Bohusarvet 2010-1.indd - Bohusläns hembygdsförbund

forts.
(POM) som i en nationell efterlysning
inom Fröuppropet manade odlare att
berätta om lokalsorter eller arvesorter
som de också kallas. Mycken kunskap
om odling för husbehov har samlats in
i detta projekt. Ett tiotal lokala sorter
av gråärt från Bohuslän finns numera
bevarade i en genbank genom samarbete
mellan POM, Föreningen Sesam
och NordGen, tidigare Nordiska Genbanken,
vilka redan år 1979 startade
insamling och provodling. Många eldsjälar
har varit i farten och dessa har
nu mer vind i seglen än på länge.
Och till sist, vem vet – det gamla uttrycket
Skrinn såmm e kragemärr kanske
kommer till heders igen om man
inte äter ordentligt och näringsriktigt.
Det betyder mager som ett benrangel,
och är bygdemål från Solberga i södra
Bohuslän. Kragemärr eller krakemärr
kallas den typ av torkställning som
traditionellt används vid skörd av gråärter
och bondbönor.
Marie Johansson,
Bohusläns museum
Läs mer om gråärtan och
bondbönans historia och
framtid
Boken Gagnväxter, 2:a upplagan; B.
Jönsson, H.G. Simmons (1935).
Artikel i Bohusläningen den 28 oktober
1964, Tjörns sista bönkrake.
I boken Mellan älv och fjord, Torsby,
Harestads och Lycke hembygdsförening
(1978), s. 115-116, 253-256.
”En gål utta bönejol ä inte möt te gål”.
[En gård utan bönjord är inte mycket
till gård.]
Artikel av Leif Olsson i Bohuslän Årsbok
1989, s. 89-100.
I boken Selma Johansson – väverska
och hembygdsforskare i Södra Bohuslän,
Kerstin Berg (1991), finns ett avsnitt
om Bönskörden under kapitlet
Årets gång i jordbruket.
Boken Gråärter och Doppekopp. Bohuslänsk
mat med tradition. Barbro
Östlund (1994).
Boken så sa di fôr. Bygdemål i Solberga
och södra Bohuslän. Bertil Nilsson
och Josef Axelsson, utgiven av Solberga
Hembygdsförening (1999). På s. 95
visar teckning på kragemärr med dialektala
namn dess olika delar.
Boken Vi odlade till husbehov, Lena
Nygårds, POM (2005); kapitel om
Gråärtor och blåärtor samt om Bondbönor.
I boken Fröodling, A. Skarlind m.fl.
(2006). Kapitlet ”Ärt” skrivet av Peter
Erlandsson.
Finns att läsa på Internet www.froodling.se/pdf/art.pdf
Om ärter, en etnobotanisk skrift, Lena
Nygårds, Centrum för biologisk mångfald
(2007).
Information om utmärkelsen Guldärtan
utdelad till odlare i Bohuslän
hösten 2009. www.pom.info/guldartan/090927.htm
Föreningen Sesam, en ideell förening,
som verkar för bevarande av växter i
trädgårdar och på åkrar. Frö till många
av våra äldre kulturväxter kan man hitta
hos fröodlande medlemmar. www.
foreningensesam.se/
Kragning av ärter och bönor, film av
Göte Henriksson från 1970-talets början,
Solberga hembygdsförening.
En film om samma företeelse från år
1996 gjord av Harry Thuresson i samarbete
med Lars och Lennart Eliasson,
Kode. Privat ägo.
Skriften Odla och smaka på gråärt,
Agneta Börjeson, utkommer på Röttle
natur och kultur våren 2010. www.
rottle.se
För sammanställningen svarar
Marie Johansson,
Beskrivning av ärter
och bondbönor i boken
Gagnväxter
Gagnväxter utgavs år 1910 av Bengt
Jönsson (1849-1911), botanist och
professor vid Lunds universitet. Han
undervisade om bl.a. nyttoväxter där
och på Alnarps landtbruksinstitut.
26
Följande utdrag ur boken är hämtat
ur andra upplagan som utkom 1934
efter omarbetning av hans kollega
och vän Herman G. Simmons:
”Ärterna bruka uppfattas som två arter,
som dock äro mycket nära besläktade,
gråärten eller åkerärten (Pisum
arvense L.) och gulärten eller trädgårdsärten
(P. sativum L.), den förra
med kantiga frön, fläckigt fröskal
och tvåfärgade blommor, den senare
med trinda, enfärgade, gula eller gröna
frön och vita blommor. Om härstamningen
kan intet bestämt sägas,
men sannolikt äro gråärten inhemsk
i medelhavsområdet, där den för årtusenden
sedan upptagits i odling,
såsom framgår av fynd i pålbyggnaderna,
i Troja och i Egypten. Senare
torde de gula och gröna ärtorna
ha uppkommit i kulturen. De bägge
formerna hybridisera emellertid lätt,
vilket torde ha bidragit till att ganska
talrika sorter nu finnas. Gemensamt
för alla är att de äro ettåriga, ha svag
stjälk och klättra med de fåpariga bladens
klängen.”
Bondbönan, även kallad åker-, häst-
eller välsk böna (Vica Faba L.), utmärker
sig genom sitt styvt upprätta
växtsätt, fåpariga blad utan klängen,
vita blommor med svarta fläckar,
tjocka, svampiga baljor och stora,
antingen rundade eller plattade frön.
Hemorten torde vara att finna i medelhavstrakterna,
kanske också i Kaukasus
omgivningar. Bondbönan förekom
tidigt i odling hos egypterna och
andra folk kring Medelhavet samt
vann sedermera insteg i hela Europa
och blev ett omtyckt födoämne. Numera
är dock dess användning vida
mindre allmän, och man förtär den
åtminstone i vårt land övervägande
i omoget tillstånd. I en del länder är
den dock fortfarande i bruk för förmalning
till mjöl för soppor och även
till inblandning bröd. Dess användning
till foderväxt återkomma vi till.
Marie Johansson,
Bohusläns museum