Läs eller ladda ned boken (.pdf) - Jarl Hjalmarson Stiftelsen

ett ryskt medborgarskap vid Rysslands ambassader. Det var
ganska många som föredrog den lösningen, oftast därför
att de slog vakt om sin nationella identitet och ansåg att
Ryssland, det ryska språket och kulturen var mycket finare
än något som dessa småstater kunde erbjuda. De befarade
att deras ryska självkänsla skulle ta skada om de tog baltiskt
medborgarskap. På liknande sätt brukade även fransmän och
britter och andra imperiemakters kolonisatörer resonera, när
de besittningar där de slagit sig ner vann sitt oberoende. I
andra fall var skälet att de endast som ryska medborgare hade
ett säkert tillträde för sina barn till de många förnämliga
utbildningsanstalterna i S:t Petersburg. Ibland höll de
frågan öppen trots att de utan vidare uppfyllde villkoren för
baltiskt medborgarskap men fann det förödmjukande att
behöva söka och prövas. Men från baltisk synpunkt var det
just ett medvetet val av en estnisk eller lettisk tillhörighet,
och en lojalitet mot dessa stater, som de skulle visa genom
sin ansökan. Låt vara att de självfallet var fria att behålla sitt
ryska språk och sin kultur.
Vi svenskar stödde naturligtvis esternas och letternas
krav på ansökningsförfarande och bemötte Moskvas
propaganda om att ryssarnas mänskliga rättigheter
kränktes när dessa ”minoriteter” inte fick automatiskt
medborgarskap. Men i många länder i väst var man även
på officiellt håll okunnig om skillnaden mellan å ena sidan
historiska ”minoriteter”, som mycket länge bott i landet och
naturligtvis var medborgare där (såsom danskarna i norra
Schleswig eller ungrarna i södra Slovakien), och å andra
75