K R I S T I N E B E R G - Underjordskyrkan, Sankta Anna

med Janne Hultdin år 1931 och såg då arbetet i det inmutade området. Där fanns då pålar
för inmutnings-och försvarsarbetena samt provtagningsgropar på några ställen där där
malmen gick i dagen. Guldglänsande gropar längs bergskammarna, men i övrigt icke något
som tydde på förestående gruvdrift Sju år senare, när Jonas besökte platsen, då sjöd det av
arbete och byggnadsiver. Platschefen ingenjör Sven Torné var självständig och driftig
ledare, som visste huru han ville att gruvsamhället och bygden däromkring skulle byggas.
Janne Hultdin kunde då med synbar glädje berätta, att en erfaren gruvfogde från Dalarna,
som höll på med kartläggning av malmens omfattning och brytvärde, berömt honom för hans
arbete.
Jonas Hällsten fortsätter--
Då det skrevs år 1938 och Hitler-oron ökade dag för dag och koppar blev en synnerligen
efterfrågad metall. Analyserna av kopparhalten i Kristinebergsmalmen visade på höga
värden, varför Gruvbolaget, när priserna gick upp, tog chansen att påskynda utbyggnaden
av gruvan och ökade malmbrytningen. Då visade det sig att transporten med lastbilar blev
otillräcklig. -och vad värre var, -att beredskapsuppläggningen av olja och bensin inför
krigshotet och faran för gummibrist till bildäcken förändrade planerna för malmtransporten.
Det föreföll då vara enda alternativet att bygga järnväg, som de säkraste och billigaste sättet
att transportera malmen från gruvorna till smältverket i Rönnskär. Under 1940-talet skedde
betydelsefulla personliga förändringar i toppen av det Kristineberg som var på väg att
försvinna och det Kristineberg som kommit. Fru Lotten Hultdin, som med sådan grandezza
skött värdinneskapet under de pressande förvaltningsåren gick bort under senare delen av -
44. Janne Hultdin pensionerades från arbetet som dynamitutlämnare vid gruvan, som han
ändå ofta besökte och inspekterade. Sonen Karl Hultdin nr 3 var som samhällets
förtroendeman, helt upptagen i kommunalförvaltningen inom Lycksele. Familjen bodde kvar
på undantag av fri bostad i den Hultdinska gården, men den Hultdinska epoken var slut.
Kraftkarlen Carl Hultdin nr 1:s oro att sonen Janne ej skulle orka med att förvalta och föra
Kristineberg framåt, besannades. Däremot kan man med sannolikhet tro att ingenjör
Thornés frånträdande av chefskapet för Kristineberg var en förlust för samhällets och
kringliggande bygds utveckling. Det har omvittnats att ingenjör Thorné var särskilt
intresserad av vägförbindelsernas förbättring och utbyggnad. Det sades också att han var en
omstridd stridens man, men det är sådana som bruka våga sig på uppslag och ovanliga
uppgifter, som en eller annan gång kan misslyckas, men vilka de flesta gånger för till
framgång och skapande av bestående värden. Ingenjör Thornés försök med malmtransport
på lastbilar efter landsväg ansågs troligen som ett misslyckande av bolagets ledning. Men
tänk till vilken nytta denna väg varit och är för bygden. Samtidigt som det blev för Thorné ett
varsel att nästa gång gå fram med större försiktighet och välja det välkända säkra
transportsättet med järnväg.
Har då kommunala ortsmyndigheter varit framsynta och påpassligt bevakat bygdens
intressen och smidigt, förhandlingsvilligt slutit upp vid gruvledningens sida, i detta fall
ingenjör Thorné, och enats om en samfälld framstöt för byggande av järnväg genom
bergslagen, och i uppvaktning hos statsmakten med kraft och bestämdhet framfört kravet att
få bygga järnväg, har ingen statsledning kunnat tvinga gruvbolaget att bygga linbana.