Språkets världar - Antroposofi.info

Vi behöver ju inte ta det nu så jordiskt utan vi mottar de ofödda med musik.
Då skulle naturligtvis hela det emotionella livet på jorden ändra sig. Det är
ju klart för människan innan hon föds. Hon är ju då fortfarande i samklang
med de högre världarna. Hon gör också, om det vill sig väl, i god samklang
med sin tidigare inkarnation och gläder sig nu på jorden att möta de som
hon har mött i förra inkarnationen med samklang. Men allt det är borta nu.
Inte här i vårt område men i den övriga världen. Och så hade jag tänkt mig
att det är två människor, de är händelsevis en man och en kvinna som
försöker hitta samklang. Det är inte så lätt, det är mödosamt. Jag får
illustrera detta med flöjtspel. Så där ungefär lät trubadurmusiken. Man kan
höra den på skiva. Mina flöjttoner uttrycker kvinnliga känslor och nu spelar
flöjten manligt präglade toner. Ja på det viset hittar de varandra i en
kärlekssång. Ni vet ju att även den svenska folkmusiken är full av sådana
kärlekssånger. Men de är ofta skrivna i molltonart. De låter melankoliskt,
för just avsked från den andliga världen sker i en smärtsam stämning som
yttrar sig i kärleksvisornas molltonart.
Och nu har min kära fru Hilke kommit med ett svenskt instrument. Det är en
ackordcittra, som tidigare ofta använts i religiösa sammanhang. Nu försöker
jag att med cittran illustrera hur barnet stiger ner. Det är alltså barnets musik
och inte föräldrarnas musik som vi skall höra. Det klingar enkelt och
harmoniskt. Och nu spelar jag vidare samma melodi. Nu kanske det är
tvillingar här, tvillingar. Det gäller att göra ackorden, fördubbla motivet,
osv. Så här är ett språk som människan talar innan hon finns på jorden. Och
det är viktigt att då påminna oss om det. För vad är det som händer? När den
eviga människan stiger ner så tar hon med sig sin tidigare inkarnations
skörd. Inte bara på ryggen som säck utan som någon kraft i hjärtat.
Antroposoferna kallar det för karma men detta är ju ett indiskt ord. Nu kan
vi kalla det för öde. Och detta öde som vi med mycket möda arbetar oss
igenom under jordelivet bär också en skörd. Den tidigare inkarnationens
fysiska kropp t.ex. tar man ju inte med. Den ligger ju i graven. Men dennes
extrakt, det finaste som fanns i en tidigare inkarnation i den fysiska kroppen,
det tar man med sig och det är någonting som barnet redan har, när det bärs i
mammas mage. Och det är någonting som framtidsförväntan. Men här är det
nu översatt in i det musikaliska och yttrar sig i kärlekssångens rytm. Just
framtidsförväntan kallar antroposoferna med ett bättre ord för
andemänniskan. Den kommer nu in med musik. Paulus uttryckte samma
sfär med ordet ”förhoppning”. När man föds så bär man med sig
klangeterkraften. Inte bara tankens ljus utan klangeterkraften, en verksamhet
full av musik. Senare när vi är födda kan det gå ner i språket, i ord och
samtal.
Det var det ena. Men dessutom bär ju barnet också med en kärlek. Till en
början en stor kärlek till sina föräldrar, både till mor och far. Och denna
kärlek är spiritualiseringen, omvandlingen av den tidigare inkarnationens
eterkropp, som också kallas för ”livsande”. Och även här kan vi livsanden
kalla för extrakt av den tidigare inkarnationens eterkropp. Det ofödda
barnets kärlek kan sväva omkring som en kärleksimpuls, men det kan också
i barnet koncentrera till intresse. Huvudsakligen för modern.
40