Språkets världar - Antroposofi.info

Jag återkommer strax till det, jag ska säga lite grand om bara just den här
bilden, lite snabbt, bara för att visa hur Steiner då tänkte.
Nu får vi tänka oss att den här bilden har varit betydligt mera färggrann,
alltså den har bleknat kraftigt, alla de här pastellbilderna har bleknat väldigt
mycket. Men så är det ju bara. Det är ju i alla fall drygt 60 år sen de
gjordes.
Då har han alltså egentligen målat de olika väsensleden, eller de olika
elementen kan man väl säga. Alltså det jordiska finns här nere, och på det
jordiska, fast förankrat i den fysiska tillvaron, sitter en människa. Hon är
målad helt i blått, därför är det så att säga den mediterande människan, som
då är helt inne i det här som skapar ett ljussken omkring det tredje ögat, eller
vad man ska uttrycka det som. Det gör ingenting, men alltså, det är någon
sorts helgongloria, men det är inte ett helgon, utan en meditationsmänniska.
Hon har en bok framför sig och på den boken så står det ”ICH”. Och det är
en ganska fantastisk sak, att det står tre bokstäver där, alltså ”JAG”. Men det
går vidare här. Ovanför henne eller runt henne här, finns det först ett
ljusblått område, som man kan tolka som det eteriska – jag ska ju vara snabb
så jag går rakt på – därefter kommer ett gyllengrönt skikt som då är det
själsliga området, och sen, ovanför där, ett rött område och det är alltid hos
Rudolf Steiner – och det har nog varit kraftfullare än det är nu, ett lysande
rött, brukar det stå i skildringarna – en bild av det andliga. Andevärlden är
röd, säger Steiner. Det säger han också i pedagogiska sammanhang.
Tittar man noga här nu, finns det figurer i detta. Och här uppe finns det en
ängel som är målad bara med ansikte och vingar och det brukar jag i alla fall
associera till de högre hierarkierna, alltså till Devakhans alla väsen, änglar
har inte där att göra, utan ärkeänglar, Arkai, Keruber, Serafer och allt sånt
där – ni vet. De finns häruppe, symboliserat, mänsklighetsrepresentanten
sitter där. Och den här figuren tycker jag är ganska spännande, för den
befinner sig precis i övergången mellan det själsliga gyllengröna området
och det röda andliga området. Och där är det ju ett möte som sker, den lutar
sig nedåt mot den här människan, och man kan ana att hon har ett möte med
sin ängel där, just där i det här övergångsområdet mellan det själsliga och
det andliga.
Rudolf Steiner talar inte så mycket om den här bilden, han talar ingenting
alls om den bilden för att vara exakt, i alla fall inte som har fastnat på något
papper. Däremot har han hållit ett föredrag om måleriet i det gamla
Goetheanum och där fanns det en figur, som kallades för ”Faust”, eller han
kallade det ”Faust”, det är en figur som ser ut så där i profil och målad i
svartbrunt och framför den står det också tre bokstäver, ”ICH”. Och det är
det enda stället i det gamla Goetheanum, som bokstäver uppträder, och det
är något oerhört drastiskt. Likaså är det det enda stället där han skriver in i
själva bilden, tre bokstäver. Han säger det att det är helt rätt i förbindelse
med Faustbilden, det är helt riktigt att man uppfattar Jaget på det sättet, att
det blir reducerat till, inte ens en bild, utan ett abstrakt tecken. Det stämmer
helt med den faustiska människans uppfattning av Jaget.
36