelius att 

Hemslöjden utbetalar flera hundra kronor per år för sådana 

korgar. Under 1965 köptes enbart till Hemslöjdens affär i 

Umeå för 8.300 kr rotkorgar och i Tärna för 8.000 kr enbart av 

slöjdare från Rönäs. 

För att stimulera korgtillverkningen företog Emma Andelius 

många och på den tiden strapatsrika resor för att samla och 

fotografera gamla korgar i både Norrbotten och Västerbotten. 

1931 gjorde hon en resa för stipendiepengar vilken hon beskrivit 

i årsboken Västerbotten 1932. En del av de foton hon då 

tog, finns återgivna i hennes skrift om rotkorgar. De bilder som 

återfinns i nytrycket återgår delvis på det gamla bildmaterialet. 

I den donation av korgar som tillhört Emma Andelius, vilken 

4 36

Västerbottens läns museum 1956 fick mottaga, ingår många av 

de korgar som hon avbildade och de har därför kunnat nyfotograferas. 

Återstoden av bildmaterialet har samlats under museets 

inventeringar av länets hembygdsgårdar och under den 

slöjdundersökning som pågick åren 1964—66. 

Traditionsuppgifter om 

västerbottnisk korgslöjd 

Traditionsuppgifterna om bundna rotkorgar är mycket fåtaliga, 

vilket skulle styrka Emma Andelius' uppgifter om att det var 

en slöjdgren i utdöende i början av 1900-talet. En hel del uppgifter 

finns dock, som visar att enstaka slöjdare på skilda håll i 

länet burit traditionen vidare. Följande sammanställning är 

byggd på uppteckningsmaterial från Västerbotten i folkminnesarkiven 

i Stockholm, Umeå och Uppsala samt i Sigrid Drakes 

avhandling om västerbottenslapparna. 

Material och materialinsamling 

Som råmaterial har björk- och granrötter varit de mest använda. 

Viderötter nämns i en uppteckning från Djursjöberg, Vilhelmina, 

vilken uppger att de höll sig vita längst. I Juktå, Sorsele, 

ansågs att sälgrötter var alltför sköra, "frön". Drake uppger 

däremot att sälgtågor använts i Lule lappmark. Talltågor 

ansågs enligt henne svaga. Gran- och björktågor tycks ha använts 

jämsides, men grantågor har föredragits av samerna och 

befolkningen i Sorsele och de nordvästra socknarna av Västerbottens 

län. 

Rotdragningen sker på myrmark eller på sandjord. På många 

håll söker man tågorna på gamla vindfällen, där rötterna växer 

längs de förmultnade stammarna och blir särskilt långa och 

raka. Insamling av rötter har kunnat ske så länge marken var 

ofrusen, men på våren under savtiden lossnade barken lättast. 

En uppteckning från Sorsele uppger att man ofta var två, då 

man tog rötterna, av vilka den ene alltid var korgbindaren. 

4 37

Man använde händerna, ett potatisgräv eller något annat krokigt 

redskap och grävde fram en tjock rotgren en bit från en 

björk eller en gran. Alla de fina rotgrenar som växte ut från 

denna tog man vara på. De hopsamlade tågorna bands samman 

till buntar, som vid hemkomsten lades i vatten nere vid 

sjöstranden för att barken vid beredningen lättare skulle lossna. 

För att befria tågorna från bark användes en särskild anordning. 

En några decimeter hög påle slogs ned i marken, på dess 

översida lades en hopvikt tygbit och över den ett stycke skinn, 

som knöts fast runt pålen. Korgbindaren satte sig vid beredningen 

på marken intill pålen, drog rottågorna mot den iordninggjorda 

kudden och skrapade dem med baksidan av en kniv. 

På så sätt drogs varje tåga några gånger tills den var fri från 

bark och fukt. Sedan lades de åter i vatten för att efter en tid 

på nytt behandlas vid pålen innan de var färdiga för bindning. 

En annan metod vid rensningen var att man använde "alnslånga 

stycken ur en björkstam av tre fingers tjocklek". I denna 

klövs en springa som nådde till kubbens mitt. Genom denna 

drogs tågan tills den var befriad från bark. Var vädret dåligt, 

höll man till inomhus och knöt helt enkelt ett skinnstycke ovanför 

knäet på högra benet och drog tågorna över skinnet tills 

bark och fukt var bortpressade. Tågorna kunde sedan lindas in 

i ett tygstycke och förvaras fuktiga i en kall källare för att hålla 

sig mjuka tills de på nytt skulle användas. På andra håll uppges 

att man lindade ihop rötterna till en ring och förvarade dem 

torra. När de skulle användas lades hela rotknippet i vatten så 

att rötterna skulle bli mjuka och smidiga. Innan själva bindningen 

började klövs bindtågorna mellan fingrarna. 

Bindningen 

Vid bindningen av tågorna användes en kniv och en benpryl. 

Denna kallas på lapska "salpek", en term, som enligt Bo Sommarström 

endast finns på sydlapskt område. Den skall vara 

gjord av ett extremitetsben från renen. Från Vilhelmina berättar 

en uppteckning att stödtågan kallades "röggtåga" dvs ryggtåga 

och bindtågan "sömtåga" dvs sytåga, termer som i sig är 

mycket talande. 

4 38

Föremålsformer och användningsområden 

Det gamla korgmaterialet kan indelas i några få huvudgrupper 

med hänsyn till korgarnas användning. Inom varje grupp finns 

sedan ett stort antal formvarianter. Det visar sig också att olika 

korgtyper har olika spridningsområden. 

Gruppen tätbundna förvaringskorgar med lock dominerar inom 

Västerbottens län. De varierar i storlek från de minsta med en 

diameter på c:a 6 cm till stora korgar med en diameter på c:a 

60 cm. Som framgår av bildmaterialet kan de ha formen av 

små runda flaskor med smal pip, vara ovala eller helt runda. 

Locken ligger ofta utanpå en låg hals, alternativt har locken en 

indragen sarg som trycks ner i korgens plana öppning. Ibland 

förekommer det att korgbindaren har pressat ut ett eller ett par 

varv av stödtågan utanpå korgen som en valk, vilken dessutom 

kan markeras ytterligare genom en extra söm av tågor. 

Dessa valkar har en praktisk uppgift eftersom de ger korgen 

ökad styrka, men utnyttjas också dekorativt. I denna korggrupp 

träffar man också på många korgar som mönstrats genom 

inslag av färgade tågor. I äldre tid användes albark, i nyare tid 

anilinfärger. Ofta har färgen blivit starkt blekt på utsidan eller 

helt enkelt målats över, då korgen börjat bli gammal och sliten, 

men inuti kan man i stället tydligt studera de färgade 

mönstren. Förvaringskorgarna har använts för många ett hems 

förnödenheter från salt, kaffe och mjöl till snus, kaffekoppar 

och småföremål men också till kläder, mössor och värdesaker. 

Hit kan också räknas en mycket stor handtagskorg med lock 

och en klädkorg för tvätt i museets samlingar. Förvaringskorgarna 

finns spridda inom hela länet och har för övrigt förekommit 

i hela Norrland. I samiskt korgmaterial är de vanliga och 

har där ibland locken fastknutna vid korgen med läderremmar 

eller gångjärn och lås av metall. De samiska korgarna är ofta 

tätare bundna och av tunnare tågor än de korgar man finner 

vid kusten. I Hälsingland har landets kanske största förvaringskorgar 

med lock bevarats, några av dem har gångjärn, lås och 

handtag och uppges ha använts som färdkorgar på resor. En 

speciellt samisk form är saltflaskan — en överföring av en glas- 

4 39

och keramikform i ett material som var hållbart och lätt för 

samerna att medföra på sina förflyttningar. 

Ostkorgarna utgör en annan stor grupp. De bands med genombruten 

botten för att vasslan skulle kunna pressas ut, men de 

genombrutna mönstren kom också att avteckna sig på osten, 

då den torkade och hade alltså ett dekorativt värde. Ostkorgarna 

varierar i storlek från några cm till c:a 45 cm i diameter. 

Samernas ostkorgar har ofta mycket stora format trots att varje 

renko mjölkade mycket små mängder, osten var däremot fet 

och hade stor betydelse så länge mjölkhushållningen var levande. 

Renostarna röktes ofta i kåtaöppningen för att kunna förvaras 

över vintern. Den fasta befolkningen gjorde i ostkorgarna 

både getost och vitost av komjölk. Ostkorgar förekommer i heia 

länet [alltså även i kustbygden) men de har fått olika lokal 

utformning. I södra länsdelen dvs söder om Umeälven förekommer 

enbart korgar med sicksackmönster i botten, se fig. 88 

medan norr därom korgar med bottenspiralerna åtskilda genom 

knutar dominerar, se fig. 91. I detta område förekommer någon 

enstaka korg med sicksackmönster och i Sorsele någon 

korg med båda mönstertyperna blandade. Det förefaller alltså 

som om spridningen mot kusten följer lappbyarnas sträckning. 

Korgarna med knutar har använts av samerna i lappbyarna 

Umbyn, Ran och Gran och i Norrbotten medan sicksackmönstren 

har stor spridning i södra Norrland och övriga 

svenska landskap. Man skulle som Lithberg påpekat, kunna 

förmoda att de med knutar gjorda korgarna är en arktisk företeelse 

som från samerna spritt sig till nordborna. Teorin faller 

dock på att typen förekommer i Norge bl. a. i Telemarken och 

f. ö. ej har någon spridning utanför Norden. I Hälsingland har 

de utformats med en karakteristisk detalj, — början har gjorts 

som ett runt hål med ett kors, vilket alltså sitter mitt i korgens 

botten. Även från Värmland, Dalsland och på Gotland finns 

uppgifter om liknande korgar. Ostkorgar kunde tillverkas av 

både gran- och björkrötter, men på sina håll påpekar man att 

björkrötter föredrogs, då de inte gav någon smak av kåda. 

En korgtyp med spridning endast i kustlandet är såkorgarna, 

"sesskorgarna", som man bar med handtag på armen. De är 

4 40

tätbundna, av ganska breda tågor, har handtag av trä och en 

liten extra ring under botten som fot. Flertalet är bundna med 

omtagningar på varje varv, men det finns också exempel på 

mönsterbindningar. De förekommer i hela kustområdet och i 

Åsele lappmark. Egendomligt nog uppges i lappmarkerna att 

man använde spånkorgar eller tillfälliga kärl av någon sort vid 

sådden trots att man använde ostkorgar och förvaringskorgar 

bundna av rötter. Det tycks också som om såkorgen av rottågor 

vore lokalt bunden till Övre Norrland och en särform för denna 

landsdel. 

En speciell förvaringskorg utgör brödkorgarna. De kan vara tätbundna 

ibland med mönster i bindningen eller ha sidor genombrutna 

av sicksackmönster. De har då ofta handtag på korgens 

kortsidor. De flesta korgar av denna typ är ovala, men även 

trekantiga korgar ibland av stort format förekommer avsedda 

för i trekant vikt tunnbröd. Betydligt vanligare är emellertid 

en typ av helt genombrutna, luftiga korgar, vars bottnar vanligtvis 

består av träspån som lindats med rottågor och sinsemellan 

sytts samman. Väggarna i dessa korgar består av bindtågor 

lindade runt okluvna stödtågor som lagts i glesa sicksackmönster. 

De har ofta fyra små fötter. De är fyrkantiga eller 

ovala och har i senare fallet ofta uppsvängda sidor, se fig. 74. 

Enligt Lithberg är de vanliga i Hälsingland och Ångermanland, 

vilket svarar mot en tätare förekomst i Västerbottens södra 

socknar. Han anser att de påverkats av silverformer från 1700talets 

slut. Samma teknik med lindade bottnar förekommer i 

enstaka små handtagskorgar. I länsmuseets samlingar finns ett 

par stora korgar, en handtagskorg och en tvättkorg i samma 

teknik, vilka dock har tätbundna väggar. Se fig. 69 och 70. 

En typ av bundna korgar som helt saknas i Västerbotten och 

Norrbotten är förningskorgarna, ofta mycket konstrikt bundna 

handtagskorgar, som förekommer i mycket stora delar av landet, 

i Skåne, Blekinge och Hallands skogsbygder, Västergötland, 

Bohuslän, Dalsland, Värmland, Roslagen, Sörmland, södra 

Norrland, Jämtland, Härjedalen och Dalarna. I Jämtland uppträder 

en typ av cirkelformiga genombrytningsmönster, som 

är besläktade med norska korgar. 

4 41

Av rötter har i övre Norrlands lappmarker förr tillverkats rep 

av framförallt granrötter vilka använts som notrep och nättelnar 

samt av samerna som kastrep. Drake omtalar sådana från 

Pite och Lule lappmarker. I Västerbotten har de tillverkats 

framförallt i Malå och Sorsele socknar. Gränsområdet mellan 

Sorsele, Arvidsjaur och Arjeplog har en gång varit så berömt 

för de rotrep, som där förfärdigats i stor skala för försäljning, 

att trakten kallas "repriket". I dessa trakter tillverkades också 

fiskkassar av granrötter helt genombrutna. 

Korgslöjdarna 

Frågar man vem som tillverkade bundna rotkorgar och hur de 

spreds får man många olika svar. Att det varit en hemslöjd i 

ordets egentligaste mening är helt klart vad beträffar Västerbottens 

inland. Av uppteckningsmaterialet framgår att både 

män och kvinnor kunde syssla med denna slöjd, dock kanske 

företrädesvis kvinnor. Ibland omtalas att mannen kunde göra 

såkorgar och kvinnorna ostkorgar, men en sådan arbetsfördelning 

är inte generell. 

I lappmarken träffar man både svenska och samiska slöjdare. 

Man kan också i allmänhet namnge den som tillverkat en viss 

gammal korg och än i dag träffa korgslöjdare, som är bärare av 

en tradition som levt inom familjen utan påverkan av hemslöjdskurser 

och liknande. Dock framgår att korgslöjdarna i 

början av 1900-talet var ganska fåtaliga och att de som var 

duktiga hade många beställningar på korgarbeten. Så t. ex. berättar 

fru Viktoria Larsson, Dorris, Vilhelmina [f. 1871] att 

hon som getarflicka i Strömnäs lärt sig binda ostkar av en gammal 

kvinna, som hette Karin Grahn. Hon säger sig i början av 

1900-talet vara den enda i Vilhelmina som sysslar med sådant 

arbete och hon har en inkomst av 50—60 kr per år av sin slöjd. 

I Gafsele sades vid samma tid Eva Nygren vara en av de sista 

korgslöjdarna till vilken, som tidigare nämnts Hemslöjden sände 

sin stipendiat från Tärna. Ett flertal senare uppgifter motsäger 

emellertid att de verkligen varit så ensamma om sin färdighet 

som de själva trott. 

4 42

I kusttrakten kan man däremot mycket sällan namnge den som 

gjort de korgar som finns kvar. Dels kan de vara så gamla att 

man inte längre minns vem det var, dels är de köpta och inte 

tillverkade i gårdarna. På många håll uppges, att de bundna 

korgarna — särskilt såkorgarna — tillverkades av samer. I 

Nordmaling talas om en "Lapphinrik", i Nysätra om en "lappstinta", 

i Burträsk och Sävar talas om en lappgumma, som kallades 

"Lappmaria". I Sävar berättas att samerna förr i världen 

om vintern kom ner och bodde i bagarstugorna och under sin 

vistelse där tillverkade och sålde korgarbeten. I Burträsk lever 

traditionen om en gammal lappkvinna som tidvis bodde inhyst 

i en liten stuga i Lappvattnet, en enstörig fattiglapp som var 

ovettig i sitt tal, och även påstås ha supit en del. Ibland gav 

hon sig iväg till andra orter för någon tid. Detta skall ha varit 

under senare delen av 1800-talet. Såkorgar, ostkorgar och brödkorgar 

av hennes hand finns ännu kvar. 

Av det föregående och av titeln på Emma Andelius' skrift skulle 

man lätt kunna få den uppfattningen att de bundna korgarna 

är en speciell samisk företeelse. Eftersom av rötter bundna 

korgar förekommer i praktiskt taget hela landet, i Norge och i 

finska lappmarken, kan detta emellertid ej vara fallet. Inom 

Västerbottens län förefaller korgslöjden en gång ha varit utbredd 

i hela länet, men under 1800-talet ha retirerat så att den 

utövades blott i lappmarken, men där av såväl de fastboende 

som samerna. Rotkorgarna blev vid samma tid en samisk handelsvara 

i länets kustbygder. De korgtyper man sålde var framförallt 

såkorgar och brödkorgar, föremålstyper som samerna 

själva ej hade någon användning av. Av de föremål samerna 

själva använt är endast saltflaskan en karakteristisk samisk 

form. Mönstergivning med hjälp av färgade tågor tycks likaså 

vara en speciell lapsk företeelse. F. ö. är det vanskligt att skilja 

lapska korgar från övriga annat än med hjälp av härkomstuppgifter. 

Äldre litterära uppgifter om samernas korgslöjd är mycket 

tunnsådda. I den franska upplagan av Schefferus' bok Lapponia, 

tryckt i Paris 1678, avbildas en bunden förvaringskorg av 

rötter, men framställningen visar att man inte hade något be- 

4 43

grepp om hur den var gjord, den ser närmast ut att vara hopfogad 

av träspånor eller fjäll. I en anonym artikel "Västerbottnisk 

korgslöjd" i Norrland i ord och bild 1928 uppges att den 

avtagande korgslöjden i en skriftväxling från 1760-talet mellan 

manufakturkontoret och ecklesiastikverket i Norrland diskuteras 

och att man hävdar att något borde göras för att stimulera 

intresset för dess återupplivande. Den annars mycket uppmärksamme 

Linné nämner inte korgtypen och först Gustaf von 

Diiben i Lappland och Lapparne från 1873 har bilder och beskrivningar 

av dessa korgar. Senare sameforskare har inte särskilt 

behandlat korgarbetena, utan refererat till Emma Andelius' 

uppgifter och Sigrid Drakes avhandling om västerbottenslapparna 

från 1918. Sigrid Drake liksom Nils Lithberg är av 

den uppfattningen att tekniken att binda rotkorgar hos samerna 

är ett lån från kringboende nordbor. Detta har skett i samband 

med andra kulturlån, så t. ex. följer ostkorgen med mjölkhanteringen. 

Användningen av snus och kaffe är sena företeelser, 

följaktligen även korgarna för deras förvaring. Saltflaskan 

är troligen av något äldre datum, men någon omfattande användning 

av salt har tidigare inte förekommit i lapska hushåll. 

En del benämningar på föremål av tågor uppges även vara nordiska 

låneord. 

LITTERATUR: 

Bergström-Andelius, Emma, Kring polcirkeln på spaning efter gamla rotkorgar. 

I Västerbotten 1932. 

Drake, Sigrid, Västerbottenslapparna under förra hälften av 1800-talet. 

Uppsala 1918. 

von Düben, Gustaf, Lappland och Lapparne. Stockholm 1873. 

Elgström, Ossian, Hyperboreer. Stockholm 1922. 

Lithberg, Nils, Svensk korgslöjd. I RIG 1921. 

Manker, Ernst, De svenska fjällapparna. Stockholm 1947. 

Västerbottnisk korgslöjd. I Norrland i ord och bild 1928. 

Johannes Schefferus Lapponia. Franska uppl. Paris 1678. 

Av myrarnas björkrötter. Västerbottens-Kuriren 11/1 1931. 

Västerbottens läns hemslöjdsförening 1909—1919. Umeå 1919. 

44

FFÖN, Folkmåls- och Folkminnesundersökningen i Övre Norrland, Umeå. 

EU, Etnologiska undersökningen, Nordiska museet, Stockholm. 

ULMA, Landsmåls- och folkminnesarkivet, Uppsala. 

Korgarna fig. 28, 30-41, 45-48, 53-54, 56-58, 60-64, 67, 69-76, 78-79, 

81, 85-87, 89, 93 tillhör Västerbottens läns museum, Umeå. 

Korgarna fig. 77, 91-92 ägs av Skellefteå museum. 

Korgen fig. 59 ägs av Nordiska museet, Stockholm. 

Korgen fig. 55 ägs av Etnografiska museet, Stockholm. 

Korgarna fig. 29, 49-52, 65-66, 68, 80, 82-84, 88, 90, 94 är i privat ägo. 

45

Fig. 38. Rektangulär förvaringskorg. 24X14 cm, h 13,5 cm. 

Fig. 39. Samma korgbotten. Denna botten är mycket ovanlig genom att 

stödtågorna löper från vänster till höger tvärs över hela botten i stället för 

att från mitten byggas ut i cirklar. 

46

Fig. 40. Fyrkantig förvaringskorg. Har haft lock. Botten 12X12 cm, h 9 cm. 

Västerbotten. 

Fig. 41. Samma korgbotten. För att få botten fyrkantig har stödtågorna 

först bockats till i den önskade formen. I hörnen har stödtågan flätats 

några lösa varv utanför stödtågan för att fylla ut detta till en spetsig 

vinkel.

Fig. 42. Förvaringskorg avbildad i Schefferus Lapponia i den franska upplagan 

tryckt i Paris 1678. Trots att Schefferus uppmärksammat korgen 

som något speciellt samiskt har han inte haft sinne för den teknik den 

var gjord i utan den ser av bilden ut att vara uppbyggd av fjäll. 

Fig. 43. 1 Tärna hade redan i början av 1900-talet några gamlingar, Samuel 

Samuelsson och hans hustru Dorotea korgbindningen som sitt levebröd. 

"Gam-Samuel" rensar rötter. Foto Nordiska museet 1919. 

Fig. 44. Dorotea Samuelsson hade lärt sig binda korgar av sin mor. Att hon 

var en flitig korgbinderska framgår av den mängd rötter hon samlat och 

berett. Foto Nordiska museet 1919. 

48

Fig. 45. Karottunderlägg. Sedan de bundna rotkorgarna blivit en hemslöjdsvara 

har nya användningsområden för denna teknik tillkommit och 

uppmuntrats. Detalj se fig. 30. 

Fig. 46. Brödkorg. Genom Emma Andelius kom också modeller med 

mönsterdetaljer från andra delar av Norden att spridas i Västerbotten.

Fig. 47. Handtagskorg. Korgarna fick efterhand som de blev mer populära 

en allt sprödare och elegantare form samtidigt som de övergick frän att 

ha varit bruksföremål till att vara prydnadsföremål. 

Fig. 48. Prydnadskorg. Större delen av de nygjorda korgar som ingår i 

Emma Andelius donation till Västerbottens läns museum är gjorda i Rönäs 

i Tärna socken. De skiljer sig frän äldre korgmaterial genom att de är 

gjorda av ytterst jämna och tunna tågor, vilket med åren blivit allt mer 

markant. 

51

Fig. 51. Förvaringskorg med mönster av färgade tågor. Älgsjö, Åsele socken. 

Fig. 52. Samma korg, lockets insida.

Fig. 53. Förvaringskorg med mönster av färgade tågor. L 19 cm, h 11 cm. 

Fig. 54. Förvaringskorg använd av samer. 1 korgväggen har stödtågan i 

ett antal varv pressats ut så att valkar bildats. L 36 cm, br 27 cm, h 17 cm. 

Malå socken. 

54

Fig. 55. Ostjakisk förvaringskorg med locket fasthållet med läderremmar. 

Bindningen bildar ett kedjestygnsliknande mönster genom att tågorna kluvits 

vid omtagningen av påföljande varv. Diam 33 cm, h 15 cm. 

Fig. 56. Förvaringskorg med locket fasthållet med läderremmar. Västerbotten. 

55

Fig. 57. Förvaringskorg. Har haft lock. Diam 18,5 cm, h 7,5 cm. Västerbotten. 

Fig. 58. Förvaringskorg med gångjärn och järnbeslag. Diam 24,5 cm, h 

21,5 cm. 

56

Fig. 59. Förvaringskorg med väggarna genombrutna av knutar, en teknisk 

detalj som annars mest förekommer i ostkorgar i norra Norrland. Näsbyn, 

Nederkalix socken, Norrbotten. Foto Nordiska museet. 

Fig. 60. Förvaringskorg med locket fasthållet med läderremmar. Diam 16 

cm, h 12 cm. Renbergsvattnet, Burträsk socken. 

57

58 

Fig. 62. Korg med 

valkar. Rödmålad. 

Diam 9,5 cm, 

h 6,5 cm. 

Fig. 61. Virkkorg 

med hål i locket för 

garnet att löpa igenom. 

Diam 12 cm, 

h 13 cm. Börtingsberg, 

Stensele sn.

Fig. 63. Flaska. Diam 7 cm, h 7,5 cm. Västerbotten. 

Fig. 64. Förvaringskorg utförd med stor teknisk precision. Formen är här 

liksom i mänga andra korgar hämtad från föremål i andra material, i detta 

fall från en driven metallpjäs. Diam. 19 cm, h 20 cm. Sorsele socken. 

59

Fig. 65. Förvaringskorg utan lock. Diam 11 cm. Västerbotten. 

Fig. 66. Rund förvaringskorg utan lock. Mönster av färgade tägor. Norsjö 

socken. 

60

F/g. 67. Korg med uddkant. Diam 15 cm, h 9 cm. Grisbacka, Umeå socken. 

Fig. 68. Kont. Locket fasthållet med läderremmar. Avaträsk, Dorotea 

socken. 

61

Fig. 69. Tvättkorg med botten av träspdn lindade med kluvna tågor. 

Korgen är märklig genom sin storlek. L 82 cm, br 46 cm, h 21 cm. Umeå 

stad. 

Fig. 70. Handtagskorg med lock. Indelad i två sektioner. L 60 cm, br 40 

cm, h 25 cm. Umeå stad.

F/g. 71. Saltflaska. Ett exempel på hur samerna i detta fall använt glasoch 

keramikformer i sina korgarbeten. Br 16 cm, dj 5 cm, h 22 cm. Stenbacken, 

Arvidsjaur socken, Norrbotten. 

63

F/g. 72. Brödkorg med botten av träspån lindade med tågor. Stöcksjö, 

Umeå socken. 

Fig. 73. Liknande korg, detalj av botten och sida. 

64

Fig. 74. Brödkorg med genombrutna väggar och högre kortsidor av den 

typ som anses vara gjord efter silverformer från 1700-talet. L 31,5 cm, br 

22 cm, h 9 cm. Västerbotten. 

Fig. 75. Samma korg, bottnen. Mittpartiet är gjort av ett träspån lindat 

med tågor. 

4 

65

Fig. 76. Brödkorg på fot. Modellen uppges vara frän 1799. Diam 23 cm, 

h 9 cm. Västerbotten. 

'^MÅm^tirf).. 

Fig. 77. Brödkorg pä fot. Diam 20 cm, h 8,5 cm. 

66

Fig. 78. Brödkorg med väggarna genombrutna med knutar. L 30 cm, br 

22 cm. Ånäset, Nysätra socken. 

Fig. 79. Brödkorg. Diam 21 cm, h 11 cm. Bullmark, Sävar socken. 

67

Fig. 80. Brödkorg. Uppges vara tillverkad 1829. Idvattnet, Vilhelmina 

socken. 

Fig. 81. Korg på låg fot. Diam 38 cm, h 15,5 cm. Sörnoret, Åsele socken. 

68

Fig. 82. Brödkorg. Diam 22 cm, h 5 cm. Lajksjö, Dorotea socken. 

Fig. 83. Brödkorg med botten av trä. Baksjöberg, Fredrika socken. 

69

Fig. 84. Sdkorg. Diam 35 cm, h 17,3 cm. Åsele socken. 

Fig. 85. Sdkorg med trähandtag lindat med tåg or. Diam 35 cm, h 20-35 

cm. Rödviken, Burträsk socken.

Fig. 87. Samma korg, detalj av handtagets fäste sett från insidan av korgen.

Fig. 88 

Fig. 89 

72

Fig. 90 

Fig. 88. Ostkorg med genombrutet sicksackmönster, vanlig i södra Västerbotten. 

Diam 29 cm, h 6,5 cm. Tärna socken. 

Fig. 89. Ostkorg. Diam. 32 cm, h 10 cm. Åsele socken. 

Fig. 90. Ostkorg med hög vägg. V. Ormsjö, Dorotea socken. 

73

Fig. 91 

Fig. 92 

74

Fig. 93 

Fig. 91. Ostkorg, bunden med knutar, av den typ som är vanlig norr om 

Umeälven. Diam 27,5 an, h 6,5 cm. Västerbotten. 

Fig. 92. Nygjord ostkorg. Tärna socken. 

Fig. 93. Ostkorg bunden med knutar omväxlande med mönsterbundna 

varv. Diam. 26 cm, h 4 cm. Västerbotten. 

75

Fig. 94. Korgar tillverkade av Eva Nygren i Gafsele 1932. Foto Nordiska 

museet. 

76

LOUIS HENRI DE LOMÉNIE 

Resa i Norrland 1655 

Inledning 

Fransmannen Jean François Regnard gjorde år 1681 en uppmärksammad 

resa i Norrland och kom därvid ända upp till 

Torne träsk. Hans reseskildring har betraktats som den första 

av en utländsk resenär i våra trakter och den finns i svensk 

översättning. Mindre känt är att han faktiskt hade en föregångare 

i sin landsman, Louis Henri de Loménie, greve av 

Brienne, som redan vintern 1655 med släde reste mot norr, 

nådde Umeå, där han besökte ett lappläger och sedan tog vägen 

över isen till Vasa. I tre år hade den då nittonårige adelsmannen 

varit på studieresa i norra Europa under ledning av sin 

informator, François Blondel, sedermera professor i matematik 

och berömd arkitekturteoretiker. År 1660, några år efter hemkomsten 

till Paris gav Loménie ut en på latin skriven berättelse 

om sina resor i norr, med titeln Itinerarium Ludovici Henrici 

Lomenii, Briennae comitis, regi a consiliis, actibus et epistolis. 

Den utkom redan 1662 i en ny upplaga försedd med illustrationer. 

Boken, som av somliga forskare anses tillkommen med 

bistånd av François Blondel, fick en viss spridning, och det är 

troligt att Regnard kände till den, osäkert är dock om han läst 

den. En som mycket noga studerade Loménies skrift var emellertid 

Johannes Schefferus. År 1673 utkom på latin hans verk 

Lapponia. Schefferus hade själv inte besökt Lappland utan 

byggde helt på uppgifter ur litteraturen och från präster i 

lappmarkerna. På flera ställen i sin Lapponia ifrågasätter han 

riktigheten i Loménies uppgifter om sina iakttagelser under 

besöket i lapplägret vid Umeå, ja, han går så långt att han ställer 

i tvivelsmål att Loménie över huvudtaget varit där. 

Loménie avancerade till chef för det franska utrikesdepartementet 

och kom under senare delen av sitt liv i onåd hos Ludvig 

XIV och kastades i fängelse. Under de långa fängelseåren 

77

skrev han sina memoarer. I den sjunde delen som troligen författades 

år 1683, men ej publicerades förrän 1916—17, beskriver 

han åter sin ungdomsresa till Lappland men nu på franska 

och mer personligt och ingående än i sitt Itinerarium. Beskrivningen 

är ganska omständlig, omtagningarna är många, och det 

händer ofta att författaren tappar tråden. Men den är också 

fylld av humoristiska infall, friska iakttagelser och självironiska 

kommentarer. Man känner bakom orden hur Loménie i sin förnedrade 

ställning, avskuren från hovlivet för alltid, funnit stor 

glädje i att tänka tillbaka på detta lyckliga ungdomsminne. Bitterheten 

och hätskheten skiner också igenom i texten - - författaren 

var djupt förolämpad av Schefferus misstro. Han var 

övertygad om att Lapponia var tillkommen endast som en 

polemik mot honom. 

I sina memoarer berättar sålunda Loménie hur han i början av 

år 1655 befann sig i Stockholm, och hur han umgicks i de finaste 

kretsarna och vid hovet. Han var av ädel börd och fadern 

var en högt uppsatt ämbetsman, statssekreterare och chef för 

utrikesdepartementet, ett ämbete som sonen sedan ärvde. Som 

sällskap på bildningsresan hade Loménie förutom sin informator 

också sin gode vän, La Routière, sin "hovmästare och 

kirurg", La Souche, samt ett antal betjänter. I slutet av januari 

tog greven farväl av konungen Karl X Gustav för att fara vidare 

med Danzig som närmaste mål. Naturligast hade ju varit att 

ta vägen söderut genom Danmark, men tanken att behöva återvända 

samma väg de kommit tilltalade inte den upptäcktslystne 

ynglingen. Desto mer lockades han av tanken att fara norrut 

och därigenom bli den första fransman som besökte de vilda 

lapparna och for runt Bottenhavet ("La mer glaciale", som 

han kallar det]. Färden skulle vidare gå genom Finland, Estland, 

Livland och Polen mot Danzig. 

Uppmuntrad av goda vänner i Stockholm beslöt Loménie att 

göra den längre nordliga färden. Den sades rentav vara att föredra 

framför den kortare resan över Danmark, eftersom man 

då slapp de opålitliga isarna vid Stora och Lilla Bälten. I 

sina memoarer beskriver han hur han i Stockholm utrustar sig 

78

Porträtt av Louis Henri de Loménie, greve av Brienne (1639-1693J. 

Graverat efter porträtt av Charles Lebrun 1662. 

för vinterresan. Han skaffar sig en lappdräkt, en fotsid rock 

fodrad med vargskinn, stora fodrade skinnstövlar, bolster och 

dunkuddar till den nya ryska släden samt en låda, som förutom 

att den innehöll tolv buteljer spanskt vin och brännvin också 

kunde komma till pass, "om jag skulle tröttna att ligga i släden". 

Man försåg sig också med proviant, bland annat oxtungor 

och westfaliska skinkor. 

Den 2 februari 1655 bröt sällskapet upp från Stockholm. Uppehåll 

gjordes i Uppsala och i Sala, där silvergruvorna noga 

studerades. Sedan gick färden norrut och man stannar inte 

förrän i Umeå. Här följer nu i översättning grevens redogörelse 

för besöket i lapplägret och resans fortsättning över Kvarkens 

vanskliga isar. De hätska utbrotten mot Schefferus har 

fått utgå vid översättningen. Illustrationerna är hämtade ur den 

ovannämnda andra upplagan av grevens Itinerarium. 

79

Besök i ett lappläger vid Umeå 1655 

Vi stannade i Umeå, huvudstaden i Västerbotten, som givit 

sitt namn åt Ume lappmark. Där finns den första lapska bebyggelse 

man möter sedan man överskridit Sveriges gränser []). 

Vår första plan var att oss ända fram till Torneå, som ligger 

längst upp i Bottniska viken, och som givit namn åt Torne lappmark. 

Men man berättade för oss i Umeå, att det vid denna tid 

inte var någon marknad däruppe, vilken annars tillhör det 

märkligaste man kan se. Man sade också, att sedan några dagar 

en hop lappar uppehöll sig ungefär 4 lieues från Umeå, vilka 

byta lägerplats liksom skyterna och bär med sig allt sitt pick och 

pack. Den som sett ett lappläger kan skryta med att ha sett allt 

som går att se även i de andra. Av dessa skäl ändrade vi våra 

planer och förkortade på så sätt vår resa med gott och väl tjugo 

dagar. Vi voro nära 65 :e breddgraden och därifrån är det knappast 

långt till den 70:e, ovanför vilken ingen någonsin farit, som 

jag vet, utan att ångra sig. Vår värd, en hedersman, som länge 

tjänstgjort som ryttmästare i krigen i Tyskland under kansler 

Oxenstierna och marskalk Horn, hade erbjudit sig att tjäna som 

vår vägvisare. Vi togo honom på orden och anlände på några få 

timmar till lapplägret, som hade flyttat något närmare Umeå, 

vilket gjorde att vi hunno återkomma till staden redan samma 

dag. Eftersom Lappland var målet för vår långa resa i norr, blevo 

vi förtjusta över att äntligen vara i det land, som hade så till den 

grad retat vår nyfikenhet och likväl inte tycktes oss vara på 

något sätt annorlunda än Medelpad och Ångermanland. Man sade 

att vi kommit till Lappland, när vi farit över en liten bäck, 

som faller ut i den stora Umeälven. Denna ger sitt namn åt staden 

och åt hela trakten och mynnar i Ishavet [1), några lieues 

bortom länets residensstad, dit vi hade anlänt ganska sent föregående 

dag. Vi träffade strax efteråt på lapplägret. .. Lapparna 

äro små och fula, vilket de ha gemensamt med alla dylika 

folk. Männen och kvinnorna äro knappt mer än tre fot 

höga och i synnerhet männen ha kraftigt huvud. Kvinnorna äro 

ganska nätta med sina dräkter av renskinn och herr Blondel, 

som är en stor kvinnokarl, hade god lust att kurtisera med 

80

Itikerarivm. 

Lappläger vid Umeå. Gravyr av Israel Silvestre. 

flickan som körde den ackja i vilken han återvände till Umeå. 

Men lappflickan gjorde sig lustig över honom och tog det hela 

på skämt, om man så vill misstyckte hon emellertid inte heller 

hans intresse. Ty de lapska kvinnorna äro lika roade som andra 

kvinnor av att man talar om sådant. Det berodde bara på La 

Routière, att han inte åkte tillbaka med den lappflicka, som 

körde mig och som var mycket vacker och tycktes vara mycket 

tillmötesgående. 

Dessa människor ha ingen fast bostad, utan de resa sina kåtor, 

som inte bestå av annat än fyra eller fem ynkliga stänger, nödtorftigt 

sammanbundna i övre ändan, och vilka gå isär ner emot 

marken och äro nedstuckna i jorden. Stängerna äro täckta med 

remsor av näver från björkar, som det finns gott om i norr. De 

äro ganska illa fastsatta, och hänga uppifrån och ned över 

stängerna, som hållas ihop med ett stycke tvinnat näverrep. 

Dessa människor, sade jag, resa sina hyddor, stundom vid sjö- 

7 

81

eller älvstränder för att fiska, stundom vid utkanten av en skog 

för att jaga, vilket de hade gjort på den plats, där vi mötte 

dem. Deras jakt och fiske lämna ingenting kvar på den plats, 

där de ha vistats. Då lapparna ha dragit sin kos ser naturen 

emellertid till att djurlivet i dessa skogar, sjöar och älvar och 

hav åter förökas. Jag har just berättat hur deras kåtor voro 

gjorda. Det räcker att här tillägga för att ge en sanningsenlig 

bild därav, att en eld brinner på marken, mitt i kåtan. Omkring 

elden sitta män och kvinnor på huk som apor, vilka de för övrigt 

likna ganska mycket. Röken gör ögonen tårade och sura, 

men det bry de sig inte det minsta om. De äta kött av djur, som 

de jaga, helt rått och oberett, frånsett att de ibland torka det i 

luften, på samma sätt som de göra med fisken, som för 

övrigt inte smakar så illa, som man skulle tro med denna 

metod, förutsatt att man har saltat den innan man utsätter den 

för luften och nordanvinden, som på några få dagar gör den 

hård som trä. De ha som enda dryck smält snö, vilket inte 

hindrar att de gärna dricka brännvin, då man ger dem det. Mest 

uppskatta de att få en pipa och en bit tobak i gåva. Vi gåvo 

dem en hel tobaksrulle för att de haft besväret att köra oss 

tillbaka hela vägen från sitt läger till Umeå, vilket jag strax 

skall berätta om. 

Männens enda dräkt är gjord av renskinn med håren utåt. Renarna 

äro fyrfota djur, ganska lika våra dovhjortar, men snabbare 

än kronhjortarna. De likna inte dessa på något sätt, varken 

i fråga om färgen på fällen, som är mer gråaktig, benen 

som äro mycket kraftigare, eller klövarna, som äro mycket 

bredare. Jag tvivlar på att de äro kluvna, men om det är så, 

äro de helt lika oxens klövar. Men de likna kronhjortarna en 

smula vad beträffar hornen, men med den skillnaden att renarna 

ha två horagrenar . . . Renens hornspetsar äro inte spetsiga 

som hos kronhjorten, utan trubbiga som dovhjortens och förenade 

liksom deras i handform. Detta gäller såväl de främre 

som de bakre hornparen. För övrigt är Silvestres bild av den 

lapska släden mycket bra, liksom den av lappens dräkt, som 

finns i planschens förgrund och landskapet skulle inte kunna 

vara sannare återgivet. Förutom renskinnen, som männen an- 

82

vända som klädedräkt direkt på kroppen, göra sig kvinnorna 

med skickliga händer ett slags skjorta eller rättare sagt tröja, 

inte av tyg i själva verket, utan av ett nät, mycket konstfärdigt 

knutet liksom ett fisknät med knutar i alla maskor. Nätet knyts 

av rensenor, som de klyva och sedan spinna. Jag skall nu berätta 

om hur de spänna renen framför en liten släde, gjord av 

bark från björk eller något annat träd, som är mig okänt. Dess 

utseende påminner om en liten båt och den är inte längre än 

3V2 fot. Det finns bara plats för två hopkrupna personer, ty 

den som skulle vilja sträcka ut sig på längden i en sådan släde 

skulle inte kunna det. Man drar mellan renens ben en lång 

dragrem av läder, som med sin ena ände är fastbunden i stäven 

på den lilla båten, som inte rullar utan glider över marken på 

sin köl. Den andra änden av dragremmen är fästad kring djurets 

hals. Detta hindrar ingalunda renen, eftersom dragremmen 

är platt och trycker tätt intill dess buk då den springer, och 

eftersom den just har rätta längden för att inte trassla in sig i 

benen, eller rättare sagt för att benen inte skola trassla in sig i 

remmen. Renarna äro till stor nytta för dessa vildmän och förse 

dem med allt i överflöd. De kläda sig, som jag sade, i renens 

skinn och göra därav kängor och mycket varma vantar. Det är 

tumvantar som bara ha en tumme och ett fodral för de övriga 

fyra fingrarna. De livnära sig av deras mjölk och de göra därav 

utmärkt ost, som jag smakat. Renarna dra dem och bära deras 

tillhörigheter, dit de ämna sig. Då de äro gamla och icke längre 

kunna göra nytta, slaktas de och ätas. Deras kött smakar lika 

gott som hjortens och rådjurets. Slutligen tillverka de av deras 

ben knivar, bågar och pilar för att jaga deras likar . . . 

Vi gingo noggrant igenom lapplägret där i Umeå Lappmark. 

Genom våra tolkar ställde vi frågor om det vi ville veta av dem 

och vi besågo allt som fanns att se. Vi bådo till och med en 

mor att inför våra blickar amma sina två små tvillinggossar. 

Det var betagande att se henne ge dem var sitt bröst, som var 

så stort och fullt av mjölk att de två små lapparna inte kunde 

tömma dem. Då vi hade sett tillräckligt på lapplägret, började 

vi tänka på återfärden till staden. Vi frågade far i huset om 

han mot ett löfte om tobak ville köra oss dit med ackjor och 

83

enar. Han gick gärna med på detta och sade till sina döttrar 

att göra seldonen i ordning och hämta renarna, som voro där i 

närheten. De gingo och betade gräs, vilket de drogo fram under 

snön med tänderna efter att en lång stund ha krafsat med 

foten i snön och de läto sig väl smaka. Lappflickorna fångade 

in dem och spände dem för de fyra ackjorna på ett ögonblick. 

Jag satte mig i en av dem tillsammans med den vackraste lappflickan, 

herr Blondel med den andra, La Routiére ensam i den 

tredje, som han trodde sig lätt kunna köra. Men renen, som 

inte förstod franska och som sprang lika litet för ropet "å dia!" 

som "huél", vände sig plötsligt om och skulle ha dödat honom 

med sin framklöv, om man inte genast kommit till hans undsättning. 

Han höll med sin piska djuret på avstånd så gott han 

kunde, vilket inte hindrade att han blev skadad i benet och 

låret, dock icke allvarligt. I den fjärde ackjan satte sig La 

Souche och Dumont så gott de kunde. Renen, som drog dem, 

var inte så vild som den andra, utan följde efter mycket bra 

ända från det att den såg att vi gåvo oss iväg och de behövde ej 

ge den ett enda slag med piskan under hela vägen. Sträckan 

mätte gott och väl tre lieues [c:a 12 km), men vi tillryggalade 

den på mindre än en timme. Jag har aldrig farit så fort. Man 

skulle kunnat tro att själve den onde lyft oss iväg och ändå 

voro våra renar, då vi anlände till Umeå varken svettiga eller 

på något sätt andfådda. Anteuntque ventos. De förflytta sig 

säkerligen fortare än vinden och ett skepp för fulla segel skulle 

ha svårt att följa dem — åtminstone på land. De äro så säkra 

på foten att de aldrig snubbla. Det är ett nöje att se en lappflicka 

fara nedför ett brant berg, täckt med djup snö, i sin lilla 

båt, som hon med en hand håller på rätt köl med hjälp av en 

lång stav, för att den ej skall välta och draga med sig renen 

och hela ekipaget nedför sluttningen. Detta inträffar ej — så 

skickliga äro dessa kvinnor och så till den grad passar detta 

upptåg de trevliga djuren. Djuret springer ändå så fort det 

kan, med huvudet nedböjt som det skulle göra på släta marken. 

Vi hade stort nöje av att betrakta detta, men vi ville inte 

pröva på själva. Vi gåvo till de båda flickorna och mannen, 

som hade kört oss, en rulle tobak, fyra pipor och brännvin i en 

84

lerkruka. Allt detta kostade oss fyra livrés och tio sous ungefär. 

Aldrig har jag sett så glada människor! Vi fingo dem att sjunga 

och dansa, vilket de gjorde riktigt vackert på sitt vilda sätt. 

Men det som gladde mig mest var att se dem brottas med mycken 

smidighet. Till slut välte den minsta omkull den kraftigaste 

och gav henne en örfil som straff för att hon hade låtit besegra 

sig, men den andra bara skrattade däråt. 

Resan över Kvarken 

När vi hade skilts från lappkvinnorna, mycket nöjda med dem 

—- med undantag av herr Blondel, som var förargad över att 

ha blivit avvisad av en vildinna — foro vi ganska länge utmed 

Östersjön eller Oestzée fortfarande från väster till öster med 

någon dragning åt norr. Vi sökte efter ett lämpligt ställe för att 

ta oss över till de öar, som ligga mellan Umeå och Finland. 

Därifrån tänkte vi sedan bege oss över det frusna havet i våra 

slädar. Men isen var vid kusten så hög, att man på avstånd 

kunnat ta den för spetsiga klippor. Till slut kommo vi genom 

en ganska besvärlig passage ut på isen och skakade fram mer 

än en timme. Jag visste inte från början vad orsaken till skakningen 

var, emedan natten inträtt för mer än en timme sedan. 

Detta skakande beredde mig emellertid ingalunda något nöje. 

Jag skall snart berätta mer ingående därom — det är ett beaktansvärt 

fenomen. Vi kunde ej göra överfärden på mindre än 

två dagar och denna kväll — eller rättare sagt denna natt — 

anlände vi mycket uttröttade till en usel fiskarkoja, som låg på 

en av de öar jag just talat om och som varken jag eller Sanson, 

som gjort en karta över min resa, vet namnet på. Snön hade 

hela tiden från Umeå slagit oss i ansiktet i stora flingor ocn 

taket på min släde var därför nära att störta in och falla över 

oss. Vi ångrade högeligen att vi inte hade väntat i staden, där 

vi hade funnit oss mycket väl till rätta ända till dagen innan vi 

avreste. Men misstaget var redan begånget och vi hade bara 

att tömma den bittra bägaren. Lägg därtill en piskande nordanvind, 

som ökade så våldsamt följande dag att vi voro tvung- 

85

na att stanna i denna usla boning. Vi funno där inte något annat 

än välling att äta, men vår matsäck avhjälpte denna brist. Jag 

mådde illa av att ha ätit för mycket välling. Folket här kokar 

sina skorpor i mjölk och rör om ända tills det blir en välling, 

som ingalunda smakar illa, men som är mycket svårsmält. Vi 

hade strött socker ovanpå, vilket gjorde denna lantliga rätt 

mycket angenäm. Den hade säkerligen inte varit mig till skada, 

om jag hade ätit mindre därav. Vinden mojnade slutligen omkring 

klockan 11 på kvällen dagen efter vår ankomst till ön. 

Vi avreste från denna sorgliga plats den 17 februari ... Vi 

hade försett oss med en mycket god vägvisare, som tågade före 

oss med kompassen i hand. Vi avreste, sade jag, från denna 

vilda ö mer än 3 timmar före gryningen och kommo fram till 

det stora havet, d. v. s. den största havsarmen som återstod att 

ta sig över. Men eftersom vår vägvisare ej ville anträda överfärden 

förrän det blev ljust, tvingades vi att dröja i skogsbrynet, 

där vi gjorde en härlig brasa i väntan på soluppgången, 

som verkligen dröjde. Men trots att den eld, som vi tänt mitt 

på snön, på ett sätt gjorde oss mycket gott, höll den å andra 

sidan på att åstadkomma att vi alla tappade tånaglarna. Ty 

snön, som smälte av värmen från den härliga elden, trängde in 

i våra skinnkängor och då vi åter sutto i våra slädar fröso kängorna 

fast på fötterna i det kalla vädret, så att vi inte längre 

kunde ta dem av oss. Vi voro ändå tvungna att göra så och så 

snart vi kunde gnugga fötterna med snö, av rädsla att — om 

vi läte dem vara frusna — naglarna skulle falla av och det där 

skulle uppstå obotliga sår. Denna överfärd får räknas som den 

märkligaste och strapatsrikaste som någon vid min dåvarande 

ålder och samhällsställning för att inte tala om min ganska ömtåliga 

kroppskonstitution någonsin företagit. Under resan förfrös 

herr Blondel näsan och då solen lyste på den verkade den 

genomskinlig. Då vår vägvisare märkte detta, använde han det 

vanliga botemedlet, d. v. s. snö, som han lät ligga över näsan en 

stund. Sedan masserade han min informators näsa tills blodet 

återvände. Både min informator och jag läto honom hållas. 

Han smälte slutligen snö i handen och baddade näsan. Och 

86

Lomenies resväg i norra Europa. Graverad av Nicolaus Sanson. Detalj. 

herr Blondel klarade sig ifrån det förargliga missödet med 

blotta rädslan att få se sin stackars näsa falla till sina fötter. 

Jag måste också här berätta, eftersom jag just kom ihåg det, 

att La Jeunesse, min ende betjänt, eftersom Major, hans kamrat, 

en mycket vacker gosse dog i Stockholm i en mycket hastig 

sjukdom, hade hög feber och nästan lungsäcksinflammation, 

då vi foro över Ishavet [I]. Eftersom hans sjukdom var mycket 

plågsam, slog min kirurg, La Souche, åder på honom under 

vägen i sin släde, där han lagt honom för att lättare kunna sköta 

honom. Hans sjuka berodde på rena lättjan: han hade frusit 

och värmt sig genom att marschera och trodde att han gjort 

rätt. Då han sedan kom fram till den heta spisen på ön, där vi 

vistades en och en halv dag, somnade han vid spisen utan att 

ha torkat sig och vaknade med häftig värk i sidan. Han var 

enfaldig och den värsta sömntuta jag någonsin sett i mitt liv och 

så lat att han lät sina fötter förfrysa, bara för att han inte täckte 

över sig ordentligt under överfärden. Vi överlade om vi, trots 

hans lungsäcksinflammation, skulle våga lägga snö på hans fötter. 

La Souche var inte av den åsikten, men bonden, som visade 

oss vägen, sade, att om vi inte gjorde det, så skulle han få kallbrand 

i fötterna, så snart han kom in i värmen igen på kvällen. 

87

Sålunda gåvo vi honom den överlägsna, omistliga medicinen, 

och genast kände han sig påtagligt bättre från sin sjuka i bröstet 

och tillfrisknade väl. En god betjänt hade dött hundra 

gånger av detta — den här oduglingen, som vi knappast skulle 

ha saknat om han hade dött, besegrade många sjukdomar genom 

sin lättja och sin sömn, för han sov alltid. Jag tog honom 

med tillbaka till Paris, tjock och präktig, vilket fått mig att 

sedan dess ofta säga att djur och dumbommar mycket mera 

sällan dör än intelligenta människor. Äntligen blev det dag och 

vi gåvo oss iväg i ett mycket vackert och lugnt väder, som vanligt 

är efter stormar. Men knappt hade vi tillryggalagt 4 eller 5 

lieues av vägen förrän vi funno en stor spricka i isen mitt ute i 

havet. På mer än en lieues avstånd hade vi hört dånet därifrån 

— det lät som ett kraftigt kanonskott. Vår vägvisare sade oss, 

att detta ofta inträffade, men att det inte alls var farligt, förutsatt 

att man inte befann sig över den plats, där isen sprack. 

Sprickan var mer än en toise (cirka 2 m) bred på den plats, där 

vi upptäckte den. Vi måste åka längs den nästan en halv lieues. 

Där blev den småningom smalare och havet syntes inte längre 

i botten av den. På detta ställe, där sprickan bara mätte 3V2 

fot eller något mer, gjorde vi en bro av plankor och våra slädar 

körde över i rad. Sådana plankor äro av stor nytta att medföra 

under resor i norr för liknande tillbud. Jag som för min del på 

den tiden kunde hoppa ganska bra, ville inte gå över plankbron, 

utan tog litet sats och hoppade över detta dike i isen för 

att en dag kunna skryta med att ha hoppat över Bottniska 

viken. Knappt hade vi undgått denna fara förrän vi så att säga 

kom från Scylla till Carybdis eller från Carybdis till Scylla, 

vilket är detsamma. Vi hade tappat riktningen och träffade på 

isberg lika dem som vi passerat innan vi kommo fram till den 

namnlösa ön, som jag talade om. Dessa berg, av vilka några 

voro 10 fot höga, några 4, andra 3, de minsta 2 eller 2V2, bildas, 

enligt vad vår vägvisare meddelade, på det sätt jag här 

skall berätta. Om det blåser storm under den första frosten, 

sade han, då isen fortfarande är mjuk, bryter vinden sönder 

isen i små stycken. Därvid får den hjälp av havet, som lyfter 

upp isen, eftersom vågorna gå höga ett stycke därifrån, där det 

88

ännu ej är fruset. Då kölden därefter blir strängare, hejdar 

den dessa små flytande flak, och fryser så att säga havets vågor 

till is. — Vi anlände efter mycken möda och många äventyr till 

den österbottniska kusten. Klockan var 4 om kvällen efter min 

klocka, men det var fortfarande ganska ljust, eftersom snön 

lyste så vit i skymningen — solen hade gått ner klockan kvart 

över tre, enligt herr Blondel, som hade givit akt därpå. Då vi 

drucko en smula brännvin för att återhämta krafterna, upptäckte 

vi — det hade vi ej gjort tidigare — att is börjat bildas i 

det. Vi funno också att vårt spanska vin var hårt som sten i 

buteljerna, av vilka två spruckit för att de varit för fulla och vi 

ej varit förutseende nog att ta ur korkarna. Det gjorde vi hädanefter 

och någon liknande olycka inträffade inte mer. När 

vi kommit i land färdades vi ytterligare i omkring två timmar 

och anlände vid sextiden på kvällen till Vasa, en ganska vacker 

köping eller, om man så vill, liten stad i Österbotten. 

Översättning: KARIN ERIKSSON 

LITTERATUR: 

Loménie, Louis-Henri de, Mémoires de Louis-Henri de Loménie, comte de 

Brienne, dit le Jeune Brienne. T. 2—3. Utg. av Paul Bonnefon. Paris 1917— 

19. 

Nouvelle biographie universelle. T. 6. 1853. 

öhman, Paul-Erik, En fransk ädlings resa i Lappland 1655. Finsk tidskrift. 

1950, s. 55. 

89

OSSIAN EGERBLADH 

Nybyggarna i Vargträsk 

Tradition och verklighet 

Folkskolläraren O. P. Pettersson i Vilhelmina, död 1944, deltog 

mycket verksamt i den norrländska bygdeforskningen. Under 

ett långt liv lade han ned ett hängivet och betydelsefullt 

arbete bl. a. på att uppspåra gamla handlingar och att uppteckna 

muntliga traditioner om gamla byar i sin hemsocken. Tyvärr 

fullföljde han icke sitt arbete helt genom att jämföra uppgifterna 

i det insamlade materialet med den faktiska verklighet 

som återspeglas i församlingsböcker, jordeböcker, tingsprotokoll 

och andra arkivalier. Därför är också hans utredningar helt 

naturligt missvisande i många fall. 

O. P. Pettersson gjorde även undersökningar beträffande vissa 

byar utanför Vilhelmina socken. Om byn Vargträsk i örträsk 

socken skrev han 1934 en redogörelse på 34 sidor som finns 

under nr 8467 på landsmålsarkivet i Uppsala. Här ska nu vissa 

viktiga delar ur detta manuskript citeras och kommenteras. 

1. Lappskattelandet 

Den lapp, som innehade lappskattelandet kring Vargträsket 

vid den tid dä den första nybyggaren satte sig ned där, bodde 

vid sjöns norra sida (sid. 3). Nybyggarna och landslappen skall 

ha levat i bästa grannsämja (sid. 12). 

Vargträsket låg på Mårdbergets lappskatteland som sträckte 

sig från nordmalingsgränsen uppför öreälven t. o. m. Lödfotsoan 

= Knaptselet. Där fanns emellertid ingen skattelapp vid 

den tiden, då den första nybyggaren kom till Vargträsket. Detta 

90

Märdbergets lappskatteland. Skiss efter 1671 års karta. 

framgår bl. a. av insyningsprotokollet som inte omnämner någon 

lapp. Vid ett planerat nybyggesupptagande inom lappmarken 

skulle nämligen landslappen alltid först tillfrågas. 

Då 1671 års undersökningskommission kom till Örådalen, var 

Pehr Thomasson innehavare av Mårdbergslandet. Tjugutre år 

91

senare hette skattelappen Erik Pehrsson (Dombok Vnrl 1684}. 

Han bodde vid Örträsket och var säkert son till Pehr Thomasson. 

Erik Pehrsson var på sin tid både länsman och nämndeman. 

Han är också känd som en av de allra första lappar som lämnade 

sin trolltrumma till kyrkoherden i Lycksele. Men han var en 

mycket fattig lapp, åtminstone i slutet av sitt liv (Domb. Jämtl. 

1690). Eftersom han inte hade någon son, fick hans måg Matts 

Mattsson "ärva" Mårdbergets lappskatteland. Matts flyttade 

1710 till Stöttingsfjället, där hans broder Lars var skattelapp. 

Nybyggarna i Knaften hjälpte Matts till en tid att betala skatten 

för Mårdberget, men till sist fick Erik Eriksson i Knaften 

nyttjanderätt till hela skattelandet (DB Lycksele 1725]. 

2. Byns ålder 

Vargträsk by anses hava funnits till i mycket mer än etthundra 

år (sid. 9). Byns anläggare skall hava varit en finne från örträsk 

(sid. 9). Under vilken tid finnen tog upp sitt nybygge 

vid Vargträsket vet man icke och ej heller står det till att få 

veta det, ty inga handlingar om denna nybyggesanläggning finnas 

(sid. 12). 

Byn är något mer än 200 år gammal. Den förste nybyggaren 

hette Eric Ersson och var av Hörnsjö-finnen Kjell Nilssons 

släkt. År 1760 skrev Eric till landshövdingen i Umeå och anhöll 

underdånigast om tillstånd att få upptaga åt sig ett nybygge 

vid sjön Vargträsket i Lycksele lappmark ungefär två mil i 

nordväst från Örträsket. Landshövdingen gav honom provisoriskt 

tillstånd och remitterade hans ansökan på sedvanligt sätt 

till Lycksele tingslags häradsrätt med order om att rätten skulle 

utse en synenämnd för att syna och besiktiga de åker- och 

ängestillfälligheter som Eric Ersson ville insyna för sitt nybygge. 

Länsman Öhrman och två nämndemän utsågs till synenämnd, 

och syneförrättningen verkställdes sommaren 1761. Tidigare 

under samma sommar hade Eric Ersson med hustru och ett par 

små barn flyttat till Vargträsk. Då synemännen kom till Varg- 

92

träsket, behövde de inte utse bostad åt Eric. Stuga hade han 

tydligen redan timrat upp. 

Ur häradsrättens protokoll den 16 jan. 1762: 

Inlämnade LänsMan Håkan örman ett af honom och Nämdemännen 

Johan Larsson i Gäddträsk samt Anders Jonsson i 

Wägselet sidstledne Sommar till följe af Konungens Befallningshafwandes 

skrifteliga Ordres, författat Syneinstrument öfwer 

the Nybruks tilfälligheter, som Erik Eriksson ifrån Hornsiö by 

i Nordmalings Sochn begärt och erhållit tillstånd upodla wid 

Wargträsket; och sedan thetta Syneinstrument blifwit upläst, 

funnos lägenheterne wara sådana at Åkerjorden är belägen på 

en holme wid inre ändan af Wargträsket, bestående af fin sandmo 

och bewäxt med biörkskog samt förmenes wara frostländig 

i anseende til kringbelägne myror, annars af utrymme at trij 

tunnor Korn årligen kunna utsås. 

Ängesmarken åter består af 

1. rödningsland på wästra sidan träsket wid en liten bäck bewäxt 

med Gran- och biörkskog. 

2. på begge sidor om Elfwen V2 mil i Längden ängesland, som 

dels straxt kan bergås, dels måste afrödjas i anseende til ther 

wäxande biörk- och wideskog. 

3. På Norra sidan om träsket wid en Tjern, myrslått til fem 

skrindor hö. Wäster om Träsket uti en bäck lägenhet till en 

liten Sqwalteqwarns inrättande. 

Timberhygge och Näfwertägt samt mulbete tillräckeligt. 

Fiske till husbehof uti Wargträsket och Liemojaur. 

Och förmältes härjemte af Synenemden, att thetta Nybygge, 

som the förmena med tiden kunna skattläggas til V4 Mtl, ej är 

någon till förfång, som icke eller nu någon med klander theremot 

sig instälte; Hwarföre Härads Rätten förewiste Erik Eriksson 

till Konungens Befallningshafwande att therstädes undfå 

ytterligare tillstånd och Bref å then frihet i 15 År för alla Kronoutskylder 

som honom efter 1749 Års Reglemente tilkommer. 

93

KB:s definitiva tillståndsbevis och frihetsbrev för Vargträsk nybygge 

utfärdades den 26 april 1762 (enl. 1825 års specialjordebok) 

. 

3. Den förste nybyggaren och hans familj 

Vilka namn den första nybyggaren och hans hustru hade, kan 

numera ingen nämna (sid. 10). 

Eric Ersson 1727—1803 var gift tre gånger: 

a. Cathrina Olofsdotter 1723—1776 

Barn: Catharina 1755 gift med Nils Nilsson 1742 från Knaften, 

bonde i Vargträsk 

Cecilia 1756 gift med Pehr Ersson 1753—1835 i örträsk 

Maria 1761—1850 gift med 1) Michael Pehrsson 1758—1795 

i örträsk 2) Erik Eriksson Öberg 1774—1842 i Örträsk 

Olof Ersson 1762—1842 bonde i Vargträsk 

Margareta 1766 död ung 

Magdalena 1768—1794 gift med Paulus Olofsson 1761—1845 

i Barsele 

b. Margareta Samuelsdotter 1744—1790 från Örträsk 

Son: Eric Ersson 1780, flyttade till Kroksjön 

c. Christina Jacobsdotter 1753 från Vännäs 

4. De första åkertegarna 

Ingen duglig mark till åker fann finnen på sitt nybyggesomrdde, 

och någon åker skall han aldrig hava gjort försök med att upparbeta 

(sid. 11). På finnens nybyggesområde vid Vargträsk 

fanns ej lämplig mark för åker (sid. 14). 

Som vi kan se av st. 2 hade Eric Ersson genast vid sin ankomst 

till Vargträsket upptäckt den mycket lämpliga åkerjord som 

fanns på den stora holmen i sjön. 

94

5. Nya åbor 

I början av 1800-talet låg nybygget vid Vargträsk i ödesmål, 

och vid den tiden hade också landslappen försvunnit (sid. 19J. 

Eric Ersson var en idog man, och han lät ingalunda sitt nybygge 

förfalla. År 1779 insynade han mera ängar: Suppanträskmyran, 

Norrlidmyran, Bergmyran, Gräslunden, Räftmyran, 

Erik Pers Kärret och Qwarnrödningen. Dessutom fick han tillstånd 

till dämning och rödning vid Suppanträskbäcken. Två år 

senare sökte han rättighet att under sitt nybygge få intaga en 

del ängeslägenheter vid Vajbäcken, där han också företagit röjning, 

men på häradsrättens förslag överlämnade han de slåttesmarkerna 

till Olof Jonsson i Skarda som innehade "ett svagt 

nybygge". Även nybygget i Skarda var upptaget på 1760-talet. 

När Eric Ersson dör 1803, är hans nybygge delat i tre delar med 

två nya gårdar uppbyggda. De tre åborna begärde då insyning 

av ytterligare uppodlingslägenheter. Syneinstrumentet är daterat 

den 2 okt. 1804 (Domb. Lycksele 1805). 

"åkerjorden som olof ersson begärd war belägen strax Söder 

om hans gård På et näs och brännan därbredewid och myran 

norr om näset och hälften af kalf hängholmmen är bewäxt 

med tal och björkskog stenagtig jordmon men synes wara i 

fruktan för kjölden til en och en half tunland" (så kunde en 

länsman skriva på den tiden). 

Sonen Eric Ersson d. y. fick också mera åkerjord utsynad i närheten 

av sin nyuppförda gård samt hälften av Kalvhägnholmen, 

sammanlagt tre tunnland, dessutom tio skrindland ängar. 

Åt mågen Nils Nilsson utsyntes åkerjord i närheten av hans 

gård, myren och brännan därinnanför samt på en liten holme på 

sjön mitt för gården. 

Dessutom företogs vid detta tillfälle ny värdering av alla till 

Vargträsk nybygge tidigare insynta ängar. Dessa "til förne 

synte och dokomenterade ängar under Wargträsk Krono Hemman" 

gav vinterfoder åt 22 kor. Vargträsk var ingen ödeby. 

95

Eric Ersson d. y. stannade av någon anledning inte kvar i Vargträsk. 

Han bosatte sig i Kroksjö, och i stället kom Matts Pehrsson 

från Knaften med hustru Brita Samuelsdotter till Vargträsk. 

Denne Matts var besvågrad med Olof Ersson på så sätt 

att han och Olofs hustru Elisabeth var halvsyskon. Huruvida 

Matts kunde köpa sig en hemmansdel i Vargträsk eller om han 

bodde som inhyses där, vilket han tidigare gjort bl. a. i Skarda, 

är ej klarlagt. 

6. Om Olof Ersson 

Under något av 1800-talets första årtionden hade en man vid 

namn Olof Ersson ingivit ansökan om att fä anlägga ett nybygge 

vid Vargträsket (sid. 19). Olof Ersson antogs till nybyggets 

första äbo (sid. 20). 

Olof Ersson 1762—1842 var son till Eric Erson i dennes första 

äktenskap (se st. 3). Han bodde i Vargträsk hela sitt långa liv 

och behövde inte anlägga något nybygge där, eftersom han 

övertog en tredjedel av sin fars hemman. Olof var först gift 

med Elisabet Abrahamsdotter 1761—1804 från Knaften. De 

hade tolv barn: 

Maria Catharina 1786 g m 1) Gustaf Ersson 1780 2) Fredrik 

Granat 1794 båda i Bränntjärnliden, Norsjö 

Eric Olofsson 1787 bonde i Vargträsk g m Brita Stina Olofsdotter 

1790 från Knaften 

Magdalena 1789 g m Erik Johan Jonsson 1796—1838 i Myrträsk 

Abraham 1790 Fredrika gm Caj sa Andersdotter 1794 från 

Skarda 

Anna Greta 1791 död i koppor 1800 

Brita Sophia 1792 gm Johan Ersson 1798 Godåker 

Olof 1794 Skarda g m Greta Stina Andersdotter 1796 

96

Christina 1796 gm Jacob Mårtensson 1787 i Bjerten, Nordmaling 

Johan 1797 Bastuträsk, Stensele, gm 1) Cajsa Johansdotter 

1787 från Rusele 2) Lowisa Paulusdotter 1805 från Barsele 

Lovisa 1799 ogift, fattighjon 

Pehr 1801—1848 Kroksjön g m Magdalena Samuelsdotter 1794 

från Hornmyr 

Emanuel Olofsson 1803 bonde i Vargträsk, bodde en tid i Skarda, 

gm 1) Greta Johanna Ersdotter 1807—1837 från örträsk 

2) Brita Maria Larsdotter 1800—1864 3) Sophia Agatha Johansdotter 

1815 från Gäddträsk 

År 1806 gifte Olof Ersson om sig med Catharina Johansdotter 

1760—1821 från Brännland, Nordmaling. 

Olof Ersson tog upp åkrar på sjöns södra sida (sid. 23). Han 

rodde förbi den stora holmen i sjön, men aldrig föll det honom 

in att taga kännedom om jordmånens beskaffenhet på holmen, 

där han skulle ha funnit stenfri, bördig åkerjord. Det hade Olof 

Ersson ej en aning om (sid. 24—25). 

Olof Ersson hade naturligtvis ända sedan han var en liten pys 

följt med sin far över till holmen, där den äldsta och bästa åkerjorden 

fanns, och både under sin uppväxttid och sedan som 

vuxen karl arbetat där på korntegar och vallhölägdor. 

7. Hemmansdelning 

Sedan Olof Ersson nybygge blivit skattlagt, sålde han hälften av 

sitt hemman till en man från en annan by inom socknen (sid. 

21). Vargträsk blev hädanefter en by med två grannar (sid. 

22). Olof Ersson överlät sitt hemman till sonen Olof. Denne 

blev med tiden en mycket välbärgad bonde i Vargträsk (sid. 

26). Han delade sitt hemman mellan sönerna Karl Olofsson 

och Frans Olofsson (sid. 30). 

4 

97

Nybygget i Vargträsk var skattlagt redan 1777. Varför skulle 

Olof Ersson sälja halva hemmanet till en utbysbo? Han hade 

ju sex söner som alla behövde ett stycke jord att leva på. Enligt 

Lycksele församlings husförhör slängd 1829—1839 var det sönerna 

Eric och Emanuel som var bosatta på faderns hemman. 

Sonen Olof gifte sig med en flicka i Skarda och bosatte sig där. 

Han blev alltså ej storbonde i Vargträsk och hade följaktligen 

inte något hemman där att dela mellan sina söner. Tio barn 

hade han, men någon son med namnet Frans hade han inte. 

Hans son Carl Gustaf flyttade till Fredrika. 

Vi har nu följt byns historia ett stycke in på 1800-talet, och 

Vargträsk var då en by på fyra grannar. 

När Nils Nilssons dotter Catharina söker häradsrättens tillstånd 

att få klyva den del av faderns hemman som hon äger 

(5/32 mtl nr 2 i Vargträsk) så visar det sig vid verkställd undersökning 

att på hennes del under hålles 2 hästar, 12 kor och 

30 får, varför klyvning beviljas. 

De fyra första generationerna. En översikt. 

1 Byns grundläggare Eric Ersson 

2 Olof Ersson 

3 Eric 

Olofsson 

1787 

4 

98 

Måg 

Nils Gustaf 

Ersson 1818 

fr. Långsele 

Emanuel 

Olofsson 

1803 

Olof 

Emanuelsson 

1828 

Matts Pehrsson 

från Knaften 

Måg Carl Petter 

Pehrsson 1793 

från Björna 

Carl Mattias 

Edmund Carlsson 

1828 

Måg Nils Nilsson 

1742—1822 från 

Knaften 

Mågar 

a] Olof Philipsson 1768 

från Örträsk 

b] König Pehrson 1785 

från Gäddträsk 

a} Nils Olofsson 1802 

drunknade 1837 

b] König Königsson 

Vesterlund 1814

Som avslutning lämnas här ett exempel på ett inbördes testamente 

: 

Wi Underteknade Nils Olof Son och min Kära Hustru Maria 

Margareta Pehrs Dotter I Wargträsk Gör Härmäd vitterligt att 

all den stund Dett Synnäs Så för Wåra ögon Som Gud icke 

täktäs Wällsingna os under Wårt Äcktenskap mäd någon 

Arvinge Som ovillkårligen skulle blifvitt ägare af all Wår 

Egendom J anledning af alt finner vi underteknade för Godt 

att med fri vilja och Mogett betänkande Således öfverens kommitt 

att hwilken den Andra öfwer lefver skall äga begagna och 

områda all den lösa Egendom Som nu i Boett finnes — hvilken 

Egendom är nu Härigenom faststäld att den i bäggäs vår lifs 

tid icke må kåmma att Rubbas så att vi Härmedelst gennom 

denna skrifteliga afhandling Under var andra förskriver och 

Tästamänterar all Sagde Wår Lösa Egendom Under bägges 

Wår lifs Tid Som för säkras af Wargträsk den 8 November 1830. 

Nils Olof Son Bomärke Maria Margareta Pehrs Dotter i 

Wargträsk 

Wittna. 

Jon Olof Son J öhrträsk 

Jacob Jon son i flakaträsk 

99

SVEN HANSSON 

Om rävjakt, ekorrjakt och 

konsten att flå en ekorre 

I gammeltiden, med uttrycket gammeltiden menar jag då tiden 

omkring sekelskiftet och decennierna närmast efter, fanns här 

många människor, som i huvudsak livnärde sig på jakt och 

fiske. Många gjorde det naturligtvis av tvång, dom hade inget 

annat att ta sig till med för att klara livhanken, och många, ja 

förresten allihopa, jagade därför att de begåvats med en intensiv 

jaktlust. Det hörde liksom till från de första nybyggarnas 

tid då mesta bärgningen hämtades ur jaktskogen. 

En sådan gubbe var min morfar, bonden Hans Hansson i Latikberg. 

Han var allmänt känd under namnet "Klit-Hansj", 

vilket kom därav att han drogs med en magåkomma och därför 

åt krita. I fickan bar han jämt en liten flaska med krita varav 

han då och då tog en klimp och kände sig litet bättre. Folk lade 

märke till egenheten och så fick han sitt vedernamn. 

Han hade jämte brodern August ärvt hälften var av faderns 

hemman i Latikberg på 41/160 mantal. Före avvittringen sålde 

dock morfar sitt hemman till Svanö aktiebolag. Det berodde 

nog mest på, att han trodde det skulle bli så stora kostnader 

vid genomförandet av byns laga skifte så hemmanet i alla fall 

skulle gå förlorat. För hemmanet fick han 4000: — kr, vilket 

var ganska mycket pengar på 1890-talet men bolaget har sedan 

tagit ut virke för mycket stora belopp. 

Hans var född 1851 och var alltså när han sålde hemmanet 

endast drygt förti år och vid full vigör i jaktskogen. Mest sysselsatte 

han sig med saxfångst av räv och blev med tiden en 

mycket skicklig rävgillrare. Läromästare var räven själv och 

det var ingen dålig lärare. En gubbe här i byn berättade han 

följt morfar till "Fogelsjöåsn", en skogsås borta vid Fågelsjön, 

100

för att på skidor leta efter rävspår. Det var ont om räv, ty alla 

jägare låg efter den. Latikbergsgubben fick i alla fall syn på ett 

rävspår och ropade till morfar att komma dit. Han kom skidande, 

tog skydd av en gran och tittade fram mot spåret och 

sa', "A faan den där ä ingenting å göra ått, n' dan tokä, han gå 

allri ti na spör utan dä e bärä tell-å lämn-änl". Räven hade 

nämligen tidigare gått fast i en av morfars rävsaxar men lyckats 

ta sig loss illa klämd i en framtass. Därför gick den aldrig 

i gamla spår och på grund av klämskadan kunde en noggrann 

iakttagare skilja dess spår från andra rävars. Om det förhållandet 

visste den andre gubben ingenting utan spridde ryktet 

vidare om vilken skogsman och jägare morfar var. 

Vid den tiden hade dom börjat med rävsaxar av järn, tidigare 

fångades räven nästan uteslutande med den så kallade rävtången. 

Den gjordes så, att man sågade eller högg av ett träd 

i lämplig höjd och flattäljde stubben, som upptill utformades 

till tre spetsar varav den mittersta var längst. Mittelspetsens 

ytterkanter och sidospetsarnas innerkanter täljdes vassa och 

mellanrummet mellan spetsarna avtog uppifrån för att nertill 

gå samman. På mittelspetsen sattes betet, som ofta bestod av 

en död katt, vilken blivit svedd i eld och därigenom spred både 

hårsvedd och köttstekt doft. Därigenom blev den alldeles särskilt 

lockande för räven. När denne hoppade upp mot betet 

och därvid med tassarna tog spjärn mot sidospetsarna gled 

frambenen lätt ner mellan spetsarna och räven blev hängande 

tills jägaren kom och avlivade den. 

Ovan Per Johan Nilssons gård i Järvsjö finns det utanför byagärdesgården 

en backe, som kallas för Rävasaxbacken där det 

stått en sådan där rävtång, tortyrinstrumentet kallades här allmänt 

för rävsax. I samma by fanns en gubbe, som var alldeles 

fenomenal på saxgillring av räv. Han hette Hans ökvist och i 

min barndom och ungdom var han födorådstagare hos just Per 

Johan Nilsson. Hans Ökvist hade varit gift med en dotter till 

bonden Jon Jonsson, tror dom kallade honom för "Lill Jon 

Jonsson", ty det vimlade av Jon Jonssare i byn. Ökvists fru var 

dövstum och hon kallades allmänt för "Dum-Brita". Hon var 

väl inte dummare än andra människor utan uttrycket var en 

101

förvrängning av dumbe, alltså den stumma. När Hans ökvist 

sålde sitt hemman blev det för honom som för morfar, han 

måste i huvudsak livnära sig på jakt. En höst under den tid 

han var aktiv bonde, hade han skjutit tre älgar, en tjur, en ko 

och en årskalv. Samma höst hade han även slaktat en fet gallko 

och köpt hem två säckar vetemjöl. När han så såg allt kött 

och allt mjöl han hade, kunde han med djup tillfredsställelse 

utbrista: "Jaa nu har fattigdomen vikit ifrån detta hus!". Men 

hans svärmor, mamma till "Dum-Brita" menade: "Nää nu har 

fattigdomen kommit till detta hus därför att du sköt älgkalven". 

Det såg inte heller bättre ut. Den vintern, berättade folk, hade 

dom kalas hos Hans ökvist varenda dag. Alla köttet förvarades 

i ett härbre, som nog står kvar än i dag. Där högg dom opp 

det frusna köttet och bar in det travat på armen som vi bär 

vedträn. Köttgrytorna kokbubblade varje dag och köttet var 

så fett, att det låg tjocka fettkakor på buljongen när den kallnat. 

Fettkakorna stjälpte dom bara upp mot stugans norrvägg 

där dom fick förfaras. Men efter denna köttrusets vinter 

kom, alldeles som svärmodern spått, armod och svält till gården. 

Nåja, under nittonhundratjugo- och trettiotalen var Hans 

ökvist ivrig rävjägare. I byn fanns naturligtvis många andra 

rävjägare, som Erik Alfred Figaro, Karl Jonsson (Kalle Burk) 

m. fl. och i Rismyrliden var Magnus Petter Svensson en lika 

skicklig sådan, det var konkurrens om rävarna. Det gällde att 

kunna konsten draga dem till ens egen åtel. Den lade man ut 

redan under hösten, kött av olika slag, inälvor av slaktade djur, 

självdöda sådana och annat. Dessa åtelställen höll man hemliga 

men det kunde nog hända att en konkurrerande jägare ställde 

till med rackartyg. Det behövdes inte mer än att något, som 

luktade människa, kastades i åtelns närhet. Då kunde rävajägarna 

till och med gå till handgripligheter. En gång möttes två 

sådana på en marknadsgata i Åsele och då fick en av dom en 

rejäl örfil med orden: "Här har du för att du krödde ti agninga 

T f > 

min: . 

102

För att dra till sig rävarna hade dom en massa kuckel för sig. 

Smorde in skidorna med anisolja när dom åkte i markerna och 

tog då gärna en sväng förbi eller igenom en konkurrents jaktområde. 

Det påstods att rävarna var alldeles tokiga i den där 

anisdoften och därför följde skidspåren till de egna åtelställena. 

Hans Ökvist hade stora, breda skidor, rävaannarar, så att han 

kunde liksom flyta ovanpå den allra lösaste snö. Rävasäcken, 

som var av tyg och fastspänd i en trämes, hade hängt ute i 

skogen så att den var fullständigt vittringsfri. I den lastades 

rävsaxarna, som avvittrats och insmorts med en blandning av 

bivax, grankåda och kanske även en del andra högst hemliga 

ingredienser. I säcken fanns också en snöspade av trä, "rävafotn", 

som användes för att göra nytt tasspår i stället för det vid 

saxens uppgillring förstörda samt "sopen", en hundsvans trädd 

på en träkäpp för tillsnyggning av snötäcket efter utförd gillring. 

På äldre dagar hade Hans Ökvist det besvärligt när det 

gällde ränna upp räven efter det den fastnat i sax. Ofta måste 

han då leja folk, som rände upp och dödade räven. 

Sista gången Ökvist var ute på gillringstur var han bortåt Frostbergsriset 

och där blev han sjuk och måste lämna järnen i skogen. 

Han hade satt upp dem i en gran någonstans vid "Gammrismyren" 

och han lovade att den, som fann järnen också skulle 

få behålla dem. I fjol vinter kom Torbjörn Baer, han är renskötare 

i Vilhelmina norra lappby och byn har flyttningsvägen 

efter myrarna bortåt Järvsjön, och talade om, att han sett en 

massa gamla rävsaxar uppe i en gran i de där trakterna. Det 

var naturligtvis Hans ökvists saxar, som hängt där i över trettio 

år. På vårskaren skidade jag dit och letade i, som jag tyckte, 

vartenda träd men hittade inga saxar. 

Under barmarkshöstarna gillrade ökvist massor av skogsfågel, 

satte tjäderhag efter kostigar och vid myrstackar i "Vannsjöriset", 

"Tjockgranberget" och "Snökulln". Det värsta var, att 

gubben och även hans son Ragnar inte tog upp snarorna när 

vintern kom utan lät dem stå kvar även under våren. Då fastnade 

alldeles särskilt tjäder- och orrhönor i de kvarlämnade 

103

snarorna och det var att ödsla med tillgångarna. Det kunde även 

hända att små lamm fastnade i dem och dog. Visst muttrade 

bönderna om ofoget men det tycktes helt stanna vid detta. 

Ekorrjakten var också förr av mycket stor betydelse och man 

jagade ivrigt efter den där lille gnagaren, som var så fenomenal 

att klara sig i barrskogen. Under den tid då det fanns gott 

om mård, då skattade den ju ekorrstammen så pass hårt, att 

det inte var så gott om ekorre. Mården försvann från de här 

trakterna omkring sekelskiftet, och då steg ekorrstammen, men 

när mården började komma tillbaka på fyrtiotalet, gick ekorrstammen 

tillbaka och nu är det. . . faktiskt snart slut på ekorrarna. 

Nu skall jag flå en ekorre ungefär som man flådde den under 

den tid då jakten på den var utav betydelse och samtidigt ge 

några små kommentarer till arbetet. 

Ekorrkropparna bälgflås på så sätt, att man får skinnet med 

köttsidan utåt. Man flår alltså ekorren inte som hare och 

räv, då man börjar med att sprätta upp bakbenen och flår djuret 

bakifrån. Med ekorren börjar man i stället framifrån och 

allra först så kapar man bort tassarna. Det gör man lättast med 

hjälp av en tång, en vass tång, eller också en kniv och tar då 

stöd bakpå knivryggen eller "bakan", som vi säger. Ekorren 

här i Norrland har ju tassarna ludna på vintern så att tassen 

ser ut som en harfot i miniatyr. Den har också fantastiskt vassa 

klor, och trampdynorna är särskilt utformade så att ekorren 

kan springa opp och ner i träden. Att springa med huvudet 

före uppför ett träd är nog inte så konstigt, men ekorren den 

springer lika lätt nerför med huvudet före. Tassarna brukade 

man när man satt och flådde ekorrar ge ekorrhunden, som troget 

satt bredvid och följde flåningen. Ibland så fick hunden ute 

i skogen ekorrtassarna som belöning omedelbart efter att ekorren 

skjutits. 

Den här ekorren är liksom alla andra fantastiskt full med ekorrloppor. 

I dagligt tal säger vi inte ekorrloppor utan "ikorrlusa", 

men det är verkligen en loppa. En ekorrjägare, som arbetat ett 

bra tag med ekorrflåning är ju "nerlusad", med de här lop- 

104

porna, som dock rätt snart försvinner. Dom trivs inte på en 

människa, men kan vara rätt så irriterande innan dom sprungit 

färdigt. 

Ja, så börjar man med att skära bort läpparna, det här tjockare 

skinnet kring munöppningen, annars är det ganska svårt 

att flå där. Det har inte heller något med pälskvalitén att göra, 

om man rensar lite hårt kring munöppningen. Därefter skär 

man ett snitt på halsens undersida ner till mitt mellan frambenen 

och kan börja flå huvudet. Särskilt då är det bra med en 

vass kniv eljest sker nog ekorrflåningen i huvudsak med fingrarna, 

för skinnet sitter rätt så löst och det följer inte med en 

massa senor och sådant som på andra djur. 

Nu har vi fått själva gnagarskallen något så när färdig och kan 

lägga från oss kniven för en stund och arbeta endast med fingrarna. 

När man kommer till ögonen så skär man bara rakt över, 

det blir bara de naturliga hålen på skinnet och likadant med 

öronen. När vi sedan snyggar till skinnet, så kommer örontofsarna 

att stå ut och är lätta att se. Det kan väl vara av någon 

betydelse för skinnhandlaren när han tittar på skinnen, eftersom 

en fullhårig ekorre har mycket längre örontofsar än en som 

inte är fullhårig. När ett pälsdjur är fullhårigt, säger vi att det 

är gillt, då är skinnets insida vitt, ofärgat, men ett skinn, som 

inte är gillt, är blåfärgat. 

Så har vi nått till frambenen, och då kränger vi skinnet över 

dem och drar ut benen ur skinnet. Nedanför frambenen är det 

liksom ett hudveck, som går från frambenen och bakåt efter 

buken, vilket, när ekorren hoppar mellan träden, sträcks ut 

och blir liksom en liten fallskärm, som underlättar hoppandet. 

Ett liknande hudveck finns också vid bakbenen. Ekorren sjunker 

därmed inte så fort och till det bidrar också svansen, som 

den håller rakt bakåt med de yviga håren utspända. 

Ja, sedan går det bara fint över kroppen i övrigt... nu kommer 

vi till det där hudvecket vid bakbenen och då får vi passa på 

och försöka få hinnorna, som hör till det, att stanna på kroppen. 

Den här ekorren är en hane och då skär vi av skinnet vid 

könsöppningen och flår bakbenen på samma sätt som frambe- 

105

nen, så där jal Sedan får vi åter ta till kniven när vi kommer 

bak ... i ändtarmen, skär av tvärs över ändtarmsöppningen 

och sedan är det bara svansen, som återstår att flå. Svansspolen 

närmast kroppen flås av med kniven, sedan tar vi ett ordentligt 

tag med tummen och pekfingret, det gäller att ha skapliga 

naglar, om svanskäppen och med andra handen om ekorrkroppen 

och drar med ett raskt drag skinnet av svansen. Nu har vi 

alltså flått ekorren och har skinnet med köttsidan utåt, nu drar 

vi opp svansen genom öppningen vid frambenen, tar tag i bakbensskinnet 

och sträcker det avflådda skinnet. Nu skall skinnet 

torka, men först måste vi få lite fason på det genom att blåsa 

upp det. Vi öppnar litet på öppningen vid frambenen och blåser 

in ordentligt med luft i skinnpåsen . . . pool Såja, nu blev 

det snyggt och ordentligt, vi kan häkta upp skinnet på en spik, 

så att det får torka ordentligt innan det går till försäljning. 

Förr i tiden så kastade man inte bort ekorrkroppen för gott utan 

då åt man den. Rensa' ur innanmätet och sköljde kroppen, det 

var i huvudsak bogar, rygg och lår, som kom till användning. 

Man saltade på dem en aning och torkade dem eller kokade 

dem på vanligt vis, ofta samman med annat kött. Skulle ekorrkroppen 

torkas, tog man och bröt ekorrkroppen bakåt så att 

den gick av i ryggraden och blev böjd i vinkel, varefter dea 

hängdes på en träkäpp eller ståltråd inne i murbröstet ovanför 

kokspisen. På den tiden man endast använde öppen eldstad, 

gick torkningen ännu bättre. När jag var lillpojke, så fanns i 

Järvsjö en gubbe, som hette Per Robert Hällkvist; hans gumma 

Albertina tog alltid vara på ekorrarna, rensade ur och torkade 

dem. Många gånger åt jag hos henne torkade ekorrlår och 

måste intyga, att ekorrköttet var verkligt gott. Nu kan det ju 

också tänkas, att man då inte var så tyckmycken ifråga om mat, 

som vi numera blivit, men torkat ekorrkött, det var ingen dålig 

mat. 

Så var det en annan sak. När dom på den tiden satt hemma i 

köken och flådde ekorrar, skar dom upp ekorrkroppen och tog 

ur urinblåsan, "pissblåsa", som man säger och den kastades upp 

i taket, där den fick sitta och torka in. Som lillpojke frågade 

jag ofta varför i all världen man gjorde så där, men fick endast 

106

undvikande svar. Trodde möjligen att den skulle ha någon slags 

luftrenande verkan. En gammal och säker jägare, Erik Alfred 

Figaro i Järvsjö, som jag häromdagen ringde till och frågade 

om han möjligen visste någon förklaring på seden, berättade 

att den hörde jaktmagin till. Det skulle föra god jaktlycka med 

sig och var väl något slags offer. Ekorren är ju en luftig varelse 

och kanske det var därför man kastade den lilla offergåvan just 

opp i taket. 

Ekorren förekommer här i två färgfaser, en nästan helt och 

hållet grå, den kallar vi för granekorre och den andra fasen, 

som är mer röd med rödaktig rand efter ryggen och örontofsarna 

ganska så röda, likaså svansen, den kallas tallekorre. Vid 

försäljning var det samma pris för de båda färgfaserna. 

Vid tiden omkring nittonhundratrettio låg priserna på ekorrskinn 

fantastiskt höga. Då var det många, som uteslutande sysselsatte 

sig med ekorrjakt. Beståndet nerbringades till minimum 

och jägarna måste skida miltals för att få tag på de ekorrar, 

som ännu fanns kvar. Särskilt bra gick jakten under ekorrens 

parningstid i slutet av februari och under mars. Då följdes 

paren åt och de, som ännu ej hunnit bilda par, strövade 

vida omkring lämnande goda spårlöpor efter sig. Lättast var då 

jakten med hund, som gav ståndskall vid det träd där ekorren 

fanns. Jägaren slapp därigenom följa spårets alla vindlingar, 

det klarade hunden betydligt bättre. 

107

HARRY THALIN 

Fornlämningstyper och nivåförhållan- 

den i övre Norrlands kustland 

Den långa kedjan av gravrösen längs den norrländska kusten 

från Dalälvens mynning i söder till Kalix älv i norr, med sam- 

manlagt över 2000 fornlämningar, har i förhållande till såväl 

totala antalet fornlämningar som till antalet undersökta sådana 

lämnat ytterligt få daterande fynd. Därtill kommer att de fynd, 

som tillvaratagits vid väg- och odlingsarbeten etc samt vid ren 

rovgrävning, oftast sakna klara uppgifter om fyndomständig- 

heterna. Ofta har oklarhet uppstått om fornlämningens karak- 

tär och storlek. 

Man har länge diskuterat de norrländska rösenas kronologiska 

ställning och kultursammanhang och därvid gärna velat betrakta 

dessa rösen som något för Norrland säreget utan att 

taga hänsyn till deras naturliga sammanhang med Mellan- och 

Sydsveriges rösen. Man har i stället med förkärlek gjort jämförelser 

med Finland och Nordnorge. Medan man i södra 

Sverige helt naturligt räknar järnåldersfynd i rösen av bronsålderskaraktär 

som efterbegravningar har man beträffande de 

norrländska rösena med järnåldersfynd i stället velat datera 

rösena till järnålder. Man har länge ansett huvudparten som 

tillhörande järnåldern vilket tydligen skulle bero på en eftersläpning 

i kulturutvecklingen. 

Sammansättningen av bronsålderns fornlämningsbestånd längs 

den svenska kusten varierar från område till område med vissa 

typer gemensamma medan andra begränsas till vissa områden. 

Flertalet av de norrländska rösetyperna ha sina klara motsvarigheter 

i mellersta och södra Sveriges fornlämningsbestånd 

från den äldre och mellersta bronsåldern. Däremot saknas i 

108

Norrland motsvarigheter till en del av den yngsta bronsålderns 

fornlämningstyper som t ex den stora flacka stensättningen 

med flera koncentriska kedjor, samt urnegraven under flat 

mark. 

Då dessa norrländska fornlämningar såväl beträffande miljöer 

som typer i detalj överensstämma med de motsvarande sydoch 

mellansvenska, böra de rimligen kunna dateras till samma 

tid. Detta bekräftas också av det fåtal tillförlitliga fynd, som 

gjorts i fornlämningar av bronsålderskaraktär. 

De norrländska rösena i samma miljö och av samma karaktär 

som de kustbundna rösena i södra och mellersta Sverige ligga 

nära den nuvarande stranden eller, där kusten är flack, längre 

in i landet men i stort sett på samma höjd över havet, en höjd 

som i allmänhet ej underskrider 30 meter. Nivåerna äro beräknade 

efter ekonomiska kartans kurvsystem. Detta system 

är dock ej avsett för detaljmätning på en viss punkt utan har 

till uppgift att återge de topografiska förhållandena i stort. 

Man kan räkna med ett medelfel på 2,5—3 meter, som vid 

ogynnsamma förhållanden kan tredubblas. Beträffande fornlämningarnas 

läge i kartans plan är medelfelet 8—10 meter. 

Också här kan felet tredubblas. Under mycket olyckliga omständigheter 

kan felet i nivå därför ytterligare öka. Ekonomiska 

kartans kurvsystem bör därför ej användas för att bestämma 

nivån hos en enstaka fornlämning, för en statistisk 

bearbetning är det dock givetvis möjligt att begagna dessa 

siffror. 

Landhöjningen i Norrland har varit stor och varierat inom de 

olika landskapen. Men under de tidsperioder som här beröras 

har den efter hela norrlandskusten haft ett i stort sett likartat 

förlopp. Man kan räkna med att Bottniska vikens yta legat ca 

35 meter högre än nu vid bronsålderns början, vid järnålderns 

början ungefär 25 meter och omkring Kr. f. slutligen ca 20 

meter högre än nu. 

Fornlämningarnas inplacering i detta nivåsystem har knappast 

lämnat något nytt bidrag till deras datering. De bekräfta endast 

109

den datering som tidigare gjorts med hjälp av fynd och fornlämningstyper. 

1 

Det har framkastats, att rösen med mer än mansiånga hällkistor 

skulle kunna tillhöra den slutande stenåldern. 2 En del 

rösen av detta slag ligga på sådana nivåer att en datering till 

stenålder är möjlig, men dessa fornlämningars läge i terrängen 

gör det antagligt att så ej är förhållandet. Stenålderns hällkistor 

ligga nämligen i södra och mellersta Sverige i flack terräng, 

i svag sluttning, på flacka åsar eller i sadelläge, medan 

rösen med hällkista från äldre bronsålder oftast inta ett höjdläge 

på berg- eller moränkrön. 

Som tidigare framhållits pekar fornlämningarnas nivåer på 

samma datering som erhållits genom analyser av fornlämningstyper 

och fynd. Rösena med manslång eller större hällkista, 

som här liksom i Sverige i övrigt ansetts tillhöra ett äldre 

skede av bronsåldern, visar vid genomgång av nivåerna som 

väntat högre siffror än övriga fornlämningar. Sådana kistor 

kunna förekomma i de större, runda rösena, i de ovala rösena 

och i långrösena. 

Det stora runda röset med stor hällkista är i södra och mellersta 

Sverige daterbart till äldre bronsålder. Det ovala röset 

har mig veterligt ingen motsvarighet under bronsåldern i södra 

och mellersta Sverige. Det norrländska ovala röset visar dock i 

sina proportioner nära släktskap med det ovala röse som brukar 

omsluta stenålderns hällkista, och torde tillhöra de äldsta 

norrländska rösetyperna. De ovala rösena förekomma också 

på jämförelsevis höga nivåer. En viss släktskap förefinnes också 

mellan det ovala röset och långröset. 

Det har antytts, att de norrländska långrösena skulle kunna 

tillhöra den slutande stenåldern. 3 Denna uppfattning måste 

bero på en missuppfattning av långrösenas karaktär och på 

obekantskap med deras nivåförhållanden, varför det torde vara 

på sin plats att lämna en kort redogörelse för deras uppkomst 

och utveckling. 

Långröset är resultatet av flera begravningar och har uppkommit 

på olika sätt. Så har t ex det stora långröset på gravfältet 

110

vid Yttervik i Bureå, undersökt av Hans Hildebrand 1877, 

haft minst fem efter varandra liggande kistor. Ursprunget torde 

här vara ett ovalt röse med en kista. Vid en senare begravning 

har röset tagits upp, en ny kista med den ena gavelhällen gemensam 

med den föregåendes har uppförts, varefter det första 

röset påbyggts så att båda kistorna blivit täckta. Vid varje ny 

begravning har en ny kista uppförts och röset förlängts. I detta 

stora långröse har hällkistorna sådana mått, minst manslånga, 

att en datering till äldre bronsålder förefaller trolig. 

Ett långröse vid vägen mellan Näske och Bredånger i Nätra 

socken i Ångermanland, som är 22 m långt, 6 m brett och 0,7 

m högt, har i södra delen en hällkista 2,6 X 0,6 m stor och 

norr därom fyra gropar. Hällkistan har också här sådana mått 

att den bör härröra från äldre bronsålder, medan groparna visa 

begravningarna utan kista, möjligen med någon konstruktion 

av trä, vilket antyder att de senare begravningarna tillhöra den 

yngre bronsåldern eller kanske till och med äldre järnålder, 

eller ännu senare tid. Det finns även exempel på sådana långrösen 

som bildats genom sammanbyggning av två redan befintliga 

rösen, så att hällkistorna finnas i vardera änden. I dessa 

båda fall ha vi att göra med långrösen, vars anläggningstid troligen 

sträcker sig från äldre bronsålder och framåt i tiden. 

De små långrösena SÖ om Åbyn i Byske innehålla efter varandra 

belägna små hällkistor, 0,5—1 m långa och ca 0,3 meter 

breda, som sträcka sig så gott som över rösenas hela längd. I 

flera av dessa kistor iakttogs vid fornminnesinventeringen 1956 

brända ben av mycket små dimensioner, av den typ som enligt 

docent Gejvall kännetecknar yngre bronsålder eller förromersk 

järnålder. Dessa små hällkistor böra alltså tillhöra yngre bronsålder 

eller äldre järnålder. 

Många långrösen finnas, som helt sakna kista. De ha endast 

de karakteristiska groparna, ofta utvidgade av skattsökare så 

att man klart kan konstatera frånvaron av hällkista. Det finns 

även långrösen, som helt sakna både kista och gropar. Det är 

ej uteslutet, att långröset så småningom utvecklats till en själv- 

111

ständig typ avsedd för en begravning. Några säkra indicier på 

detta finns dock icke. 

Mig veterligt ha endast två svenska långrösen givit fynd. 4 De 

låg vid Arendal i Göteborg i bergmark och var 25 och 16,5 

meter långa. Det ena gav en halvmånformig skära och en eldslagningssten 

av flinta. I det andra påträffades keramik, snarast 

av bronsålderskaraktär. Båda rösena voro svårt skadade 

och omplockade, i det ena kunde dock konstateras att den ena 

långsidan var kallmurad. Spår av kistor eller benrester påträffades 

ej. 

De norrländska skeppssättningarna har daterats till yngre 

bronsålderns senare del. Även beträffande dem stämmer den 

typologiska dateringen väl med deras läge inom gravfälten 

samt med nivåerna. 

Av stort intresse för kronologien är de skilda fornlämningstypernas 

inbördes nivåförhållanden på platser där fornlämningarna 

bilda gravfält, på flacka bergkrön och i sluttningar. 

Här skall endast i korthet ges ett par exempel. Gravfältet sydväst 

om Näske fäbodar i Nätra socken ligger i en bergssluttning. 

Det domineras av större runda rösen på 50-meters-nivån, 

därefter följa långrösen med manslånga hällkistor på 40-metersnivån 

och slutligen små runda rösen ned till 30 meters nivå. 

Liknande är förhållandet vid Killingsnäs i Grundsunda socken. 5 

Högst uppe på bergkrönet ligger ett röse med manslång hällkista 

och intill detta ett ovalt röse, även detta med rester av 

hällkista. Längre ned på en terrass ligger ett långröse med 

manslång hällkista i den västra änden och en rad gropar utefter 

rosets längd, och på ännu lägre nivå bl a en skeppssättning. 

Dessa exempel visar dessutom hur gravfältens utbyggnad skett 

ut mot den vikande strandlinjen. 

Huvuddelen av Norrlands fornlämningar av rösekaraktär tillhöra 

alltså bronsåldern och järnålderns början. De ligga på en 

nivå av 30—45 meter över havet, vilket också klart visar detta 

fornlämningsbestånds strandbundenhet. 

112

Det finns dock enstaka fornlämningar och gravfält på betydligt 

lägre nivåer, huvudsakligen 15—25 meter över havet. I 

undantagsfall kan de förekomma även på ännu lägre nivåer. 

Bland de lokaler som lämnat daterande fynd skall endast nämnas 

Jävre i Hortlax och Obbola i Holmsund. Jävrefyndet, ett 

runt bronsspänne av östfinsk typ, av Arbman med någon tvekan 

daterat till romersk järnålder 6 , har enligt uppgift gjorts i 

ett röse med hällkista på Bokmyrberget. Någon hällkista kan 

ej nu iakttagas, vilket dock ej utesluter möjligheten att en sådan 

fanns vid fyndtillfället, fastän den senare helt ramponerats 

vid rotande i röset. Fynden från Obbola kunna dateras till 

äldre vendeltid. 7 Någon kista har här ej påträffats. 

De fornlämningstyper, som uppträda under 30-meters-nivån är 

dels medelstora rösen, dels små runda rösen och stensättningar. 

Dessutom ges i några få fall större flacka stensättningar med 

kantkedja, som t ex på ön utanför Lervikens fiskeläge i Häggdånger, 

på en nivå mellan 15 och 20 meter. Även på dessa låga 

nivåer finnas i enstaka fall hällkistor. I de flesta fall äro de dock 

så ramponerade, att deras ursprungliga längd ej kan bestämmas. 

I ett fall har dock en stor kista på 1,8 meters längd kunnat 

konstateras. Denna kista ligger i ett ca 6 meter stort röse 

vid Ulvvik i Säbrå socken. Bland gravfält på dessa lägre nivåer 

kan nämnas ett par norr om Älandsfjärden i Säbrå, samt 

ett vid Barsviken i Häggdånger. 

Gemensamt för hela detta starkt kustbundna fornlämningsbestånd, 

såväl under som över 30-metersnivån är att fornlämningarna 

ligger i ej odlingsbar mark, helt skilda från den nuvarande 

bygden, där dock såväl den yngre stenålderns som 

järnålderns bebyggelse varit belägen. Då det på grund av den 

mestadels oländiga terrängen är svårt att tänka sig en konstant 

bebyggelse i omedelbar anslutning till rösena, är det möjligt 

att också bronsålderns bygd sammanfallit med den nuvarande. 

I detta sammanhang bör man erinra om senare tiders säsongbetonade 

fiskeboplatser, som i vissa fall kunnat ha ett motsvarande 

utsatt läge. Ett mellanled skulle här kunna vara de 

10 113

fiske- och fångstboplatser med grunder och s k ryssugnar, t ex 

Grundskatareftan i Lövånger, vars högsta del ligger 18 meter 

över havet, och den tydligen yngre Jungfruhamn i samma 

socken, på en nivå av 8—10 meter. 

NOTER: 

1. Thålin, H. De fasta fornlämningarna i Västerbottens kustland. Västerbotten 

1962, s. 65 ff. 

2. Moberg, C-A. Endast efter eller även under hällkisttid. Västerbotten 

1952, s. 111. 

3. Baudou, E. Till frågan om de norrländska kuströsenas datering. Fornvännen 

1959, s. 174. 

4. Kaelas, L. Arendal i Göteborg - ett fornlämningsområde försvinner. 

Fynd 1964, s. 37 ff. 

5. Thålin, L. Något om Grundsunda i förhistorisk tid, i Bygden kring Gideälven 

och Husån, s. 18. 

6. Arbman, H. Jävrefyndet. Norrbotten 1932-1933, s. 111. 

7. Hallström, G. Lövångers sockens forntid, s. 54 i Lövånger 1942. 

114

INGMAR FLODSTRÖM 

Glimtar från konstlivet 1965 -1966 

De sköna konsterna var förr en angelägenhet för kyrkor och 

kungar. Nu har de blivit något angeläget för alla. Konsten har 

också fått en annan uppgift än tidigare, då den offentliga och 

monumentala konsten sysslade med att förhärliga stora män 

och bragder. Nu vill konsten spegla vår egen tid, våra problem 

och våra drömmar och för att kunna göra detta har den sökt 

nya uttryckssätt och uttrycksmedel. 

Mot den bakgrunden att konsten skall vara något angeläget för 

alla har man diskuterat distributionsproblemen. Lättast har det 

då varit att lösa problemen när det gällt den konstnärligt värdefulla 

filmen, som genom Svenska filminstitutet och på många 

andra sätt subventionerats. Även teaterverksamheten har fått 

beaktansvärda statliga bidrag. När det gäller måleri, skulptur 

och grafik har staten icke gjort mycket för att underlätta för oss 

att få bli i tillfälle att ta del av allt som händer inom området. 

Det finns inga statliga anslag, som kan underlätta för unga 

konstnärer att ordna utställningar. Som det nu är blir konstnärerna 

hänvisade antingen till privata affärsmässigt drivna konstgallerier 

eller till konstföreningar av olika typer. Det finns sådana, 

som är knutna till större företag. I varje större samhälle 

brukar också finnas mer eller mindre livaktiga konstföreningar. 

I Västerbotten finns ett tjugotal sådana föreningar, de största i 

Umeå och Skellefteå. 

Det är vanligt att konstföreningarna får kommunala bidrag för 

sin verksamhet för att föreningarna skall ha möjlighet att kunna 

visa sådan konst som kanske inte är så lättsåld (föreningarna 

brukar annars tillgodogöra sig viss försäljningsprovision för att 

täcka sina omkostnader). Det är också vanligt att kommunerna 

anslår betydande summor för inköp av konst och att det då ofta 

blir fråga om stödköp på "hemmaföreningens" utställningar. 

115

Sixten Fager, Möte med oväder. Tillhör doktor 1. Hermansson, Vilhelmina. 

Behovet att utsmycka skolor och andra offentliga lokaler är ju 

enormt stort. Med hänsyn till detta är det av vikt att föreningarna 

verkligen känner sitt ansvar för att endast visa god konst 

och att undvika de, ack så lättsålda, banaliteterna. 

De flesta konstföreningarna i länet brukar ha två utställningar 

varje säsong, påfallande ofta har utställningarna haft mycket 

hög kvalitet. Det är ogörligt att här förteckna allt som visats. 

Flera konstföreningar, bl. a. Vännäs och Vilhelmina har haft 

samlingsutställningar av västerbottenskonstnärer, vilka rönt 

stort intresse. Till vännäsutställningen kom 2000 besökare, rekord 

för den föreningen. Av de enskilda västerbottenskonstnä- 

116

Torsten Bergmark, Fallande. Tillhör professor H. Diamant, Umeå.

11 " 

Hans Viksten, Den blommande busken. Tillhör disp. J. Unander-Scharin, 

Umeå. 

rerna tycks vännäsbon Sixten Fager ha varit mest eftersökt som 

utställare och han fick en välförtjänt framgång hos den nystartade 

och ambitiösa konstföreningen i Vilhelmina. 

Även skelleftebygdens konstförening har haft en bra utställningssäsong 

under vilken man passade på att fira sitt 20-årsjubileum 

med en visning av de egna stora konstsamlingarna. 

F. ö. har man vågat sig på att hämta upp till kylan en fransk 

målare, Roland Ridao, och dessutom har föreningen haft vandringsutställningar 

och hemmakonstnärer på sitt program. 

118

Ulrik Samuelsson, Kvinna. Tillhör doktor I. Flodström, Umeå.

Sivert Lindblom, Nike. Tillhör apotekare Bo Wallén, Umeå. 

Länsmuseet och länets konstförening i Umeå sammanställde 

under säsongen en vandringsutställning med modern svensk 

konst som visades i de flesta större orterna i länet. Som regel 

var de lokala konstföreningarna arrangörer. Konstföreningen 

och museet turades om med att ställa föredragshållare till förfogande 

i samband med att utställningen visades på de olika 

platserna. Intresset var överallt mycket stort. Vandringsutställningen 

avslöjade emellertid att det nästan överallt i länet endast 

fanns undermåliga utställningslokaler. Plats för kommunala 

initiativ! 

I Umeå har under säsongen förekommit ett stort antal utställningar 

dels i privata konstaffärer, dels på museet och dels på 

hantverksföreningens lokaler, en del av dessa senaste i konstföreningens 

regi. Museet har särskilt vinnlagt sig om att visa 

grafik i olika former. Speciell uppmärksamhet väckte Svischgruppen 

med sina tavlor på gränsen till lyrik. Utställningen 

fick särskild tyngd genom att kulturnämnden i staden gjorde 

120

Olle Ängkvist, Fågelförsök. Tillhör doktor I. Flodström, Umeå. 

det ekonomiskt möjligt att ta upp en del av gruppens medlemmar 

till en "happening". Åke Hodells framförande av "i gevär" 

och "general Bussig" gav de starkaste och mest bestående intrycken. 

Konstföreningen i Umeå har under senare år haft intentionen 

att visa den yngsta och näst yngsta generationens konst. Ulrik 

Samuelsson, Olle Ängkvist, Sivert Lindblom, Hans Viksten och 

Sture Meijer samt i viss mån Rolf-Erling Nygren hörde alla till 

denna kategori. För Meijer blev utställningen ett genombrott 

121

at wil^ 4 1 > 

Va. -jîA du ; -' 

av U&^n vWl ^ ^ 

^ ^ fl ft f i f t w r t n r, 

Mats G. Bengtsson, Ur boken Det är bara en kvar. 

— inte bara försäljningsmässigt. Även för Hans Viksten blev 

det något av ett personligt konstnärligt genombrott — inte 

minst då han på en författarafton fick uppleva umebornas positiva 

inställning till hans naturlyriska konst. Torsten Renqvist 

och Torsten Bergmark var gamla bekanta men de kunde på 

sina utställningar visa nya sidor av sin skaparförmåga. I den 

långa raden av utställare utanför konstföreningen kan särskilt 

framhållas Kjell Rosén, som i sin gamla hemstad fick en mycket 

välförtjänt framgång, utställningen var nog den som under året 

hade den största publiken. Ett par små utställningar till bör 

kanske särskilt omnämnas, Ingvar Hällgrens grafik och'Astrid 

Schoerners teckningar, båda föga omfångsrika men till innehållet 

fullödiga, intima och anspråkslösa. 

122

Konstutställningar i Umeå 

hösten 1965 - våren 1966 

Västerbottens läns konstförening, Umeå 

Ulrik Samuelson 

Torsten Bergmark 

Olle Ängkvist 

Rolf-Erling Nygren 

Torsten Renqvist 

Sivert Lindblom 

Sture Meijer 

Hans Viksten 

Länsmuseet i Umeå 

Edvard Munch, grafik 

Svisch-gruppen: 

Mats G Bengtsson 

Lars-Gunnar Bodin 

Elis Eriksson 

Öyvind Fahlström 

Jarl Hammarberg 

Åke Hodell 

Bengt Emil Johnson 

Leif Nylén 

Carl-Fredrik Reuterswärd 

Palle Nielsen, grafik 

Sten Fransson, grafik 

Tre Stora: (lokal Sundsvallsbanken) 

Albert Johansson 

Torsten Renqvist 

Rune Jansson 

Sydsvenskt bygdemåleri 

Grafisk triennal (från Nationalmuseum) 

123

Andra utställningar i Umeå 

Internationell grafik 

Finsk konst från Vasa 

Ragnar Alyr, Kalmar 

Jonny Bergström, Örnsköldsvik 

Genia Ekström, Stockholm 

Staffan Engebrand, Almsele 

Joy Egnell, Stockholm 

Vera Eriksson, Arvidsjaur 

Ingvar Hällgren, Umeå, grafik 

Folke Jacobsson, Junsele 

Brittmarie Jacobsson, Stockholm 

Jockmocksgruppen 

Lars Matsson, Sorsele 

Malte Nyberg-Tolf, Örnsköldsvik 

Bia Pettersson, Örnsköldsvik 

Åke Pettersson-Nåw, Umeå 

Kjell Rosén, Stockholm 

Astrid Schoerner, Umeå 

Hannes Wagnstedt, Skellefteå 

124

Länsmuseets 

LD 

CT) 

utställningskalender

En minnesutställning över tecknaren och grafikern Yngve 17 ¡an.—7 febr. 

Berg (1887-1963} arrangerad av Nationalmuseum. Läns- Yngve Berg 

museet inköpte två teckningar, illustrationer till Fredmans 

epistlar. 

Länsmuseet erhöll 1965 från Nationalmuseum en perma- 14 febr.—28 febr. 

nent grafikdeposition belysande grafikens historia. I sam- Grafiska blad 

band med att den visades för första gången hade den 

kompletterats med blad som inlånats från Nationalmuseum 

speciellt för utställningen. Inledningsvis presenterades 

de grafiska teknikerna i en utställning sammanställd 

av Konstfrämjandet. 

127

7 mars—21 mars Foton av Beata Bergström, Stockholm, från hennes verk- 

10 år med Dramaten samhet som Dramatiska teaterns fotograf. Fotograf Bergström 

demonstrerade själv utställningen i samband med 

öppnandet. 

128 

10 mars—18 mars Lasse Andréassons uppmärksammade fria textila kompo- 

Lasse Andréasson sitioner visades i Seminariet för huslig utbildning.

I utställningen visades några av de senaste årens märkliga 21 mars—10 april 

arkeologiska fynd från Västerbotten - ett urval av fyn- Nytt om vår forntid 

den från Bjurseletutgrävningarna, fynd från strandboplatser 

i Vilhelmina och Stensele samt de båda bronsspännen, 

som hittades i Obbola hösten 1964. Utställningen visades 

senare även i Skellefteå. 

Vandringsutställning nr 263 från Riksförbundet för bil- 11 april—25 april 

dande konst. I denna utställning presenterades en konst- Le Nord—Sud 

närsgrupp i Paris med bl. a. svenskarna Bengt Lindström, 

Bengt Olson och Wiking Svensson. "Den figurativa hållningen 

och den starka expressiviteten är det sammanhållande 

bandet mellan medlemmarna". Övriga gruppmedlemmar 

som här deltog var holländaren Bram Bogart, 

engelsmannen Christoforou, fransmännen Francois Jousselin 

och Jean Pellotier samt Charles Semser från USA. 

Sundsvalls museum hade sammanställt denna kollektion 11 april—25 april 

av författarbilder och bilder från Warszawa av den tur- Lutfi özkök 

kiske fotografen Lutfi özkök. 

I samband med franska veckan i Umeå visades i vestibu- 26 april—1 maj 

len ett fotomontage, som belyste Delacroix' och Le Bruns Delacroix Le Brun 

verk. Visningen arrangerades av Franska ambassaden. 

10 129

130 

1 maj—7 ¡un¡ Sune Jonsson visade ett urval bilder från sin resa 1963 till 

Kongo Svenska Missionsförbundets missionsfält i Franska Kongo. 

Bilderna kompletterades med ett urval etnográfica från 

Statens etnografiska museum. Utställningen har sedermera 

visats på en rad orter i södra Sverige. 

9 maj—7 juni Utställningen Svart-vit sammanställdes ursprungligen till 

Svarf-vit Dramatiska Teaterns premiär på James Baldwins Blues for 

Mr Charlie 26 februari 1965 av Dramatens presskommissarie 

Anne Marie Rådström. Med en svit foton och 

texter sammanställda ur officiella förordningar och offentliga 

personers tal belystes rasmotsättningarnas aktuella 

uttryck i Sydafrika och USA. Utställningen demonstrerades 

vid öppnandet av Anne Marie Rådström.

Västerbottens läns hemslöjdsförening fick 1963 genom 

Svenska hemslöjdsförbundet ett anslag för en slöjdinventering 

från Syskonen Wesséns stiftelse. Undersökningen 

genomfördes i samarbete mellan hemslöjdsföreningen och 

länsmuseet och kom framför allt att inrikta sig på slöjdteknikerna. 

Resultatet av undersökningen redovisades i 

denna utställning, som hade huvudrubrikerna Spinnrockstillverkning, 

Spånaskar, Näverslöjd, Rep av rot och 

näver, Laggkärl och tunnor, Fällmakeri, Läderberedning 

och Skomakeri. Den invigdes av professor John Granlund, 

Stockholm och i samband därmed var det premiär 

för några av de slöjdfilmer, som på museets uppdrag inspelats 

av ingenjör Rickard Tegström. 

Karl Pawek i Hamburg hade till fotokonstens 125-årsjubileum 

1965 organiserat den fotografiska världsutställning 

med titeln Vad är människan?, som i nio likadana 

versioner detta år turnerade över hela världen. I Umeå 

visades 400 av utställningens totalt 555 bilder, dels i museet, 

dels i studenternas kårhus. Den väldiga utställningen 

skulle visa "vart fotografiet hunnit som internationellt 

bildspråk" och ge "ett panorama över människans belägenhet 

i vår tid och över den universella likheten i hennes 

lidande, sorg, glädje och outslitliga hopp". 

13 juni—5 sept. 

Landtmannen förfärdigar 

sjelf sine 

slögde-behof 

12 sept.—3 okt. 

Fotografisk världsutställning 

131

132 

10 okt.—17 okt. En ung grafikers utställningsdebut i museets vestibul. 

Sten Fransson Ovanstående blad inköptes av museet. 

10 okt.—24 okt. Textilkonstnärinnan Marianne Richter har sedan 1955 

östergyllen varit formgivare åt Wahlbecks industrier i Linköping. 

Fabriken visade i utställningen, som fått namn av en av 

Marianne Richters mönsterserier, ryor och flossor ur 

konstnärinnans senaste produktion. Utställningen introducerades 

av direktör Olle Wahlbeck, Linköping. 

24 okt.—8 nov. 46 av Edvard Munchs finaste grafiska blad i en utställ- 

Munch-grafik 

n ' n § M 11 Munch-museet i Oslo.

I denna Nationalmusei 46:e vandringsutställning visades 31 okt.—21 nov. 

verk av Mats G. Bengtsson, Lars-Gunnar Bodin, Torsten Svisch 

Ekbom, Elis Eriksson, Öyvind Fahlström, Jarl Hammarberg, 

Åke Hodell, Bengt Emil Johnson, Leif Nylén, Carl 

Fredrik Reuterswärd och Per Olof Ultvedt. Utställningen 

presenterades av Leif Nylén och i samband därmed avhölls 

en svisch-afton i Sävargården med några av utställarna 

som medverkande. 

Den avslutande tredje utställningen i serien om de 28 nov.—12 dec. 

arktiska folkens kulturkontakter behandlade religion och Arktiskt liv III 

konst. Introduktör var docent Hans Christiansson. 

133

134 

19 dec.—5 ¡an. Ur Palle Nielsens senaste produktion visades sviterna Den 

Palle Nielsen fortryllede by och Orfeus og Eurydice II. Utställningen 

arrangerades i samarbete med Viggo Clausens konsthandel 

i Köpenhamn.

Hänt 

m 

länet

Januari 

Den 9 Utbyggnad av Hemavans högfjällshotell med bl a 24 uthyrningsrum 

klar att tas i bruk. Kostnad: 1,4 miljon kr. 

Sångkören Hembygden i Vindeln 50-årsjubilerar. 

Bengt-Erik Grahn, Tärna, får sitt definitiva genombrott i den alpina 

världseliten med en delad tredjeplacering i special slalomtävling 

i Wengen, Schweiz. 

12 I statsverkspropositionen noteras för Västerbottens län, att borrningarna 

vid Stekenjokk fortsättes, klarsignal ges för Gejmåns 

kraftverks igångsättande. Universitetet i Umeå får nya professu- 

Kyrkoadjunkt Ylwa Gustafsson prästvigs i Luleå domkyrka (31/1). 

137

er i mikrobiologi och klinisk bakteriologi. Universitetet skall från 

den 1 juli tillföras en rad nya tjänster och andra förstärkningsanordningar, 

som tillsammans med automatiska utgiftsökningar höjer 

löneanslaget med 6.983.000 till 17.078.000 kr. Statens bidrag till 

lasarettet i Umeå föreslås höjt från 7,4 miljoner till 9,6 miljoner 

kr. 

Mo och Domsjös bolagsstämma och den markerar slutet på den 

epok, som letts av dr Carl Kempe, och början av en ny under ledning 

av Kempe-ättlingen, direktör Matts Carlgren. 

14 Vid stadsfullmäktigesammanträde i Skellefteå konstateras, att länsstyrelsen 

i Norrbotten har skjutit i sank planerna på ÖN-central i 

Skellefteå. Man får inrikta sig på en industriell service- och försäljningsorganisation 

enbart för Västerbottens län. 

Sista municipalfullmäktigesammanträdet i Vindeln. 

Byggnadsnämnden i Umeå ger byggnadslov för ålderdomshem i 

Grössjöskogen i Sofiehem. Hemmet får 48 vårdplatser och är kostnadsberäknat 

till 2.950.000 kr. 

15 Konseljbeslut om Lycksele som huvudort för postverkets diligenstrafik 

efter utflyttning från Stockholm. 

Apotekare Hugo Linder, Umeå, avlider. Han var född 1875. 

Till professor i statistik vid Umeå universitet utnämns docent Gunnar 

Kulldorff, Lund. 

28 En helt ny kursgiv för Norrland, en regional produktionsteknisk 

grundkurs för arbetsledare, inleds i Skellefteå av Svenska arbetsgivareföreningens 

underavdelning RATI [Rationaliseringstekniska 

institutet]. 

29 Till professor i nationalekonomi vid universitetet i Umeå utnämns 

universitetslektor H. O. Hegeland, Göteborg, och till professor i 

fysiologi vid universitetet docent C. B. Frakenhaeuser, Stockholm. 

30 Målarmästare Jonas Åberg, Grubbe, Umeå, känd körledare och 

kompositör, avlider. Han var född 1877. 

30—31 Vasa Operasällskap ger kyrkokonserter på Backen och i Umeå. 

138

31 Den första kvinnliga prästen i Luleå stift, teol. och fil. kand. Ylwa 

Gustafsson, Rimforsa, Östergötland, prästvigs i Luleå för att börja 

tjänstgöring i Tärna pastorat. 

Till komminister i Vilhelmina väljs Kjell Byström, Enköping. 

Industrinämnd väljs för Umeå stad. 

Mareografen i Ratan byggs som den första stationen i Sverige om 

för sitt ändamål att registrera vattenståndet i Bottenviken. 

Den svensk-norska kontaktgruppen för frågor om vissa mellanriksvägar 

anser, att den pågående ombyggnaden av vägen Storuman— 

Umbukta—Mo i Rana bör fullföljas så att vägen blir klar före utgången 

av 1971. 

I yttrande över den av Vattenfallsstyrelsen planerade Långfors 

kraftstation i Vindelälven föreslår Svenska naturskyddsföreningen, 

att kammarkollegiet undersöker möjligheterna att i samförstånd 

med Vattenfall nå ett beslut om uppskov med Vindelälvens utbyggnad. 

Sorsele kommunalnämnd motsätter sig reglering av Vindelälven, då 

denna utgör en livsviktig tillgång för kommunen. 

I en motion i riksdagen av hrr Henning Gustafsson, Hjalmar Nilsson 

m fl föreslås att vid Umeå universitet snarast skall inrättas en 

professur i barnpsykiatri. 

Västerbottens länsorgan har åtskilliga invändningar att göra mot 

ifrågasatt reglering av sjön Abelvattnet i Tärna kommun. 

Länsstyrelsen i Umeå anhåller hos regeringen att få disponera vattenregleringsavgifter 

på 862.000 kr till olika åtgärder för att främja 

renskötseln. 

Februari 

3 Holländskt byggfolk — ett 30-tal — informeras i Umeå om vinterbyggande. 

4 Redaktören och detektivförfattaren fil. dr Hans-Krister Rönblom, 

1932—1944 verksam i Västerbottens-Kuriren, avlider i Stockholm. 

Han var född 1902. 

5 I den första TV-stafetten i Falun segrar Västerbottens-kvintetten. 

7 Vintersportanläggningen i Bygdsiljum invigs av landshövding F. 

Kristensson. 

139

Assar Rönnlund, Umeå, segrar på 30 km vid Svenska skidspelen 

i Falun med 1.45.27 före Eero Mäntyranta, Finland, 1.46.28. 

Tage Lundin, Storuman, blir i Kiruna svensk mästare i vintertvåkamp. 

10 Sven Mikaelsson, Tärna, segrar i slalomtävling i Maribor, Jugoslavien. 

13—14 Obbola luth. missionsförening 70-årsjubilerar. 

140 

14 Direktör Ludvig Johansson, Umeå, avlider. Han var född 1880. 

15 Umeå stadsfullmäktige beslutar med 28 röster mot 17 att Moritzska 

gården skall rivas. 

18 Civil jägmästaren skogsvetenskaplige hedersdoktorn Joel Wretlind, 

Malåträsk, avlider. Han var född 1888. 

19 Vid överläggning i Umeå med representanter för de fyra nordligaste 

länen uttalar man sig för att en arbetsgrupp bör tillsättas av 

dessa läns landstings förvaltningsutskott för att utreda frågan om 

s k hälsoresor för långtidssjuka, närmast reumatiker och MSdrabbade. 

TV som hjälpmedel i undervisningen användes för första gången 

vid Umeå universitet, nämligen vid pedagogiska institutionen i 

samband med intelligenstestning av en tioårig pojke. 

21 Vid svenska mästerskapen på skidor i Lycksele segrar Assar Rönnlund, 

Umeå, på 30 km med 1.32.51 före Bengt Karlsson, Valdemarsvik, 

1.34.33. IFK Umeå (Assar Rönnlund, L. Larsson och S. 

Sundqvist) lagsegrare med 4.48.00 före Föllinge 4.48.58. Damtävlingen 

10 km hemförs av Barbro Martinsson, Skellefteå, 36.15, före 

Toini Gustafsson, Likenäs, 36.25. Lagsegrare: Skellefteå SK (Barbro 

Martinsson, Christina Barrebo och Ingrid Martinsson] med 1.54.55 

före IFK Mora, 1.57.43. 

23 Fil. dr Åke Stavenow presenterar i Umeå ett förslag till konst- 

industriskola i Umeå. 

Assar Rönnlund, Umeå, svensk mästare på 15 km i Lycksele med 

42.53 före Ragnar Persson, Föllinge, 43.20. Lagsegrare: IFK Umeå 

(Rönnlund, L. Larsson och S. Sundqvist) 2.11.59 före Föllinge,

Överläggningar i Umeå om hälsoresor |19 2). 

2.12.20 och Lycksele IF (Ingvar Sandström, Sture Grahn och Stig 

Gunnarsson] 2.13.22. Barbro Martinsson tvåa på 5 km för damer 

med 16.26 efter Toini Gustafsson, Likenäs, 16.24. Lagsegrare: 

Skellefteå SK (Barbro Martinsson, Christina Barrebo och Ingrid 

Martinsson] med 51.25 före Edsbyns IF 52.34. 

Västerbottensdelegation uppvaktar inrikesdepartementet för utökning 

av byggkvoten för 1965 med ytterligare 1.000 lägenheter. 

25 Lycksele IF blir tvåa och IFK Umeå trea i stafett-SM på skidor i 

Lycksele efter Föllinge med segertiden 1.28.54. Lycksele och Umeå 

har resp. 1.29.29 och 1.29.39. I damstafetten segrar Skellefteå SK 

(Christina Barrebo, Ingrid och Barbro Martinsson] med 53.16 före 

IFK Mora, 54.00. 

26 Byggnadsstyrelsen presenterar planen för den andra etappen av 

utbyggnaden av Umeå universitet, kostnadsberäknad till ca 100 

miljoner, vartill kommer utrustningskostnad med ca 50 miljoner 

kr. Byggnaderna skall stå klara före 1970. 

Vilhelmina köpings nya turisthotell — Hotell Wilhelmina —- invigs 

av statsrådet Gösta Skoglund. Hotellet har kostat 2,5 miljoner 

kr. 

141

27 Lagsegrare på femmilen vid SM på skidor i Lycksele blir IFK Umeå 

(Assar Rönnlund, L. Larsson och S. Sundqvist] med 8.03.43 före 

Lycksele IF (S. Grahn, Ingvar Sandström och Stig Gunnarsson], 

8.08.52. Bästa västerbottning individuellt blir Assar Rönnlund, 

Umeå, med en tredjeplacering med 2.38.59. Segraren Janne Stefansson, 

Sälen, har tiden 2.36.36. 

28 Premiär för sovvagnar Stockholm—Storuman. 

Skolöverstyrelsen föreslår att ett förskoleseminarium inrättas i 

Umeå under 1965. 

Vattenvärnet hemställer hos regeringen att frågan om exploatering 

av den ännu orörda Vindelälven skall prövas på nytt. Uppdraget 

bör lämnas åt naturvårdsnämnden och vattenfallsstyrelsen. 

Tärna kommun avstyrker reglering av sjön Abelvattnet i kommunen. 

Byggnadsstyrelsen vill påbörja projekteringen av byggnader för 

bibliotek, samhällsvetenskap och matematik samt för utbildning 

och forskning i kemi vid Umeå universitet. Kostnaderna för två 

byggnader beräknas till 33 miljoner kr. 

En rad nya professurer föreslås inrättade vid Umeå universitet under 

budgetåret 1966—67 i universitetets petitaskrivelse till universitetskanslersämbetet. 

I samband med förslag om förstärkning av utbildnings- och forskningsresurserna 

på databehandlingsområdet föreslår universitetskanslersämbetet 

att ett universitetslektorat i informationsbehandling 

inrättas i Umeå från 1 juli 1965 och att man redan nu beslutar 

om en professur i informationsbehandling i Umeå från den 1 

juli 1967. 

Västerbotten föreslås få en av de nya utredningsbussar, som inköpts 

av rikspolisstyrelsen. Bussen skall vara stationerad i Skellefteå. 

Riksdagsman Henning Gustafsson, Skellefteå, utses till ordförande 

i folkpartiets arbetsutskott efter landshövding Gunnar Helén, 

Växjö. 

Mars 

Den 2 Rönnskärs IF besegrar IFK Nyland i ishockey med 8—2 och är 

därmed klar för allsvenskt ishockeyspel. 

142 

4 En humanistisk forsknings- och bildningsorganisation föreslås inrättad 

i Umeå i betänkande av 1963 års universitets och högskolekommitté.

Några av deltagarna i det internationella symposiet på Bäcksjö 

skogsskola 121/3). 

5 Till kyrkoherde i Kågedalens pastorat från 1 oktober utnämns 

komminister G. M. Norde, Byske. 

6—7 Sandviks ev. missionsförening 60-årsjubilerar. 

7 Assar Rönnlund, Umeå, segrar i Lahtis-spelens 50 km-lopp med 

2.57.41,5 före Nikolaj Archilov, Sovjet, 2.58.49. 

Melcher Risberg, Hammerdal, vinner Kalvträskloppet med 3.04 före 

Sture Grahn, Lycksele, 3.04.17. 

8 Landshövding F. Kristensson och överste H. Leche uppvaktar försvarsminister 

Sven Andersson och statssekreterare K. Frithiofson 

för att begära utredning om ev. förläggning av truppförband till 

Vilhelmina. 

10 En delegation från lappmarkskommunernas samarbetsdelegation 

uppvaktar inrikesminister Rune Johansson och handelsminister 

Gunnar Lange i syfte att utverka anställande av särskild näringskonsulent 

för att biträda lappmarkskommunerna, då det gäller 

främja tillkomsten av småföretag. 

Skiftesgodeman Magnus Holmberg, Mickelsträsk, Umeå, avlider. 

Han var född 1884. 

12 Till provinsialläkare i Bureå läkardistrikt utnämns leg. läkare S. F. 

Allgul änder. 

143

21 Ny orgel invigs i Granö kyrka. 

Assar Rönnlund, Umeå, segrar i sjumilatävlingen Vindeln—Robertsfors 

med 4.19.18 före Harald Grönningen, Norge, 4.33.36. 

Leif Samuelsson, Umeå, blir i Sala svensk mästare i brottning, 

bantamvikt. 

21—22 Ett internationellt sällskap specialister håller på initiativ av professorerna 

Lars-Gunnar Larsson och Herman Diamant på Bäcksjö 

skogsskola, Umeå, symposium om spottkörtlarna och deras sjukdomar. 

144 

24 Första aggregatet i Betsele kraftverk kör i gång för att den 1 april 

kopplas in i kommersiell drift. 

25 Sovjets ambassadör i Sverige N. Belochvostikov besöker Umeå. 

26 Skelleftekonsum meddelar att Norrlands största varuhus skall byggas 

i Skellefteå med total byggnadsvolym av 45.000 kbm. Projektet 

beräknas kosta 9 miljoner kr. 

Länsassessorn i Västerbottens län B. E. G. Svanström utnämns till 

landssekreterare i Kopparbergs län från 1 april. 

Till kyrkoherde i Holmsunds församling utnämns sjömanspastorn i 

Melbourne Å. W. Wiström. 

Skolstyrelsen i Umeå diskuterar investeringsplan för stadens skolor 

1965—1969. Umeås väldigaste skolbygge går under namnet Dragonskolan, 

skall ligga på K4-området och är en unik enhet av 

gymnasium, fackskola och yrkesskola med en byggtid av fyra år. 

Byggnader och inventarier beräknas kosta inalles 34 miljoner kr, 

vartill kommer tomtkostnader. 

28 Åsele konsumentförening beslutar gå i fusion med Konsum Södra 

Västerbotten den 1 maj 1965. 

Lappmarksloppet på skidor i Sorsele, 24 km, blir en seger för 

Ragnar Persson, Föllinge, 1.30.37 före Reidar Hjermstad, Norge, 

1.31.41. 

29 Vilhelmina vidgade köping beslutar heltidsanställa kommunalnämndsordföranden 

Yngve Lauritz mot ett årsarvode av 30.000 kr.

AB Scharins Söner, Klemensnäs, beviljas en statlig lånegaranti på 

6 miljoner kr, det största garantilån, som har beviljats företag i 

Västerbotten och det näst högsta i hela landet. 

Rektorsämbetet vid Uppsala universitet deklarerar, att det är av 

stor vikt att energiska åtgärder vidtas för att säkerställa samernas 

möjligheter att få högre skolutbildning, som anknyter till det egna 

språket och den egna kulturen. 

Statens naturskyddsråd tillstyrker livligt de motioner, som väckts 

vid årets riksdag, om skydd för Vindelälven. Undersökningar bl a 

på det ekonomiska planet är angelägna, innan man tar ställning till 

ifrågasatt reglering av älven. 

Länsstyrelsen tillstyrker utredning av frågan om Vindelälvens utbyggnad 

och reglering, innan man påkallar vattendomstolens prövning 

om tillåtligheten av byggande av Långforsens kraftstation. 

Bolidens Gruv AB redovisar för 1964 en nettovinst på 20 miljoner 

mot 16,4 miljoner året förut. 

En särskild datamaskinfond för inköp av datamaskiner för högre 

utbildning och forskning — bl a i Umeå — föreslås av finansminister 

Sträng. För en fyraårsperiod behövs ca 50 miljoner kr. 

Skördeskadeersättningar för 1964 skall i Västerbotten, där speciellt 

svåra skador uppkom under året, utgå till 7.268 bidragssökande, 

som får dela på inemot 10 miljoner kr. 

Biskop Ivar Hylander ansöker om avsked med pension från 1 april 

1966 som biskop i Luleå stift. 

Telekommissarie L. V. Jänkälä, Umeå, beviljas avsked från 1 juni. 

April 

Den 1 Umeå flottningsförening beslutar bygga nytt skiljeställe i Lillån 

att tas i bruk 1967. 

Till kommunalkamrer i Bureå utses kommunalkamrer Karl-Erik 

Sahlin, Sorsele. 

2 Fyra riksdagsmän från länet — Thore Sörlin, Nils-Eric Gustafsson, 

Tore Nilsson och Gunnar Lundmark uppvaktar statsminister Erlander 

med önskemålet att kommunikationsminister Gösta Skoglund 

utnämnes till landshövding i Västerbottens län. 

Kenneth Israelsson, Umeå, blir i Köpenhamn nordisk mästare i 

boxning, fjädervikt. 

10 145

2—4 Västerbottens turisttrafikförbund ordnar i samarbete med Svenska 

institutet ett tredagarsbesök i länet av ett 20-tal diplomater från 

sju europeiska länder samt Thailand, Pakistan, Indien, Australien, 

Turkiet, Algeriet, Israel, Argentina och USA. 

3 Tretton professorer installeras i Umeå av universitetets rektor, 

professor Lars-Gunnar Larsson. 

Resultatet i Västerbottens län av de svenska Lionklubbarnas och 

Sveriges radios insamlingskampanj, Den röda fjädern, för handikappade 

ger ca 400.000 kr, varigenom länet kommer på 9:e plats bland 

länen. 

7 Enligt radioutredningens förslag blir Umeå huvudort för norrländsk 

TV och får som enda distriktskontor i landet en filmstudio med 

fullständig belysning och tyngre inomhuskamera. Förslaget motiveras 

främst med möjligheterna att i Umeå producera för skol- och 

utbildnings-TV. 

8 Vattenfallsstyrelsen inger till Nedre Norrbygdens vattendomstol 

ansökan om att få anlägga Långfors kraftstation i Vindelälven. 

Teaterkommittén för Umeå sammanträder i Stockholm med representanter 

för SAR för att dra upp riktlinjer för arkitekttävling om 

teaterhus i Umeå. 

Skellefteå AIK och Skellefteå IF beslutar att slå sig samman till en 

klubb, som under de tre första åren skall heta Skellefteå AIK/IF. 

10 Vilhelmina amatörteater har premiär på "Vinterballaden", en dramatisk 

dikt av Gerhart Hauptmann efter Selma Lagerlöfs novell 

"Herr Arnes penningar". 

Sjukhuspersonalens samorganisation i länet beslutar i Lycksele bilda 

storavdelning med säte i Umeå. Medlemsantalet är 1.514. 

Västerbottens blindförening 25-årsjubilerar. 

10—11 Sionförsamlingen i Hörnefors inviger ny kyrka. 

146 

11 Tavelsjö nya kyrka invigs av biskop Ivar Hylander. 

15 Radiosändare för program 3 tas i bruk i Vännäs. 

17 Pappers avdelning 29 i Obbola 50-årsjubilerar.

Professorinstallation i Umeå. Bilden återger de tolv installandi pä 

läroverksaulans scen under högtiden. Främre raden fr. v.: profes- 

sorerna Ebba Cedergren, Hans Grahnén, Holger Thilander, Bo 

Axelsson, Allan Strålfors och Tore Arwill. Bakre raden fr. v. pro- 

fessorerna Hugo Hegeland, Gunnar Kulldorff, Stig Sjölin, Georg- 

Fredrik Saltzman, Lisa Welander och Jan-Erik Edström (3/4). 

21 Drätselkammaren i Skellefteå tillstyrker med 5 röster mot 4 byggande 

av ishockeyhall, kostnadsberäknad till 2.240.000 kr. 

24 Bjurholms kommunalfullmäktige beslutar bygga ett hotell i Bjurholms 

samhälle för preliminärt 1.330.000 kr, vartill kommer kostnader 

för tomt, inventarier etc. 

24—28 Fransk vecka i Umeå. 

25 Bengt Persson, Umeå, blir i Kvarnsveden svensk mästare på långa 

terrängen, 12.000 m, med 36.16,4 •—• 1.14 min före Lars-Erik Gustafsson 

och Bengt Nåjde, Stockholm. 

29 Vännäs köpings kommunalfullmäktige bifaller kommitterades förslag 

om anläggande av ett friluftsbad för 706.000 kr. 

Vilhelmina vidgade köpings skolstyrelse beslutar att Skolparken 

skall prydas av en skulptur av konstnären Emil Näsholm, Johanneshov 

— "Bärplockerskan" — som kostar 30.000 kr, varav Stiftelsen 

Helge Dahlstedts minne bidrar med ca 13.000 kr. 

147

148 

Till främjande av medicinsk och odontologisk forskning inom Västerbottens 

län ger landstingets förvaltningsutskott ett anslag på 

22.500 kr, som nio läkare eller tandläkare får dela på. 

Till styresman vid Skellefteå lasarett utses överläkare Hans Möllerberg. 

Volvo-Umeverken står inför kraftig expansion, enligt vilken kapaciteten 

fördubblas till 20.000 lastbilshytter per år. 

För andra gången upphäver länsstyrelsen i Umeå Dorotea kommunalfullmäktiges 

beslut om utbyggnad av hotell Borgafjäll. 

SCA anslår 100.000 kr som bidrag till kyrkliga lokaler i Obbola. 

Lokalstyrelsen för SCA:s sociala fond anslår för samma ändamål 

10.000 kr. 

Det meddelas, att den gamla pannan vid Obbola sulfatfabrik skall 

ersättas med en ny för en kostnad av ca 10 miljoner kr. 

Till överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid 

Umeå lasarett utnämns docent N. J. M. Nyländer, Stockholm. 

Kommunikationsministern framlägger proposition om två nya televerkstäder, 

den ena i Skellefteå och med förtur för denna. 

Finska tidningen Ilta-Sanomat rankar Assar Rönnlund, Umeå, som 

världens främste skidlöpare under säsongen. 

Sorsele konsumtionsförening beslutar ingå fusion med Skellefteortens 

konsum. 

Västerbottens slakteriförening redovisar för 1964 rekordomsättning 

med 88,6 miljoner kr, en ökning från föregående år med över 

11 miljoner kr. 

Kurt Frisk, Skellefteå, får NV-fotbollen, sedan en enhällig jury 

utsett honom till Västerbottens bäste fotbollspelare 1964. 

Ecklesiastikministern utser sakkunniga för att ge riktlinjer för 

kulturpolitiken, på en viktig del av kulturförmedlingens område, 

nämligen de organisatoriska formerna för en mer omedelbar kontakt 

med museisamlingar. Bland de sakkunniga märks landsantikvarie 

Gunnar Westin. 

Nybyggnader för 60 miljoner kr är upptagna i en skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen, 

vari Västerbottens läns landsting presenterar 

sina utbyggnadsplaner för Umeå lasarett för de närmaste åren. 

Vattenfall, Skellefteå stad och Bolidens Gruv AB träffar preliminär 

överenskommelse om samarbete om fortsatt vattenkraftsutbyggnad 

i Skellefte älv. 

För anpassning av svavelsyraframställning ur svavelkis-slig från Bolidens 

gruvor skall Reymersholms gamla industri AB bygga ny 

svavelsyrafabrik i Hälsingborg med en produktionskapacitet av 

175.000 ton per år. 

Till rektor vid Umeå universitet för tiden 1 juli 1965—30 juni 1969 

väljs professor Lars-Gunnar Larsson och till prorektor för samma 

tid professor Lennart Lysell. 

Konsistoriet vid Stockholms universitet anser att förslaget av 1963 

års universitets- och högskolekommitté inte i föreliggande skick 

kan läggas till grund för statsmakternas beslut.

Umeå universitet bör dimensioneras så att det vid slutet av 1970talet 

omfattar 7.500 studerande, anser universitetets konsistorium i 

yttrande över ett av 1963 års universitets- och högskolekommitté 

(U 63] framlagt betänkande. Förslaget om universitetsfilialer avstyrkes 

och i stället förordas, att ett sjätte universitet byggs upp i 

Linköping eller Örebro. 

I skrivelse till riksantikvarieämbetet ansluter sig landsantikvarie 

Gunnar Westin till den av Umeå stads kyrkoråd deklarerade meningen 

att en bro över Ume älv i östra Kyrkogatans förlängning 

skulle förstöra avsevärda kulturhistoriska värden för Umeå stad. 

Maj 

Den 3 Planerna för fritidsområdet på kalfjället Nalovardo i Sorsele presenteras. 

4 Förslag om professur i samiska språket och kulturen i Umeå föreslås 

i filosofiska fakultetens yttrande till konsistoriet. 

Asmund Arles skulptur "Man-häst-vagn", som inköpts av Umeå stad 

(17/5). 

149

150 

5 Första paketlasten sågade trävaror — 210 standards — från SCA i 

Holmsund tas ombord på tyska motorfartyget Esdorp av Hamburg. 

6 Skellefteå stadsfullmäktige beslutar bygga ishall. 

Det meddelas, att kommunikationsminister Gösta Skoglund skall 

avgå i början av 1966. 

7 Riksdagens första kammare bifaller ett utskottsförslag om avstyrkande 

av en mera allsidig utredning av Vindelälvens reglering med 

69 röster mot 43 för reservation om en särskild utredning. Utskottet 

erinrar om att överläggning pågår mellan Vattenfall och statens 

naturvårdsnämnd. 

Vid Västerbottens företagarförenings årsmöte i Byske utdelas hedersbelöningar 

i form av silverskål och diplom till direktör Sten 

Erik Forslund, FOCO-företaget i Skellefteå, och direktör William 

Söderlund, Sävar snickerifabrik. 

Länsarkitekt Åke Lundberg presenterar den med anledning av sammanslagningen 

mellan Umeå stad och Umeå landskommun utarbetade 

generalplanen. Enligt beräkningar kommer Umeå stad att 

1980 ha 80.000 invånare. 

8 Bygdeå kommunalfullmäktige beslutar uppföra ett Centrumhus i 

Robertsfors för preliminärt två miljoner kr samt antar finansieringsplan 

för uppförande av hantverkshus i Robertsfors för 3,4 

miljoner kr. 

Vindelns lantmannaskolas sista examen, den 59:e i ordningen. 

9 Till ordförande i folkpartiets kvinnoförbund i Västerbotten utses 

fru Ulla Orring, Teg, Umeå. 

Vännäs husmodersförening 40-årsjubilerar. 

Vännäs hembygdsförening väljer rektor Erling Ohlsson till ordförande 

efter direktör Amelius Ohlsson, som avsagt sig, och nu väljs 

till hedersledamot. 

11 Kommunalfullmäktige i Vännäs landskommun beslutar att bygga 

det s k Tväråbadet gemensamt med Vännäs köping. 

12 Teleautomatisering av 23 stationer inom Vindeln-området. Ett 40tal 

telefonister friställs.

14 Riksdagens andra kammare avvisar förslaget om utredning av frågan 

om Vindelälvens reglering. Röstsiffror: 148 mot 49 för reservationen 

för utredning. 

Riksdagens första kammare avslår motion av fröken Gunvor Stenberg 

i Umeå m fl om två pedagogikprofessurer vid Umeå universitet 

samt motion av fröken Stenberg och hr Lassinantti om en 

norrländsk forskardocentur i arkeologi. Motion av hrr Gustafsson i 

Skellefteå och Nilsson i Kramfors om en professur i barnpsykiatri 

snarast vid universitetet bifalles. 

15 Lionsklubbar i Övre Norrland överlämnar 38.000 kr till en fond 

avsedd att befrämja tumörforskning vid jubileumskliniken i Umeå 

med speciell inriktning på norrlandsförhållanden. 

Skidstugan Hökboet på Hökberget i Dorotea invigs av landshövding 

F. Kristensson. 

17 Umeå stadsfullmäktige beslutar inköpa konstnär Asmund Arles 

skulptur "Man - häst - vagn" för 25.000 kr att placeras på gågatan 

mellan Rådhustorget och Vasagatan. 

18 Ett par tum snö i Lyckseles södra sockendel. 

22—23 Lycksele filadelfiaförsamling 40-årsjubilerar. 

23 Till kyrkoherde i Skellefteå S:t Olofs församling väljs komminister 

Victor Näslund, Skellefteå. 

24 Riksföreningen mot cancer utdelar anslag till svensk cancerforskning, 

däribland till laborator G. Hettinger, Umeå, 16.000 kr, professor 

Lars-Gunnar Larsson, Umeå, 30.000 kr, och docent J. Sjöquist, 

Umeå, 32.000 kr. 

Till ordförande i Västerbottens läns hembygdsförening efter landshövding 

F. Kristensson utses statsrådet Gösta Skoglund. 

26 Lektorn vid folkskolseminariet i Umeå Birger Christoffersson förordnas 

att uppehålla rektorstjänsten där till 1 juli 1966. 

Riksdagen beslutar bygga ut televerkets verkstadsrörelse med ny 

verkstad i Skellefteå för ca 500 anställda. Den skall drivas i form 

av statligt aktiebolag med karaktär av dotterföretag till televerket. 

151

152 

Till planeringsdirektör på landskansliet i Umeå från 1 juli förordnas 

civilekonom P. J. I. Dalgård. 

27 Finlands statsminister Johannes Virolainen talar vid folknykterhetens 

dag i Umeå. 

28 Representanter för fem kommuner i södra Lappland uppvaktar inrikesministern 

i fråga om förläggande av en lövmassafabrik i Storuman. 

Delegationen önskar förhandsbesked om regeringens medverkan 

till projektets genomförande genom statliga lån och bidrag. 

29 Beslut om nedläggning av Kålaboda mejeri i Nysätra — det sista 

byaägda i Norrland. 

Vid årsstämma med Västerbottens läns trädgårdsförbund tillsätts 

en kommitté för att förbereda startande av ett musteri. 

Till komminister i Norrfors, Nordmalings pastorat, utses komminister 

Algot Lindgren, Slagnäs, efter komminister Sixten Fenger, 

som avgår med pension i augusti. 

Statsutskottet tillstyrker propositionen om förstärkning av lärarkrafterna 

m m vid Umeå universitet men ställer sig avvisande till 

alla utom en av de motioner som väckts härom. 

Riksdagsmotionerna om att frågan om utbyggnad av Vindelälven 

skall mera allsidigt utredas avstyrks av allmänna beredningsutskottet. 

Ansökan om tillstånd till anläggande av ett kraftverk —- benämnt 

Långfors kraftverk •— i Vindelälven inges till vattendomstolen. 

Förre landsfiskal John Söderström, Göteborg — född i Vindeln 

1889 — donerar aktier, obligationer mm till ett kursvärde av över 

300.000 kr till Skytteanska Samfundet. Fonden skall benämnas 

Landsfiskal John Söderströms i Göteborg minnesfond nr 3. 

I målet om Dabbsjö kraftstation, Dabbsjöarnas reglering samt överledning 

av vatten från Korpån till Saxälven, Dorotea kommun, 

kostnadsberäknas av Ångermanälvens regleringsföretag de skador, 

som anses böra ersättas med pengar, till 7.452.000 kr. 

Umeå juniorhandelskammare bildas. 

Lantbruksstyrelsen vill från höstterminen lägga ned Skellefteå lanthushållsskola 

och därmed emot 1964 års landstingsbeslut bygga ny 

för 1,3 miljon kr. 

Statsutskottet tillstyrker ecklesiastikministerns förslag om att inrätta 

datamaskincentral vid universitetet i Umeå. 

För inventering av kvarvarande historiskt och skriftligt material 

inom Lycksele-bygden begär Södra Lapplands forskningskommitté 

6.000 kr hos kommunalnämnd och drätselkammare i Lycksele.

Akademiska kretsar i Uppsala föreslär en utbildningsanstalt i Umeå 

i talvård. 

På grund av 35 ansökningar från Tärna, Stensele, Lycksele, Degerfors, 

Vännäs och Umeå tillstyrks 1.311.000 kr som bidrag till avgifter 

för vattenregleringar inom Umeälvens område. 

Byggnadsprogram för matsalsbyggnad och nybyggnad för administration 

mm vid universitetet i Umeå avlämnas till regeringen av 

byggnadsstyrelsen med begäran om godkännande. 

Statens hyresråd föreslår hos regeringen en avveckling av hyresregleringen 

på ett stort antal orter, bl a Lycksele stad. 

Sorselekonstnären Lars Matson har debututställning i Stockholm 

med odiskutabel framgång i försäljningshänseende. 

Bolidens Gruv AB får arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd att ta i 

anspråk 17 miljoner kr av bolagets investeringsfond för utbyggnad 

av kopparfyndighet för gruvdrift i Gällivare kommun för beräknad 

kostnad av 70 miljoner kr. 

Den 2 Berndt Holmström, Skellefteå, slutsegrare i det tionde Sverigeloppet 

på cykel — Haparanda—Ystad — på tiden 57.36.22,5 fyra 

sekunder före B. Abrahamsson, Malmö. 

Pro Musica-festivalen i Umeå 120/6). 

153

154 

Vännäs får sin andre provinsialläkare i och med att dr Börje Lindström 

tillträder befattning vid läkarstationen där. 

3 Till professorer vid Umeå universitet utnämns i statskunskap universitetslektor 

Pär-Erik Back, Lund, i biokemi docent Per-Åke Albertsson, 

Uppsala, i organisk kemi docent C. G. Bergson, Uppsala, 

och i kulturgeografi med samhällsplanering universitetslektor B. E. 

M. Bylund, Uppsala. 

Västerbotten är det enda landskap, som officiellt framträder på 

Elmia-utställning i Jönköping, Skandinaviens största internationella 

fackmässa, som öppnas denna dag. 

Biskop Ivar Hylander, Luleå, beviljas avsked från 1 april 1966. 

Docent N. K. Chakravarty vid Umeå universitet utnämns till laborator 

i farmakologi där. 

Överläkare H. R. Brise, Avesta, utnämns till överläkare vid medi- 

cinska kliniken vid Skellefteå lasarett. 

Enligt lärarutbildningssakkunnigas [LUS] betänkande läggs folkskolseminarierna 

ned 1969—1970 och lärarutbildningen i Umeå förs 

in som en avdelning under universitetet. 

Bolidenbolagets styrelse beslutar investeringar på ca 25 miljoner kr 

i gruvförvaltningen, bl a berörande blyfyndigheten i Bellviksberget i 

Tåsjö, Rävlidengruvan vid Kristineberg och Kedträskfyndigheten, 

tre mil från Boliden. 

7 Ny dopfunt i Bullmarks kyrka invigs av kontraktsprost Dag Ny- 

berg, Sävar. 

8 Landshövding Filip Kristensson med maka hyllas vid en avskedsfest 

i Umeå, varvid en länsgåva på ca 26.000 kr överlämnas a" hovrättspresident 

Karl Sidenbladh. 

9 Meddelas det, att generaldirektören vid statens avtalsnämnd Karl 

G. Samuelson i konselj den 15 juni kommer att utnämnas till 

landshövding i Västerbottens län från 1 juli 1965. 

11 Byggnadsnämnden i Umeå ger klarsignal för studenternas bostadsstiftelse 

att påbörja uppförandet av 15 flerfamiljshus om 732 lägenheter 

på Ålidbacken intill gamla Sävarvägen för 32 miljoner kr.

13 Göte Bylund, K 4, Umeå (L'Argent] blir i Hamar, Norge, nordisk 

mästare i fälttävlan. Lagmästerskapet hemförs av K 4 — Bylund, 

Sture Karlsson (Buffalo] och Lars Svärd (Remus], 

14 Nedre Norrbygdens vattendomstol avgör i dom beträffande Storjuktans 

reglering frågor som berör allmänt och enskilt fiske i Juktån 

samt frågan om fastställelse av avtal. 

Dorotea kommunalnämnd föreslår kommunalfullmäktige uppföra 

medborgarhus med simhall i Dorotea samhälle för 2,6 miljoner kr. 

15 Till landshövding i Västerbottens län utnämns generaldirektör Karl 

G. Samuelson. Samtidigt beviljas landshövding F. Kristensson avsked. 

17 Professor Arne Huggert, Umeå, utnämns till professor i oftalmiatrik 

vid Göteborgs universitet, tillika överläkare vid Sahlgrenska 

sjukhuset. 

18—19 RLF:s riksförbundsstämma i Skellefteå. 

19 Till ordförande i vägföreningen Vasa—Umeå—Mo i Rana väljs på 

årsmöte i Mo i Rana direktör Hanns B. S. Pärson, Umeå, efter 

riksdagsman Gunnar Lundmark, Lycksele, som avsagt sig. 

20 Ny altartavla i Hoppets kapell i Vilhelmina — utförd av konstnär 

Dagmar Lodén — invigs av kyrkoherde Åke Sundelin, Vilhelmina. 

20—25 Pro Musica-festival i Umeå med 200 sångare och dansare från 

Sverige, Norge, Finland, Västtyskland och Polen. 

23 Nordmalings kyrkofullmäktige tecknar kontrakt med Grönlunds 

orgelbyggeri, Gammelstaden, om ny orgel. Den kommer att kosta 

sammanlagt 175.000 kr. 

24 Det nya planeringsrådet i Västerbottens län håller sitt första förberedande 

sammanträde. 

Lapplandsskulptören Erik Norbergs "Två tranor" avtäcks i Storuman. 

Premiärkull — tretton elever -— utexamineras från den nya teleskolan 

i Lycksele. 

155

26 Byn Pauträsk i Stensele 200-årsjubilerar. 

27 Bengt Persson, Umeå, erövrar i Flöda svenska mästerskapet på en 

mil, 30.20.2, ca 35 sekunder före tvåan. 

29 Karl-Uno Olofsson, Umeå, sätter i Växjö nytt västerbottensrekord 

på 1.500 m. med 3.41,8. 

30 Västerbottens läns nye landshövding Karl G. Samuelson välkomnas 

till länet av en delegation med landssekreterare Lennart Lindblad 

i spetsen. 

Till ordförande i Bygdeå kommunalfullmäktige väljs landstingsman 

Axel Sandström i Buafors efter landstingsman Thorwald Jacobsson. 

Till dennes efterträdare som kommunalnämndens ordförande utses 

motorbåtsförare Oskar Åström, Sikeå. 

Hörnefors kommunalfullmäktige beslutar anställa stadsarkitekt på 

deltid från 1 oktober 1965. 

Länsstyrelsen i Umeå beslutar om indelning av länet i sex landstingsvalkretsar 

mot nio nu samt att antalet landstingsmän blir 56 

mot 63. 

Umeå stad förvärvar av stadens Barnens dagsförening fastigheten 

Hemgården vid Storgatan för 325.000 kr för att bli ålderdomshem. 

Regeringen ger försvarets fabriksstyrelse i uppdrag att låta bygga 

tvätteri i Umeå för 7.150.000 kr enligt prisläget i maj 1963. Regeringen 

godkänner avtal med Umeå stad om markförvärv. 

De första examina vid Umeå universitets filosofiska fakultet avläggs. 

AB Astra anhåller om lokaliseringsstöd för att bygga läkemedelsfabrik 

i Umeå. 

Statens nämnd för förhandling med kommunerna ger öppningsbud 

på 47,5 miljoner kr som ekonomisk ersättning till landstinget för 

dess övertagande av den statliga mentalsjukvården i länet från 1 

januari 1967. Anbudet avvisas av landstingets förvaltningsutskott 

som för lågt. 

Länsstyrelsen i Umeå kritiserar starkt förslaget till universitetsfilialer. 

Juli 

Den 1 Sveriges fjäderfäavelsförenings årskongress öppnas i Umeå med 85 

156 

deltagare från hela landet.

Modell av koret i Tegs blivande kyrka (3/7). 

3 Kyrkofullmäktige i Umeå landsförsamling bifaller det reviderade 

förslaget till kyrka och församlingsgård på Teg, upprättat av arkitekt 

C. H. Bergman. 

6 överkontrollör Tore Hörstedt, Umeå, utnämns till postmästare i 

Umeå. 

I ett tal i Gävle av generaldirektör Bertil Olsson i arbetsmarknadsstyrelsen 

om arbetskraftssituationen i skogslänen betonas nödvändigheten 

av lokaliseringshjälp på de s k A-orterna. Särskilt understrykes 

Lyckseles behov av snar hjälp för att inte hela inre Norrland 

skall dö ut. 

7 Sandviks IK fyller 50 år. 

9 Umeå lutherska missionsförenings hotell Wasa öppnas. 

För att få till stånd ett musteri i länet bildas en ekonomisk förening 

vid möte i Backen. 

Utställningen Nolia 65, Norrländsk industrimässa med Västerbotten 

visar, invigs i Skellefteå av statsrådet Gösta Skoglund. 

157

26 Docent R. P. H. Vestin, Stockholm, utnämns till professor i fysikalisk 

kemi vid Umeå universitet. 

Till provinsialläkare i Vännäs provinsialläkardistrikt utnämns leg. 

läkare S. A. B. Lindström. 

I ett utlåtande av statsgeolog Walter Larsson, Stockholm, konstateras, 

att brytvärd skiffer i stor mängd finns i skifferfyndigheten i 

Kraddsele, Sorsele. 

Idrotts- och fritidsnämnden i Umeå samt drätselkammarens byggnadskommitté 

föreslår att planerad simhall förläggs i gamla teknikbacken 

ovanför Gammliavallen. 

I yttrande över U 63 :s betänkanden framhåller universitetskanslersämbetet 

att Umeå är den ort, där man i första hand bör bygga upp 

en fullständig utbildnings- och forskningsorganisation inom de filosofiska 

fakulteterna. 

I ett kärr några km utanför Boliden hittar man ca 235 orkidéer på 

samma växtplats, innebärande en förökning från drygt 80 ex. på 

två år. 

Bolidenbolaget vill importera tunisiska gruvarbetare, men länsarbetsnämnden 

i Västerbotten framhåller, att det finns tillräckligt 

med arbetskraft i länet för att klara rekryteringen till bolagets 

gruvor. 

Arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsdelegation avstyrker hos regeringen 

planerna på att uppföra en lövmassefabrik i Storuman. 

Landsantikvarie Gunnar Westin, Umeå, utses till chef för den nya 

statliga försöksverksamhet, som i fråga om utställningar av konst 

samt kultur- och naturhistoriska föremål förutsätts skall göra vad 

rikskonsertverksamheten och riksteatern åstadkommer på musikens 

och teaterns område. 

Ett särskilt samarbetsråd konstitueras för de i Norrlands Skogsägares 

Cellulosa AB:s intresseområde verksamma skogsägareföreningarna. 

Missionsförsamlingarna i Granö, Hällnäs och Ånäset beslutar gå 

samman med Vindelns missionsförsamling under namnet Vindelns 

missionsförsamling. 

Augusti 

Den 1 Västerbottens Folkblads andre redaktör Sigfrid Almqvist inträder 

som tidningens chefredaktör efter chefredaktör Joel Nordin, som 

avgår med pension. 

4—5 Vid friidrottsmatchen Norge—Sverige i Oslo segrar första dagen 

Karl-Uno Olofsson på 800 m med 1.49,3 och Bengt Persson på 

158

Landshövding K. G. Samuelson tillträdde i augusti sitt ämbete. Här 

anländer landshövdingeparet till Umeå (16/8). 

3.000 m hinder, 8.48,8. Andra dagen hemför Olofsson segern på 

1.500 m och Persson på 10.000 m med resp. 3.49,9 och 29.36,2. 

12 Vid umespelen i fri idrott förbättrar Bengt Persson Gunder Häggs 

rekord på 2 engelska mil med 1,2 sekund till 8.41,6. Bästa kulresultat, 

som nåtts utanför USA, presteras vid samma tävlingar av 

Randy Matson, 20.63. 

15 John Båsk, Umeå, tangerar världsrekordet i bågskytte 1.176 

och förbättrar därmed svenska rekordet med 9 poäng. 

16 Länets nye landshövding Karl G. Samuelson inträder i tjänst. 

Bengt Persson segrar vid nordiska mästerskapen i Helsingfors på 

3.000 m hinder, 8.40,0. 

17 Karl-Uno Olofsson nordisk mästare i Helsingfors på 1.500 m, 

3.46,4. 

17—19 Luleå stifts prästmöte i Umeå. Mötets preses är kyrkoherde Karl- 

Gunnar Grape, Umeå. 

159

19 Till prästerskapets representant i domkapitlet i Luleå utses kontraktsprost 

J. Hedquist, Nordmaling. 

20 F. riksdagsman K. A. Johanson, Vännäs, avlider, 83-årig. 

22 Den sista gudstjänsten i Luth. missionshuset i Umeå. 

I Europa-cupen i fri idrott i Zagreb blir Karl-Uno Olofsson, Umeå, 

tvåa på 800 m med 1.47,9 eller personbästa på distansen, och Bengt 

Persson, Umeå, trea på 3.000 m hinder, 8.37,0. 

28—29 Västerbotten segrar i herravdelningen i friidrottstriangeln mellan 

de nordligaste länen och blir tvåa i damavdelningen. 

160 

31 370 studenter flyttar in i studentbostäderna på Mariehem. 

Byggnadsstyrelsen begär hos regeringen att få fullfölja projekteringen 

av nybyggnad för bibliotek, samhällsvetenskap mm vid 

Umeå universitet och utföra byggnadsföretaget inom en kostnad av 

högst 25.120.000 kr. 

Norrlandsförbundets hedersbelöningar för 1965 fördelas, varvid 

Norrlandsbjörnen för pionjärgärning tilldelas bl a direktör Assar 

Svensson, Ersmark, Skellefteå, för pionjärinsatser för norrländsk 

industris differentiering och doktor Björn Moraeus, Umeå, utmärkes 

med Olof Högberg-plaketten för oegennyttigt arbete inom naturvård 

och hembygdsrörelse. 

Länsbostadsnämnden i Västerbottens län fördelar 1.950 av de 2.000 

lägenheter, som länet har tilldelats för 1966. Totalt hade länets 

kommuner redovisat ett bostadsbyggnadsbehov av 3.724 lägenheter, 

varför den av bostadsstyrelsen godkända låneramen ej täcker mer 

än drygt hälften av behovet. 

Svenska turistföreningen beviljas av arbetsmarknadsstyrelsen statsbidrag 

med 2 miljoner kr för att som statligt beredskapsarbete 

uppföra ett till 2 miljoner kr kostnadsberäknat turisthotell i Tärnaby. 

En tremannakommitté framlägger förslag till organisation av sjuktransportväsendet 

i Västerbottens län. 

Till statskommunala beredskapsarbeten, främst i norra länsdelen 

beviljas 1,3 miljon kr i AMS-bidrag. 

Bengt Persson, Umeå, finns med på årets 10-bästa lista i världen 

med sina 8.34,2 på 3.000 m hinder och är därmed trea. Utom 

Persson upptar listan ytterligare endast en svensk. 

Vattenfall föreslår att Grytfors kraftstation i Skellefteälven byggs 

ut under nästa budgetår så att den är färdig 1969/70. Bolidenbolaget 

och Vattenfall avser att gemensamt bygga ut anläggningen.

September 

Universitetets invigning (17j9). 

Den 1 Aseas forskningsanstalt i Robertsfors för höga tryck invigs. 

3 Kommunikationsminister Gösta Skoglund avgår. 

12 161

4—5 Barnens Dag i Umeå firar 60-årsjubileum. 

162 

5 ABF:s kulturstipendium tilldelas vid årskonferens i Vilhelmina expeditör 

Selim Lodin, Umeå. 

6 Den 2.000 :e studenten — geografistuderanden Börje Nygren -— 

skrivs in vid Umeå universitet. 

11 Holmsunds trädgårdssällskap 30-årsjubilerar. 

12 En västerbottensförening vinner för första gången ett stafett-SM i 

friidrott: IFK Umeå segrar på 4X1.500 m med 15.35,6 före IFK 

Lidingö, 15.36,0. 

16 Landstingets förvaltningsutskott tillstyrker planeringsutskottets förslag 

om realiserande av första etappen av utbyggnader vid Umeå 

lasarett. Denna etapp kostar 52,5 miljoner kr. 

17 Umeå universitet invigs av konungen — det sker precis kl. 15.34. 

Högtidstal av ecklesiastikminister Ragnar Edenman. Av Umeå stad 

skänkt rektorskedja överlämnas till universitetets rektor, professor 

Lars-Gunnar Larsson. 

18 Örjan Johansson, Rönnskär, segrar vid SM i friidrott i Västerås 

på 100 m med 10,9, Karl-Uno Olofsson, Umeå, på 800 m, 1.54,0, 

Bengt Persson, Umeå, på 3.000 m hinder, 9.06 och Lennart Hedmark, 

Skellefteå, i spjutkastning, 75.88. 

19 Till komminister i Lycksele väljs kyrkoadjunkt Ulf Granlund, 

Karlsborgsverken, Nederkalix församling. 

Karl-Uno Olofsson svensk mästare i Västerås på 1.500 m, 3.57,1 

och Bengt Persson på 5.000 m, 14.42,0. 

20 Årets skogsauktion i Umeå. Av utbjudna 137.206 kbm säljer domänverket 

116.367 för 4.524.795 kr och ett medelpris per kbm av 

kr 38: 88. 

21 Vid kronoskogsauktion i Skellefteå säljs 111.441 kbm av utbjudna 

129.226. Försäljningssumman uppgår till 3,8 miljoner kr, 4,6 året 

förut. 

22 Första malmtransporten — 16 ton — från Stekenjokks statsgruvefält.

24 Norrlandsförbundets årsmöte i Gävle med högtidstal av Umeå 

universitets rektor, professor Lars-Gunnar Larsson. 

Till hovrättsråd i Hovrätten för övre Norrland utnämns rådman 

C. O. E. Meurling, Umeå, och assessor K. D. L. Böhme, Umeå. 

överläkare vid medicinska barnkliniken på lasarettet i Skellefteå 

leg. läkare Matts Persson, Norrköping. 

Ny klockstapel i Botsmark invigs av biskop I. Hylander. 

25 Sorsele centralskola invigs av länsskolinspektör Artur Åberg, Umeå. 

Anläggningskostnad: 4 miljoner kr. 

Umeå nya lutherska missionshus invigs av missionsföreståndare 

Einar Thurfjell, Stockholm. 

27 Det första direkta samarbetet mellan filosofiska fakulteterna vid 

universiteten i Uleåbcrg och Umeå med ett symposium i Umeå. 

30 Förslaget till samarbetsavtal med staten om exploaterande av fallhöjderna 

i Skellefteälven ovanför Grytforsen framläggs av Skellefteå 

stadsfullmäktige. 

Kungavägen — 42 km — på sjön Storumans södra sida avsynas 

och invigs därmed officiellt. 

Enligt en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgjord tioårsplan 

för 1967—1976 redovisas för tätorten Umeå i princip statsbidragsberättigade 

vägar och gator till en totalkostnad av 55 miljoner 

kr och för regionen i övrigt av 90 miljoner kr. 

Vid utgrävningen i Bjurselet i Byske anträffas skärvor av sydlig 

keramik. 

Asea har under hand överläggningar med inrikesminister Rune 

Johansson och generaldirektör Bertil Olsson i AMS om förläggning 

till Norrland av ytterligare produktionsenheter inom Asea. Investeringen 

beräknas till 15 miljoner kr. 

Utbyggnaden av Betforsens kraftverk — det sista kraftverksbygget 

i Umeälven — slutförd. 

Donation till Umeå studentkår 100.000 kr ur stiftelsen J. C. Kempes 

minne till möblering och inredning av nya kårlokaler, tillgängliga 

tidigast hösten 1967. 

Bolidenbolagets styrelse beslutar gruvutbyggnader — i form av dalbrytning 

— i Rackejaur, Malå och Kankberg, Jörn samt utbyggnad 

av anrikningsverket i Boliden. 

En sammanställning — publicerad i VK — visar att Västerbotten 

under 1965 erövrat inalles 23 svenska mästerskapstecken, det senaste 

i orientering av Halvard Nilsson, Skellefteå OK. 

163

Oktober 

Den 1 Som en förberedelse till bildandet av Umeå teleområde införlivas 

Lycksele och Vilhelmina centralstationsområden med Umeå centralstationsområde. 

Komministern i Sävars pastorat, Karl-Erik Lundmark, utnämns till 

kyrkoherde i Hedesunda församling, Uppsala stift. 

2—3 Burträsk kyrkokör 50-årsjubilerar. 

3 Halvard Nilsson, Skellefteå, blir svensk mästare i orientering, 

1.41.15, före Anders Morelius, Malmia, 1.44.47. 

Rektor Elis Essegård, Vilhelmina, avlider. Han var född 1902. 

4—9 Västerbottens läns landsting sammanträder. 

164 

5 Toppkonferens i Skellefteå om ev. sammanläggning av Skellefteå 

stad och landskommun från 1 januari 1967. När blockets övriga 

fem kommuner kommer att sammanslås med staden kan man ännu 

ej yttra sig om. 

Västerbottens läns landsting får — meddelas def — 1966 39 miljoner 

kr i skatteutjämningsbidrag eller 29,7 miljoner kr mer än 1965. 

Skatteersättningen är den största i landet. 

7 Landstinget beslutar utbyggnad av Umeå lasarett för 48 miljoner. 

För de under 1966 avsedda arbetena beräknas kostnaderna till ca 

9 miljoner. 

Vidare beslutas utbyggnad av Skellefteå lasarett med ett vårdhem 

om 112 platser för långtidssjuka för 6 miljoner kr och ett i Lycksele 

med 60 platser för 3 miljoner. 

Läkarstationer skall byggas i Sorsele och Vilhelmina för tillsammans 

5 miljoner kr. 

Västernorrlands landsting gästar sina västerbottniska kolleger, bl a 

för att se på regionsjukhuset i Umeå, som man är delägare i. 

Landstinget anslår totalt 72,5 miljoner kr till driften av sjukvårdsinrättningarna 

och 6,7 miljoner kr i kapitalinvesteringar samt beslutar 

avsätta 5 miljoner kr till utbyggnad av långtidssjukvården 

av gamla och anslår 500.000 kr till en ambulansorganisation i länet.

Bjurholm får inlandets stora bro. Invigningen den 20 oktober. 

Ny valkretsindelning from 1966 för landstingsval fastställes, varigenom 

antalet ledamöter minskas från nuvarande 63 till 56. 

Landstinget beslutar inrätta en kulturnämnd på fem personer. 

8 Norrlands första egentliga skola för typografutbildning invigs i 

Skellefteå. 

9 Landstingsskatten i Västerbottens län 1966 fastställes till oförändrat 

7 kr. Ett yrkande av sänkning med 25 öre samlar 18 höger- och 

folkpartiröster mot majoritetens 48 röster. 

Landstingets kulturstipendier utdelas till textilkonstnärinnan Clara 

Salander, 4.000 kr, konstnären Torfrid Olsson, Bygdeträsk, och 

författaren Per Fritiof Persson, Byske, vardera 3.000 kr. 

10 IFK Holmsund blir trea i Div. II Norrland i fotboll med 20 poäng. 

Segrare: Gefle IF, 27 poäng, som därmed går till allsvenskt kval. 

165

166 

Västerbottensdistriktet av Svenska landsbygdens studieförbund 

[SLS] 30-årsjubilerar i Robertsfors. 

12 Svenska cellulosa AB:s verkställande direktör, Eije Mossberg, presenterar 

i Sundsvall ett för skogsindustrin alldeles nytt transportsystem 

med tre utlastningsterminaler i Sverige, varav en i Holmsund. 

Gammplatsens badanläggning i Lycksele invigs. 

14 Den nya öreälvsbron vid Bjurholm provbelastas med 32 lastbilar på 

vardera 12 ton, alltså 384 ton. 

Vid konferens i Umeå beslutas, att alla skogsarbetare i Västerbotten 

skall få sin hörsel undersökt. Professor Herman Diamant, 

Umeå, blir ledare för undersökningarna. 

15 Postmästare K. E. Tunelius, Skellefteå, beviljas avsked med pension 

från 1 april 1966. 

Hällnäs skogsskola håller sin sista examen med nuvarande skolform. 

Det var skolans 60 :e examen. 

16 Holmsunds stuverifackförening nr 80 av Svenska transportarbetarförbundet 

firar 60-årsjubileum. 

17 Kyrkoherde Åke Wiström, Holmsund, installeras av biskop Ivar 

Hylander. 

18 I proposition till höstriksdagen föreslås kraftig utbyggnad av universitet 

och högskolor. I Umeå, där en snabbare utbyggnad skall 

ske än vad 1963 års universitets- och högskolekommitté förordat, 

föreslås en filosofisk fakultet. Medicinarutbildningen där föreslås 

ökad med 20 nybörjarplatser läsåret 1966/67. 

Umeå stadsfullmäktige kompletterar tidigare beslut om att simhall 

skall ligga på Gammlia med ställningstagandet, att hallen skall 

uppföras helt enligt DK:s förslag. K 4-alternativet förkastas med 

36 röster mot 6. 

Umeå stadsfullmäktige beslutar, att Umeå stadsbibliotek får åta sig 

uppgiften att vara lånecentral för Norrland under förutsättning, att 

staten står för kostnaderna, beräknade till 80.000 kr.

20 Den nya bron över Öre älv vid Bjurholm — en av landets högsta — 

invigs av statsrådet Gösta Skoglund. 

21 F. landstingsman Otto Eriksson, Saxvattnet, Dorotea, avlider. Han 

var född 1886. 

24 Skellefteå missionsförsamling 75-årsjubilerar. 

Till rektor vid det obligatoriska skolväsendet i Lycksele — tillika 

förste rektor där — förordnas rektor E. P. Sethson vid grundskolan 

i Rätans kommun. 

IOGT-logen Öns Framtid, Obbola, 75-årsjubilerar. 

28 Beslut om finsk vecka i Umeå 8—14 maj 1966. Umeå blir därigenom 

första svenska stad som under 1966 kulturellt och kommersiellt 

skall söka stärka banden mellan de två broderianden. 

Nysätra kommunalfullmäktige beslutar bygga ut ålderdomshemmet 

för 909.050 kr. 

Skellefteå stadsfullmäktige vidhåller sitt beslut om Grytforsen, innebärande 

att staden godkänner Vattenfalls förslag till trepartsavtal 

för fallsträckan ovanför Grytforsen men samtidigt kräver att få 

deltaga även i Grytforsen, något som varken Vattenfall eller regeringen 

vill gå med på. 

29 Umeå stadsfullmäktige höjer skatten med 1 kr till kr 20: 50 i ursprungliga 

staden och till kr 20:77 i forna landskommunen. 

30 Provinsialläkare H. Pallon, Robertsfors, förordnas till provinsiallä- 

kare i Kävlinge distrikt. 

31 The American Players besöker Umeå och ger en musical, baserad 

på Edgar Lee Masters verk Spoon River Anthology. Under Sverigeturnén 

har tidigare de övriga universitetsstäderna besökts. 

Vattenfall begär regeringens godkännande av ett konsortial avtal 

med Bolidenbolaget om gemensam utbyggnad av Grytfors kraftstation 

i Skellefteälven. Riksdagen skall höras. Anläggningskostnaden 

beräknas till 60,8 miljoner kr. 

Professorn vid universitetet i Umeå Jan-Erik Edström kallas till 

professor i histologi vid Karolinska institutet. 

Det meddelas, att en särskild konsthistorisk linje, som i första 

hand skall betjäna de fyra nordligaste länen, kommer att inrättas 

vid Umeå universitet från nyår. 

167

Efter underhandlingar med arbetsmarknadsstyrelsen, Skellefteå 

stad och landskommun får Skellefteå sin storarbetsplats. Omkring 

100 man får sysselsättning med bl a vatten- och avloppsledningar. 

Nordmalings Ångsågs AB beslutar att för sin wallboardproduktion 

under varunamnet Masonite uppföra en ny tillverkningslinje. Investeringskostnaden 

beräknas uppgå till 34 miljoner kr och byggnadstiden 

till två år. 

Bengt Persson, Umeå, ingår i en nordisk trupp, som avreser från 

Stockholm för att undersöka acklimatiseringsförhållandena i Mexico 

City inför Olympiska spelen 1968. 

November 

Den 1 Skolöverstyrelsen föreslår i yttrande över lärarutbildningssakkunnigas 

förslag att bl a Umeå snabbt skall få fullständig lärarhögskola. 

Seminariet i Lycksele bör bibehållas åtminstone fram till 

1970. 

168 

Lycksele stads drätselkammare beslutar föreslå stadsfullmäktige att 

den s k Stormarknaden i Lycksele i början av januari slopas fr o m 

år 1967 och att marknad i stället inrättas under Mikaelihelgen i 

början av oktober. 

2 Första ordinarie persontåget rullar över nya järnvägsbron i Vännäs. 

3 I partimotioner i riksdagen av folkpartiet, centern och högern till 

propositionen om universitetens utbyggnad begärs bl a en snabb utbyggnad 

av Umeå universitet. 

I motion i första kammaren av fröken Gunvor Stenberg och i 

andra av hr Gunnar Lundmark m fl anhålles om ny prövning av 

frågan om att förlägga vissa högre tekniska utbildningslinjer till 

universitetet i Umeå. 

Representanter för Skellefteå stad och landskommun överlägger 

med inrikesminister Rune Johansson om lokaliseringsfrågor 

8 Vid nomineringsmöte i Skellefteå — första fasen i biskopsvalet i 

Luleå stift — kommer domprost Stig Hellsten, Luleå, främst med 

158.17 röstpoäng, närmast följd av kyrkoherde Olaus Brännström, 

Burträsk, 131.83.

Dei andra stora studentbostadsområdet i Umeå, Ålidhem, exploa- 

teras. 

Handelsminister Lange begär i proposition bemyndigande för regeringen 

att godkänna ett mellan Bolidens Gruv AB och Vattenfallsstyrelsen 

ingånget konsortialavtal om bildande av Grytfors ÅB för 

gemensamt tillgodogörande av vattenkraften i Grytforsen i Skellefte 

älv. 

8—9 Sveriges vänsterpressförening 60-årsjubilerar i Umeå. 

10 Konstnärinnan Viktoria Nygren, Nörsjö, avlider. Hon var född 

1885. 

12 Kommunalnämnden i Vilhelmina antar i princip ett av VAB upprättat 

förslag till restaurering av kyrkstugeområdet i Vilhelmina, 

det enda kvarvarande i länets lappmark. 

14 VK-medaljen i guld för bästa idrottsprestation i Västerbottens län 

1965 överlämnas till Karl-Uno Olofsson. 

169

170 

15 Umeå stadsfullmäktige beslutar att K4:s stora kasern skall bli stadens 

förvaltningsbyggnad. Förvaltningsområdet väntas bli helt utbyggt 

på 1970-talet. 

Umeå stadsfullmäktige godkänner förslaget till omorganisation av 

skolförvaltningen i Umeå. 

16 Vid provval till biskop i Luleå stift får domprost Stig Hellsten, Luleå, 

175.17 röstpoäng, kyrkoherde Olaus Brännström, Burträsk, 

129.83 och komminister Per Olof Sjögren, Göteborg, 73.17. 

Högergruppen i Umeå stadsfullmäktige föreslår att drätselkammarens 

ordförande och vice ordförande skall bli kommunalråd, förtroendevalda 

och utsedda för en tid av fyra år. 

18 Den nya svavelsyrafabriken i Rönnskär visas för pressen. Produktionen 

blir tredubblad eller från 55.000 ton till bortåt 175.000 ton 

pr år. Totalt har 25 miljoner investerats. Skelleftebygden får renare 

luft. 

19 Landstingets förvaltningsutskott tillsätter ett utskott, som skall utreda 

sjukhus- och sjukhemsorganisationen i länet och frågan om 

ytterligare effektivisering av kronikervården. 

20 Vägföreningen Vasa—Umeå—Mo i Rana dryftar vid förstärkt styrelsemöte 

i Lycksele frågan om förlängning av Blå vägen, helårstrafik 

mellan svenska orter och Mo i Rana, sjövägen mellan Umeå 

och Vasa m m. 

21 Kraftig köldvåg: lägsta inrapporterade temperatur är —40 gr i Betsele, 

Lycksele sn. 

22 Vid prisnämndens första sammanträde föreligger 103 förslag till 

teaterbyggnad i Umeå, däribland ett 20-tal från finländska arkitekter. 

24 Biskopsval i Luleå stift. 

25 Statsrådet Gösta Skoglund beviljas avsked efter åtta år som kommunikationsminister. 

Till professor i oorganisk kemi vid universitetet i Umeå utnämns 

universitetslektorn vid Tekniska högskolan i Stockholm Nils Ingri 

och till professor i zoofysiologi docent Sören Levtrup, Göteborg.

Till universitetslektor vid universitetet i Umeå utnämns fil. dr F. C. 

Weibull. 

Professor Jan-Erik Edström, Umeå, utnämns till professor i histologi 

vid Karolinska institutet. 

Det meddelas, att Umeå som första stad i Sverige i vinter skall 

göra försök att smälta snön i syfte att förbilliga snösvängen. Ett 

snösmältningsaggregat lånas från Schweiz. 

-26 Konferens på länsmuseet om kommunerna och kulturminnesvården 

med ett 50-tal företrädare för kommunala organ och hembygdsföreningar 

i länet. 

Lövångers kommunalfullmäktige beslutar bygga en västerbottensgård 

för 220.000 kr i anslutning till kyrkstugorna. 

26 I Hörneforsgården hedras 137 hörneforsbor av sin förre arbetsgivare 

Mo och Domsjö AB. Alla som vid försäljningen till NCB 

hade 25 arbetsår får en aktie i företaget jämte silverljusstakar. 

Sture Grahn, Lycksele, blir Västerbottens nye representant i Svenska 

skidförbundet efter Alvar "Lia" Johnson, Umeå. 

27 Landshövding Karl G. Samuelson väljs till ordförande i Västerbottens 

läns hemslöjdsförening. 

28 Boldiens kyrkokör 25-årsjubilerar. 

29 Bastuträskborna beslutar att hos kammarkollegium begära utredning 

beträffande möjligheterna att järnvägssamhället Bastuträsk 

samt Boliden, Jonsträsk, Karsträsk och Klockarliden, som tillhör 

Norsjö kommun, överflyttas till Skellefteå-blocket. 

Till ordförande i Västerbottens läns turisttrafikförbund väljs f. 

statsrådet Gösta Skoglund, Umeå. 

Norrlands Gas AB donerar i samband med sitt 50-årsjubileum 

100.000 kr till Umeå universitet för forskning om olika gasers användning 

för industriellt och medicinskt bruk. 

En amerikansk skogsawerkningsmaskin placeras som den första i 

Europa i Lycksele. Maskinen väger nära 30.000 kg. 

Meddelas, att NCB i Hörneforsfabriken skall investera 10 miljoner 

kr i en bestrykningsanläggning för papper, vilken kommer i gång 

om några månader. 

171

Bolidens Gruv AB:s styrelse beslutar att gruvdrift snarast skall sättas 

i gång vid bolagets äldsta gruvfyndigheter i Västerbotten— 

Rackejaure i närheten av Kristineberg och Kankberg vid Boliden 

— på grund av det ökade behovet av svavelkis inom koncernen. 

NCB beslutar att bygga ut fabriken i Hörnefors för ytterligare förädling. 

Mo och Domsjö AB träffar avtal med huvuddelägarna i Bure AB 

om aktierna i detta bolag. 

Till omedelbart påbörjande av utbyggnad av ålderdomshemmet i 

Teg föreslår drätselkammarens byggnadskommitté anvisande av 

1.270.000 kr. 

Statsutskottet biträder på alla punkter ecklesiastikministerns förslag 

till riktlinjer för utbyggnaden och organisationen av universitets- 

och högskoleväsendet, däribland förslaget om humanistisk 

fakultet i Umeå. Utskottet anser, att uppbyggnad nu av ett sjätte 

universitet skulle medföra en allvarlig splittring av forskningsresurserna 

och hindra utbyggnaden av Umeå universitet. 

December 

Den 1 Vid sammanräkning inför domkapitlet av biskopsvalet i Luleå stift 

får domprost Stig Hellsten, Luleå, 210 2 /3 poäng, kyrkoherde Olaus 

Brännström, Burträsk, 149V3 och komminister Per-Olof Sjögren, 

Göteborg, 100V6 poäng. 

172 

Vid sammanträde i Norsjö med Nedre Norrbygdens vattendomstol 

framkommer att mindre kraftstationsbyggen — Stornorrforsen och 

Bjurforsen — planeras i Malån. 

3 Vattenfallsstyrelsen inger ansökan till Nedre Norrbygdens vattendomstol 

om korttidsreglering för Långfors kraftstation i Vindelälven. 

6 Polens VM-lag i ishockey besegrar i Umeå Sveriges B-lag med 5—3. 

8 Riksdagen fastställer riktlinjerna för den fortsatta utbyggnaden av 

universitet och högskolor, innebärande för Umeås del en humanistisk 

utbildnings- och forskningsorganisation. För den medicinska 

undervisningen i Umeå innebär beslutet, att intagningen där ökas 

med 20 till totalt 82 i de medicinskt teoretiska ämnena läsåret 

1966/67 och att den propedeutiska och kliniska utbildningen dimensioneras 

för 80 platser årligen.

Häradsdomare J. A. Wiklund, vars förfäder innehaft samma ämbete 

i 350 är, avtackas av häradshövding Göran Hammarström (14/12). 

Till ordförande i Umeå studentkår väljs soc. stud. Willy Frick och 

till redaktör för kårtidningen Vertex med. kand. Anita Jonsson. 

9 Till Umeå stads kulturstipendiat väljs läroverksadjunkt Margareta 

Söderwall. 

10 Bolidenbolagets styrelse beslutar att omedelbart bygga ut Aitikfyndigheten 

vid Gällivare. Investeringskostnaden — 80 miljoner kr 

— är den största engångsinvesteringen i bolagets historia. 

Umeå virkesmätningsförening 50-årsjubilerar. 

173

174 

Till provinsialläkare i Skellefteå distrikt utnämns biträdande överläkaren 

vid Skellefteå lasarett N. E. Landmark. 

Överläkaren vid Umedalens sjukhus E. Rodén beviljas avsked från 

1 maj 1966. 

HC-verket i Holmsund, den legendariske Hilding Carlssons skapelse, 

med 115 anställda övergår till Utvecklingsaktiebolaget Tulwe. 

Förste sektionsingenjör Thure Ferry, Umeå, utnämns till teledirektör 

i Umeå teleområde från 1 april 1966. 

111 Gielas, Vilhelmina, uppmäts 42 minusgrader under en långvarig 

köldvåg över länet. 

14 Häradsdomare J. A. Wiklund, Lögdeå, avtackas av rätten i Nordmaling 

efter 36 år som nämndeman, därav de elva sista som häradsdomare. 

Hans notering i svensk rättshistoria är svårslagen: 

nämndemannauppdraget har inom den wiklundska släkten gått i 

arv från far till son sedan 1600-talet. 

15 Riksdagen debatterar Grytforsens kraftstation. 

16 Umeå utnämns av tidningen Expressen till "Årets stad 1966". 

17 Lycksele stadsfullmäktige beslutar uppföra den s k Skytteanska 

skolan, kostnadsberäknad till drygt 6 miljoner kr. 

Till professor i teoretisk fysik vid universitetet i Umeå utnämns 

docent Arne Claesson, Lund. 

Bengt-Erik Grahn, Tärnaby, segrar i specialslalom i Val d'Isere, 

Frankrike. 

20 Planeringsdirektörerna i de fem nordligaste länen sammanträffar i 

Umeå som ett led i strävandena att få geografiska institutionen i 

Umeå att fungera som gemensamt diskussionsforum för befolknings- 

och näringsplanering i norrlandslänen. Sammankomsten är 

ett initiativ av institutionschefen, professor Erik Bylund. 

Umeå lasarettsdirektions ordförande sedan 16 år — ledamot av 

direktionen sedan 1938 — dr Magnus Lagerlöf avskedshyllas. På 

regeringens uppdrag överlämnar statsrådet Gösta Skoglund medaljen 

i guld av 8:e storleken för medborgerlig förtjänst.

29 Skellefteå stadsfullmäktige beslutar att möjlighet skall stå öppen 

för de övriga sex kommunerna inom skellefteblocket att ansluta 

sig till staden från 1 januari 1967, om de så önskar. 

30 Skellefteå landskommuns fullmäktige beslutar att kommunen skall 

sammanslås med Skellefteå stad 1 januari 1967. Sexton ledamöter 

ville ha samgående först 1969. 

Stensele kommunalfullmäktige beslutar om kommunalt lokalise- 

ringsstöd med 300.000 kr till företag inom kommunen. 

Dorotea kommunalfullmäktige beslutar anslå 300.000 kr till turist- 

ändamål. 

Några efter Skalmodalsvägen boende personer hemställer hos regeringen, 

att byarna Boitiken, Gränssjö och Skalmodal skall flyttas 

från Tärna kommun till Vilhelmina köping. 

Kammarkollegiet anser på grundval av utredningar att hinder måste 

anses föreligga mot Abelvattnets reglering. 

Enligt av Statistiska centralbyrån gjord befolkningsprognos blir 

Västerbottens län avfolkningslän under den närmaste femtonårsperioden. 

Åderlåtningen skulle bli av relativt måttlig omfattning, ca 

7.000 personer. 

Boxaren Kenneth Israelsson, Umeå, väljs till Västerbottens-Kurirens 

guldmedaljör 1965. Utmärkelsen till idrottsflickorna tilldelas 

slalomtösen Ingrid Sundberg, Vindeln. 

Skellefteå regionala turistråd tillställer de elva primärkommuner, 

som ingår i turistrådet, ett förslag till regional turistorganisation, 

avsedd att vara i funktion 1 januari 1967. 

Tävling utlyses om en friskulptur eller fontän på entrétorget till 

Skellefteå kraftverks förvaltningsbyggnad och den industriella servicecentralen 

i kvarteret Sirius i staden. Åtta konstnärer inbjudes. 

Ett förslag till bostadsbyggnadsprogram i Umeå för åren 1966— 

1970 upptar 6.016 lägenheter, varav 4.505 i flerfamiljshus och 

1.511 i radhus, kedjehus och villor. 

Umeå stadsförsamling får av en församlingsbo, som önskar vara 

anonym, 100.000 kr. Avkastningen av fonden skall användas för 

ordnande av teologiska kurser för präster och predikanter ur olika 

samfund m fl. 

Docent Dick Helander, Göteborg, utnämns till prosektor i anatomi 

vid universitetet i Umeå. 

175

176 

Västerbottens läns folkmängd vid 1965 års slut är enligt preliminära 

uppgifter 233.872, en ökning under året med 32. Städerna har ökat 

med 2.330 till 79.601. De uppvisar följande siffror: Umeå 48.865, 

ökning med 1.626, Skellefteå 24.622, ökning 769 och Lycksele 6.114, 

minskning 65. Länets fyra köpingar, Holmsund, Vilhelmina, Vännäs 

och Åsele, räknar en folkmängd på 24.034 eller en minskning 

under året med 248 personer. Landskommunernas invånarantal 

minskade under 1965 med 2.050 personer till 130.237. 

Länets äldsta invånare är fru Sara Greta Nilsson, Röjnoret, Skellefteå 

landsförsamling. Hon skall fylla 103 år den 25 november. 

SAMMANSTÄLLNING: TORSTEN CEDERBERG

13 

Förenings- 

LD 

VÄSTERBOTTENS LÄNS 

HEMBYGDSFÖRENING 

Hedersledamöter: 

AXEL ENSTRÖM direktör Sundsvall 

ERNST MANKER intendent Stockholm 

KARL SÖRENSEN länsarkitekt Västerås 

PETRUS LUNDSTRÖM banktjänsteman Umeå 

RAGNAR KEMPE direktör Örnsköldsvik 

Styrelsemedlemmar 1966 

GÖSTA SKOGLUND statsråd/ordf. Umeå 

C. D. BREDBERG kraftverksdir.lv. ordf. Skellefteå 

GUNNAR WESTIN landsantikvarie/sekr. tji. Umeå 

G. RENHORN folkskollärare Skellefteå 

TORSTEN CEDERBERG redaktör Umeå 

ERIK LÖK slöjdlärare Umeå 

ERNST WESTERLUND intendent Skellefteå 

OLOF W7ERNÉR kontraktsprost Sorsele 

SETH LINDGREN konstsmed Umeå 

ARTUR NÄSSTRÖM disponent Dorotea 

SIMON JOHANSSON skoldirektör Teg 

ÅKE LUNDBERG länsarkitekt Umeå 

J. P. JOHANSSON länsblockledare Vännäsby 

BIRGER DAHLBERG arkitekt Skellefteå 

E. PLANHAMMAR disponent Hörnefors 

HOLMFRID NORDSTRÖM hemmansägare Stöckeby 

OSCAR DAHLQVIST landstingsman Skelleftehamn 

K. S. ÖSTLUND landstingsman Bureå 

H. RITZÉN konsulent Umeå 

SVEN HULDT överstelöjtnant Umeå 

SIGRID NYGREN leg. läkare Skellefteå 

UNO OLOFSSON /. riksdagsman Lycksele 

179

Styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen i Västerbottens län 


Styrelseledamöter, utsedda av Västerbottens läns landsting 

1964—1967 

MATTS BALGÅRD redaktör Umeå 

VALBORG LODIN fru Umeå 

Suppleanter 

SIGVARD HEDLUND hemmansägare Myckle 

JOHN LINDBERG direktör Norsjö 

Styrelseledamöter, utsedda av stadsfullmäktige i Umeå 

GUNNAR ASPEGREN vattenrättsingenjör Umeå 

KARL-GÖSTA SJÖSTEDT yrkesvalslärare Umeå 

Arbetsutskott 

GÖSTA SKOGLUND statsråd/ordf. Umeå 

C. D. BREDBERG kraftverksdirektör/v. ordf. Skellefteå 

S. ZACHRISSON t. f. landsantikvarie Sävar 

SVEN HULDT överstelöjtnant Umeå 

H. RITZÉN konsident Umeå 

MATTS BALGÅRD redaktör Umeå 

ERIK LÖK slöjdlärare Umeå 

GUNNAR ASPEGREN vattenrättsingenjör Umeå 

Suppleanter 


ERNST WESTERLUND intendent Skellefteå 

180

Kassaförvaltare 

KLAS JÄRVHOLM syssloman Grubbe 

Revisorer 

RUBEN ERICSSON kamrer Umeå 

BENGT BÄCKMAN direktör Umeå 

Suppleanter 

E. DAHLGREN /. stadskassör Umeå 

E. B. BÄCKMAN /. bankkassör Umeå 

Revisor, utsedd av Västerbottens läns landsting 

TORE LUNDQVIST annonschef Umeå 

Suppleant 

BERTIL CARLSSON inköpschef Umeå 

Revisor, utsedd av länsstyrelsen 

STURE UNDIN länsassistent Umeå 

Revisor, utsedd av stadsfullmäktige i Umeå 

F. PAUL WIKNER grosshandlare Umeå

STYRELSEBERÄTTELSE FÖR ÅR 1965 

Allmänna förhållanden 

Styrelsen har under året haft 2 och arbetsutskottet 3 sammanträden. 

Anslagen från Landstinget och Umeå stad har utgått med 

samma belopp som under föregående år. Stadens anslag har 

dock efter sammanslagningen med Umeå landskommun höjts 

med ett belopp som motsvarar det särskilda anslag som tidigare 

givits av Umeå landskommun. En viss höjning av anslaget från 

statsverket har skett på grund av de nya reglerna för statsbidrag 

till landsantikvarie- och amanuenstjänsterna vid museet. 

Det särskilda anslag för undervisningsverksamhet vid museet 

som erhölls för perioden 1/7 1964—30/6 1965 efter framställning 

till Ecklesiastikdepartementet har även erhållits för perioden 

1/7 1965—30/6 1966 med 40.000 kronor. 

Förarbetena på en förändring av de organisatoriska formerna 

för länets museala och kulturminnesvårdande verksamhet på 

så sätt att en stiftelse, vari Västerbottens läns landsting, Umeå 

stad och Hembygdsföreningen skulle ingå som stiftare, skulle 

skapas och ersätta Hembygdsföreningen som huvudman för 

denna verksamhet, har fortsatt. Ett definitivt förslag till stadgar 

utarbetat av föreningens vice ordförande C. D. Bredberg har 

ingående diskuterats av föreningens arbetsutskott vid dess 

sammanträden och har granskats av Riksantikvarieämbetet. Arbetet 

har därmed fortskridit så långt att en framställning om 

stiftelsebildningen kan behandlas vid hembygdsföreningens 

årsmöte 1966. 

Sävargården togs efter restaurering och tillbyggnad helt i bruk 

i början av året och den högtidliga återinvigningen skedde i 

juni. De totala byggkostnaderna blev 1,8 miljoner kronor. 

Drygt 1 miljon kronor har upplånats, 0,5 miljoner har erhållits 

i bidrag från Arbetsmarknadsstyrelsen, 25.000 kronor har erhållits 

i gåvor, medan ännu 275.000 kronor återstår att reglera. 

182

Den yttre verksamheten 

De arkeologiska undersökningarna vid Bjurselet i Byske har 

fortsatt även under detta år. De har liksom tidigare letts av 

docent Hans Christiansson, vilken i hembygdsföreningens årsskrift 

1965 lämnat en preliminär redogörelse för utgrävningens 

resultat. Undersökningen har finansierats genom anslag från 

Västerbottens läns landsting och har även haft verksamt stöd 

från Byske kommun. Bidrag erhölls även från Bikubens förvaltningsavdelning, 

Köpenhamn, Svensk-finska kulturfonden, 

Svensk-norska samarbetsfonden och Kursverksamheten vid 

Uppsala universitet. 

Undersökningen av slöjder och hantverk i länet har likaledes 

fortsatts. Genom anslag från Stiftelsen J. C. Kempes Minne 

har möjlighet erhållits att kopiera de tidigare i samband med 

undersökningen inspelade 16 filmerna. Likaså har filmningsarbetet 

för vilket ingenjör Rickard Tegström och antikvarie 

Katarina Ågren haft ansvaret i begränsad utsträckning kunnat 

fortsättas med nya projekt. Sålunda har filmningen av garveriet 

i Ledusjö avslutats, tillverkningen av en trävattenledning 

och en träpump i Rödå har filmats, näverslöjd och tillverkningen 

av en spånkorg och av vidjerep har filmats i Botsmark samt 

repslageri i Kåge. Antikvarie Ågren redogjorde vid Svenska 

Hemslöjdsförbundets årsmöte i Stockholm för denna museets 

undersökning. 

Amanuens Karin Eriksson har fortsatt undersökningarna av 

stadsplan och byggnadskultur i Umeå stad. En förteckning över 

kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inom Umeå generalplaneområde 

har på grundval av dessa undersökningar utarbetats på 

uppdrag av generalplaneförfattaren VAB. Resultat av undersökningarna 

har även redovisats i uppsatser i hembygdsföreningens 

årsbok samt i uppsatser i pressen- 

Landsantikvarien och övriga tjänstemän har i olika sammanhang 

föreläst över kulturhistoriska ämnen. 

Landsantikvarien har varit sekreterare i Landsantikvarieorganisationernas 

Samarbetsråd, ordförande i landstingets kulturstipendienämnd, 

vice ordförande i länets hemslöjdsförening samt 

ordförande i dess arbetsutskott. Han har vidare varit vice ordförande 

i Västerbottens Turisttrafikförbund och ordförande i 

dess arbetsutskott samt sekreterare i Skytteanska Samfundet 

183

och föreståndare för stiftelsen Folkmåls- och Folkminnesundersökningen 

i övre Norrland. Han har under året vidare utsetts 

till ledamot av 1965 års musei- och utställningssakkunniga 

(MUS 65) samt till ledamot av styrelsen för Naturhistoriska 

Riksmuseet. 

Den möjlighet som givits till en intensivare undervisningsverksamhet 

har avsatt en rad resultat. Samarbete med Länsskolnämndens 

central för pedagogiska hjälpmedel har fortsatt. Under 

våren visades i samarbete med länsskolnämnden vandringsutställningen 

Grafiska blad, för vilken konstnären Åke Pettersson-Nåw 

tjänstgjorde som kommissarie. Den visades i 9 skolor 

och sågs av 1.900 elever. 

Utställningen Landskap i förvandling har omarbetats till en 

vandringsutställning speciellt för skolorna och distribueras genom 

länscentralen. 

Två vandringsutställningar för länets kommuner, Riktningar i 

modernt svenskt måleri (i samarbete med länets konstförening) 

och Husflit & handaslöjd, färdigställdes under hösten. 

I september anordnades en konferens under två dagar med 

ämnet Kulturminnesvård i kommuner, till vilken representanter 

från byggnads- och kulturnämnden, lokala hembygds- och 

konstföreningar inbjudits. 

Även under 1965 hade Universitetskanslersämbetet en sommarkurs 

för finska studenter förlagd till Umeå. Den hade viss 

organisatorisk anknytning till museet. 

Den inre verksamheten 

Antal diarieförda skrivelser 973 st. 

Föremålskatalogen ökade med 763 nummer. Som deposition 

har mottagits 12 föremål. 

Under året har sammanlagt 2.742 negativ registrerats i de olika 

formatserierna. Färgbildssamlingen har ökat med 471 diapositiv. 

Biblioteket har ökat med 449 band. Ca 400 böcker har bundits 

i museets bokbinderi. 

184

En särskild katalog för kinofilmer har upprättats. Den förtecknar 

22 filmer. 

Arkivkatalogen har ökat med 56 nummer. 

Inlåning av arkivalier för enskilda forskare har skett. 

Utställningsverksamheten m. m. 

Vårsäsongen inleddes med en minnesutställning över Yngve 

Berg med teckningar och grafik. Utställningen kom från Nationalmuseum. 

Grafiska blad. En samling blad som belyste grafikens utveckling 

och vari en grafikdeposition i museet från Nationalmuseum 

presenterades. Utställningen vandrade sedan i reducerat skick 

mellan en rad skolorter i länet (se ovan]. 

10 år med Dramaten. Teaterfotografi av Beata Bergström. Utställningen 

introducerades av fotograf Bergström. Den distribuerades 

sedan genom museet till andra svenska museer. 

Nytt om vår forntid. Nya arkeologiska fynd från Västerbotten 

visades i en vestibulutställning. Utställningen visades senare i 

Skellefteå. 

Le Nord-Sud. Konstutställning från Riksförbundet för bildande 

konst. 

Författarbilder och bilder från Warszawa av fotograf Lütfi 

özkök visades samtidigt i museets vestibul. Denna utställning 

förmedlades av Sundsvalls museum. 

Kongo. Foton av Sune Jonsson och etnográfica från Statens 

Etnografiska museum. Vid öppnandet talade Sune Jonsson om 

sin resa i Kongo. Utställningen visades sedermera även i Eskilstuna. 

Svart-vit, en aktuell fotoutställning om rasmotsättningar, från 

Dramatiska teatern visades en kortare tid och introducerades 

av Dramatens presskommissarie Ann-Mari Rådström. 

Landt-mannen förfärdigar sjelf sine slögde-behof. Denna utställning, 

som skildrade den traditionella slöjden i Västerbotten, 

visades över sommaren. Samtidigt visades i Vestibülen mo- 

185

dern hemslöjd från länet. Vid utställningens invigning talade 

professor John Granlund, Stockholm. 

Vad är människan?, den fotografiska världsutställningen från 

Hambuip, inledde höstterminen. På grund av utställningens 

storlek måste hela övre våningen tas i anspråk. En del av bildkollektionen 

visades dessutom i Kårhuset. 

Östergylien, ryor och flossor av Marianne Richter. Utställningen 

kom från Wahlbecks industrier i Linköping och introducerades 

av direktör Wahlbeck. 

Grafik av Edvard Munch från Munch-museet i Oslo. Utställningen 

hade förmedlats av Sundsvalls museum. 

Svisch. En vandringsutställning från Nationalmuseum. Den 

demonstrerades vid öppnandet av Leif Nylén. I samarbete med 

stadens kulturnämnd arrangerades även en s. k. svischafton i 

samband med utställningen. 

Arktiskt liv III. Serien arktiska utställningar avslutades med 

en utställning med de arktiska folkens religion och konst som 

ämne. 

Palle Nielsen grafik. Blad ur sviterna "Den fortryllede by" och 

"Orpheus og Eurydike II", som lånats från Clausens konsthandel 

i Köpenhamn. 

Museet arrangerade vidare en utställning med textila tavlor av 

Lasse Andréasson i Seminariet för huslig utbildning, en sommarutställning 

med västerbottnisk etnográfica i Svenska Handelsbankens 

kontor i Umeå, samt vid flera tillfällen mindre 

fönsterutställningar i bankfönster i Umeå. 

Under såväl vår- som höstsäsong anordnades en barnfilmstudio 

i samarbete med Svenska Filminstitutet. På grund av den stora 

publiktillströmningen visades varje föreställning fyra gånger. 

Under hösten visades i samarbete med hembygdsföreningen 

Umbygda och Umeå Hantverksförening museets slöjdfilmer i 

en serie om sex program. Vid varje visning demonstrerades 

föremål och kommenterades slöjdteknikerna av museets 

tjänstemän. 

186

Under hösten hade vidare Kursverksamheten vid Uppsala universitet 

sin föreläsningsserie om Samernas kultur och existensvillkor 

förlagd till museet. 

Gammlia 

Kyrkan Helena Elisabeth har som tidigare nyttjats av stadens 

församling och för studentprästens, Ingmar Lundgren, verksamhet. 

Gudstjänster har regelbundet hållits varje söndag kl 13. 

Ett stort antal vigslar och dop samt konfirmation av två mindre 

grupper har ägt rum. För verksamheten i kyrkan har Umeå 

stads församling lämnat ekonomiskt bidrag. 

Lars Färgares har som tidigare stått under föreningens förvaltning 

och har kommit till stor användning för olika ändamål. 

Vandrarhemmet som varit inrymt i byggnaden har under sommarmånaderna 

haft 4.762 logi. Medräknas de gäster som bebott 

uthyrningsrummen under samma tid och dem som under övrig 

tid av året beretts tillfälligt nattkvarter har Lars Färgares haft 

6.836 övernattningar. Vandrarhems- och hotellrörelsen har stått 

under sysslomannens ledning. Fastighetens utgifter för året är 

103.151:81 och inkomster 105.377:65. överskottet kr 2.225:84 

avsättes till det av staden och hembygdsföreningen uppgjorda 

programmet för färdigställande av gårdsplan och reparationer 

av byggnaden samt inköp av möbler. Innestående överskott pr 

den 31/12 1965 är kr 31.869: 75. 

Friluftsmuseets byggnader besöktes under den sommarperiod, 

som de hålles öppna, av 13.023 personer. Särskilda guider 

tjänstgjorde under denna tid i kyrkan, museet och friluftsmuseet. 

I stallet hölls under sommaren ponnyhästar, som en 

viss tid varje dag stod till barnens förfogande för ridning. Detta, 

liksom att en get och ett antal får hölls i hägnader på området, 

uppskattades livligt av besökarna på Gammlia. 

Valborgsmässoaftonen firades under de former som nu blivit 

tradition -— med kanonsalut, fyrverkeri, brasa och körsång. 

Vårtalet hölls av studentkårens ordförande Lars Östman från 

en plattform som anordnats vid Tegsstugan. 

Röjningar och andra markvårdsarbeten, för vilka AMS som 

tidigare lämnat bidrag, har fortsatt. 

187

Antalet registrerade besökare i museet var under året 27.250, 

varav 11.548 skolelever fördelade på 576 grupper. Totala antalet 

besökare i hembygdsföreningens anläggningar var alltså 

40.273 personer. 

Personal 

Verkställande ledamot har varit landsantikvarie Gunnar 

Westin. Landsantikvarie Westin åtnjöt tjänstledighet för 

tjänstgöring som chef för Statens försöksverksamhet med riksutställningar 

från 1/9 till årets slut. Antikvarie Per-Uno Ågren 

tjänstgjorde som vik. landsantikvarie under samma tid. Katarina 

Ågren har tjänstgjort som antikvarie fram till 1/8, varefter 

hon åtnjutit tjänstledighet under resten av året. Amanuenserna 

Kerstin Bergengren, Stockholm och Wille Brunk, Uppsala har 

tjänstgjort som ersättare för antikvarierna. Amanuens Karin 

Eriksson har tjänstgjort på deltid. Ingenjör Rickard Tegström 

har anlitats för speciella uppdrag. Syssloman har varit Klas 

Järvholm, kanslibiträde Inga-Lisa Grahnberg, kontorsbiträden 

Barbro Högdahl, som fr. o. m. 27/8 erhöll tjänstledighet för 

fortsatta studier, Aira Eriksson tiden 1/1—31/5, Kerstin Hörnfeldt 

fr. o. m. 21/6 samt Barbro Johansson fr. o. m. 26/7. Rustmästare 

Ragnar Grahn slutade på egen begäran sin anställning 

den 31/7-65 och som ny rustmästare anställdes Lennart Jareman 

fr. o. m. den 1/10. Som assistent har Katarina Johansson 

tjänstgjort fr. o. m. den 1/9. Som extra befattningshavare har 

som tidigare Wiant Schöldström tjänstgjort. Vaktmästare har 

varit Edvin Backman, städerskor Gunhild Granberg som på 

egen begäran slutade sin anställning den 31/10 samt Dagny 

Backman. Dessutom har extra städpersonal anlitats vid vårstädningen 

samt efter den 31/10. 

Genom Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen har föreningen haft 

tillgång till särskild arbetskraft. Antalet sålunda anställda har 

varit 12 månadsavlönade och 4 timavlönade. 

Som guider i friluftsmuseet har 12 skolungdomar anlitats, för 

parkvård och diverse handräckning 9 diversearbetare. Sammanlagt 

har under året anlitats 111 personer för en lönekostnad 

av 527.588 kronor, en ökning i jämförelse med föregående 

år med 74.277 kronor. I lönesumman är AMS-arbetskraften 

medräknad. 

188

Ekonomisk översikt 

Beträffande föreningens utgifter och inkomster under året hänvisas 

till särskild tablå, enligt vilken de uppgår kr 1.028.606:63. 

Tillgångar och skulder balanserar på kr 2.657.901: 81. 

Umeå den 25 maj 1966. 

GÖSTA SKOGLUND 

PER-UNO ÅGREN 

189

FÖRENINGENS EKONOMISKA 

STÄLLNING FÖR ÅR 1965 

Balansräkning den 31 december 

TILLGÅNGAR 

Samtliga fastigheter 709.090: 47 

Nybyggnad: Sävargården .... 1.861.655: 12 

Avgår: Värdeminskningskonto./. 32.446:— 1.829.209:12 

INREDNINGAR OCH INVENTARIER 

Maskiner och inventarier 6.271:02 

OMSÄTTNINGSTILLGÅNGAR 

Kassa, bank och postgiro 26.325:01 

Förskotterade medel 30.300: 99 

Debitorer 31.613:57 

Väinö Nyqvist konstfond 25.091:67 

SKULDER OCH EGET KAPITAL 

LÅNGFRISTIGA SKULDER 

Kronor 2.657.901:85 

Värderegleringsfond för fastigheterna 135.000: — 

Lån för Sävargårdens ombyggnad 1.167.554: — 

KORTFRISTIGA SKULDER 

Kreditorer 356.101:42 

Källskatt 27.197: — 

Införsel 127:23 

AMS arkivarbetsplats AC 14 2.138:50 

INTERIMSSKULDER 

Skatter 110: — 

Pensioner 7.482: — 

190

DONATIONER, GÅVOR, RESERVATIONER M. M. 

Evert Larssons minne 

Gåvor 

Hemslöjdsinventering 

Statsbidrag 

Lars Färgares gård 

Ständiga medlemmar 

Väinö Nyqvists konstfond 23.200: — 

EGET KAPITAL 

Behållning 1/1 1965 

Tillkommer: justering vid slutredovisning 

av om- och nybyggnad 

av Sävargården 

Avgår: årets underskott 

KOSTNADER 

LÖNER 

1.175 — 

184 68 

23.563 79 

36.386 25 

31.869 75 

1.200 — 

räntor 1.891:67 25.091:67 

389.771: 31 

494.129: 58 

883.900: 89 

41.180:33 842.720:56 

Kronor 2.657.901:81 

Lön, ATP, gruppliv och pension 417.560: 53 

Museets underhåll och drift 80.385: 75 

Kyrkan Helena Elisabeth underhåll och drift 14.532: 17 

Sävargården underhåll och drift 98.046: — 

Sävargården avskrivningar . .. 21.954:— 120.000: — 

Övriga fastigheter underhåll och drift 41.470: 17 

Parkvård 39.433:90 

Årsboken 36.263:05 

Utställningar 40.629:01 

Allmänna omkostnader 70.844: 51 

Avskrivningar 1.119:46 

Hemslöjdsinventering 13.580:21 

Bjurseletutgrävningarna 47.410-22 

Lars Färgares gård 103.157:81 

„ överskott.. 2.225:84 105.377:65 

Kronor 1.028.606:63 

191

INKOMSTER 

Anslag Landstinget 150.000: — 

„ Umeå stad 175.000: — 

„ Kyrkoförsamlingen, Umeå stad 4.000: 

Statsverket 98.327:75 

AMS-bidrag arkivarbetsplats AC 14 121.517:85 

Stak 95 8.934: — 

T-arbete X ST AC 2, Gammlia . . 44.083: 99 

Medlemsavgifter 36.960: — 

Annonser i böcker 9.119:65 

Vykort m. m 397:41 

Lotteri 

5: 98 

Inträden och visningar 16.111:80 

Hyror 95.875: — 

Kyrkan Helena Elisabeth 17.475: — 

Räntor 307:98 

övrigt 42.941:81 

Hemslöjdsinventering 13.580:21 

Bjurseletutgrävningarna 47.410: 22 

Lars Färgares gård 105.377: 65 

987.426: 30 

Årets underskott 41.180:33 

Umeå den 31/12 1965. 

192 

KLAS JÄRVHOLM 

Kassaförvaltare 

Kronor 1.028.606:63

Revisionsberättelse 

Undertecknade, utsedda att granska Västerbottens läns Hembygdsförenings 

räkenskaper och förvaltning för år 1965 få härmed 

avgiva följande berättelse. 

Av styrelsens och arbetsutskottets protokoll hava vi tagit del. 

Saldon och bankräkningar överensstämma med räkenskaperna. 

Byggnader och inventarier äro försäkrade till betryggande belopp. 

I förvaltningsberättelsen angivna inkomster och utgifter samt 

tillgångar och skulder överensstämma med räkenskaperna. 

Siffergranskning har under året utförts av undertecknad Bäckman. 

Då någon anmärkning mot räkenskaperna och förvaltningen ej 

föreligger, tillstyrka vi ansvarsfrihet för styrelsen och kassaförvaltaren 

för den tid revisionen omfattar. 

Umeå den 15 april 1966. 

14 

RUBEN ERICSSON BENGT BÄCKMAN 

av hembygdsföreningen utsedda revisorer 

STURE UNDIN 

av länsstyrelsen utsedd revisor 

TORE LUNDQVIST 

av landstinget utsedd revisor 

HELMER CARLSSON 

av stadsfullmäktige utsedd revisor 

E. B. BÄCKMAN 

siffergranskare 

193

VÄSTERBOTTENS NORRA FORNMINNESFÖRENING 

Föreningens styrelse har under året bestått av följande personer: 

Arkitekt Birger Dahlberg, ordförande, kommunalnämndsordförande 

V. Stenberg, v. ordförande, lärarinnan Zelma Lindström, 

Ursviken (suppl. hemmansägare Sven Svensson, Finnfors), 

advokat Ulf Berglöf, köpman Gunnar Lindekvist och 

målaren Arne Karlsson, Skellefteå, samt folkskollärare Sivar 

Olsson, Gummark, konstnären Hannes Wagnstedt, Skellefteå, 

yrkesvalslärare Torsten Tegby, Skellefteå, och förrådsförvaltare 

K. S. östlund, Bureå. 

Intendenten har fungerat som sekreterare och kassör. 

Arbetsutskottet har utgjorts av herrar Stenberg, Dahlberg, 

Wagnstedt och Tegby samt fröken Lindström. 

Revisorer har varit f. kommunalkamrer Rudolf Fahlgren och 

grosshandlare Bengt Hällberg, Skellefteå, med herr Gunnar 

Brännström, Brännan, som suppleant. 

Föreningen har under året hållit ett sammanträde, styrelsen tre 

och arbetsutskottet två sammanträden. 

Fältarbeten och undersökningar 

Antalet förhistoriska lösfynd från norra länsdelen under 1965 

uppgår till ett 20-tal föremål. Intressantast är ena halvan av en 

gjutform av täljsten av Ananjinotyp, påträffad vid grävning för 

en avloppsledning i Norsjö by. Fyndplatsen är belägen på Vajsjöbäckens 

västra strand, nära bäcken och norr om den bro där 

byavägen korsar bäcken. Grävningen skedde med grävskopa 

och markområdet var helt omgrävt då gjutformen observerades, 

varför några iakttagelser av värde i själva marken inte kunde 

göras. 

På Medleheden omedelbart intill landsvägen upptäcktes vid 

vägarbete en klubba med inknackad skaftränna. Ett hundratal 

meter från fyndplatsen finns fångstgropar. En viss osäkerhet råder 

beträffande fyndplatsen då möjligheter finns att klubban 

kan ha medföljt vägbyggnadsmateriel från något grustag varav 

flera finns i närheten. 

194

I Östra Fahlmark i ett område där fynd tidigare framkommit 

hittades en dolk av grå skiffer. 

En s. k. simpel skafthålsyxa upptäcktes vid grundgrävning för 

en sommarstuga vid Sjöbottens badstrand. Yxan är avslagen 

över skafthålet. Höjden över havet är omkring 38 m. 

En cirka 13 cm lång dolk med avbruten skaftdel hittades på 

cirka 0,5 m djup ett 50-tal meter från stranden av Södra Lidsträsket, 

Norsjö socken. Fyndplatsen ligger inom fastigheten 

Frautjäln l 17 . 

På en udde i Tall träsket, Burträsk framkom en cirka 16 cm 

lång, avbruten spjutspets eller dolk. 

Plöjning inom fyndområdet i Kusmark gav ett par flintyxor 

jämte en del små avslag. 

Intill en bäck som från söder faller ut i Stora Bygdeträsket har 

man tidigare hittat två flintyxor, som av beskrivningen att döma 

är av samma slag som de som ingår i det stora fyndet i Bygdsiljum. 

Vid en eldsvåda försvann emellertid yxorna ifråga och 

kunde inte återfinnas. 

Det bör tilläggas att ett föremål som påfallande liknar en trindyxa, 

hittats i ett grustag i Norsjö. Föremålet har så kraftigt 

eroderad yta att en säker bestämning försvåras. 

Undersökningarna i Bjurselet under ledning av docenten Hans 

Christiansson pågick en dryg månad under sommaren med en 

tidvis ganska stor arbetsstyrka vari ingick såväl danska som 

finska deltagare. Omfattande prov för pollenanalys togs i området 

och bearbetningen av dessa prov har skett i vinter och 

lämnat synnerligen intressanta resultat. Provens bearbetning 

kan väntas bli klar frampå våren. En del intressanta fynd gjordes 

även denna gång, däribland en mycket liten men synnerligen 

välformad s. k. nordbottnisk hacka samt ett föremål som 

exakt liknar skaftet av en djurhuvuddolk med ett elegant utformat 

huvud. Emellertid är den del, som motsvarar skaftets 

övergång till dolkbladet bearbetad på ett egendomligt sätt. Ena 

sidan har en väl utformad urholkning som inte kan beskrivas 

bättre än att den liknar en s. k. örslev. 

Provgrävning utfördes även inom flintfyndområdet i Kusmark. 

Ett mindre antal brända ben framkom därvid jämte små flisor 

av kvarts. Årets kanske intressantaste fynd gjordes av en ung 

195

pojke som blivit inspirerad av föregående års fynd av en ristad 

sten. I en ravin inom fyndområdet fann han ytterligare en sten 

med inristade figurer. Stenen har legat i åkern nära det tidigare 

fyndet. Ristningarna har delvis samma karaktär som på den 

andra stenen men är inte så många och någon närmare tolkning 

har inte medhunnits. 

Vid provgrävningarna fann man strax under markytan ytterligare 

en mindre vattenspolad sten som misstänkes ha några 

mycket grunt ristade figurer. 

Rekognoseringar i Byske älvdal på några platser väster om 

Bjurselet har ytterligare accentuerat nödvändigheten av att undersökningarna 

i älvdalen kan fortsättas. Strax väster om fyndplatsen 

i Bjurselet finns ett fångstsystem med mycket ålderdomliga 

drag. I en rasbrant i Åselet har en avsevärd mängd 

brända ben iakttagits. Uppe i sluttningen norr om platsen 

finns ett fångstgropsystem. Några kilometer väster om Åselet 

finns mängder med brända ben i ett område vid älven nära 

landsvägen. Ett par hundra meter från platsen börjar ett omfattande 

fångstgropsystem. Samma är förhållandet i Blankselet. 

Vid älvstranden finns eller har funnits mängder av eldringar av 

lapsk typ. Inom området har flinta påträffats, dock inte några 

bearbetade föremål. Strax väster om platsen finns ett kilometerlångt 

fångstgropsystem. Här tror man sig skönja ett visst mönster 

som så envist upprepar sig att det knappast kan vara en 

fråga om tillfälligheter. Ytterligare kan tilläggas att strax öster 

om Myrhedens station, några kilometer väster om Blankselet 

finns en lappvall där rester av stolpbodar ännu kvarstår. Några 

hundra meter från denna boplats finns fångstgropar. 

Det långa boplatsområde som börjar strax väster om gårdarna i 

Svanheden på norra stranden av Skellefte älv har länge varit 

känt. Under sommaren företogs här grävningar i Riksantikvarieämbetets 

regi under ledning av antikvarie Elisabeth Allard. 

Grävningar i ett mindre område vid älvsstranden bekräftade 

tillfullo vad man tidigare misstänkt och ströfynd på flera ställen 

efter stranden längre åt väster visar att den varit bebodd. 

Arbetena kan inte på långa vägar anses vara avslutade. Om älvens 

vattenstånd i någon avsevärd utsträckning höjs efter dämning 

för Rengårds kraftverk, spolieras sannolikt ett stort bo- 

196

platsområde som borde vara mycket lämpat för ett grundligare 

klarläggande. 

Riksantikvarieämbetet företog även grävningar i ett område på 

norra stranden av Skellefte älv uppströms Grytforsen där utbyggnad 

planeras. En mycket märklig iakttagelse gjordes därvid. 

Enligt preliminära uppgifter fann man på en liten holme i 

älven ett formligt stenbrott, där material hämtats till de redskap, 

framförallt mejslar av olika storlekar, men även yxor, 

som påträffats i huvudsaklig anslutning till Skellefteälven på 

olika platser ned till 50-metersnivån. Materialet har brukat kallas 

svart skiffer men är i själva verket en mycket mörk grönstensliknande 

sten. Holmen kommer att dämmas över vid 

Grytforsens utbyggnad och till följd av den knappa tid som 

stod till buds i sommar är området inte alls tillfredsställande 

undersökt. Boplatslämningar anträffades på älvsstranden något 

hundratal meter uppströms om holmen. Bland föremål som hittades 

märkes en s. k. nordbottnisk hacka av ovanligt små dimensioner 

och mycket lik den som kom fram i Bjurselet. 

De uppnådda resultaten är visserligen inte oväntade, men de 

kastar nytt ljus över omständigheter som tidigare varit föremål 

för hypoteser och diskussion. 

Genom Riksantikvarieämbetets försorg inventerades bl. a. 

stränderna av Stora Skeppträsket i Malå socken. Inventeringen 

avslöjade ett 10-tal boplatsindikationer. Den holme i träskel 

där häromåret delar av ett människoskelett påträffades, misstänkes 

hysa boplatslämningar. 

På Orrbäckens ägor, Rådaberget, Orrbäcken ll 60 i Skellefteå 

socken, upptäcktes sent på hösten ett litet tidigare okänt rösegravfält. 

På Stöverbergets sydostsluttning c:a 200 m norr om 

vägen till Flygfältet ett stycke väster om ökvattnets västra 

ände, har även tidigare okända gravrösen konstaterats. Närmare 

genomgång av området kunde inte ske på grund av snöhinder. 

I Ersmark, Kågedalen, konstaterades även förekomsten av två 

tidigare okända små rösen på en liten kläpp norr om landsvägen 

vid skolan. Rösen i ganska stort antal är tidigare kända i 

omgivningarna. 

På Rismyr liden l 5 i By ske socken ligger ett litet stenröse intill 

vägen förbi sommarstugorna på norra stranden av sjön. Cirka 

197

1 km norr om denna plats och strax väster om en rågång som 

går intill nyssnämnda röse, finns ett antal små stensamlingar 

varav åtminstone några är lapska härdar. 

Ett par km öster om byn Svarttjärn i Lövångers socken — 

Svarttjärn 2 2 ägare Bengt Nilsson — påvisades under senhösten 

en del egendomliga lämningar vilkas egentliga karaktär 

ännu inte är känd. De består bl. a. av en anläggning som i hög 

grad liknar de s. k. ryssugnarna i havsbandet. Ugnen är anmärkningsvärt 

väl bibehållen. Den ligger i skogsmark och utgöres 

av en cirka meteihög halvcirkelformig stenmur helt öppen 

på ena sidan framför vilken en viss schaktning i marken skett. 

Ett 50-tal meter därifrån finns ett av människohand byggt 

mindre stenröse. Lämningarna ligger på sydvästsluttningen av 

en ås nära en mycket stor myr som tidigare uppenbarligen varit 

sjö. 

Byggnaderna 

Utom vanliga underhållsarbeten har såväl Skråmträskboden 

som Vadmalsstampen fått tak av svart betongtegel. Stampen 

har dessutom hissats och grunden under byggnaden förbättrats. 

Verksamheten i övrigt 

Samlingarna har varit tillgängliga varje dag under tiden 1 juni— 

31 augusti. Visningar har också ordnats när så varit påkallat. 

Kyrkostaden har vid flera tillfällen demonstrerats för ett stort 

antal grupper. 

Omkring 2.000 skolbarn åtföljda av lärare besökte samlingarna. 

Besökarantalet totalt utgjorde cirka 3.700 utom studiegrupper 

och besökare med årskort. Vid flera tillfällen demonstrerades 

rösegravfält för skolklasser. 

De accessionsförda nyförvärven utgör cirka 100. Härav kan 

nämnas en tämligen fullständig uppsättning redskap för tillverkning 

av s. k. trissor för tunnbrödsbakning. 

Bibliotekets normala accession uppgår till cirka 200 nummer, i 

huvudsak genom byten och gåvor. 

198

Strax före årsskiftet förvärvades framlidne professor T. J. Arnes 

privata bibliotek omfattande närmare 10 ton böcker, i huvudsak 

arkeologisk litteratur. Provisorisk plats för boksamlingen 

för uppackning och katalogisering kunde beredas i stadsbibliotekets 

källarmagasin. Förmodligen måste en del av boksamlingen 

ändå t. v. förvaras i kartonger. 

Antalet diarieförda skrivelser uppgår till 251. Fotoarkivet har 

ökat med cirka 500 bilder, över 300 negativ och 200 diabilder i 

färg och svart-vitt, samt några rullar 16 mm film. Akt- och 

klipparkiven har vuxit i normal utsträckning och de disponibla 

utrymmena är ansträngda till det yttersta. 

Under året har 127 ärenden föranlett längre eller kortare resor. 

De fördelar sig sålunda: Skellefteå socken 44, Byske 28, Bureå 

14, Jörn 6, Norsjö och Burträsk 5, Malå och Lövånger vardera 

3 samt övriga 21. 

Restaureringsarbetet i Kyrkostaden fortsatte under sommaren 

i ungefär samma utsträckning som tidigare. 

Museifrdgan 

Museifrågan har under året avancerat så långt att Museikommittén 

föreslagit att en nybyggnad skall placeras å området 

väster om kv. Duvan intill Storgatan. Fasadskisser och en modell 

har framställts. Ansökan om anslag till skissritningar hai 

ingivits till Stadsfullmäktige. 

Diverse 

Antalet balanserade ärenden vid årsskiftet utgör ett 30-tal. Under 

året har en låda med ett dussintal stenföremål iordningställts 

för utlåning till skolorna. Diabilder, litteratur och föremål 

har för särskilda ändamål varit utlånade till skolungdom 

och andra intresserade. 

Tre studiecirklar pågick till i maj månad och i november startade 

två nya med intendenten som handledare. 

Ett flertal ärenden rörande naturvård, grustag, stadsplaner och 

ombyggnader av äldre hus har handlagts. 

Arbetsmarknadsstyrelsen har ställt medel till förfogande för 

tre arkivarbetare. 

199

BJURHOLMS HEMBYGDS- OCH TURISTFÖRENING 

Hembygdsföreningen har 137 ständiga medlemmar och en 

styrelse med 20 ledamöter. Ordförande: Elfred Olofsson, kassör: 

Bertil Näsström. 

Anläggningen har 11 byggnader under tak försäkrade för 

250.000:— kr. Den senast uppförda, Olof-Petters stuga har 

under året fått fullständig inredning en trappa upp med monter 

för kläder och textilier för en kostnad av 3.500: — kr. Den årliga 

budgeten för inkomster och utgifter uppgår vanligen till 

10.000:— kr. Utgifterna för underhåll och låneskuld täckes 

av hembygdsdagarnas behållning i augusti månad. Campingplatsen 

och sommarserveringen har föreståtts av en anställd 

värdinna. Besöksfrekvensen synes stiga, sällskap på studieutflykter 

rastar gärna på hembygdsgården, men ännu har ej föreningen 

någon egentlig inkomst av denna service. 

Programmet för årets hembygdsdagar gick i sångens och musikens 

tecken under medverkan av kristliga föreningar och samfund, 

blåsorkester från Örnsköldsvik samt bygdespelmän under 

ledning av Axel Bilare, Lycksele. Hembygdstalet hölls av kontraktsprosten 

Johan Hedqvist, Nordmaling. Kronojägare Alfred 

Ullander utställde sin förnämliga myntsamling från tiden 

före vår tidräknings början till 1800-talet och fru Barbro Olofsson 

visade en utställning av gamla Bjurholmsdräkter i Olof- 

Pettersstugan. Efter söndagens högmässa i kyrkan (den 14/8) 

besökte ett tusental personer festligheterna på hembygdsgården. 

Hembygdsföreningen har tagit initiativ till en hembygdsfilm, 

som skall inspelas och ljudsättas av folkskollärare Kjell Sjöberg, 

Holmsund, i två avdelningar: 1. Hembygdsdagar i Bjurholm. 

2. Bygd i arbete. Föreningen svarar för kostnaden av 1 :a 

avd., kommunen av den 2:a avd. Filmen får närmast kulturhistoriskt 

värde. 

Hembygdsföreningen har ett byggnadslån i bank på 12.000: — 

kr. I byggnadsplanen återstår en fähuslänga med kornhässja. 

Ladugården behövs främst som förvaringsutrymme för vagnar 

och jordbruksredskap. Styrelsens ledamöter har alltsedan 1950 

svarat för tillsyn, underhållsarbeten, programledning m. m. 

utan någon ekonomisk ersättning. Samfundet för hembygdsvårds 

förtjänsttecken för mångårig insats utdelades under 1965 

200

lärare B. Lundberg och kronojägare A. Ullander en porträttrelief 

i trä som gåva till ordföranden Olofsson och Hembygdsföreningen. 

till fruarna Ella Hörnsten, Eivor Näsström samt hrr Bength Jacobsson 

och Ivar Jonsson. Vid årsmötet överlämnade bilskol- 

BUREA HEMBYGDSFÖRENING 

Styrelsen har under året bestått av följande personer: Magda 

Hedlund, Severin östlund, Henny Wiklund och Ester Nyström. 

Medlemsantalet uppgår till 100 personer. 

Enligt stadgarna har två offentliga möten hållits samt dessutom 

nio styrelsesammanträden. 

Föreningen har anordnat en studiecirkel under våren och hösten 

med intendenten Ernst Westerlund som ledare. 

Under året har byaombud utsetts som skall ha till uppgift att 

värna om det gamla i sina bygder och aktivera byforskningen. 

Föreningen, som förvaltar den av kommunen ägda hembygdsgården 

och parken, har under året låtit flytta en sommarladugård 

från Yttervik till parken och elvärme har installerats i 

hembygdsgården. Vidare har en upprustning av parken påbörjats 

under hösten. 

Hembygdsgården har under året hyrts ut till ett flertal firmor 

och enskilda som där hållit olika festligheter. 

BURTRÄSK HEMBYGDSFÖRENING 

Styrelsen har bestått av följande personer: Oscar Lindberg, 

ordf., Torfrid Olsson, vice ordf., Roland Karlsson, sekr., Ture 

Grundberg, kassör. 

Övriga ledamöter: Marit Torgrimsson, Ingrid Dahlenstam och 

Edvin Sandström. 

Suppl.: Torsten Viklund, Christian Ågren, Tore Viklund. 

Ledamöterna Oscar Lindberg och Torsten Viklund valda av 

kommunen. 

201

Under året har hållits ett styrelsesammanträde och Lindberg, 

Olsson och Karlsson har vid tre tillfällen sammanträffat för 

utredning av väckta förslag rörande erbjudande från Mårtensboda 

om vissa säker och en ladugårdsbyggnad samt från Fäboliden 

om gammal smedjeässja samt vidare om tillvaratagande 

av Illvädersträsks skvaltkvarn. 

Under våren 1965 flyttades och färdigställdes båthuset från 

Renträsk. Projektet förorsakade inte föreningen någon kostnad, 

då arbetet utfördes som beredskapsarbete och kommunen 

svarade för kostnaden utöver statsbidraget. 

Av saker som under året erbjudits hembygdsgården men ännu 

ej flyttats kan nämnas en kombinerad trä- och järnsvarv förfärdigad 

av framlidne Karl Boströms far i Brännbergsliden. 

En gammal vävstol från Åliden är också en gåva, som skall 

flyttas med det snaraste och vävkunniga damer har erbjudit sig 

stola upp en väv i den. Då kommer också en del tillhörande 

redskap att plockas fram och Risåträsksgårdens kök planeras 

bli ett museum i hemslöjdstecken. 

Styrelsen vill framföra ett tack för visat intresse härför. 

Hembygdsgårdens verksamhet har som föregående år skötts av 

fru Frida Linder. Efter framställning från turistnämnden har 

kammaren i Andersvattsgården varit inrättad som turistbyrå 

och telefon har installerats där. 

Hembygdsgården har genom styrelsens försorg fått en orienteringstavla 

placerad vid infarten. 

BYGDEÅ HEMBYGDSFÖRENING 

Styrelsen har under året bestått av följande personer: Greta 

Strömbäck, Martin Edström, Knut Norman, Bengt Pettersson, 

Tycko Hammarberg, Helge Nilsson, Seth Nilsson, Edvin Lundström 

och Thorvald Jacobsson; suppleanter: K. V. Bäckström, 

Sixten Axelsson, Melvin Nilsson och Karl-Gustav Stenman. 

Revisorer: A. E. Andersson och Harry Hällgren, suppl. Oskar 

Olofsson. 

Ordf. under året Bengt Pettersson, v. ordf. Tycko Hammarberg, 

kassör Knut Norman, sekr. Martin Edström. 

202

Styrelsen får meddela att föreningen under året fått mottaga en 

del gamla och antika saker från följande personer: Fru Therésa 

Edberg, Djäkneboda, Hedvig och Johan Bäckström, Bliska, 

samt fru Elin Isberg, Bygdeå. Föreningen har liksom tidigare 

haft hembygdsgården öppen under sommarmånaderna för besökare. 

Vi får framföra vårt tack för verksamhetsåret. 

DEGERFORS HEMBYGDSGÅRDSFÖRENING 

Inkomster och utgifter har balanserat på 5.126: 34 med en 

kassabehållning av kronor 2.306: 90. Anledningen till överskottet 

är att underhållskostnaderna under året nedbringats 

till ett minimum, varigenom en tillfällig behållning uppstått. 

Föreningen har även under år 1965 haft utställning i loftboden. 

Utgifterna härför har gått till kr. 823: 50 och inkomsterna till 

kr. 216: — ett underskott således på kr. 607: 50. 

Besöksfrekvensen har varit ungefär lika med föregående år, 

även om de besökande anser sig böra få fritt inträde. Då öppethållande 

av utställningen får anses hava en viss betydelse, anser 

styrelsen att utställningen bör hållas öppen även under 1966, 

förslagsvis tiden 1/7—31/8. 

Arbetsutskottet har bestått av O. A. Karlsson, Signe Sandgren, 

Ruth Edin, Rune Jonsson och Per Johansson, den sistnämnde 

har även tjänstgjort som vaktmästare. Som föreståndare för 

utställningen i loftboden har Ingrid Lundström tjänstgjort. 

Arbetet med underhåll och upprustning av byggnaderna har 

varit betydligt lägre delvis beroende på den låga behållningen 

av bygdegårdsfesten. Under innevarande år torde dock underhållskostnaderna 

komma att öka. 

I tur att avgå ur styrelsen äro: O. A. Karlsson, Vindeln, Carl 

Jakobsson, Tvärålund, Signe Sandgren, Vindeln, Hjalmar Enström, 

Granö, Ruth Edin, Vindeln. 

Av styrelsesuppleanterna äro följande i tur att avgå: Ellen 

Karlsson, Vindeln, Ulla-Britt Hammar, Vindeln, Karl J. Nord, 

203

Tegsnäset, Rudolf Andersson, Vindeln, Albin Lundström, Vindeln. 

Ellen Karlsson har under året avlidit. 

Som revisorer har tjänstgjort Åke Nordahl och Sten Gillgren. 

FREDRIKA HEMBYGDSSÄLLSKAP 

Under året har uppförts ett häbbre som skänkts av fru Freja 

Söderlund, Holmsele. Vidare har företagits uppröjning och 

städning av hela hembygdsområdet. Arbetet har utförts med 

AMS-bidrag samt bidrag från Fredrika kommun. Tältning har 

förekommit under sommaren. Fester har anordnats med folkdanslag 

och kaffeservering. 

Efter de åtgärder som företagits under sommaren ger hembygdsområdet 

ett gott intryck med utsikt över sjön, och det är 

vår förhoppning att olika organisationer inom kommunen ska 

utnyttja hembygdsgården vid sammankomster som är förenliga 

med hembygdsföreningens intressen. 

JÖRNBYGDENS HEMBYGDSFÖRENING 

Styrelsens sammansättning under året har varit: sekr. Seth 

Lundström, kassör Ingrid Wedård, övriga Herman Karlsson, 

Sten Lundmark, Gustav Lundmark, Hugo Norberg, Karl Olovsson; 

suppleanter: Sigurd Karlsson, Ruth Sandström. 

Arbetsutskott: Joel Karlsson, Georg Salomonsson, fru Salomonsson, 

Hulda Vertin, Kerstin Olovsson, Sigrid Hedlund. 

Viktigare åtgärder: Hembygdsföreningen har under året låtit 

reparera yttertaket å Stavträskgården till en kostnad av 1.400 

kr. 

LYCKSELE HEMBYGDSGILLE 

Under året har, tack vare insatser från AB Mo och Domsjö och 

Lycksele revir, en kolmila kunnat resas på Skogens kulle. Ett 

av de mera uppskattade inslagen i midsommarfirandet var 

204

änningen av en tjärdal på samma område imder midsommarhelgen. 

Bränningen, som utfördes av hr Anders Holmström, 

Lycksele, gav c:a 4 Vi tunnor tjära. 

Valborgsmässoafton och midsommarafton firades på vanligt 

sätt. Västerbottens spelmansförbunds spelmansstämma hölls 

under pingsthelgen med stor tillslutning av spelmän även från 

angränsande län. 

Gallring av skogen har åter utförts i samråd med Lycksele 

landskommuns skogsnämnd. 

I samråd med landsantikvarien har platsen för Ruselegårdens 

uppförande blivit bestämd. 

Anslagen från kommunerna har under året uppgått till 5.000 

kr. från vardera kommunen. 

Förvärv av gamla redskap och möbler har fortsatt. 

Styrelsen har under året bestått av hrr Uno Olofsson, ordf., 

Holger Lithner, v. ordf., J. E. Nyman, sekr., Wolmar Söderholm, 

kassaförvaltare, Jonas Johansson, Axel Bilare, Dan Forsgren, 

Edvin Eriksson och fröken Ebba Hedman. Arbetsutskottet 

har bestått av hrr Wolmar Söderholm, Jonas Johansson, Dan 

Forsgren och J. E. Nyman. 

NORDMALINGS HEMBYGDSFÖRENING 

Verksamheten har i stort sett koncentrerats dels till den årligen 

återkommande hembygdsfesten i anslutning till midsommarhelgen 

och dels till anordnandet av en souvenirutställning i 

avsikt att skapa lämpliga souvenirer att försäljas till turister. 

Hembygdsfesterna har blivit alltmera populära år från år och 

deltagarsiffrorna börjar närma sig tusentalet. De har undan för 

undan växt in i folks medvetande som något av en tradition och 

folkfest. Ett populärt inslag i sammanhanget är den s. k. slätkäppstävlingen, 

där nya mästare har korats år från år. 

Souvenirtävlingen samlade bortåt 200 alster och priser utdelades 

till de bästa. 

Sockenmuseet har under året besökts av omkring 2.000 personer. 

Flera studiegrupper har varit på besök, även utländska 

sådana. 

205

STORUMANBYGDENS TURIST- OCH HEMBYGDS- 

FÖRENING 

Den 8 november 1956 samlades ett antal intresserade storumanbor 

hos byggmästare Jonas Sandberg i avsikt att bilda en 

hembygdsförening. Anledningen var att Sandberg av landsfiskal 

V. Åström i Skara erbjudits att inköpa Georg Stenvalls 

f. d. gård i Storuman belägen å tomt nr 1 i kvarteret Ripan 

samt tomt nr 2 i samma kvarter och tomt nr 1 kvarteret Staren 

för en summa av kr. 50.000: —. 

Det beslöts då att bilda en interimsstyrelse som skulle förbereda 

bildandet av en hembygdsförening och att dennas namn 

skulle vara Storumanbygdens turist- och hembygdsförening. 

Den 23 juli 1957 hölls konstituerande sammanträde med föreningen 

varvid upprättades stadgar och beslöts att inköpa ovan 

uppräknade fastigheter och att Jonas Sandberg och Henning 

Gustafsson skulle upprätta köp samt underteckna behövliga 

handlingar och skuldebrev. 

Den valda styrelsen blev Jonas Sandberg, ordf., Gottfrid Sjöberg 

v. ordf. samt övriga i styrelsen Ester Lundström, Sven 

Sandberg och Henning Gustafsson. 

Efter tillägg för tomt å kvarteret Luspen 1: 59 upprättades köpekontrakt 

å kr. 52.000: — varav kr. 20.000: — betalades kontant 

och resterande kr. 32.000: — med revers löpande med 

5 °/o ränta med borgen av Sandberg och Sjöberg och säkerhet i 

de inköpta områdena. 

Räntorna finansierades åren 1957—1961 genom inkomst av 

hyror å lägenheter i "gammelgården" och de båda garagen i 

gårdshuset. 

Den 25 oktober 1960 försåldes tomten Staren nr 1 till Statens 

Vattenfallsverk för en summa av kr. 33.897: 34 vilket hade till 

följd att föreningen med denna summa och en borgensrevers å 

kr. 12.000:— kunde erhålla slutligt köpebrev för sökande av 

lagfart och erhölls lagfart den 27 juni 1961. 

Vid starten erhöll föreningen tvenne donationer. Sålunda bidrog 

Storumans husmodersförening med kr. 5.000:— och fru 

Ester Lundström med kr. 5.000:— och vid slutuppgörelsen 

med landsfiskal Åström donerade denne också kr. 5.000: — till 

föreningen. 

206

År 1961 påbörjades ombyggnaden och restaureringen av hembygdsgården. 

År 1961 för kr. 5.014: 08, 1962 kr. 52.627: 05 och 

1964 kr. 46.873: 46. Sålunda tillsammans kr. 104.514: 59. 

Ombyggnaden av gårdshuset till museum påbörjades år 1964 

och har hittills kostat föreningen kr. 33.700: 52; dessutom har 

kommunen förskotterat cirka 13.000: —kronor. 

Hyresinkomster från hembygdsgården har varit följande: 

1956 kr. 275:—, 1957 kr. 1.920:45, 1960 kr. 1.096:—, 1961 

kr. 1.200:—, 1962 kr. 1.101:77, 1963 kr. 2.512.72, 1964 kr. 

8.238: —, 1965 kr. 9.579: 52 och 1966 kr. 7.498: — pr 15 sept. 

Tältplatsen gav följande inkomster: 1958 kr. 2.668:50, 1959 

kr. 2.537: 10, 1960 kr. 3.332: 25, 1961 kr. 4.333: 50. 

Av regleringsmedel har föreningen hittills erhållit 136.500:— 

och återstår när museet är färdigställt ytterligare kr. 18.500: —. 

För närvarande återstår å färdigställandet av museet diverse 

små inredningsdetaljer samt takspån å taket. Dessutom bör taken 

å såväl logen som härbret snarast repareras. 

HEMBYGDSFÖRENINGEN UMBYGDA 

Umbygdas arbete har även under 1965 dominerats av strävandena 

att få anläggningen i Brännland så funktionsduglig och 

bra som möjligt. Soldattorpen med tillhörande huvudbyggnad 

är ett av de få någorlunda närbelägna utflyktsmålen väster om 

tätorten. Anläggningen är en stödpunkt för strövtåg i ett av de 

vackraste partierna av landskapet, och den är också ett studieobjekt 

för den som vill bekanta sig med västerbottnisk timmerarkitektur 

av god klass. 

I och med att anläggningen nu börjar bli färdig vågar vi hoppas 

att föreningen skall få mer möjligheter att utveckla sin övriga 

verksamhet. 

Styrelsen har i sitt arbete på många sätt erfarit medlemmarnas 

stöd och intresse. Vi kan också med glädje konstatera, att de 

styrande i Storumeå med tillfredsställelse ser Umbygdas arbete 

och att det stöd vi haft från Umeå landskommun även utgår 

från den nya kommunala organisationen. 

207

Medlemsantal 

Årsavgift för 1965 hade vid årsskiftet erlagts av 286 medlemmar 

medan 85 av en eller annan anledning försummat att göra 

sin inbetalning. Styrelsen vågar dock räkna med att även dessa 

i samband med betalningen för 1966 erlägger den resterande 

årsavgiften — flera har i själva verket redan gjort det. Många 

medlemmar har generöst rundat av beloppet uppåt när de betalat 

avgiften. 

Ekonomi 

Beträffande föreningens ekonomi hänvisas till särskild kassarapport 

samt revisorernas berättelse. Under förutsättning att 

rimliga förväntningar beträffande ytterligare regleringsmedel 

infrias är Umbygdas ekonomi rätt väl konsoliderad. 

Mötesverksamhet 

Föreningen höll årsmöte den 8 april 1965 och kunde därvid 

samla ett 70-tal medlemmar under eget tak. Seminarielärare 

Ossian Egerbladh berättade om dagligt liv och ovanliga händelser 

i bygden under 1500- och 1600-talen, så som de speglas 

i domböcker och saköreslängder. Den traditionella gökottan 

vid torpen hölls 27 maj med andaktsstund av "huskaplanen" 

Rolf Nyberg och hade samlat drygt ett 100-tal besökare. Under 

perioden 23 september—28 oktober ordnade Umbygda 

tillsammans med länsmuseet och hantverksföreningen sex filmkvällar 

kring temat slöjd och hantverk. Härvid visades tolv 

filmer, som på länsmuseets uppdrag inspelats av Rickard Tegström. 

De kommenterades av antikvarie Per-Uno Ågren, som 

i anslutning härtill demonstrerade föremål ur museets samlingar. 

Filmkvällarna var genomsnittligt sett välbesökta (c:a 

40 personer] och mycket uppskattade. Det är styrelsens förhoppning 

att ett liknande arrangemang sikall kunna komma till 

stånd även 1966. 

Styrelsen har haft tre protokollförda sammanträden. Därutöver 

har medlemmar, styrelse och byggnadskommitté hållit god 

kontakt; en mängd löpande ärenden redovisas i fyra i protokollsboken 

intagna PM. 

208

I en aktionsgrupp för räddande av Umeå-områdets storhässjor 

har Harriet Åberg och Bengt Lidström deltagit. 

Vid konferensen "Kulturminnesvård och kommuner" på länsmuseet 

25—26 november representerades Umbygda av Bertil 

Olson. 

Soldattorpen och värdshuset 

1965 är det första hela år som byggnaden från Norrfors kunnat 

användas som värdshus. Rörelsen arrenderas av fruarna Gerd 

Granberg och Margit Nilsson. Värdshuset har haft god besöksfrekvens. 

Bland celebra namn i gästboken under 1965 märks 

den brittiske nobelpristagaren sir Lawrence Bragg. 

Under 1965 har Umbygda ur det anslag av regleringsmedel som 

beviljades 1964 kunnat återbetala de pengar som Umeå landskommun 

förskotterade under byggnadstiden. 

Förrådsrum och nya tak 

I och med att värdshuset började bli populärt visade det sig att 

ekonomiutrymmena var i minsta laget. Bl. a. behövdes en särskild 

källare för sval förvaring av läskedrycker. Ett avskilt rum 

för sopor och avfall har också blivit nödvändigt. Sedan arkitekt 

Bengt Lidström projekterat en utbyggnad av torpens loge, där 

dessa utrymmen kunde smygas in utan att störa helheten, beslöt 

Umeå landskommuns fullmäktige på sitt sista sammanträde 

i december 1964 om ett beredskapsarbete för en beräknad kostnad 

av 30.000 kr. I detta projekt ingick också takläggning med 

svarta takpannor på torpstugor och loge, varigenom brandriskerna 

avsevärt minskats. 

Igångsättandet av arbetet dröjde till eftersommaren. Det hann 

dock bli färdigt innan snön kom och kylan satte in. Under del 

år som förflöt från projekteringen till dess arbetet kom i gång 

hade emellertid kostnadsnivån stigit bl. a. till följd av höjd omsättningsskatt. 

Beredskapsarbetet har i själva verket kostat 

34.000 kr, varav 15.000 erhållits i statsbidrag. För de återstående 

19.000 står Umbygda i skuld till nuvarande Umeå stad. 

14 

209

Etappens avslutande firades med "taköl" den 11 november i 

närvaro av representanter för länsarbetsnämnden. 

Parkarbeten 

Även iordningställandet av området kring huvudbyggnad och 

torpstugor kunde börja under hösten 1965 enligt en plan som 

upprättats av trädgårdsarkitekt C. H. Nordlund och totalt 

kostnadsberäknats till 40.000 kr. Markarbeten, utsättning av 

träd, anläggande av gångväg och rabatter samt uppsättning av 

skihag kring området hann utföras innan vintern bröt in. Kvar 

att göra är nu bl. a. en timrad avgränsning efter gamla vägen 

samt P-platser vid gamla vägslingan. 

Markköp och ägobyte 

Innan dessa arbeten kunde göras var det också nödvändigt att 

få till stånd lantmäteriförrättning och ägobyte, så att Umbygda 

med säkerhet var ägare till hela marksnibben mellan vägarna. 

Härvid upptäcktes på de gamla kartorna att en sedan länge 

glömd byväg tvärat över soldattorpens område så att i själva 

verket både värdshuset, museistugan och "stugan vid vägen" 

stod med knutar på samfälld mark. Nu är emellertid dessa 

problem uppklarade, och Umbygda har också äntligen kunnat 

klara upp sin skuld till Signar Danielsson för den tillköpta marken. 

Lån ur fond 

Till kostnaderna för områdets ordningställande beviljade Umeå 

stadsfullmäktige Umbygda ett räntefritt tvåårigt lån ur Rothoffska 

donationsfonden. 

Till återbetalning av detta lån samt det av staden förskotterade 

beloppet 19.000 kr till beredskapsarbetet söker Umbygda nu 

nytt bidrag ur de regleringsmedel som inflyter i avgift för korttidsregleringen 

vid Stornorrfors kraftstation. 

Styrelsen hoppas nu att Umbygdas verksamhet skall kunna utvecklas 

så att vi bl. a. kan ordna fler föredrag och utflykter. 

210

Till Umbygdas betydelsefulla uppgifter hör t. ex. att ge de 

många nya umeborna kunskap om bygdens traditioner och 

gamla kultur. 

ÖRTRÄSK HEMBYGDSFÖRENING 

Föreningen har under året haft 204 betalande medlemmar. 

Föreningens styrelse har bestått av följande personer: Alex 

Hellgren, Greta Jonsson, Torgny Eldborn, Bruno Dahlgren, 

Julia Jakobsson, Kristian Jonsson, Henry Öredahl, Ebba Königsson, 

Martin Gustavsson och Ingvar Johansson. 

Föreningens räkenskaper för 1965—66 slutar på 11.470: 25 kr. 

I juli månad har 1965 och 1966 fester arrangerats på den vackra 

hembygdsplatsen. Många människor samlades och det ekonomiska 

resultatet blev gott. 

En stor loge är flyttad till hembygdsplatsen, bänkar har anskaffats, 

kaffekärl inköpts. En scen har uppförts. 

Vatten- och avloppsproblemet har lösts genom att ledningar 

grävts ned och en elektrisk pump installerats. 

Styrelsen har med glädje kunnat konstatera, att intresset för 

verksamheten ökat i bygden och att många unga förmågor 

ställt sig till förfogande. Detta bådar gott om föreningens 

framtida verksamhet. 

211

Annonser 

Ett värdefullt fynd? 

Fortfarande finns det oupptäckta malmer i Västerbottens 

bergslag. Specialisternas intensiva malmletning 

utesluter inte att också privatpersoner kan komma med 

viktiga uppslag. Fynd av tunga och rostiga stenar kan 

visa vägen till en värdefull malm. Gör Ni sådana fynd, 

tag då kontakt med 

BOLIDEN 

A K T I E B O L A G 

Prospekteringsavdelningen, Boliden. Telefon Skellefteå 60600

UMIEA 

UNITEX 

AKTIEBOLAGET SCHARINS SÖNER 

CLEMENSNÄS 

— BOARDFABRIKEN MED KOMPLETT SORTIMENT • 

BYGGBOARD — målad och omålad LACKprodukter 

— matta och högglansiga INNERTAKplattor — hårda 

och porösa HARD och OLJEHARDAD samt POROS board 

M a n u f a k t u r e r i n g : perforering, specialskärning etc. 

UNITEX

HOLM- 

SUND 

G O L V 

— marknadens mest 

gängbara golv.

MÖBELHANDLA 

HOS 

%mippprmir?Ä 

Storgalon 49 Umeå Tel. 11 08 40, 11 08 65 

— P-plats vid Taxi — 

bI/£mans UR-OPTIK-MUSIK 

Tempohuset, UMEÅ. Tel. 11 04 27, 11 04 37 

Pftr&haiifllel 

Kungsg. 47 A, UMEÅ - Tel. 11 10 00, 11 12 11, bost. 111615 

Vid allo tillfällen 

DaHis®5ms kläder 

r«'riTnr»r»fiii^ >i ¡J iiwfa» 

Storgatan 49 - UMEÅ 

Tel. damavd. 11 45 24, herravd. 11 05 25

TYGER 

GARNER 

HEMTEXTIL 

TRIKÅ 

Manufaktur K-B 

Kungsg. 48 Umeå 

Välsorterad 

ifoMfvnftV 

Överskådlig 

Trivsam... bokhandel 

är vår bokhandel UamA 

Tel. 11 09 09 o. 11 73 49 

i EPA-huset. 

— Affären där man trivs! — 

hushålla» 

handla hos ] 

H IB H B ! IWOGKEililKÉK'"'"'*''''' 

m m •E9BBHS 

Hall IM. 

ElfflMm 

lilÉÉI ICA-BUTIKERNA 1 VÄSTERBOTTEN 

icM i % 

OfBj 

Ti ICA

RUNEJcAanMon c4% 

(/ RADIO-TV 

Renmarksespl. 10 , . . . _ a Tel. 11 08 68 - 12 64 70 

U M E Å 

Parkvägen 7 w m L n Tel. 12 50 00 - 12 50 01 

PLACERA EDRA SPARMEDEL 

JORDBRUKSKASSAN 

Kapital räkning — Sparkasseräkning — Checkräkning 

Apoteket Järvens 

ANALYTISKA AVD. 

V. Esp. 9 UMEÅ Tel. 12 33 41 

Bakteriologiska och fysikalisk-kemiska 

vattenundersökningar. 

Pastöriserings- och fetthaltskontroll på mejeriprodukter. 

Livsmedelsanalyser. 

Bröderna Lindfors, Umeå 

Telegramadress: Lindforsarna 

Umeå tel. 11 85 30 vx - Skellefteå tel. 141 00 vx 

Endast i parti: 

Byggnadsvaror - Järnvaror - Rörbranschens 

artiklar

Medlefors Folkhögskola 

— SKELLEFTEÅ 3 — 

ligger vackert vid Klintforsån, 500 meter väster om 

landsförsamlingens kyrka. Tar emot 85 elever, fördelade 

på tre årskurser. Vinterkursen pågår från början av 

oktober till slutet av maj. Under sommaren och hösten 

står skolan öppen för kortare kurser och konferenser 

Qcedéhs HelleIzipelincj 

med välsorterad gossavdelning 

UMEÅ Tel. 11 01 49 

Sjöstedt & Co Elektriska K6 

Kungsg. 51 UMEÅ Tel. 1113 14 

Utför elektriska installationer och reparationer 

BOLIDEN SKE LLEFTE HAMN 

SKELLEFTEÅ UMEÅ (2 kontor)

Slakteriföreningen 

Umeå 

Skellefteå tel. 12310, Umeå tel. 118150, 

Vilhelmina tel. namnanrop 

Folkhögskolan i Storamail 

Huvudman: Västerbottens läns landsting. 

Vinterkurs på 34 veckor med början omkring 1 sept. 

Första, andra och tredje årskurs. Ämneskurser. 

Statsstipendier enligt för folkhögskolorna gällande 

grunder. Prospekt på begäran. 

Adress: Storuman. Tel. 284. 

Strömbäcks Folkhögskola 

STÖCKEBY Tel. Umeå 43118 

Vinterkurs om 34 veckor l:a och 2:dra årskurs. 

Skolan är ansluten till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. 

ODtffl i » 

Järnvaror — Byggvaror 

Umeå - Nordmaling

Erkänt god västerbottensprodukt 

Hygieniska och ändamåls- 

enliga lokaler, modern 

maskinutrustning och fack- 

kunnig personal har givit 

vårt namn anseende, även 

utom länets gränser . . . 

Västerbottensbryggerier 

Väsierbonens Lans Fiskiorsäl j ninosf orenin o 

u.p. a. - UMEÅ 

Tel. Partiaffär o. kontor 11 33 00, 11 33 01. 

Minutaffärer 11 32 99, 11 33 02, 11 43 75. 

r 

Oäsier£ottQn s jCäns 

^fer e m s i o j a s j o r e n z n g 

Umeå tel. 11 04 29 Skellefteå tel. 108 93 

Lycksele tel. 108 52 Vilhelmina tel. 302

Västerbottens Läns 

B rand försäkringsbolag 

Vasagatan 19 - UMEÅ - Tel. 12 22 10 växel 

— Stiftat 1855 — 

VÄSTERBOTTENS 

FOLKBLAD 

— för läsvärdets skull — 

Till fest och vardag! 

Tel. riktnr 0935/10018

Västerbottens Söd ra 

Mejeriförening 

Tel. 11 80 05 - UMEÅ 

Mejerier i Röbäcksby, Vännäs, Vindeln, Nordmaling, 

Bjurholm, Ånäset, Överklinten. 

Västerbottens Läns Stadshypoteksförening 

Västerbottens Läns Bostadskreditförening 

Tel. Umeå 12 91 20 Kungsgatan 37 

LÄNETS LEDANDE INOM BRANSCHEN 

Umeå - Vilhelmina - Lycksele - Skellefteå 

Tryckimpregnerade trävaror 

från vårt impregneringsverk i Holmsund. 

VÄSTERBOTTENS SKOGSÄGAREFÖRENING 

Ek. fören. 

Tel. 090/403 72 el. 090/11 81 60

Zh 

ßK ÛNIVERSITETS- 

Kr/ BOKHANDEL 

Rådhustorget - UMEÅ 

Inför skidutflykten 

eller fisketuren 

rådfråga först 

Tel. 090/12 57 75 vx 

SVENSKA HANDELSBÄNKEN 

— alltid nära till hands 

— 28 kontor i Västerbotten varav 

4 kontor i Umeå 

Vasagatan 8, Umeå. Tel. 11 40 70

fattas det n å g o t . . . 

... har det 

UMEÅ- Vännäs - Vindeln - Lycksele - Storuman 

denna bok är tryckt hos 

|s^HeternAs*]rycKen y^b 

KUNGSGATAN 46 - TEL. 11 02 94, 12 02 94 - UMEÅ

Gör årets bästa 

bilaffär NU! 

Opel ger mest bil för pengarna 

jl^ HOLMSTRÖMS 

SsHNÖ Bilaffär AB 

Riksvägen 2 Teg UMEÅ Tel. 12 57 00 

Torsdagar öppet till kl. 20

Europas största 

exportsliperi 

Årstillverkning 

230.000 ton våt 

mek. trämassa 

BOWATERS SVENSKA 

TRÄMASSEFABRIKER 

AB 

-SOFIEHEM, UMEÅ-

ROBERTSFORS AKTIEBOLAG 

ROBERTSFORS 

TEL. 0934/105 00 

• 

GJUT- OCH MASKINGODS 

SÅGADE TRÄVAROR 

IMPREGNERADE STOLPAR 

ANNAT IMPREGNERAT VIRKE 

JORDBRUKSPRODUKTER

Tala med oss 

LYCKSELE 

SKELLEFTEÅ 

STORUMAN 

UMEÅ 

VILHELMINA 

VINDELN 

det lönar sig 

0950 / 100 45 

0910/ 103 10 

528 

090 / 12 55 50 

109 71 

0933 / 107 57 

SUNDSVALLSBANKEN 

Norrlands bank

Gammlia, Umeå - Tel. 11 02 22 

Restaurang med fullständiga rättigheter, öppet 

vardagar från kl. 11.30, söndagar kl. 12.00. 

Kvicklunch kl. 11.30~14.00. A la carte hela 

dagen. Festvåning. Beställningar av alla slag 

mottages. 

KÄLLAREN KAMENSKI 

Öppen dagligen från kl. 18.00. Dans fredagar.

Nästan alla 

läser YK! 

Inte mindre än 

84% av hushållen 

i Umeå köper 

Västerbottens-Kuriren

RES MED 

VAliUTA 

FRÅN 

SPAIMMKEN 

När Ni skall ut och resa — 

dra nytta av sparbankens semesterservice. 

Ni vet väl t. ex. 

att Ni kan ta ut pengar på 

Er sparbanksbok inte bara i 

alla sparbankskontor i Sverige 

utan också i de flesta 

kontor i Danmark, Finland 

och Norge. Resevaluta för de 

främmande länder Ni tänker 

besöka ordnar Ni också bekvämt 

i sparbanken. 

VÄSTERBOTTENS LÄNS 

SPARBANK

Västerbottens museum

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?