riktlinjer för användning av antibiotika till produktionsdjur

RIKTLINJER FÖR ANVÄNDNING AV 

ANTIBIOTIKA TILL PRODUKTIONSDJUR 

Nötkreatur och gris 

Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap 

Husdjurssektionen 

Mars 2011 

1

Inledning ......................................................................................................................... 5 

Överväganden före antibiotikabehandling .................................................................... 6 

Grundläggande överväganden ...................................................................................... 6 

Infektionsämnets känslighet ........................................................................................ 6 

Infektionens lokalisering .............................................................................................. 6 

Biverkningar .................................................................................................................. 6 

Risk för resistensutveckling .......................................................................................... 6 

Risk för restsubstanser i livsmedel ............................................................................... 7 

Miljöeffekter .................................................................................................................. 7 

Ekonomi ........................................................................................................................ 7 

Uppföljning av behandlingseffekt ................................................................................ 7 

Slutligen ........................................................................................................................ 7 

Antibiotika i fodermedel ................................................................................................. 8 

Antibiotika godkända för nötkreatur och gris .............................................................. 10 

Nötkreatur, vuxna djur ................................................................................................. 12 

Juverinfektioner och spenskador ................................................................................. 12 

Etiologi ........................................................................................................................ 12 

Diagnostik ................................................................................................................... 12 

Behandling .................................................................................................................. 12 

Akut klinisk mastit .................................................................................................. 12 

Exacerbativ och kronisk klinisk mastit ................................................................... 14 

Subklinisk mastit ..................................................................................................... 14 

Behandling av spenskador ...................................................................................... 14 

Sintidsbehandling ....................................................................................................... 15 

Hög och/eller avvikande antibiotikaförbrukning ...................................................... 15 

Infektioner i reproduktionsorganen .............................................................................. 15 

Inledning ..................................................................................................................... 15 

Diagnostik ................................................................................................................... 16 

Akut metrit .............................................................................................................. 16 

Endometrit och pyometra ....................................................................................... 16 

Kvarbliven efterbörd ............................................................................................... 16 

Behandling .................................................................................................................. 16 

Akut metrit .............................................................................................................. 16 

Endometrit och pyometra ....................................................................................... 16 

Kvarbliven efterbörd ................................................................................................ 17 

Hög och/eller avvikande antibiotikaförbrukning ....................................................... 17 

Infektioner i rörelseapparaten ...................................................................................... 17 

Klövspaltflegmon ......................................................................................................... 17 

Inledning .................................................................................................................. 17 

Behandling .............................................................................................................. 18 

Hasledsinfektion ......................................................................................................... 18 

Inledning ................................................................................................................. 18 

Behandling .............................................................................................................. 18 

Polyartrit ..................................................................................................................... 18 

Inledning ................................................................................................................. 18 

Behandling .............................................................................................................. 18 

Sekundärt infekterade skador i klövkapseln .............................................................. 19 

2

Inledning ................................................................................................................. 19 

Behandling .............................................................................................................. 19 

Digital dermatit ........................................................................................................... 19 

Inledning ................................................................................................................. 19 

Behandling .............................................................................................................. 19 

Hög och/eller avvikande antibiotikaförbrukning ...................................................... 19 

Nötkreatur, kalvar & ungdjur ....................................................................................... 20 

Inledning ..................................................................................................................... 20 

Behandling .................................................................................................................. 20 

Sepsis ............................................................................................................................ 20 

Inledning ..................................................................................................................... 20 

Behandling .................................................................................................................. 20 

Infektioner i tarmkanalen ............................................................................................. 20 

Inledning ..................................................................................................................... 20 

Behandling .................................................................................................................. 21 

Infektioner i luftvägarna ............................................................................................... 21 

Inledning ..................................................................................................................... 21 

Behandling .................................................................................................................. 21 

Gruppmedicinering ...................................................................................................... 22 

Gris ................................................................................................................................ 22 

Infektioner i mag-tarmkanalen .................................................................................... 22 

Spädgrisdiarré ............................................................................................................... 22 

Treveckorsdiarré och avvänjningsdiarré ...................................................................... 23 

Diarré under tiden i tillväxt- och slaktgrisstallet ......................................................... 24 

Post-weaning multisystemic wasting syndrome, PMWS ............................................. 25 

Infektioner i luftvägarna ............................................................................................... 25 

Mastit hos sugga ........................................................................................................... 27 

Infektioner i rörelseapparaten – ledinflammation ...................................................... 29 

Strategier för gruppbehandling .................................................................................... 30 

Bilaga 1: Föreskrifter rörande förskrivning av antibiotika .......................................... 32 

Inledning ....................................................................................................................... 34 

Villkorad antibiotikaanvändning ................................................................................. 34 

Kompetenskrav på djurägare ...................................................................................... 34 

Veterinärens åligganden ............................................................................................. 34 

Ansvar ......................................................................................................................... 34 

Journalföring .............................................................................................................. 34 

Hantering av antibiotikarester ..................................................................................... 34 

Karenstid för livsmedel från behandlade djur ............................................................. 34 

Bilaga 2: Antibiotika godkända till nötkreatur och gris ............................................... 35 

Penicilliner .................................................................................................................. 35 

Ampicillin ................................................................................................................ 35 

Amoxicillin .............................................................................................................. 36 

Bensylpenicillin ....................................................................................................... 36 

Cefalosporiner ............................................................................................................. 37 

Ceftiofur ................................................................................................................... 37 

Aminoglykosider ........................................................................................................... 37 

Dihydrostreptomycin ................................................................................................. 38 

3

Framycetin (neomycin B) .......................................................................................... 38 

Makrolider .................................................................................................................... 39 

Spiramycin ................................................................................................................. 39 

Tylosin ......................................................................................................................... 39 

Tylvalosin (Acetylisovaleryltylosin) .......................................................................... 39 

Tulatromycin .............................................................................................................. 39 

Gamitromycin ............................................................................................................ 40 

Tetracykliner ................................................................................................................. 40 

Oxitetracyklin ............................................................................................................. 40 

Doxycyklin .................................................................................................................. 41 

Trimetoprim och sulfonamider .................................................................................... 41 

Trimetoprim och sulfadiazin/sulfadoxin .................................................................. 41 

Fluorokinoloner ............................................................................................................ 42 

Enrofloxacin ............................................................................................................... 42 

Danofloxacin ............................................................................................................... 43 

Pleuromutiliner ............................................................................................................. 43 

Tiamulin ...................................................................................................................... 43 

Valnemulin .................................................................................................................. 43 

Bilaga 3; Kaskaddirektivet och dess tillämpningar……………..…………………………………45 

Ledord för föreliggande riktlinjer 

Antibiotika skall endast användas då bakteriellt betingade 

sjukdomar konstaterats eller starkt kan misstänkas. 

Fastställande av etiologisk diagnos med resistensundersökning bör 

när så är möjligt föregå behandling. 

Användandet av preparat med smalt antibakteriellt spektrum skall 

alltid eftersträvas. 

Vid gruppbehandling skall etiologisk diagnos ställas och en 

behandlingsplan upprättas. 

Vid hög och/eller avvikande antibiotikaförbrukning på 

besättningsnivå skall behandling alltid kompletteras med 

förebyggande insatser. 

4

Inledning 

Sveriges Veterinärförbund antog 1998 en generell veterinär antibiotikapolicy. Senare 

har en specifik antibiotikapolicy för hund och katt tillkommit. På uppdrag av Sveriges 

Veterinärmedicinska Sällskaps (SVS) kollegium har nu riktlinjer för 

antibiotikaanvändning till nötkreatur och gris sammanställts. 

Hög och/eller okontrollerad användning av antibiotika ökar risken för utveckling och 

spridning av antibiotikaresistens. SVS övergripande ambition är därför att nå en låg 

och kontrollerad användning av antibiotika inom animalieproduktionen. Föreliggande 

riktlinjer är tänkt som en vägledning vid val av behandling för vanligt förekommande 

hälsostörningar, vilket ibland kan innebära att avstå från behandling eller att välja 

annan behandling än antibiotika. 

Syftet med riktlinjerna är att optimera behandlingen med antibiotika så att risken för 

resistensspridning och andra oönskade sidoeffekter minimeras. Riktlinjerna avses 

dessutom ge fördjupade insikter om viktiga begrepp, indikationer, risker för 

resistensutveckling samt hantering av antibiotika i samband med behandling av 

nötkreatur och gris. 

Förebyggande djurhälsovård blir allt viktigare för att minska förekomsten av klinisk 

och subklinisk sjuklighet och utgör därigenom den viktig framtida arbetsuppgift för 

veterinärkåren. Om ett djur blir sjukt, skadat eller på annat sätt genom sitt beteende 

visar tecken på ohälsa, skall dock djuret snarast ges nödvändig vård lege artis, om inte 

sjukdomen eller skadan är så svår att djuret måste avlivas. Hög behandlingsincidens 

skall dock alltid bli föremål för utredning om bakomliggande orsaker. Förskrivande 

veterinär skall utifrån slutsatserna i denna utredning snarast föreslå åtgärder. 

I besättningar med hög och/eller avvikande förbrukning av antibiotika skall därför 

läkemedelsterapi alltid kompletteras med ett strukturerat åtgärdsprogram 

innefattande relevanta förebyggande insatser. 

För en säkrad och uthållig användning av antimikrobiella medel är det viktigt att 

klinisk forskning utförs för att optimera behandlingsrutiner, inte minst för att 

besättningarna blir större och infektionsproblematiken därmed förändras. Denna 

forskning bör inriktas på att utveckla och utvärdera nya strategier för profylax, 

behandling och bekämpning av infektionssjukdomar. 

Förutom författarna till de enskilda kapitlen har många personer bidragit med stor 

kunskap, engagemang och flit till slutförandet av dessa riktlinjer vars förarbeten 

startade redan tidigt på 2000-talet. Som regel har detta arbete skett utan någon form 

av ersättning. SVS Husdjurssektion utsträcker härmed sitt varmt kända tack till alla 

berörda personer. 

För SVS Husdjurssektion 

Thomas Manske, Ordförande 2007-2009 

Håkan Landin, Ordförande 2010-2011 

Sven-Ove Olsson, Redaktör för föreliggande riktlinjer 

5

Överväganden före antibiotikabehandling 

Ylva Persson, leg vet VMD 

Per Wallgren, leg vet VMD Dipl. ECPHM 

Grundläggande överväganden 

En av de viktigaste skillnaderna mellan antibiotika och andra läkemedel är att 

antibiotika kan selektera fram resistens hos bakterier. För att säkerställa möjligheten 

att kunna behandla bakteriella infektioner på både djur och människor även i 

framtiden är det därför viktigt att antibiotika används på ett restriktivt och 

ansvarsfullt sätt. Behandling med antibiotika är endast indicerad vid konstaterad 

(eller starkt misstänkt) bakteriell infektion, då man bedömer att patientens 

immunförsvar inte kan hantera situationen och då en god prognos kan förväntas vid 

behandling, samt i enstaka fall då påtaglig risk föreligger att en sådan infektion ska 

utvecklas. En korrekt diagnos är alltså av fundamental betydelse för behandling med 

antibiotika. Även djurskyddet måste vägas in innan man påbörjar en behandling samt 

vid val av antibiotika. I vissa fall kanske man inte bör behandla ett enskilt sjukt djur; 

hänsyn till smittryck och resistensspridning i besättningen kan göra det mer lämpligt 

att avliva djuret. Å andra sidan kan det ibland vara indikerat att behandla hela 

djurgruppen, inte bara det enskilda djuret. Antibiotika ska dock aldrig användas som 

rutinbehandling eller i generellt förebyggande syfte. Se även SJVFS 2009:84 ändrad 

enligt 2010:17 (D9). 

Infektionsämnets känslighet 

Den sjukdomsalstrande bakteriens känslighet för antibiotika har stor betydelse för val 

av preparat. Vissa bakterier har en naturlig, inbyggd resistens mot (vissa) antibiotika, 

medan andra har en förvärvad resistens. Den kliniska diagnosen bör därför stödjas 

med en bakteriologisk diagnos. En resistensbestämning kan vara vägledande för 

korrekt val av antibiotika. Det bakteriologiska provsvaret måste bedömas noggrant och 

kritiskt före val av behandling. 

Infektionens lokalisering 

Att den sjukdomsalstrande mikroben är känslig vid en resistensbestämning in vitro är 

i sig ingen garanti för att behandling ska ge klinisk effekt - läkemedlet måste också nå 

infektionsplatsen. Läkemedels farmakokinetiska egenskaper är därför lika 

betydelsefulla som resistensbestämningen. Tyvärr är farmakokinetiken ofta dåligt 

dokumenterad för äldre substanser. 

Biverkningar 

Ett antibiotikum avses i allmänhet bara ha effekt mot den sjukdomsorsakande 

bakterien. Andra eventuella effekter på djuret är att betrakta som biverkningar. Risken 

för biverkningar måste ställas mot nyttan av behandlingen. 

Risk för resistensutveckling 

Såväl behandlingsstrategi (individuell- kontra gruppbehandling, dos, behandlingstid 

mm) som val av antibiotika påverkar risken för resistensutveckling. Olika antibiotika 

skiljer sig åt avseende risken för resistensutveckling. Konsekvensen av resistens skiljer 

sig också, till exempel betraktas fluorokinoloner, cefalosporiner och makrolider som 

kritiskt viktiga för humanmedicinen av WHO och användning av dessa antibiotika ska 

därför begränsas. 

6

Det är av stor betydelse att inte bara målbakterien (dvs. infektionsagens) riskerar att 

utveckla resistens. Även normalfloran (hudbakterier, tarmflora, etc.) påverkas. 

Eftersom bredspektrumantibiotika påverkar selektion av resistens hos fler 

bakteriearter än smalspektriga substanser ska antibiotika med så smalt antibakteriellt 

spektrum som möjligt väljas. I Sverige är många sjukdomsframkallande bakterier 

känsliga för bensylpenicillin, varför denna substans är förstahandsval vid många 

infektioner. Det aktuella nationella resistensläget (redovisas i SVARM-rapporter, 

www.sva.se) och resistenssituationen i den aktuella besättningen ska beaktas vid 

preparatval. 

Antibiotika med betydelse för behandling av allvarliga och livshotande infektioner hos 

människa, såsom cefalosporiner och fluorokinoloner, ska ges uttalat restriktiv 

användning inom veterinärmedicinen. Dessa substanser är att betrakta som andra- 

och tredjehandsalternativ och kan bara användas då inga andra substanser finns 

tillgängliga. 

Risk för restsubstanser i livsmedel 

Läkemedelsrester i livsmedelsprodukter kan innebära risker för människan som 

konsument (toxiska effekter eller allergiska reaktioner). För att minska risken för 

skadliga restsubstanser har EU fastställt gränsvärden, MRL (högsta tillåtna resthalt) 

för olika substanser i livsmedel. Karenstid är den tid efter en behandling som bedömts 

nödvändig för att säkerställa att halterna i produkten inte överskrider MRL. Den 

rekommenderade karenstiden fastställs av Läkemedelsverket baserat på genomförda 

försök och utgör en miniminivå. Karenstiden ska förlängas om behandlande veterinär 

gör den bedömningen. De rekommenderade karenstiderna gäller för de 

behandlingsregimer som anges i FASS; vid annan dosering, annat doseringsintervall 

eller samtidig behandling med annat läkemedel kan karenstiden behöva justeras. 

Miljöeffekter 

Många antibakteriella substanser och/eller deras metaboliter är verksamma även då 

de utsöndras från djuret och kan därmed påverka den omgivande miljön. Detta bör 

beaktas och motiverar ytterligare en generellt restriktiv användning av antibiotika. 

Ekonomi 

Ekonomiska aspekter i form av medicinkostnad, behandlingslängd, karenstid, 

produktionsnedsättning, ökade arbetskostnader mm bör vägas in i behandlingsvalet. 

Däremot får ett rent ekonomiskt övervägande (exempelvis kort karenstid) aldrig vara 

avgörande för val av preparat. Även preparatens ”användarvänlighet” 

(administrationssätt, behandlingslängd, säkerhet) bör beaktas vid preparatval. 

Uppföljning av behandlingseffekt 

För att optimera framtida behandlingar bör alla genomförda antibiotikabehandlingar 

följas upp på individ-, grupp- och/eller gårdsnivå av den behandlande veterinären. En 

förutsättning för detta är en fungerande och noggrann journalföring. 

Slutligen 

Sammanfattningsvis bör man först förvissa sig om att djuret verkligen behöver 

behandlas med antibiotika. Måttfull antibiotikaanvändning bör alltid eftersträvas, 

varför slentrianmässigt bruk av antibiotika ska undvikas. Smalspektrumantibiotika 

ska väljas i första hand och över- respektive underdosering ska undvikas, liksom 

otillräcklig eller överdriven behandlingslängd. 

7

Antibiotika i fodermedel 


Allmänt 

Gruppmedicinering kan effektivt men kortsiktigt kompensera ett högt infektionstryck 

och därmed nedbringa sjuklighet och dödlighet i en besättning. Även om långsiktig 

eliminering av bakteriella smittämnen enbart via medicinering uppnås mycket sällan 

kan antibiotikaterapi utgöra en del av ett saneringsprogram på besättningsnivå. 

Tillsammans med miljö/skötselåtgärder kan temporär antibiotikabehandling vara helt 

nödvändig för att en besättning skall bringas till hälsa. 

För att nå avsedd effekt av antibiotika vid inblandning i fodermedel är det av 

fundamental betydelse att preparatet ifråga doseras rätt till samtliga djur i den 

behandlade populationen. Därför måste gruppbehandlingen följas upp med kliniska 

observationer. I situationer där enskilda djur uppvisar varierande grad av anorexi kan 

vattenmedicinering vara att föredra. Observera dock att akut sjuka djur som inte äter 

även har en minskad vätskekonsumtion och det är viktigt att sådana djur ges 

individuell behandling på annat sätt. I andra fall är inblandning i färdigfoder eller 

koncentrat lämplig. Koncentrat blandas/färdigställs till ett helfoder på gården. I de fall 

blötutfodring tillämpas tillsätts antibiotikan i den tank i vilken blötfodret framställs på 

gården. Observera att det kan vara besvärligt att beräkna exakt vilka djur det är som 

kommer att få den blandning som innehåller antibiotika och att det är av stor 

betydelse att inga djur som ska gå till slakt medicineras. För vuxna nötkreatur finns i 

Sverige idag (2011) inga antibiotika för foderinblandning registrerade. För kalv finns 

oxitetracyklin för inblandning i mjölk eller vatten, främst för bruk till enskilda kalvar. 

Före förskrivning 

Före förskrivning av antibiotika till gruppbehandling skall en problemanalys utföras. 

Analysen skall omfatta en problemdefiniering och retrospektiv undersökning/analys, 

kartläggning av provocerande faktorer i besättningen och helst en etiologisk diagnos. 

Följande ”checklista” är lämplig att följa för att dokumentera den kliniska situationen 

och försöka lokalisera eventuella provocerande faktorer innan behandling sätts in 

(listan baseras på grisbesättningar men kan tillämpas även på nötkreatur). 

1) Dokumentation av den kliniska situationen 

2) Är erforderliga diagnostiska åtgärder vidtagna? 

3) Studera uppfödnings- och produktionsplaner, inklusive djurflöde i besättningen 

4) Avvänjningsålder ska stå i relation till besättningens förutsättningar 

5) Förekommer blandning av djur från olika kullar, och i så fall när? 

6) Kontrollera flyttningsrutiner 

7) Kontrollera boxmiljö och behovet av värmetillskott 

8) Stallhygien - boxhygien – utgödslingsrutiner 

9) Ventilation och drag 

10) Foder och utfodringsrutiner 

11) Vattenteknik 

8

Först efter sådan genomgång kan ställning tas till eventuell gruppbehandling. Inför 

förskrivningen skall eventuella väsentliga miljö- och skötselfel rättas till. Förskrivning 

skall förknippas med profylaktiska åtgärder som skall påbörjas/genomföras under 

medicineringsperioden. Dessa krav skall dokumenteras skriftligen och lämnas till 

djurägaren. I de fall problemen är av sådan art och/eller omfattning att en 

besättningsutredning behövs bör besättningen remitteras till djurhälsoveterinär. Detta 

gäller även vid övriga tveksamheter i fråga om profylaktiska åtgärder eller 

förskrivning. I de fall identifierade miljö- och skötselfel ej åtgärdas under 

medicineringsperioden skall förskrivningen upphöra. 

Författningar 

Foder innehållande antibiotika får försäljas eller användas endast efter förskrivning av 

veterinär i varje enskilt fall (SFS2006:805). Användande av antibiotika i rent 

tillväxtbefrämjande syfte är inte tillåten (SFS 2006:805). Vid förskrivning av 

antibiotika för inblandning i fodermedel är veterinären ansvarig för att receptet 

utfärdas på ett korrekt sätt, samt att noggranna instruktioner lämnas till djurägaren 

beträffande läkemedlens karenstider. 

Förskrivning 

All förskrivning av antibiotika för inblandning i fodermedel skall ske via apotek. 

Recept skall inkludera en blandningsinstruktion till foderfabrik eller till blandning 

hemma i foder eller vatten med en för ändamålet godkänd utrustning. Vid förskrivning 

av antibiotika för inblandning i foder bör receptet märkas med ”OBS!”. 

Vid förskrivning för foderinblandning skall en beräkning av förväntad foderåtgång 

göras. Som tumregel vid behandling av gris kan nämnas att en smågris som utfodras 

med torrfoder förbrukar ca 7 kg foder fram till två veckor efter avvänjning och ca 30 kg 

fram till försäljning till slaktgrisuppfödning. För slaktgris utgår beräkningarna för 

inblandning lämpligen från den foderkurva som besättningen tillämpar. 

Medicinering via vatten (eller mjölk) kräver antingen individuell medicinering eller 

kunskap om vätskeförbrukningen. Vid behandling av kalvar via mjölk eller vatten 

rekommenderas därför behandling av enskilda djur i hink. Grisar som utfodras med 

torrfoder konsumerar ungefär 2,5 liter vatten per kg foder de erbjuds. Observera att 

grisar som utfodras med blötfoder får en stor del av sitt vattenbehov via fodret och 

därför är vattenmedicinering mindre lämpligt vid detta utfodringssystem. 

Följande punkter bör särskilt uppmärksammas vid receptskrivandet: 

Mängd foder och fodersort som skall tillsättas antibiotika skall anges. 

Uppgift om foderleverantör är enligt författningar och andra meddelanden inte 

obligatorisk, men bör av praktiska skäl alltid anges. 

Läkemedlets styrka bör uttryckas i g aktiv substans per 100 g vara (procent) 

Inom foderindustrin arbetar man med enheten ppm (parts per million). Därför bör 

blandningsinstruktionen av praktiska skäl förtydligas genom att även uttrycka 

antibiotikakoncentrationen i den färdiga varan i ppm. 

9

Antibiotika godkända för nötkreatur och gris 

Thomas Manske, leg vet VMD 

För ett optimalt val av antibiotika i en behandlingssituation där man bedömer att 

antibiotikabehandling är nödvändig krävs kunskap om tillgängliga substanser. Valet 

görs utifrån substansernas aktivitet mot olika typer av mikroorganismer, risk för 

sidoeffekter, farmakokinetik, interaktioner, förekomst av (eller risk för) resistens, om 

effekten på bakterien är baktericid eller bakteriostatisk, samt karenstid och kostnad. 

För effektiv behandling med antibiotika krävs grundläggande insikt i olika preparats 

absorption, distribution och utsöndring (farmakokinetik) samt verkningsmekanism 

(farmakodynamik). I samband med val av preparat och doseringsregim bör dessutom 

kännedom om exempelvis djurets ålder, funktionen hos metaboliserande och 

utsöndrande organ, annan sjuklighet, etc. vägas in. 

För vissa antibiotika (ex. betalaktamer och makrolider), är det den tid som 

koncentrationen antibiotika på infektionsplatsen överstiger MIC som är avgörande för 

effekten (”tidsberoende antibiotika”). Hur mycket koncentrationen överstiger MIC är 

för dessa antibiotika generellt sett av mindre betydelse; det viktiga är att doseringen 

anpassas så att dosen hålls över MIC under tillräckligt stor del av tiden. För andra 

(”koncentrationsberoende”) antibiotika, såsom fluorokinoloner och aminoglykosider, 

är det den högsta koncentrationen som uppnås, samt storleken på arean under 

koncentrationskurvan i förhållande till MIC, som är avgörande. 

De variabler som avgör optimal behandlingslängd har ännu inte klart definierats. 

Klinisk erfarenhet av hur olika infektioner svarar på behandling är därför väsentlig för 

att bedöma hur lång tids behandling som krävs. Kroniska, och speciellt intracellulära, 

infektioner kräver dock i allmänhet väsentligt längre behandlingstid än akuta 

infektioner. 

Antibiotika som verkar på olika sätt kan tillsammans få en ökad effekt, synergism. 

Exempel på det är den fasta kombinationen trimetoprim-sulfa, där de två 

substanserna verkar synergistiskt. Andra kombinationer kan ha antagonistisk effekt. 

Bakteriostatiska antibiotika uppges i vissa tillfällen begränsa effekten av baktericida 

antibiotika. 

Vid lokalbehandling uppnås ofta högre koncentrationer än vid systembehandling. 

Principerna för val av substans är i allmänhet desamma som vid systemisk behandling. 

Särskild vikt ska dock läggas på att medlet, eller bärarsubstanserna, inte är 

vävnadsirriterande. 

Nedan följer en sammanställning av antibiotika med indikation för användning på 

nötkreatur och/eller gris som var införda i veterinära delen av FASS.se, februari 2011 

(för vissa preparat/produkter angavs dock att dessa för tillfället ej tillhandahölls). För 

en fördjupad genomgång av de olika preparaten se Bilaga 2. 

10

Antibiotika godkända för användning på nötkreatur och/eller gris 

ANTIBIOTIKUM DJURSLAG 

Gris 

Nötkreatur 

1. Betalaktamantibiotika 

1a. Penicilliner 

1ai. Ampicillin X X Per os 

1aii. Amoxicillin X X Inj. 

1aii. Amoxicillin och klavulansyra X Inj. 

ADMINISTRA- 

TIONSSÄTT 

1aiii. Bensylpenicillin X X Inj., Intramamm. 

1b. Cefalosporiner 

1bi. Ceftiofur X Inj. 

2. Aminoglykosider 

2a. Dihydrostreptomycin X X Per os, 

Intramamm. 

2b. Neomycin B (Framycetin) X Intramamm. 

3. Makrolider 

3a. Spiramycin X Inj. 

3b. Tylosin X X Inj., Per os(gris) 

3c. Tylvalosin (acetylisovaleryltylosin) X PO 

3d. Tulatromycin X X Inj. 

3e. Gamitromycin X Inj. 

4. Tetracykliner 

4a. Oxitetracyklin X X Inj., Intra uterint, 

Per os 

4b. Doxycyklin X Per os 

5. Trimetoprim och sulfonamider 

5a. Trimetoprim och 

sulfadiazin/sulfadoxin 

6. Fluorokinoloner 

X X Inj. 

6a. Enrofloxacin X X Inj. 

6b. Danofloxacin X Inj. 

7. Pleuromutiliner 

7a. Tiamulin X Inj., Per os 

7b. Valnemulin X Per os 

11

Nötkreatur, vuxna djur 

Juverinfektioner och spenskador 

Ylva Persson, leg vet VMD 

Håkan Landin, leg vet Specialist i nötkreaturens sjukdomar 

Karin Persson Waller, leg vet VMD 

Etiologi 

Mastit är en multifaktoriell sjukdom. Åtskilliga faktorer hos kon samt i kons skötsel 

och omgivning kan leda till en ökad risk för juverinfektion med mikroorganismer 

(vanligen bakterier) och uppkomst av mastit. Kartläggningar i Sverige har fastslagit att 

penicillinkänsliga bakterier dominerar som etiologiskt agens. Vid de flesta fall av akut 

klinisk och subklinisk mastit isoleras grampositiva bakterier (framför allt 

stafylokocker och streptokocker), medan gramnegativa bakterier utgör en mindre del. 

Diagnostik 

Mastitdiagnostik baseras på noggrann anamnes, klinisk undersökning av juver och ko 

samt bakteriologisk undersökning av mjölkprov. I anamnesen bör en genomgång av 

kons celltalshistorik ingå. På grundval av diagnosen (klinisk eller subklinisk samt akut, 

kronisk eller exacerbativ) bedöms prognosen, vilken sedan är avgörande för 

behandlingsvalet. Praxis är att regelmässigt ta mjölkprov för bakterieodling vid fall av 

klinisk mastit. Dessa odlingar är mycket värdefulla för att avläsa trender på 

besättningsnivå samtidigt som eventuell terapisvikt vid enskilda fall kan hanteras 

rationellt. Vid subklinisk mastit rekommenderas att proverna sänds till ackrediterat 

laboratorium för bedömning. Vid bedömning av odlingsplattor görs en preliminär 

avläsning efter 16-24 timmars inkubation i 37°C medan slutavläsning görs efter 36-48 

timmars inkubation. Vid växt av stafylokocker görs penicillinastest vid första 

avläsningen. Vid terapisvikt kan prov skickas till laboratorium för 

resistensbestämning. 

Behandling 

Antibiotikabehandling under laktation bör i normalfallet enbart övervägas vid akut 

klinisk mastit. Rådgivning avseende mjölkningshygien, mjölkningsordning och 

gruppering samt stall- och foderhygien för att förhindra att ytterligare fall tillstöter i 

besättningen är däremot mycket viktig vid alla typer av mastit. 

Akut klinisk mastit 

Akut klinisk mastit ska åtgärdas så fort som möjligt. Vissa individer kan av 

djurskyddsskäl behöva avlivas omgående (ex. höggradig klinisk mastit med toxinemi 

eller gangrän). Om antibiotika ska sättas in nås i allmänhet bäst behandlingsresultat 

under bakteriernas snabba tillväxtfas. Djurägare bör därför informeras om vikten av 

tidigt insatta åtgärder. Eventuell antibiotikaterapi ska alltid kompletteras med 

understödjande behandling. Vilka understödjande åtgärder som vidtas bestäms för 

varje fall utifrån symtomens allvarlighet och förmodat inflammationsförlopp. 

Understödjande behandling kan exempelvis bestå av urmjölkning, juvermassage, 

behandling med oxytocin, vätska och NSAID* samt isolering och optimering av 

övervakning, liggkomfort, liggplats- och foderhygien samt näringsförsörjning. 

*Non Steroid Antiinflammatoric Drugs; verkar genom att hämma det s.k. COX enzymerna i inflammationskaskaden 

12

Antibiotikaval 

Om besättningsstatus rörande olika infektionsagens är okänd, eller om infektioner 

med grampositiva penicillinkänsliga bakterier dominerar i besättningen behandlas 

initialt med bensylpenicillin. Vid god besättningskännedom och dokumenterade 

problem med koliforma bakterier kan bensylpenicillin frångås som förstahandsval till 

förmån för nedanstående. 

Rekommendation vid grampositiva mikroorganismer (ej penicillinasbildande) 

Förstahandsval bensylpenicillin* 

Andrahandsval enbart understödjande (ej antibiotika) 

Rekommendation vid grampositiva mikroorganismer (penicillinasbildande) 

Förstahandsval enbart understödjande (ej antibiotika) 

Andrahandsval antibiotikum verksamt mot penicillinasbildande bakterier* 

Rekommendation vid gramnegativa mikroorganismer (E. coli)** 

Förstahandsval enbart understödjande (ej antibiotika) 

Andrahandsval fluorokinolon* 

Rekommendation vid gramnegativa mikroorganismer (Klebsiella spp.) 

Förstahandsval fluorokinolon* 

* Understödjande behandling tillkommer. Vanligen rekommenderas parenteral 

antibiotikabehandling. 

** Antibiotika endast vid höggradiga fall runt kalvning 

Behandlingsvalet ska alltid utvärderas och vid behov korrigeras vid avläsningen av den 

bakteriologiska odlingen. 

Preliminäravläsning efter 16-24 timmar: 

Utebliven bakterieväxt Fortsätt inledd behandling om bensylpenicillin använts; 

om antibiotikabehandling mot gramnegativa agens 

inletts sätts denna behandling ut 

Förväntad bakterieväxt Fortsätt inledd behandling 

Oväntad bakterieväxt Byt eventuellt preparat om djuret fortfarande har 

kliniska symtom 

Slutavläsning efter 36-48 timmar: 

Utebliven bakterieväxt Sätt ut inledd behandling 

Förväntad bakterieväxt Fortsätt inledd behandling 

Oväntad bakterieväxt Byt eventuellt preparat om djuret fortfarande har 

kliniska symtom 

Behandlingstider (i de fall antibiotika ges): 

S. aureus 5 dagar (kan vid behov förlängas en till två dagar 

om de kliniska symtomen i juvret förbättrats men 

ännu inte är helt tillfredställande) 

S. uberis 5 dagar 

Övriga grampositiva agens 3 - 5 dagar utifrån klinik och besättning 

Gramnegativa agens 3 dagar 

13

Om djuret inte svarar på antibiotikabehandling trots till synes rätt antibiotikaval, 

korrekt dos och korrekt utförd behandling ska den bakteriella diagnosen verifieras på 

ett ackrediterat laboratorium. Den isolerade bakteriestammen bör dessutom testas för 

känslighet för antibiotika. Behandlingsresultat avseende celltal och klinik bör alltid 

följas upp efter en månad. Vid denna uppföljning avgörs preliminärt långsiktig 

prognos för det aktuella djuret. Resultatet ingår även i bedömningsunderlaget för 

behandlingsbarheten vid framtida recidiv för djuret ifråga och vid fall av mastit hos 

andra djur i samma besättning. 

Exacerbativ och kronisk klinisk mastit 

Kor med exacerbativ eller kronisk klinisk mastit har i allmänhet tveksam prognos med 

låg behandlingseffekt av antibiotika. Djur som är så sjuka att behandling med 

antibiotika av djurskyddsskäl bedöms indicerat för att eliminera tillstånd med 

höggradig allmänpåverkan och kraftig smärta ska dock skyndsamt behandlas med de 

läkemedel som finns att tillgå. I de flesta av dessa fall kan dock önskad lindring nås 

enbart med hjälp av understödjande behandling. Anvisningar för vidare hantering av 

djuret ges till djurägaren. Utslagning rekommenderas på kort eller medellång sikt. 

Subklinisk mastit 

Om möjligt bör kor med kronisk subklinisk mastit slås ut. Detta bör göras skyndsamt 

vid penicillinasproducerande S. aureus, och snarast möjligt vid penicillinkänslig S. 

aureus eller S. agalactiae. I väntan på utslagning ska djur med kronisk subklinisk 

mastit grupperas för sig. Det kan vara aktuellt att sinlägga angripen juverdel. 

Antibiotikabehandling av subklinisk mastit bör utföras under sintiden (se nedan). 

Behandling av spenskador 

En skadad spenspets bör ges möjlighet att ”vila”. Om inte mjölkningen upphör direkt 

när skadan skett är sannolikheten för mastit inom några dagar hög. Vid spenskador 

bör mjölken CMT-undersökas och mjölkprov för bakteriologisk undersökning tas. 

Skadans omfattning avgör val av behandlingsmetod; mycket kraftiga skador kan 

behöva antibiotikabehandlas oavsett CMT och bakteriologi. Följande riktlinjer för 

CMT-undersökning och odlingssvar kan ligga till grund för behandlingsval: 

CMT 1-2 utan växt av bakterier eller med växt av lågpatogent agens: I besättningar 

med god juverhälsa får spenen vila under 7-10 dagar utan vare sig lokal eller allmän 

antibiotika. 

CMT 3 utan växt av bakterier: I besättningar med god juverhälsa får spenen vila under 

7-10 dagar med lokal eller allmän antibiotikabehandling 

CMT 4-5 med ingen eller lindrig växt av bakterier: Spenen måste mjölkas under 

läkningstiden och behov av antibiotikabehandling avgörs utifrån det enskilda fallet 

Riklig växt av bakterier oavsett CMT: Spenen kan inte vila utan måste mjölkas, 

åtminstone under läknings- och behandlingstiden för spenskadan. Eventuell 

antibiotikabehandling avgörs utifrån det enskilda fallet 

14

Sintidsbehandling 

Sintidsbehandling med intramammär antibiotika ges direkt efter den sista 

urmjölkningen och efter noggrann rengöring av spenspetsen. Användning av 

långtidsverkande preparat rekommenderas om kalvning beräknas ske efter mer än sex 

veckor. Alla fyra juverdelar ska alltid behandlas. Även under sintiden är det viktigt att 

gruppera korna efter juverhälsoklass (JHKL). Effekten av behandling ska följas upp 

vid kalvning och under kommande laktation. Följande riktlinjer kan utgöra grund för 

rationell sintidsbehandling: 

Kor i JHKL 0-2 ges ingen sintidsbehandling 

Kor i JHKL 3-4 eventuell sintidsbehandling (celltal och odlingsfynd avgör) 

Kor i JHKL 5-8 sintidsbehandling oavsett celltal och odlingsfynd 

Kor i JHKL 9 sintidsbehandlas inte på grund av dålig prognos 

Förstahandsval Långtidsverkande preparat innehållande bensylpenicillin i 

kombination med en aminoglykosid 

Hög och/eller avvikande antibiotikaförbrukning 

En årlig antibiotikabehandlingsincidens för mastit på besättningsnivå överstigande 25 

procent är hög. I förekommande fall ska en juverhälsoutredning genomföras och 

lämpliga profylaktiska åtgärder för att varaktigt minska sjuklighet och 

antibiotikaförbrukning på gården ska föreslås. Om andelen antibiotikabehandlingar 

med bensylpenicillin vid mastit är lägre än 70 procent och dokumentation till stöd för 

preparatvalet saknas, avviker antibiotikavalet från rådande praxis. Ansvarig veterinär 

skall då föreslå lämpliga åtgärder som skyndsamt och varaktigt medför att 

preparatvalet vid mastitbehandling följer grundprinciperna i dessa riktlinjer. 

Infektioner i reproduktionsorganen 

Hans Gustafsson, leg vet VMD 

Inledning 

Bakterier invaderar livmodern i samband med kalvning i varierande grad. De flesta 

infektioner i födslovägarna har dock eliminerats inom 4-5 veckor efter kalvning, för 

kor med kvarbliven efterbörd efter ytterligare någon vecka. I stort sett alla djur med 

kvarbliven efterbörd har bakterier i livmodern första tiden post partum. Vanliga 

bakterier är Fusobacterium necrophorum, Arcanobacterium pyogenes, Escherichia 

coli och Streptococcus spp. Kvarstående infektioner i livmodern utöver denna period 

är tillstånd där effekten av behandling i allmänhet är dålig, varför profylax är särskilt 

viktig. Åtgärder för att främja en god immunstatus hos kon runt kalvningen är därmed 

centrala. Viktiga förebyggande åtgärder är att undvika svåra kalvningar (välja tjur med 

goda kalvningsegenskaper – särskilt viktigt för kvigor), ha god foderstyrning och 

tillvänjning av det dräktiga djuret inför kalvning, ha god hygien på kalvningsplatsen 

samt övervaka kalvningen (utan att ge överdriven kalvningshjälp, som kan öka 

införandet av skadliga bakterier i livmodern). 

15

Diagnostik 

Det är viktigt att skilja mellan kontaminering av livmodern med bakterier, som i viss 

mån får anses vara ”normalt” och som orsakar orena flytningar den första tiden efter 

kalvning, och en kvarstående infektion efter det att den normala 

självläkningsprocessen kan antas vara avslutad. 

Akut metrit 

Akut metrit är en allvarlig infektion som omfattar endometrium, submucosa, 

muscularis och serosa dvs. djupare lager i livmodern. Sjukdomen uppträder första 

veckan efter kalvning och djuret har feber (>39,5°), stört allmäntillstånd och ofta 

rödrosa illaluktande flytningar. Infektionens förlopp är beroende av bakterieflora som 

i sin tur är beroende av besättningens hygien och smittryck. 

Endometrit och pyometra 

Endometrit är en ytligare infektion i endometriet som kännetecknas av katarralpurulent-mukopurulent 

flytning som inte upphört ca 4 veckor efter kalvning. 

Palpatoriskt är livmodern normal (grad 1) eller slapp och förstorad med förtjockad 

vägg (grad 2). Djuren har normalt allmäntillstånd och normal (ibland oregelbunden) 

brunst. Endometrit grad 3 (pyometra) kännetecknas av varansamling i livmodern, 

vanligen i samband med en sluten cervix. Kor med pyometra har i allmänhet ostört 

allmäntillstånd, men är dock anöstrala med kvarstående gulkropp. 

Kvarbliven efterbörd 

Kvarbliven efterbörd innebär att fosterhinnor inte avgår spontant inom 8-12 timmar 

efter kalvning. Kvarbliven efterbörd utgör en riskfaktor för livmoderinflammation, en 

orsak till nedsatt välbefinnande för många kor, och har omgivningshygieniska 

aspekter. Majoriteten av publicerade studier tyder dock på att kvarbliven efterbörd, 

om den avlossas eller inte, generellt inte påverkar den efterföljande fruktsamheten. 

Behandling 

Akut metrit 

Vid akut metrit behandlas djuret allmänt med antibiotika, i kombination med 

vätsketerapi och eventuellt NSAID*. Trots att såväl grampositiva som gramnegativa 

bakterier kan isoleras från akut metrit utgör bensylpenicillin förstahandsval av 

antibiotikum. Andrahandsval är antibiotika med bredare spektrum (ex. tetracyklin). 

Antibiotika med annat spektrum än bensylpenicillin kan behöva utgöra förstahandsval 

i besättningar där behandling med penicillin på grund av rådande bakterieflora 

tidigare visats ha otillräcklig klinisk effekt. Behandlingstiden är 5-7 dagar men 

förloppet kan vara mycket snabbt, varför kontinuerlig uppföljning av 

behandlingsresultatet är viktigt för en eventuell utsträckning av behandlingstid 

och/eller byte av preparat. 

Endometrit och pyometra 

Antibiotika har mycket begränsad effekt vid behandling av endometrit hos nötkreatur 

med opåverkat allmäntillstånd, varför sådan behandling bör undvikas. Kroppens 

självläkande processer bör i stället stimuleras genom god omvårdnad. Brunst är 

gynnsamt för läkningsprocessen och hormonellt framkallande av brunst genom 

behandling med prostaglandin kan vara ett gott behandlingsalternativ. Om tecken på 

endometrit i form av orena flytningar påvisas mer än fyra veckor efter kalvning 

behandlas djuret således med prostaglandin (vid behov upprepat efter 10-14 dagar). 

*Non Steroid Antiinflammatoric Drugs; verkar genom att hämma det s.k. COX enzymerna i inflammationskaskaden 

16

Prostaglandinbehandling rekommenderas även vid pyometra för att åstadkomma 

tömning av livmodern; läkningsfrekvensen med denna behandling är mycket hög. 

Kvarbliven efterbörd 

Den vanligaste behandlingsregimen i dag är konservativ behandling med samtidig 

daglig kontroll av kroppstemperatur, aptit och allmäntillstånd. Vid kroppstemperatur 

överstigande 39,5° och påverkat allmäntillstånd allmänbehandlas med 

bensylpenicillin under 3-5 dagar. Lokal antibiotikabehandling har begränsat positiv 

effekt och kan ha en negativ, etsande effekt på livmoderslemhinnan. Manuell 

avlossning av efterbörd är inte påkallat utan tvärtom kontraindicerat i de fall 

fosterhinnorna sitter fast. 


En årlig behandlingsincidens med antibiotika för livmoderinfektioner på 

besättningsnivå på 4 procent eller mer anses med dagens kunskapsnivå vara hög och 

utgör därmed ”larmgräns”. Cefalosporiner ska inte användas, och en alltför stor andel 

behandlingar med tetracyklinpreparat (mer än 50 procent) bör bli föremål för 

uppföljning av besättningsveterinären i samråd med specialist. 

Infektioner i rörelseapparaten 

Christer Bergsten, leg vet VMD 

Klövspaltflegmon 

Inledning 

Klövspaltflegmon debuterar akut med hälta, vanligen begränsad till ett ben, feber och 

nedsatt allmäntillstånd. I klövspalten ses svullnad och rodnad som senare övergår i 

fissurer med illaluktande var. Sjukdomen uppträder vanligen sporadiskt, ibland dock 

endemiskt eller som utbrott i djurgrupper, då troligen beroende på samverkan av 

predisponerande faktorer. Införande av ny smitta till en grupp djur är en viktig 

riskfaktor, liksom bristande hygien och skador i klövspalten (traumatiska såväl som 

infektiösa). Inköp av djur från andra besättningar innebär en stor risk för införande av 

ny smitta. Primärt bakteriellt agens är Fusobacterium necrophorum, en allmänt 

förekommande opportunistisk patogen; flera andra bakterier påvisas dock ofta. 

Bakteriologisk provtagning kan vara relevant vid utbrott för att fastställa biotyp av F. 

necrophorum. Vid utbrott skall predisponerande faktorer åtgärdas. För att hindra 

vidare smittspridning bör drabbade djur isoleras under läkningstiden. Drabbade djur 

utvecklar immunitet varför ett visst smittryck också minskar risk för utbrott inom 

besättningen. I mjölkbesättningar kan det således vara bra om ungdjur exponeras för 

befintlig smitta hos de äldre djuren och därmed immuniseras passivt. 

17

Behandling 

Förstahandsval vid behandling är allmänbehandling med bensylpenicillin under 3-5 

dagar. För att kunna följa sjukdomsförloppet, underlätta behandlandet och minimera 

kontaminering av omgivningen bör sjuka djur hållas avskiljda. Om svårtillgängliga 

djur insjuknar kan det vara indicerat att använda preparat med långtidsverkan (ex. 

långtidsverkande oxitetracyklin). Vid lindriga fall kan konservativ behandling 

(sårtoalett) vara nog. Vid sådan behandling bör försiktighet vidtas för att inte 

infektionen ska kvarstå alternativt spridas. Inadekvat eller för sent insatt behandling 

kan resultera i spridning till klövleden. Infektion i klövleden kan vara svår att 

behandla med enbart allmän antibiotika; leden kan behöva spolas eller dräneras, 

alternativt kan berörd klöv amputeras förutsatt att den andra klövhalvan är frisk. 

Hasledsinfektion 

Inledning 

Hasskador orsakas primärt av bristfälliga liggplatser och den initiala skadan är 

traumatisk. Området kring leden svullnar därpå utan att själva leden behöver vara 

infekterad. Svullnaden kan vara mycket kraftig utan att allmäntillståndet nedsätts. Om 

processen infekteras blir kon halt och får feber. Vanliga infektionsagens är 

Arcanobacterium pyogenes och Staphylococcus spp. 

Behandling 

Infektioner som ger hälta och feber med lymfangit behandlas allmänt med antibiotika; 

bensylpenicillin är förstahandsval. En inkapslad infektion, kan vara opåverkbar för 

allmän antibiotikabehandling och behöva dräneras. Dålig prognos för tillfrisknande 

om inte liggplatsen förbättras radikalt och tillgång till djupströ eller betesmark 

erbjuds. 

Polyartrit 

Inledning 

Polyartrit hos unga kalvar är i allmänhet sekundär till navelinfektioner eller sepsis. 

Polyartrit efter navelinfektion orsakas ofta av A. pyogenes, stafylokocker eller 

streptokocker, medan E. coli dominerar när ledinfektionen är en följd av sepsis. 

Behandling 

Tidigt insatt allmän antibiotikabehandling under lång tid (14 dagar) är nödvändigt för 

terapisvar. Val av antibiotikum görs med utgångspunkt i relevant infektiöst agens, 

hänsyn måste också tas till förmågan att nå infekterade leder vid allmänbehandling. 

Dock är behandlingsresultatet är ofta nedslående, sannolikt beroende på att 

behandling sätts in för sent. Vid misstanke om infektion med gramnegativa bakterier 

kan trimetoprim/sulfa användas. Som komplement till antibiotika rekommenderas 

behandling med NSAID* för att lindra de kliniska symtomen och dämpa den 

inflammatoriska reaktionen. Vid infektion i enstaka ledavdelningar kan urspolning av 

inflammatoriskt exsudat ur ledavdelningen övervägas. 

*Non Steroid Antiinflammatoric Drugs; verkar genom att hämma det s.k. COX-enzymerna i inflammationskaskaden 

18

Sekundärt infekterade skador i klövkapseln 

Inledning 

Skador i klövkapseln såsom sår i klövsulan, vita linjen eller tån orsakas primärt inte av 

infektiösa processer. Dessa skador läker utan antibiotikabehandling om de upptäcks i 

tid, friläggs/dräneras och avlastas med klots på den friska klövhalvan. Underlåten, för 

sent insatt eller inadekvat behandling av dessa skador kan leda till mer komplicerade, 

nekrotiska, sekundärt infekterade inflammatoriska processer som kan bli djupgående 

och involvera djupa böjsenan, strålbensbursan och/eller klövleden, och även ge en 

kraftig cellulit i fotens nedre delar. 

Behandling 

Generellt gäller att komplicerade, sekundärt infekterade klövhornsskador läker 

långsamt och prognos för tillfrisknande är dålig. Utöver ovanstående primära 

behandling förbättras prognosen endast marginellt genom allmän 

antibiotikabehandling. Om behandling ändå är aktuell, förhöjd kroppstemperatur, är 

bensylpenicillin förstahandsval. Vid infekterad strålbensbursa/klövled kan denna 

dräneras genom radikal resektion. Ett vanligare alternativ är att amputera berörd 

klövhalva förutsatt att den korresponderande klövhalvan är frisk. 

Digital dermatit 

Inledning 

Digital dermatit (DD)är ett sårigt, blödande eksem som ömmar vid beröring och kan 

ge hälta. DD ses på en eller flera klövar samtidigt men är vanligast på bakklövarna, 

skadorna ses oftast i karleden i anslutning till klövspaltens bakre del men även i 

klövspalten, runt kronranden, på ballarna, och i sällsynta fall upp till lättklövarna. 

Sjukdomen utgör ett besättningsproblem. Etiologin är inte fullt klarlagd även om det 

förefaller som att spiroketer spelar en central roll. Ohygienisk klövmiljö förefaller vara 

en förutsättning för infektion och skadorna kan självläka med förbättrad hygien. 

Behandling 

Spiroketer som isolerats vid DD är känsliga för alla i laboratoriestade antibiotika men i 

kliniken används framförallt oxi- eller klortetracyklin som lokal, individuell 

behandling i för ändamålet tillgänglig sprayberedning. Behandling är viktig av 

djurskyddsskäl för det enskilda djuret samt för att sänka smittrycket eftersom inte 

immunitet utvecklas. Lokal antibiotikabehandling av hela besättningen eller isolerad 

grupp av djur bör endast vidtas i samband med sanering av stallsektion eller 

besättning och samtidigt med att man vidtar omfattande hygieniska åtgärder för att 

erhålla smittfrihet på lång sikt. 


En årlig behandlingsincidens med antibiotika för infektioner i rörelseapparaten på 

besättningsnivå överstigande 5 % får med dagens kunskap anses hög och kan tills 

vidare tjäna som larmgräns. Svenska undersökningar har inte påvisat 

penicillinresistens hos bakterier som orsakar infektioner i rörelseapparaten hos vuxna 

nötkreatur. Därför finns ingen medicinsk indikation för behandling med 

bredspektrumantibiotika. Besättningar där tetracykliner eller cefalosporiner används 

bör således bli föremål för uppföljning av besättningsveterinären. 

19

Nötkreatur, kalvar & ungdjur 

Anita Jonasson, leg vet 

Navelinfektioner 

Inledning 

Infektioner via naveln sker hos unga kalvar. Infektionens förlopp varierar och symtom 

kan ibland ses först när kalven blir något äldre. Hos nyfödda kalvar kan dessa 

infektioner även ge upphov till sepsis och spridning till andra delar som leder eller 

lungor. Vanliga agens är opportunistiska patogener såsom Staphylococcus spp. eller A. 

pyogenes, eventuellt som blandinfektioner. Vid besättningsproblem bör kalvar 

obduceras för att klarlägga orsaken. Bakteriologisk diagnostik är då av värde. 

Behandling 

Då flera agens är tänkbara och etiologisk diagnostik knappast är möjlig in vivo bör 

allmänbehandling i första hand ske med penicillin och i andra hand med till exempel 

trimetoprim/sulfonamid, 

Sepsis 

Inledning 

Hos nyfödda kalvar kan infektioner via navlen ge upphov till sepsis med akuta 

dödsfall. Sepsis kan även följa peroral infektion, särskilt om denna sker före intag av 

råmjölk. Bakteriemi kan ge sekundära infektioner i till exempel leder eller lungor. 

Vanliga agens är opportunistiska patogener såsom E. coli, Staphylococcus spp. eller A. 

pyogenes, eventuellt som blandinfektioner. Vid besättningsproblem med akuta 

dödsfall hos späda kalvar bör dessa obduceras för att klarlägga orsaken. Bakteriologisk 

diagnostik är då av värde. 

Behandling 

Det är av stor vikt att behandling sätts in tidigt. Då flera agens, såväl grampositiva som 

-negativa, är tänkbara och etiologisk diagnostik knappast är möjlig in vivo bör 

allmänbehandling i första hand ske med trimetoprim/sulfonamid, i andra hand 

kinoloner. Understödjande behandling med vätska och mjölk/mjölkersättning skall 

ges. 

Infektioner i tarmkanalen 

Inledning 

De vanligast förekommande infektionsorsakerna vid kalvdiarré är rotavirus och 

kryptosporidier. Bakteriella infektioner, som E. coli F5 påvisas endast i en liten andel 

av fallen. Koccidios kan i vissa besättningar orsaka diarré på stall och bete. Vid diarré 

hos kalvar med hög morbiditet eller mortalitet bör orsaken fastställas genom 

utredning av faktorer i miljö, skötsel, utfodring samt genom påvisande av eventuellt 

etiologiskt agens (obduktion, träckundersökningar, serologi). Diagnostik är särskilt 

påkallat vid misstänkt terapisvikt. Profylaktiska åtgärder baseras på etiologin. Vid 

besättningsproblem med diarré hos kalvar under mjölkperioden riktas profylaktiska 

åtgärder i allmänhet mot att tillförsäkra en adekvat råmjölksgiva och utfodring samt 

hygieniska åtgärder och skötsel. Vaccination har endast provats i ett fåtal svenska 

besättningar; effekten är inte utvärderad. Salmonella är en viktig orsak till kalvdiarré i 

20

många länder, och förekommer även i Sverige. Vid misstanke skall veterinär enligt 

zoonoslagen vidta åtgärd för att utreda orsaken. 

Behandling 

Rutinmässig antibiotikabehandling av okomplicerade kalvdiarréer ska inte ske. 

Peroral dihydrostreptomycinbehandling bör användas restriktivt. Allmänbehandling 

med antibiotika bör förbehållas konstaterade bakteriella infektioner samt fall med risk 

för sekundärinfektion eller sepsis. Preparat med effekt mot gramnegativa infektioner 

bör användas: Förstahandsval är trimetoprim/sulfonamid och andrahandsval 

kinoloner. Behandlingstiden bör vara minst 3 dagar. Sjuka kalvar bör isoleras för att 

minska smittspridning samt för att kunna ge kalven en anpassad miljö (dragfritt och 

gärna uppvärmt). Mjölkgivan ska bibehållas för att undvika energibrist hos kalven. I 

samtliga fall av diarré ska djuret tillförsäkras fullgod vätsketillförsel - peroral 

elektrolyt-/näringslösning i tillräcklig mängd eller, i allvarliga fall, parenteral tillförsel 

av balanserad infusionslösning. Understödjande behandling med NSAID* kan bidra 

till att reducera kliniska symtom. 

Infektioner i luftvägarna 

Inledning 

Lunginflammationer är i de flesta fall orsakade av infektioner, primärt virus. I Sverige 

är parainfluensa-3 virus, bovint respiratoriskt syncytialt virus (BRSV), samt bovint 

coronavirus vanligast. Med undantag för BRSV förlöper viroserna i allmänhet 

subkliniskt eller med lindriga kliniska symtom. Viroserna kan bana väg för bakterier 

såsom Mannheimia haemolytica, Pasteurella multocida, Histophilus somnus och 

Arcanobacterium pyogenes. I en svensk fältundersökning var Pasteurella spp. helt 

dominerande bakteriella agens. Lungmask kan orsaka pneumoni hos betesdjur och 

sekundärinfektion med opportunistiska bakterier kan ge grava akuta pneumonier. 

Etiologisk diagnostik är av värde vid utredning av besättningsproblematik. Döda 

kalvar bör obduceras och eventuella isolerade bakteriers känslighet för antibiotika 

undersökas. Virus som orsak till pneumoni kan undersökas genom serologisk 

undersökning av parade blodprov. BRSV kan även undersökas med PCR-diagnostik på 

nässvabbsprover. Förekomst av bakteriella infektioner kan göras med hjälp av 

nässvabbprover eller sköljprover från de nedre luftvägarna. Det är av särskild vikt att 

diagnostiska undersökningar företas vid misstanke om terapisvikt. Vaccination mot 

pneumoni görs i stor utsträckning utomlands, men effekten av det vaccin som finns 

registrerat är inte dokumenterad för svenska förhållanden. Användning av antibiotika 

i profylaktiskt syfte innebär stor risk för utveckling av resistens hos bakterier och ska 

inte utföras. 

Behandling 

Sjuka djur bör om möjligt isoleras och ges understödjande behandling (vätsketillskott 

och tillskottsvärme) vid behov. Att behandling sätts in tidigt är avgörande för 

prognosen. Pneumoni hos kalv behandlas med antibiotika under 5-7 dagar och 

inflammationshämmare (NSAID). Förstahandsval är bensylpenicillin; Andrahandsval 

är antibiotikum med bredare spektrum som tetracyklin, amoxicillin, kinoloner eller 

trimetoprim/sulfonamid. Om djur som är svårtillgängliga för behandling insjuknar 

kan preparat med långtidsverkan vara indikerade och bensylpenicillin är 

förstahandsval även då. 


21

Gruppmedicinering 

Vid ett häftigt sjukdomsförlopp då många djur i en besättning insjuknar under kort tid 

(en tumregel är om mer än 25-30 procent av djuren insjuknar under tre dagar), som 

kan ses vid utbrott av BRSV, kan så kallad metafylax tillgripas. Detta innebär att alla 

djur i en grupp behandlas samtidigt oavsett kliniskt tillstånd. Strategisk metafylax 

leder sannolikt inte till någon ökning av den totala förbrukningen av antibiotika i 

samband med ett utbrott av luftvägsinfektion. Tillämpningen är dock inte 

invändningsfri och får inte användas som en rutinmässig åtgärd. För metafylaktisk 

behandling av kalvar under mjölkperioden kan tetracyklin för inblandning i mjölk 

eller mjölkersättning användas. För äldre djur kan långtidsverkande 

injektionspreparat användas. Vid denna typ av utbrott kan behandling med substanser 

där bara en behandling krävs (tulatromycin och gamitromycin) vara berättigat. 

Gris 

Maria Lindberg, leg vet Specialist i grismedicin 


Infektioner i mag-tarmkanalen 

Inledning 

Under den första levnadsveckan orsakas diarréer oftast av en enskild mikrob och kan 

därmed förebyggas genom vaccination av suggor. Från och med två till tre veckors 

ålder kompliceras bilden av andra infektioner och att dessa smittämnen samverkar. 

Avvänjningsdiarréer utgör ett sådant syndrom, även om de oftast associeras med E. 

coli. Diarré förekommer även hos tillväxtgrisar och slaktgrisar, då ofta associerade 

med Brachyspira spp eller Lawsonia intracellularis. Även dysenteri, orsakat av 

Brachyspira hyodysenteriae, och parasitärt betingade diarréer, liksom diarréer med 

multifaktoriell bakgrund kan förekomma. Infektion med salmonella är ovanligt i 

Sverige, men skall inte uteslutas som orsak. Nationella övervakningssystem finns 

gällande salmonella, E. coli och Brachyspira spp. 

Subkliniska mag-tarmstörningar orsakar tillväxtdepression och ojämn tillväxt inom 

kullarna. Prevalensen ”pellar 1 ” ökar efter avvänjning och ibland kan sekundära 

effekter ses i form av respirationssjukdomar. I samband med besättningsproblem bör 

etiologin fastställas genom laboratorieanalyser. 

Spädgrisdiarré 

Diagnos 

Spädgrisdiarré uppträder under grisens första levnadsdygn. Dominerande agens är E. 

coli eller Clostridium perfringens typ A. Grisarna uppvisar tidigt tecken på nedsatt 

allmäntillstånd och avmagring. Ryggraden blir framträdande och vid tryck över buken 

rinner den tunna avföringen ut. Ofta drabbas större delen av kullen och dödligheten är 

1 Gris med kronisk infektion som inte växer normalt 

22

hög. Bakteriologisk diagnos rekommenderas för att dokumentera infektionen, gärna 

kompletterad med resistensundersökning. 

Behandling 

En omedelbar insatt behandling är avgörande. Erbjud grisarna en elektrolytlösning för 

att motverka dehydrering. Trimetoprimsulfa parenteralt bör väljas i första hand. Vid 

terapisvikt kan andra verksamma substanser sättas in efter utförd 

resistensundersökning. Enrofloxacin skall aldrig användas utan föregående 

resistensundersökning. I de fall diarrén kan antas vara orsakad av clostridier kan 

bensylpenicillin vara ett lämpligt val. Då mer än 10 % av kullarna behandlas med 

antibiotika bör orsaken utredas. Kontrollera även suggans hälsa. Dålig digivning med 

bristande råmjölksupptag som följd av grisningsfeber påverkar grisens magtarmstatus. 

Förebyggande åtgärder 

Smågrisarna skyddas mot spädgrisdiarré genom att suggan vaccineras inför varje 

grisning och det är viktigt att suggan har en fungerande digivning så att alla smågrisar 

får tillgång till råmjölk. 

Tillräcklig tomtid i stallet med tvätt desinfektion och upptorkning är viktig för att 

hindra smittspridning mellan grisningsomgångarna. Bra klimat i boxen med en varm 

och dragfri smågrisgömma gör att de nyfödda grisarna inte utsätts för onödiga 

energiförluster. 

Treveckorsdiarré och avvänjningsdiarré 

Diagnos 

Treveckorsdiarré kan associeras till förekomst av bakterier (främst E. coli), 

parasiter (främst Isospora suis) eller virus (exempelvis rotavirus), men även andra 

infektionsämnen kan noteras. I. suis och rotavirus kan förekomma även utan att 

kliniska problem ses. 

Avvänjningsdiarré uppträder oftast 5 till 14 dagar efter att smågrisen avvants från 

suggan och associeras ofta med fynd av E. coli. Sjukdomsförloppet kan variera, allt 

från ett subkliniskt till ett perakut förlopp med fatal utgång. Ödemsjuka är en perakut 

form av infektion under samma period med verotoxinproducerande E. coli. Den är 

ofta fatal och döden kan inträffa utan föregående kliniska symptom på sjukdom. 

Bakteriologisk diagnos rekommenderas för att dokumentera infektionen, gärna 

kompletterad med resistensundersökning. Om ödemsjuka misstänks skall detta anges 

på remissen. 

Behandling 

Treveckorsdiarré För E. coli-relaterade diarréer, se spädgrisdiarréer. För diarréer 

orsakade av virus finns idag inga effektiva läkemedel. Besättningsproblem orsakade av 

I. suis behandlas förebyggande. Se förebyggande åtgärder. 

Avvänjningsdiarré Den initiala åtgärden vid diarré i boxen hos nyavvanda grisar är 

borttagande av foder eller kraftigt minskad fodergiva under ett dygn. Givan ska 

23

därefter försiktigt ökas till önskad nivå. Den minskade fodergivan kompletteras med 

vätskeersättning i form av elektrolytlösning. Strötilldelningen kan kompletteras med 

torv för en normaliserad tarmperistaltik och förbättrad hygien i boxen. Om diarrén 

inte kan hävas med dessa åtgärder behandlas individuella grisar i första hand med 

trimetoprimsulfa parenteralt. Enrofloxacin skall aldrig användas utan föregående 

resistensundersökning. Då mer än 10 % av kullarna behandlas med antibiotika bör 

orsaken utredas. Vid allvarliga fall kan gruppbehandling med antibiotika övervägas. Se 

strategier för gruppbehandling. 


Avvänjningen innebär en stor belastning för den unga och outvecklade grisen. Grisens 

ålder och vikt har betydelse. En förlängning av diperioden kan vara positiv för de 

kullar som föds sent i en grisningsomgång. Andra faktorer är god hygien, värme och 

foderkvalité. Även fodrets sammansättning är viktigt. Omgångsuppfödning med tvätt, 

desinfektion och påföljande upptorkning av boxen minskar smittrycket och ger goda 

förutsättningar för ett bra klimat i boxen. Vid återkommande problem med 

avvänjningsdiarré kan zinkoxid blandas i fodret i förebyggande syfte. Se strategier för 

gruppbehandling. 

Generella förebyggande insatser inklusive fodersammansättning och fodertilldelning 

är särskilt viktigt vid ödemsjuka. Förloppet kan vara så snabbt att behandling inte 

hinner sättas in och prognosen när behandling hinner sättas in är dålig. Vaccinering 

mot ödemsjuka har prövats med begränsad framgång. Det saknas för närvarande 

registrerade vaccin mot ödemsjuka i Sverige. 

Diarré under tiden i tillväxt- och slaktgrisstallet 

Diagnos 

Diarré under senare delen av tillväxttiden och under slaktgristiden kan ha olika 

orsaker. Provtagning bör ske av grisar med diarré, dock inte ”pellar”. 

Grisar med blodiga diarréer ska alltid provtas bakteriologiskt med frågeställning 

grisdysenteri. Brachyspira spp. och Lawsonia intracellularis kan orsaka kliniska 

problem var för sig men förekommer ofta som blandinfektioner. För rätt diagnos och 

behandling bör den kliniska bilden kompletteras med obduktion med bakteriologisk 

odling eller PCR-diagnostik på träck. Diarré orsakad av E. coli kan också medföra 

tarmstörningar, ofta som följd av hastiga foderbyten. 

Parasitärt orsakade diarréer associeras med grovtarmsparasiter. 

Behandling 

I samtliga fall av diarré skall djuret tillförsäkras en fullgod vätsketillförsel. 

Vid grovtarmsinfektioner orsakade av Brachyspira spp. utgör i dagsläget 

pleuromutiliner eller eventuellt tylosin de enda verksamma substanserna. Vid 

påvisande av B. hyodysenteriae skall målsättningen vara att sanera besättningen. 

Vid infektioner med Lawsonia intracellularis utgör förstahandsvalet tylosin. 

Klortetracyklin utgör andrahandsval men bör inte användas utan fastställande av 

agens. L. intracellularis är känslig för tiamulin. Användningen av tiamulin bör dock 

24

egränsas till behandling mot Brachyspira spp. efter bakteriologisk diagnos och 

resistensundersökning. Tiamulin ska bara användas när andra alternativ saknas. En 

alltför okritisk användning ökar risken för resistensutveckling och kan leda till en 

situation där det inte finns några verksamma substanser, vilket skett i flera länder i 

Europa. Vid E. coli-associerade diarréer utgör trimetoprimsulfa förstahandsval. 

Enrofloxacin skall aldrig användas utan föregående resistensundersökning. 


God hygien, värme och foderkvalité är viktigt vid insättning. Omgångsuppfödning med 

tvätt, desinfektion och påföljande upptorkning av boxen minskar smittrycket och 

förbättrar förutsättningarna för ett gott boxklimat. Ju äldre grisen blir desto mer 

oberoende av värme blir den. Sommartid kan värmen till och med leda till försämrad 

boxhygien av grisar som söker kyla. 

Påvisas Brachyspira hyodysenteriae i en besättning skall detta föranleda sanering. En 

sanering innefattar tömning, tvättning och desinficering av samtliga stallar, och 

medicinering med tiamulin av samtliga livdjur innan de sätts in i de rena stallarna 

igen. Djur som skall gå till slakt eller förmedlas skall aldrig sättas tillbaka i de 

rengjorda stallarna. Saneringen skall planeras noggrant och helst genomföras 

sommartid. Den bör samordnas med en intensifierad bekämpning av gnagare. 

Sanering mot Lawsonia intracellularis och Brachyspira pilosicoli kan övervägas, men 

är svåra och kostsamma att genomföra. Risken är stor att besättningen återinfekteras 

genom ofullständig sanering eller återsmitta från inköpta djur. Det finns ett levande 

vaccin mot Lawsonia. 

Post-weaning multisystemic wasting syndrome, PMWS 

PMWS associeras till porcint circovirus typ 2 (PCV2). Vid problem kan infektionen 

förebyggas med vaccination av suggor och/eller den unga grisen. Det är inte indicerat 

att behandla kliniskt sjuka grisar med antibiotika om inte andra sjukdomar 

diagnostiserats. En eventuell antibiotikabehandling av grisar i besättningar med 

PMWS riktar sig därmed mot andra diagnostiserade infektioner. 


Inledning 

Luftvägsinfektioner hos gris är ofta bakteriellt orsakade men kan föregås eller 

kompliceras av virusinfektioner. De främsta primärpatogena bakterierna är 

Mycoplasma hyopneumoniae respektive Actinobacillus pleuropneumoniae. 

Luftvägsinfektioner förekommer främst under slaktgrisperioden men kan även drabba 

yngre grisar. Sekundärinfektioner är vanliga, framförallt med Pasteurella multocida. 

Toxinproducerande P. multocida ingår även i etiologin bakom nyssjuka. 

25

Diagnos 

Diagnostiken vid bakteriella luftvägsinfektioner baseras på obduktion eller serologisk 

undersökning av olika åldersgrupper av djur. Odling av M. hyopneumoniae är svår och 

tidskrävande. Isolering av A. pleuropneumoniae kan endast göras från affekterad 

lungvävnad i ett akut skede av infektionen. Då P. multocida är en vanlig orsak till 

sekundärinfektion även vid andra sjukdomar är serologi en olämplig som diagnostisk 

metod för denna bakterie. Bakterien bör istället odlas fram och eventuellt 

resistensbestämmas. För diagnosen nyssjuka måste toxinproducerande P. multocida 

påvisas, vilket sker genom odling från trynsvabbprov. Slakteriernas besiktningsfynd 

kan bidra med viktig information om hälsoläget i besättningen. 

Behandling 

Preparatvalet är inte enkelt; bakteriell diagnostik med resistensundersökning skall 

alltid övervägas där så är möjligt. Arbetet med luftvägsinfektioner i besättningar 

kräver ständig uppföljning. Vid allvarliga och utbredda symptom i avdelningen kan 

gruppbehandling med antibiotika övervägas. Se strategier för gruppbehandling. 

M. hyopneumoniae 

Infektioner med M. hyopneumoniae förlöper ofta med svag hosta i avdelningar med 

slaktgrisar. Andra kliniska tecken är mindre vanliga även om naiva djur kan insjukna i 

akut lunginflammation som kliniskt kan likna akut A. pleuropneumoniae-infektion. 

Infektioner orsakade av M. hyopneumoniae har vanligen ett kroniskt förlopp och 

behandlas endast undantagsvis med antibiotika. Infektionen sprids långsamt i 

besättningen och når ofta sin kulmen först vid tiden för slakt. Grisarna är oftast utan 

allmänpåverkan och förändringar i lungorna ses först vid slakt. 

Tillväxtgrisar kan infekteras och utveckla en torr hosta. Vid påverkat allmäntillstånd 

eller utbredda problem bör behandling inledas. Bensylpenicillin är inte verksamt mot 

mykoplasma. Även tylosin har dålig klinisk effekt. Förstahandsvalet är tetracyklin. M. 

hyopneumoniae är även känslig för pleuromutiliner. Substansen bör reserveras för 

behandling av Brachyspira hyodysenteriae infektioner, men kan användas strategiskt, 

t ex vid saneringar. Även enrofloxacin är verksamt mot M. hyopneumoniae. 

Användningen av enrofloxacin skall dock aldrig användas utan föregående 

resistensundersökning. 

A. pleuropneumoniae 

De kliniska symptomen vid infektion orsakad av A. pleuropneumoniae uppvisar stor 

variation, allt från avsaknad av kliniska symtom där lungförändringar i form av 

pleuriter ses först vid slakt till att grisarna insjuknar akut med hög rektaltemperatur 

>40, inapetens och hög dödlighet. Ofta ses då omfattande blödningar och 

fibrinutsvettningar på hjärtlungorganen vid slakt. Vid lindriga kliniska fall ses enstaka 

grisar med hosta, feber och inapetens. Dessa grisar kan med fördel behandlas 

individuellt med penicillininjektion. Möjligen kan dosen angiven av tillverkaren 

behöva höjas till 300 mg per 10 kg med en proportionell förlängning av karenstiden. 

Svårare fall då infektionen har stor spridning i en djurgrupp kan en gruppbehandling 

med tetracyklin vara indicerat. Den kan kompletteras med en NSAID behandling. Vid 

direkt livshotande fall kan behandling med enrofloxacin övervägas efter 

resistensundersökning . 

26

Pasteurella multocida 

Eftersom Pasteurella multocida utgör en vanlig sekundärpatogen riktas lämpligen 

behandlingen vid okomplicerade fall av lunginflammation in mot denna bakterie. 

Bensylpenicillin utgör därför förstahandsvalet. 

Även om de ovan nämnda bakterierna är de vanligaste orsakerna till 

lunginflammationer kan även andra agens förekomma. Behandling styrs av vilken 

bakterie som diagnostiseras och dess resistensmönster. 


För att förebygga luftvägsinfektioner rekommenderas strikt omgångsuppfödning i 

ålderssektionerade avdelningar enligt principen allt in, allt ut. Restgrisar från äldre 

grupper ska aldrig flyttas in i en avdelning med yngre djur. Miljöfaktorer som värme 

och luftkvalitet, ska vara optimala för såväl den nyinsatta grisen som den slaktfärdiga 

grisen i slaktgrisavdelningen. Temperaturen i stallet vid insättning bör vara 22°C. 

Efter halva uppfödningstiden bör temperaturen successivt sänkas till 15°C. Målet är att 

luftbytet ska ske i tillräcklig grad för att upprätthålla en god luftkvalitet. Tvätt, 

desinfektion, upptorkning och tomtid på minst 3 dygn utgör grunden för att en 

bibehållen god hälsa på besättningsnivå. 

Vaccin mot såväl M. hyopneumoniae som A. pleuropneumoniae finns tillgängliga. 

Därutöver finns modeller för att utrota infektioner (främst M. hyopneumoniae) på 

besättningsnivå. Målet med förebyggande åtgärder är att sänka smittrycket till ett 

minimum på besättningsnivå. 

Mastit hos sugga 

Inledning 

Det finns i huvudsak tre typer av inflammation hos suggor associerade till juvret. 

Grisningsfeber är en komplex sjukdom med multifaktoriell etiologi, som ofta drabbar 

juvervävnaden. Akut juverinflammation under digivningen drabbar enstaka 

juverdelar. Under sintiden förekommer en kronisk form av juverinflammation oftast i 

form av juverbölder. Alla tre typerna är bakteriellt orsakade men den medicinska 

behandlingen skiljer sig åt. 

Diagnos 

Grisningsfeber, även kallat difeber, är ett syndrom som går under beteckningen 

PHS (periparturient hypogalactia syndrome), eller MMA när det avser mastit, metrit 

och agalakti. Tidiga symptom är inapetens hos suggan och hungriga oroliga 

spädgrisar. Suggan har ofta en kraftigt förhöjd kroppstemperatur, >39,5°C, påverkat 

allmäntillstånd och ofta är båda juverraderna svullna och varma. Flytningar är en del 

av syndromet och förekommer då metrit är med i infektionsbilden. 

När det är fråga om mastit brukar den vanligtvis relateras till E. coli-bakterier. 

Omgivningsfloran antas infektera juvret via spenkanalerna och ge upphov till en akut 

lokalt och systemisk inflammatorisk reaktion. Även andra bakterier som streptokocker 

och stafylokocker har isolerats i samband med grisningsfeber. 

27

Mastit senare under digivningstiden och efter sinläggning drabbar ofta enstaka 

juverdelar utan systemiska tecken på infektion. Det bakteriella ursprunget till lidandet 

är ofta streptokocker och stafylokocker. Diagnos ställs genom palpation av suggans 

juver, vilket kan följas upp med bakteriell undersökning. 

En juverböld (juveraktinos) är en kronisk mastit. Diagnos ställs enklast genom 

palpation av ett urmjölkat eller sinlagt juver. Bölderna förekommer som 

böldomvandlade hela juverdelar eller som vindruvsliknande förhårdnader i klasar 

inbäddade i normal juvervävnad. Juverbölder innehåller en rik blandflora ur vilken 

anaeroba bakterier har isolerats, bland annat Arcanobacterium pyogenes. 

Behandling 

Vid grisningsfeber är en tidig diagnos och tidigt insatt behandling viktig. 

Ett första steg är att injicera suggan med oxytocin som stimulerar till mjölknedsläpp så 

att smågrisarna kan mjölka ur juvret. Oxytocinbehandlingen kan vid behov upprepas 

ett flertal gånger för att medverka till täta urmjölkningar. En högre dos än 

tillverkarens rekommendationer kan ge motsatt verkan. 

Ett andra steg är att lindra smärtan och minska svullnaden i juvret hos suggan genom 

behandling med ett NSAID* preparat som är registrerat för gris. Kortisonpreparat är 

vanskliga att använda utan samtidig antibiotikabehandling. 

Behandling med antibiotika kan ofta uteslutas vid lindriga former av grisningsfeber. 

Om suggans allmäntillstånd blir kraftigt påverkat och om rektaltemperaturen 

fortsätter att stiga trots insatt behandling med oxytocin och NSAID-preparat bör dock 

antibiotikabehandling sättas in. Förstahandsval av antibiotika vid grisningsfeber är 

trimetoprimsulfa. Vid behandlingssvikt i en besättning väljs lämplig antibakteriell 

substans efter utförd bakteriologisk odling av mjölkprover med 

resistensundersökning. 

En mastit under den senare delen av digivningen och efter sinläggning 

drabbar ofta enstaka juverdelar och påverkar sällan suggans allmäntillstånd. 

Svårigheten ligger i att kunna påvisa infektionen och behandla i tidigt skede. De 

aktuella bakterierna är som regel känsliga för bensylpenicillin. 

Suggor med juverbölder ska inte behandlas med antibiotika. Bakterierna i en redan 

utvecklad böld förblir opåverkade av en antibiotikakur på grund av att bakteriehärden 

är inkapslad och avskuren från blodförsörjning. Suggor med juverbölder ska därför 

slaktas. Om detta är omöjligt bör de isoleras under tiden fram till nästa grisning. 

Suggorna ska då skötas i sådan ordning att smitta hindras att spridas till suggor med 

friska juver. 


Grisningsfeber förekommer med en normal behandlingsfrekvens på runt 10 % av 

grisningarna. Hygienrutiner i grisningsboxen såväl som aspekter på foderhygien och 

vattenkvalité är faktorer som kan påverka frekvensen av grisningsfeber. En ökad 

frekvens av spädgrisdiarré och spädgrisdödlighet kan tyda på subklinisk 

grisningsfeber. Vid sådana tillstånd bör en kontroll av vatten liksom sinsugg- och 

digivningsfodrets innehåll och kvalité göras. Även utfodringsnormen bör ses över. 


28

Besättningsveterinären bör vara medveten om att en ökad behandlingsfrekvens kan 

vara en indikation på ett behov av genomgång av kriterier för insättande av 

medicinska behandlingar i besättningen. 

Mastit under den senare delen av digivningen och efter sinläggning förebyggs 

genom att suggor med allvarliga skador på spenar och juverdelar behandlas tidigt med 

antibiotika innan de utvecklats till kroniska skador. Dålig mjölkproduktion som följd 

av subkliniska mastiter kan leda till att de diande grisarna sargar spenar och juver i sin 

iver att stimulera till mjölknedsläpp. 

Hygienrutiner och smittskyddstänkande har en avgörande betydelse i arbetet att 

bekämpa juverbölder. Efter avvänjningen är suggorna känsliga då icke urmjölkade 

mjölkförande vävnader kan smittas via spenkanalen. Eftersom suggorna blandas vid 

avvänjningen bör en rutinpalpation av juvren innan avvänjningen utföras och suggor 

med juverbölder bör inte blandas med andra djur. Kompletterande juverpalpation kan 

utföras under seminering och brunstkontroll då den omgivande juvervävnaden är 

mjuk och bölder lättare kan palperas fram. Suggor med juverböld ska isoleras från 

friska suggor. Slakt rekommenderas i första hand. I annat fall bör suggan isoleras inför 

nästa grisning. 

Lång digivning (över 48 dagar) utgör en risk. Tänk därför på digivningslängdens hos 

den enskilda suggan istället för medellängden. Det är viktigt att behålla hullet på 

suggorna. Unga suggor kan skyddas genom att begränsa antalet diande grisar. 

Slipning av spädgrisars tänder kan vara befogat om suggan visar tecken på smärta i 

juvret, men ett flertal studier har visat att tandslipning kan vara kontraindicerat i 

arbetet att förhindra uppkomst av juverbölder. 

Infektioner i rörelseapparaten – ledinflammation 

Inledning 

Hälta är den vanligaste orsaken till behandling med antibiotika till diande grisar. Sett 

ur svenskt perspektiv så behandlas cirka var 10:e diande gris för hälta. De infektiösa 

artriterna hos diande smågrisar är som regel förknippade med infektion med 

streptokocker, stafylokocker eller E. coli men även Arcanobacterium pyogenes kan 

orsaka problem. 

Man bör i första hand inrikta hälsoarbetet i de smågrisproducerande besättningarna 

på att förebygga uppkomsten av skador på ben och andra orsaker till utvecklande av 

hälta. I både äldre och nyare studier har det visats att trots att grisar har behandlats 

med antibiotika mot ledinflammation så har de vuxit betydligt sämre än de friska 

obehandlade grisarna. 

Ledinflammationer hos äldre grisar (slaktgrisar) associeras oftast med grampositiva 

bakterier men Mycoplasma hyosynoviae kan förekomma som ett besättningsproblem. 

Rödsjuka, infektion med Erysipelothrix rhusiopathiae, kan i besättningar med 

utomhusproduktion vara ett hälsoproblem och i sådana besättningar bör vaccination 

övervägas. 

Diagnos 

75 % av alla grisar som behandlas mot hälta under smågrisperioden behandlades 

under de tre första levnadsveckorna. Symptom på ledinflammation är framför allt 

29

hälta, svullna och smärtande leder samt ibland förhöjd rektaltemperatur. I allvarliga 

fall med septikemi kan de visa tecken på slöhet och få en raggig hårrem. Det är viktigt 

att hitta de halta grisarna i ett så tidigt skede som möjligt för att insatt terapi skall vara 

så effektiv som möjligt och kroniska skador inte skall utvecklas. 

Hälta kan även bero på traumatiskt orsakade skador samt smärta beroende på att 

underlaget, golvytan, orsakar skador på klövens undersida som ömmar. En 

undersökning av grisarnas ben och klövar samt en mätning av rektaltemperaturen kan 

ge en uppfattning om vari problemet består. 

Behandling 

Den senaste genomförda studien av diande grisar med ledinflammation visade att 

Streptococcus dysgalctiae subsp. equisimilis är den vanligaste förekommande 

bakterien som isoleras från septiska artriter i Sverige. Bensylpenicillin är därför det 

självklara förstahandsvalet vid behandling av ledinflammation hos diande grisar. Då 

mer än 10 % av smågrisarna behandlas med antibiotika bör orsaken utredas. 

Eftersom Staphylococcus hyicus, där fler än hälften av isolaten är 

penicillinasbildare också är vanligt förekommande, bör andrahandsvalet vid 

behandlingar av ledinflammationer hos diande smågrisar vara trimetoprimsulfa. 

Trimetoprimsulfa är också verksamt mot de isolat av E. coli som isolerats hos grisar 

med ledinflammation. 

Streptococcus suis som ger allvarliga infektioner såsom meningit och svåra 

ledinflammationer har i en svensk undersökning isolerats i högre frekvens än 

förväntat. Samtliga isolat har varit känsliga för bensylpenicillin. 

För slaktgrisar med hälta eller andra tecken på ledinfektion är förstahandsvalet 

bensylpenicillin. Terapisvikt kan förklaras med infektioner orsakade av 

penicillinasbildande stafylokocker varför trimetoprimsulfa bör utgöra 

andrahandsvalet även för septiska artriter hos slaktgrisar. Vid påvisad förekomst av 

Mycoplasma hyosynoviae som orsak till ledinflammationer hos slaktgrisar kan 

behandling ske med tetracyklin. 

Om en besättning drabbas av terapisvikt bör man överväga att skicka in grisar för 

obduktion för att fastställande av etiologisk diagnos. 


Alla former av sår och skador i slemhinnor kan medföra ökad risk för infektioner som 

kan ge upphov till ledinflammation. Sår i ansiktet som följd av hård konkurrens om 

spenar förekommer i kullar efter suggor med bristande digivning och/eller mastit. 

Skrubbsår på carpus kan ses hos så gott som samtliga grisar vid tre dagars ålder. Som 

regel har dessa läkt av efter tre veckor, men allvarligare skador kräver längre tid för 

läkning. Ju skrovligare och grövre strukturen är på golvytan desto vanligare är det 

med skrubbsår över carpus och ju gravare dessa skador är desto vanligare blir 

ledinflammationerna. Golvbeläggningens ytstruktur har betydelse. Ytan ska tåla 

frekvent tvättning har suggor och smågrisar olika krav. En yta som är bra för 

smågrisarna kan exempelvis orsaka problem för suggorna som följd av halkning. Ett 

framgångsrikt koncept att minska skavsårs- och ledinflammationsfrekvensen är öka 

strömängden betydligt under de nyfödda grisarnas första levnadsdygn. 

Strategier för gruppbehandling 

Vid allvarliga och utbredda hälsostörningar som följd av bakteriella infektioner inom 

en avdelning eller besättning kan gruppbehandling med antibiotika övervägas. 

30

Läkemedlet kan tillsättas via vatten- eller fodersystemet. De praktiska förhållandena 

ute i besättningen är ofta avgörande för vilka preparat som bör väljas. Det finns ett 

begränsat antal tillgängliga läkemedel för inblandning i foder och vatten. Det medför 

att man kan bli hänvisad till licenspreparat. Svårt sjuka grisar som inte förväntas att 

äta eller dricka tillräckligt mycket för att uppnå tillräcklig dos läkemedel bör 

behandlas parenteralt. 

Infektioner i mag-tarmkanalen 

Mag-tarmstörningar i samband med avvänjning är en vanlig indikation för 

gruppbehandling av gris med antibiotika. I besättningar där stora delar av de avvanda 

grisarna drabbas av avvänjningsdiarré kan det vara indicerat att behandla hela 

grupper peroralt med antibiotika. Läkemedel innehållande verksam substans mot 

avvänjningsdiarré finns inte registrerat i Sverige. 

Vid återkommande problem i en besättning kan zinkoxid inblandat i fodret sättas in 

redan från starten av avvänjningsperioden för att förebygga mag-tarmstörningar 

under en begränsad period. Zinkoxid med en koncentration av 2500 ppm kan blandas 

i fodret och ges till de nyavvanda grisarna under högst 14 dagar. En period längre än 

14 dagar kan ge intoxikationssymptom. 


Vid utbredda luftvägssymptom i en avdelning eller besättning kan gruppbehandling 

med antibiotika vara motiverat. Etiologiskt agens avgör valet av behandlingsstrategi 

och verksam substans. Förstahandsvalet för M. hyopneumoniae och A. 

pleuropneumoniae är tetracyklin. Vid terapisvikt kan andra verksamma substanser 

mot M. hyopneumoniae och A. pleuropneumoniae vara aktuella. 

31

Bilaga 1: Föreskrifter rörande förskrivning av 

antibiotika 

Kinfe Girma, DVM, PhD 

Inledning 

För att motverka antibiotikaresistens krävs ett veterinärt ansvarstagande när det gäller 

förskrivningen. Det viktigt att preparat med kort ekoskugga (nedbrytningstid) väljs i 

första hand. Vissa antibiotika bryts ned i kroppen, andra utsöndras som aktiva 

substans och har en lång nedbrytningstid; dessa kan eventuellt påverka den yttre 

miljön. Detta bör veterinären beakta vid val av preparat. Veterinären ska vara 

uppmärksam på att kunskap om ekologiska effekter blir allt större efterhand, och ha 

god kunskap om nya behandlingsstrategier. Finns det preparat med större säkerhet för 

djurskötaren och som har liknande effekt bör detta väljas i första hand. 

Huvudregeln om förskrivning av antibiotika till djur finns i Statens jordbruksverks 

föreskrifter (SJVFS 2009:84) om läkemedel och läkemedelsanvändning. Generellt får 

en veterinär förskriva eller tillhandahålla antibiotika för behandling av djur först efter 

undersökning av det aktuella djuret eller djurgruppen. Föreskrifterna innehåller också 

en rad undantag från huvudregeln. Allt som inte är nämnt som undantag i 

föreskrifterna är alltså förbjudet. Jordbruksverket kan vid särskilda skäl efter ansökan 

bevilja undantag från det generella förbudet. 

Det är veterinärens ansvar att utfärda ett korrekt recept på antibiotika och känna till 

vilka antibiotika som kan förskrivas samt lämna noggranna instruktioner till 

djurägaren beträffande karenstider och att resterande antibiotika ska återlämnas till 

Apotek. Djurägaren bör vid utlämnande av antibiotika informeras om hållbarhet för 

öppnad antibiotikaförpackning, desinfektion av kork, anteckning om brytningsdatum 

och påverkan av yttre miljö (temperatur, sol och fuktighet). Det är viktigt att 

antibiotika förvaras i låsbart skåp. 

Vid förskrivning av antibiotika bör bredspektrumantibiotika undvikas. Risken för 

antibiotikaresistens ska beaktas särskilt vid val och dosering av antibiotika - vissa 

preparat kan vara särskilt olämpliga på grund av resistensrisker. Veterinär ska välja 

antibiotika strategiskt och hålla sig informerad om ny vetenskap, nya bestämmelser 

och om aktuell policy. 

Villkorad läkemedelsanvändning 

Förskrivning för villkorad läkemedelsanvändning är reglerad i Statens jordbruksverks 

föreskrifter (SJVFS 2009:84) om läkemedel och läkemedelsanvändning. Förskrivning 

av antibiotika för villkorad läkemedelsanvändning kan således endast ske till 

djurägaren för besättning där veterinären väl känner till djurhållningen och efter 

sjukdomsutredning på plats, samt om utbildningskrav enligt (SJVFS 2009:84) 

uppfylls. Om veterinären inte har varit verksam i besättningen kan en grundlig 

genomgång av besättningen naturligtvis leda till god kännedom om djurhållningen. 

Villkorad antibiotikaanvändningen får inte ske till djur som hålls för mjölkproduktion. 

I dessa besättningar kan förskrivning ske för uppföljande behandling vid behov av 

32

enskilda djur eller djurgrupper. Det åligger veterinären att årligen anmäla villkorad 

antibiotikaanvändning till Länsstyrelsen. Om djurhållaren/djurskötaren inte följer 

veterinärens instruktioner ska villkorad antibiotikaanvändningen omedelbart avbrytas 

och avanmälan skickas till länsstyrelsen. 

Kompetenskrav på djurägare 

Vid förskrivning av antibiotika för villkorad antibiotikaanvändning ska veterinären 

kontrollera att djurägaren har ett intyg om särskild utbildning för villkorad 

läkemedelsanvändning enligt 4 kap. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 

2009:84) som godkänts av Jordbruksverket, samt tillräckliga kunskaper och 

färdigheter för att kunna känna igen aktuella sjukdomssymptom (diagnoser) på de 

djur som villkorad läkemedelsanvändningen avser. 

Veterinärens skyldigheter 

Veterinären ska informera djurägaren om vad som gäller vid det akuta sjukdomsfallet 

t.ex. isolering av sjuka djur diet, ombonad miljö (tjock ströbädd, värmelampa). 

Veterinären ska till djurägaren ge allmän information om hur antibiotika ska användas 

och förvaras (t.ex. dosering, kombination av antibiotika och sanitära problem) samt 

hantering av problem som kan uppstå vid förväxling av antibiotika och biverkning av 

antibiotika vid vanlig användning. Information bör även ges om riskerna för 

resistensutveckling vid behandling med antibiotika och vid behandling utan att ha 

några sjukdomsdiagnoser. 

Ansvar 

Det är alltid veterinären som ansvarar för villkorad antibiotikaanvändning, därför kan 

veterinären vägra skriva ett avtal med djurägaren om veterinären inser att djurägaren 

inte har kunskaper om antibiotikahantering även när djurägaren har intyg om särskild 

utbildning för villkorad läkemedelsanvändning. Veterinären kan också avsluta avtalet 

om villkorad antibiotikaanvändning om djurägaren missköter veterinärens instruktion 

villkorad antibiotikaanvändning. 

Journalföring 

Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2009:85) om operativa ingrepp 

samt skyldigheter för djurhållare och för personal inom djurens hälso- och sjukvård, 

ska all antibiotikaanvändning på djur journalföras. Vid behandling av ett djur ska 

veterinären ha kännedom om det enskilda djuret baserat på journaluppgifter, 

kokontrolluppgifter samt tidigare diskussioner med djurhållaren/djurskötaren och om 

bakteriologiska undersökningar i besättningen. En vikarie kan erhålla god kännedom 

genom bra dokumentation (journalföring) i aktuell besättning av andra veterinärer 

och genomgång av besättningen. Veterinären ska vid villkorad antibiotikaanvändning 

eller tillhandahållande av antibiotika informera djurägaren om att all 

antibiotikaanvändning ska journalföras och sparas på gården i fem år. 

33

Hantering av läkemedelsrester 

Enligt Lantbruksstyrelsens allmänna råd (1986:4) om läkemedelshantering inom 

veterinärmedicinsk verksamhet (D 42), ska utgallrade antibiotika återlämnas till 

apotek för destruktion. Eftersom det inte finns några enhetliga riktlinjer för 

destruktion av begagnade sprutor och kanyler ska veterinären ta kontakt med 

respektive kommun (miljö- och hälsoskyddsnämnd) för lokal överenskommelse om 

destruktion. Informationen bör ges till djurägaren. 

Karenstid för livsmedel från behandlade djur 

Det är viktigt att personer som hanterar livsmedelsproducerande djur är väl medvetna 

om risken att behandla djur med antibiotika som inte har fastställda karenstider. 

Riskerna med antibiotikarester i livsmedel kan vara stora, t.ex. kan antibiotika i 

livsmedel medföra livsfara för allergiker. Information om skadliga antibiotikarester 

från antibiotika i mjölk ska förmedlas samt skillnaden mellan gränsvärde och 

karenstid. 

Vid utlämnande av läkemedel för uppföljande behandling ska veterinären informera 

djurhållaren om att en felaktig dosering eller tillförselteknik av ett eller flera 

antibiotika till ett enskilt djur eller en grupp av djur påverkar karenstiden. En dosering 

som är högre i förhållande till djurets vikt, än den som det aktuella djuret ska ha, ger 

en betydligt längre karenstid i de allra flesta fall. Å andra sidan så kan en för låg 

dosering i förhållande till djurets vikt minska chanserna för önskad effekt av 

behandlingen. 

Vid osäkerhet beträffande restsubstanser och karenstider kan ett särskilt intyg (kopia 

av den antibiotikajournal som har använts på gården) skickas med djuret till slakteriet 

där det anges vad djuret har behandlats med och att en felaktig dos har använts, som 

kan ha påverkat karenstiden. Detta intyg används också om djur ska skickas till slakt 

innan karenstidens utgång (berört slakteri måste dock först kontaktas i det senare 

fallet). Slakteriet undersöker då förekomst av restsubstansen. Veterinären ska följa 

information om karenstider i Livsmedelsverkets föreskrifter (LIVFS 2009:3) om 

karenstider (H 65) samt information om tillåtna antibiotika för behandling av djur i 

Kommissionens förordning (EU) nr 37/2010 av den 22 december 2009 om 

farmakologiskt aktiva substanser och deras klassificering med avseende på MRLvärden 

i animaliska livsmedel. Denna information ska förmedlas till djurägaren. 

34

Bilaga 2: Antibiotika godkända till nötkreatur och 

gris 

Thomas Manske, leg vet VMD 

Björn Bengtsson, leg vet VMD 

Nedan redogörs för några aspekter av de antibiotiska preparat som ingår i produkter i 

FASS VET (fass.se; februari, 2011) och som är godkända till bruk på nötkreatur och 

gris. Hänsyn har inte tagits till huruvida produkten tillhandahålles eller ej. Texten 

baseras i stora delar på utdrag ur respektive produkters SPC (Summary of Product 

Characteristics) såsom dessa återges i FASS, men har utökats och fördjupats 

Betalaktamantibiotika 

Betalaktamantibiotika verkar genom att binda till ett protein i bakteriens cellvägg och 

därigenom hindra dess cellväggssyntes. Effekten är baktericid för bakterier i tillväxt. 

Den antibakteriella effekten är i första hand korrelerad till hur lång tid som 

koncentrationen överstiger MIC. Produktion av betalaktamas (enzym som bryter ned 

betalaktamringen) är den vanligaste mekanismen vid resistens mot denna typ av 

antibiotika. Egenskapen är vanligen överförbar. Hos stafylokocker förekommer även 

resistens orsakad av att det protein som betalaktamer binder till förändras, så kallad 

meticillinresistens. Denna mekanism medför korsresistens mot samtliga 

betalaktamantibiotika (inklusive cefalosporiner). Meticillinresistens har i Sverige 

påvisats hos koagulasnegativa stafylokocker (KNS) från mjölkkor och vid ett tillfälle 

även hos Staphylococcus aureus från gris. 

Penicilliner 

De olika penicillinerna skiljer sig strukturellt med avseende på en sidokedja. 

Sidokedjans sammansättning är avgörande för molekylens antibakteriella aktivitet och 

spektrum samt hur känslig substansen är för bakteriellt betalaktamas. En speciell typ 

av betalaktamas, ”penicillinas”, förekommer hos Staphylococcus aureus och 

koagulasnegativa stafylokocker, medan andra betalaktamaser produceras av t.ex. 

Escherichia coli. Resistens mot penicilliner hos betahemolyserande streptokocker har 

inte beskrivits. 

Penicilliner är vattenlösliga molekyler med låg fettlöslighet. Vid fysiologiskt pH är stor 

andel av molekylerna joniserade. Sammantaget ger det en begränsad förmåga att 

passera biologiska membran och därmed risk för terapisvikt vid svåråtkomliga 

infektioner (såsom abscesser) eller vid intracellulära infektioner. Inflammatoriska 

reaktioner ökar tillträdet till annars svåråtkomliga vävnader, såsom mjölkgångar, 

leder, etc. Tidigare eller samtidig användning av bakteriostatiska antibiotika (ex 

makrolider och tetracykliner) anses kunna motverka effekten av penicilliner. 

Behandling med penicilliner är förknippat med liten risk för biverkningar, bland annat 

för att substanserna saknar direkt effekt på det infekterade djurets celler. 

Överkänslighetsreaktioner förekommer dock. 

Ampicillin 

Ampicillin (QJ01C A01) är ett semisyntetiskt penicillin med utvidgat antibakteriellt 

spektrum. I Sverige är ampicillin för oralt bruk godkänt för behandling av 

gastrointestinala infektioner hos kalv och smågris. Ampicillin ger efter peroral 

35

ehandling i allmänhet otillräckliga serumnivåer för att nå terapeutisk effekt på annan 

plats än i gastrointestinalkanalen. 

Ampicillin har god aktivitet mot många grampositiva och flertalet anaeroba bakterier 

samt mot gramnegativa stavar som Pasteurella spp. Effekten mot Escherichia coli är 

måttlig; resistens är vanlig hos isolat från svenska gris och kalvar. Ampicillin bryts ned 

av det betalaktamas som produceras av Staphylococcus aureus och KNS 

(”penicillinas”). 

Amoxicillin 

Amoxicillin (QJ01C A04) tillhör samma substansgrupp som ampicillin. I Sverige är 

amoxicillin godkänt för parenteralt bruk vid bakteriella luftvägsinfektioner hos 

nötkreatur och bakteriella infektioner hos gris såsom led- och luftvägsinfektioner. 

Amoxicillin i kombination med klavulansyra (QJ01C R02) är godkänt för behandling 

av respirationssjukdomar hos gris. Klavulansyra inhiberar betalaktamas och gör därför 

att amoxicillin kan verka även mot bakterier som producerar detta enzym. 

Amoxicillin uppvisar samma antibakteriella spektrum och aktivitet mot känsliga 

bakterier som ampicillin (se ovan). Även resistensläget är detsamma då fullständig 

korsresistens mellan de båda preparaten föreligger. 

Bensylpenicillin 

Bensylpenicillin är i Sverige godkänt i form av salt med natrium (QJ01C E01) och 

prokain (QJ01C E09; QJ51R C23). Penetamatvätejodid (QJ01C E90; QJ51R C25) är en 

prodrug till bensylpenicillin och hydrolyseras till denna substans i vävnaderna. Vidare 

är bensylpenicillinbenzatin (QJ51R C24) godkänt för intramammär sintidsbehandling 

av mjölkkor. 

Injektion av bensylpenicillinnatrium ger snabbt en hög plasmakoncentration av 

penicillin. Koncentrationen faller dock snabbt varför behandling bör ske med 12h 

intervall. Bensylpenicillin och prokain bildar ett svårlösligt salt. Efter intramuskulär 

injektion av penicillinprokain frigörs bensylpenicillin långsamt och absorberas 

därefter till blodet. Detta innebär avsevärt förlängd halveringstid och duration men 

även mycket lägre maximal plasmakoncentration jämfört med 

bensylpenicillinnatrium. Penetamatvätejodid är intermediärt i båda avseenden, med 

en lägre maximal koncentration än penicillinnatrium (men högre än 

penicillinprokain), samt med en längre duration än penicillinnatrium. 

Bensylpenicillin fördelar sig främst i det extracellulära rummet och passerar 

biologiska membran dåligt p.g.a. hög joniseringsgrad och låg grad av fettlöslighet. 

Penetemat, en penicillinester, är svagt basisk och till viss del lipofil vilket underlättar 

passagen över biologiska membran. Bensylpenicillin elimineras i aktiv form 

huvudsakligen via njurarna genom filtration och tubulär sekretion vilket innebär att 

mycket höga koncentrationer i urinen uppnås i förhållande till 

plasmakoncentrationen. 

Bensylpenicillin har god aktivitet mot grampositiva kocker och stavar, och anaeroba 

bakterier. Aktiviteten är lägre, men dock god mot små gramnegativa stavar som 

Pasteurella spp. och Moraxella spp. Aktiviteten är otillräcklig mot bland annat 

Enterobacteriaceae och Bordetella spp. Olika former av resistens förekommer. 

Förvärvad resistens genom bildning av betalaktamas är relativt vanligt och kan utgöra 

ett kliniskt problem hos stafylokocker (främst koagulasnegativa). 

Prokain hämmar effekten av sulfonamider genom att PABA (en sulfaantagonist) 

frigörs i plasma från prokain. Även om den kliniska effekten ännu är något oklar, så 

36

ör penicillinprokain inte ges samtidigt som sulfonamider. Prokain kan även ge 

upphov till kraftiga reaktioner (speciellt vid accidentell intravenös behandling). 

Cefalosporiner 

Cefalosporiner har generellt sett god affinitet till penicillinbindande proteiner, samt 

penetrerar lätt bakteriecellväggar (även på gramnegativa bakterier). Cefalosporiner är 

stabila mot många typer av betalaktamas och har därför ett brett spektrum. 

Cefalosporinerna är indelade i fyra så kallade ”generationer” med olika egenskaper, 

bland annat antibakteriell aktivitet. I Sverige finns endast en tredje generationens 

cefalosporin (ceftiofur) godkänd för bruk på produktionsdjur. 

Hos stafylokocker kan en förändring av det protein som normalt binder betalaktamer 

leda till resistens mot samtliga betalaktamantibiotika (meticillinresistens), således 

även cefalosporiner. Resistens mot cefalosporiner hos gramnegativa bakterier 

uppkommer vid bildning av betalaktamaser med affinitet för olika cefalosporiner 

(cefalosporinaser). Resistens kan även orsakas av hög produktion av andra 

betalaktamaser. Resistens mot ceftiofur hos salmonella och Escherichia coli (via 

produktion av så kallade Extended Spectrum Beta-Lactamases, ESBL, inklusive 

enzym av AmpC typ) medför korsresistens mot cefotaxim, cefatzidim och 

närbesläktade cefalosporiner som i Sverige används i kritiska situationer inom 

humanmedicinen. 

Ceftiofur 

Ceftiofur (QJ01D D90) är en så kallad tredje generationens cefalosporin avsedd för 

parenteralt bruk och är i Sverige godkänt för luftvägs- och klövinfektioner hos 

nötkreatur. Distributionen liknar den för övriga betalaktamantibiotika. Substansen 

fördelar sig i det extracellulära rummet i de flesta vävnader men transporten över 

biologiska membran är dålig. 

Ceftiofur har god aktivitet mot Enterobacteriaceae, t.ex. Escherichia coli och Proteus 

spp., samt Pasteurella spp., streptokocker och anaeroba bakterier. Aktiviteten är något 

mindre mot stafylokocker och otillräcklig mot Pseudomonas spp. och enterokocker. 

De potentiellt sett grava riskerna för humansjukvården i samband med eventuell 

resistensutveckling (se ovan) bör beaktas innan förskrivning. 

Aminoglykosider 

Aminoglykosider hämmar bakteriers tillväxt genom ribosompåverkan. Den 

antimikrobiella effekten är koncentrationsberoende baktericid, och bäst korrelerad till 

förhållandet mellan maximal plasmakoncentration och MIC-värde. Många aeroba 

gramnegativa samt vissa aeroba grampositiva bakterier är känsliga för 

aminoglykosider. Aminoglykosider transporteras aktivt över cellmembran i en 

syrekrävande process, varför anaeroba bakterier är okänsliga. Även aktiviteten mot 

övriga bakterier är nedsatt vid anaeroba förhållanden. Aktiviteten påverkas starkt av 

pH och är bäst i alkalisk miljö. 

Resistens beror oftast på produktion av plasmidmedierade enzymer som inaktiverar 

aminoglykosiderna. Ett stort antal olika sådana enzymer har beskrivits och deras 

angreppsställen varierar. Vissa av dessa enzymer kan endast verka med en specifik 

aminoglykosid som substrat, och korsresistens mot andra aminoglykosider uppstår då 

37

inte; andra enzymer är mindre specifika varvid varierande mönster av korsresistens 

ses. 

För systemiskt bruk finns parenterala beredningar (i kombinationer med 

bensylpenicillin), för lokalt bruk intramammarier (i kombination med 

bensylpenicillin). Vid parenteral behandling ansamlas aminoglykosider i njurvävnad 

samt i innerörat där de även har toxiska effekter. De toxiska effekterna gör att den 

systemiska användningen bör begränsas till behandling av allvarliga infektioner med 

gramnegativa bakterier. Detta gäller situationer där andra mindre toxiska antibiotika 

inte är verksamma, samt om den kliniska situationen kräver omedelbar behandling. 

Aminoglykosider metaboliseras inte i kroppen, utan utsöndras i oförändrad form. 

Dihydrostreptomycin 

Dihydrostreptomycin (DHS) är en aminoglykosid som i Sverige är godkänd för oral 

administration (QA07A A90) avsedd för lokal behandlig av mag-tarmkanalen, för 

parenteralt och lokalt bruk i kombination med olika penicilliner (QJ01R A01) samt för 

intramammärt bruk (QJ51R C24, QJ51R C23) i kombination med olika penicilliner. 

DHS passerar inte biologiska membran och absorberas normalt inte från magtarmkanalen 

eller intakt hud och slemhinna. 

DHS har god aktivitet mot aeroba gramnegativa stavar samt stafylokocker. Aktiviteten 

försämras kraftigt vid anaeroba förhållanden. Anaeroba bakterier är okänsliga. 

Aktiviteten är otillräcklig mot Pseudomonas spp. samt streptokocker och många andra 

grampositiva bakterier. Resistens mot dihydrostreptomycin är utbredd hos 

gramnegativa bakterier (t.ex. Escherichia coli) i Sverige. 

DHS har ansetts ha en synergistisk effekt tillsammans med penicillin mot bakterier 

som är känsliga eller måttligt känsliga för de två medlen. Detta skulle kunna vara av 

värde vid behandling av infektioner orsakade av bakterier som är måttligt känsliga för 

båda substanserna. I praktiken har dock synergismen ett begränsat värde då flertalet 

gramnegativa bakterier är relativt okänsliga, och betalaktmasbildande stafylokocker 

helt okänsliga, för penicillin. Det är tveksamt om dosen DHS som ges vid användning 

av de kombinationspreparat som är godkända för parenteralt bruk är tillräcklig för att 

substansen ska ha effekt mot gramnegativa bakterier som Escherichia coli. 

Behandling med dihydrostreptomycin är förknippat med en risk för toxiska 

biverkningar (i första hand skador på njurar samt hörsel- och balansorgan) vid 

användning. 

Framycetin (neomycin B) 

Framycetin (neomycin B) förekommer i kombination med penicilliner i 

intramammarier avsedda för sintidsbehandling av nötkreatur. Framycetin passerar 

biologiska membran i begränsad utsträckning och penetrerar ej intakt hud eller 

slemhinna. Resistensutveckling mot framycetin kan förekomma. 

Aktiviteten är god mot aeroba gramnegativa stavar samt stafylokocker samt måttlig 

mot Pseudomonas spp. Aktiviteten är mycket lägre vid anaeroba förhållanden. 

Anaeroba bakterier är okänsliga. Aktiviteten är otillräcklig mot streptokocker och 

många andra grampositiva bakterier. 

38

Makrolider 

Makrolider hämmar bakteriers proteinsyntes genom bindning till ribosomer. Effekten 

är i terapeutiska koncentrationer bakteriostatisk även om höga koncentrationer kan ge 

baktericid effekt, i synnerhet mot grampositiva aeroba bakterier. Spektrum för olika 

makrolider är likartat men aktiviteten mot specifika bakteriespecies varierar mellan 

substanserna. Generellt är aktiviteten god mot många aeroba grampositiva och 

anaeroba bakterier. Makrolider har även god aktivitet mot klamydier och 

mykoplasmer. Mot de flesta aeroba gramnegativa bakterier är aktiviteten otillräcklig. 

Makrolider är basiska och fettlösliga. De anrikas i mjölk och vävnader – även 

intracellulärt i exempelvis makrofager. 

Makrolider är lipofila och svaga baser och därmed i stor utsträckning icke-joniserade 

vid fysiologiskt pH varför de relativt lätt passerar biologiska membran. Detta innebär 

bland annat en högre koncentration i mjölk än i plasma, samt att den intracellulära 

koncentrationen blir relativt hög. Passagen till CNS är dock obetydlig vid intakta 

meninger. 

Tendens till snabb resistensutveckling föreligger och korsresistens förekommer mellan 

olika typer av makrolider. 

Spiramycin 

Spiramycin (QJ01F A02) är godkänt för parenteralt bruk på nötkreatur med 

infektioner orsakade av känsliga mikroorganismer, t ex mastit, pneumoni och 

klövspaltsflegmon. Preparatet kan vara vävnadsretande. 

Spiramycin har god effekt mot grampositiva kocker och stavar. Substansen är verksam 

mot Staphylococcus aureus oavsett betalaktamasproduktion. Gramnegativa 

tarmbakterier är resistenta. 

Tylosin 

Tylosin (QJ01F A90) är i Sverige godkänt för parenteralt bruk till nötkreatur och gris 

och för oralt bruk till gris. Indikationer för behandling av nötkreatur är pneumoni, 

panaritium, metrit och för gris akut dysenteri, artrit och pneumoni. Tylosin utsöndras 

huvudsakligen från levern via gallan i faeces och mindre än 15 % utsöndras via 

njurarna i urinen. Tylosin utsöndras även i mjölk. 

Tylosin har god aktivitet mot grampositiva bakterier inklusive stafylokocker 

(oberoende av penicillinasproduktion) och streptokocker, grampositiva anaerober, 

klamydia och mykoplasma. Vissa stammar av Brachyspira spp. är känsliga men 

resistens är utbredd. Aktiviteten är otillräcklig mot Pasteurella spp. och gramnegativa 

bakterier som Enterobacteriaceae. 

Tylvalosin (Acetylisovaleryltylosin) 

Tylvalosin (QJ01F A92) är en makrolid som är godkänd för oralt bruk till gris med 

enzootisk pneumoni, proliferativ enteropati (ileit) och grisdysenteri. Substansen har 

god aktivitet mot Mycoplasma hyopneumoniae och Lawsonia intracellularis. 

Tulatromycin 

Tulatromycin (QJ01F A94) är godkänt för parenteral behandling och förebyggande 

behandling av luftvägsinfektioner hos nötkreatur och gris, samt för behandling av 

infektiös keratokonjunktivit hos nötkreatur. 

39

Tulatromycin har lång halveringstid i plasma med utdragen koncentrationskurva och 

lång verkningstid. I vad mån den långa halveringstiden ökar riken för 

resistensutveckling är oklart, men möjligheten bör beaktas innan förskrivande. 

Tulatromycin har god effekt in vitro mot Mannheimia haemolytica, Pasteurella 

multocida, Histophilus somni och Mycoplasma bovis samt Actinobacillus 

pleuropneumoniae, och Mycoplasma hyopneumoniae. Tulatromycin har in vitro även 

effekt mot Moraxella bovis. 

Tulatromycin är inte godkänt för användning till lakterande djur som producerar 

mjölk för humankonsumtion. Preparatet skall heller inte ges inom två månader före 

förväntad nedkomst till dräktiga djur som skall producera mjölk för 

humankonsumtion. 

Gamitromycin 

Gamitromycin (QJ01F A95) är ett semisyntetiskt makrolidantibiotikum som ansamlas 

i lungvävnad och kvarstår i upp till 10 dagar. Preparatet är godkänt för terapeutisk och 

profylaktisk behandling av luftvägsinfektioner hos nötkreatur orsakade av 

Mannheimia haemolytica, Pasteurella multocida och Histophilus somni. 

Gamitromycin är inte godkänt för användning till lakterande djur som producerar 

mjölk för humankonsumtion eller till dräktiga djur som skall producera mjölk för 

humankonsumtion inom två månader före förväntad nedkomst. Säkerheten har inte 

prövats på dräktiga djur. Dosberoende lokala vävnadsreaktioner på injektionsplatsen 

kan uppkomma och kvarstå i upp till 35 dagar. 

Tetracykliner 

Tetracykliner hämmar bakteriens proteinsyntes och har en bakteriostatisk effekt. 

Tetracykliner har ett brett spektrum med god eller måttligt god aktivitet mot 

gramnegativa och grampositiva aeroba och anaeroba bakterier. Även klamydier, 

rickettsier och flertalet mykoplasmer är känsliga. Pseudomonas spp. är däremot 

resistenta. 

Tetracykliner distribueras väl till de flesta vävnader i kroppen frånsett centrala 

nervsystemet, prostata och ögon. Doxycyklin som är mer fettlösligt passerar dock även 

in i dessa vävnader. 

Resistens förvärvas vanligen genom upptag av överförbara gener. Vid resistens 

föreligger korsresistens mellan olika tetracykliner. Förvärvad resistens hos 

Escherichia coli är utbredd men är i Sverige ännu ovanlig hos t.ex. Pasteurella spp. 

Tetracykliner komplexbinder olika joner (såsom Ca 2+ , Mg 2+ , Al 3+ , Fe 2+ och Fe 3+ ). 

Bindning till Ca 2+ gör att substansen lagras i tänder och skelett vilket kan orsaka 

emaljhypoplasi och missfärgning av tänderna samt tillväxtrubbningar. Tetracykliner 

bör därför ej ges till unga eller dräktiga djur. Tetracykliner kan orsaka njurskador men 

även leverskador vid höga plasmakoncentrationer. 

Oxitetracyklin 

Oxitetracyklin är ett tetracyklinderivat som är godkänt för parenteralt och oralt 

(QJ01A A06) samt intrauterint (QG01A A07) bruk. Dessutom förekommer en 

beredning för injektion med förlångsammat upptag från injektionsplatsen, vilken 

uppges ge terapeutiska nivåer i plasma under 2-3 dygn. Preparaten är vävnadsretande. 

40

Utsöndring sker huvudsakligen genom filtration av aktiv substans i njuren vilket leder 

till höga koncentrationer i urinen och att risk för ackumulering av substansen 

föreligger vid nedsatt njurfunktion. Oxitetracyklin utsöndras i aktiv form även i faeces 

och mjölk, varför det föreligger risk för störning av tarmfloran. 

Aktiviteten är god mot många grampositiva och gramnegativa bakterier (inklusive 

Pasteurella spp). och Bordetella bronchiseptica), flertalet anaeroba bakterier samt 

Borrelia spp., rickettsier, klamydier och vissa mykoplasmer. Aktiviteten är måttlig mot 

vissa gramnegativa tarmbakterier som Klebsiella spp. och Enterobacter spp. och 

otillräcklig mot Pseudomonas och Proteus spp. Förvärvad resistens hos naturligt 

känsliga arter är vanlig hos Escherichia coli (se i övrigt ovan). 

Doxycyklin 

Doxycyklin (QJ01A A02) är ett tetracyklinderivat som är godkänt för oralt bruk vid 

behandling av klinisk luftvägssjukdom hos gris efter avvänjning. Distributionen till 

vävnader är god. Doxycyklin passerar lätt biologiska membran och ackumuleras därför 

i exempelvis lungvävnad och nasal slemhinna. Utsöndring sker huvudsakligen till 

tarmen (ej via gallan) i en inaktiv form. 

Trimetoprim och sulfonamider 

Trimetoprim och sulfonamid blockerar bakteriers folsyrasyntes i två på varandra 

följande steg. Effekten av substanserna var för sig är bakteriostatisk men 

kombinationen verkar synergistiskt och effekten blir vid optimala förhållanden 

baktericid. Effekten av trimetoprim på känsliga bakterier motverkas av nukleinsyran 

tymidin. På motsvarande sätt hämmar förekomst av para-aminobensoesyra (PABA) 

effekten av sulfonamider. Både tymidin och PABA kan förekomma i ökad halt i skadad 

vävnad, speciellt i samband med varbildning. Effekten av trimetoprim-sulfa kan därför 

vara sämre än förväntat i vissa situationer, speciellt vid anaeroba purulenta processer 

som abscesser. Penicillinprokain kan hämma effekten av sulfonamider genom att 

PABA frigörs i plasma från prokain (prokain är en ester där PABA ingår). Den kliniska 

effekten av detta är dock oklar. 

Resistensutveckling förekommer och är aktuell för bl. a. Escherichia coli isolerade från 

såväl kalvar som gris. Resistens förvärvas mot trimetoprim och sulfonamid var för sig. 

Förvärvad, överförbar resistens mot sulfonamider är utbredd och beror antingen på 

försämrat upptag till bakterien av medlet eller på att ett enzym i folsyrasyntesen 

förändras så att det blir okänsligt mot sulfonamider. Även resistens mot trimetoprim 

är vanligen överförbar och beror liksom för sulfonamider i allmänhet på bildning av 

ett okänsligt enzym. 

Kombinationen trimetoprim och sulfonamider har ett brett antibakteriellt spektrum 

med effekt mot såväl gramnegativa som grampositiva bakterier. Aktivitet föreligger 

även mot vissa protozoer såsom Toxoplasma och koccidier. 

Trimetoprim och sulfadiazin/sulfadoxin 

Kombinationspreparat med trimetoprim och sulfadiazin (QJ01E W10) respektive 

sulfadoxin (QJ01E W13) är godkända för parenteralt bruk till nötkreatur och gris. 

Förhållandet mellan trimetoprim och sulfadiazin/sulfadoxin i produkterna är 1:5. 

Sulfadiazin är en sulfonamid med kort utsöndringstid medan sulfadoxin har 

medellång utsöndringstid. Trimetoprim och sulfadiazin metaboliseras till en del i 

levern men utsöndras även i aktiv form i urinen. Farmakokinetiska studier antyder att 

det för att uppehålla effektiv koncentration i blod och vävnader i allmänhet krävs 

41

ehandling två gånger dagligen. Lokal vävnadsreaktion kan förekomma. Intravenös 

behandling ska ske långsamt och med kroppsvarm lösning. 

Aktiviteten är god mot många gramnegativa bakterier som Enterobacteriaceae och 

Pasteurella spp. samt god till måttlig mot grampositiva bakterier som stafylokocker 

och streptokocker. Även mot anaeroba bakterier kan aktiviteten vara god till måttlig in 

vitro men anses otillräcklig in vivo. Aktiviteten mot Pseudomonas sp samt 

mykoplasmer är otillräcklig. 

Fluorokinoloner 

Fluorokinoloner utövar sin effekt genom att hämma bakteriers förmåga till duplicering 

av DNA. Effekten är baktericid. Den antibakteriella effekten är 

koncentrationsberoende och bäst korrelerad till förhållandet mellan maximal 

plasmakoncentration och MIC för den infekterande bakterien. 

Fluorokinoloner har mycket god aktivitet mot aeroba gramnegativa bakterier. Även 

vissa mykoplasmer och rickettsier är känsliga. Effekten mot grampositiva bakterier är i 

allmänhet sämre men kan för enrofloxacin vara tillräcklig för effektiv behandling. 

Anaeroba bakterier är relativt okänsliga. 

Resistens (och då korsresistens mot samtliga kinoloner) orsakas vanligen genom 

stegvis mutation vilket medför en gradvis höjning av MIC-värden. Resistens kan 

selekteras fram under pågående behandling, speciellt hos stafylokocker och 

Pseudomonas spp. I Sverige ses även resistens hos Enterobacteriaceae. Resistens mot 

fluorokinoloner hos t.ex. Escherichia coli förekommer hos såväl kalv som gris i 

Sverige. 

Eftersom fluorokinoloner är fettlösliga samt i stor utsträckning icke-joniserade vid 

fysiologiskt pH passerar substanserna relativt lätt biologiska membran. Detta innebär 

ofta höga intracellulära koncentrationer. Passagen till centrala nervsystemet varierar 

med olika kinoloner men anses vara tillräcklig för terapeutiskt syfte. 

En biverkning som på senare tid blivit uppmärksammad under och efter behandling 

med kinoloner på människa och hund är en ökad risk för sen- och broskskador. Det är 

ännu oklart om detta även utgör ett problem vid veterinärmedicinskt bruk. 

Försiktighet bör dock iakttagas, främst vid behandling av unga djur. 

Enrofloxacin 

Enrofloxacin (QJ01M A90) är godkänt för parenteralt bruk vid infektioner känsliga för 

enrofloxacin hos nötkreatur och gris, där smalspektrumantibiotika av något skäl inte 

är lämpliga. Enrofloxacin passerar lätt biologiska membran. Enrofloxacin passerar 

blod-hjärnbarriären in i centrala nervsystemet men där är koncentrationen lägre än i 

plasma. Enrofloxacin har rapporteras ge kramptillstånd på sällskapsdjur och även om 

relevansen av detta är oklar bör man därför undvika att behandla djur med 

kramper/ökad krampbenägenhet. 

Aktivitet in vitro är mycket god mot gramnegativa bakterier som Enterobacteriaceae 

och Pasteurella spp., god till måttlig mot grampositiva kocker som stafylokocker och 

streptokocker, samt måttlig mot Pseudomonas spp. Enrofloxacin har otillräcklig 

aktivitet mot flertalet anaeroba bakterier. 

42

Danofloxacin 

Danofloxacin (QJ01M A92) är i Sverige godkänt för parenteralt bruk vid behandling av 

luftvägsinfektioner orsakade av Mannheimia hæmolytica, Pasteurella multocida och 

Hæmophilus somnus, samt vid mastit hos kor och enterit hos neonatala kalvar 

orsakade av Escherichia coli-infektioner känsliga för danofloxacin. 

Danofloxacin koncentreras i tarm- och lungvävnad till en koncentration som är fyrafem 

gånger högre än i plasma. Den antibiotiska effekten av danofloxacin är tydligt 

koncentrationsberoende. Angiven dos (6mg/kg) som engångsbehandling har visats ha 

effekt vid akut klinisk pneumoni. Djurförsök har visat fosterpåverkan; användning på 

dräktiga djur rekommenderas därför ej. Lokala vävnadsreaktioner på 

injektionsplatsen kan uppkomma och kvarstå i upp till 30 dagar. 

Aktiviteten in vitro är mycket god mot gramnegativa bakterier som Mannheimia 

haemolytica, Pasteurella multocida, Haemophilus somnus och Escherichia coli, god 

till måttlig mot grampositiva kocker som stafylokocker och streptokocker, samt 

måttlig mot Pseudomonas spp. Danofloxacin har otillräcklig aktivitet mot flertalet 

anaeroba bakterier. 

Pleuromutiliner 

Pleuromutiliner utövar en bakteriostatisk effekt genom att hämma bakteriernas 

proteinsyntes. Samtidig behandling med foder innehållande coccidiostatika av 

jonofortyp såsom monensin, narasin, salinomycin eller lasalocid, eftersom samtidig 

behandling kan orsaka akuta letala förgiftningar. Resistens (ofta korsresistens mot 

tiamulin och valnemulin) orsakas vanligen genom stegvis mutation vilket medför en 

gradvis höjning av MIC-värden. 

Tiamulin 

Tiamulin (QJ01X Q01) är godkänt till parenteral och oral behandling av infektioner 

hos gris orsakade av mikroorganismer känsliga för tiamulin, exempelvis enteriter 

såsom grisdysenteri, enzootisk pneumoni, och artriter orsakade av Mycoplasma 

hyosynoviae. Tiamulin är i allmänhet verksamt mot Brachyspira hyodysenteriae och 

Mycoplasma spp. samt mot vissa obligat anaeroba mikroorganismer (Bacteroides 

spp., Fusobacterium spp., Clostridium spp., Campylobacter spp., Lawsonia 

intracellularis, Brachyspira pilosicoli). Resistens mot tiamulin har dock påvisats hos 

Brachyspira pilosicoli hos svenska grisar. Dessutom är tiamulin verksamt mot 

Pasteurella multocida. 

Tiamulin absorberas snabbt från injektionsstället alternativt mag-tarmkanalen och 

utsöndras i metaboliserad form via primärt faeces och njurar. Metaboliternas aktivitet 

är mycket begränsad. 

Preparatet får ej ges till dräktiga suggor med undantag för de sista fyra 

dräktighetsveckorna. 

Valnemulin 

Valnemulin (QJ01X Q02) är godkänt för oral behandling och förebyggande 

behandling (inblandning i foder) av grisdysenteri, behandling av kliniska tecken på 

porcin proliferativ enteropati (ileit), förebyggande av kliniska tecken på porcin 

kolonspiroketos (kolit), när denna sjukdom har diagnostiserats i besättningen samt 

behandling och förebyggande av enzootisk grispneumoni. 

43

Valnemulin har hög aktivitet mot Mycoplasma spp. samt spiroketer såsom 

Brachyspira hyodysenteriae och Brachyspira pilosicoli men låg aktivitet mot 

Enterobacteriaceae, såsom Salmonella spp. och Escherichia coli. I gris metaboliseras 

valnemulin i hög utsträckning, och modersubstansen och metaboliter utsöndras 

huvudsakligen via gallan. 

Biverkningar i form av feber, anorexi, och i allvarliga fall rörelsestörningar, ataxi 

förekommer. Vissa av dessa grisar kan också lida av ödem eller erytem (på bakdelen), 

och ögonlocksödem. På berörda gårdar rapporteras att en tredjedel av grisarna 

drabbats, med en dödlighet på 1 %. Om biverkningar uppstår, bör medicineringen 

upphöra omedelbart. Allvarligt påverkade grisar skall flyttas till rena torra boxar och 

ges symtomatisk behandling, inklusive behandling av samtidig sjukdom. Känsligheten 

för biverkningar har sannolikt en genetisk komponent; risken är högre för dansk och 

svensk lantras och korsningar av dessa, speciellt för unga grisar. 

44

Bilaga 3: Kaskaddirektivet och dess tillämpning 

Förutom läkemedel som är godkända för enskilda djurslag får veterinär i 

undantagsfall förskriva även andra läkemedel enligt den s.k. kaskadprincipen, vilket 

framgår av SJVFS 2010:17 samt 2011:13, D 9. Kaskadprincipen för läkemedel till djur 

bygger på en EU-förordning, som måste följas av alla länder i unionen. Den europeiska 

veterinärfederationen, FVE, har därför tagit fram ett flödesschema som ska hjälpa alla 

kliniskt verksamma veterinärer i EU att följa gällande regelverk för användning av 

mediciner till djur. Flödesschemat återfinns i pdf-format på SVS hemsida. 

45

riktlinjer för användning av antibiotika till produktionsdjur

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?