Språkets världar - Antroposofi.info
Språkets världar - Antroposofi.info Språkets världar - Antroposofi.info
Impulsen att tala har vi med oss från den andliga världen, från himlen! Talet hör till vår jordiska existens, i den andliga världen kan vi inte tala. Där finns inte språket i vanlig mening. Men ursprunget till ljud och toner finner vi där. Bakom varje ljud finns ett skapande, andligt väsen. Man kan, från ett perspektiv sett, säga att människokroppen bildats kring struphuvudet. Det är det ursprungliga, allt annat som finns på kroppen är ett senare, fortsatta uttryck av talorganet! Språket var verksamt i människan som en skapande konstnär, modellerade fram kroppen som ett ord, innan det medvetna människo-jaget tog kroppen i besittning. Berättelsen om Jonas i valfiskens buk är en bild för denna process. Struphuvudet kan ses som en bakvänd människa, med ryggen framåt, lyssnande vänd inåt. Ur livmodern föds den fysiska människan, ur talorganet föds den eteriska människan, den nya skapelsen. Men i motsats till livmodern är talorganet ständigt skapande och kräver ingen yttre befruktning. I talet föds, som en jungfrufödsel, ständigt den eteriska människan, det levande, skapande. Här har vi ständig kontakt med skapelsekrafterna. Det är viktigt att veta att talorganet har en fysisk och en andlig sida. Även om man är stum och inte kan tala så verkar det andliga i talorganet. När vi uttalar ett ord bildas en uppåtstigande och en nedåtstigande ström. Den uppåtstigande är luft som på bråkdelen av sekunder förvandlas till värme, blir till en elds flamma och stiger uppåt mot huvudet. Här fångar den upp tanken och befruktar det artikulerade ljudet med denna tanke. De nedåt gående strömmen innehåller vatten och gör att ordet kan upplevas av känslan. När vi talat blir luften alltså omväxlande förvandlad till närmast högre element : eld och närmast lägre element: vatten. Det som tränger ut som luft ur strupen, förvandlar sig till eld och vatten. Detta gör att tanke och känsla kan väva in i talet. Det faktum att det inte enbart är vi själva som är verksamma i talet utan ett andligt språkväsen som griper tag i oss, kan fylla oss med vördnad och respekt för språket. Vårt jag ska inte framhävas i ordet utan tjäna ordet! Ordet är inte vår slav! Det kultiska, religiösa språket, bemödar sig speciellt om detta, försöker finna ett språk som släpper igenom de högsta översinnliga väsendena. Som vattnet speglar himlen så har också språket ett släktskap med himlen. Människospråket har som uttrycksmedel formad luft, den andliga världen talar annorlunda. Andliga världen talar inte i människospråk och kan inte fylla luften, därför kommer det an på HUR vi talar, med vilken själshållning vi uttalar ordet. Använder jag orden i egen tjänst? Sliter och nöter jag på orden? Är de tomma hylsor? Använder jag dem till något uppbyggande eller söndrande? Spottar jag ut dem, eller berör jag orden kärleksfullt och ”kysser” fram dem i världen? Ordet anförtroddes människan som något heligt. Men det har förnedrats och misshandlats. På vägen från det talade, till det skrivna, till det tryckta, till det elektroniska som sprids via högtalare har det blivit helt utslitet. Fiskarna har blivit tegelstenar. 62
Men där vi strävar efter att vårda språket och är aktsamma om våra ord, där kan ordet regenerera. Vi behöver skapa vårdplatser för språket där det kan återförenas med sitt ursprung, med livet, med det skapande. Konst, talgestaltning, eurytmi, författarskap, berättarkonst, dikter, mantra och bön är växthus för ordets kraft. Här börjar vi att stamma med i gudarnas språk…. Att läsa antroposofisk litteratur är också ett vårdande av ordet. Det är en mödosam process att i ord beskriva det man skådat i anden. Fel använt blir språket ett hinder för översinnliga upplevelser. Antroposofi är inte förmedling, information om sanningar, utan vill leda till upplevelser av sanningar genom språkets skapande krafter. Rudolf Steiners sätt att använda språket kan vara en orientering för oss. Han använder orden till att karakterisera istället för att definiera. Från olika håll och aspekter närmar han sig det som han vill beskriva. Han bemödar sig alltid att sära på de fasta förbindelserna mellan ord och begrepp så att man ständigt på nytt måste sträva efter begreppets betydelse ut ur just det rådande sammanhanget. Därför är det så farligt att citera ur hans föredrag. Motsägelser belyser varandra, sanningen ligger däremellan. En gång säger Rudolf Steiner att man måste söka sig till minnet för att komma åt språkets urkraft, en annan gång säger han istället att man måste göra sig fri från allt som har med minne att göra, fri från allt som hänger fast vid språket om man ska kunna uppleva det! Steiner söker det som ligger mellan orden genom att använda sig av många olika begrepp och ord. För samma sakförhållanden använder han hela tiden nya ord. Genom tankeansträngning befruktas språket och får ny kraft. Att låta språket vara som det är utan att kämpa med det och nyskapa det är att överlåta det åt motståndarmakterna. Om vårdandet av ordet i vårt medvetande handlade också Logosläran, som uppstod 500 f Kr genom filosofen Heraklit från Efesus. Han levde och verkade vid modergudinnan Artemis templet. Logosläran berättar om hur allt omkring oss är förtätat gudomsord. Den säger vidare att vårt liv mellan död och ny födelse är en enda stor utandning och att jordelivet är en inandning. Men vad andas vi in? Jo, världsordet, Logos. När vi andas in kan det tala i oss. Vi talar när vi andas ut och för då ut en del av världsordet i omgivningen. Logos/världsordet är alltings sammanhang, det som omfattar allt och är i relation och dialog med hela skapelsen. I Logos möts skaparkrafterna och det skapta. Allt är till genom det, inget har blivit till utan det. Världsordet med de 12 urkonsonanterna (stjärnbilderna) och de 7 urvokalerna (planeterna) strömmade en gång ut från Gud-fader och blev till Logosväsendet. Gud har själv offrat sig in i världsordet, in i skapelsen. I Kristus blir Logosväsendet människa och lever sedan dess mitt ibland oss. Evangelisten Johannes kände till Logosläran. Han kom till Efesus efter det att Jesus korsfäst och det var här han skrev sitt evangelium med inledningen/prologen: ”I begynnelsen var Ordet”. Han berättar om att ordet från begynnelsen var en gud, en förklädd gud, som människorna inte tagit emot. Då blev det människa och började sin jordeverksamhet i vattnet, vid dopet i Jordan. Johannesevangeliets sista kapitel äger också rum vid vatten. 63
- Page 12 and 13: Torsdag 25 maj Dagens konstnärliga
- Page 14 and 15: Jag kommer nu att referera forsknin
- Page 16 and 17: Och då märker man att en vuxen m
- Page 18 and 19: Någonting annat som hör till den
- Page 20 and 21: Vad är det för känsla? De flesta
- Page 22 and 23: tillbaks lätet med sitt Jag. Att m
- Page 24 and 25: Torsdag kväll Minnesstund Eurytmi
- Page 26 and 27: Fredag 26 maj Inledning till samtal
- Page 28 and 29: Och det är intressant just nu i de
- Page 30 and 31: Och återupptäckten tycks vara nå
- Page 32 and 33: Hur flexibla vi är, att berätta s
- Page 34 and 35: Fredag 26 maj Hänvisning till bild
- Page 36 and 37: Jag återkommer strax till det, jag
- Page 38 and 39: När gjorde han alltså det? Jo, de
- Page 40 and 41: Vi behöver ju inte ta det nu så j
- Page 42 and 43: Också en tredje bristsituation som
- Page 44 and 45: Det som nu också kan bli till prob
- Page 46 and 47: Och språk som pedagogiskt medel. A
- Page 48 and 49: Ansträngningen gav resultat, Moltk
- Page 50 and 51: Lördag 27 maj SPRÅKET SOM MAKTFAK
- Page 52 and 53: En norsk författare som har varit
- Page 54 and 55: Jag beskrev ju högläsning imorse,
- Page 56 and 57: Inntil det kom Ut av den flokken Æ
- Page 58 and 59: Et vakkert bilde på lyssnandets be
- Page 60 and 61: upptäcker att så inte är fallet.
- Page 64 and 65: Vid en sjö möter lärjungarna, so
- Page 66 and 67: Samtalsgrupper Anteckningar Samtals
- Page 68 and 69: ARBETSGRUPPER Tema VÅRDEN AV LIVSR
- Page 70: En ung svensk man utan tal hade t.e
Men där vi strävar efter att vårda språket och är aktsamma om våra ord, där<br />
kan ordet regenerera. Vi behöver skapa vårdplatser för språket där det kan<br />
återförenas med sitt ursprung, med livet, med det skapande. Konst,<br />
talgestaltning, eurytmi, författarskap, berättarkonst, dikter, mantra och bön<br />
är växthus för ordets kraft. Här börjar vi att stamma med i gudarnas språk….<br />
Att läsa antroposofisk litteratur är också ett vårdande av ordet. Det är en<br />
mödosam process att i ord beskriva det man skådat i anden. Fel använt blir<br />
språket ett hinder för översinnliga upplevelser. <strong>Antroposofi</strong> är inte<br />
förmedling, <strong>info</strong>rmation om sanningar, utan vill leda till upplevelser av<br />
sanningar genom språkets skapande krafter. Rudolf Steiners sätt att använda<br />
språket kan vara en orientering för oss. Han använder orden till att<br />
karakterisera istället för att definiera. Från olika håll och aspekter närmar<br />
han sig det som han vill beskriva. Han bemödar sig alltid att sära på de fasta<br />
förbindelserna mellan ord och begrepp så att man ständigt på nytt måste<br />
sträva efter begreppets betydelse ut ur just det rådande sammanhanget.<br />
Därför är det så farligt att citera ur hans föredrag. Motsägelser belyser<br />
varandra, sanningen ligger däremellan. En gång säger Rudolf Steiner att<br />
man måste söka sig till minnet för att komma åt språkets urkraft, en annan<br />
gång säger han istället att man måste göra sig fri från allt som har med<br />
minne att göra, fri från allt som hänger fast vid språket om man ska kunna<br />
uppleva det! Steiner söker det som ligger mellan orden genom att använda<br />
sig av många olika begrepp och ord. För samma sakförhållanden använder<br />
han hela tiden nya ord. Genom tankeansträngning befruktas språket och får<br />
ny kraft. Att låta språket vara som det är utan att kämpa med det och<br />
nyskapa det är att överlåta det åt motståndarmakterna.<br />
Om vårdandet av ordet i vårt medvetande handlade också Logosläran, som<br />
uppstod 500 f Kr genom filosofen Heraklit från Efesus. Han levde och<br />
verkade vid modergudinnan Artemis templet. Logosläran berättar om hur<br />
allt omkring oss är förtätat gudomsord. Den säger vidare att vårt liv mellan<br />
död och ny födelse är en enda stor utandning och att jordelivet är en<br />
inandning. Men vad andas vi in? Jo, världsordet, Logos. När vi andas in kan<br />
det tala i oss. Vi talar när vi andas ut och för då ut en del av världsordet i<br />
omgivningen. Logos/världsordet är alltings sammanhang, det som omfattar<br />
allt och är i relation och dialog med hela skapelsen. I Logos möts<br />
skaparkrafterna och det skapta. Allt är till genom det, inget har blivit till<br />
utan det. Världsordet med de 12 urkonsonanterna (stjärnbilderna) och de 7<br />
urvokalerna (planeterna) strömmade en gång ut från Gud-fader och blev till<br />
Logosväsendet. Gud har själv offrat sig in i världsordet, in i skapelsen. I<br />
Kristus blir Logosväsendet människa och lever sedan dess mitt ibland oss.<br />
Evangelisten Johannes kände till Logosläran. Han kom till Efesus efter det<br />
att Jesus korsfäst och det var här han skrev sitt evangelium med<br />
inledningen/prologen: ”I begynnelsen var Ordet”. Han berättar om att ordet<br />
från begynnelsen var en gud, en förklädd gud, som människorna inte tagit<br />
emot. Då blev det människa och började sin jordeverksamhet i vattnet, vid<br />
dopet i Jordan. Johannesevangeliets sista kapitel äger också rum vid vatten.<br />
63
Change language