Språkets världar - Antroposofi.info
Språkets världar - Antroposofi.info Språkets världar - Antroposofi.info
Ansträngningen gav resultat, Moltke Mo samlade nog det bästa vi har och många känner säkert Drömkvädet, som Rudolf Steiner också var väldigt upptagen av och det samlade också Moltke Moe på, som sin far. Men eftersom han hörde så dåligt så lyssnade han så gott, han lyssnade tvärs igenom tiden, kanske ända tillbaka till äventyren, där de en gång kom ifrån. En gång för länge, länge sen..... Hélène Blomqvist spelar. Så ska jag ta er med till ett insamlingsarbete, som jag själv har varit med om. För jag står i samma tradition som Moltke Moe gjorde som kulturhistoriker. Jag har också rest runt och bankat på främmande dörrar och jag har suttit och lyssnat till människor som har berättat. Men jag samlat inte på sagor, inte på äventyr, inte på sånger utan jag lyssnar till människors livshistorier. Jag var student och samlade in berättelser till min huvuduppsats. Och kanske var det för att jag var mamma samtidigt och hade ansvar för barnens, husets och familjens hälsa, för det har man ju när man är mamma. Så blev jag också intresserad i detta med smittsamma sjukdomar. För det var så på den tiden att HIV/AIDS-problematiken kom upp. Och det skrevs massor om det och så tänkte jag på vilken smittsam sjukdom som var det senaste här uppe i norr som vi varit rädda för. Hur var det att leva, hur var det att vara mamma och ha ansvar för familjen då det fanns en smittsam sjukdom? Och så kom jag på att den förre stora smittsamma sjukdomen som hade varit i vår del av världen, det var tuberkulosen. Och så visste jag ju och mer fick jag veta under vägen, att det var många som levde med minnen om hur det var att leva med tuberkulos. I den tiden det var en sjukdom som man inte kunde kurera. Jag hade skaffat mig en liten bandspelare och via olika vägar så fick jag kontakt med människor, som hade haft tuberkulos. Det var mycket brevskrivning och telefon, telefonsamtal före jag skulle komma på besök. Jag hade hört deras stämma, jag hade sett deras handskrift, men jag hade inte sett deras ansikte förrän jag stod där på trappen och bankade eller ringde på dörren. En dag hade jag rest långt med buss, långt utanför Oslo. Jag kom till en stor vit byggnad, det var ett nerlagt sanatorium och sanatorier var oftast stora, vita hus, som låg långt från folk. Kanske upp mot fjället på grund av smittorisken, det skulle det ligga långt från andra, men anledningen kunde också vara på grund av luften. Det måste vara god luft för de tuberkulossjuka. Där stod jag i en sidoflygel till det gamla sanatoriet och bankade på en dörr och jag blev insläppt och det var en ganska liten äldre kvinna som stod där framför mig. Hon dukade ett litet bord, det var en vit duk och tunt, tunt porslin, små koppar som hon hällde upp kaffet i. Vi drack kaffe och småpratade lite. Kulturhistoriker dricker oändligt mycket kaffe för att samtalet ska komma igång och jag har mage för det. Bandspelaren snurrade och gick och den gamla damen berättade. Jag frågade lite, det gör man ju, och använde hennes språk för att vi skulle komma igång, men det var nästan inte nödvändigt. 48
Hon pratade och pratade, berättade och berättade om en hel barndom, om när hon hade varit sjuk, en hel ungdomstid, alla ungdomsåren och hela hennes tidiga vuxenliv hade hon tillbringat på sanatoriet, innanför de vita rena väggarna Efter andra världskriget kom penicillinet, och under 1950talet blev det mer och mer effektivt och hon pratade och berättade och plötsligt mitt i en mening så ser hon på mig och så säger hon. - Detta har jag aldrig berättat för någon förut, jag har alltid skyllt på att jag varit sjuk också efter att jag blivit frisk Jag har gått omvägar för att inte bli avslöjad. Jag går nämligen sakta och lite skevt sa hon, för de har opererat bort ena lungan. Jag har alltid prövat på att vara osynlig, sa hon. Det var därför jag blev boende här i en flygel på sanatoriet när det blev nedlagt. Jag fick en liten lägenhet här, jag visste inte om något liv utanför. Men nu när jag sitter här och berättar så förstår jag för första gången att man får berätta om sitt liv för det är bara då som tar man sitt liv i besittning och jag kan berätta nu eftersom du är här och lyssnar på mig. Hélène Blomqvist spelar Tusen tack Hélène, tack för det! Ja, då ska vi gå till våra samtalsgrupper. Och jag hoppas ni har fått några bilder som ni kan ta med er när det gäller detta med att lyssna. Varför lyssnandet kommer före berättandet och varför det är så viktigt. Kanske ni har några erfarenheter, upplevelser av betydelsen av lyssnandet som ni kan dela med er till de andra i gruppen och kanske ni också kan tänka och tala om, hur man kan bli ännu bättre lyssnare i det arbete och det liv ni står inför nu. Då träffas vi här kl 11.30. Tack! 49
- Page 1 and 2: MAJDAGARNA 2005 Interna nordiska st
- Page 3 and 4: Förord Majdagarna är i första ha
- Page 5 and 6: Vi delade upp oss i olika grupper o
- Page 7 and 8: Det här språkets genus eller spr
- Page 9 and 10: Och språkets olika yttringar, det
- Page 12 and 13: Torsdag 25 maj Dagens konstnärliga
- Page 14 and 15: Jag kommer nu att referera forsknin
- Page 16 and 17: Och då märker man att en vuxen m
- Page 18 and 19: Någonting annat som hör till den
- Page 20 and 21: Vad är det för känsla? De flesta
- Page 22 and 23: tillbaks lätet med sitt Jag. Att m
- Page 24 and 25: Torsdag kväll Minnesstund Eurytmi
- Page 26 and 27: Fredag 26 maj Inledning till samtal
- Page 28 and 29: Och det är intressant just nu i de
- Page 30 and 31: Och återupptäckten tycks vara nå
- Page 32 and 33: Hur flexibla vi är, att berätta s
- Page 34 and 35: Fredag 26 maj Hänvisning till bild
- Page 36 and 37: Jag återkommer strax till det, jag
- Page 38 and 39: När gjorde han alltså det? Jo, de
- Page 40 and 41: Vi behöver ju inte ta det nu så j
- Page 42 and 43: Också en tredje bristsituation som
- Page 44 and 45: Det som nu också kan bli till prob
- Page 46 and 47: Och språk som pedagogiskt medel. A
- Page 50 and 51: Lördag 27 maj SPRÅKET SOM MAKTFAK
- Page 52 and 53: En norsk författare som har varit
- Page 54 and 55: Jag beskrev ju högläsning imorse,
- Page 56 and 57: Inntil det kom Ut av den flokken Æ
- Page 58 and 59: Et vakkert bilde på lyssnandets be
- Page 60 and 61: upptäcker att så inte är fallet.
- Page 62 and 63: Impulsen att tala har vi med oss fr
- Page 64 and 65: Vid en sjö möter lärjungarna, so
- Page 66 and 67: Samtalsgrupper Anteckningar Samtals
- Page 68 and 69: ARBETSGRUPPER Tema VÅRDEN AV LIVSR
- Page 70: En ung svensk man utan tal hade t.e
Ansträngningen gav resultat, Moltke Mo samlade nog det bästa vi har och<br />
många känner säkert Drömkvädet, som Rudolf Steiner också var väldigt<br />
upptagen av och det samlade också Moltke Moe på, som sin far. Men<br />
eftersom han hörde så dåligt så lyssnade han så gott, han lyssnade tvärs<br />
igenom tiden, kanske ända tillbaka till äventyren, där de en gång kom ifrån.<br />
En gång för länge, länge sen.....<br />
Hélène Blomqvist spelar.<br />
Så ska jag ta er med till ett insamlingsarbete, som jag själv har varit med<br />
om. För jag står i samma tradition som Moltke Moe gjorde som<br />
kulturhistoriker. Jag har också rest runt och bankat på främmande dörrar och<br />
jag har suttit och lyssnat till människor som har berättat. Men jag samlat inte<br />
på sagor, inte på äventyr, inte på sånger utan jag lyssnar till människors<br />
livshistorier. Jag var student och samlade in berättelser till min<br />
huvuduppsats. Och kanske var det för att jag var mamma samtidigt och hade<br />
ansvar för barnens, husets och familjens hälsa, för det har man ju när man är<br />
mamma. Så blev jag också intresserad i detta med smittsamma sjukdomar.<br />
För det var så på den tiden att HIV/AIDS-problematiken kom upp. Och det<br />
skrevs massor om det och så tänkte jag på vilken smittsam sjukdom som var<br />
det senaste här uppe i norr som vi varit rädda för.<br />
Hur var det att leva, hur var det att vara mamma och ha ansvar för familjen<br />
då det fanns en smittsam sjukdom? Och så kom jag på att den förre stora<br />
smittsamma sjukdomen som hade varit i vår del av världen, det var<br />
tuberkulosen. Och så visste jag ju och mer fick jag veta under vägen, att det<br />
var många som levde med minnen om hur det var att leva med tuberkulos. I<br />
den tiden det var en sjukdom som man inte kunde kurera.<br />
Jag hade skaffat mig en liten bandspelare och via olika vägar så fick jag<br />
kontakt med människor, som hade haft tuberkulos. Det var mycket<br />
brevskrivning och telefon, telefonsamtal före jag skulle komma på besök.<br />
Jag hade hört deras stämma, jag hade sett deras handskrift, men jag hade<br />
inte sett deras ansikte förrän jag stod där på trappen och bankade eller<br />
ringde på dörren.<br />
En dag hade jag rest långt med buss, långt utanför Oslo. Jag kom till en stor<br />
vit byggnad, det var ett nerlagt sanatorium och sanatorier var oftast stora,<br />
vita hus, som låg långt från folk. Kanske upp mot fjället på grund av<br />
smittorisken, det skulle det ligga långt från andra, men anledningen kunde<br />
också vara på grund av luften. Det måste vara god luft för de<br />
tuberkulossjuka. Där stod jag i en sidoflygel till det gamla sanatoriet och<br />
bankade på en dörr och jag blev insläppt och det var en ganska liten äldre<br />
kvinna som stod där framför mig. Hon dukade ett litet bord, det var en vit<br />
duk och tunt, tunt porslin, små koppar som hon hällde upp kaffet i. Vi drack<br />
kaffe och småpratade lite. Kulturhistoriker dricker oändligt mycket kaffe för<br />
att samtalet ska komma igång och jag har mage för det. Bandspelaren<br />
snurrade och gick och den gamla damen berättade. Jag frågade lite, det gör<br />
man ju, och använde hennes språk för att vi skulle komma igång, men det<br />
var nästan inte nödvändigt.<br />
48
Change language