NATUREN UNDER HAVSYTAN

nannut.fi

NATUREN UNDER HAVSYTAN

NATUREN

UNDER

HAVSYTAN

HUR KAN VI BEAKTA

UNDERVATTENSNATUREN

I FÖRVALTNINGEN AV

VÅRA KUSTER?


Östersjön - en resurs som

bör förvaltas med omsorg

Östersjön är ett unikt och sårbart brackvattenshav där söt- och saltvattensarter lever

sida vid sida och artantalet är lågt. Många arter lever nära gränsen för vad de tål

och är därmed särskilt känsliga för förändringar. Speciellt för Östersjön är att det

är ett grunt hav med långsamt vattenutbyte och att årstidsväxlingarna och istäcket,

på grund av dess nordliga läge, påverkar naturen under ytan. Det dåliga tillstånd

Östersjön befinner sig i idag beror i stor utsträckning på att dess tillrinningsområde

är stort, tätt bebyggt och starkt industrialiserat, vilket leder till att Östersjön utsätts

för övergödning från jordbruk och bosättningar, utsläpp från trafik och industrier,

samt påverkas av intensiv fartygstrafik.

Samtidigt bidrar kusten och havet med ett stort utbud viktiga ekosystemtjänster,

både ur rekreations- och varutransportsynpunkt. Tusentals människor lever längs

kusten och är direkt beroende av de tjänster dessa områden producerar: fiskare,

sommargäster, hamnarbetare, bara för att nämna några exempel.

Ifall vi vill förvalta den värdefulla kusten hållbart, bör planeringen och förvaltningen

baseras på de senaste vetenskapliga metoderna och väl dokumenterat data.

Metoderna bör vara kostnadseffektiva och realistiska att utföra. Informationen bör

vara lätt tillgänglig för beslutsfattare och förvaltare så att de kan fatta välgrundade

och övervägda beslut. Endast genom direkt tillgång till väsentlig och omfattande

information kan denna enorma resurs tas i beaktande i planeringen. Det är viktigt

att komma ihåg att de beslut som tas idag kommer att få långtgående konsekvenser

för Östersjöns tillstånd i framtiden.

Inom NANNUT-projektet har vi i samråd med planerare, forskare och andra

som arbetar med Östersjön försökt utarbeta metoder för att samla in och lyfta fram

information om undervattensnaturen så att den kan utnyttjas för en hållbar samhällsplanering.

2


3

Malin Ek


När och varför är det viktigt att ta

hänsyn till undervattensnaturen

i projekt?

Vår marina undervattensnatur påverkas av olika åtgärder allt från mindre muddringar

vid sommarstugor till omfattande hamn- och farledsprojekt. Därför har vår

lagstiftning flera lagar om hur naturen ska beaktas.

Vattenlagen har bestämmelser om hur bryggor och broar får byggas, ledningar

eller kablar dras och hur muddring ska utföras. Vattenlagen skyddar även den naturliga

vattenmiljön i flador och glon på högst 10 hektar. Undervattensnaturen i

fladorna är ofta särskilt variationsrik.

Enligt markanvändnings- och bygglagen får man inte bygga på stränder som

saknar detaljplan eller generalplan. Detalj- och generalplanerna reglerar byggandet

och om de saknas krävs undantagsbeslut för byggande. En av målsättningarna

vid planeringen av områdesanvändningen är att bevara naturens mångfald och andra

naturvärden. I planläggningen ska dessutom de skyldigheter som finns inskrivna

i naturvårdslagen beaktas.

Naturvårdslagens syfte är att en trygga landets naturtyper och vilda arter en

gynnsam skyddsnivå. I Finland har Europeiska gemenskapens habitatdirektiv

(92/43/EEG) genomförts huvudsakligen genom naturvårdslagen och naturvårdsförordningen.

Särskilda bevarandeområden ska utses för naturtyper enligt bilaga

I och arter enligt bilaga II till habitatdirektivet. Detta betyder i praktiken områden i

nätverket Natura 2000. Om ett projekt ensamt eller tillsammans med andra projekt

försämrar de naturvärden som ligger till grund för att området har anslutits till Natura

2000 ska en konsekvensbedömning göras enligt 65 § i naturvårdslagen. Närings-,

trafik- och miljöcentralen lämnar ett utlåtande om bedömningen. Projekt som

betydligt försämrar naturvärdena i ett Natura-område kan inte godkännas. Även

utanför naturskyddsområdena är det förbjudet att förstöra eller försämra förekomstplatser

som är viktiga för fortlevnaden av arter som kräver särskilt skydd (t.ex. stora

natebocken) (47 § i naturvårdslagen). Dessutom är det förbjudet att förstöra och

försämra platser där individer av de djurarter som anges i bilaga IV a till habitatet

förökar sig och rastar (49 § i naturvårdslagen).

Miljökonsekvensbedömning (MKB) ska tillämpas på projekt som sannolikt har

betydande skadliga konsekvenser för miljön.

4


5

Malin Ek


Nationell lagstiftning om

havsområdesplanering

Vattenlagen (587/2011) och vattenförordningen (282/1962)

Tillståndsmyndighet: Regionalförvaltningsverket

Tillsynsmyndighet: Närings-, trafik- och miljöcentralen, kommunens

miljöskyddsmyndighet

Markanvändnings- och bygglagen (132/1999) och markanvändnings-

och byggförordningen (895/1999)

Landskapsplaner

Godkännande myndighet: Landskapsförbundet högsta beslutande organ

Fastställande myndighet: Miljöministeriet

Tillsynsmyndighet och styrande myndighet: Närings-, trafik- och miljöcentralen

General- och detaljplaner (även strandgeneralplaner och

stranddetaljplaner)

Godkännande myndighet: Kommunfullmäktige

Tillsynsmyndighet och styrande myndighet: Närings-, trafik- och miljöcentralen

Naturvårdslagen (1096/1996) och naturvårdsförordningen (160/1997)

Tillståndsmyndighet: Närings-, trafik- och miljöcentralen

Tillsynsmyndighet: Närings-, trafik- och miljöcentralen, Miljöministeriet

Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (468/1994)

och förordningen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning

(713/2006)

Tillståndsmyndighet: Myndighet enligt projektets tillståndspliktighet, i de flesta fallen

regionalförvaltningsverket

Styrande myndighet: Närings-, trafik- och miljöcentralen

Tillsynsmyndighet: Närings-, trafik- och miljöcentralen och behörig tillståndsmyndighet

6

Europeiska gemenskapens

habitatdirektiv

Bilaga I: Skyddade marina habitat

Sublittorala sandbankar

Estuarier

Laguner

Stora grunda vikar och sund

Rullstensåsöar

Rev

Smala vikar

Skär och små öar

Bilaga II och IV: Skyddade

pelagiska djur- och växtarter

vikare

gråsäl

spädnajas *

stensimpa

lax

stor natebock*

flodnejonöga

bred hästsvans

nissöga

småsvalting*

*Art som kräver särskilt skydd


Flador, som bildats genom postglacial

landhöjning, är viktiga livsmiljöer för många

arter och skyddade genom vattenlagen

7

Joakim Hansen


Raisa Turja

Organismsamhällen på kustnära havsbotten

Kustområden kännetecknas av grunda och produktiva vatten, vilket gör att havsbottnen ofta är täckt av samhällen bestående av

växter och djur. Många fisk- och fågelarter trivs också i de varma och matrika vattnen, vilka fungerar som uppväxtlokal för dem.

Havsbottnen delas in i organismsamhällen på basen av följande kriterier:






8


Joakim Hansen

Några viktiga växtsamhällen och

nyckelarter på mjukbottnar

9

Kransalgsängar

Detta växtsamhälle kännetecknas av en hel grupp alger,

kransalgerna, som är karakteristiska för skyddade kustmiljöer

med mjukbotten, men en del arter kan växa i mer vågexponerade

miljöer. Deras utbredning begränsas vanligtvis till lugna

och grunda vatten (0,5–3 meters djup). Kransalgernas utbredning

minskar tydligt som en följd av yttre störningar såsom

övergödning och muddring. Idag betraktas många kransalger

vara kraftigt undanträngda längs våra kuster.

Kransalger förknippas med höga värden eftersom:


Kärlväxtsamhällen

Kärlväxtsamhället är en bred samling av flera olika arter med

varierande krav på miljön. De har en spridd utbredning i kustvattnen

gällande både djup och vågexponering. Ofta bildar

de blandsamhällen med kransalger i skyddade vatten där de

spelar en viktig roll som livsmiljö för många fiskarters yngel,

till exempel gädda, abborre och mört. Försvinner växterna

minskar även tillgången på bra uppväxtmiljöer för några av

våra vanliga fiskarter längs kusterna.

10

Kärlväxtsamhällen förknippas med höga

värden eftersom:




Mats Westerbom


Mats Westerbom

Ålgräsängar

Detta växtsamhälle kännetecknas av en enda art, ålgräs, som

är den enda marina fröväxten (de andra är sötvattensarter)

som växer i Östersjön så långt upp som till Skärgårdshavet.

Här förekommer det gräsliknande ålgräset på vågexponerade

sandiga bottnar ner till 7–8 meters djup, men mest allmän är

den på 2–6 meters djup. Den kan ibland också bilda blandsamhällen

med andra kärlväxter. Eftersom ålgräset är ensamt

om att bilda betydande vegetationsklädda mjukbottnar i exponerade

miljöer är den som enskild art mycket viktig. På den

vanligtvis ganska artfattiga sandbottnen bildar ålgräset en

11

livsmiljö för ryggradslösa djur och fiskyngel, vilket i sin tur

drar till sig många fiskarter som hittar både föda och skydd i

detta växtsamhälle.

Ålgräsängarna förknippas med höga

värden eftersom:


Några viktiga organismsamhällen och

nyckelarter på hårda bottnar

Trådalgsamhällen

På grunda hårdbottnar, från vattenbrynet till ett par meters

djup, växer flera arter ettåriga grön-, brun- och rödalger med

ett trådliknande utseende. Trådalgerna har något oförtjänt fått

en negativ stämpel, vilket till stor del beror på att de lätt blir ett

väldigt iögonfallande inslag i strandvattnet i övergödda vatten,

ofta på bekostnad av andra arter. Trådalgerna har dock

sin givna roll i ekosystemet. De bildar ett viktigt växtsamhälle

i ogynnsamma förhållanden, där fleråriga arter inte kan växa

och därmed bildar de en livsmiljö för ett stort antal smådjur i

grunda vattnen.

12

Trådalgsamhällen förknippas med

naturvärden eftersom:




Malin Ek


Malin Ek

Blåstångssamhällen

Blåstången är en nyckelart som är viktig som skydd och föda

för ett stort antal andra arter. Den är antagligen den mest

kända och antagligen även den enskilt viktigaste algen i Östersjön.

Blåstången växer vanligtvis på ett djup på 1–5 meter,

men kan växa både grundare och djupare än så. Blåstångens

utbredning varierar relativt mycket främst som en följd av

varierande siktdjup och mängden sedimentpartiklar i vattnet.

Man säger att över hälften, eller ända upp till 70 % av alla

arter i Östersjön passerar blåstångsbältet under något skede

av livet.

13

Blåstångssamhällen förknippas med höga

naturvärden eftersom:


Rödalgssamhällen

Under blåstångens nedre djupgräns utgörs vegetationen mestadels

av rödalgsarter.

Rödalgerna är anpassade till att klara av en liten mängd

ljus och kan därför växa djupare än andra växtarter i Östersjön.

Att leva på gränsen till obelyst botten innebär att små

ändringar i miljön som minskar tillgången på ljus snabbt kan

påverka rödalgernas utbredning. Flera av rödalgerna är dåligt

kända och hotbilden är därför oklar.

14

Rödalgsamhällen förknippas med höga

naturvärden eftersom:






Malin Ek


Mats Westerbom

Blåmusselsamhällen

Blåmusslan är troligtvis det oftast förekommande ryggradslösa

djuret på Östersjöns hårdbotten där den påträffas från vattenytan

ner till 30 meter. Eftersom blåmusslor vanligtvis förekommer

i stora mängder filtrerar de enorma mängder vatten och

påverkar på så sätt vattenkvaliteten i kustområden. Samtidigt

utgör musselbäddarnas varierande skalstorlek ett habitat för

flera andra arter och bidrar därför till ökad artmångfald.

Finlands ansvarsnaturtyper

Enligt en omfattande hotbedömning av Finlands naturtyper

anses flera av Östersjöns undervattensnaturtyper vara hotade

1 . Av undervattensnaturtyperna utsågs ålgräsängar (bandtångsamhällen),

kransalgsängar och Östersjöns bergsbotten,

dit trådalgs-, blåstångs-, rödalgs- och blåmusselsamhällena

hör, till Finlands ansvarsnaturtyper. Finland har alltså ett speciellt

internationellt ansvar för bevarandet av dessa. Dessutom

utsågs också flera av kustens naturtyper som kan ha en kopp-

15

Blåmusselsamhällen förknippas med höga naturvärden

eftersom:





ling till naturen under ytan till ansvarsnaturtyper, till exempel

Östersjöns stenstränder, landhöjningskusters utvecklingsserier

av flador och glon, skär och småöar i yttre skärgården, fågelskär

och -klippor, samt rullstensåsar i Österjön.

1 Raunio, A., Schulman, A. & Kontula, T. (red.). 2008. Suomen luontotyyppien

uhanalaisuus – Del 2: Luontotyyppien kuvaukset. Finlands miljöcentral,

Helsingfors. Suomen ympäristö 8/2008. 572 s.


Malin Ek

Karteringsmetoder

Kartläggning av undervattensnatur är utmanande eftersom det är svårt att skapa en överblick över vad som gömmer sig under

vattnet. Naturen i havet kan ändå kartläggas på en mängd olika sätt och metoderna bör väljas utgående från hur området som

skall kartläggas ser ut och vilken typ av information man eftersträvar. För många ändamål kan det vara tillräckligt att veta vilka

naturtyper eller organismsamhällen som finns var, medan det för andra ändamål krävs mer specifik information om olika arters

förekomst.

16

Videoinventeringar, så kallad drop-video, är en relativt billig

och enkel metod som ger en grov uppfattning om bottentypen.

Den här metoden utförs genom att man med båt kör till förutbestämda

platser där man sänker ned en vattentät videokamera

och låter den filma bottnen i ungefär en minut. Senare ser man

på filmen och antecknar vilken typ av bottensubstrat där finns,

vilka arter och artgrupper som syns, samt hur mycket det finns

av dem. Videoinventeringar kan också utföras med hjälp av en

fjärrstyrd videokamera, en så kallad ROV (remotely operated

vehicle), vilket möjliggör närmare betraktande av intressanta

objekt. ROV-kameror är dyrare och inventeringarna och databehandlingen

kräver mer infrastruktur.


Malin Ek

Joakim Hansen

17

Dykinventeringar ger mer detaljerad information än videoinventeringar,

eftersom dykaren kan undersöka bottnen noggrant

och vid behov ta med sig prover, men är mer krävande

vad gäller tid och andra resurser. Vid dykinventering dyker

man oftast i linjer där man noterar vegetationen och bottentypen

med intervall som bestäms på basen av antingen avstånd

från stranden, djupintervall eller då vegetationen förändras.

Linjerna dyks vinkelrätt ut från en strand eller ett grunt område

och fortsätter tills det blir så djupt att vegetationen upphör eller

högst hundra meter om det är väldigt långgrunt.

Snorkling eller vadande kan vara en lämplig metod för kartläggning

av grunda vikar (t.ex. flador och glon). Detaljerad

information om dessa miljöer kan behövas eftersom de ofta

är speciellt viktiga för bland annat fågel och fisk, men också

för sällsynta växtarter samtidigt som användartrycket kan vara

stort t.ex. genom intresse för att muddra. Snorkling ger detaljerad

information och utförs ofta längs flera linjer tvärs över

viken, där man med bestämda intervall noterar vegetation,

bottentyp och djup. Liksom vid dykning kan snorklaren vid behov

ta med sig prover.


Raisa Turja

Malin Ek

18

Bottenlevande djur kan kartläggas med hjälp av att dykare

skrapar av och tar med sig fastsittande ryggradslösa djur från

hårda bottnar. På mjuka bottnar kan man däremot samla in

information genom användning av bottenhuggare som sänks

ned från en båt. Proverna med bottenlevande djur måste senare

analyseras och arterna identifieras i laboratorium, vilken

är tidskrävande.

På hårda bottnar

lever flera djurarter.

Av bottenfaunan

tas det ofta prover

för noggrannare

artbestämning i

laboratoriet.

Bottendjur förekommer

ofta nedgrävda i

sedimentet. I bilden

syns sandmusslan på

sandbotten.


Fjärranalys ger möjlighet till att kartlägga relativt stora områden från avstånd, det här gäller också i någon mån det som finns

under ytan, även om vattnet i sig och särskilt dess grumlighet är begränsande faktorer. Satellit- och flygbilder har använts till

kartläggning av grunda områden, men också till insamling av information om till exempel vattnets grumlighet. Laser (Lidar) har

använts för noggranna djupmätningar. Fjärranalysmetoder kan komma att bli mer användbara i framtiden, men möjligheterna

och metoderna bör utredas närmare.

Med hjälp av flygbilder är det möjligt att se

muddringar, vassruggar och få information

om vegetationen på mycket grunda bottnar.

På bilden syns Bölsviken i Bromarv. t

Djupet och bottenprofilen är avgörande för undervattensnaturen, eftersom de påverkar tillgången på ljus, samt ifall bottnen hålls

fria från sedimentpartiklar eller ifall ett lager av sediment anrikas. Ett stort problem vad gäller kartläggning av havsbotten och

beaktande av undervattensnaturen, också i grunda kustnära områden, är att man inte har tillgång till den noggranna djupinformation

som finns och att insamling av ny information begränsas av säkerhetspolitiska skäl. Det här leder till att man kan samla

in punktvis information om förekomsten av arter eller samhällen, men att generaliseringar är svåra att göra.

Det finns en mängd olika varianter av karteringsmetoder, men det är rekommendabelt att likadana metoder används för att

den insamlade informationen skall kunna användas möjligast brett. För karteringar som utförs i Finland rekommenderar vi i

första hand de riktlinjer som utarbetats av projektet VELMU (publiceras våren 2012).

19


Information om undervattensnaturen

i användbar form

Principer för värdering av undervattensnatur

inom NANNUT

Då information om undervattensnaturen skall användas inom

förvaltningen bör den vara förädlad till lättöverskådliga värden.

Det är dock viktigt att inse att man endast kan tilldela

värden till de områden för vilka det finns data tillgängligt och

att värderingen endast baseras på de specifika kriterier som

fastställts. Ett område som värderats med t.ex. NANNUTs värderingsskala

kan med andra ord enbart utses som värdefullt

enligt NANNUTs kriterier. Idag saknar vi ännu arbetsredskap

för att klassa områden som värdelösa och naturvärden som

inte ingår i ett specifikt klassificeringssystem (t.ex. viktiga bottendjur)

kan förekomma på de områden som får ett lågt värde.

Man bör med andra ord vara medveten om vad de olika klassificeringssystemen

baserar sig på och inse deras begränsningar.

Inom NANNUT-projektet har kriterier för bestämning av

naturvärden anpassats till de lokala förhållandena i norra

Östersjöns kustvatten. Bedömningen av de tidigare beskrivna

nyckelsamhällena har betonats.

Ett område anses speciellt värdefullt om det:






20

Områden där ett eller flera av ovan nämnda kriterier uppfylls

anses vara värdekärnor med höga naturvärden. Systemet för

värdering av havsbottnar som utvecklats inom NANNUT följer

en graderad skala (1–5) där 4–5 representerar de högsta

naturvärdena.

Modellerade sannolikhetskartor eller punktvisa

iakttagelser

Illustrerande kartor kan uppnås genom framställning av heltäckande

modellerade kartor, där sannolikheten för att en art

eller ett samhälle skall förekomma på ett område är angiven.

Vid användning av den här typen av kartor bör man minnas

att det man ser inte är sanningen, utan bara en uträknad sannolikhet.

Ett annat sätt att illustrera undervattensinformationen

är att på ett lättfattligt och överskådligt sätt presentera och

illustrera de verkliga iakttagelserna eller slutsatser om ett visst

område som kunnat dras på basen av dem.

Bedömning av ekologisk status

Stockholms universitet har utvecklat en metod för bedömning

av ekologisk status av grunda mjukbottnar. Metoden är baserad

på undervattensvegetationens utbredning och artsammansättning.

Utifrån avancerade statistiska analyser har två

indikatorer tagits fram för att klassificera den ekologiska statusen

från hög till dålig status i en femgradig skala. Metoden

är tillämpbar för enskilda vikar och för större vattenområden i

enlighet med uppdelningen i EU:s ramdirektiv för vatten.


Bilden är ett exempel på en modellerad karta,

som visualiserar sannolikheten för att blåstång

förekommer i områdena kring Bromarv och

Hangöudden. På de mörkbruna områdena

förutspås det att blåstång förekommer med

hög sannolikhet, medan den ljusgula färgen

anger områden där blåstångens förekomst

är osannolik enligt modellen. Mallen har

utvecklats av Henna Rinne (Åbo Akademi).

21

I bilden visualiseras

nyckelorgansimsamhällens förekomst och

deras värde enligt NANNUT-projektets

klassificeringssystem. På bilden visas

dessutom några speciellt viktiga områden,

samt områden som lämpar sig som lekplatser

för fisk. Även på andra områden än de som

lyfts fram i kartan kan det förekomma viktiga

organismsamhällen. Till denna bild och till

bilden under har materialet blivit insamlat

med drop-video-metoden inom NANNUT

projektet under åren 2010 och 2011.


Fiskens reproduktionsområden

Fisken leker i strandzonen

Många av de fiskarter som förekommer i norra

Östersjön förökar sig på högst några meters djup

i strandzonen, som också är en viktig uppväxtmiljö

för ynglen. Fortplantningen är ett särskilt känsligt

skede i fiskarnas livscykel vilket betyder att mänsklig

verksamhet som förändrar livsmiljöerna i strandzonerna

är ett hot mot fiskens reproduktionsförmåga.

Fortplantningsframgången har betydelse för

fiskstammen genom att avgöra årskullens storlek.

För att kunna trygga tillgången på tillräckligt stora

och lämpliga lek- och reproduktionsområden behövs

information om var olika arter fortplantar sig.

Kartor över reproduktionsområden

Hittills har det varit ont om tillförlitlig information om

fiskars reproduktionsområden. Vilt- och fiskforskningsinstitutets

forskning om reproduktionsområden

är främst inriktad på syd- och sydvästkusten, dvs.

de områden där användnings- och exploateringstrycket

är starkast. Projektet NANNUT har kartlagt

reproduktionsområden för två viktiga rovfiskar, gös

och gädda, i östra Finska viken och Skärgårdshavet

under två på varandra följande år. Samtidigt som

förekomsten av småyngel undersöktes i fält samlades

också information om de olika fiskarternas

miljökrav under reproduktionstiden. Det är omöjligt

att kartlägga hela kusten i fält, men med statistisk

modellering är det möjligt att få information om var

längs kusten reproduktionsområdena är belägna. I

modellerna används information om miljöfaktorer

som väsentligt påverkar olika arters fortplantning

och data om förekomsten av yngel. Det har till exempel

visat sig att grumligt vatten gynnar gösens

fortplantning och artens viktigaste reproduktionsområden

finns i grumliga inre vikar. Med modellerna

kan man få fram fortplantningsområdenas

sannolika placering även i områden där det saknas

information om förekomsten av yngel, men där man

har samlat in information om miljöfaktorer som vattenkvalitet,

till exempel med hjälp av fjärranalys.

Kartor över reproduktionsområden som

hjälp vid planering och fiskvård

Geografisk information om fiskens reproduktionsområden

är till hjälp vid markanvändningsplanering

och planläggning av kustområden. I samband

med till exempel vindkraftparks- och farledsprojekt

kan fiskens reproduktionsområden beaktas redan i

planeringsfasen.

Kartorna över reproduktionsområdena behövs

i synnerhet vid planering av fiskvården. Även den

information om tidpunkten för fortplantningen som

undersökningarna har gett är ett viktigt underlag,

till exempel för beslut om lokala fiskebegränsningar

under reproduktionstiden.

De viktigaste grupperna som använder sig av

undersökningsresultaten är miljömyndigheterna,

HELCOM, fiskeriförvaltningen, fiskeområdena och

vattenägarna. De kartor över reproduktionsområdena

som har tagits fram inom projektet NANNUT

finns tillgängliga för alla intresserade på NAN-

NUTs kartportal (www.nannut.fi).

22

Fiskyngel som lever i

det fria vattnet karteras

med hjälp av Olympa-

Gulf-håvar, som fångar

in fiskyngel vid sidan

av båten. Med denna

metod fås information

om yngel bland annat

av gös, strömming och

abborre.

Gösens lekområden

i Åbo skärgård har

modellerats på basen

av data som insamlats

under sommaren 2011.

Gösen förökar sig I de

grumliga innervikarna.

Färgerna anger

sannolikheten för att

upptäcka gösyngel.

Den röda färgen anger

områden där gösyngel

förekommer med

80–100 % sannolikhet.

I områden märkta

med grön färg är

sannolikheten 50–80 %

och för de blåa, under

50 %.


Lari Veneranta

Varpu Mitikka

23

Abborre och rom

Joakim Hansen


Pärmbild: Mats Westerbom

För mera information: www.nannut.fi

Brochuren har sammansatts 2/2012 av Malin Ek, Närings-,

trafik- och miljöcentralen i Nyland

Layout: Antton Nuotio

Texterna är skrivna av:

Sonja Jaari, yrkeshögskolan Novia

Fiia Haavisto, närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga

Finland

Martin Snickars, Forststyrelsen

Malin Ek, närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland

Joakim Hansen, Stockholms universitet

Varpu Mitikka, vilt- och fiskeriforskningsinstitutet

Similar magazines