Språkets världar - Antroposofi.info

Och språk som pedagogiskt medel. Anna hade lärt sig att cykla utan stödhjul
så hon ville att jag skulle gå ut och se på det. Vi drog, på ett tryggt sätt till
en gårdsplats där det inte var några bilar, och hon cyklade lite vingligt men
det gick. Hon ville så gärna att någon skulle se henne och så såg hon sig
runt, och det var inte så många som var ute och gick, men så kom det en
äldre dam gående och så ropade Anna, - Hej, se jag kan cykla!
- Åh, så flink du är, säger damen. Och så är det inte plats för något mer för
vi är ju i farten, vi cyklar ju. Så kommer vi in på denna gårdsplats, så
svingar Anna runt en papperskorg och så säger hon att alla har sin egen
stämma. Mm, säger jag och är lite överraskad över att hon pratar om det
som jag egentligen tänker mest på. Så fortsätter hon, alla har sitt egen ljud
på stämman. Och det har precis lille cyklande Anna väldigt rätt i. Sitt eget
ljud.
Vi tänker väl ofta att en som är lärare, som är pedagog, är en som pratar
mycket och som pratar hela tiden och någon tänker att, oj, där kommer en
lärare och hon tror att vi är en del av hennes klass, hon pratar och pratar.
Och det är ju lite sant också för vi har ju liten tendens till det och det är ju så
att vi har någon som väntar att vi ska säga något. Som väntar på att vi ska
berätta, bära fram ett stoff. Men det är något som går före berättandet och
det är detta något som jag nu vill att vi ska fördjupa oss lite i.
Och detta något är lyssnandet. Men varför är det så viktigt, vad är det som
gör att en lärare, en pedagog måste kunna lyssna? Då ska jag ge er tre bilder,
tre små berättelser, som alla handlar om att lyssna.
Så kommer Hélène Blomqvist före och mellan dessa bilder, dessa
berättelser, att spela.
Hélène Blomqvist spelar.
Vi har alla varit barn, ni och jag. Visst var vi lyckliga. Då det var vuxna runt
oss som äntligen kunde berätta för oss eller läsa högt ur böckernas värld. Jag
var så lycklig, jag hade en pappa som läste högt, jag kommer ihåg som om
det var varenda kväll när jag var liten, men vi vet ju hur det är med minnet,
men jag tror att han läste varje kväll. När jag var en liten flicka bodde jag i
ett brunt hus med blåmålade karmar, djupt inne i en furuskog, jag kan
komma ihåg att jag låg och hörde vinden susa i trädkronorna. Min pappa
luktade tobak, cigarrettrök, han var tänkare, skribent och författare och han
satt inne i en sky av tobaksrök och skrev och tänkte. På kvällen kom han ut
från den skyn, fann en bok i bokhyllan och ropade på sina två små flickor,
två små ljushåriga flickor med blå ögon. Pappan satt i den röda soffan, han
sitt mitt i, och vi kröp upp till honom på varsin sida in i armkrokarna hans
och väntade på att han skulle öppna boken. Han hade en grå ulltröja som
stacks, men det gjorde ingenting för han läste. Han läste äventyr, han läste
Alice i Underlandet, han läste från Astrid Lindgrens Sunnanäng, spela min
lind, sjung min näktergal. Och så läste han Tove Janssons berättelser om
Mumintrollen.
46