Språkets världar - Antroposofi.info

Också en tredje bristsituation som är ångestframkallande är: ”Oh, jag fryser,
jag har ingenting omkring mig och de tvättar mig på sjukhuset med kallt
vatten. Förskräckligt! Jag har värmebrist. Jag har varit så inbäddad i detta
eteriska, fysiska värmehöljet som modern hade. Ge mig kläder,
värmeflaskor, värme, värme!”
Sedan utvecklas en fjärde bristsituation. Barnet slår upp sina bruna, gråa
eller himmelsblå ögon och ur dessa utvecklas så småningom en längtan till
yttervärlden, som kan uppfattas som en brist på sinnesvarseblivning: ”jag
vill med ögonen finna mig tillrätta. Jag vill finna sammanhang med
hörseln”. Denna nyfikenhet utvecklas olika fort hos olika barn. Det är lite
olika men det betyder inte att det ena barnet är mindre värt än det andra i
denna nedstigningsprocess i sinnena. Man måste igenom dessa fyra brister
och dessa fyra brister är inte kaos och oreda utan det är min jordiska
personlighet som jag har lämnat på den här planeten när jag dog sista
gången. Det har stannat kvar. Det är det som antroposoferna kallar för den
nedre människan, eller t.o.m. ”dubbelgångaren”. Men just denna nedre
jordiska människan behöver vi. Förutan hunger, törst, utan kläder, utan
andning och utan våra sinnen klarar vi oss inte. Det går ju inte. Vi behöver
således den jordiska personligheten. Men den är inte harmlös, inte
gudomlig. Den är inte utspridd över hela kosmos där barnet har kommit ner
från, med sin underbara musik. Nu blir det till jordeliv. Jag vill illustrera
detta också med jordisk musik på cittran. Det är lite spänning, lite
överraskning, lite disharmoni över det hela.
Men hur har de stora känsloströmmarna tro, hopp och kärlek yttrat sig i vår
kropp innan vi föddes? Hur kan den lilla fosterkroppen bära så stora
impulser? Det första är att blodomloppet innan vi föddes är mycket järnrik
och det är just järnet som kan bära andliga impulser. Det ofödda barnets
blod har mycket mera järn än vi som vuxna människor har. Det är det ena.
Men å andra sidan är det inte helt syresatt fosterblod. Det liknar mera ett
venöst blod när det strömmar från fostrets hjärta utåt till alla organ. Fostrets
lungor arbetar ju inte ännu och kan inte förvandla det venösa blodet till ett
arteriellt blod. I denna underbara halvt syresatta blodvärld, där kan de eviga
andelar som jag bär med mig från inkarnation till inkarnation förkroppsliga
sig försiktigt, försiktigt. Och gör det också. Och när det blir syrebrist, som
det eventuellt är under förlossningen eller redan innan, då blir det problem i
barnets utveckling senare. Då sker anlaget för barnens senare överaktivitet,
autism, tvång, överkänslighet, intellektuella handikapp, rörelsesvårigheter
o.s.v. Även vi som känner oss friska som vuxna har just genom denna
syrebrist fått ganska mycket problematik som fixerade sig i vårt själsliv.
Det är således i det halvt venösa blodet de höga själsandelarna kan yttra sig
som längtan efter framtidsförväntan, som intresse för världen och som
förtroende för mina framtida människomöten.
Nu blir man född och då sker en cirkulationens omkoppling som är ganska
komplicerad. Blodomloppet omkopplas komplicerat så att vi får ett venöst
och ett arteriellt blod, att lungorna och levern inkopplas i cirkulationen, att
njuren kan producera urin och tarmen kan bli av med avföring.
42