trycker här! - Allasfestival

Recommendations

Info

▼ ▼ ▼ ▼ Forts från föreg sida Jag har aldrig sakn at barn blivit så. När jag bodde i Indien tänkte jag att jag kunde smälta in där, men det tog inte lång tid innan alla visste vem jag var och jag fanns med i tidningarna i Bombay. Någon där förklarade för mig att inom hinduismen finns det olika personligheter som ”har det där”. De sa att jag hade DET, folk ville röra vid mig och menade att det betydde tur, att min kraft skulle föras över till dem. Den svenska versionen är väl att jag har adhd och tar mycket plats, säger Camilla ironiskt och skrattar ett av sina många härliga och genuina skratt. Ångrar massor Trots att livet fortfarande består av toppar och dalar har hon blivit visare med åren. – Man lär sig, i dag kan jag känna igen mina känslor och beteendemönster. Jag skulle vilja hjälpa andra som lever med funktionshinder som adhd eller går i självmordstankar. Ge vägledning för alla oss som hoppar av skolan för tidigt, gör tidig sexdebut, är extremt riskbenägna. Det finns så mycket jag kan göra för andra tjejer. Tänk om jag själv fått hjälp tidigare. Jag hade koncentrationssvårigheter, men det var aldrig något fel på min intelligens eller begåvning. Ofta har hon fått frågan om hon ångrar något i sitt liv, lika ofta har hon svarat: ”Jag ångrar ingenting.” I dag låter det annorlunda. – Klart jag ångrar massor. Att jag bedragit dem jag älskar, att jag inte haft mer tålamod, att jag sopar under mattan i stället för att möta problemen, att jag sumpat alla mina pengar, vissa val av män och kvinnor i mitt liv, att jag petat i mig så mycket skit och att jag aldrig förstod vad jag hade. Camilla har både gjort abort och fått missfall, men saknaden av barn tycker hon inte är så stor som hon trodde. – Jag har aldrig saknat barn. Men när mitt liv hängde på en skör tråd önskade jag att någon skulle behöva mig. Sakna mig om jag inte längre fanns. Men i stället för egna barn har jag tagit mig an små adoptionsbarn här och där under livets gång, unga som tytt sig lite extra till mig som jag tagit hand om. Camilla isolerade sig totalt i flera år. Hon vågade knappt gå ut och köpa mjölk utan att snabbt ta sig tillbaka till sitt stödboende. – Jag var rädd att folk skulle titta snett och ville inte bli dömd. Blev kärleksbombad Hennes senaste år har varit helt annorlunda, hon beskriver det som ”helt galet”. – Jag levde i fullständig rädsla för offentligheten och var sedan med i ”Let´s dance”. Från att ha trott att hela världen hatade mig blev jag plötsligt hyllad. Jag blev chockad över att folk röstade på mig vecka efter vecka. Plötsligt blev jag kärleksbombad och det har fortsatt, inte minst efter att jag släppt min bok. Recensionerna har varit över förväntan och folk på stan kommer fram och säger ”att de är på min sida” och andra värmande ord. Camilla tror dock att den kärlek hon får av sin om givning snabbt kan vända till hat. Hon har varit med om det förr. Men Christer Björkman be hövde inte tjata länge på Camilla för att hon skulle säga ja till Melodifestivalen. Däremot kände hon sig vilsen på grund av att hon inte visste i vilken form hon skulle vara med. – Melodifestivalen är en barndomsdröm. Men eftersom jag numera spelar tillsammans med Happy hoes var det inte självklart att ställa upp med just Army of Lovers. Hela bandet i terapi Camilla funderade på en åter förening och när hon insåg att det faktiskt var 20 år sedan originalbandet splittrades tyckte hon det var dags att bli sams och uppträda tillsammans igen. Men det var inte så länge sedan medlemmarna var långt ifrån sams. – Om vi skulle ställa upp som band igen var mitt krav att alla tre skulle gå i terapi ihop, säger Camilla som vill agera föredömligt för sina fans. Jag vill betona vikten av att läka sår. När vi hade vår konflikt och jag blev sparkad ur bandet sårade vi inte bara varandra utan även alla fans som trodde på oss. Att få uppträda med Army of Lovers nu känns som ett helande. Gruppen åter förenades först på Melodifestivalens pressträff. – När vi sågs började alla tre gråta. Även om inte vi vinner känner vi att vi vunnit genom vårt helande och vår återförening. Men såklart kommer vi att vinna! I numret ”Rockin´ the ride” slår bandet på stort. – Små gester är inte vår melodi. Detta kommer att bli det största någonsin. Ingen ballad, snarare en smaskig rökare. Vad säger din trolovade, 20åriga Amanda, om all upp ståndelse? – Hon är världens coolaste tjej, klippan i mitt liv. ■ Terese ese Fredenwall Fr En debutant på en glittrande musikfest. Men den verkligheten Terese skildrar i sina låtar handlar ofta om livets skuggsidor, om utsatta och lidande människor. Terese själv vet vad det innebär. TEXT OCH FOTO: FRIDA FUNEMYR kämpar ämpar med sin klaustrofobi Ibland har rädslan r tagit agit över ö mitt liv I vintras presenterades nyheten att vinnarartisten i musiktävlingen ”Svensktoppen nästa” erbjöds plats i Melodifestivalen 2013. När tävlingen avgjordes stod Terese Fredenwall, 25, som segrare. – Otroligt spännande. Och ett stort förtroende att få vara med i Sveriges största musikfest. Det är lite av en dröm, beskriver Terese. För många är hon ett nytt ansikte men musiken, scenlivet och artisteriet är inget nytt för stockholmskan. Terese, som släppt tre soloskivor och varit nominerad till Ted Gärdestadstipendiet 2010, spelar sin musik på allt från pubar till kyrkor och konsertlokaler och har även jobbat med artister som Danny Saucedo och Jenny Berggren från Ace of Base. – Båda bitarna är roliga, men att skriva för andra är mindre känsloladdat. Är det jag själv som ska uppträda handlar det om så mycket mer än en bra låt. Det är olika typer av utmaning helt enkelt, 90 Allas 09/13 konstaterar Terese som har sina rötter i gitarrpopen. – Jag fick min första gitarr när jag var 10 år och har inte släppt den sedan dess. Inget att förlora Eftersom hon inte var bra på så mycket i skolan blev musiken ”hennes grej”. – Jag har alltid känt att jag kan uttrycka mig genom musiken. Min första riktiga låt skrev jag med min storasyster under högstadietiden, berättar Terese som nu laddar för fullt inför Melodifestivalen. Terese tänker att hon inte heller har särskilt mycket att förlora. – Inte många vet vem jag är, det sätter mindre press på mig än många andra, säger hon och skrattar. Hennes texter handlar ofta om människor och upplevelser som berört henne. – Ofta skriver jag om personer som på något sätt blivit sårade, att ta sig igenom svårigheter och hoppet att lyckas komma tillbaka till livet. Terese vet vad hon pratar om. Hon har levt ett liv med klaustrofobi. – Det är en tärande sjukdom jag haft sedan jag var barn. Extra svårt var det som tonåring. – Jag kunde inte låsa när jag gick på toaletten, fick panik ångest i små utrymmen, åkte aldrig hiss och än mind re flygplan. Slår på dödsångesten Ångesten yttrar sig genom svettningar, yrsel och domningar i händer och ben. Allas 09/13 Hon upplever att hon tappar verklighetsuppfattning och kontroll. – En knapp med dödsångest slås plötsligt på. Fobin blev ett större handikapp för mig när jag blev äldre och förstod hur mycket den hindrade mig från att göra. Rädslan tog över och triggade i gång fruktansvärda panikångestattacker, säger Terese. Varje morgon vaknade hon och undrade vilka utrymmen hon skulle behöva befinna sig i under den kommande dagen. – Ibland tänkte jag att jag skulle dö, utbrister sångerskan. Men så kom ett tillfälle som blev ett slags vändpunkt i hennes liv. – Jag körade i Lilla Melodifestivalen i Köpenhamn då en kvinna, som själv hade barn med klaustrofobi, såg min ångest. Jag tog långa omvägar när de andra åkte hiss och kvinnan kände med mig. Hon tog tag i mig, höll om mig och lärde mig åka hiss. Det var början på en lång rehabilitering som jag jobbar med än i dag. Jag har börjat åka hiss och när jag flög med vänner till New York utan medicin i kroppen kände jag att jag kommit en bra bit på väg. Det är nog det modigaste jag gjort. Då fick jag verkligen smak på livet och kände mig nästan odödlig. Regelbundet reser hon runt i Europa med sin gitarr för att möta unga människor som lever i en vardag av droger, våld och prostitution. Hon är med i nätverket ”Wings of Forts på sid 110 Terese tycker bara att det ska bli spännande och känner ingen press inför att sjunga i Melodi- festivalen. 91
BarBros blAnDning Barbro Leggat är författare och journalist och skriver varje vecka i Allas. ill: UrsUlA Wilby Väninnor som aldrig försvinner Det går inte en dag utan att jag tänker på dem. Mina älskade vänner som tyvärr gick bort för flera år sedan. De gick bort men är ändå här. De finns trots att de är osynliga. Vissa människor fortsätter att leva även efter döden. En av dem är Lena, min här - liga kompis och klasskamrat. En människa som hon kan helt enkelt inte sluta upp att finnas... Och hon är ständigt här. Kompisen Lena med sina galna upptåg, sitt smittande skratt, sina tokiga historier – och sitt allvar. För allvarlig kunde hon också vara, denna spralliga spexiga tjej. Hon skiftade graciöst mellan yta och djup, mellan roliga upptåg och favoritförfattaren Jan Fridegård. Det var Fridegård som väckte Lenas intresse för andlighet och vår förmåga att kunna kontakta de döda. Liksom han var hon övertygad om att det fanns något utöver det vi ser. Men den sidan av Lena var det inte många som kände till. För de allra flesta var hon den ständigt glada och skojfriska. Lena hade en förmåga att klara sig undan pinsamma situationer. Vi var klasskamrater i flickskolan där lärarna var vithåriga och stränga och älskade att ge oss stackars elever anmärkningar så fort vi dristade oss till att prata högt, komma en minut för sent till lektionen eller vissla i korridoren. Lena berättade viskande roliga historier för oss andra och när vi skrattade – ja, då blev det anmärkning i klassboken. Men Lena klarade sig alltid. Typiskt! Sista läsåret anordnades en klassresa till Berlin. Lena och jag tvingades köra med utmattningsmetoden innan våra föräldrar slutligen sa ja. Vi var uppspelta som småglin när vi satt på tåget mot Tyskland. Men ganska snart försvann mitt glada humör. Tåget var av östtysk modell och vi fick visa upp våra pass stup i ett. Min smygande rädsla blev knappast mindre när våra medföljande lärare bad oss att hålla hårt i passen. Jag var livrädd att de skulle ta mitt pass så att jag skulle tvingas stanna i Tyskland resten av mitt liv. De syner som mötte oss i Berlin var inte heller särskilt uppmuntrande. Överallt satt män som förlorat ett ben eller en arm under andra världskriget. Och muren... jag började ångra att jag varit så envis med att resa. Men efter en glad och uppsluppen utekväll var humöret på topp. Vi var ett gäng som tillbringat kvällen på en restaurang där det fanns telefoner vid borden. Varje gång en kille ringde oss fnittrade vi som besatta. Att vi sedan blev bjudna på whisky on the rocks i baren gjorde inte saken sämre. Men förtrollningen bröts abrupt av några välbekanta röster som förklarade att det roliga var slut. I dörröppningen stod vår stränga lärare och såg hotfullt på oss. Vi var tre ystra tjejer som klämde in oss i baksätet på taxin som skulle föra oss till militärförläggningen där vi bodde. Jag kom plötsligt på en flasig vits som min ena storasyster hade lärt mig. Slutet lät: ”Herr Lichtenstein, Herr Lichtenstein, lassen Sie meine Beine sein…” (sluta tafsa på mina ben...) Jag fick en hård knuff i sidan av Lena. Jag hade glömt att vi var i Tyskland! iBland har rädslan tagit… Forts från sid 91 Protection” – ett nätverk som handlar om att vuxna måste skydda barn från vanvård. – Misären i vår del av världen är för det mesta relationell, inte materiell. Alla barn ska ha en vuxen som kan fråga dem ”Hur har du haft det i skolan i dag?” På sitt eget sätt använder Terese sin kreativa gåva för att hjälpa dem på gatan. Någonstans i livet mellan den lilla studion i Stockholm och de sena nätterna på Europas bakgator – föds hennes musik. – Jag brinner speciellt mycket för Tyskland och har spelat en hel del på klubbar för ung- domar som hamnat i prostitution och varit utsatta för sexuella övergrepp. Jag känner så för den utsatta gruppen i samhället, säger Terese. Kärlek och medkänsla Hon finns där för dem genom att ge tröst och hänvisning till vilken hjälp som finns att få. – Det handlar om något så enkelt som kärlek och medkänsla. Terese hoppas att hon genom sin musik kan sätta ord åt dem som inte har samma kapacitet och som i sin ensamhet kan ta orden till sitt hjärta. Hon känner sig stolt att hon vågat gå sin egen väg. – Det är lätt att kompromissa och falla för löften, framgång och fasader. Men jag har varit noga med att vänta och i stället för att ständigt rusa in i nytt har jag hellre tagit ett steg tillbaka. Kändisskapet är inget som skrämmer henne. – Att spela för 5 eller 5 000 spelar faktiskt inte så stor roll. Jag är glad för en enda som blir berörd. Hur ser du på framtiden? – Jag älskar verkligen att leva och är spänd inför framtiden. Jag lär mig nya saker varje dag och är otroligt tacksam att jag får leva det liv som jag lever, både i med- och motgångar. ■ 110 Allas 09/13
Page 1: Camilla Henemark njuter av …de so

trycker här! - Allasfestival

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?