Min bästa fjällfärd – Kända fjällfarare berätta - Olle Rimfors

tusiastiska snackande, som så småningom uppstått,
dock, som det sedermera visade sig, utan att ha haft
en aning om, att han varit vaken eller vad han sagt.
När gummorna till sist snodde runt och stängde dör­
ren utifrån, kändes den plötsliga tystnaden ett slag
litet tryckande. Men då jag så fick Olle Rimfors knän
i ryggen och Birchens ända i magen, kändes lugnet
återställt och trycket borta. God natt allesamman ...
Bland kvällens gäster hade vi mest fäst oss vid brö­
derna Lars och Josef Svonni, framför allt Lars, en
liten, 22-årig fyr, som grinade som en solvarg med
sina bländande tandrader.
- Vad gör ni egentligen i fjället? frågade Lars
och fick ett halvt förläget skratt till svar. Hade man
velat inleda en diskussion med Lars, kunde man ju
sagt att vi ville se hur han bodde och arbetade och
hade det. Den ene reser frivilligt till Stockholm (eller
Jukkasjärvi eller Kiruna) för att »se på stan», den
andre reser omvänt!
- Om jag trivs här? Nog måste man trivas! Men
o
nog är de här fjäll tråkig och känd för att vara svar.
Om det blås? Det blås alltid. Nordosten är hård och
nordvästen är jävlig; och det var enda gången Lars
Svonni svor, då han nämnde nordvästen. Om vi bara
själva vetat vad vi då inte visste om nordväsren ...
, KO
N d " I
Under natten kom första stormen. or vasren.
a-
85