Varför föds kalven död?

Varför föds kalven död?
Hans Gustafsson 1 , Bunlue Kornmatitsuk 2 och Hans Kindahl 2
Svensk Mjölk 1 , Institutionen för obstetrik och gynekologi 2 , SLU, Box 7039,
750 07 Uppsala
e-post: hans.gustafsson@svenskmjolk.se
Bakgrund
Dödfödslar dvs. kalvar som föds döda efter minst 260
dagars dräktighetstid eller dör inom 24 timmar efter
födseln är ett tilltagande problem hos mjölkkorna. Problemet
är störst hos SLB-kvigor där i genomsnitt 11%
(2002) av alla födslar resulterar i dödfödd kalv. Andelen
dödfödslar har ökat med ca 5% under de senaste 15 åren
och någon utplanande trend kan inte ses. Tidigare förekom
dödfödslar till största delen i samband med
förlossningssvårigheter (stora kalvar, trånga fostervägar,
fellägen). Numera är endast ca hälften av dödfödslarna
relaterade till någon form av förlossningsproblem medan
i övriga fall kalven föds död utan synbarlig orsak (Berglund
& Philipsson 1992).
Det finns en rad tänkbara orsaker till dödfödslar hos
nötkreatur såsom infektioner (BVDV, Neospora
Caninum), genetiska defekter (Bovin Leucocyte Adhesion
Deficiency och Cerebral Vertebral Malformation)
och minskad tid för skötsel och kalvningsövervakning. I
svenska undersökningar som nyligen gjorts har man sett
samband mellan ökad andel Holstein Friesian gener och
dödfödsel (Berglund & Philipsson 1992, Steinbock et al.
2003). Under de senaste 20 åren har vår svenska SLBras
”Holsteiniserats” vilket har betytt import av anlag för
goda mjölkegenskaper men där vi troligen också fått in
mindre goda anlag. Ett stort frågetecken är fortfarande
varför dödfödselfrekvens hos SLB kor från och med
andra kalvningen sjunker till mer ”normala” nivåer (ca
5%) trots att kalvens genotyp är densamma som ger höga
dödfödselfrekvenser hos SLB-kvigor. Detta leder tanken
till bristande förmåga hos SLB-kvigans livmoder
att stödja en normal fosterutveckling och föda fram en
levande kalv.
Fysiologin under dräktighet och förlossning
Fosterhinnorna har en viktig funktion som ska näringsförsörja
fostret under dräktigheten. Dräktigheten och
placentans funktion styrs av en rad hormoner. Progesteron
produceras främst av gula kroppen under hela
dräktigheten och är det ”dräktighetsbevarande” hormonet.
Östronsulfat produceras av placentan och nivåerna är
höga från mitten av dräktighetsperioden fram till och med
förlossningen. Sänkning av östronsulfatnivåerna som setts
vid skador i placenta visar att hormonet är en viktig markör
för placentafunktionen. PAG (pregnancy associated
Djurhälso- & Utfodringskonferens 2003
glycoproteins) är en grupp av flera hormoner från celler
som kommer från placenta och livmodern. PAG–nivåerna
ökar under dräktighetstiden och nivåerna ligger
mycket högt de sista 10 dagarna före förlossningen. PAG
har troligen betydelse för fostrets näringsförsörjning och
tillväxt.
Fostret signalerar förlossningens initiering genom att
öka kortisolproduktionen från sina binjurar. Denna ökning
inducerar enzymet 17α-hydroxylas som omvandlar
progesteron till östrogen. Detta orsakar en långsam sänkning
i progesteron och en ökning i östronsulfat/östronnivåerna
under den sista dräktighetsmånaden. Även hos
kon är nivåerna av kortisol höga i samband med förlossningen
troligen som en stressreaktion i samband med
värkarbetet. Östrogenökningen ökar antalet oxytocinreceptorer
i livmodern samt stimulerar till frisättning av
prostaglandin (PGF 2α ) som leder till en tillbakagång av
den gula kroppen och i sin tur en drastisk sänkning av
progesteronnivån under de sista två dagarna före förlossning.
Oxytocin frisätts från hypofysen som medför att
fostret pressas ut. Vissa förändringar i detta hormonmönster
har kunnat ses i samband med kalvningsproblem.
Egna försök
Vårt mål var att i en serie försök studera de fysiologiska
förloppen under sen dräktighet och förlossning i hopp
om att finna orsaker till dödfödslar. I några inledande
försök testade vi möjligheten att använda de hormoner
som beskrivs ovan som markör för sen fosterdöd och
dödfödsel (Kornmatitsuk et al. 2000, 2000a). De första
försöken gjordes med små grupper av djur där förlossningen
inducerades. En större studie gjordes vid Jälla
lantbruksskola där 98 dräktigheter och kalvningar följdes
under tre säsonger. I denna studie konfirmerades det
höga dödfödseltalet hos SLB-kvigor (19%). Däremot tillät
inte den relativt glesa blodprovstagningen och registreringarna
av kalvningsförloppet någon ingående analys
av hormonförändringar relaterat till kalvens kondition och
kalvningsförlopp (Kornmatitsuk et al. 2002b).
En avslutande mycket detaljerad studie gjordes då med
medel från Stiftelsen Lantbruksforskning och SLU. SLBkvigor,
ca 7 månader dräktiga, seminerade med tjurar med
höga respektive låga relativa avelsvärden för dödfödslar
och kalvningssvårigheter köptes in. Tjurens avelsvärden
för egenskaperna anger i vilken frekvens tjuren för över
89

egenskapen till avkomman jämfört med genomsnittet. Ett
avelsvärde 100 medför att tjuren ger upphov till en genomsnittlig
dödfödselfrekvens (11%) vid användning till
SLB-kvigor. En tjur med 85 i avelsvärde ger således 9%
(15 x 0,6) mer dödfödslar (20%) än genomsnittet. Ett relativt
avelsvärde på 110 ger 6% (10 x 0,6) dödfödslar. Motsvarande
gäller för egenskapen kalvningssvårigheter. En
försöksgrupp och en kontrollgrupp med dräktiga SLBkvigor
med hög respektive låg risk för dödfödsel köptes
in från besättningar i hela landet och placerades i försöksstall
vid OG/SLU (Tabell 1).
Tabell 1 Tjurar som fäder till dräktigheter hos SLB-kvigor i
försöket och dess relativa avelsvärden för dödfödsel och
kalvningssvårigheter.
Grupp Tjur Relativt Relativt
(antal) avelsvärde avelsvärde
dödfödsel kalvningssvårighet
A1 (6) Bubba 85 88
A2 (6) Patron 94 101
B (8) Maruder 105 100
Iliuas 102 111
Demand 101 107
Häradsköp 100 110
Tegl 111 108
De dräktiga djuren följdes under kvarvarande dräktighetstid
och kalvning kliniskt, hematologiskt och hormonellt
enligt nedan:
Klinik: kroppstemperaturregistreringar samt ultraljudsundersökning
av placenta och foster.
Hematologi: räkning av totala antalet vita blodkroppar
och differentialräkning.
Hormoner: analys av PGF 2α - metabolit, progesteron,
kortisol, östronsulfat, PAG.
Kalvning: övervakning manuellt och/eller via videoinspelning.
Om kalvningsprocessen bedömdes fortskrida
normalt gavs ingen kalvningshjälp förrän efter 4 timmar.
Graden av kalvningssvårighet bedömdes utifrån kalvningsförloppet
som helhet.
Kalven: omedelbart efter kalvning mättes blodets syrehalt,
pulsfrekvens och kroppstemperatur på kalven. Kalvens
levnadskraft bedömdes på grundval av dess villighet
att resa sig upp. Kalvens vikt och kön registrerades. Dödfödda
kalvar obducerades.
Placentan: efterbörden undersöktes efter kalvning avseende
vikt och antalet kotelydoner.
Resultat och diskussion
De viktigaste kliniska resultaten redovisas i tabell 2. I
försöksgrupperna A1 och A2 föddes en respektive två kalvar
döda. I grupp A1 var dödfödseln kombinerad med
kalvningssvårigheter (stor tjurkalv) medan i grupp A2 föddes
kalvarna döda utan kalvningskomplikationer. I
kontrollgruppen B föddes alla kalvar levande utan komplikationer.
Utfallet blev således helt i enlighet med de relativa avelsvärdena
för fäderna till kalvarna. Den höga frekvensen
dödfödslar (3/12, 25%) hos vissa tjurar av SLB-ras kunde
således bekräftas och stödjer inte uppfattningar, som funnits,
att felrapporteringar i kokontrollen skulle vara orsak
till de höga dödfödselfrekvenserna hos SLB-kvigor. Våra
resultat stödjer också tidigare rapporter om att dödfödslarna
i ca hälften av fallen är förenat med kalvningssvårigheter.
En ytterligare kalv i grupp A1 klassificerades som svag
vid födseln i samband med ett något utdraget kalvnings-
Tabell 2. Några kliniska data avseende kalvningsprocess och placentaegenskaper hos SLB-kvigor seminerade med
tjurar med hög (A1, A2) respektive låg (B) risk för dödfödsel.
A1
Grupp
A2 B
Kalvningsförlopp
Dräktighetstid (dagar) 285±5 279±7 277±7
Kalvningstid (tim) 78±53 83±44 51±29
Könsfördelning 5:1 3:3 2:6
Kalvvikt (kg) 41,3±7,8 37,0±5,7 38,7±4,6
Tjurklav (kg) 43,5±6,1 38,2±7,7 37,0±4,2
Kvigkalv (kg) 30 35,8±4,2 39,3±5,0
Kalvningssvårighet - ingen 4 5 8
- lätt 1 1 0
- moderat 1 0 0
- svår 0 0 0
Dödfödsel
Placentaegenskaper
1 2 0
Placentaavgång (tim) 4,5±1,8 3,7±1,0 3,9±0,9
Vikt total (kg) 5,5±1,7 4,3±1,1 4,5±1,2
Placentom tjocklek (cm) 3,0±0,7 3,4±0,6 3,2±0,6
Kotyledoner vikt (kg) 2,4±0,7 2,1±0,5 2,1±0,4
Vikt Kotyledoner : totalt 0,44±0,09 0,49±0,05 0,46±0,05
Antal kotyledoner 117±54 98±26 113±32
90 Djurhälso- & Utfodringskonferens 2003

förlopp (90 min.) Denna kalv hade lägre syrekoncentration
i blodet, lägre kroppstemperatur, lägre hjärtfrekvens och
behövde längre tid för att ras sig upp än övriga levande
kalvar. I övrigt fann vi ingen skillnad mellan överlevande
kalvar i försöks- jämfört med kontrollgruppen.
En svag stegring av kroppstemperaturen på några tiondels
grader sågs under de sista dräktighetsmånaderna.
Strax innan kalvning sjönk temperaturen med minst
0,5°C. Små avvikelser från detta mönster kunde ses hos
enskilda djur. En tendens till en mindre sänkning av
kroppstemperaturen (< 0,5°C) registrerades vid
dödfödslar. Då temperaturssänkningen har visat sig vara
korrelerad till nedgången i progesteronnivån före kalvning
(Kornmatistsuk et al. 2000) kan temperaturavvikelserna
hos dödfödseldjuren vara ett tecken på en
störd hormonell funktion.
Kalvningsförloppet var i genomsnitt något längre i de
båda försöksgrupperna än i kontrollgruppen. Detta beror
till en del på enskilda fall av kalvningssvårigheter i grupp
A1. Något samband mellan okomplicerad dödfödsel och
lång utdragen kalvning kunde inte ses. Långa kalvningstider
registrerades i två fall i grupp A2 (110 och 140 tim.)
som resulterade i normala levande kalvar. Den längre och
mera varierande kalvningstiden i försöksgrupperna ger
dock en indikation om att dödfödselproblemet kan vara
kopplat till ett svagare värkarbete vilket också har rapporterats
av vissa djurägare.
Några generella samband mellan placentaegenskaper
och dödfödslar kunde inte ses. Vissa observationer är dock
av intresse. Vi fann ett negativt samband mellan tjockleken
av placentomen registrerade med ultraljud in vivo
och antal placentom (kotyledoner) i efterbörden efter
kalvning (tjockare placentom – färre kotyledoner). Möjligen
kan detta bero på en kompensatorisk förstoring av
placentomen. Dessutom föreligger ett positivt samband
mellan kalvens födeslsevikt och placentans vikt. I ett fall
av dödfödsel i grupp A2 var placentavikten och antalet
kotyledoner iögonenfallande lågt (2,9 kg, 82) i förhållande
till genomsnittet i kontrollgruppen (4,5±1,2 kg,
113±32) vilket möjligen negativt påverkat kalvens
viabilitet.
Antalet vita blodkroppar ökar normalt i blodet i samband
med förlossningen. Denna ökning spelar sannolikt
en viktig roll för infektionsförsvaret i livmodern vid och
efter kalvning. Några skillnader avseende det hematologiska
mönstret mellan normal och onormal kalvning kunde
inte ses i vårt försök.
Beträffande hormonerna visade progesteronprofilerna
inget avvikande mönster vid fall av kalvningssvårigheter
eller dödfödslar. Då progesteron främst produceras av
den gula kroppen kan detta tolkas som att äggstocksfunktionen
inte är någon viktig faktor bakom problemen.
Avseende övriga hormoner sågs vissa avvikande mönster
främst hos de kvigor som födde dödfödda kalvar i
grupp A2. Koncentrationen av PG-metabolit och kortisol
var högre hos dessa djur före och i samband med kalv-
Djurhälso- & Utfodringskonferens 2003
ning. Detta samband mellan PG- och cortisolinsöndring
har setts t.ex. både hos gris och nötkreatur i samband
med endotoxinemi.
Det kanske viktigaste fyndet var att nivåerna av östronsulfat
och PAG var lägre hos dessa kvigor redan 6 veckor
före förlossning (Figur 1). Då dessa hormoner är viktiga
markörer för placentafunktionen tyder fyndet på en bristande
förmåga hos placentan att stödja normal utveckling
av kalven. Dessa avvikelser sågs bara hos de två
kvigor som födde dödfödda kalvar utan kalvningsproblem.
Hos övriga kvigor med kalvningsproblem var
nivåerna jämförbara med kontrollgruppens.
E1SO4 (nmol/L)
PAGs (ngl/ml)
25
20
15
10
5
0
1000
800
600
400
200
0
A1* A2* B 58 716 145 465
Groups / animal no.
24h-1 24h-2
A1* A2* B 58 716 145 465
Groups / animal no.
24h-1 24h-2
Figur 1. Östronsulfat (E1SO4) och PAG
koncentrationer (medelvärden av 24 prover under ett
dygn) 3 veckor (24h-1) och 6 veckor (24h-2) före
kalvning hos kvigor med dödfödslar (145, 465),
dödfödsel + kalvningssvårighet (58), svag kalv (716),
samt genomsnittligt för försöksgrupperna A1 och A2
samt kontrollgruppen B.
91

Slutsats
I försöket bekräftades att vissa tjurar ger upphov till en
hög andel dödfödslar. Vi kunde vidare dokumentera två
typer av dödfödslar dels som ett resultat av kalvningssvårighet
och dels utan synbarlig orsak. I den senare kategorin
dödfödslar sågs fysiologisk avvikelser dels beträffande
hormonerna, östronsulfat och PAG, men även
tecken på strukturella skillnader i placentan sammantaget
tydande på en störd funktion hos fosterhinnorna. Detta
i sin tur kan möjligen ge upphov till den tendens till förlångsammat
kalvningsförlopp som observerades hos
dessa djur. Vi vet dock inte om de avvikelser vi observerat
är orsaken till eller en konsekvens av låg överlevnadskraft
hos kalven.
En av orsakerna till dödfödselproblemet är troligen av
genetisk natur i form av subletala anlag. Den enda långsiktiga
lösningen på problemet är att inte använda tjurar
som nedärver dessa anlag. Man kan dock inte utesluta
miljöfaktorer som en del i ett orsakskomplex. Ökad övervakning
vid kalvningen kan möjligen rädda vissa kalvar
även om våra resultat tyder på att en del kalvar dör före
förlossningen. Möjligen kan analys av hormonerna PAG
och östronsulfat ca en månad före förväntad kalvning vara
en komponent i en intensifierad övervakning.
Tillkännagivanden
Studien finansierades av medel från Stiftelsen Lantbruksforskning
och SLUs temaprojekt ”Animal welfare for
quality in food production”.
Litteratur
Berglund, B & Philipsson, J. 1992. Increasing stillbirth
rate in the Swedish Holstein Population. 43 rd annual
meeting of EAAP, Madrid, Spain.
Kornmatitsuk, B. 2002. Endocrine and clinical studies
of late pregnancy and parturition in dairy cattle with
special emphasis on stillbirth. Doktorsavhandling,
OG, SLU, Uppsala.
Kornmatitsuk, B, Königsson, K, Kindahl, H., Gustafsson,
H, Forsberg, M & Madej, A. 2000. Clinical signs
and hormonal changes in dairy heifers after induction
of parturition with PGF 2α . Journal of veterinary medicine,
Series A, 395-409.
Kornmatitsuk, B, Veronesi, MC, Madej, A, Dahl, E, Ropstad,
E, Beckers, JF, Forsberg, M, Gustafsson, H &
Kindahl, H. 2002a. Hormonal measurements in late
pregnancy and parturition in dairy cows - possible
tools to monitor foetal well being. Animal
reproduction Science, 71, 153-164.
Kornmatitsuk, B, Franzén, G, Gustafsson, H & Kindahl,
H. 2002b. Endocrine measurements and calving
performance of Swedish red and white and Swedish
Holstein dairy cattle with special respect to stillbirth.
Acta veterinaria scandinavica.
Steinbock, L, Näsholm, A, Berglund, B, Johansson, K,
& Philipsson, J. 2003. Genetic effects on stillbirth
and calving difficulty in Swedish Holstein at first and
second calving. Journal Dairy Science, 86, 2228-
2235.
92 Djurhälso- & Utfodringskonferens 2003

Djurhälso- & Utfodringskonferens 2003
A N T E C K N I N G A R
93

A N T E C K N I N G A R
94 Djurhälso- & Utfodringskonferens 2003