Läs eller ladda ned boken (.pdf) - Jarl Hjalmarson Stiftelsen

december 2002 kunde förhandlingarna slutföras för alla tre
baltiska staterna (liksom med Polen och flera andra i kön).
EU-medlemskapet, formellt i kraft den 1 maj 2004, var
naturligtvis av central betydelse för de baltiska länderna.
De blev äntligen formellt inneslutna i den europeiska
eller snarare den västeuropeiska familjen efter ett drygt
decennium. De var visserligen självständiga men i en oklar
mellanställning svävande stater, belastade av en femtioårig
hemsk historia och av omvärldens bristande kännedom
om deras kulturer. ”Var de inte trots allt lite för små för
att långsiktigt kunna klara sig? Den okunskap man mötte
under diskussionerna av denna fråga runt om i Europa var
stundtals rätt skrämmande”, skriver Carl Bildt. Nu skulle
de få framträda på EU-scenen som likställda med andra
medlemsstater. Det hade också en säkerhetspolitisk innebörd
för deras relationer med sin stormaktsgranne.
Men vad balterna till syvende och sidst ville ha var den
fulla säkerhetsgarantin som bara ett Nato-medlemskap kunde
ge. Den internationella diskussionen om en utvidgning av
Nato-medlemskretsen hade startat redan 1993, men det
dröjde innan den kom att gälla även balterna. Eftersom
Sverige självt stod utanför Nato var det inte alldeles lätt att
ta klar ställning. Lars Danielsson beskriver läget i augusti
1996 inför Göran Perssons besök i Washington, där den
amerikanska statsledningen fortfarande var högst måttligt
intresserad av att balterna skulle få komma med. Mest av
oro för hur Moskva skulle reagera: ”Göran hade gradvis
flyttat den socialdemokratiska retoriken om betoning på
87