Språkets världar - Antroposofi.info

Det här språkets genus eller språkets ande står på samma nivå som
andesjälvet, människans högre Jag. Människan är, människojaget är
beroende av språket för sin utveckling.
Det är egentligen inte svårt att förstå att det är på det viset. Människor som
växer upp utan andra människor att kommunicera med, de blir inte
människor. Människa blir människa på jorden genom att hon möter andra
människor, som hon kan kommunicera med, på det sättet som är möjligt att
kommunicera men hon måste utveckla en form av språk tillsammans med
andra för att Jaget överhuvudtaget ska utvecklas.
Tänkandet behöver ju det instrument som språket gör för att kunna tänka
och utan tänkandet kan inte heller Jaget utvecklas. Jaget måste ha ett språk
som det kan ha som instrument för tänkandet, för att överhuvudtaget bli
medveten om sig själv, annars skulle inte Jaget bli medveten om sin egen
existens här på jorden. Språket är helt avgörande. Annars är det ju en svår
tanke kanske, att tänka att det finns något andligt i språket som går utöver
den synliga aspekten av språket.
Men det kan också vara så, och i det här sammanhanget betonar Rudolf
Steiner det att, språket självt kan komma i dekadens, språket kan förflackas,
ett språk kan liksom utvecklas nedåt. Han säger det i det här sammanhanget
att det är en stor fara just i vår tid att språket förlorar sin förbindelse med
någonting högre. Att det blir totalt abstrakt, bara information. Och då tar han
som exempel, som man inte får hårddra, att språket har en helt annan kraft
om man gör levande åtbörder när man talar. Man gör åtbörder samtidigt som
man talar, man utvecklar ett sorts kroppsspråk. Men säger han, om en hel
civilisation vänjer sig vid att stoppa händerna i fickorna och tala, då är det
som man ville klippa av liksom. Klippa av himlen, jag använder mina ord.
Och det kan man ju prova. Alltså Rudolf Steiner har en teori här om att
språket skulle ha någonting andligt i sig, eller hur?
Det är lite knepigt det där, men hur man ska föreställa sig det där egentligen.
Ja, men man kan förstå ändå hur han tänker alltså. För mig känns det väldigt
långsökt. Man märker då att språket är betydligt mera än, ni längtar kanske
efter att jag ska ta upp händerna eller så gör ni det inte.
Alltså språket är någonting levande, någonting som uttrycks inte bara i ord
utan med hela gestalten, med hela kroppen, det kanske finns ordlöst språk.
Om man vill stå i förbindelse med en andlig värld bör man utveckla den
aspekten av språket, därför finns t ex eurytmin, ett underbart språk, som vi
mer och mer måste kunna förbinda oss med och lära oss förstå vad det
egentligen är för ett kosmiskt språk som kommer till uttryck i eurytmin.
Men språket är inte bara någonting som från människa till människa direkt
utan man märker också att det finns någonting som heter formspråk.
Här i den här lokalen, eller hur? Abbi Asmundsen ritade detta hus i
bestämda proportioner, salen, alltihop har bestämda proportioner, taket,
väggarna, scenen. Det talar på ett väldigt speciellt sätt, ett formspråk. Ni vet
det finns inte många såna här salar i världen, som har det här tilltalet. Det är
ett direkt tilltal, tänker er om ni kommer in i någon svart låda, som aulor,
ventilationsgrejor i taket, osv, ett helt annat språk.
7