Språkets världar - Antroposofi.info

En norsk författare som har varit lärare i många år, han är en stor
människokännare, han heter Inge Eidsvåg, har skrivit en bok som heter
”Läraren; kärlekens gärningar”, den handler om möten mellan lärare och
elever. Och hans intresse lyser igenom i allt det han skriver. Han inte bara
intresserar sig för, utan jag tror att han älskar människor. Som lärare får man
intressera sig och älska barnen, men man måste också älska språket för att
komma till den kraft, den makt som finns där och det är en helt annan makt
än den som finns i politiken och diskussionens maktspråk som jag nämnde
förut. Det är en lyssnande makt, en lyssnande kraft.
Mikael Ende, är inte på jorden längre, men han har skrivit flera böcker och
skodespel som används i Steiner-skolorna. Jag tänker att de som ska bli
lärare måste känna Momo, en av personerna i en av Endes bøker. Boken
heter ”Momo eller kampen om tiden”. Den berättar om en stor fara som
hotar mänskligheten, tidstjuverna. I de olika samtalsgrupperna har ni pratat
om tiden, hur fort allting går, hur litet mellanrum som blir tillbaka.
Tidstjuvarna är en mängd grå herrar som lurar människor till att tro att de
kan spara tid och sätta in den i en tidsbank och genom det få mera tid. De
ödelägger allt samliv. Alla möten mellan människor blir ödelagt för det ska
gå så fort, det ska sparas tid. Men den som klarar att hjälpa människor att
rädda dem från tidstjuvarna det är lille Momo. Lille Momo vet inte hur
gammal hon är, hon är föräldralös och har rymt från ett barnhem. Hon har
funnit sin tillflykt i et nedlagt amfiteater och där slår hon sig ner. Långsamt
kommer människorna i byn och besöker henne, de sitter där och pratar med
Momo och lär känna henne. Någon kommer med mat och hjälper henne.
Men det som lille Momo kunde bättre än någon annan, det var att lyssna.
Men vad är det som är så speciellt med det, lyssna det kan ju alla? Men det
är fel, det är få människor som kan konsten att lyssna. I Momos fall var
lyssnandet något utöver det vanliga, hon kunde lyssna så att dumma
människor kunde utveckla de mest skarpsinniga tankar, inte för at Momo sa
så mycket, nej, hon satt bara där och lyssnade med all sin uppmärksamhet
och inlevelse. Samtidigt såg hon på den andra med sina stora mörka ögon
och den som pratade, märkte att han kunde tänka som han aldrig trott sig att
kunna tänka. Momo kunde lyssna till osäkra och obeslutsamma människor,
och dom kjente plötsligt precis visste vad dom ville. Eller til dom som var
nedstämda och olykkoch, dom ble fulla av hopp. Om en menade att hans liv
var bortkastat och betydelselöst, att han bara var en bland miljoner, en som
inte spelade någon roll i det hela och som kunde bytas ut smärtfritt, som en
rostig skruv i en maskin. När han gick och talade om det till lille Momo, då
blev det förunderlig klart för honom medan han pratade att han tog grundligt
fel, att han med alla sina mangler och brister likväl var en enastående
individ och därför var viktig här i världen. På sitt eget speciella sätt.
Och så lägger Mikael Ende till en sak till, för efter att Momos vänner har
gått hem, när Momo är ensam, då sitter hon och lyssnar till stjärnorna. Det
där tror jag alla pedagoger kan läsa om igen och om igen!
Vi kanske ska differentiera detta med lyssnandet. Vi ska lyssna till vad
barnen vill, till vad de frågar efter, långt inne i dem finns det osagda frågor
och det måste vi lyssna oss fram till.
52