Varför har två av Sveriges främsta idrottsmän i modern tid, dessutom ...

perssonjohan.se

Varför har två av Sveriges främsta idrottsmän i modern tid, dessutom ...

eportage

TexT: Johan Persson

RIVAL ERNA

Varför har två av Sveriges främsta idrottsmän

i modern tid, dessutom i samma idrottsgren,

ägnat de senaste åren åt ett lika seglivat som

småsint offentligt gräl?

Filter sökte svaret när Patrik Sjöberg och Stefan

Holm tvingades umgås privat för första gången.

Foto: tomas oneborg

104 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 105

Foto: Jonas Lindkvist


gymnastiksalen framför

Gamla Lundenskolans

andraklassare stod två av

Sveriges största idrottsprofiler.

Lärarinnan frågade

om barnen visste vilka

männen framför dem var.

– Det är Isabelles pappa, svarade en flicka och

pekade på den längre av dem.

Lärarinnan förklarade för barnen att Isabelles

199 centimeter långe pappa hette Patrik Sjöberg och

att killen bredvid honom hette Yannick Tregaro.

Inget av barnen reagerade. Tregaro försökte hjälpa

dem på traven:

– Patrik har haft världsrekord i höjdhopp.

Nu hajade några av dem till.

– Han har faktiskt fortfarande svenskt rekord i

höjdhopp, fortsatte Yannick.

För första gången lät svaret inte vänta på sig:

– Nä, du ljuger, sade en pojke. Det är Stefan Holm

som är bäst i Sverige.

Yannick förklarade att han på sätt och vis hade

rätt, men att Patrik ändå hade hoppat det högsta

hoppet. Han mätte upp Patriks före detta världsrekord

på en av de slitna ribbstolarna på väggen.

Barnen på trägolvet i den lilla gymnastiksalen i

östra Göteborg stirrade klentroget 242 centimeter

upp på den gamla hallväggen – så högt kunde väl

ingen hoppa?

Att den forne världsmästaren var tvungen att be

vännen Tregaro om hjälp med att instruera barn i

höjdhopp förklarades av att Patrik ramlat i trappan

i sitt dåvarande hem i Brasilien. Han slet av patellasenan

i vänsterknäet och eftersom karriären var

över sedan länge struntade han i rehabiliteringen.

I dag är senan åtta centimeter för kort.

Yannick Tregaro ställde gärna upp – tränaren

bakom såväl trestegshopparen Christian Olsson

som höjdhopparna Kajsa Bergkvist och Emma

Green tillbringade i princip hela sin ungdom i

Friidrottens hus tillsammans med Patrik Sjöbergs

styvfar Viljo Nousiainen, som Tregaro brukar tacka

för hela karriären.

Efter uppvärmning och några reaktions övningar

gjorde Tregaro ett 180 centimeter högt uppvisningshopp

inför andraklassarna. Kanske hade Isabelles

pappa ändå hoppat »högre än taket i klassrummet«…

Patrik insåg förstås varför barnen – födda två år

efter att han hoppade sitt sista hopp – inte visste

vem han var. Att barnen bättre kände till 00­talets

främste höjdhoppare var lika naturligt. Men det

ändrade inte faktum: Patrik tyckte att han var den

störste inom svensk friidrott genom tiderna.

En flicka vid kafébordet till höger om

Stefan Holm ger honom ett blygt

»hej«. Den nyblivne föredettingen

hejar artigt tillbaka.

Efter några månader som »soffpotatis«

hemma med sonen Melwin började han

arbeta halvtid som informatör på universitetet här i

Karlstad. Logotypen för en av hans forna sponsorer

på pikétröjan avslöjar att garderoben ännu inte är

utrensad. Stefan säger att det nya livet är skönt men

att det var en stor omställning att helt plötsligt sluta

träna varenda dag.

– Höjdhoppet och träningen har varit prio ett i

halva mitt liv, säger han. Från att jag var 16 år gammal

tills i fjol.

– Fast du blev ju pappa för några år sedan, invänder

jag.

– Ja? säger Stefan Holm.

Han hör själv hur det låter och förklarar snabbt att

han trots all träning troligtvis har varit hemma mer

med sin femårige son än fäder som har »vanliga«

jobb.

– Numera tränar jag nästan bara fotboll, fortsätter

han. I division sju.

– Än är du inte riktigt lika duktig på det, va?

– Jag vinner alla nickdueller, svarar Stefan.

Det återstår tre veckor till inspelningen av Mästarnas

mästare börjar på Malta. Programmet där

före detta idrottsstjärnor umgås med – och tävlar

mot – varandra gjorde oväntad succé förra vintern.

I år följer SVT upp med ett vässat startfält.

För den mediekritiske Patrik Sjöberg blir programmet

debuten som lättsam familjeunderhållare.

Stefan Holm har däremot vanan inne – redan under

den aktiva karriären tillhörde han inventarierna i

frågesportklassikern På spåret, som faktamaskinen

Holm till och med lyckats vinna två gånger. Den här

dagen vilar han ut efter TV­inspelningen av Vem

kan slå Filip och Fredrik? dit han var inbjuden som

deltagare.

På kafébordet ligger en kvarlämnad sportbilaga.

Jamaicanen Usain Bolts världsrekord på 100 meter

från föregående dag avhandlas över fyra uppslag.

Stefan Holm säger att han inte ens såg loppet, men

att tiden, 9,58 sekunder, är imponerande. Han tror

att jamaicanens rekord kommer att bli lika svårslaget

som kubanen Javier Sotomayors världsrekord i

höjdhopp från 1993.

– Han var höjdhoppets Usain Bolt, säger Stefan.

En supertalang som toppar all statistik.

Den statistiken kan man enkelt studera på Stefan

Holms hemsida.

Att jämföra de egna

resultaten med

andras har alltid

varit en drivkraft för

honom.

– Jag älskar siffror

och statistik, säger

han. Jag hade kunnat

ha statistiken

enbart på min egen

dator, men jag vet att

det finns fler statistiknördar

som jag därute som också är nyfikna.

Stefans hemsida visar saker som hur högt han

hoppade som 12­åring, individuell statistik mot

samtliga hoppare han tävlade mot mellan åren 1988

och 2008, hans högsta hopp samt hur många gånger

han hoppade över 230 centimeter. Dessutom noteras

att han gjorde det fler gånger än Patrik Sjöberg.

Hemsidan bjuder också på upplysningen om vem

i världen som hoppat högst över sin egen kroppslängd.

Enligt Stefan Holms efterforskningar har 44

hoppare genom tiderna hoppat 50 centimeter eller

mer över sin huvudhöjd. På den listan finns varken

Javier Sotomayor eller Patrik Sjöberg med. Förstaplatsen

innehas av 181 centimeter långe Stefan

Holm och den åtta centimeter kortare amerikanen

Franklin Jacobs. Båda hoppade 59 centimeter högre

än sin längd.

På Stefan Holms hemsida får man helt enkelt lätt

intrycket att det är han – och inte Patrik Sjöberg –

som är Sveriges främste genom tiderna.

Patrik Sjöberg växte upp en spårvagnshållplats

från Frölunda torg i Göteborgs

ytterområden, bland klassiska trevåningslängor

i tegel och höghus klädda

i plåt. Hans föräldrar separerade när

han var ett och ett halvt år gammal. Pappa Jan träffade

han bara varannan söndag då de brukade gå

»Höjdhopp är en väldigt definitiv sport.

Antingen klarar du höjden

eller inte. Det finns inget mellanläge.

Kanske är det därför den lockar

till sig speciella människor.«

på bio. Ofta tittade han avundsjukt på kamraternas

idylliska kärnfamiljer.

När Patrik Sjöberg var elva år gammal hade hans

idrottsmagister Roland Henkelmann sedan länge

tröttnat på den långe busen och hans kamrater.

106 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 107


Tillrättavisningar och hårda tag i öronen hjälpte inte

längre. Istället hoppades magistern att disciplinerad

träning skulle få bukt med rackartygen. Han uppmanade

den spänstige Patrik att börja träna friidrott.

Samma eftermiddag klev Patrik Sjöberg för första

gången på spårvagnen vid Musikvägen för att åka de

fem hållplatserna in till Slottsskogsvallen. Det var

första gången han hade lyssnat på vad en lärare sagt

till honom.

Det dröjde inte länge förrän han reste ensam till

träningsanläggningen tre, fyra eller fem gånger i

veckan. I friidrotten blev han sedd som den starka

personlighet han tyckte sig vara.

Tränaren Viljo Nousiainen såg

potential i den långsmale grabben.

På köpet fick Patrik den

fadersfigur han så länge hade

saknat.

Våren 1976 flyttade Viljo hem

till Birgitta Sjöberg och hennes

två söner. Patrik var glad för

mammas skull, och för att han

nu fick skjuts till och från träningen

i finnens Volvo.

Två år senare separerade

Birgitta och Viljo. 13­årige

Patrik blev rädd att det skulle

innebära slutet för hans och

styvpappans ständiga träningar

och läger. Han flyttade ut tillsammans

med Viljo. Mamma Birgitta blev vansinnig

men Patrik hade bestämt sig. Ingen skulle hindra

honom från att bli höjdhoppare. Inte ens morsan.

På ett träningsläger i Estepona utanför Marbella

det året träffade Patrik den tyske världshopparen

Carlo Thränhardt. Patrik fascinerades av den åtta

år äldre tysken och livet han levde på spanska

sol kusten – Thränhardt var en livsnjutare som

påminde mer om en filmstjärna än om träningsasketerna

på Friidrottens hus i Göteborg.

Thränhardt tyckte att svensken var en skitunge.

Men hans tränare, Dragan Tancic, såg en pojke

som hade förutsättningar att bli först i världen att

hoppa över 2,40. Tancic bad Patrik att visa upp sin

hoppteknik för Carlo Thränhardt. »Så ska du göra!«

ropade Tancic till sin ointresserade adept.

Patrik var så upptagen av att träna och resa med

Viljo att han missade nästan hela nionde klass. Vid

skolavslutningen saknade han egentligen grundskolekompetens

men hans klassföreståndare var

bussig och ordnade så att de fyra strecken i slutbetyget

omvandlades till ettor.

Två månader senare, i augusti 1981, hoppade den

då 16­årige Patrik 2,18 i Skövde och blev svensk

seniormästare. Guldet gav honom en biljett till

Patrik Sjöberg

Född: 1965 hemstad: Göteborg

Längd: 1,99 m Personbästa: 2,42 m

Familj: Dottern Isabelle Meriter: sMguld

i skövde 1981, bäste svensk i eM

inomhus i Milano 1982, os-silver i Los

angeles 1984, guld i inomhus-VM i Paris,

inomhus-eM i aten och sM 1985,VMguld

i rom och eM-guld inomhus i Lievin

1987, tre världsrekord – två inomhus

på 2,38 i Berlin 1985 och 2,41 i Piraeus

1987 och ett utomhus på 2,42 på Dngalan

i stockholm 1987, os-brons i

seoul och eM-guld inomhus i Budapest

1988, os-silver i Barcelona 1992.

friidrottslandslagets träningsläger i Kina. Där

kände Patrik att han blev behandlad som en vuxen

bland vuxna, i omklädningsrummet såväl som på de

kinesiska nattklubbarna. Han njöt av känslan.

Efter hemkomsten började han på Burgårdens

gymnasiums sociala linje i Göteborg. Första gången

Patrik infann sig i klassrummet var han två veckor

försenad. Han möttes av en klasskamrat som käftade

med klassföreståndaren. Resten av eleverna skolkade.

Han stod ut i tre veckor. Sedan beslutade han

sig för att åka till Slottsskogsvallen och träna ännu

mer istället. Tonåringen Sjöberg blev bäste svensk

i sin mästerskaps debut i

inomhus­EM i Milano 1982. 17

år gammal hoppade han 2,24

och slog Rune Alméns svenska

rekord från 1974.

En dryg månad före OS

1984 hoppade han 2,33 och

blev uttagen till spelen. Patrik

Sjöberg kände sig ändå

inbjuden med armbågen av

det svenska friidrottsförbundet,

han upplevde att de mest

tyckte att han var ett problembarn.

Väl framme i Los

Angeles misstänkte Patrik att

invigningsceremonin skulle

bli långtråkig och stannade

kvar på hotellet. Han och

löparen Eric Josjö lade sig vid poolen och spanade

in bikinibrudar i den 35­gradiga värmen. Det förbättrade

inte förhållandet till landslagsledningen.

På finaldagen klarade Patrik återigen 2,33. Han

vann silver i sin OS­debut. I samma ögonblick blev

problembarnet Patrik Sjöberg Sveriges nya och

enda superstjärna i friidrott.

I januari året därpå vann Patrik de första

in officiella världsmästerskapen inomhus i Paris, en

månad senare tävlingen Springen mit musik i Berlin

på den inofficiella inomhusrekordhöjden 2,38.

Nu började jakten på drömgränsen.

I maj var det dags för höjdhoppsgalan i Eberstadt.

Publikfavorit var Carlo Thränhardt, som nu blivit

Patriks bäste träningskamrat och vapendragare.

Radarparet låg på stränderna och solade före träningarna

i spanska Marbella, där de spenderade

stora delar av året. Efter några timmars träning

satte de av till semesterortens barer och nattklubbar.

De två långhåriga höjdhopparna – 199

c entimeter långa, blonda och med samma inställning

till livet – gav höjdhoppet rockstjärnestämpel.

Ingenting kunde rå på Patrik Sjöberg i Eberstadt.

Han flög över 2,34 och 2,38, och helt plötsligt låg

ribban på världsrekordhöjden 2,40.

foto: roger tillberg/scanpix, anders Kallersand/scanpix, roger turesson/scanpix

PiONJÄr. Patrik Sjöberg hamnade redan

som tonåring i konflikt med friidrottsförbundet.

»Mycket av det som dagens friidrottare

tar för givet är på grund av att

jag b råkade med förbundet och såg till att

det blev så«, menar han.

vÄrldsrekOrd. 2,42 meter på

DN­Galan i Stockholm, 1987.

rOCkstJÄrNeliv. På 80­talet sågs Patrik

Sjöberg glida runt i sin vita Porsche, ta

in på lyxsviter och festa loss. »Många i

landslaget drack väldigt sällan. Det blev

ankdamm och tonårsfylla. Jag festade

med ryssarna istället.«

108 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 109


Patrik gled över ribban ännu en gång. Den darrade…

den tyska publiken drog efter andan… i

samma sekund föll ribban av.

Dragan Tancics vision var en hårsmån från att slå in.

Istället hann den okände Sovjethopparen Rudolf

Povernitsin, med ett tidigare personbästa på 2,26,

först över 2,40. Tre veckor senare höjde landsmannen

Igor Paklin världsrekordet med ytterligare en

centimeter.

1986 blev ett skadedrabbat år för Patrik Sjöberg.

I brist på sportsliga höjdpunkter förverkligade han

pojkdrömmen om en vit Porsche 944 Turbo. Den

syntes allt som oftast parkerad framför entrén på

premiär biografen Palladium på Kungsportsplatsen

i centrala Göteborg. De obligatoriska parkeringsböterna

tog Sjöberg med en axelryckning – han

tjänade så mycket att de var ett mindre besvär än

det hade varit att leta parkeringsplats. I Expressen

jämfördes han med rockstjärnorna David Bowie och

Mick Jagger.

Den 30 juni 1987 hade 22­årige Patrik

Sjöberg, som alltid på tävlingsdagar,

svårt att få i sig frukost. Patrik nöjde

sig med kaffe, han kände sig tung och

osmidig med mat i magen. Han åt

hellre en banan på innerplan, eller sprang ut från

arenan och tog en cigg och en varmkorv.

Patrik klarade beslutsamt varje höjd på DN­galan

och när han gled över 2,35 var han högt över ribban.

Han kände att han aldrig hade gjort ett bättre hopp

på höjden.

Carlo Thränhardt sade till honom att hans tur att

slå världsrekordet var kommen.

»Stockholms stadion var knäpptyst.

Alla ögon var riktade

mot killen med den

b londa hockeyfrillan.«

Patrik höll med. Ribban skulle upp på världsrekordhöjden

2,42.

Stockholms stadion var knäpptyst. Alla ögon var

riktade mot killen med den blonda hockeyfrillan.

Han touchade ribban i första försöket, den gled

försmädligt av ställningen. Andra försöket var identiskt

med det första.

Exakt 58 fot från ribban stod Patrik Sjöberg. Han

hade ett försök kvar på 2,42.

Två snabba gångsteg och full fart mot sitt mål.

När Patrik Sjöberg landade på mattan med slutna

ögon var det fortfarande knäpptyst på stadion. I

samma tiondel som han hörde jublet explodera

ställde han sig upp på mattan med händerna knutna.

Jublet bara fortsatte, med samma intensitet,

medan Patrik sprang ärevarv inför den svenska

publiken. Alla ville gratulera. Samtidigt kontrollmättes

ribban. Den låg till och med tre millimeter

för högt. Det var nytt världsrekord.

Efter att ha slängt i sig mat och en öl på galabanketten

gick Patrik Sjöberg därifrån. Han ville ha

lugn och ro.

Världens bäste höjdhoppare promenerade ensam

längs Valhallavägen. Stockholmsnatten var behaglig

och tyst. Han svängde höger in på Sturegatan och

ner till Scandic Park hotell, där den största sviten

väntade på honom.

Patrik kröp ner under täcket men hade svårt att

somna. Han tänkte och tänkte: »Jag har hoppat

högst i världen genom alla tider. Hur många miljarder

år har den här världen funnits?«

Snart smög sig andra tankar på: »Var det inte roligare

än så här?« Och: »Blir jag gladare om jag gör det

en gång till?«

Bara två månader efter att han satte

världsrekord infriade Patrik Sjöberg

en hel nations förväntningar och

vann VM­guld i höjdhopp. Framför

TV:n hemma i värmländska Forshaga

njöt Stefan Holm av göteborgarens uppvisning.

Stefan hade fått en ny idol – och ville också bli

höjdhoppare.

Den resultatorienterade grenen passade honom

perfekt.

– Höjdhopp är en väldigt

definitiv sport, säger

Stefan. Antingen klarar

du höjden eller inte. Det

finns inget mellanläge.

Kanske är det därför den

lockar till sig speciella

människor.

Några dagar före OSinvigningen

1988 blev

Stefans långhårige idol av med sitt världsrekord då

kubanen Javier Sotomayor hoppade 2,43. Förväntningarna

på den regerande svenske världsmästaren

stegrades hos Stefan. Under OS skulle världsrekordet

återvända till Sverige inför hela världens

ögon.

Trots att klockan sedan länge hade passerat

midnatt väckte Johnny Holm sin höjdhoppstokige

son så att han kunde följa OS­finalen från ett Seoul

där klockan var sju timmar mer än i värmländska

Forshaga. Invirad i täcket satte sig den tolvårige

höjdhopparen i soffan framför TV­apparaten med

hela kroppen full av förväntningar.

Finalen började precis som Johnny och Stefan

önskade. Patrik hoppade enkelt över 2,31. När ribban

höjdes till 2,34 sparade han krafterna till nästa

höjd. Sedan flög Patrik Sjöberg över ribban i andra

försöket på 2,36. Men där tog det stopp. I radhuset

på Forsgatan i Forshaga var Stefans besvikelse bottenlös.

Världens fram till alldeles nyligen bäste

höjdhoppare, hans idol, mottog bara en bronsmedalj

– iförd boots

och jeans – när det väl

gällde.

Stefan hade bestämt

sig:

– Jag skulle bli lika

bra som Patrik Sjöberg.

Till och med lite bättre.

Stefan jämförde

ständigt sina resultat

med idolens. Som trettonåring

hoppade Holm 1,61 och Sjöberg 1,80. Som

fjortonåring 1,83 jämfört med 1,91.

Det året, 1990, avgjordes SM i Karlstad. Affischerna

pryddes av svensk friidrotts enda superstjärna

och Stefan Holm satte fart mot Voxnäsvallen

med autografblocket i handen. Vad han inte visste

var att Sjöberg hade bestämt sig för att inte vara

med – han skulle se Rolling Stones på Ullevi.

På Voxnäsvallen blev Stefan Holm arg och besviken

på idolen som inte dök upp. Han lovade sig själv

att alltid hoppa SM den dagen han blev bäst.

– Jag ville inte ge den känsla av besvikelse jag

kände till någon annan, säger Stefan. SM blev heligt

för mig.

Friidrottsförbundet hotade Patrik Sjöberg med

avstängning. Han tyckte att de kunde »ha sitt SM för

sig själva« och bestämde sig för att aldrig mer ställa

upp.

Som 15­åring hoppade Stefan 1,94, Patrik 2,07.

Stefans resultatutveckling var bäst i Sverige men

avståndet mellan löftet Holm och underbarnet

Sjöberg var ständigt för stort. »Bra, men Sjöberg

var bättre«, hette det. Stefan slutade jaga idolens

resultat och riktade istället in sig på att hålla sig en

decimeter under göteborgarens utvecklingskurva,

alltjämt världsklass.

I februari 1991 vann Stefan ungdoms­SM i Luleå.

På läktarbänken framför hans tränare Kjell Hällsten

satt Patrik Sjöbergs tränare Viljo Nousiainen. Han

vände sig mot Kjell och sade på knackig finlandssvenska:

»Så ska höjd hoppas.«

Under OS i Barcelona 1992 såg Stefan från TVsoffan

hur Patrik ännu en gång missade en guld­

medalj med små marginaler – han klarade samma

höjd som vinnaren Sotomayor men blev tvåa på

grund av fler rivningar.

Efter studenten på friidrottsgymnasiet 1994

debuterade Stefan i seniorlandslaget vid Finnkampen

och blev bäste svensk. Patrik Sjöberg var

långtidsskadad efter att ha slitit av hälsenan på VM i

Stuttgart och fanns inte med i startfältet.

Den forne världsrekordhållaren höll sig ändå kvar

i rampljuset, mycket tack vare en lång rad offentliga

konflikter. Med tränaren Viljo Nousiainen, med

»Enligt Patrik Sjöberg var Stefan

Holm för kort för att

l yckas i höjdhopp, och

skulle aldrig komma över 2,30.«

skattemyndigheten, med moderklubben Örgryte IS

och med Svenska friidrottsförbundet. Konflikterna

handlade oftast om pengar och att Patrik Sjöberg

inte fick den ersättning och det stöd han ansåg sig

vara värd, eller att någon annan ville ha pengar av

honom utan att han tyckte att de var värda det –

som när staten ville ha in 700 000 i restskatt. Hamnade

han inte i luven på »förbundspampar« och

myndigheter fanns det alltid någon journalist att

irritera sig på. Eller någon helt annan – som rocksångaren

Michael Hutchence som Sjöberg råkade

kollidera med på Stockholmskrogen Spy Bar. »Hade

mina polare varit med hade INXS varit ett instrumentalband

i dag«, kommenterade Patrik bråket

dagen därpå.

1995 deltog Stefan Holm »som utfyllnad« i en

höjdhoppsgala i Oslo där Patrik Sjöberg gjorde

utomhuscomeback. När det blev tid för Patriks sista

hopp på 2,30 upphörde plötsligt det taktfasta klappandet.

En kakaoinsmetad norrman iförd peruk

och bastkjol kom inrusande på arenan och kastade

bananer omkring sig. Medan funktionärer och den

norske hopparen Steinar Hoen jagade ikapp mannen

plockade en hungrig Patrik Sjöberg lugnt upp

en banan, skalade den och tog en tugga.

I tävlingen kom Stefan Holm femma efter den

tredjeplacerade Sjöberg, vilket innebar 0­3 i inbördes

möten. Men Holm tyckte som vanligt att det

var »enormt stort« bara att få tävla mot barndomsidolen.

Göteborgaren var mindre imponerad av sin

landsman – enligt Patrik Sjöberg var Stefan Holm

för kort för att lyckas i höjdhopp, och skulle aldrig

komma över 2,30.

110 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 111


MilstOlPe. På Junior­SM 1997 i Eskilstuna

hoppade Stefan Holm över den magiska gränsen

2.30 – 49 cm högre än sin egen längd.

ArBetArPAPPA. Johnny Holm jobbade heltid

som svetsare parallellt med att han drillade

sonen. Här gratulerar han till OS­guldet i

Aten 2004.

viNNAre. Stefan Holm har deltagit i På spåret

flera säsonger – senast 2007 ihop med Karin

Hübinette. Två gånger kammade han hem segern.

Från början skjutsade Stefan Holms

pappa Johnny alltid sonen till och från

träningarna i Kil. Så småningom började

han avlasta tränaren Kjell Hällsten

genom att flytta häckar och koner.

1996 tog Johnny Holm över helt och blev Stefans

tränare.

– Farsan smög sig in i friidrottandet, säger Stefan

Holm.

Johnny hade aldrig hoppat höjdhopp – hans

idrottsliga meriter finns inom fotbollen. Som bäst

spelade han i division 4 med Östra Deje IK.

– Pappa hade säkert kunnat

spela i avsevärt högre divisio­

ner om han hade vågat ta chansen,

säger Stefan.

Johnny delade den analysen,

och det grämde honom.

Han ville inte att sonen skulle

upprepa hans misstag och upprepade

ständigt: »Våga ta chansen

när du har den, Stefan.«

Vid sidan om höjdhoppet

läste Stefan statistik vid

Högskolan i Karlstad, men

han »stod långt utanför det

normala studentlivet« eftersom

han fortfarande bodde

kvar i pojkrummet hemma i

Forshaga och ägnade nästan all

tid åt träning. 1997 vann han

junior­SM på 2,30 – höjden

som Patrik Sjöberg hade sagt att Stefan aldrig skulle

klara.

För Sjöberg blev det aldrig roligare än den där

kvällen på DN­galan i Stockholm. 1998 hoppade

han, 34 år gammal, sitt livs sista höjdhopp i en tävling

i Qatar.

De två svenska hopparna hann mötas sju gånger –

Patrik Sjöberg besegrade Holm varje gång.

Samma år som Sjöberg slutade kom Stefan Holms

stora genombrott. Han tog sitt första SM­guld, vann

Finnkampen och slutade tvåa på världsbästalistan

med 2,33. Inför OS i Sydney var han självskriven i

den svenska truppen. Det hade han drömt om ända

sedan sommaren 1984, då han i serietidningen Buster

läste Sommar­OS genom tiderna och på den TVsända

invigningen från Los Angeles såg Bill Suitor

komma inflygande med en jetmotor på ryggen.

På väg in till invigningsceremonin 16 år senare

tittade Stefan gång på gång upp mot den olympiska

elden. Och mot flaggorna med de fem ringarna som

vajade i augustivinden. »Jag är äntligen här«, tänkte

han. För honom handlade det om att bli en del av de

olympiska spelens långa historia.

Stefan Holm

Född: 1976 hemstad: Karlstad

Längd: 1,81 m Personbästa: 2,40 m

Familj: Frun anna Lycke och sonen

Melwin Meriter: Guld i ungdoms-sM i

Luleå 1991, bäste svensk i Finnkampen

1994, guld i junior-sM i eskilstuna 1997,

sM-guld och etta i Finnkampen 1998,

VM-guld inomhus i Lissabon 2001,

eM-silver både utomhus i München och

inomhus i Wien 2002, VM-silver i Paris

och guld inomhus i Birmingham 2003,

os-guld i aten 2004, VM-guld inomhus

i Budapest 2004, europarekord på 2,40

i eM inomhus i Madrid 2005, eM-guld

inomhus i Birmingham 2007, VM-guld

inomhus i Valencia 2008.

Stefan Holms olympiska debut slutade med 2,32

och en fjärdeplats. Han längtade redan till nästa OS.

Där och då lade han upp en plan – EM i München

2002, VM i Paris 2003 var bara stationer på vägen

mot det stora målet: OS i Aten fyra år senare.

Tre dagar före 25­årsdagen flyttade han från

hemmet med mamma Elisabeth och pappa Johnny

i Forshaga för en egen lägenhet i Växjö, där han

bosatte sig bredvid träningsanläggningen. Samma

vår vann Stefan Holm inomhus­VM i Lissabon och

sin första internationella mästerskapsmedalj. Året

därpå tog han EM­silver i München med sitt livs

första hopp över 2.35

– Det var första gången

jag gick förbi Patrik Sjöberg,

säger han. Han gjorde 2,34

som årsbästa när han var 26

år. Jag hoppade 2,35. Som

26­åring hade jag för första

gången bättre årsbästa än han.

Till slut masade jag mig förbi

honom.

Att Sjöberg vid den åldern

redan hade passerat sin topp,

och mest verkade motiveras

av friidrottsgalornas startpremier,

spelade mindre roll för

statistiknörden Holm.

Efter att Stefan försvarat

sitt inomhus­VM­guld i

Birming ham var det dags för

delmål nummer två på vägen

mot OS – utomhus­VM i Paris. Stefan hoppade 2,32

och vann ännu en silvermedalj. Han var ursinnigt

besviken. Det första han kollade när han återvände

till det hyrda studentrummet i vid Cité Universitaire

i Paris var antalet dagar till OS­finalen i Aten.

362.

– Att jag inte vann i Paris var det bästa som kunde

hända mig, säger han. Jag bestämde mig för att

använda varenda dag på absolut bästa möjliga sätt

för att vinna OS.

Samtidigt tog »ordkriget« mellan Stefan Holm

och Patrik Sjöberg fart. Stefan hade nu ett personbästa

på 2,36 och hade hoppat in sig på topp

tio bland dem som hade hoppat högst över sin

egen huvudhöjd. Patrik Sjöberg kommenterade i

Expressen: »Holm kan snacka om att han hoppar

högre över sitt huvud än någon annan. Men tyvärr,

det finns ingen sådan gren. Då får han börja jobba

på cirkus eller nåt.« Sjöberg menade också att

»dagens tävlingar tar slut där våra tävlingar började,

runt 2,33. Före de höjderna behövde man aldrig

vara nervös. Nu kan de ta medalj på 2,28, vid våra

ingångshöjder.«

112 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 113

foto: sören lindell/scanpix, bo HåKansson/sVt, Maja suslin/scanpix


På hotellrummet, 361 dagar efter VM

i Paris, gjorde Stefan Holm som han

alltid gjorde kvällen före tävling. Han

kröp ner i badkaret med en god bok, för

att koppla bort tankarna och bränna

minsta möjliga energi. Sedan bäddade han ner sig i

sängen.

Morgonen därpå åt han frukost, innan det var

dags för de vanliga tävlingsdagsrutinerna. Exakt 59

minuter innan bussen mot arenan skulle avgå tog

han fram galgen med tävlingskläderna, plattade till

täcket på sängen och började sortera. Underst lade

han träningsjackan. Sedan den långärmade överdragströjan.

Därefter t­shirten, träningsbyxorna, de

långa tightsen, kalsongerna, tävlingsshortsen och

strumporna. Tävlingslinnet och de särskilda strumpor

han bara använde under tävling fick en egen hög

bredvid.

Eftersom det var tävlingsdag rakade Stefan sig

innan han gick in i duschen. Han schamponerade

håret två gånger. Tvålade in kroppen en gång. Efter

att ha torkat av sig tog han hårgelé i sin avrakade

frisyr och klädde på sig de sorterade kläderna med

start överst i högen. Han tog fram sin ryggsäck och

packade två par spikskor. Därefter vattenflaskan, en

flaska Coca­cola och två bananer. Överst tävlingsstrumporna

och tävlingslinnet med nummerlappen

fastnålad.

– Jag hade otroliga rutiner i hela mitt beteende,

säger Stefan. Vid ett tillfälle försökte jag lägga rutinerna

åt sidan. Det var omöjligt. Det var dårvarning

på mig.

Sju minuter före bussens avgång anlände Stefan

till hållplatsen. På Olympiastadion följde ytterligare

rutiner: Två joggingvarv runt arenan och samma

»Krönikören Lasse Anrell jämförde

dem med Elake Måns och

P elle Svanslös, men kunde

inte avgöra vem av dem som var vem.«

stretching som vanligt. Två saxhopp över två meter

och en flopp över 2,20.

Ett par timmar senare höjdes ribban till 2,34 och

Stefan låg på fjärde plats. Han rev två gånger och var

bara en rivning från att åka tomhänt från OS.

När siste hoppare i turordningen före Stefan

hade gjort sitt hopp drog Stefan precis som vanligt

av sig sin t­shirt, tog tävlingslinnet i handen,

knöt upp snöret i shortsen och började gå mot sitt

ansatsmärke i marken. Nästan framme drog han på

sig sitt linne, stoppade ner det i shortsen och knöt

snöret igen.

– Väl framme vid ansatsmärket började allt det

där som många tror var rutiner, säger Stefan. Att jag

drog handen över ansiktet och genom håret. Men

det var inte ett dugg rutinartat. Det var omedvetna

tics.

Pappans gamla ord dök upp i Stefans huvud: »Det

är min största chans, som jag antagligen aldrig får

igen.« Han flög högt över ribban och var åter med i

tävlingen.

– Jag har spelat in SVT:s sändning och tittat på

den några gånger i efterhand, säger han. Jag hängde

på en jävligt skör tråd. Det är jobbigt att se. Jag blir

nervös fastän jag vet hur det går.

Amerikanen Matt Hemingway, som ledde tävlingen,

rev på 2,36. Stefan var förste man över höjden

och helt plötsligt var han i ledningen. Varken Jaroslav

Bába, Jamie Nieto eller Hemingway lyckades ta

sig över 2,36. Stefans barndomsdröm var uppfylld.

Han var olympisk mästare.

Till skillnad från Patrik Sjöberg hade

Stefan Holm förberett nya målsättningar

om pojkdrömmen skulle gå i

uppfyllelse.

– När jag var 16 år gammal vann

jag alla tävlingar utom en under säsongen. Därför

siktade jag in mig på att vinna alla tävlingar under

resten av året efter OS­guldet.

Målsättningen lyckades: Stefan vann 22 tävlingar

av 22 möjliga under säsongen. Några månader

senare, i mars 2005, strök Stefan även nästa punkt

på att­göra­listan när han som tionde man i världen

hoppade över 2,40. Ste­

fan hade nu en centimeter

till Sjöbergs svenska

inomhusrekord och två

till hans utomhusrekord.

– Världsrekordet visste

jag att jag inte skulle

slå, säger Stefan. Men jag

trodde och kände att jag

skulle slå eller tangera

det svenska rekordet.

Stefans guldkompisar från OS, mångkamparen

Carolina Klüft och trestegshopparen Christian Olsson,

hade båda svenskt rekord.

– Alla hade det. Utom jag. Jag ville också bli best

ever i Sverige, säger Stefan.

I början av februari 2006 var Stefans VM­start

i Moskva i fara eftersom han åt penicillin och inte

hade kunnat träna för fullt. Patrik Sjöberg sade

till Expressen: »Det ska inte spela någon roll att

han inte fått ordentlig höjdhoppsträning under en

månad. En hoppare av Holms klass ska ligga runt

2,30 – även på sina dåliga dagar.« Stefans pappa

replikerade: »Patrik snackar en massa skit. Så fort

han ser en journalist försöker han få rubriker.«

Stefan, som tidigare fått höra att han aldrig skulle

hoppa över 2,30, var inte heller sen att svara. På

sin hemsida uppdaterade han ständigt listan över

antalet tävlingar han – och Patrik Sjöberg – hoppat

över just den 2,30. Nu bearbetade han den så att den

visade att Patrik Sjöberg gjorde »fler tävlingar under

230 centimeter än han gjorde över samma höjd«.

Stefan frågade: »Varför borde jag ligga på höjder

runt 230 centimeter även mina

dåliga dagar, när Patrik Sjöberg

inte gjorde det själv?«

När Sjöberg ett halvt år senare

greps med kokain i kroppen

under friidrotts­EM i Göteborg

skrev Svenska Dagbladets Jan

Majlard: »Undringarna om varför

världseliten i höjdhopp för

15 år sedan i genomsnitt lyfte en

decimeter högre än dagens aktiva

kommer obevekligen att få ny näring.« Stefan Holm

läste krönikan och replikerade på sin hemsida att

skillnaden »vare sig var en decimeter eller ens en

halv«, utan »på sin höjd knappa tre centimeter«.

Samtidigt menade han apropå Sjöbergs att »en del

märkliga påhopp från hans sida genom åren fick väl

sin kemiska förklaring«.

När Patrik samma höst deltog i TV­programmet

Ett herrans liv på Kanal 5 undrade programledaren

Fredrik Wikingsson: »Har du någon gång tänkt:

›Stefan Holm, vilket tråkigt liv han verkar ha?‹« Patrik

svarade: »Ja, det har jag nog gjort.«

Vid en tävling i Globen i februari 2008 gick Stefan

Holm äntligen förbi Patrik Sjöberg i den egenuppfunna

grenen »höjdhopp över 230 centimeter«,

och firade med att dra på sig en t­shirt med texten

»119 Holm är fler än 118 Sjöberg«. Tröjan syftade på

Fem myror är fler än fyra elefanter, och att värmlänningen

tyckte att han alltid ansetts som den »lille

myran mot den store elefanten Sjöberg«.

– Tröjan var en passning mot alla journalister och

förståsigpåare som menar att det var så jävla mycket

bättre förr – på Sjöbergs tid, säger Stefan Holm.

Men om jag kan hoppa över 2,30 fler gånger, kan det

inte ha varit så mycket bättre på hans tid.

Holms offentliga markering tog skruv. Till

Svenska Dagbladet sade Sjöberg att Holm »driver

ett korståg med all sin statistik«, och att »jag har

hoppat 2,40 eller högre fyra gånger men det är inte

något slags rekord för det«.

Tre dagar senare stod Patrik Sjöberg i TV4:s

Sportklubbenstudio. Stefan Holm deltog via länk

från Malmö, och fick snart höra Patrik säga att »det

handlar om höjdhopp, inte mängdhopp«. Stefan

svarade att »Patrik Sjöberg bygger sina uttalanden

på överdrifter och lögner«, och räknade upp en lång

rad statistiska faktafel som han menade att Patrik

hade spridit om sina egna hopp och resultat. Sjöberg

sade att Stefan måste ha varit mobbad som ung

eftersom han hade sådant bekräftelsebehov.

Aftonbladets krönikör Lasse Anrell jämförde dem

med Elake Måns och Pelle Svanslös, men kunde inte

avgöra vem av dem som var vem. Båda hade »hakat

upp sig en smula«.

»Jag ska inte hymla med att jag

tycker att det är roligt att

bråka. Jag har alltid haft

l ättare att ta skit än beröm.«

I maj samma år vann Stefan Holm sin sjunde

mästerskapstitel. Därmed passerade han Sjöberg,

och var tillsammans med tysken Dietmar Mögenburg

den europeiska höjdhoppare som tagit flest

titlar någonsin.

– Jag hoppar i första hand för att vinna tävlingar,

säger Holm. I andra hand för bra höjdresultat.

I OS i Beijing ett halvår senare klarade Stefan inte

att försvara sitt guld. Slutet på hans drygt tjugo år

långa idrottskarriär var ett faktum.

– Ingen svensk höjdhoppare hade vunnit OS­guld

innan jag gjorde det, säger han. Allt annat hade

gjorts. Jag ville göra någonting som ingen annan

svensk gjort tidigare.

Klockan är strax efter två på eftermiddagen

när Patrik Sjöberg stegar in

från solskenet till Park Aveny Café

på Kungsportsavenyn i Göteborg. De

svarta solglasögonen får sitta kvar.

Hans karakteristiska långa lockar är fortfarande

våta efter förmiddagens joggingpass. För tre månader

sedan tog han de första löpstegen sedan han

lade av med idrottandet för tio år sedan. Hälsenorna

och knäet gör fortfarande ont, men numera är smärtan

hanterbar. Han ber om en kaffe innan han slår

sig ner. Numera blir det bara kaffe. Mycket kaffe.

Cigaretterna fimpade han i februari.

Han bär en tröja med orden »Kiss My Ass« på den

ena ärmen. På underarmen syns en tatuering med

dottern Isabelles namn. Att hon skulle börja skolan

114 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 115


var anledningen till att han flyttade

hem från Brasilien för två år sedan.

– Det är hemskt, men jag har aldrig

visat henne mina medaljer, säger

han. De ligger i ett bankfack och har

gjort det sedan jag vann dem.

Länge störde det honom »jävligt

mycket« att han aldrig vann något

OS­guld. Många gånger tänkte han

att han ville byta ut sina två silver

och sin bronsmedalj mot den ädlaste

valören. När han berättade det för

en serbisk journalist i samband med

en tävling han var inbjuden till för

några år sedan, blev mannen förnärmad.

»Begriper du hur många

som drömt om och försökt ta medalj

i OS genom åren?« sa serben. »Men

du har ändå mage att förringa dem

och deras drömmar!«

Patrik bad om ursäkt. Han hade

aldrig tänkt på det viset förut – att

han var den ende höjdhopparen

någonsin som tagit medalj tre OS i

rad. Det hindrar inte att han fortfarande

känner att en guldmedalj

saknas.

Han tar av sig solglasögonen och

lägger benen i kors. Häller upp sin

andra påtår. Han har fyllt 44 och

blivit nästan tjugo kilo tyngre än när

han var som bäst.

Det händer fortfarande att han

drömmer om höjdhopp på nätterna.

Att han befinner sig på någon tävling och lyckas få

till ett hopp där det känns som att han svävar. Den

känslan är det enda han saknar från åren som idrottare.

Annars är idrott mest förenat med smärta.

I maj 2001 begärde kronofogden Patrik i personlig

konkurs. Då hade skatteskulden från början av

1990­talet vuxit till 2,1 miljoner kronor. Patrik kröp

till korset och betalade.

Förhoppningsvis ska pengarna från åren som

idrottare ändå räcka resten av livet. Sportbilar finns

det inte utrymme för längre, i dag kör han oftast

lånad bil. Annars tar han gärna cykeln eller spårvagnen.

Kommentarerna och blickarna är många.

Oftast handlar det om glada komplimanger och

handslag. Hans dotter avskyr det. Hennes mardröm

är att bli känd som sin pappa.

Under idrottsåren hörde han ofta, särskilt i USA,

att han var en »high school dropout«.

– De beskrev mig som en flummig The Big Lebowski­The

Dude­typ. Till slut gick jag nästan på allt

snack och bestämde mig för att läsa in gymnasiet.

foto: carl-joHan söder/sVt

rivAler. Patrik Sjöberg bävar inför premiär avsnittet

av Mästarnas mästare 2010. Men inte för Stefan Holms

skull. Paradoxalt nog har Patrik Sjöberg »jätteproblem«

att se sig själv i TV. »Jag klarar inte av det«, säger han.

I samband med att han flyttade hem till Göteborg

började han på Komvux. Gymnasiekompetensen

avklarades utan problem och sedan började Patrik

läsa Latinamerikakunskap vid Göteborgs Universitet.

Omkring honom fanns unga människor som

drömde om att bli jurister och diplomater. Patrik

ville mest lära sig mer om världsdelen han hade bott

i under sju år. Han tyckte kursen var intressant,

men kände att han inte passade in och hoppade av.

Patrik erkänner att pengar är anledningen till att

han nu är på väg till Malta för att spela in Mästarnas

mästare. Pengarna, värmen och att förhoppningsvis

få träffa intressanta människor. Att SVT dessutom

har bjudit in Stefan Holm får honom att rycka på

axlarna. De känner inte varandra och det Patrik sagt

om kollegan genom åren »är inget han inte skulle

kunna säga till Stefan personligen«.

Patrik har hamnat i många konflikter genom

åren. Han säger att skulden delvis är hans, »men om

man är rak och ärlig får man säga nästan vad man

vill«.

– Jag ska inte hymla med att jag tycker att det är

roligt att bråka, säger han. Jag har alltid haft lättare

att ta skit än beröm. Då kan man ge igen.

Han menar att mycket av det han sagt har handlat

om att förtydliga budskap – eller varit menat som

skämt. Dessvärre gick hans ständigt ironiska tonläge

sällan fram till tidningsläsarna. Patriks mamma

Birgitta sparade på alla klipp om sonen. 78 procent

– räknade hon och Patrik ut – handlade om »ovidkommande

saker«. Höjdhoppet kom i andra hand.

Det har fortsatt på den vägen långt efter karriären

tog slut, menar Patrik. På senare år har stickspåret

stavats Stefan Holm.

– Man ska inte gå på de där statistiska uträkningarna

som Holm och vissa andra håller på med, säger

Patrik. I min allra sista tävling klarade jag bara 2,10.

Jag hade enorma ryggsmärtor men klarade det

ändå. På statistiknördarnas papper hade det sett

bättre ut om jag strukit mig från tävlingen. Det är

fördelen med statistik. Vill man måla upp sig själv

som bättre än vad man är, så är det tacksamt att ta

med sådana hopp i andras statistik.

Det hade varit lite snyggare om

Holm hade hoppat 2,43. Då hade

han haft fog för statistiksnacket.

Han säger:

– 2,42 är högre än 2,40.

– Känslan att göra ett högt hopp

är vad vi höjdhoppare strävar efter.

Höjdhopp, att hoppa så högt som

möjligt. De hoppare som säger att

mästerskap är viktigare än de höga

höjderna har aldrig varit i närheten

av ett världsrekord. Färre sätter

världsrekord än vinner OS­medaljer.

Sotomayor gjorde det senast, för

16 år sedan. Innan dess var det jag.

Stefan Holm pekar på en

turkos Skoda 120 som

står parkerad femtio

meter bort på den dammiga

vägen in mot den

maltesiska byn Zurrieq.

– Ser du den gröna bilen där?

frågar han.

– Ja.

– Ser du registreringsskylten

också?

– IAO 242.

Stefan nickar medan jag inväntar

nästa fråga. Det kommer ingen.

– 242! säger jag efter lite betänketid.

Patriks världsrekordshöjd.

Stefan nickar igen.

– Hade jag sett den bilen på vägen hade jag varit

tvungen att köra om den, säger Stefan. För att passera

Patrik i tanken.

Stefan Holm ser tecken och samband i siffror

överallt. Inte minst i böckers sidnumrering. En gång

hade han läst 80 sidor i sin roman när tanken slog

honom att 80 multiplicerat med tre är 240, och att

han därför borde klara 2,40 i tredje försöket dagen

därpå. Vid ett annat tillfälle läste han till sidan 233

kvällen före en tävling, fastän han slumrade till

redan vid 220. Dagen därpå hoppade han just 233

centimeter i finska Eurajoki och blev ny europaetta.

Likadant är det med låtlängder och kvitton.

– Har jag handlat för 228 kronor måste jag köpa

några tuggummin också för att få det att bli 230,

säger Stefan. Det borde jag inte berätta. Nu hamnar

jag väl på dårhus.

Från takterrassen är utsikten storslagen över

Zurrieqs trånga och oregelbundna gränder. Längre

bort glittrar Medelhavet. Här, i villa Bubaqra Tower,

ska elva svenska före detta idrottsmän och ­kvinnor

116 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 117


o tillsammans de kommande veckorna. Kalkstenshuset

har blivit utsett till ett av Europas 30 vackraste

av modetidningen Vogue.

Snart hörs visslande inifrån huset. Stefan Holm

har satt sig i fåtöljen i entrén och visslar Sovjets

nationalsång. Han förklarar för brottaren Tomas

Johansson att den »är världens bästa«. Tomas

instämmer inte. Han har mosats för många gånger

av den oövervinnerlige Alexander Karelin för att

kunna uppskatta hymnen.

Bara några meter från huset, omgiven av en

cypressallé och en berså, finns swimmingpoolen.

Vid poolkanten ligger en lång kropp och solar på

mage. Skulderbladen, överarmarna och vaderna är

täckta av tatueringar. Bredvid Patrik Sjöberg diskuterar

simmerskan Louise Karlsson de kommande

tävlingarna. Hon hoppas att det blir baskettävling

någon dag. Hon gillade när deltagarna spelade tillsammans

häromkvällen.

– Fan, vad kass jag var, säger Patrik. Fast korgarna

var för höga.

Varje inspelningsdag väntar en tävling. Resultaten

därifrån avgör vem av deltagarna som tvingas

lämna TV­programmet. Vinnaren ska diska, har

deltagarna beslutat genom en omröstning. Patrik

röstade emot. Han begriper inte varför vinnaren

ska bli bestraffad. Den här morgonen diskade han,

trots att första tävlingen ännu inte har avgjorts. Han

säger att det var lika bra att få det gjort, eftersom

han ändå kommer att vinna.

Varför vara ödmjuk när man vet att man är

bäst? säger han.

Några medtävlare tycker att Patrik snackar för

mycket och tar för stor plats. Han har förklarat för

sina nya bekanta att han inte menar något illa, och

har bett dem säga ifrån ifall de tycker att han går för

»Båda två är fullt medvetna om att

de är med i TV-programmet på

grund av de senaste årens

pajkastning.«

långt. Det är sådan man är om man är göteborgare,

säger han.

– Utomstående förstår inte vår jargong och våra

skämt. Som unga var vår friidrottsgrupp ökänd i

Sverige. Var man inte rapp i käften hann någon

annan före. Göteborgare har sådant snack.

Han hoppas bli bättre förstådd i och med

TV­inspelningen:

– Många tror jag är en butter och bitter surpitt

som bara är kritisk och saknar självdistans, säger

han. Folk kommer nog att ändra uppfattning om

mig.

En som redan börjat göra det är Stefan Holm.

Inspelningarna på Malta är första gången Patrik och

Stefan umgås med varandra.

Efter ett lamt handslag på Arlanda flygplats insåg

Stefan och Patrik ganska fort att två decenniers höjdhoppande

var hade gett dem mer gemensamt än de

anade. De har under stora delar av sina liv befunnit

sig på samma platser i världen, omgivna av samma

människor. De har till och med några gemensamma

bekanta. Det finns mycket att snacka om.

Patrik tycker att de har »fantastiskt roligt tillsammans«.

Någon ny polare har han inte funnit i sin

tidigare antagonist – de ligger för långt ifrån varandra

i livsinställning och värderingar – men han ser

på Stefan med nya ögon. Kanske är de mindre olika

än han trodde.

Stefan Holm tycker likadant:

– Vi har ju rätt olika uppväxt. Jag från landet, han

från storstan. Han slog igenom som väldigt ung, jag

betydligt senare. Vi är väldigt olika som personer,

det kommer vi aldrig aldrig att komma ifrån. Samtidigt

har vi något gemensamt som ytterst få andra

har gemensamt – känslan av att hoppa 2,40.

– När vi suttit ner och tjôtat har jag upptäckt att vi

har samma sorts humor – ironi och sarkasm. Vi har

kul tillsammans. Fast produktionsbolagets tanke är

nog inte att vi ska bli jättekompisar.

Stefan har märkt att Patrik ibland försöker verka

mer laid back än vad han egentligen är. »Han har

mer koll än han ger sken av« på siffror och statistik,

menar Stefan.

Patrik skakar på huvudet. Att diskutera statistik

med Stefan

Holm u ndviker han

gärna – är de oense

om något plockar Stefan

omedelbart fram

datorn och googlar

diskussions ämnet.

Patrik försöker ta »faktaapparaten

S tefans«

statistik intresse med en

klackspark men det är

svårt ibland. Patrik är själv envis och petig.

Båda två är fullt medvetna om att de är med i

TV­programmet på grund av de senaste årens pajkastning.

De upplever att produktionsbolaget Meter

vill få dem att framstå som »hund och katt«. Ganska

fort kom Stefan eller Patrik överens om att de inte

var intresserade av ett sådant TV­program. De har

rett ut det som varit.

Missförstånd har också gjort sitt.

Patrik säger sig aldrig ha sagt att Stefan inte

skulle klara 2,30. Däremot att det inte var »någon

höjd att imponeras av«. Sedan bad han journalisten

som frågade att återkomma när Stefan hade »gjort

det ett par gånger«. Istället tog Stefan åt sig och

gjorde 2,30 till en följetong som Patrik fortfarande

menar är larvig.

Stefan godtar hans förklaring men är fortfarande

förvånad att Patrik blev »provocerad av en t­shirt«.

– Det blev ett enormt ramaskri, säger han. Jag

tyckte tröjan var kul.

Ingen av dem menar att ordkriget

påverkat dem eller varit

någon stor grej. Men ofta blev

de triggade av varandras utspel.

Patrik till att retas ytterligare,

och Stefan till att få överbevisa

och tysta retstickan. Det var

bara synd att det skedde inför

öppen ridå och till kvällspressens

stora nöje, menar de.

Den tjänsten ska de inte göra tidningarna den här

gången.

Inför avfärden till den första deltävlingen

placeras de elva bredvid varandra på två led.

Stefan hamnar längst fram bredvid Patrik.

– Måste vi alltid gå bredvid varandra?

säger Stefan till Patrik. Vi ska ju vara

ovänner.

De skrattar. Någon ger ifrån sig en suck. Stefan

tar ny plats längre bak i ledet.

– Vi vet vad ni tänker, säger Sjöberg till

inspelningsteamet.

Värmen är kokande i viken Minugua Point på

östra Malta. Likt nyfikna barn kikar deltagarna ner

från klippkanten mot tävlingsanordningen nere i

vattnet.

– Patrik gjorde 7–0 på mig i höjdhoppet, säger

Stefan. Nu har jag chansen att snygga till siffrorna.

Några meter därifrån rättar Patrik Sjöberg till sin

hästsvans och blickar ut över Medelhavet och badturisterna

som solar på bergsklipporna en bit bort.

Alla inväntar order från produktionsbolaget. Patrik

Sjöberg passar på att fråga en av de nästan sjuttio

personerna i inspelningsteamet vilken morgondagens

tävling är. »Vet inte«, blir svaret.

– Ingen vet ju någonting, fräser Patrik.

Han tycker att intervjuerna inför tävlingarna tar

för lång tid. Jag säger att de är tvungna att filma

mycket om de ska få ihop till tio timmar tisdagsunderhållning.

Patrik menar att de nästan tolv timmarna

de filmade dagen före borde räcka en bra bit

på vägen.

– Men de skulle ha filmat efter midnatt. Det var

då det hände.

– Vad hände då? undrar genast en kvinna ur

inspelningsteamet.

– Vet inte, replikerar Patrik Sjöberg kvickt, och

brister ut i skratt tillsammans med Stefan Holm och

Tomas Brolin.

– Tystnad. Silence! ropar inspelningsledaren

»Tocke«.

Sjöberg får naturligtvis svårt att följa

uppmaningen.

»Patrik gjorde 7–0 på mig i

höjdhoppet, säger Stefan. Nu

har jag chansen att

snygga till siffrorna.«

– Holm! ropar han med ett pojkaktigt leende.

Stefan Holm skakar på huvudet och ler han också.

Tocke undrar om de elva känner sig redo att sätta

igång tävlingen.

– Vet inte, svarar Patrik, och brister ut i ny skrattsalva

tillsammans med Stefan och Brolin.

De elva mästarna blir kallade till samling för att få

veta vilka som ska stå bredvid varandra när det blir

dags för tävling och kamerorna slås på.

– Patrik, du ställer dig bredvid …

Tocke tittar på Stefan Holm.

– Det menar du inte? säger Patrik och försöker

låta överraskad.

– Det är för att ni båda är långa, säger en medtävlare

ironiskt.

– Jag är lång! utbrister Stefan.

På väg in under inspelningsteamets partytält för

en stunds skugga springer Stefan in i Patrik. Broderligt

lägger Patrik händerna på hans bröst.

– Ta det lugnt, säger han.

Stefan undrar om Patrik är rädd att han ska besegra

honom. Patrik går leende därifrån och mumlar

något som Stefan inte uppfattar i sorlet från de

medtävlande.

– Vad sa du? säger han.

Med tydlig stämma upprepar Patrik:

– Du har aldrig slagit mig, Holm.

Johan Persson praktiserade på Filter våren 2009 och

är numera frilansjournalist i Göteborg.

Tisdag 12 januari. Mästarnas mästare har premiär i

sVT1.

118 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 119


tivoliaudio.se

Hur skulle den

passa hemma

hos dig?


över en miljard människor lever i slum. men det går att förändra.

NU VET DU

mänskliga rättigheter gäller alla

AMNESTY.SE/NUVETDU

More magazines by this user
Similar magazines