Kongo-Kinshasa - Diakonia

Dela med
en tidning från diakonia nummer 1-2006
Kongo-Kinshasa:
Mellan hopp och förtvivlan

2 Dela med
Det handlar om liv och död
Diakonia fyller 40 i år.
Men är det verkligen något att fi ra att det behövs organisationer
som arbetar för något så självklart som att alla människor ska
ha rätt till ett drägligt liv?
Trots att världens ledare har kommit överens om en plan för
att förbättra världen, de så kallade millenniemålen, och trots att
de allra fl esta är övertygade om att det faktiskt går, så verkar
vägen dit vara ganska lång. Hälften av jordens befolkning lever i
fattigdom. Förra året dog nio miljoner människor i svält. De allra
fl esta av dem var barn under fem år.
Nio miljoner människor. Det motsvarar hela Sveriges befolkning.
Vi kan inte bara stå bredvid och se på.
Runt hela vårt klot fi nns det människor som arbetar ihärdigt
och högljutt för att förbättra sina livsvillkor – och andras. Diakonia
vill fi nnas med bland dem som protesterar, som vägrar acceptera
att världens rikedom samlas hos några få, medan majoriteten lever
fattigt. Som vägrar acceptera att klyftorna mellan rika och fattiga
ökar, att demokratin sätts på undantag, att människor förvägras
sina rättigheter, att korruptionen äter upp satsningar på skola och
sjukvård, att människor dör i aids och malaria för att de inte har
råd med sjukvård och mediciner.
Det handlar om liv och död. Och det handlar om så stora frågor
att det kanske känns naivt att tro att Diakonia kan göra någon
skillnad. Men det är faktiskt människor som förändrar världen.
Enskilda individer som tillsammans, genom engagemang och mod
driver utvecklingen framåt. Vi ser varje dag resultat av dessa människors
envetna arbete. Ibland kanske det handlar om att hjälpa
en enda medmänniska – en till synes liten handling som kan leda
till något stort. Ibland kan det handla om att påverka politiska
beslut som kan förändra vardagen för tusentals människor.
Innehåll
I katastrofens skugga ............................................................... 3–6
Jag överlevde folkmordet ................................................... 7–9
En röst för Kongo-Kinshasa ................................................. 10
Gästkrönika ..................................................................................................... 11
Klyftan mellan fattiga och rika ökar ........... 12–15
40 år har gått sedan Sverige
nåddes av ett nödrop från Indien.
Det var fröet som grodde och så
småningom blev Diakonia. Rachel
Norborg-Jerkeby, som har jobbat
på Diakonia i 25 år, har skrivit en
bok om organisationens historia.
Läs om den på sidan 16.
I det här numret kan du också
läsa om vilka utmaningar Diakonias
generalsekreterare Bo Forsberg ser inför framtiden.
Men vi ska också till Kongo-Kinshasa. Där sätter folket nu sitt
hopp till det demokratiska val som enligt planerna ska hållas i vår.
Förhoppningen är att landet nu ska lämna sin blodiga historia,
full av krig, vanstyre och misär. Jag var själv i Kongo-Kinsahasa
för några månader sedan och träffade där Kezia, en ung engagerad
student. Läs hennes skakande berättelse som tar sin början
i folkmordets Rwanda 1994. Kezias historia avspeglar en del av
Kongo-Kinshasas komplexa problem. Läs också om den människa
som idag betyder mest i Kezias liv: den katolske prästen fader
Rigobert, som i år får Diakonias pris ”Changemaker Award” för
sitt arbete för mänskliga rättigheter och demokrati.
Det går att förändra världen.
I livets tjänst .................................................................................... 16–18
Krönika ”Tror jag” .................................................................................. 19
Nyheter & Notiser ............................................................... 20–21
Insamlingssidor .......................................................................... 22–23
Information och nyheter från Redaktör Lena Hansson • Ansvarig utgivare Bo Forsberg • Adress Starrbäcksgatan 11, 172 99 Sundbyberg
Plusgiro 90 33 04-4 (för gåvor) • 40 33 04-9 (för material) • Telefon 08-453 69 00 • Telefax 08-453 69 29 • E-post diakonia@diakonia.se • Hemsida www.diakonia.se
Diakonia är en kristen biståndsorganisation som tillsammans med lokala partner arbetar för en varaktig förändring för de mest utsatta människorna i världen.
Tryck Sörmlands Grafi ska, på miljövänligt papper • Form Malvin Design • Dela Med utkommer under 2006 med 4 nummer och distribueras till Diakonias understödjare •
Dela Med publiceras med ekonomiskt stöd från Sida, som dock inte har medverkat vid utformningen av materialet. • ISSN-nr: 0281-4404 • Första sidan: Den
katolske prästen fader Rigobert kämpar för fred och frihet i Kongo. I år får han utmärkelsen Changemaker Award av Diakonia. FOTO: ROBBAN ANDERSSON.

TEXT & FOTO: LENA HANSSON
Christian Kingimba,
12 år, bor på barnhemmet MAFE i Kinshasa.
I katastrofens skugga
I Kongo-Kinshasa pågår en katastrof i krigets spår. 1300 människor dör varje dag av svält eller
sjukdom. Men mitt i eländet fi nns också en hoppfull vardag, med människor som arbetar för en
bättre framtid.
– Min mamma dog i aids när jag var sju år. Pappa blev sjuk och dog under en resa i östra Kongo-Kinshasa.
Jag blev helt ensam och hade ingenstans att ta vägen, så jag sov på gatan. Men jag visste att det fanns
människor som tar hand om ensamma barn, så jag letade efter ett sådant ställe. När jag hittade det här
barnhemmet blev jag glad. Jag har någonstans att bo, jag får mat och här fi nns vuxna som bryr sig om mig.
Och jag får gå i skolan. Det är jätteroligt. Jag skulle kunna komma långt om jag bara får chans att fortsätta
plugga. Helst vill jag bli sjuksköterska och hjälpa dem som blir sjuka.
Dela med 3

Rex Mbo-Mbube,
studerar till bilmekaniker och har just fått sitt
röstkort.
–Det är så mycket som inte funkar i det här landet. Vårt hopp
är att vi får en bra ledare. Därför är valet så viktigt. Vi behöver
någon som ser till att det skapas fl er företag och fl er jobb.
Annars är framtiden mörk för oss. Fred och jobb är vad vi önskar
oss. För att må bra måste man äta bra och leva bra. Även
om man studerar fi nns det nästan inga jobb. Men jag ska ändå
försöka hitta något. Jag vill verkligen jobba som mekaniker. Jag
är beredd att fl ytta vart som helst för att få ett jobb.
4 Dela med
Esio Antoinette Hengoa,
jobbar på kvinnoorganisationen UNAF:s
restaurang.
>
När Ningas mamma och pappa dog fi ck hon fl ytta
hem till sin moster. Men hennes familj är fattig och
de klarade inte av att ta hand om Ninga. Organisationen
RED hittade henne i juli 2005, mager och
undernärd. De tog med henne till barnhemmet
i utkanten av Kinshasa där hon bor tillsammans
med 20 andra barn.
–Det är bra att bo här, säger Ninga.
Men ofta tänker hon på sina föräldrar och blir
ledsen och gråter. Då får hon tröst och hjälp av en
stödperson, som försöker få henne att inte känna
sig så ensam. Hon har också kontakt med mosterns
familj, som kommer och hälsar på ibland.
–Jag vill jobba på kontor när jag blir stor. Precis
som rektorn för min skola. Han har ett eget kontor
och det vill jag också ha. Det är roligt att gå i skolan.
Bäst är när vi läser om fi skar. De är så fi na och
det är spännande att lära sig hur de lever. Och så
gillar jag att äta fi sk också. Det är min favoritmat.

John de Dieu Bonenge Lotoro,
ekonomiansvarig på handikappcentret AUFEHACO.
–Jag är kriminolog och jobbade på Kinshasas
fl ygplats. En dag i slutet av 1993 fi ck jag ett känsligt
ärende på mitt bord. En känd musiker tänkte
smuggla ut över ett halvt kilo guld. Han sa att det
var på order av Kongolu Mobuto, son till diktaktorn
Mobuto Sese Seko, som vid den tiden styrde
landet med järnhand. Jag gick vidare med fallet.
Tre månader senare våldtogs min kollegas döttrar
av poliser utsända av Kongolus livvakt. Ytterligare
tre månader senare blev jag skjuten i ryggen av
maskerade militärer i uniform. Jag låg i koma i sju
månader. Nu är jag förlamad från midjan och ner.
I juli 2005 fi ck jag ett brev från min arbetsgivare.
Jag blev uppsagd på grund av mitt handikapp. Det
6 Dela med
får mig att må illa. Jag offrade mitt liv för jobbet
och nu överger de mig. Min räddning är att jag har
fått anställning som ekonomiansvarig för det här
centret för handikappade. Vi tillverkar kläder, syr
och handarbetar. Jag vet inte hur jag ska kunna
tacka föreståndaren Céline. Hon lyckas verkligen
få handikappade att känna att de har ett värde.
Hon är fantastisk. Och hur ska jag kunna tacka
Diakonia som gör det möjligt för organisationen
att fortsätta arbeta? Att vara här ger mig värde i
livet och jag får använda mitt intellekt. Annars vet
jag inte vad jag skulle göra. Jag har fem barn och
ligger ständigt efter med hyran.
Mänskliga rättigheter
i fokus
Diakonia samarbetar med sju organisationer
– i och väster om Kinshasa och i Kivu. De
fl esta arbetar med mänskliga rättigheter.
Det kan handla om att utreda brott mot
civil befolkningen i form av tortyr, misshandel
eller våldtäkter. Många jobbar också med
demokratifrågor, till exempel utbildningar
i hur man röstar. Kvinnors möjlighet att
försörja sig är en annan viktig fråga, liksom
landsbygdsutveckling och fred och
försoning.
Etniska konfl ikter
Det fi nns runt 200 etniska grupper i
Kongo-Kinshasa. I östra Kongo är spänningen
mellan olika folkgrupper stor.
Sammanstötningar förekommer och grannländerna
Uganda, Burundi och Rwanda är
ofta involverade. Konfl ikten gäller främst
kontrollen över diamanter och andra naturtillgångar.
En del av de extremistiska hutuer
som låg bakom folkmordet i Rwanda är
fortfarande kvar i Kongo. Rwanda har fl era
gånger anklagat Kongo för att förse hutuerna
med vapen. Som en del av en fredsuppgörelse
mellan regeringen och rebellerna
har Kongo-Kinshasa en provisorisk samlingsregering.
I december röstade Kongos
folk fram en ny grundlag. I vår planeras val.
Fokus på
Kongo-Kinshasa
Kongo-Kinshasa behöver vårt stöd. Diakonia
kommer under våren att informera om
landet i Falun 25–26 mars, Kalix 1–2 april,
Göteborg 8–9 april, Malmö 22–23 april,
Stockholm 6-7 maj, Örebro 13–14 maj och
Jönköping 20–21maj. Det blir seminarier
om bland annat:
• politik, mänskliga rättigheter och
demokratisering i Kongo-Kinshasa,
• skuldfrågor, handel och fattigdomsbekämpning.
Dessutom:
• kördag/workshop med kongolesisk dans
• konsert med Zifa och Coeur d´Afrique
För mer information se www.diakonia.se.

Jag överlevde folkmordet
Hon ser ut som vilken ung kongolesisk
student som helst. Men Kezia bär på
en mörk hemlighet. Hon har upplevt så
mycket ondska att det övergår allt förstånd.
–Det här är min historia. Det gör ont
att berätta den. Men jag vill att ni ska
veta, säger hon.
TEXT: LENA HANSSON
Kezia har bytt namn fl era gånger.
För att inte utsätta henne för fara
har vi manipulerat fotografi et av henne.
Kezia är inte det namn hon
använder sig av idag.
När Kezia för ihop fötterna gör det fortfarande
ont i höften. Så våldsamma var de fyra män som
våldtog henne när hon ännu var ett barn. Hon
hade just sett sin jämnårige kusin Alfonse få halsen
avskuren. Hon hade sprungit för sitt liv när
hon kände att det hon sprang på faktiskt var döda
människokroppar. Hon kände dem under sina
fötter. Hon sprang utför en bananodling när en
granne slöt armarna om hennes kropp och satte
på henne en ögonbindel. Våldtog henne. Brutalt
våldtog de henne, de fyra männen. Kezia tappade
medvetandet. Först fl era timmar senare vaknade
hon till sans. En kvinna hade hittat henne, tagit
hem henne till sig och gett henne antibiotika.
VI SKA DÖDA DIN MAMMA
Det är i folkmordets Rwanda. 1994. Grannar som
hade levt sida vid sida blev plötsligt dödsfi ender.
Militanta hutuer inledde en klappjakt på tutsier.
Målet var att utrota tutsifolket. Mördandet med
spikklubbor och knivar spred sig. Många tvingades
döda sina grannar.
Jag hör var Kezia säger, men förstår inte. Vi sitter
på uteserveringen på en pakistansk restaurang i
centrala Kinshasa. Kezia sitter rak i ryggen. Dricker
ett glas vatten – inget mer. Hon ser så världsvan
och säker ut. Snygg. Jag förstår inte vad hon säger
för det är så ohyggligt. Inte kan hon ha upplevt
allt detta vansinne?
Knappt hade Kezia vaknat upp ur medvetslösheten
förrän några hutugrannar kom fram till
henne och sa:
–Vi ska döda din mamma klockan 22.
Hennes ögon blir blanka när hon berättar. Hon
knyter handen över hjärtat och lutar sig framåt.
–Det gjorde så ont. Så ont.
Efter några timmar kom de tillbaka och meddelade
att de hade skurit halsen av mamman.
–Jag kunde inte gråta. Jag frågade bara om de
hade begravt henne.
Det hade de inte. Så Kezia gick ensam ut i natten,
letade upp henne och med sina bara händer
öste hon jord över sin halshuggna mor. Tio år gammal.
Dagen efter drogs Kezia med till bychefen och
någon frågade folkmassan: ska vi döda fl ickan?
Några sa ja, andra sa nej. Kezias mamma var tutsi,
hennes pappa kongoles.
–Jag var så rädd. Jag hade just sett hur de torterade
och halshögg min morbror. De hade dödat
alla. Min mamma, alla mina släktingar. Jag var helt
ensam. Vad skulle det bli av mig? Skulle de döda
mig också nu?
Så hördes en man ropa:
– Hon ska inte dödas. Kommer inte på fråga.
Det var en hutu, mannen till den kvinna som
hjälpte Kezia efter våldtäkten. Och där fi ck hon
bo i tre månader. Sedan kom den tutsidominerade
Dela med 7

Kezia har fl ytt fl era gånger. Hon är inte ensam utan delar sitt öde med många andra. Människorna på bilden fl ydde från Bukavu 1996, samtidigt som Kezia.
FOTO: PER ANDERS PETTERSSON
gerillarörelsen FPR för att jaga bort hutuerna.
Kezia fl ydde med en hutufamilj hela vägen till staden
Bukavu i Kongo. De gick barfota, nästan utan
kläder. Fem månader tog det.
–Vi åt nästan ingenting. Fötterna svullnade
och gjorde ont. Överallt låg döda fl yktingar längs
vägen. Många barn. Det var fruktansvärt.
Under 1994 kom det två miljoner fl yktingar till
östra Kongo. Bukavu, som hade en kvarts miljon
invånare tog emot nästan en halv miljon fl yktingar
från Rwanda på bara en månad.
– Allt saknades – vatten, mat, hygien. Inte
konstigt att nöden blev akut, säger den katolske
prästen fader Rigobert, från Diakonias samarbetsorganisation
Groupe Jérémie.
Groupe Jérémie var bland de första som rapporterade
om folkmordet i Rwanda och de försökte
också lindra nöden i fl yktinglägren. Fader Rigobert
ansvarade för ett läger för 45 000 människor i
centrala Bukavu, och det var just här som Kezia
hamnade.
–Jag hade redan sett så mycket vidrigt. Jag
orkade inte mer, säger Kezia.
Men nu var det fl er som dog. En del dog av ren
8 Dela med
utmattning efter den långa fl ykten. Barn hungrade
ihjäl. Folk saknade kläder och sjuk domar spreds .
Plötsligt fi ck Kezia syn på en granne från hembyn
i Rwanda i lägret. Han var hutu och ropade till
andra att hon var tutsi. Det blev farligt för henne
att stanna kvar. Fader Rigobert såg Kezias utsatthet
och hjälpte henne till ett barnhem och något
år senare till ett internat.
–Jag blev så glad. Där fanns andra barn som
hade upplevt samma sak som jag och som jag
kunde prata med. Och så fi ck jag börja skolan. Det
var fantastiskt.
ALLT ÅTERUPPREPADES
Men det varade inte länge. Snart kom kriget som
ledde till att Mobuto störtades 1997. Kezia fl ydde
igen. Det var fullständigt kaos. Tutsier, hutuer, alla
fl ydde.
– Allt som jag redan hade upplevt hände igen:
sova ute, ingen mat, svullna fötter, folk dog igen.
Och sedan har eländet fortsatt. Hon har blivit
hotad, beskjuten, lämnad ensam. I sju dagar överlevde
hon i skogen genom att slicka daggen av växterna
i gryningen och äta en sked socker morgon,
middag och kväll. Hon har tvingats fl y fl era gånger
på grund av sitt ursprung och en gång för att hon
vägrade följa med ett par statliga tjänstemän som
sexslav. Kezia var också nära att bli bortgift av en
familj hon tillfälligt bodde hos.
– Men jag kunde ju inte gifta mig när jag var
15 år. Jag ville ju studera, så jag sa blankt nej.
Hon pratar med små ord, utan vidlyftiga adjektiv.
Bara torrt konstaterande. Ibland stannar hon
upp några sekunder, hennes ögon blir blanka av
tårar och jag ser att minnet är närvarande. Att hon
brottas med någon av de otaliga skräckfi lmer som
rullar i hennes huvud.
Idag är Kezia över 20 år och studerar näringslära
på universitetet.
–När jag bodde på barnhemmet i Bukavu gick
vi till ett forskningscenter där jag fi ck lära mig lite
om nutrition. I fl yktinglägret såg jag många barn
med uppsvullna magar och jag ville lära mig hur jag
skulle kunna hjälpa dem.
Efter studierna i näringslära vill hon fortsätta
på universitetet med juridik och mänskliga rättigheter.
–Det fi nns så många som lider i Kongo. Och jag

Vägen till fred och trygghet är lång. Men i Kezias berättelse fi nns det, trots allt det fruktansvärda hon varit med om, ändå hopp om en ljusare framtid.
FOTO: PER ANDERS PETTERSSON
vet hur viktigt det är att de får hjälp. Jag har själv
fått så mycket. Jag har träffat så många goda människor.
Nu vill jag ge tillbaka, säger hon.
För några månader sedan tog Kezias liv en ny
vändning. Ända sedan hon lämnade Bukavu har
hon tänkt mycket på fader Rigobert.
–Jag ser honom som min far. Han är den enda
som jag riktigt har kunnat lita på. Det är tack vare
fader Rigobert som jag lever idag.
De kom ifrån varandra när Kezia fl ydde från
Bukavu och hade inte haft någon kontakt på
nästan tio år. Men hon bestämde sig för att leta
upp honom. Och en söndag ringde hon.
–Det är ett mirakel att fl ickan har överlevt,
säger fader Rigobert, som knappt trodde att det
var sant när Kezia berättade sin historia.
Han var övertygad om att alla barn på barnhemmet
och internatet dödades när kriget bröt ut.
JAG VILL BLI LYCKLIG
Kezia berättar sällan om sitt liv. Inte ens hennes
vänner, eller familjerna som hon har bott hos, vet
varifrån hon kommer.
Om någon frågar mig om barndomen säger jag
oftast att jag har haft det svårt och att det generar
mig att prata om det.
Hon har aldrig känt sig riktigt hemma i de familjer
hon har bott i. Och hon lever med en gnagande
längtan efter sin mamma – eller åtminstone
en mamma.
–Jag kan inte det som kvinnor förväntas kunna.
Jag har inte haft någon mamma som har lärt mig
laga mat, handla – göra kvinnosaker. Jag tittar på
andra kvinnor och härmar – och hoppas att ingen
upptäcker att jag egentligen inte kan.
Efter våldtäkten har hon också svårt att lita på
män. Det räcker att en man ropar på henne så spelas
hela scenen upp. Men hon kämpar för att återvinna
förtroendet. Hon hoppas att en gång hitta
en man som hon vill bilda familj med. En man som
kan leva med henne och hennes erfarenheter. Som
kan ge henne all den kärlek som hon blivit berövad
under uppväxten.
– Dagarna går, jag äter, jag sover och jag vet
att en dag kommer det att bli bra, säger Kezia.
Och framtiden – ja, jag vill studera klart, ha jobb
och familj.
–Jag vill bli lycklig.
Våldtäkter som vapen
Tiotusentals fl ickor och kvinnor har
systematiskt våldtagits av soldater i östra
Kongo-Kinshasa. Många har utsatts för gängvåldtäkter,
en del har hållits som sexslavar,
andra har våldtagits inför ögonen på barnen
eller mannen, eller förnedrats sexuellt på
annat sätt. Även män våldtas. Våldtäkter
har blivit ett vapen i kriget och används för
att bryta ner och förnedra människor som
misstänks stödja någon rivaliserande grupp.
De som utsätts drabbas hårt. Samhället ser
ner på dem, de saknar tillgång till sjukvård
och våldtagna kvinnor överges av sina män.
Barn som kommer till genom våldtäkter
behandlas ofta dåligt.
Dela med 9

10 Dela med
En röst för Kongo-Kinshasa
Fader Rigobert arbetar enträget för
fred och frihet i Kongo-Kinshasa. I maj
kommer han till Sverige för att ta emot
Diakonias utmärkelse ”Changemaker
Award.”
TEXT: LENA HANSSON
FOTO : ROBBAN ANDERSSON
Fader Rigobert Minani Bihuzo hade en dröm. Han
ville bli biolog. Men diktatorn Mobuto stängde
universiteten och studenterna skickades till armén.
Rigobert ville inte medverka till Mobutos förtryck.
Han fl ydde soldatlivet, fl era av hans studiekamrater
gick i exil, själv bytte han identitet. Ett år senare
började han studera på ett katolskt universitet.
Sedan hade han två val – att bli präst eller att bli
soldat. Han valde präst.
Idag drömmer han inte längre om att bli biolog.
Istället är hans innerliga önskan att få se sitt land
bli ett fritt rättssamhälle. Han slåss oförtrutet för
mänskliga rättigheter och demokrati.
Det svåraste är faktiskt inte att ta emot alla
otäcka rapporter om tortyr, mord och våldtäkter.
–Nej, det svåraste är att varje morgon vakna
och vara säker på att den här gången kommer det
att lyckas. Vi kommer att kunna skapa något bättre,
även om situationen är svår. Att lyckas ingjuta
hopp hos alla mina kolleger och hos det kongolesiska
folket, säger fader Rigobert.
Rigobert var med och startade organisationen
Groupe Jérémie i östra Kongo i början av 90-talet.
Då var Mobuto enväldig härskare och Kongos befolkning
levde under svårt förtryck. Groupe Jérémie
ville förbereda folk för övergången från diktatur till
demokrati. Men så kom folkmordet i Rwanda och
runt två miljoner fl yktingar vällde in över gränsen.
Och fader Rigobert ägnade all sin tid åt att berätta
för världen vad fl yktingarna rapporterade. Samtidigt
levde han själv under dödshot och tvingades
i slutet av 1995 att fl y landet. Ett år senare åkte
han tillbaka till Kongo, men vågade sig inte upp
till Bukavu i östra delen av landet. Istället startade
han nätverksorganisationen Rodhecic i huvudstaden
Kinshasa.
–Jag har fortsatt att ta emot rapporter från
östra Kongo och presenterar dem för tidningar
här i Kinshasa och i utlandet, säger han.
Just nu är de viktigaste frågorna för Rigobert
freden och valet.
Konfl ikten i Kongo är inte bara kongolesisk.
Landet gränsar till nio länder och om situationen
är stabil i Kongo fi nns det chans till fred i andra
länder också. Och valet är avgörande.
– Om det inte blir val nu, då kommer jag att bli
oerhört besviken. Valet är vårt hopp. Blir det inget
val kan det bli jättetufft.
Man undrar var fader Rigobert fi nner sin styrka.
Hur han trots motgångar ständigt kan kämpa på.
–Jag orkar fortsätta för jag ser att mitt arbete
gör nytta, säger fader Rigobert. Och jag ser att
det inträffar mirakel. Ett sådant är att Kezia fi nns
och lever idag.

Det fi nns frågor som kliar i kroppen. Anledningen
är att vi måste gräva så djupt efter svaren,
att vi till slut står inför vår människosyn.
Varför ska vi bry oss om människor som lever
under svårare omständigheter än vi? Har jag
ett personligt ansvar för världens fattigdom?
Har alla människor rätt till ett värdigt liv?
Det fi nns många sätt att svara. Det fi nns ett
juridiskt (eller snarare folkrättsligt) svar: efter
andra världskrigets fasor antogs FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna, där
människors lika värde och rätten till ett värdigt
liv är grundläggande. En majoritet av världens
länder har därefter skrivit under de konventioner
som är juridiskt bindande.
Det fi nns också ett moraliskt/fi losofi skt svar.
Var och när man är född i världen måste vara en
fråga om tur och otur. Är det något som sedan
ska följa en människa resten av livet? Rimligen
bör ju de som har haft mer tur – där man kan
äta sig mätt, få sjukvård och göra sin röst hörd
utan att torteras – dela med sig om man kan.
Ett religiöst svar kan vara att vägen till himlen
är att ge allmosor, kanske tio procent av vad
man äger. Det grundläggande budskapet i de
stora världsreligionerna kan destilleras ner till:
behandla andra såsom du själv skulle vilja bli
behandlad.
Ett svenskt biståndspolitiskt svar är: ”Det
övergripande målet för svenskt bistånd är att
skapa förutsättningar för fattiga människor att
förbättra sina levnadsvillkor. Genom att minska
orättvisor och fattigdom i hela världen skapas
bättre förutsättningar för utveckling, fred och
säkerhet för alla folk och nationer. I en allt mer
globaliserad värld är vi alla beroende av och
påverkas av varandra.” (”Varför ger Sverige bistånd?”,
Sidas hemsida.)
GÄSTKRÖNIKA
Barbara Voors, författare och journalist
FOTO: ELISABETH OHLSON WALLIN
Svaren börjar allt mer likna varandra. I det
sista anar vi också en nyttoaspekt: hjälper vi
inte andra kan vi komma att drabbas av krig
och olyckor själva.
Ett historiskt svar kan vara att vi i västvärlden
under kolonialtiden plundrade fattiga länder
och dödade dess folk i jakt på rikedomar. Indianer
i hela Nordamerika nästintill utplånades,
aboriginer jagades och utrotades helt på Tasmanien.
När de vita kom, dog människor. Detta
är också vår historia, som vi kanske inte alltför
ofta påminns om. Har jag ett personligt ansvar
för dessa övergrepp? Jag tror inte det, men jag
tycker att jag har ett ansvar (liksom med förintelsen)
att minnas. Minnas för att förstå vad det
Har alla människor rätt
till ett värdigt liv?
innebär att vara en medmänniska. Eller annat
uttryckt: för att skydda människan från människans
svarta sidor.
Jag tror att det är i detta sista jag fi nner mina
svar till varför bistånd behövs. Kvinna är inget
man föds till, menade Simone de Beauvoir. Inte
människa heller, vill jag lägga till. Alla med
småbarn vet att empati och generositet är svårt
att lära ut och nöta in. Alla vuxna med narcissistiska
drag (jag inkluderad!) vet det likaså.
För de som genast känner att de inte gör
nog, vill jag avsluta i ljusets tecken. Vi svenskar
bidrar redan till att minska fattigdomen! Varje
dag. År 2004 kostade biståndet, varav en del
kanaliserades via Diakonia, 21 miljarder kronor
(våra skattepengar) – vi gav alltså sex kronor
om dagen per person i Sverige. Känn stolthet!
I en predikan efter den förödande tsunamin
sa ärkebiskop K.G. Hammar: ”Människan har
oförtjänt dåligt rykte, sa en av våra skådespelare
häromdagen. Svensken också! Offer hör
samman med insikten att ingen lever för sig
själv, ingen är sig själv nog.”
Dela med 11

Det räcker att slå upp tidningen för att
förstå att utmaningarna i världen är
många och svåra. Men det går att göra
något. Det är faktiskt vi människor som
tillsammans förändrar världen.
12 Dela med
TEXT: BO FORSBERG
FOTO : LENA HANSSON
Klyftan mellan fattiga
och rika ökar
Runt om på vår jord fi nns miljoner människor som
idogt arbetar för att tillvaron ska bli bättre. Och
det ger resultat. Barn får möjlighet att gå i skolan,
kvinnors rättigheter stärks, fl er får tillgång till rent
vatten. Listan kan göras lång.
Men det pågår samtidigt en annan utveckling.
En trend som oroar: Klyftorna mellan rika och fattiga
ökar – inte bara nationellt, inom de fl esta länder
i världen, utan också internationellt.
Medan delar av Asien tar ekonomiska språng
och lyckas lyfta miljoner människor ur fattigdom,
så halkar Afrika efter. Varannan människa i Afrika
söder om Sahara försöker överleva på mindre än
åtta kronor om dagen. Den rikaste procenten av
världens befolkning tjänar lika mycket som de
fattigaste 57 procenten gör tillsammans.
En orsak till de ökande klyftorna är den ekonomiska
maktkamp som har uppstått mellan de länder
som har en enorm ekonomisk tillväxt, som Kina
och Indien, och de länder som under de senaste
århundradena styrt världens utveckling, framför
allt USA och de tunga europeiska länderna.
FÖRETAGENS ROLL
De multinationella företagen får allt större makt.
För att kapa åt sig marknadsandelar på världsmarknaden
gäller det att sänka kostnader för löner
Marthe Walingi har gått samman med
andra kvinnor som odlar grönsaker.
Det är ett hårt arbete men det drygar ut
inkomsten och ger mat för dagen.
och produktion. Skattenivåer och tillgång till nationella
marknader är också viktigt för företagens
vinstmöjligheter. När de stora företagen talar om
utfl yttning och på det viset sätter press på enskilda
regeringar är styrkeförhållandena ofta ojämna.
Hur ska ett land värdera tusen, eller tio tusen arbetstillfällen?
Hur långt ska en demokratiskt vald
regering gå ett stort företag till mötes?
Företagens ekonomiska makt är så stor att den i
vissa fall begränsar demokratin och möjligheterna
för regeringar eller enskilda individer att påverka
sin egen situation oavsett om man lever i Sverige,
Moçambique eller Guatemala. Vi måste kunna
skapa förutsättningar för en global ekonomisk utveckling
där alla människor kan känna delaktighet
och få del av en rättvis tillväxt som skapar arbetstillfällen,
minskar ojämlikheter, omfördelar rikedomar
och skyddar miljön. Här måste företagen
själva vara med. Vi behöver en dialog med företag
– ett samtal om deras ansvar i samhället.
MAKTEN ÖVER ENERGIN
Vem som har makten över naturresurserna blir en
allt viktigare fråga. Energi och framför allt olja är
idag en förutsättning för ekonomisk tillväxt och
utveckling. Om Kina och Indien ska nå upp till vår
levnadsnivå, och bygga sin utveckling på olja – då

Dela med 13

Marie Thérèse Lemba är hiv-smittad. Okunskapen om sjukdomen är stor i Kongo. Nyligen blev Marie vräkt från sin bostad eftersom alla är rädda för att bli smittade. Hon hjälper
till på barnhemmet MAFE i Kinshasa: ”När jag är med barnen känner jag att jag lever. Den här lille var alldeles apatisk då han kom hit. Nu öser jag min kärlek över honom så
att han ska få tillbaka livsgnistan”.
kommer den inte att räcka till. Vi måste fundera över
vår egen konsumtion och vi måste fatta modiga
politiska beslut. Det handlar till exempel om att
satsa mer resurser på alternativa energi källor.
KORRUPTION
En svag demokrati bäddar för korruption. Det
största problemet för många länder är inte att
de leds av korrupta ledare, även om det är fallet i
vissa länder. Problemet är att de statliga institutionerna
är för svaga och har för lite resurser. Om det
inte fi nns pengar till vettiga löner ser sig poliser,
tjänstemän och andra tvingade att dryga ut lönen
med mutor. Det leder också till att rättsystemet
urholkas och rättssäkerheten försämras. De bästa
vapnen mot korruption är öppenhet, transparens
och demokratiskt infl ytande. Ett sätt att bekämpa
korruption är därför att stödja demokratiska institutioner,
en aktiv samhällsdebatt och ett levande
civilt samhälle, med människor som vågar granska
och sätta press på makthavare.
KRIGET MOT TERRORISMEN
Kriget mot terrorismen har blivit ett begrepp. I
jakten på terroristerna ställs den internationella
humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna
åt sidan. Vi ser det på Västbanken, i Guantánamo
och i Tjetjenien. Även svenska medborgare har
drabbats av den rättsosäkerhet som följer i terrorbekämpningens
spår.
14 Dela med
HIV/AIDS
En jättelik utmaning för världen är hiv/aids-epidemin.
Ungefär 40 miljoner människor lever med
hiv-viruset i kroppen och varje år smittas ytterligare
fem miljoner. Förra året dog över tre miljoner i aids,
de fl esta av dem i Afrika. För många som drabbas
betyder smittan en säker död. De saknar bra sjukvård
och de har inte råd med de livsviktiga mediciner
som fi nns idag. Men det skulle inte behöva
vara så. Fler människor skulle kunna få tillgång till
de billigare kopior som görs av patenterad medicin.
Men här sätter Världshandelsorganisationen WTO
käppar i hjulet. Diakonia och tusentals andra organisationer
och individer runt om i världen gör vad
vi kan för att förmå WTO att ändra sina regler, så att
det blir lättare för fattiga människor att få tillgång
till hiv- och aidsmediciner.
DET KRÄVS MOD
Utmaningarna i världen är alltså många och stora.
Men inte helt ohanterliga. Visst krävs det mycket
för att förändra världen: organisatorisk kapacitet,
kunskap, ekonomiska resurser. Men det krävs framför
allt mod. Människor som bärs av tro, hopp och
visioner om en värld där alla kan leva under värdiga
förhållanden. Utifrån den kristna värdegrunden
fi nns det några nyckelord som är ledstjärnor i
Diakonias arbete. Det är rättvisa och rättfärdighet.
Solidaritet, ansvar och omsorg om varandra. Försoning
och respekt.
Vi talar ofta om behovet av att förändra strukturer
och globala processer. Det är lätt att glömma
de enskilda människornas betydelse när man använder
så abstrakta begrepp. Därför är det viktigt
att minnas att det faktiskt är människor som
skapar strukturer och det är alltid människor som
bestämmer sig för att riva dem och bygga nya.
Det växer fram nya nätverk av organisationer på
global nivå men med stark lokal förankring. Konfl
ikten nord–syd är över. Vi står inför gemensamma
internationella utmaningar som handlar om vilken
värld våra barn ska leva i. Alla människor ska kunna
leva ett värdigt liv baserat på en rättvis fördelning
av de resurser vi har att gemensamt förvalta, respekten
för livet och varandra och ett engagemang
att vilja förändra trots den utveckling vi ser idag.
Diakonia samarbetar med runt 400 organisationer
runt om i världen. Dessa består av arga,
modiga och kloka människor. Arga på världens
djävulskap. Modiga för att de utmanar strukturer
som tvingar människor att leva under ovärdiga villkor,
ofta med risk för sitt eget liv. Kloka för att de
har väl genomarbetade planer och strategier för
sitt arbete.
Diakonia och våra samarbetspartner utgör ett
globalt nätverk som berör miljontals människor.
Alla är vi besjälade av att det går att förändra världen.
Vi tror inte på snabba underverk. Men vi vet
att när många människor engagerar sig händer
omvälvande saker – världen förändras.

Aids drabbar alla i samhället. Baptistpastor Nadine Kuediatuka
är smittad men har inte förlorat hoppet. Hon är svårt sjuk men
får nu hjälp att köpa mediciner av nätverket Conrela+, som också
arbetar mycket med ubildning och informationsspridning.

I blicken hos den anonyma burmesiska fl ickan ryms ängslan,
smärta, trots och styrka. Hon bär tyst sin kruka med material
till det av myndigheterna beordrade vägbygget. Lagen
förbjuder skolgång och till hjälp för det arbete hon satts
att utföra har hon inga redskap. Hela tiden är hon beredd
på knatter från maskingevär. För risken är stor att juntans
militärer en dag kommer ut ur djungeln och hittar även
henne och familjens hastigt hopsnickrade hus. Fotografen
Robban Andersson tog bilden under en resa i Burma 1997
och den har sedan dess funnits med i många av Diakonias
trycksaker. Nu pryder den omslaget till boken ”I livets
tjänst, om Diakonia 40 år”.

Ett nödrop från Indien blev startskottet
för Diakonia. Nu har 40 år gått och
Rachel Norborg-Jerkeby har tecknat
ner en kraftfull historia: I boken ”I livets
tjänst” beskrivs Diakonias utveckling.
TEXT: LENA HANSSON
1966 drabbades Indien av svår torka. Landet behövde
hjälp och svenska frikyrkor beslutade att
samla in pengar. Därmed var Diakonia bildat, men
hette då ”Frikyrkan Hjälper”.
Hjälpinsatsen var lyckad och man ställde sig frågan:
I vilken form ska arbetet fortsätta?
–Det var kloka människor det här, säger Rachel
Norborg-Jerkeby. De satte upp tre punkter som
fortfarande är kärnan i Diakonias policy:
• Hjälpen ska nå de allra mest utsatta
• Det spelar ingen roll vilken religion de tillhör
• Det är lokala organisationer som ska utföra jobbet.
–Redan från början beslutades det att Diakonia
inte skulle syssla med mission. Det gjorde ju kyrkorna
själva. Men att Diakonia såg uppgiften att
hjälpa utsatta medmänniskor som ett uttryck för
Guds vilja, det har alltid varit tydligt, säger Rachel
Norborg-Jerkeby.
Det slår gnistor om Rachel när hon berättar. I
25 år har hon jobbat med Diakonia och hennes
engagemang syns till och med utanpå. Arbetet
med boken om Diakonias 40-åriga historia har
tagit henne över ett år. Veckovis har hon grävt i
de 40 hyllmeter dokument som fi nns bevarade på
Riksarkivet.
KRITISK BLICK VIKTIG
Att det blev just Rachel som skulle skriva ner Diakonias
historia är inte helt okomplicerat. På ett sätt
bra – hon kan ju organisationen utan och innan.
I livets tjänst
Lever med den, älskar den. Men på ett annat sätt
lite farligt.
–Det kan ju vara svårt för mig att distansera
mig. Att vara kritisk. Att ta upp sådant som har
varit svårt eller kanske fel, säger Rachel själv.
För att undvika att boken blev en berättelse i
rosenrött har Rachel fått hjälp av en handledare på
Teologiska högskolan som har hjälpt henne med
sin vetenskapliga blick. Hon har ansträngt sig för
att skildra verkligheten som den varit med både
positiva och negativa händelser.
–Vägen har inte alltid varit spikrak för Diakonia,
säger Rachel. Det var åtta olika kyrkor som grundade
organisationen och det har ibland funnits
olika åsikter i styrelsen.
Den första fnurran uppstod redan 1967. Då ville
inte Missionskyrkan ställa sig bakom ett gemensamt
brunnsprojekt i Indien, eftersom de ville driva
ett eget projekt. Men bara några månader senare
enades organisationen i en annan fråga: sexdagarskriget
bröt ut i Mellanöstern och palestinierna var
i akut behov av hjälp.
UTVECKLINGSARBETE
I slutet av 60-talet beslutades att Frikyrkan Hjälper
skulle arbeta med utveckling – inte bara nödinsatser.
–Vi kan inte göra katastrofi nsatser och sedan
överge folk. Att stanna kvar – det är utmaningen,
sade baptisterna.
Och de andra höll med.
Dela med 17

1978 instiftade Frikyrkan Hjälper ett Fredspris som
tilldelades organisationer som genomförde folkförsonande
insatser. Den salvadoranska ekumeniska
organisationen CEAH, med landets ärkebiskop Oscar
Romero, tilldelades priset den 9 mars 1980. Här är
det tackbrev som befrielseteologen Romero sände
till Frikyrkan Hjälper, daterat den 20 mars 1980. Han
skrev bland annat ”jag ber er ta emot denna tacksamhetens
hälsning som ett uttryck för det salvadoranska
folkets kristna hopp, som sprider sitt ljus över vägen
till rättvisa och fred”. Fyra dagar senare, under
pågående nattvardsmässa, mördades Oscar Romero.
Sultana Begum, som jobbar för Diakonia i Bangladesh,
säger att det var rätt att från början bygga
skolor och satsa på hälsovård.
– Men ska man bygga ett land då måste man
bygga människor.
Samarbetet med organisationer runt om i världen
är Diakonias grundidé.
– Om det hände något här skulle vi inte vilja att
det kom andra och bestämde. Folk på plats vet vad
som behövs och de har kontakter, säger Rachel.
Den sydafrikanske pastorn Frank Chikane har
samarbetat med Diakonia i många år. Han berättar
hur hjälporganisationerna fl ockades runt de
svarta kyrkorna i apartheidkampens tid. Men han
blev ofta besviken. De krävde orimliga motprestationer.
Med Diakonia var det inte så:
–Vi har kunnat ta emot stöd utan att frukta att
det fanns några baktankar. Diakonia ville hjälpa oss
att nå de mål vi hade satt upp, säger han
Lars Franklin, som i fl era år jobbade med Diakonia,
sade att hans uppgift var att ”slå följe med”
människor som är utsatta.
–Det tycker jag är ett fantastiskt uttryck som
beskriver precis vad Diakonia är, säger Rachel.
När hon träffar Diakonias samarbetspartner ute
i världen är det inte i första hand pengar de ber
om, utan samarbete. Att någon bryr sig om att de
fi nns.
–Det är därför vårt arbete i Sverige har varit så
18 Dela med
viktigt – de sydafrikanska kampsångerna, den salvadoranska
bondemässan – det har betytt mycket
för många svenskars syn på världen, säger hon.
Och när Frikyrkan Hjälper startade Sackeus och
började sälja rättviseprodukter öppnade svenskarna
sina ögon för de orättvisa handelsvillkoren i
världen. En pastor uttryckte det så:
–Vi har två viktiga bord i vårt kyrkorum: nattvardsbordet
och Sackeusbordet. Sackeusbordet
påminner oss hela tiden om världen och vår kallelse
i den.
SAMARBETE I CENTRUM
Samarbete har varit A och O för Diakonia. Det gäller
både i Sverige och utomlands.
–Våra kunskaper från partner runt om i världen
kompletteras med sakkunskap från UD och Sida.
Och vi har haft en fruktbar dialog, där vi har kunnat
vara med och påverka det svenska biståndet,
säger Rachel.
När Frikyrkan Hjälper kom till var många riksdagsmän
frikyrkliga. De var ofta väldigt aktiva.
Och för Diakonia har det alltid varit naturligt att
arbeta med information och påverkan.
– Diakonia har varit en spjutspets i debatten
hela tiden, säger Rachel. Och levt i nuet. Aldrig
förlitat sig på gamla traditioner eller ”så gjorde
vi alltid förr”.
Samarbetet med Radiohjälpen har också funnits
med hela tiden. På senare år främst i insamlingen
till Världens Barn. Och andra, svenska och internationella
hjälporganisationer fi nns med i Diakonias
nätverk.
Men den verkliga styrkan i Diakonia är ändå de
lokala samarbetsorganisationerna ute i världen.
Dessa eldsjälar som slår näven i bordet och säger
– visst måste vi kunna göra något! Dessa starka,
modiga människor som bärs av en tro på att världen
kan bli bättre. Det återkommer Rachel till gång
på gång. Och när hon berättat om kvinnorörelsen
i Bangladesh, apartheidkampen i Sydafrika och
fredsprocessen i Centralamerika är hon helt tyst
och blank i ögonen. Det är så stort detta – hur
människor kan förändra.
–Jag känner en enorm tacksamhet att få vara
med. Jag kan inte göra så mycket själv, men Diakonia
är ett verktyg som hjälper oss att nå ut, en
kanal.
Och i grunden handlar det ju om att vi alla hör
ihop, att vi tillsammans faktiskt kan försätta berg.
Rachel Norborg-Jerkebys bok ”I livets tjänst. Om
Diakonia 40 år” kommer ut i april. Fråga efter den
hos din bokhandlare, eller beställ den via bokförlaget
Libris. Se vidare på www.diakonia.se.

Vår värld idag skiljer sig mycket från den värld
i vilken Diakonia skapades för 40 år sedan.
1960-talet var präglat av kalla kriget och avkolonisering.
Det var en tid av snabbt tilltagande
sekularisering och en stark tilltro till industrialismens
möjligheter att enkelt omvandla
råvaror till materiellt välstånd. Framtidstron
var stor. Detta var den svenska modellens storhetstid.
Dagens värld är väsentligen annorlunda.
Kalla kriget är slut. De homogena samhällena
blir mångkulturella. Industrisamhället fasas ut
för kunskapssamhället. Miljökrisen har tvingat
oss att kvalifi cera det enkla framgångsreceptet
från 1960-talet – ekonomisk tillväxt.
Det är en komplex och motsägelsefull värld
vi lever i, präglad av rädsla inför framtiden.
Delar av denna rädsla är reell, delar av den är
skapad.
Antalet krig och terrorattentat har inte gjort
världen farligare. De är färre än tidigare. Men
de grupper som är beredda att använda terror
har blivit bättre organiserade. Risken för ett
totalt kärnvapenkrig har minskat, men riskerna
för en kärnvapenexplosion i tättbefolkade områden
har ökat. Nedrustnings- och ickespridningsavtal
urholkas allt mer.
Världen är inte farligare för att människor
vänder sig bort från Gud. Religionen är på
väg tillbaka i det politiska livet, samtidigt som
törsten efter etiska perspektiv och värderingar
växer.
Religionens ökande roll i det offentliga rummet
är ovan för oss svenskar. Vi har lärt oss att
se på religion som något privat, som inte har
med ekonomi och politik att göra. Men i takt
med samhällets ökande komplexitet blir de
sanningar vi självklart har tytt oss till mindre
självklara. Efter ha varit rätt politisk nivå för så
många frågor har nationalstaten blivit för liten
för vissa uppgifter och för stor för andra. Följden
blir att människor söker andra identiteter
TROR JAG
Peter Weiderud, Utrikespolitisk chef, Kyrkornas världsråd
FOTO: JIM ELFSTRÖM/IKON
än sin nation. Människor söker sig också inåt
för att nå trygghet och framtidstro. Etnicitet,
kultur och religion blir viktigare.
Politiserad religiös fundamentalism kan bidra
till att dela upp en komplex värld i onda och
goda, göra tillvaron svart-vit och därigenom
legitimera våld och maktpolitik. Allra tydligast
blir detta när politiska ledare säger sig företräda
en syn där gudomlig rätt, i deras egen
tolkning, anses stå över demokrati, folkrätt
och mänskliga rättigheter. Vi ser skrämmande
exempel från i princip alla religioner i dagens
värld. Men vi ser också motsatsen. När religionen
lyfter fram grundläggande värdefrågor,
som rättvisa och fred, och öppnar för förståelse
av andra trosriktningar blir den ett viktigt
Från delande till dialog
och fördjupande komplement till politiken. Ett
exempel på detta är kyrkornas roll i sannings-
och försoningsarbetet i Sydafrika. Där har religionen
bidragit med redskap som de politiska
strukturerna normalt saknar.
Skillnaden mellan en konstruktiv och destruktiv
roll för religionen kan beskrivas som olika
sätt att förhålla sig till sanning. Antingen ser
vi sanningen som något exklusivt som vi själva
erövrat och ängsligt vill skydda. Då blir dialog
och det annorlunda ett hot. Eller så ser vi
sanningen som något bara Gud äger till fullo.
Vår uppgift är att söka. Då blir dialog också
med oliktänkande en tillgång.
Diakonia och den svenska biståndspolitiken
formades i den tid då vi svenskar hade en stark
tilltro till de svar vi funnit och i vår solidaritet
ville dela med oss av dessa.
I dagens värld behöver vi samarbetet med
våra bröder och systrar i andra delar av världen,
inte bara för deras skull, utan också för vår
egen. Vi är sammanfl ätade på ett sätt som gör
att vi helt enkelt måste möta hoten gemensamt.
Vi behöver ta steget från delande till dialog och
söka sanningen tillsammans.
Dela med 19

NYHETER & NOTISER
Kampanjen mot fattigdomen fortsätter
Förra året tog Diakonia initiativ till en svensk
variant av den globala kampanjen Global Call To
Action Aginst Poverty – UTROTA FATTIGDOMEN
NU – för att sätta press på världens ledare att leva
upp till de löften de gav på FN:s millennietoppmöte
år 2000. Kampanjens symbol var ett vitt
band som bland annat användes som banderoller
och armband.
Kampanjen har fått ett stort gensvar. 70 organisationer
har ställt sig bakom den politiska plattformen
och Diakonia sålde under förra året mer än
100 000 vita band. Dessa bärs nu av människor
runtom i landet som en opinionsyttring för mer
och bättre bistånd, rättvis handel och skuldavskrivningar.
Den globala kampanjen gav också en hel del politiska
resultat. Bland annat togs det beslut om att
skriva av skulder värda 40 miljarder dollar för 18 av
världens mest skuldsatta fattiga länder.
Men många viktiga beslut återstår om vi ska
En rättvis ros?
– Sluta inte köpa snittblommor, men fråga din
handlare varifrån de kommer och hur de producerats!
Detta är budskapet från Kathini Maloba
Caines på en av Diakonias partnerorganisationer
i Kenya: KEWWO.
KEWWO arbetar för att kvinnor ska få bättre
arbetsvillkor. Organisationen stödjer bland annat
kvinnor på de stora farmerna för snittblommor. I
Kenya produceras stora mängder blommor som
sedan säljs, via en stor marknad i Holland, till konsumenter
i hela världen. Kvinnorna på farmerna
arbetar långa dagar till låga löner. Arbetsförhållandena
är ofta under all kritik och sexuella trakasserier
är vanliga.
–Det fi nns både producenter och köpare av
rättvisemärkta blommor. I till exempel Storbritannien,
Holland, Schweiz och Norge fi nns det importörer
som köper in dessa ”rättvisa rosor”. Men
tyvärr ännu inte i Sverige, berättar Daniel Sommerstein
på Rättvisemärkt.
20 Dela med
kunna utrota fattigdomen. Därför fortsätter kampanjen
även under 2006. I Sverige fokuseras arbetet
på debatten inför riksdagsvalet i september.
Så, nästa gång du ska köpa en vacker bukett, för
ett samtal med din handlare om varifrån blommorna
kommer och hur de har producerats. Berätta
om möjligheten att sälja rättvisemärkta blommor
och be att de påtalar detta för sina leverantörer!
KEWWO i Kenya har redan nått framgångar. I
början var det svårt att påverka farmägarna. Men
sedan man tagit kontakt med stora affärskedjor i
Storbritannien och låtit dem veta under vilka villkor
blommorna de sålde producerades, började
det hända saker. Nu har villkoren på fl era av de
större farmerna förbättrats. Arbetarna, av vilka 70
procent är kvinnor, får högre löner och har bättre
arbetsförhållanden.
–Det gör skillnad om ni här i Sverige, både konsumenter
och inköpare, visar att våra arbetsvillkor
är viktiga för er, säger Kathini Maloba Caines.
Besök www.utrotafattigdomen.nu för att få mer
information om kampanjen, eller skicka e-post till:
tove.zetterstrom@diakonia.se.

Fattiga länder mötte motstånd
I december träffades WTO:s medlemsländer på ett
ministermöte i Hongkong.
För första gången i WTO:s historia samarbetade
110 u-länder och enades kring krav för att
bland annat få EU att gå med på ett slutdatum för
de subventioner som gör att jordbruksprodukter
dumpas på världsmarknaden och slår ut fattiga
bönders produktion. Till slut enades mötet om
2013 som slutdatum för exportsubventionerna,
men de än mer skadliga inhemska subventionerna
vägrade EU diskutera. Dessutom står i den fi nstilta
texten att detta slutdatum är villkorat till att
u-länderna måste gå med på eftergifter på andra
områden i förhandlingarna, som industrivaror och
tjänster, så löftet är inte mycket värt.
Ett annat beslut på mötet var att de allra fattigaste
länderna skulle få möjlighet att sälja sina
Karikatyrer påverkar
arbetet
–Tryckfriheten ska vi värna. Men till frihet hör ansvar
och respekt. Dialog är förutsättningen för en
mer stabil situation i Israel och Palestina, säger
Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg i en
kommentar till ”Mohamedkarikatyrerna”.
Oroligheterna ledde till att UD utfärdade en generell
reseavrådan för Gaza och Västbanken.
Diakonias personal i Mellanöstern är van att arbeta
i svåra situationer. Säkerhetstänkandet fi nns
med i alla delar av arbetet.
–Vi gör en egen bedömning och iakttar stor
försiktighet. Till Västbanken gör vi nu enstaka resor,
alltid i sällskap med lokalanställda palestinier,
berättar regionchef Christian Lagerlöf.
Att inte kunna delta i partners löpande arbete
skapar problem:
–Vi är närvarande på telefon och e-post. Situationen
drabbar både Diakonia och våra partner.
De känner sig straffade av hela situationen, säger
Christian.
Även säkerheten kring Diakonias kontor i östra
Jerusalem har skärpts.
NYHETER & NOTISER
produkter på rika länders marknader helt tullfritt.
Men de rika länderna ska få välja ut tre procent
av produkterna som inte ska inkluderas i denna
tullfrihet. Förmodligen blir det just de varor som
de fattigaste länderna kan exportera.
Förhandlingarna lyckades alltså inte ta några
verkliga steg för bättre handelsregler för utveckling.
Istället pratar alla om att den största segern
för Hongkongmötet var att det inte kollapsade.
EU och USA blev hårt kritiserade av folkrörelserna
för att de inte tog fl er positiva initiativ och inte
gjorde allvar av sina löften om att uppfylla millenniemålen
och satsa på handelsregler som gynnar
de fattiga.
Om du vill läsa Diakonias analys av mötet i
Hongkong, och de gemensamma upprop som
skrevs under, gå in på www.diakonia.se.
ULF FRÖDIN
Dela med 21

INSAMLING PG 903304-4
Att stanna upp och
refl ektera
En gång i halvåret åker jag på retreat. Från fredag kväll till söndag eftermiddag
ägnar jag mig i tystnad åt eftertanke och avslappning. Efter ett tag
så kommer tankarna. Vad gör jag med mitt liv? Hur vill jag leva fram över?
När jag stannar upp i tillvaron och får distans till vardagsstressen känner
jag starkt att jag vill arbeta för en bättre värld. Och jag känner en stor
tacksamhet över att jag just nu jobbar på Diakonia. Det är en fantastisk
förmån att få vara delaktig i en process där de mest utsatta i världen får
hjälp till ett värdigare liv. Kongo-Kinshasa är ett av de drygt 30 länder där
Diakonia verkar. Där utsätts människor dagligen för grova övergrepp och
förtryck, något som lyfts fram i Diakonias kampanj ”Människor som förändrar
världen – En röst för Kongo-Kinshasa” som pågår under våren.
Även du kan bli delaktig i att förändra världen, genom att stödja
Diakonia och engagera dig för de frågor som vi arbetar med.
Lena Andersson
Förändringsfadder nr 2 500
I december blev Ulrika Sundbom i Spånga utanför
Stockholm den 2 500:e förändringsfaddern. Vi
har länge velat porträttera en förändringsfadder
och passade på att göra detta när vi ringde och
gratulerade Ulrika.
Hur kommer det sig att du valde att bli förändringsfadder?
– Jag vill vara med och förändra! Jag känner att
om jag kan göra något för 50 kr i månaden så vill
jag göra det.
Hur hörde du talas om Diakonia?
– Jag har känt till Diakonia länge. Sedan 15 år
tillbaka så är jag med i baptistförsamlingen Kyrkan
vid Brommaplan och jag har varit engagerad
i kyrkans missionsgrupp. Vi har för Diakonias räkning
arbetat lokalt med Världens Barn-galan och
Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg har varit
hos oss och predikat.
Är du engagerad i någon annan organisation?
–Förutom att jag är förändringsfadder, så har jag
bland annat även ett fadderbarn via Baptistsamfundets
internationella arbete i Thailand.
Vad har du för fritidsintressen?
– Jag tycker mycket om att träffa mina vänner och
jag gillar att baka och spela orgel. Jag gillar även
att läsa och rida islandshäst.
22 Dela med
Sofi a Svensson
insamlingsansvarig/
förändringsfadder
sofi a.svensson@diakonia.se
Ulrika Sundbom och drygt 2 500 andra förändringsfaddrar
stödjer regelbundet Diakonias arbete. Tillsammans
samlade förändringsfaddrarna under 2005 in
3,5 miljoner kronor.
Har du någon familj?
–Ja, jag har en man och två barn som är 7,5 och
4,5 år gamla. Och inom några dagar väntar vi vårt
tredje barn.
Redaktionens anmärkning: Ulrikas son Mika föddes
den 11 februari.
Lena Andersson
vikarierande
insamlingsansvarig
lena.andersson@diakonia.se
Diakonia går på stan
Under våren tar några Diakoniarepresentanter på
sig Diakoniajackan och går ut på stan i Stockholm.
Syftet är att samtala med människor och få dem att
stödja Diakonia genom att bli förändringsfaddrar.
Metoden kallas ”Face 2 Face” och det är andra
gången Diakonia genomför en sådan kampanj. År
2003 var det göteborgare och jönköpingsbor som
fi ck möjligheten. Drygt 500 personer tackade ja
då – tre år senare är det fortfarande över hälften
av dem som ger gåvor via autogiro.
Specialpris på
väggalmanacka
Nu kan du köpa Diakonias väggalmanacka för
år 2006 med vackra bilder från hela världen
(28 cm bred x 56 cm lång), till specialpriset
50 kronor. Portokostnad tillkommer. Beställ
på www.diakonia.se.

Stöd Kongo-Kinshasa
I Kongo-Kinshasa arbetar Diakonia tillsammans
med enskilda organisationer inom det civila samhället,
för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet,
social och ekonomisk rättvisa. Det kan
handla om att dokumentera sexuella övergrepp
mot kvinnor och fl ickor och kränkningar mot
mänskliga rättigheter. Det kan också handla om att
ge fattiga människor små lån för att kunna starta
inkomstbringande verksamheter, eller om att ge
barn och ungdomar vars föräldrar har dött i aids
En gåva från hjärtat
en möjlighet till boende och utbildning.
Insamlingsmaterial och information om Kongo-
Kinshasa kan beställas på www.diakonia.se eller via
vår gåvotelefon 08-453 69 31.
För att kunna förverkliga de visioner och målsättningar
vi har i vårt förändringsarbete i samarbete
med våra ca 400 lokala organisationer runt
om i världen behöver vi din gåva, ditt personliga
stöd och engagemang.
Vill du uppvakta någon på högtidsdagen, eller hedra minnet av en bortgången vän? Ett fi nt sätt att visa
att du bryr dig är att ge en gåva till Diakonias verksamhet. Ett gåvobrev kan beställas antingen via vår
hemsida www.diakonia.se, gavor@diakonia.se eller telefon 08-453 69 31.
INSAMLING
Insamlingsbarometer
Insamlat 1 januari–21 februari 2006
Mål 2006
14,5 miljoner
Återstår
13,4 miljoner
I insamlingsbarometern
kan
du följa hur många
gåvor som kommit
in till Diakonia.
År 2005 gav
Diakonias givare
tillsammans 23,5
miljoner kronor.
I summan ingår
gåvor med anledning
av tsunamin.
Ett stort tack för
alla gåvor.
Tillsammans
förändrar vi
världen.
Redan utlovat av
förändringsfaddrar
under feb–december:
4 miljoner
Hittills insamlade
medel 1,1 miljoner
Dela med 23

Människor som förändrar världen
– En röst för Kongo-Kinshasa
» Jag lärde mig aldrig att läsa och skriva. Mina föräldrar dog i aids när jag
var 14 år. Men nu ska jag bli skräddare. Jag älskar att göra vackra hattar
och fi na klänningar. När jag får en egen ateljé ska jag hjälpa unga fl ickor,
precis som jag har fått chansen.«
Orden är Micheline Kaswanas. Hon bor i Kongo-Kinshasa och stöds av Diakonias samarbetsorganisation
unaf.
Det fi nns något stort i människors orubbliga vilja att skapa sig ett värdigt liv, i modet att
trotsa orättvisor och i tron på en ljusare framtid. Micheline är ett bevis på att världen går
att förändra. Var med och förändra världen du också.
Det kan du göra genom att bli förändringsfadder. Då ger du varje månad en gåva via
autogiro. Eller genom att ge en enstaka gåva. Din gåva går till den verksamhet som
Diakonia bedriver i Kongo-Kinshasa och ett trettiotal andra länder.
Ge en gåva på pg 90 33 04-4
www.diakonia.se
Diakonias vårkampanj sker i samarbete med tidningen Sändaren.