Språkets världar - Antroposofi.info

Nästa gång jag kom sa han, ”Du, i fjol kunde jag skriva långa berättelser,
det gick helt av sig själv. Men nu kommer det ingenting, det är precis som
att jag har tappat mitt språk”.
Det var otroligt viktigt för mig att få en så kraftig bekännelse från en elev.
Ja, de ska tappa språket av och till för att kunna erövra det igen! Men det är
viktigt att inte pressa eleverna.
Bruk av litteratur er viktigt i arbeidet med å erövra språket. Därför står det
följaktligen så mycket i läroplan for 1. videregående klasse att man arbetar
med litteratur, t ex teater. I det arbetet lånar vi andras repliker, andres
formuleringer, och det är fint. Om man inte vet vad man ska säga, kan man
låna andras ord. Jag har satt upp teaterstycken med videregående klasser
flera gånger. Det som sker är ju inte bara att man lär sig replikerna, men i
den klassen der alla håller på med samma stycke, så utvecklar det sig ett
slags nytt språk, vi pratar som Tjechov skrev, om vi skal gjøre helt vanlige
ting; handle, rydde, vaske eller ta bussen; i en slik teaterperiode smitter
teaterspråket også over til språket i disse situasjonene. Vi är alle sammen på
godset i kirsebærhaven, vi är liksom inne i det språket, vi delar det, vi har
hört något tillsammans. Vi hör samman i bruket av detta språket.
Vi läser litteratur, av och til forskjellige bøker, andre ganger en felles bok.
När vi leser samma bok, alla, då leser jag gärna högt för alla. Och jag måste
säga att jag läser högt även för mina stora elever, för mina voksne studente.
De som hörer noe sammen, de hör tilsammans. Och jag tycker det er viktigt
att läsa böcker, inte nödvändigtvis for att alltid förstå boken, men för att leta
efter vackra, helt oförståeliga, rara, stygga, underliga setninger och glede
eller undre seg over det. Varje dag när eleverna ska gå hem och läsa vidare
själv, så ska de leta efter något, som de har lust att läsa högt för de andra i
klassen.. En setning, två setningar som de tar med tillbaka och dela med oss
i klassen. Och då behöver man inte ta ansvar för hela handlingen eller hela
boken eller för om man har förstått det eller inte. Nej, man kan bara säga:
”Detta fann jag, hör på det!” För exempel från Göran Tunströms
Juloratioriet, som jag har använt flera gånger med elever,. De kommer
tillbaka med t ex en setning som är sån ”Ingenting är värre än det att inte
blir sett av ett barn, då är man ingenting värt här i livet”. Och så en som kom
tillbaka med ett par andra setningar från Juloratoriet, ”En känner sig alldeles
som en dikt, i alla fall som en linje i en dikt. Och det är viktigt att någon
fortsätter att vara en sån här diktlinje, att vi inte ger upp”.
Det är fint när eleverna själv hittar dette. ”Hör på den!”. Då är man på väg
att hitta sitt eget språk genom møtet med diktningen, genom författarnas
bruk av orden och deras kamp med språket.
Det jag har sagt nu berör de två första aspekterna av lyssnandet. Lyssnandet
till hvad barnet säger, hvad barnen behöver. Det andra var lysnandet til hvad
som lever i stoffet. Den tredje aspekten av lyssnandet får vi inte glömma.
Jag måste säga lite om det här på slutet.
Vi kan vara tillsammans med andra. Det har i disse dagarne varit mycket
prat om samtalets betydelse, det å ha gode samtal er viktigt. Det kan vara
med en kollega eller vän, en vägledare, en som går tillsammans med oss,
som ex Dante som går tillsammans med sin vägledare Virgilius. Dante
hörde Virgilius stämma innan han såg honom.
57