SiStone nr 6/05 (pdf 1,09 MB, nytt fönster) - Statens Institutionsstyrelse

Ettapuff 

stor 

Hur ska en nedryckare se ut?/3 

Någon att kela med 

Tema Djur i vården/3 

Vårdkedja 

viktig 

för framgång/20 

Mikael tackar 

eftervården 

för sitt nya liv/16 

6/2005 

En förebild 

för tuffa killar 

i Uppsala/10

[ INNEHÅLL ] 

2 SiStone nr 6 2005 

Hög kvalitet ska genomsyra allt 

fter två månader på mitt nya jobb som generaldirektör på SiS har jag 

Eredan slagits av hur mycket engagemang och professionalism jag mött. 

Arbetet på institutionerna präglas av entusiasm, empati och en stark inlevelse 

i villkoren för de människor SiS har som uppgift att behandla. 

Det är tydligt att det finns en vilja att ta till sig ny 

kunskap och skapa nya modeller som bygger på forskning 

och beprövad erfarenhet. Exempel på det förstnämnda 

är den stora mängd utbildningar som SiS erbjuder 

sin personal och som väcker så stort intresse. När 

Ewa Persson 

Göransson 

Generaldirektör 

det gäller nytänkande och ny kunskap finns nu den helt 

nya norsk-svenska behandlingsmodellen, MultifunC, 

som börjar användas på två av SiS ungdomshem. 

Satsningen på ny kunskap har som mål att ytterligare 

höja kvaliteten inom SiS. Kvalitetsarbetet är oerhört viktigt och ska 

genomsyra allt vi gör vare sig det handlar om det övergripande arbete som 

sker på huvudkontoret eller utredningar och behandlingsinsatser på institutionerna. 

SiS uppdrag är att vara det yttersta skyddsnätet för dem som har det 

allra svårast, en uppgift som är både tung och svår. Just därför är det så 

viktigt att vi alltid behåller vår empatiska förmåga och respekten för de 

människor vi tar hand om. Det är också viktigt att vi lyssnar på socialtjänsten 

som använder våra tjänster och att vi hela tiden har en fruktbar 

dialog som leder till ett bra samarbete. Den kommundialog som just nu 

genomförs bådar gott. 

Vi har en verksamhet som är spridd över hela landet, som på många sätt 

skiljer sig åt, vilket ökar vikten av att alla känner till och arbetar efter 

samma riktlinjer. Alla som kommer i kontakt med SiS ska veta precis vad 

myndigheten står för och hur våra tjänster ser ut. All verksamhet måste 

kännetecknas av samma jämna och höga standard. Bara på så sätt kan vi 

se till att SiS även i fortsättningen är ett starkt varumärke som garanterar 

hög kvalitet. 

Jag önskar er en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! 

3 Tema: Djur i vården 

4 Hundarna som lyssnar 

6 En katt att klappa 

10 Framgångsrika förebilder 

13 Stopp för dåliga vårdplaner 

14 Teater som berör 

16 En viktig länk i kedjan 

18 Eftervård på många sätt 

20 Hur gick det sedan? 

24 Vård för pojkar som ska utvisas 

SiStone är en tidskrift från 

Statens institutionsstyrelse 

Adress 

SiStone 

Box 16363 

103 26 Stockholm 

Telefon 

08-453 40 00 

Telefax 

08-453 40 50 

E-post 

sistone@stat-inst.se 

Besöksadress 

Drottninggatan 29 

Webbadress 

www.stat-inst.se 

Chefredaktör 

Birgitta Hedman-Lindgren 

08-453 40 11 

birgitta.hedmanlindgren 

@stat-inst.se 

Medarbetare i detta nummer 

Caroline Ardbo, Åsa Bolmstedt, 

Ulla-Carin Ekblom, 

Lena Garnold, Eva Lie, 

Cecilia Mellberg, Diana 

Reybekiel, Jessica Rydén 

Ansvarig utgivare 

Ewa Persson Göransson 

Layout 

Lotta Hedeby 

Omslagsbild 

Eva Lie 

Tryck 

Intellecta Tryckindustri, 

Solna 2005 

ISSN 

1400-2876

En stunds mjuk gemenskap. När känslorna av utanförskap och förnedring är starka, och mötena och samtalen om framtiden följer på varandra kan det 

kännas skönt med ett djurs kravlösa närhet. Laluna på Östfora LVM-hem ställer gärna upp. Foto: Cecilia Mellberg 

Läkande närhet 

[ DJUR I VÅRDEN ] 

Människor mår bra av att vara tillsammans med djur. Både fysiskt 

och psykiskt. När vi klappar en varm hundpäls eller smeker en liten 

katt frigörs hormonet oxytocin och vi blir lugna och avslappnade. 

Studier har visat att gamla som umgås med sällskapsdjur har lägre 

blodtryck och kolesterolhalt än jämnåriga utan djur. Dessutom har de 

mindre ångest. 

Inom SiS finns gott om människor som fått alldeles för lite närhet, 

och som är fulla av både ångest och oro. Därför finns det också gott 

om djur. 

Allt från mjuka hundar som väcker minnen till trygga katter att ha 

i sängen och väldiga hästar att bemästra. Trots att man annars aldrig 

kan koncentrera sig. 

SiStone nr 6 2005 3 

>>


Personal som tigger kramar 

och lockar till förtroenden 

Bamse, Wanda och Laluna ingår 

i behandlingen på LVM-hemmet 

Östfora utanför Uppsala. De 

väcker känslor hos slitna missbrukare 

som gärna väljer ett mjukt 

hundöra för sina förtroenden. 

> Wanda och Laluna är två dunmjuka redskap 

som ännu saknar tillräcklig utbildning för sin 

uppgift. I vår börjar förhoppningsvis deras ettåriga 

träning till assistenthundar, och sedan blir de små 

chinese crested-tikarna mer fullvärdiga delar av personalstyrkan. 

Då åker de till och från jobbet med 

matte och är tillsammans med henne på rasterna. 

Resten av tiden ska de arbeta med klienterna. 

Matte heter Ingeborg Höök och är chef på Östfora 

behandlingshem i Järlåsa utanför Uppsala. 

Hur mycket hon än älskar hundar har hon en 

mycket professionell syn när det gäller att använda 

dem i vård och behandling. Det handlar om betydligt 

mer än att ta med sig djur till jobbet och hoppas 

att de kan sprida lite glädje. 

– Jag brukar säga att hunden är ett tekniskt 

hjälpmedel som jag i många år använt riktat för att 

uppnå vissa saker. Den har goda biverkningar och 

ger välmående, men den är ett hjälpmedel. 

På Östfora ligger klienternas medelålder på över 

femtio år, de flesta är alkoholister som slitits hårt 

av långvarigt missbruk och behovet av omvårdnad 

är stort. Många lider av en för tidig demensutveckling 

och alla rullatorer gör att LVM-hemmet 

påminner om ett äldreboende. Här bor män som 

genom åren suttit i mängder av samtal med 

behandlingspersonal och socialsekreterare. Män 

som blivit utredda och bedömda och som är vana 

vid att andra fattar beslut över deras huvuden. 

Utanförskapet och utslagningen sitter i ryggmärgen 

hos de flesta, och det är inte alltid ord och mänskliga 

kontakter hittar in under ytan. 

Men det gör ofta hundarna, Wanda och Laluna 

och den kritvita och imponerande samojeden 

Bamse. Han tillhör behandlingsassistenten Maria 

Sjöström-Cedervall och föredrar att tillbringa 

dagarna utomhus. I Bamses mjuka öron har många 

klienter berättat saker som varit omöjliga att 

anförtro någon annan. 

När Ingeborg Höök tillträdde som chef i våras 


Två behandlare som fyller olika behov. Lilla Wanda är uppmärksam och delar med sig av 

ömhet och lugn. Bamse är en rejäl kompis som kan ta emot starka känslor och följa med 

på klienternas promenader runt LVM-hemmet. Foto: Cecilia Mellberg 

hade Bamse funnits på Östfora i flera år, och han 

får anses som en naturbegåvning utan särskild träning. 

Snäll och tålmodig har han fungerat som fast 

punkt för klienter som behövt någon att ta hand 

om, även om förhållandet egentligen varit det 

omvända. Han har följt med på långa promenader

i de vackra omgivningarna runt LVM-hemmet och 

varit kamrat och terapeut på samma gång. 

– En kille som fortfarande kommer hit och har 

AA-möten har gått, jag vet inte hur många mil, 

med Bamse och gråtit. ”Vi två har bearbetat mycket 

vi”, brukar han säga, berättar Maria Sjöström- 

Cedervall som har fler exempel. 

– Häromdagen var en klient mycket upprörd 

efter ett besök från socialtjänsten. Bamse var med 

mig på kontoret, och när mannen kom in till oss 

frågade jag hur det hade gått. Det fungerade inte. 

”Var är Bamse, ta ut honom, jag måste prata med 

honom!” sa han och så satte de två sig här utanför. 

Det var hunden han måste ha tag i. 

Ingeborg Höök ser ett stort värde i att hundar är 

”sjysta”, hur hemska saker de än får höra. Den 

lyxen kan människor inte alltid ställa upp med. 

Personalen kan heller inte lova att hålla förtroenden 

hemliga för resten av behandlingsgruppen, 

även om klienterna ber om det. 

– Men Bamse, han skvallrar aldrig. Våra klienter 

saknar tillit och möjligheten att anförtro någon 

sina allra fulaste sidor utan att bli dömda, men 

Bamse möter dem alltid med samma glädje och 

positiva sätt. Han ser verkligen ut som om han tigger 

kramar. 

Hundar, och även andra djur, kan fylla många 

funktioner på ett LVM-hem. De ger dagen struktur 

för den som har som uppgift att fylla en matskål 

eller ta en promenad, och de kan bidra till en lust 

att röra på sig. En hund i rummet blir ofta ett 

gemensamt samtalsämne som får igång pratet om 

andra saker, och djur är lätta att identifiera sig 

med. Inte minst de som är sårbara och som inte har 

det så lätt. Det har Ingeborg Höök märkt när det 

gäller Wanda och Laluna. Laluna är käck och 

framåt medan Wanda, som farit illa som liten valp, 

är mer skygg. Det märker klienterna. 

– De säger saker som ”Du litar inte på folk, det 

syns, de har inte varit snälla mot dig” och man hör 

att de egentligen talar om sig själva. En klient tycker 

att de bara ska vara några få personer som tar 

hand om Wanda. Människor hon kan lita på så att 

hon inte råkar ut för dem som är osäkra själva. 

Wanda och Laluna är små hundar som det är lätt att 

tycka om och ha i knäet, och som knappast någon 

kan bli rädd för. Hundar som ökar välbefinnandet 

och som man känner ömhet för. Ingeborg Höök 

har lång erfarenhet från arbete inom såväl äldreomsorg 

som missbrukarvård och har tidigare 

bland annat använt sig av maltesern Musse. Han 

fungerade både som fint sällskap åt de gamla och 

som ljuddämpare åt stökiga missbrukare. Kom det 

in tatuerade tvåmeterskillar med vevande armar 

och bad henne fara åt varmare trakter, var det bra 

att kunna säga ”Skrik inte, hunden blir så rädd”, 

berättar Ingeborg Höök. Reaktionen blev genast 

en lägre volym och ”Oh fan, är han här inne”. 

Även på Östfora finns det utagerande klienter 

som dämpar sig i närheten av hundarna. Fast inte 

alltid på grund av några varmare känslor för dem. 

En svårt dement man som bor mesta tiden på sjukavdelningen 

har ett eget sätt att hantera sin känsla 

av förnedring över att vara så utslagen att han förlorat 

all makt över sitt eget liv. 

– Han börjar alltid med att säga ”Det är du som 

är chefen va?”. Sedan berättar han vilka små skithundar 

jag har och vilken sjutusan till karl han 

varit eftersom han haft en dobermann. Så följer 

olika berättelser om hur han i sin krafts dagar 

rörde sig med auktoritet i samhället tillsammans 

med sin superdresserade hund som kunde allting 

och bara litade på honom. Det är så rörande att se 

hur han förändras från att gapa i korridoren, kasta 

ut frukosten genom fönstret och skrika och hota, 

till att i stället berätta med ett stort leende. I den 

stunden går det att småprata med honom om 

andra saker. Han får göra ett litet besök i sitt tidigare 

liv och det besöket går så lätt att framkalla. 

Djur är inga robotar som tycker om alla människor. 

De har sina favoriter och det är viktigt att inte 

klienterna känner sig bortvalda. Många av männen 

på Östfora har ett beteende som stöter bort och 

avvisar, så Wanda och Laluna måste tränas att 

aktivt ta kontakt och söka upp. Genom en ettårig 

utbildning till assistenthundar ska de lära sig att 

finnas till som stöd och tröst för klienterna och 

göra saker som stimulerar kontakten, till exempel 

att springa fram och hoppa upp i rullatorns korg 

när en klient tar sig fram över gårdsplanen. Det 

kan ge rullatorns ägare en känsla av att vara 

utvald. Hundarna måste klara av att sitta i vilket 

knä som helst och ha förmågan att slappna av så 

mycket att de kan komma till ro även om händerna 

som håller dem har ett hårt och avigt grepp. 

Genom att själva vara avslappnade ska hundarna 

få klienterna att slappna av, och först på en given 

signal får de gå därifrån. 

Kraven är stora och träningen dyr. Mellan 20 000 

och 50 000 kronor kostar det att få en hund utbildad 

till assistenthund, men Ingeborg Höök hoppas 

få hjälp av arbetsförmedlingen att hitta en lämplig 

person i behov av arbetsträning och på så sätt få 

ner kostnaden. Exakt vilka uppgifter hundarna bör 

ha ska hon bestämma tillsammans med resten av 

personalen, men att ta kontakt, sitta i knäet, vara 

sällskap på promenader och fungera som socialt 

smörjmedel är givna funktioner. 

När utbildningen är färdig börjar jobbet med klienterna. 

– Min förra hund var med länge och var åtta nio 

år när han bytte arbetsplats. Han var lätt att träna 

in på det nya stället men det som inte gick att ändra 

var hans paustider. Han hade rast mellan halv tio 

och tio och mellan halv tre och tre. Då hade jag 

fikapaus och då kom han upp till mitt rum och lät 

ingen annan än matte röra honom. 

Kanske blir det likadant med Wanda och Laluna. 

Säkert är i alla fall att när de på eftermiddagen 

hoppar in i bilen tillsammans med Ingeborg Höök 

för att åka hem är de vanliga privata hundar igen. 

– Då kan de ingenting och lyssnar inte på några 

öron, säger hon och skrattar. 


Ingeborg Höök 


Hunden är ett tekniskt hjälpmedel som har 

goda biverkningar och ger välmående. 


Läs mer om assistenthundar. 

>> 

SiStone nr 6 2005 5


Åbygårdens hästar 

kräver koncentration 

På ungdomshemmet Åbygården har pojkarna koncentrations- 

svårigheter men lär sig ändå att rida. Hästarna blir imponerande 

kompisar som det är tufft att behärska. 

> – Jag tycker mer om katter än om hästar för 

katterna kan man kela med. 

Tom lägger sig tillrätta bland höbalarna och låter 

ett helt gäng kattungar traska upp på magen. Med 

mjuka händer hämtar han försiktigt tillbaka dem 

som försvunnit iväg bland stråna, och när en helgrå 

liten unge kliver fram blir Tom extra glad. 

– Den här är min favorit, förklarar han. 

Inne i stallet på särskilda ungdomshemmet Åbygården 

i Anderslöv råder lugn och full aktivitet på 

samma gång. Samtidigt som Tom gosar med 

kattungarna sadlar behandlingsassistenten Annette 

Nilsson den forna cirkushästen Boris i spiltan bredvid. 

Roger som ska ut och rida med Tom väljer att 

själv ta hand om sin häst, Bill, och ljudet av förberedelserna 

ackompanjeras av högljudda grymtningar. 

Minigrisen Runar, som är allt annat än 

mini, dammsuger stallgolvet i jakt på godbitar och 

vill gärna ha klappar och godis av alla som går 

förbi. Utanför stalldörren finns hönsen och gässen, 

liksom de äldre katterna. 

Det är robust och lantligt och långt från den gängse 

bilden av ett ungdomshem. Åbygården med sina 

åtta platser för pojkar i åldrarna 12 till15 år, är en 

genuin Skånegård på Söderslätt. Här är djuren 

både självklara och viktiga. Självklara för att de 

naturligt hör hemma på en gård, och viktiga för att 

de har mycket att tillföra behandlingen. De intagna 

pojkarna är indelade i tre grupper, och var tredje 

vecka är det arbete utomhus som gäller. Det är lätttare 

att sköta sysslor som känns meningsfulla. 

– Det var till exempel inte svårt att förstå att vi 

måste bygga en paddock för annars har vi ingenstans 

att släppa ut hästarna, säger Leo Löfwall som 

är både biträdande avdelningsföreståndare och 

gårdskarl med ansvar för gård och djur. 

Det är han som, med hjälp av pojkarna, ser till 

den yttre miljön och djuren. Rider gör han däremot 

inte, så de ridkunniga i behandlargruppen och en 

instruktör utifrån får stå för de för de ridlektioner 

som pojkarna får. Det finns en poäng i att han inte 

lärt sig rida, tycker Leo Löfwall. Pojkarna behärskar 

något som han inte kan, och många blir så 

hästvana att de blir duktigare i stallet och på häst- 


Ett tecken 

på att ungdomsgruppen 

fungerar är att 

djuren är 

lyckliga och 

harmoniska. 

ryggen än sina behandlare. 

– De får visa, berätta och ta hand om de svåra 

grejorna när personal känner sig osäker. Några 

pojkar känner att de fungerar bättre ute än i skolan, 

och i stallet lär de sig att ta ansvar. Har man 

varit här ett tag vet man vad man ska göra och det 

gillar de. 

Alla pojkar på Åbygården rider. Få har erfarenhet 

sedan tidigare, men eftersom det är så självklart att 

rida hänger även nykomlingar på. Hittills har ingen 

opponerat sig, men skulle någon göra det så slipper 

han, även om mockning och arbete i stallet fortsätter 

att stå på schemat. Det ger en kick att övervinna 

rädslan och lära sig hantera stora djur, och det är 

bra för självkänslan att kunna något som inte alla 

kan. 

I den nuvarande gruppen har alla diagnostiserade 

koncentrationsstörningar av olika slag. Trots 

det kan de lära sig rida. Frågan är hur det går till. 

Lisa Lannerud som är biträdande chef på Åbygården 

tror att ”respekt och befogad rädsla” är 

förklaringen. 

– En häst inger ju en sund respekt som är ganska 

befogad, på samma sätt som bra personal kan 

göra. De behandlare som lyckas har en tydlig framtoning 

som inte ger så mycket utrymme för avsteg. 

Det är samma sak med hästarna. Man tvingas koncentrera 

sig och lyssna på hästens signaler. Det 

finns inget alternativ för då ramlar man i backen, 

säger hon och får medhåll av Leo Löfwall. 

– För pojkarna blir ridningen en av de få gånger 

som logik verkligen fungerar. Det står en människa 

i mitten av paddocken som vet hur det ska vara och 

man måste lyssna annars blir det problem. 

Hästhållningen har en gammal historia på Åbygården, 

men under ett par år var det tomt i spiltorna. 

I fjol kom Boris och Bill och än så länge gör 

pojkarnas begränsade kunskaper att de håller sig 

till ridning i paddocken. Ett par pojkar är så duktiga 

att de snart får ge sig ut på grusvägarna. Leo 

Löfwall tror att intresset för hästarna kommer att 

växa ännu mer till sommaren. Då går de på bete i 

Falsterbo, och några i gruppen lär vid det laget

Djuren är alltid med. Fiffi vill vara där pojkarna är och får 

följa ridstunden i paddocken från Annette Nilssons famn. 

Roger, i bakgrunden, tycker att djuren är det bästa med 

Åbygården. Foto: Eva Lie 

vara så duktiga att de får rida vid havet. En riktig 

dröm för en ryttare. 

Hästarna i stallet är stora kompisar som det är 

roligt att sköta om, och ridningen leder till koncentration 

och en bra självbild. Katterna och Runar är 

något annat. De är pojkarnas älsklingar och när de 

fem kattungarna gav sig tillkänna ute i stallet blev 

det nästan konkurrens om vilken som var vems och 

vad de skulle heta. Som tur är räcker djuren åt alla, 

och de delar givmilt med sig av sin kärlek. De lite 

äldre katterna är mycket sociala och utmärkta att 

kela med, och med jämna mellanrum smugglas de 

in i sovrummen av pojkar som vill ha närhet när de 

ska sova. När personalen väcker på morgonen ligger 

det inte sällan en katt i sängen. 

– Det är ett bra bus. Man tittar gärna bort, säger 

Leo Löfwall. 

Närhet är något som många av pojkarna fått alldeles 

för lite av i livet. Här kan djuren hjälpa till att 

kompensera bristerna, och i de flesta fall fungerar 

pojkarna och djuren bra ihop. Visst har det hänt 

att någon sparkat åt en katt som ansetts vara i 

vägen, men pojkarna håller efter varandra och 

sådant beteende stoppas av de andra. 

– Ett tecken på att ungdomsgruppen fungerar är 

att djuren är lyckliga och harmoniska och jag tycker 

att man kan se att de är det nu. Fungerar inte 

ungarna så märks det på djuren. Vi har pojkar som 

inte kunnat handskas varsamt med djur tidigare. 

Det finns dokumenterat. Här kan de det, och det 

gör att de växer. 

Ute i stallet är hästarna färdiga för avmarsch och 

Tom och Roger gör sig redo. Tillsammans med 

Annette Nilsson tillbringar pojkarna en bra stund 

med teknikträning i paddocken. 

– Byt varv! Bra Tom! Riktigt bra, ropar Annette 

Nilsson belåtet. När diset förbytts mot ett stilla 

regn dalar Toms humör rejält och han blir allt mer 


Engagerad gris. Leo Löfwall som är biträdande avdelningsföreståndare och gårdskarl ser 

tydligt hur engagerade pojkarna blir i djuren. Och tvärtom. Grisen Runar går gärna till 

handgripligheter för att få godis och kärlek. Foto: Eva Lie 

irriterad och orolig. Inte minst som han ska iväg en 

stund efter lunch och vill hinna duscha och byta 

kläder före maten. 

– Den här hästen är helt efterbliven. Jag ska aldrig 

rida mer, säger han till slut bestämt. 

Annette Nilsson behåller lugnet och fortsätter att 

berömma. 

– Det har gått jättebra i dag, Tom. 

– Då kan väl du rida i stället. Jag vill inte. 

Roger är på betydligt bättre humör. När ridstunden 

är över selar han lugnt av Bill och gör noga i 

ordning utrustningen. Han och Anette Nilsson 

småpratar och donar och det märks att han mår 

bra i stallet. 

– Roger har det här i generna, säger Anette Nilsson, 

och Roger berättar om sin pappa som varit 

jockey i många år. Hästar har funnits på nära håll, 

även om Roger inte ridit sedan han var liten. På 

Åbygården får han chansen igen. 

– Jag har varit här sedan i april och jag trivs. Det 

är roligt här och det bästa är alla djuren, säger han 

och kliar Runar bakom örat. 

Birgitta Hedman-Lindgren >> 



”Djur passar på alla institutioner” 

I många länder är det betydligt vanligare än i Sverige med djur som hjälpmedel 

i vården. Professor Barbro Beck-Friis som är pionjär på området tycker att det är 

en strålande idé att använda djur inom SiS. 

> På behandlingshemmet ”El Batan” i Spanien, 

fick vuxna drogmissbrukare i uppgift att dressera 

hundar så att de kunde hjälpa personer med 

funktionshinder. Hundarna levde med missbrukarna 

på behandlingshemmet. 

Syftet var att deras närvaro skulle uppmuntra 

klienterna att slutföra behandlingen och bli drogfria, 

samt förbättra deras sociala liv. 

Projektet utvärderades av institutionen för social 

psykologi vid Universidad Complutense i Madrid. 

Resultaten var goda. Mer än dubbelt så många av 

klienterna som umgicks med hundarna slutförde 

behandlingen, jämfört med en kontrollgrupp. 

Dessutom hade de lättare att ta ansvar, utrycka 

känslor, förändra sitt beteende och att samarbeta. 

De fick bättre självförtroende, blev mer sociala och 

klarade av dagliga rutiner bättre, än de andra. 

På tre ungdomshem i USA lät man unga med psykosociala 

problem och unga som dömts för brott 

utbilda hundar på ett liknande sätt. Även där var 

effekterna positiva. Ungdomarnas självförtroende 

växte, de lärde sig att hantera ilska, att ta hand om 

varandra och återfick livsglädjen. Närvaron på lektionerna 

ökade, förekomsten av våld minskade och 

den allmänna stämningen förbättrades. 

Utomlands är djur i vården och på institutioner 

mycket vanligare än i Sverige. Forskningen om 

djurs positiva effekter är omfattande. I Sverige har 

fler och fler institutioner börjat få upp ögonen för 

deras positiva egenskaper i behandlingen. 

– Djur passar på alla institutioner. De ger tillgivenhet 

och trygghet och kan fungera som ett stöd, 

säger Barbro Beck-Friis som är professor i geriatrik 

och en av pionjärerna inom området i Sverige. 

I mitten av 1980-talet införde hon en terapihund 

på ett gruppboende för dementa i Motala. Hon såg 

hur hunden skapade en relation till patienterna på 

ett annat sätt än personalen. Den lyssnade, var tydlig 

i kroppsspråket och skällde aldrig ut någon och 

därmed lyckades den öppna dörrar till minnen och 

känslor. Patienter som var aggressiva mot personalen, 

var det aldrig mot hunden, berättar hon. 


Djur ger tillgivenhet 

och 

trygghet och 

kan fungera 

som ett stöd. 

Senare har studier i andra länder visat att djur 

ger hälsofrämjande effekter, både psykiskt, fysiskt 

och socialt. De är naturliga terapeuter som aldrig 

är värderande men som lyssnar, stödjer, visar 

empati och har ett tydligt kroppsspråk. Flera djur, 

som hundar och hästar, tvingar ut klienten i naturen 

och ger motion. Med ett djur är det också lättare 

att ta och få kontakt med andra människor och 

förbättra det sociala livet. Enligt flera studier får 

djuren ofta störst betydelse i krissituationer och 

när livet förändras, till exempel när man flyttar till 

ett behandlingshem eller ungdomshem. Även personalen 

påverkas ofta positivt av djurens närvaro. 

På behandlingshemmen kan djuren ha olika uppgifter. 

I ”animal-assisted therapy” ingår djuret i ett 

behandlingsprogram med ett uttalat mål att förbättra 

psykiska, fysiska och sociala funktioner, så 

som på behandlingshemmet i Madrid, eller på ungdomshemmen 

i USA. 

Men det måste inte vara så avancerat. Många 

fördelar kan uppnås genom att bara låta djuren 

vara på institutionen, eller genom att de kommer 

på besök några timmar varje vecka. Det kallas 

”animal-assisted activity”. 

I Sydkorea besökte några hundar ett behandlingshem 

för pojkar mellan 12 och 15 år som 

begått brott. Hundarna kom en gång i veckan i en 

och en halv timme, under totalt tio veckor. Pojkarna 

lekte med dem, lärde sig grundläggande uppfostringstekniker 

och fick egen tid med en av hundarna. 

Det ledde till att pojkarnas självkänsla, 

förmåga att uttrycka sig i ord, sociala kompetens 

och impulskontroll ökade. 

Många rapporterar också om goda effekter av djur 

som är på behandlingshem utan någon särskild 

uppgift. Personer som utsatts för övergrepp har 

berättat att de har lättare att lita på djuren än på 

människor. Kanariefågeln eller hästen har varit den 

som fått de förtroenden, som de inte vågat ge till 

personalen. Samtidigt har flera behandlare vittnat 

om hur en katt eller en kanin att klappa under tera-

Djur väcker känslor och minnen. Kontakten blir ofta spontan, och sätter igång tankar som 

behandlingspersonalen kan jobba vidare med. Foto: Cecilia Mellberg 

pin har öppnat upp för samtal som tidigare inte var 

möjliga. 

– Tänk dig att du är ledsen och så kommer en 

hund fram och lägger huvudet i knäet på dig. Det 

väcker känslor, som i sin tur kan väcka människan, 

säger Barbro Beck-Friis. 

Enligt flera studier fungerar terapidjur tillsammans 

med de allra flesta, och deras uppgifter kan anpassas 

efter ålder och kompetens. Eftersom kontakten 

med djur fungerar mer spontant än mellan människor 

kan djuren också hjälpa personer med svåra 

handikapp. 

– Men du måste tycka om djur, annars finns risken 

är att det blir en motsatt reaktion. Fast de allra 

flesta är ju positiva, säger Barbro Beck-Friis. 

– Det gäller också att man väljer rätt djur till 

institutionen, och rätt ras. Det fungerar inte med 

nervösa djur, utan trygga, glada och människoälskande, 

fortsätter hon. 

Enligt en svensk rapport som innehåller en sammanställning 

av internationell forskning om djur i 

äldrevården är det fortfarande ett vanligt argument 

bland personal och ledning att det saknas forskningsbaserad 

kunskap om djurs hälsobefrämjande 

egenskaper, inverkan på vårdmiljön och minskade 

vårdkostnader. Det gör att fördomar utvecklas till 

hinder och försvårar kontakten med djur. 

Barbro Beck-Friis menar att allergier bland personalen 

är det problem som oftast lyfts fram. 

– Men en institution är ju inte till för personalen 

utan för klienterna. Då får man omplacera de i personalen 

som är allergiska, eller låta dem göra något 

annat under de timmar djuren är på plats. Och 

man får inte glömma fåglar och akvarium med fiskar. 

De påverkar också klienterna som får någon 

att pyssla om och prata om. 

Barbro Beck-Friis är mycket positiv till tanken på 

djur på SiS behandlingshem. 

– Det är en strålande idé. Djur och människa har 

hängt ihop i tusentals år. Vi måste lära oss att se oss 

som en enhet, inte som separata individer. 

Åsa Bolmstedt 


Läs mer om forskning kring 

djur i vården. 


Djur i vården 

ämne som berör 

>> Djur i behandlingsarbete är ett ämne som 

intresserar. Aldrig har SiStone fått så många svar 

som när vi frågade hur institutionerna använder sig 

av djur i arbetet med klienter och ungdomar. 

Många tog chansen att berätta, tipsa eller besviket 

klaga över det bristande intresset på den egna institutionen. 

”Det finns ett massivt motstånd mot djur 

på avdelningarna. Varför kan vi inte ha djur hos 

oss när man har det inom åldringsvården till exempel?”, 

undrar en biträdande föreståndare på ett 

ungdomshem, och efterlyser en debatt i frågan. 

På andra håll är inställningen till att använda 

djur som hjälpmedel betydligt större. Anders 

Erman, lärare på Sundbo ungdomshem, berättar 

att grisen Hjördiz är med på hans lektioner. ”Hon 

fyller verkligen en funktion, och henne kan man 

visa ömhet. På sitt sätt får hon grabbarna att ta det 

lugnt, vi lär oss att respektera varandra och om det 

skulle bli högljutt och rörigt talar hon om att det 

inte är okej. Vid ett tillfälle blev det protester mot 

att Hjördiz var med i undervisningen. Då skrev 

grabbarna ett brev och förklarade hennes betydelse 

och sedan dess har hon varit med utan protester”, 

skriver han. 

Flera ungdomshem berättar att de antingen har egna 

hästar eller samarbetar med ridskolor. Ridningen 

och skötseln av hästarna är en viktig del av 

behandlingen. På LVM-hemmet Rällsögården finns 

ett fungerande lantbruk med tjurar, får och katter 

som klienterna kan var med och sköta, och på 

Hammargården tar flickorna en del av ansvaret för 

hönsen och kaninerna. 

Per Klingspor, lärare på Bärby ungdomshem, tipsar 

om en gymnasiekurs som lär ut skötsel av smådjur. 

Den skulle man kunna använda på institutionerna, 

föreslår han. Kursen heter DJR1215 

– Sällskapsdjur, och kan bli ett sätt att kombinera 

gymnasieskola och vettig verksamhet, tycker Per 

Klingspor. 

Birgitta Molang arbetar som keramiklärare och 

handledare på Klarälvsgården. Hon är dessutom 

hundpsykolog och har ofta med sig sina tre storpudeltikar 

till institutionen. Ibland får de vara med 

när hon undervisar pojkarna. SiStone ringer upp 

Birgitta Molang för att få veta mer, och hon berättar 

att vissa pojkar är rädda för hundarna eller 

aggressiva mot dem. Därför förklarar hon varför 

pudlarna reagerar som de gör och vad deras signaler 

betyder. Det går att dra många paralleller mellan 

hur djur och människor fungerar. Pojkarna kan 

få mycket närhet från umgänget med hundarna, 

men de kan också lära sig respekt och att känna var 

gränserna går. 

– Det handlar om att förstå andra varelser utan 

att bli rädd eller arg på dem. Att ta det lite lugnt 

och lyssna in, i stället för att bara buffla på. Mina 

hundar är olika till sättet. En är lugn och lyhörd, en 

annan är bara glad och den tredje tycker om att 

skrämmas, säger Birgitta Molang. 



Första steget mot ett bra liv 

Fyra behandlare från SiS har dragit igång ett ungdomsprojekt i Uppsala. 

Tuffa tonårskillar träffas i samtalsgrupper och får hjälp att känna sig delaktiga 

och hitta bra förebilder. 

> Inne i kvarterslokalen i Sävja utanför 

Uppsala är koncentrationen total. 

Alla lyssnar intensivt. 

Rummet är fullt av tuffa grabbar i övre 

tonåren, men trots att det är trångt i de 

blommiga sofforna är det ingen som flamsar 

eller knuffas. Allas blickar är vända 

mot de två män som leder mötet och som 

aldrig behöver höja rösten. 

– De förklarar vad som är rätt. Ingen 

har gjort det förut, förklarar 16-årige Barham 

fenomenet. 

Mötet i kvarterslokalen är en del av 

Första steget, ett projekt som funnits 

sedan i våras och som leds av fyra Uppsalabor 

som alla arbetar, eller har arbetat, 

på Sirius behandlingshem, en SiS-institution 

för pojkar med missbruks- och tunga 

psykosociala problem. Projektet ska ge 

ungdomar i fyra bostadsområden möjlighet 

att hitta alternativ till kriminalitet och 

liv i destruktiva gäng. 

Första steget vill ge killarna (i ett första 

skede handlar det bara om killar) ökad 

självkänsla och bra förebilder. Projektet 

riktar in sig på Gränby, Gottsunda, Sävja 

och Stenhagen, och har kommit längst i 

de tre förstnämnda områdena. Där jobbar 

numera ungdomsledare ideellt för Första 

steget. Det handlar om unga män som 

rört sig på fel sida om lagen, men tröttnat 

på det och i stället vill göra något bra för 

yngre som befinner sig i riskzonen. Ungdomsledarna 

har fått några månaders 

utbildning av projektledarna och finns nu 

på fritidsgårdar och träffpunkter för att 

knyta kontakter och fånga upp signaler. 

Det är också de som sett vilka killar som 

bäst behöver ingå i de grupper som bildats 

i respektive område. Grupperna träffas en 

gång i veckan, och får dessutom möjlighet 

att göra spännande saker tillsammans. 

Allan Mare är biträdande institutionschef 

på Sirius. Han kom på idén till Första 

steget tillsammans med Raed Als-Hammari, 

Abbe Tewolde och Hiwa Mohtadi, 

och de fyra utgör projektets styrgrupp. 

Den här kvällen är Allan Mare med och 

leder samtalsgruppen i Sävja, men SiStone 


– Man vill förändra sig och bli någonting i livet, förklarar Diaco (till höger) som varit kriminell men 

valt att bli ungdomsledare i Första steget. Sextonårige Barham som ingår i hans grupp håller med. 

Foto: Cecilia Mellberg 

Jag kan när som helst förlora hoppet och göra 

dåliga saker, men jag vill ta rätt väg och det är därför 

jag är med i projektet. 

träffar honom tidigare på kvällen hemma 

i kedjehuset. Här finns familjen med hustru, 

tvåårig son, hund och ett till barn på 

väg. Lägg till en heltidstjänst på Sirius så 

borde tillvaron vara ganska full, men 

Allan Mares engagemang är stort. När 

ungdomsbråken hamnar allt närmare 

måste man reagera, tycker han. 

– Det står rätt mycket om Uppsala i tidningen, 

och vi projektledare känner på ett 

eller annat sätt alla killar som florerar i 

pressen. Vi är uppvuxna i de här områdena 

och killarna vet vilka vi är och ser upp 

till oss för de vi är i dag. Men de har också 

andra förebilder som de ser upp till av 

skäl som inte är lika bra. Jag kan inte 

vänta på att någon annan säger att vi ska 

göra något för ungdomarna. Jag har själv 

varit beroende av människor som hjälpt 

mig ideellt, genom idrotten till exempel, 

och i dag har jag dem att tacka för mycket, 

förklarar han. 

När Allan Mare och de andra i styrgruppen 

enats om sin idé, presenterade de sina tankar 

i bostadsområdena. Gensvaret från 

ungdomarna var stort. Det fanns ett stort 

sug efter respekterade vuxna som bryr sig. 

Inte heller blivande ungdomsledare var 

svåra att finna. 

– I Gottsunda hittade vi fyra killar som 

ansågs vara ledande kriminella i Uppsala, 

och som var trötta på det livet. Om vi kan 

få dem att arbeta som vi vill så har vi vunnit 

över förebilderna från andra sidan, 

säger Allan Mare.

I just Gottsunda har ungdomsledarna 

nu fått en ännu större roll. Sedan någon 

månad fungerar tre av dem även som 

avlönade skolvärdar på en av områdets 

mest utsatta högstadieskolor. 

De tonårspojkar som är med i Första 

steget får en tröja med projektets logotyp 

på ryggen. Tröjan förpliktigar. Den som 

skämmer ut sig iklädd den tröjan drar 

skam över hela projektet. Det är killarna 

som bestämt reglerna och de har varit 

hårda mot sig själva. När det gäller vilka 

som kan delta i Första steget har styrgruppen 

dragit gränsen vid missbrukare och 

tungt kriminella som inte vill eller kan 

ändra sitt beteende. Om någon av deltagarna 

drogat eller begått ett brott vänder 

sig projektledarna först till föräldrarna 

och informerar. Alla fyra har invandrarbakgrund 

och talar områdenas språk, och 

det gör kommunikationen lättare. 

Allvar med guldkant, så skulle Första steget 

kunna beskrivas med några få ord. Samtalsgrupperna 

är ett exempel på allvaret. 

Där diskuteras utanförskap, brott och 

straff, rasism, våld, tjejer och familjen. 

Guldkanten är det man gör tillsammans. 

I somras hann grupperna med övernattning 

i Fjällnora, paddling, grillkväll, badutflykter 

och go-cart. Annat väntar, bland 

annat blir det gruppövning i Tollare folkhögskolas 

tillitsbana, besök på Fryshuset, 

studiedag hos polisen och på brandstationen 

och ett besök på platsen för diskoteksbranden 

i Göteborg. Där blir det dessutom 

samtal med representanter för 

föreningen Brandoffrens anhöriga, BOA. 

Allt för att vidga tonåringarnas värld. Ju 

mer man vet om samhället och konsekvenserna 

av det man gör, ju mindre blir 

känslan av utanförskap. 

Klockan närmar sig åtta och det är dags att 

åka till lokalen i Sävja. Ikväll ska killarna 

få en hemläxa. De ska fylla i ett papper 

med tre punkter: Mitt huvudproblem, 

Målet och Metoden. Huvudproblemet 

kan vara droger och kriminalitet men 

också problem hemma eller i skolan. 

Målet är vad som ska ha hänt när projekttiden 

löper ut i juli 2007 och metoderna, 

de ska pojkarna och projektledarna hitta 

tillsammans. Nästa vecka samlas pappren 

in igen. 

– Jag vet inte hur många som kommer 

idag. Det finns inget tvång, allt är frivilligt 

och vi finns här med det vi har att erbjuda, 

säger Allan Mare. 

Sävjagruppen består av 14 killar, grupperna 

i Gottsunda och Gränby är ungefär 

Total koncentration. När projektledarna Allan Mare och Hiwa Mohtadi talar om attityder, våld och 

respekt lyssnar alla. Förtroendet är stort från båda håll, och de vuxna visar tydligt att de tycker att 

ungdomarna och deras åsikter är viktiga. Kanske för att de känner igen sig från sin egen tid i Uppsalas 

förorter. Foto: Cecilia Mellberg 

Projektledarna i Första steget” arbetar ideellt 

och samarbetar med bland annat socialtjänsten 

i Uppsala, närpolisen i Gottsunda 

och en fotbollsförening. Kommunen hjälper 

till att skaffa lokaler till träffarna och projektet 

har dessutom fått 60 000 

kronor till aktiviteter. Brottsförebyggande 

rådet, Brå, har bidragit med 120 000 kronor 

till besök och föreläsningar. För att 

kunna söka sponsorer hör Första steget till 

en idrottsförening som sköter den praktiska 

hanteringen av sponsorkontakterna. Första 

[ FÖRSTA STEGET ] 

steget har sökt och fått pengar från bland 

annat försäkringsbolag, fonder och från 

Integrationsverket. Ingen tillfrågad sponsor 

har tackat nej, och genomslaget i lokala 

media har varit stort. 

Första steget ska pågå till juni 2007. 

Verksamheten utvärderas kontinuerligt, och 

när projektet pågått i ett år ska alla deltagande 

ungdomar via enkäter beskriva om 

det skett någon förändring. Det ska hjälpa 

projektledarna att se om de valt rätt metoder. 


>>

lika stora. Uppslutningen den här kvällen 

är ganska bra. Nio killar tränger ihop sig i 

sofforna och på några stolar, och förutom 

Allan Mare och Hiwa Mohtadi finns även 

ungdomsledaren Diaco på plats. Han 

känner ungdomarna och deras äldre bröder, 

och försöker se till att de inte går 

samma väg som han själv. Han vill inte gå 

in på detaljer men förklarar att han haft 

det ganska struligt och att både han själv 

och familjen ville ha en förändring. 

– Hur mycket jag än höll på med kriminalitet 

så ledde det inte någonvart. Det 

var lika bra att jag slutade. I stället för att 

vara en negativ förebild ville jag vara en 

positiv, och jag känner att jag kan göra så 

att grabbarna går rätt väg. De är inte 

tungt kriminella, men alla behöver någon 

som väcker dem. Finns det ingen som hela 

tiden berättar vad som är rätt och fel så är 

det väldigt lätt för dem att ta fel väg. 

Sextonårige Barham säger att han känner 

att han står på gränsen. Nu gäller det 

att välja hur tillvaron ska bli. Han har 

yngre bröder som inte ska gå igenom det 

han upplevt, och det gäller att klara av att 

vara ett föredöme. 

– Jag kan när som helst förlora hoppet 

och göra dåliga saker, men jag vill ta rätt 

väg och det är därför jag är med i projektet. 

Jag vill fortsätta och så småningom bli 

ungdomsledare, säger han. 

Som vanligt inleds mötet med en genomgång 

av de mindre bra saker som hänt i 

området sedan sist. Det har varit bråk i 

Sävjaskolan och på fritidsgården. Två i 

gruppen har varit inblandade i skolslagsmålet 

och får redogöra för vad som 

hände. Försökte de bara försvara yngre 

bröder eller vad hände egentligen? 

– Jag har fått så här mycket papper från 

polisen, säger en av de inblandade och 

måttar med händerna. 

– Du kommer att få ännu mycket mer 

om det går till rättegång, säger Hiwa 

Mohtadi, och Allan Mare undrar vad som 

kunde ha gjorts annorlunda. Misstag gör 

alla, frågan är vad man lär av dem, fortsätter 

han och fortsätter diskussionen. 

När veckan avhandlats följer Heta stolen, 

en övning som innebär att ledarna 

kommer med påståenden som gruppen 

får ta ställning till. Den som håller med 

reser sig upp och byter plats med någon 

annan, tycker man annorlunda sitter man 

kvar. Sedan gäller det att motivera sitt 

ställningstagande. ”Ungdomsvåldet är till 

stor del de vuxnas fel”, ”Den som slåss 

blir respekterad av andra killar” och ” 

Många elever är rädda för andra elever i 

skolan” är påståenden som kastas ut i 

rummet. Trafiken mellan sofforna är livlig, 

och leder till samtal om varför man 

tycker som man tycker. 

En timme går fort. Efter prat om hemuppgiften 

är mötet slut. På väg mot parke- 


Trångt i soffan men inget stök. Honer, Heresh, Baye och Sabri har själva valt att komma till kvarterslokalen 

i Sävja den här kvällen. De är stolta över att ingå i Första steget. Foto: Cecilia Mellberg 

Man vill förändra sig och bli någonting i livet. Vi 

lyssnar på dem eftersom de har gått igenom mycket 

och vet mer än vi. 

ringen pekar Allan Mare mot en skolbyggnad 

och berättar att i den går några 

av gruppens medlemmar. Där anses de 

höra till de absolut värsta och stökigaste. 

De är killarna som många drar sig för att 

prata med. 

Upplysningen känns märklig efter lugnet 

inne i kvarterslokalen. Tidigare på 

kvällen har Allan Mare betonat vikten av 

att de som ska försöka förändra killarna 

måste ha en relation till dem. Det gäller 

att ha varit synlig i deras vardag, genom 

idrotten, skolbesök eller genom att ha 

” Vi tycker att det här är en väldigt 

spännande grej som kan bli något riktigt 

bra, och naturligtvis är det en viktig 

kvalitetsaspekt att projektledarna har 

erfarenhet från Sirius och andra behandlingshem. 

Att de själva är uppvuxna i 

områdena betyder jättemycket. De är etablerade 

och har bra vuxenliv och har ändå 

en oerhörd förståelse för den värld de här 

killarna lever i. Allan Mare och de andra 

har en erfarenhets- och kunskapsbank 

som ger dem en helt annan möjlighet än 

oss andra professionella hjälpare. 

Inger Olsson, chef för enheten Råd/Stöd 

Ungdom vid socialtjänsten i Uppsala. 

” Första steget är bland det bästa man 

kommit på. Jag ser projektet som en 

otrolig möjlighet att samarbeta och få ut 

varit kontaktperson åt deras kompisar, 

och på sätt skapa en respekterad storebrorsrelation. 

Annars fungerar det inte. 

Diaco vet precis vad som får så många 

att sitta som tända ljus i en halvtrist kvarterslokal 

en måndagskväll. 

– Man vill förändra sig och bli någonting 

i livet. Vi lyssnar på dem eftersom de 

har gått igenom mycket och vet mer än vi. 


Några röster om Första steget 

information i invandrarområden där 

många inte vet hur socialtjänsten, polisen 

och det övriga samhället fungerar. Vet 

man inte hur de rättsliga reglerna ser ut är 

det lätt att man skapar sina egna regler. 

Genom ungdomsledarna och grupperna i 

Första steget kan vi ge ungdomarna den 

här informationen. Jag träffar ungdomsledarna 

var och varannan dag, speciellt nu 

när de börjat som skolvärdar, och kontakten 

fungerar som en kanal åt båda håll. 

Egentligen är det inte så konstigt att så 

många är intresserade av att vara med i 

grupperna. Jag tror att alla människor har 

ett stort behov av tillhörighet, och visar 

det sig att killar som varit på fel sida väljer 

det här, ja då hakar andra på. 

Ulf Lundgren, områdespolis i Gottsunda.

Norrköping tar itu 

med brister i vårdplaner 

När kommunen undersökte planeringen för institutionsplacerade barn, 

upptäcktes stora brister. Nu ska svårbegripliga dokument som försvårar både 

rättssäkerhet och behandlingsresultat ersättas med mallade vårdplaner. 

> Dokument utan förberedelser för 

tiden efter institutionsvistelsen. Önskemål 

om en förändring trots att varken 

familj eller skola involveras i arbetet, och 

en planering som inte omfattar andra 

huvudmän. 

Det var, lite hårdraget, vad Norrköpings 

kommun hittade vid sin granskning 

av vårdplanerna för institutionsplacerade 

barn. Nu tar kommunen krafttag för att 

få till en förbättring. År 2005 har varit 

”Vårdplanens år”, och ett intensivt arbete 

pågår med att ta fram mallar till bättre 

planer. 

Granskningen av vårdplanerna för institutionsplacerade 

barn är en del av en större 

kartläggning av HVB-vården i Norrköping, 

där även omplaceringar, vårdresultat 

och synen på de använda institutionerna 

ingår. Kartläggningen är gjord av 

kommunens HVB-samordnare Ingvar 

Wånge. Han tittade på planeringen för de 

barn som var placerade på institution den 

1 augusti 2004. Till hjälp tog han socialtjänstlagens 

skrivning om vad en vårdplan 

ska innehålla. Planen ska upprättas av 

socialtjänsten och ett grundläggande krav 

är att den redovisar vilken vård som 

anordnas och varför, under hur lång tid 

vården ska sträcka sig och vilken omfattning 

den ska ha. Vårdplanen ska också 

visa vilka behov barnet har och vilket 

samarbete som behövs med andra huvudmän, 

exempelvis skola och barn- och ungdomspsykiatri. 

Dessutom ska barnets 

vårdnadshavare och andra närstående 

ingå i planeringen, något som krävs om 

livet efter institutionstiden ska fungera. 

Ingvar Wånge utgick också från norske 

psykologen Tore Andreassens kunskapsöversikt, 

som betonar vikten av att se 

behandlingen i de tre stegen utredning, 

institutionsbehandling och eftervård/uppföljning, 

och som förutsätter en förändring 

i familjen, skolan och kamratkretsen. 

Illustration: Diana Reybekiel 

Med det här som måttstock blev inte 

resultatet i Norrköping särskilt lysande: 

I 44 av de totalt 66 vårdplanerna gick 

det att utläsa vad som behövde förändras 

för att nå målet med vården. 

I hälften av vårdplanerna fanns en 

mer bestämd tidsangivelse för hur länge 

vården beräknades pågå. 

Färre än hälften av vårdplanerna, 31 

stycken, var någorlunda begripliga, enligt 

Ingvar Wånge. Det är viktigt för rättssäkerheten 

att socialtjänsten förklarar varför 

man väljer en viss insats, annars är det 

svårt för barn och vårdnadshavare att ta 

ställning till den. Med minskad kunskap 

minskar även rättssäkerheten. 

I 47 vårdplaner nämns barnets familj 

och/eller nätverk. Oftast konstateras bara 

att de existerar och att det ska finnas en 

kontakt. Vårdplanerna innehåller mål till 

institutionen som gäller förändringar på 

individplan, men väldigt sällan tankar 

kring vad som behöver förändras i omgivningen. 

Psykiatriska diagnoser och stora skolsvårigheter 

är vanliga bland de placerade 

barnen. Ändå innehåller bara fem vårdplaner 

förväntningar på andra huvudmän. 

Resultatet av granskningen har alltså blivit 

att vårdplanerna fått ett eget år i Norrköping, 

och att mycket arbete läggs ner på 

en förbättring. 

– En grupp chefer ska ta fram en mall 

för hur en vårdplan ska se ut. De har studerat 

både de juridiska aspekterna och 

den forskning som jag bidragit med, och 

deras arbete är nu i sitt slutskede, säger 

Ingvar Wånge. 

Norrköping har dessutom beslutat att 

vårdplaner inte bara ska finnas för placeringar 

i dygnsvård, där lagstiftningen kräver 

det, utan även i öppenvården. I och 

med att det saknas allmänna mallar för 

hur vårdplaner ska vara utformade skulle 

Norrköpings kunna fungera som föredömen 

för andra kommuner. Det har Ingvar 

Wånge ingenting emot. 

– Med en bra vårdplan skaffar man sig 

förutsättningar att utvärdera vårdens 

framsteg, och på ett mer medvetet sätt nå 

den målsättning som finns. 


Fotnot: Alla ungdomar som placeras på en SiSinstitution 

får en individuellt utformad behandlingsplan 

med tydliga mål och delmål som går 

att utvärdera. I behandlingsplaneringen medverkar 

institutionen, socialtjänsten och ungdomen 

själv. Planen innehåller uppgifter om vilka problem 

som behandlingen fokuserar på och vilka 

metoder som ska användas, vilket skolarbete 

och familje- och nätverksarbete som bedrivs och 

den vård som andra huvudmän står för. 


Brutalt men med en känsla 

Med monologen ”Skyddsrum” vill Teater Tropos öka medvetenheten om sexuella 

övergrepp, och föreställningen blir en ingång till att tala om det som är svårt. 

SiStone var med när pjäsen spelades för kriminalvårdsanställda i Karlstad. 

> – Jag kräver inte att du eller någon 

annan ska göra något ogjort, rädda 

mig från det hemska eller be mig om förlåtelse. 

Det enda jag kräver är att få finnas 

här med hela min historia utan att behöva 

skämmas. 

Tonårstjejen Sabina talar till sin 

mamma, men vänder sig lika mycket till 

den knäpptysta publiken. En knapp 

timme har vi lyssnat till Sabinas historia. 

Hon står där helt ensam framför två 

smutsvita väggar, vankar nervöst fram 

och tillbaka, dricker vatten, smörjer in 


händerna. Ändå framträder plågsamt tydliga 

bilder för oss som lyssnar. 

Solgasset i tältet där buset och skrattet 

med morfar förvandlas till ett första 

minne av en serie övergrepp. Den lilla tjejen 

som bråkar och slåss i skolan när upplevelserna 

blir för svåra att bära. Masken 

genom munnen som smakar sopor och 

blir till en massa maskar som kravlar och 

växer i magen. ”Skyddsrum” är en brutal 

förställning – konkret, intensiv och rakt 

på. Men mörkret till trots lämnas vi med 

en känsla av hopp. Sabina reser sig till 

slut, stärkt av vissheten om att hon vågar 

berätta och att övergreppen inte är hennes 

fel. 

– Att pjäsen slutar positivt är ett ställningstagande, 

säger Conny Petersén, som 

skrivit manuset. Vi vill ge upprättelse åt 

dem som utsatts för övergrepp och förmedla 

att det går att förändra sitt liv. 

Idén till pjäsen fick han som vikarie på 

ett behandlingshem och som anställd i 

skolan. Där, i skolans värld, mötte han ett 

oväntat motstånd när han ville anmäla 

misstankar om övergrepp mot barn.

Ensam på scenen kräver tonåriga Sabina att hennes historia 

blir hörd, och att hon slipper skämmas. Morfars övergrepp var 

inte hennes fel, men det är hon som fått det svårt och blivit 

bråkig. Publiken är märkbart berörd när Lina Petersén i rollen 

som Sabina berättar om det hon utsatts för, men också om 

hoppet som ändå finns. Foto: Ulla-Carin Ekblom 

av hopp 

– Kollegorna var väldigt kreativa i att 

hitta anledningar till att inte anmäla, som 

Conny Petersén uttrycker det. Många var 

rädda för att oskyldigt anklaga en annan 

vuxen. 

Den anmälan, som till slut gjordes, visade 

sig sedan bli en avgörande pusselbit i 

en redan pågående utredning inom socialtjänsten. 

En mörk familjehistoria rullades 

upp. Barnen omhändertogs. Samtidigt 

valde socialtjänsten att inte gå vidare med 

en annan inlämnad anmälan. I ilskan över 

detta kom det första utkastet till ”Skyddsrum” 

till. 

– Sexuella övergrepp är fortfarande 

något som tystas ner. Jag hoppas att föreställningen 

kan leda till att man i arbetslagen 

på exempelvis skolor och behandlingshem 

börjar diskutera hur man ska 

bemöta barn och ungdomar som drabbats, 

säger Conny Petersén. 

I Arenan på Karlstads bibliotek är 

publiken märkbart berörd. Här har man 

valt att fånga upp tankar och reaktioner 

genom att bjuda in en expertpanel. På 

plats finns företrädare från bland annat 

brottsofferjouren, polisen och socialtjänsten. 

Hur känner man igen tecken på övergrepp, 

vad händer om polisen lägger ner 

en utredning och vilken bevisning krävs, 

är några av frågorna. Samtalet spinner 

vidare, och de som vill veta mer har möjlighet 

att ta kontakt med de organisationer 

som Teater Tropos tipsar om i sitt faktamaterial. 

På så sätt blir föreställningen 

en del i ett lärande, precis som teatergruppen 

hoppas. Och det är inte bara vuxna 

som kan ha behållning av föreställningen, 

påpekar Lina Petersén som spelar den 

utsatta flickan. 

– Vi får ofta frågan om det kan vara 

skadligt att visa föreställningen för skolungdomar. 

Det finns ofta en överdriven 

rädsla för vad som kan hända, men själv- 

klart ska ungdomarna veta hur de kan gå 

vidare om de vill prata mer. 

Inför arbetet med ”Skyddsrum” har 

Teater Tropos talat med vuxna som själva 

har erfarenhet av sexuella övergrepp. 

Deras budskap är glasklart: ”Vi hade inte 

tagit skada om någon hade spelat en 

sådan här pjäs för oss när vi var unga, 

tvärtom hade vi känt oss sedda och hörda 

och förstått att vi inte var ensamma.” 

Jessica Rydén 

Fotnot: Teater Tropos spelar aktuell dramatik för 

vuxna, barn och ungdomar. Föreställningarna 

riktas ofta till specifika målgrupper och flera 

berör ämnen med relevans för SiS verksamhet. 

Ett exempel på det är att pjäsen ”Fire”, om sexuella 

förövare, spelats på Bärby ungdomshem. 

”Skyddsrum” utgår inte från ett specifikt fall, 

men bygger liksom övriga uppsättningar av Teater 

Tropos på en omfattande research kring det 

aktuella ämnet. Teatern ser gärna att föreställningen 

blir en del i ett större sammanhang, till 

exempel en utbildning eller en efterföljande diskussion. 

Boka föreställningar och läs mer på 

www.teatertropos.se 


Vårdkedjan gav 

Mikael hem och jobb 

27-årige Mikael har skrivits ut från flera LVM-placeringar, 

men den här gången blev det annorlunda. Efter ett år 

i vårdkedjeprojektet har han jobb och den eftervård han 

önskat sig. 

> – Jag har aldrig haft någon stark tro 

på mig själv, utan tänkt att jag skulle 

hålla på med knarket tills jag tog en överdos. 

Det är en chock att ha kommit så här 

långt. Jag har haft två återfall men båda 

gångerna varade de bara i en dag. Sedan 

la jag ner. Så har det inte varit förut. 

Mikael, 27, hade en lång historia av 

missbruk och tvångsvård bakom sig när 

han skrevs ut från Hornö LVM-hem i maj 

i år. Han har sett flera SiS-institutioner 

från insidan, gått på heroin de senaste åtta 

åren, och innan dess använt amfetamin, 

tabletter och hasch. Tiden på Hornö hade 

han mest tillbringat på låst avdelning, och 

§ 27-placeringarna hade misslyckats. 

Motivationen var inte på topp, och när 

vårdsamordnaren och socialsekreteraren 

berättade om vårdkedjeprojektet var 

Mikael måttligt intresserad. Valde han att 

hoppa av efter ett tag väntade säkert en 

bestraffning, misstänkte han, men övertalningen 

fortsatte. ”Vad har jag egentligen 

att förlora”, tänkte Mikael till slut 

och skrev på. 

Nu, ungefär ett år senare, ser livet rätt 

okej ut. Tillvaron består av just det som 

Mikael begärde av sin eftervård – subutex, 

familjehem och jobb. 

När vi träffas en vintervacker måndagseftermiddag 

på familjehemsföräldrarnas 

gård har de och Mikael just kommit tillbaka 

från veckans besök på sjukhusets 

beroendemottagning. Där har Mikael 

lämnar urinprov, och familjehemsföräldrarna 

har fått hans ranson av subutextabletter. 

Varje morgon delar de ut dagens 


dos som han får ta i deras åsyn, och två 

gånger i veckan är det till dem Mikael får 

lämna “pisseprov”. 

Måndagen går åt till sjukhusbesöket. 

De andra vardagarna fylls av jobb. Mel- 

När man bara ligger i sängen och tänker hela 

dagarna så kommer helt fel tankar. Jag tycker om att 

ha någonstans att gå och att lära mig något. 

lan åtta och fem arbetar Mikael som lärling 

på ett litet familjeägt glasmästeri 

några mil bort. Där hjälper han till med 

inramningar och byter bilrutor och fönsterglas, 

och kanske blir praktikplatsen en 

lönebidragstjänst nästa år. 

– Jag hoppas det. Det skulle kännas 

mycket bättre att få betalt för att man går 

där, säger Mikael som har en oavslutad 

hantverkarutbildning med inriktning på 

glasmästeriyrket i botten. Via lärlingsjobbet 

får han en chans att bli fullärd. Det är 

viktigt med tanke på framtiden, men 

minst lika viktigt är att timmarna i glasmästeriet 

ger veckan struktur och innehåll. 

Mikael har gått på underhållsbehandling 

med subutex en gång tidigare 

men då såg förutsättningarna helt annorlunda 

ut. Det fungerade bara ett halvår,. 

– Jag hade ingen sysselsättning och ingenting 

att göra, det var nog det som gjorde 

att det sprack. När man bara ligger i 

sängen och tänker hela dagarna så kommer 

helt fel tankar. Jag tycker om att ha 

någonstans att gå och att lära mig något, 

även om man som lärling får ta mer skit 

än de fast anställda. 

Mikael har faktiskt lyckats få två lärlingsplatser 

efter utskrivningen från Hornö 

LVM-hem. Den första fick han genom att 

familjehemsföräldrarna hjälpte honom att 

ringa runt till glasmästerier i trakten och 

fråga om de kunde ta emot. Samtalen 

resulterade i en plats som varade i tre 

månader, sedan tog praktiken slut på 

grund av arbetsbrist. Andra gången fick 

Mikael hjälp av arbetsförmedlingen, och 

när han fick komma på intervju mötte 

han en arbetsgivare som var beredd att ta 

en chans. 

– Han sa att innan jag fick börja ville 

han veta vad jag var för en. Jag berättade 

rakt ut att jag gått på heroin de senaste 

åtta åren, så att det väl inte såg så jävla 

bra ut. Han svarade: Okej, du får börja. 

Vi kör en prövoperiod på tre månader, så 

får vi se om vi fortsätter sedan. 

Än så länge fungerar jobbet, och blir 

praktikplatsen en lönebidragstjänst får

Efter ett år i vårdkedjeprojektet har Mikael fått den eftervård han velat ha. Nu består tillvaron av livet 

i familjehemmet och praktikjobb i ett glasmästeri. Tillsammans med subutexbehandling gör det att 

han står emot drogsuget och orkar planera för framtiden. Foto: Cecilia Mellberg 

Mikael betalt för sitt arbete och kan leva 

som vem som helst. Något han längtar 

efter. Gå till jobbet, tjäna pengar och bo i 

den lägenhet han fortfarande har kvar 

inne i Örebro, det är målet. Ett mål som 

för bara ett drygt år sedan kändes fullkomligt 

osannolikt, men som blir allt mer 

realistiskt. Mikael har svårt att sätta fingret 

på vad det är som är så annorlunda 

mot tidigare utskrivningar från LVMhem. 

Då har han alltid raskt återfallit i 

missbruk, men hur planeringarna såg ut 

har han glömt bort. Knarket tog över 

direkt så insatserna gjorde inget intryck. 

Den här gången finns en känsla av att alla 

runt honom jobbar för samma sak – att 

han ska klara sig. 

– För det första säger de att de gör det här 

för mig, de vill att det ska gå bra för mig, 

precis varenda gång vi träffas, berättar 

Mikael. Ibland känner han att lite väl 

många är inblandade i hans framtid. 

Organisationen som ansvarar för familjehemmet, 

socialsekreteraren, den person 

han går i samtal hos och de som sköter 

hans medicinering. 

– Ibland blir det flera möten varje 

vecka. Det pallar jag inte utan säger ifrån 

att vi måste ta det lugnt, och då respekterar 

de det. Det fungerar bra. 

Än är risken naturligtvis långt ifrån 

över för Mikael. Nätet kring honom kommer 

att finnas kvar ett tag till, även om 

vårdkedjeprojektet är avslutat för hans 

del. För att få vara kvar i subutexprogrammet 

krävs att han bor kvar hos 

familjehemsföräldrarna några månader 

till. Samtidigt som alla kontroller och restriktioner 

känns jobbiga, känner Mikael 

att de förmodligen är nödvändiga. Trycket 

hade blivit för stort om han fått åka 

hem till sin lägenhet. Längre fram ska han 

bo där igen, men då måste livet innehålla 

mer än att gå till jobbet och tjäna pengar. 

Spänningen i det gamla livet måste ersättas 

med något annat. 

– Jag ska försöka hitta en hobby eller 

någonting. 


Försök med 

eftervård höjer 

kvaliteten i hela 

behandlingen 

>> Gemensam metodik med socialtjänsten 

och en ”oberoende” samordnare är ett 

par av de faktorer som bidrar till en framgångsrik 

eftervård. Det menade företrädare 

från SiS LVM-hem när de nyligen 

träffades för att diskutera erfarenheter 

från olika projekt. Erfarenheterna ska 

användas av den arbetsgrupp som i maj 

presenterar förslag på hur SiS institutioner 

kan arbeta med eftervård. 

– Att jag kan stå här och tala på en SiSkonferens 

om eftervård känns oerhört 

glädjande, sade Gunnel Elf, institutionschef 

vid Fortunagården. Det hade aldrig 

kunnat ske för tio år sedan och visar på 

den utveckling som skett under de senaste 

åren. 

Erfarenheterna från de olika projekten (se 

artikel på nästa sida) skiljer sig åt beroende 

på utgångspunkt, konstaterade Harriet 

Lundefors, chef på Rällsögården och ordförande 

i SiS arbetsgrupp för utsluss och 

eftervård: 

– Vårdkedjeprojektet har initierats 

”uppifrån”, från politiskt håll, och där 

har man fått utforma en 


>>

modell efter resans gång, medan exempelvis 

Fortunagårdens nätverksarbete har 

växt fram från de behov behandlingspersonalen 

sett i det dagliga arbetet med 

kvinnorna. 

Olikheterna till trots var det inte svårt 

för konferensens deltagare att hitta 

gemensamma faktorer i vad som krävs för 

att starta och bedriva en framgångsrik 

eftervård. Det handlar bland annat om att 

tidigt starta en dialog med socialtjänsten, 

att ha resurser för kompetensutveckling, 

att ha mandat från ledningen och stöd 

från hela personalgruppen – även från 

dem som inte arbetar direkt med eftervården. 

Dessutom är det viktigt att från början 

ha en modell för hur arbetet ska utvärderas. 

Alla var överens om att arbetet med eftervård 

överlag har höjt kvaliteten i behandlingsarbetet. 

En välplanerad eftervård förutsätter 

i sin tur goda utredningar och ett 

tätt samarbete med socialtjänsten, något 

som ger en bättre behandling. Att bygga 

upp en vård som håller över glappet, där 

socialtjänsten och SiS möts, kräver dock 

en särskild metodik tyckte flera av konferensdeltagarna. 

– Här tycker jag att CRA och kognitiva 

samtal varit bra metoder att använda för 

att länka över, sade Eva-Lotta Ardermark, 

institutionschef vid Runnagården, som 

ingår i vårdkedjeprojektet. 

Samordnarrollen är viktig, underströk flertalet 

deltagare. Inte minst för de missbrukare 

som deltagit i eftervården har det 

varit ett lyft att ha stöd av en särskild person. 

Samordnaren kan även bidra med ett 

helhetsperspektiv, lösa konflikter mellan 

institutionen och socialtjänsten, se till att 

det blir en bra kontinuitet i vården och 

göra det enklare för både missbrukaren 

och anhöriga att komma i kontakt med 

olika myndigheter. 



Fler än någonsin 

får § 27-vård 

Intresset för att placera inom LVM-vården har ökat rejält 

och många klienter går vidare till vård i öppnare former. 

På vissa håll finns dock en oro att kommuner tar vägen 

via LVM för att komma åt subventionerad vård på 

behandlingshem. 

> Beläggningen inom LVM-vården har 

ökat kraftigt och framför allt fler 

missbrukande kvinnor och yngre personer 

ges chans till en hållbar vård. Det visar 

resultatet så här långt av regeringens satsning 

”Ett kontrakt för livet”. I slutet av 

november hade 212 överenskommelser 

ingåtts, vilket betyder att något färre än 

hälften av samtliga missbrukare som 

omhändertagits med stöd av LVM ingår i 

den nya satsningen. Vilka konsekvenser 

satsningen kommer att få för LVM-vården 

på sikt är för tidigt att säga, men 

redan nu kan man utläsa vissa tendenser, 

enligt Martha Kesthely på SiS enhet för 

vård och behandling: 

– Beläggningen har ökat markant sedan 

i somras och just nu har vi fler än någonsin 

placerade i § 27-vård, berättar hon. 

Det här ställer stora krav på LVM-hemmen, 

eftersom de måste ha kapacitet att 

kunna ta emot personer som kanske 

behöver komma tillbaka på en låst placering 

under en period. I vissa fall har det 

lett till överbeläggning. 

Den vanligaste formen av § 27-placering 

är i dag vård på behandlingshem, en 

förändring mot tidigare då många klienter 

åkte raka vägen hem till en egen bostad. 

Förklaringen, menar Martha Kesthely, 

kan vara att SiS får in nya grupper eller 

att socialtjänsten genom subventionen 

plötsligt får råd att ge personer mer kvalificerad 

vård. Fler går också vidare till 

organiserad öppenvård efter avslutad 

§ 27- placering. 

Även om resultaten pekar på stora förbättringar 

för de enskilda missbrukarna, finns 

det på vissa håll även farhågor kring ”Ett 

kontrakt för livet”. En risk är att klienter 

kan komma att placeras för tidigt i § 27vård, 

eftersom den är så kraftigt subven- 

Särskild satsning på 

>> Statens institutionsstyrelse satsar 

varje år tio miljoner kronor på olika 

externa forskningsprojekt. I år görs en 

särskild satsning på studier av missbrukare 

för att se hur den eftervård de får 

efter LVM-tiden ser ut. Socialtjänsten 

ska aktivt verka för att klienterna får 

såväl bostad och arbete eller studier, 

som personligt stöd eller behandling så 

att de kan komma ifrån sitt missbruk. 

Tidigare forskning tyder på att insatserna 

efter tiden på LVM-hem brukar vara 

mycket begränsade. 

Docent Bengt Svensson, och Weddig 

Runqvist, doktorand och tidigare sekreterare 

i LVM-utredningen, ska titta närmare 

på 125 klienter från tio LVM-hem. 

Undantagna är de tre behandlingshem 

som ingår i SiS vårdkedjeprojekt eftersom 

de utvärderas separat. Forskarna 

ska intervjua socialsekreterare i sam-

tionerad. Något som inte kommer 

att gagna den enskilde, 

betonar Martha Kesthely. Har 

socialtjänsten planer på att 

skicka någon till ett behandlingshem, 

bör man inte ”gå via LVMvården”, 

påpekar hon. 

Vera Segraeus, forskningsledare 

på SiS, är osäker på om de 

stora summor som nu satsas på 

eftervården bidrar till att bygga 

upp bestående lösningar för samverkan 

mellan SiS och kommunerna. 

– Det handlar om en treårig satsning 

från regeringens sida. Risken 

är att kommunerna använder 

pengarna för att finansiera en 

projektverksamhet som sedan 

dör ut eftersom arbetssättet inte 

förts in i den ordinarie verksamheten, 

säger hon. 

Tomas Ring, chef för SiS enhet 

för vård och behandling, hoppas dock 

mycket på de ytterligare 350 miljoner som 

under 2006 och 2007 tilldelas de kommuner 

som bland annat satsar på att införa 

lokala behandlingsgarantier för missbrukare 

och särskilda missbruksenheter. 

– Det här passar som hand i handske 

med vår satsning på vårdkedjor, säger 

han. Om socialtjänsten arbetar enligt 

detta förslag, så kommer fler tunga missbrukare 

att komma in på planerade 

tvångsomhändertaganden och även få en 

strukturerad eftervård. 


forskning 

band med planering av eftervården, och 

intervjuerna följs sedan upp efter sex 

månader för att se vad som verkligen 

har gjorts. Även klienterna ska intervjuas 

och få berätta vad de tycker om vården. 

Även här följer forskarna upp med 

nya intervjuer efter sex månader. 

Mats Ekendahl, fil dr, ska också 

undersöka eftervården. Inriktningen på 

hans arbete är att intervjua socialsekreterare 

i Stockholms län och Västmanlands 

län. Tidigare forskning har visat 

att kommunerna gör olika bedömningar 

av vårdbehovet när det gäller äldre 

alkoholister och yngre narkomaner. 

Mats Ekendahl vill se hur bedömningarna 

görs i dag. Han ska dessutom 

intervjua ett 30-tal tvångsvårdade missbrukare, 

som återkommit till LVMvård, 

om deras tidigare och pågående 

erfarenheter av eftervård. 

Många försök att hålla 

samman vårdkedjan 

>> Kontrakt för livet heter regeringens satsning 

på 820 miljoner kronor 2005–2007 

för att stärka vårdkedjans alla delar, från 

uppsökande verksamhet, avgiftning och 

institutionsvård till boende, stöd i boende 

och en meningsfull sysselsättning. SiS får 

100 miljoner kronor per år för att subventionera 

kommunernas utlägg för den vård 

som bedrivs enligt § 27 med 80 procent. 

Motkravet är att kommunerna erbjuder 

bra eftervård. 

Vårdkedjeprojektet är ett utvecklingsprojekt, 

initierat av regeringen, med syfte att 

under våren 2004 till och med 2006 prova 

en förstärkt vårdkedjemodell inom missbrukarvården 

och ta fram fungerande 

modeller för samarbete mellan socialtjänsten 

och LVM-hemmen. Målet är att 

skapa bestående förändringar i missbrukarnas 

livssituation. Deltar gör kommunerna 

Eskilstuna, Örebro och Uppsala 

samt stadsdelarna Maria-Gamla stan och 

Katarina-Sofia och Enheten för hemlösa 

i Stockholm, liksom LVM-hemmen 

Hornö, Rällsögården och Runnagården. 

SiS, klienten och socialtjänsten gör en 

gemensam vårdplanering ett år framåt. 

Klienten har stöd av en samordnare under 

hela vårdtiden. Metoder med stöd i forskning 

används och innehåller exempelvis 

återfallsprevention, familjerådgivning, 

anhörigprogram och hjälp med boende, 

fritid och sysselsättning. Av de cirka 60 

personer som hittills deltagit sedan starten 

har bara några få tackat nej till ytterligare 

behandling efter LVM-tiden. 

Illustration: Diana Reybekiel 

ESS (Eftervård i SiS södra region) är ett 

vetenskapligt projekt där elva Skånekommuner 

och stadsdelsförvaltningar 

samt tre LVM-hem under 2003–2005 testat 

en modell för eftervård med stöd i 

forskning. Projektet har genomförts som 

en randomiserad kontrollerad studie där 

en grupp missbrukare fått intensiv eftervård 

med stöd av en eftervårdssamordnare, 

medan en kontrollgrupp fått behandling 

som vanligt. En uppföljning efter ett 

år visar att klienter samt personal i socialtjänst 

och på LVM-hem är nöjda. Ingen 

som fått eftervård har tagits in på ett nytt 

LVM och alla finns kvar i studien. Klienterna 

har fått bättre kontakt med anhöriga 

och vänner och har haft längre drogfria 

perioder. Slutuppföljningen av de 40 klienter 

som deltagit i studien ska vara klar 

sommaren 2006. 

Nätverksarbete. Vid LVM-hemmet Fortunagården 

i Värnamo erbjuds kommunerna 

eftervårdskontrakt i form av nätverksarbete 

för kvinnliga missbrukare. 

Varje kvinna får en kontaktperson som 

ser till att hon inte hamnar ”mellan stolarna” 

efter tiden på LVM-hemmet och som 

håller i uppföljande nätverksmöten. Man 

arbetar med både professionellt och privat 

nätverk. En utvärdering visar att 

modellen har gett goda resultat för en 

grupp om 20 kvinnor som deltagit. Tio 

kvinnor var drogfria under hela perioden, 

ytterligare åtta fick återfall men fullföljde 

behandlingen och lade av med droger, 

medan endast två personer föll ur. 


Obruten vårdkedja viktig 

för framgångsrik behandling 

Gunnar Albinsson tror på den obrutna kedjan med upparbetade relationer. 

Han har granskat hur det gått för 25 pojkar som skrivits ut från Fagareds 

ungdomshem. Alla som fått eftervård har klarat sig undan fortsatt kriminalitet. 

> Det hjälper inte med en aldrig så god 

och genomtänkt institutionsvård om 

inte kedjan håller hela vägen. Bryts trygga 

relationer och ersätts med nya, eller inga 

alls, är risken för misslyckande stor. Får 

däremot behandlare följa med tillbaka ut i 

samhället och fortsätta fungera som 

trygghet ett tag till kan det gå oväntat bra. 

Gunnar Albinsson, auktoriserad socionom 

och behandlingsassistent på Fagareds 

ungdomshem i Lindome, har i sin 

studie ”Stödinsatser och brottslighet efter 

utskrivning från ett särskilt ungdomshem” 

funnit tydliga samband mellan 

eftervård och bra resultat. Studien är en 

D-uppsats i magisterutbildningen om 40 

poäng i preventions- och interventionsvetenskap 

som utvecklats av professorerna 

Håkan Stattin, Örebro universitet och 

Kjell Hansson, Lunds universitet med SiS 

som uppdragsgivare. För Gunnar Albinsson 

var det naturligt att välja ämnet eftervård 

för sin studie. Som behandlare känns 

det tufft att se hur mycket bra arbete som 

läggs ner på institutionerna, och vilka 

framsteg det leder till för ungdomarna, 

och sedan tvingas uppleva att så många 

faller tillbaka när de kommer ut. 

– Jag hade mina aningar om att det var 

de grabbar som fått eftervård som det gått 

bra för, och det var den hypotesen jag ville 

undersöka, säger han. 

I studien ingår totalt 25 pojkar i åldrarna 

16 till19 år som varit inskrivna på Fagareds 

ungdomshem under åren 1999– 

2002. Alla har varit tvångsplacerade för 

kriminalitet, missbruk eller liknande beteende. 

I studien ingår både ungdomar placerade 

enligt LVU och ungdomar som 

dömts till vård enligt Lagen om sluten 

ungdomsvård, LSU. Den genomsnittliga 

behandlingstiden var 11,3 månader. Gunnar 

Albinsson har använt sig av ADAD:s 

inskrivnings- och uppföljningsintervjuer 


SiS ska nog föreslå 

eftervård redan i början 

av placeringen. 

för att få två mättillfällen och skaffa sig 

en bra bild av vad som hänt med pojkarna. 

Vid inskrivning på SiS-institutioner 

intervjuas ungdomarna om sitt beteende 

tolv månader före placeringen och uppföljningsintervjun 

görs ett år efter att de 

skrivits ut från institutionen. 

Resultatet visade sig vara både sämre och 

bättre än väntat. Sämre för att över 72 

procent av pojkarna hade varit inblandade 

i någon form av brottslig verksamhet 

ett år efter utskrivningen. Det var fler än 

Gunnar Albinsson trott. 

Bättre för att samtliga fyra ungdomar 

som fått eftervård hade lyckats uppseendeväckande 

bra. I uppföljningsintervjuerna 

sade alla att de klarat sig undan återfall 

i brottslighet och inte längre behövde 

hjälp mot kriminellt beteende, en uppfattning 

som delades av deras intervjuare. 

Ungdomarna i studien grupperades 

efter vilka stödinsatser de fått efter 

utskrivning. Grupp ett som fått eftervård 

(i Fagareds fall i form av att pojkarnas 

kontaktpersoner på institutionen fortsatte 

arbeta med dem även utanför ungdomshemmet), 

grupp två som fått kontaktpersoner/kontaktfamiljer 

utsedda av socialtjänsten 

och grupp tre som inte fått något 

personligt eller riktat stöd alls. Ett år efter 

att pojkarna lämnat Fagared hade alla i 

den första gruppen klarat sig från fortsatt 

kriminalitet. Det hade även två att de 

totalt tretton pojkarna i den tredje gruppen. 

Alla andra, alltså majoriteten i grupp 

tre och samtliga i grupp två hade återfalligt 

i kriminalitet. 

För Gunnar Albinsson visar det här att 

en obruten kedja är det allra viktigaste för 

ett lyckat resultat. I sin studie pekar han 

på den omfattande forskning som visar på 

vikten av att institutionsbehandling verkligen 

följs upp i hemmiljö. Blir det ingen 

förändring i skolan, familjen eller kamratkretsen 

är risken överhängande att den 

utveckling som skett på ungdomshemmet 

blir allt annat än bestående. Att kontaktpersonerna 

från institutionen lyckats så 

mycket bättre än de kontaktpersoner och 

kontaktfamiljer som socialtjänsten utsett 

förvånar honom inte. 

– Jag tror på den obrutna kedjan med 

upparbetade relationer. Eftervård bygger 

ju på samarbete och att båda vill. Det är 

något speciellt när den person man fajtats 

med på institutionen, och som visat sig stå 

kvar, kan finnas med ute i samhället 

också, säger Gunnar Albinsson. Men det 

finns en brasklapp när det gäller det synnerligen 

goda resultatet för eftervårdsgruppen. 

De pojkar som fick eftervård i 

Fagareds regi var något äldre än de andra 

när de debuterade kriminellt och de var 

inte fullt lika kriminellt belastade när de 

skrevs in på institutionen. Just debutålder 

och kriminalitetens omfattning är de två 

prediktorer som han i uppsatsen valt för 

att indikera en fortsatt brottslig karriär. 

Gunnar Albinsson påpekar också att hans 

studie är alltför liten för att man ska 

kunna dra generellt hållbara slutsatser av 

den. Men tillsammans med starkt stöd i 

forskning på området tycker han att man 

kan slå fast att eftervården haft en avgörande 

betydelse för bestående behandlingsresultat, 

vilket borde vara syftet med 

institutionsplaceringen. 

– Det vore intressant att göra en större 

studie och se om resultaten blir desamma. 

Då skulle man kunna gå ut och tala om 

att eftervård är någonting som avgör om

Framgångsrik eftervård. Gunnar Albinsson har undersökt hur det gått för 25 pojkar som behandlats 

på hans institution, Fagareds ungdomshem. Resultatet talar sitt tydliga språk. Efter ett år hade 

majoriteten begått nya brott, medan alla i den grupp som fått eftervård hade klarat sig undan fortsatt 

kriminalitet. Foto: Lena Garnold 

behandlingens resultat kommer att bestå 

eller inte. Fast jag tycker att man kan dra 

slutsatser redan nu, säger han. 

Men att stödet måste fortsätta på hemmaplan 

är väl egentligen ingen nyhet? 

Nej, men det handlar om medel och resurser, 

och att socialtjänsten ofta vill placera 

så kort tid som möjligt, menar Gunnar 

Albinsson Dessutom har flera kommuner 

byggt upp mellanvårdsprojekt i egen regi. 

Därför är det upp till institutionerna att 

saluföra sina tjänster på ett sätt som leder 

till obrutna behandlingskedjor. Vill kommunerna 

försäkra sig om bra resultat 

måste de kanske köpa hela konceptet. 

– SiS ska nog föreslå eftervård redan i 

början av placeringen. Ungefär som när 

man säljer en bil och sedan står för servicen 

också. 


Fotnot: Är du intresserad av att läsa Gunnar 

Albinssons studie? Kontakta honom på gunnar. 

albinsson@stat-inst.se 

Enhetlig vård 

ska locka fler 

>> Eftervården inom SiS ungdomsvård 

skiljer sig åt från institution till institution, 

och vissa satsar betydligt mer än 

andra på att få fortsätta vården på ungdomarnas 

hemmaplan. Nu har SiS tillsatt en 

arbetsgrupp som ska utveckla utslussnings- 

och eftervårdsverksamheten. Ingvar 

Larsson, som är chef för Öxnevalla 

behandlingshem och leder LVU-delen av 

gruppen, tror att vårdens innehåll måste 

bli tydligare. Annars är det svårt att 

intressera socialtjänsten för den. 

– Som det nu är finns det egentligen ingenting 

som är SiS eftervård, alla gör på olika 

sätt. Till en del måste det kanske vara så 

även i fortsättningen eftersom förutsättningarna 

är så olika, men generella lösningar 

måste nog också till. Vi ska titta på 

hur eftervården ser ut inom myndigheten 

och om det är möjligt att göra den mer 

enhetlig. Både när det gäller kostnaderna 

och avgifterna, och när det gäller själva 

innehållet. 

Arbetsgruppen tänker nästa år hålla 

fokusgruppsintervjuer med representanter 

för socialtjänsten för att ta reda på hur 

önskemålen kring eftervården ser ut. Ingvar 

Larsson tror att mycket handlar om 

ekonomi, och att det är lättare att få kommunerna 

att satsa på något som känns 

konkret och lätt att förstå sig på. Och som 

dessutom framställs som viktigt och 

naturligt. 

– Kanske ska vi redan vid intagningen 

göra klart att hos SiS innebär den normala 

vårdgången en behandlingtid, en utslusstid 

och en eftervårdsdel. 



[ AKTUELLT ] 

Tilda hjälper Umeås unga 

Genom projektet Tilda samarbetar kommunens förvaltningar. Dramagrupper och 

föräldrastöd är bara några exempel, och ett särskilt behandlingsråd har fått ner 

antalet HVB-placeringar. 

>> När de kommunala förvaltningarna 

jobbar tillsammans finns det många sätt 

att hjälpa barn och ungdomar som har det 

svårt. Samarbeten mellan exempelvis skolan, 

kulturförvaltningen, socialtjänsten 

och kyrkan kan resultera i insatser och 

stöd som gör det möjligt att minska antalet 

institutionsplaceringar rejält. 

Det har Umeå kommun upptäckt. I år 

startade Tilda, ett treårigt paraplyprojekt 

för unga i riskzon, och resultatet har blivit 

över förväntan. Genom att öronmärka tio 

miljoner kronor per år och se till att alla 

berörda förvaltningschefer sitter med i 

styrgruppen för Tilda, har kommunledningen 

sett till att ingen skyller på pengabrist 

eller brist på ansvar. 

– Perspektivet är ”allas ansvar – allas 

ungar”. Det både sporrar och förpliktigar, 

säger Stefan Nybom som är områdeschef 

för Barn ungdom och familj, BUF, i Umeå 

och samordnare för Tilda. 

Flickor har fått egen coach 

Tiden på en institution ska helst följas av 

skola eller jobb. Hammargården har fått en 

särskild karriärcoach som hjälper till att 

väcka flickornas intresse för framtiden. 

Coachen, eller arbetsförmedlaren, studievägledaren 

och länken ut till samhället 

som man också kan kalla henne, heter 

Karoline Raste. Hennes arbete som framtidsplanerare 

är en del av EU-projektet 

Outsider som i sin tur ingår i EU:s Equalprogram. 

Equal ska bland annat bekämpa 

utestängning och diskriminering på den 

europeiska arbetsmarknaden. 

För Karolina Raste gäller det att få Hammargårdens 

flickor intresserade för den 

framtid som väntar efter institutionen. 

I ett särskilt visionsrum har hon samlat 

broschyrer, skolinformation, platsannonser 

och aktuell samhällsinformation, och 

där tänker hon sig även filmvisningar, 

föreläsningar och diskussioner. För de 

flesta flickor handlar framtiden om att 

fortsätta i skolan, men för vissa passar det 

bättre med någon form av jobb. 

– Det har tidigare varit svårt att hitta 


Aktiviteterna och projekten riktar sig 

både till barn och ungdomar som behöver 

tidiga positiva insatser, och till barn i 

behov av omfattande stöd. I en stadsdel 

pågår”Ersbodahoppet” för de mest behövande 

barnen och där samarbetar skolan, 

socialtjänsten och kultur- och fritid. I ett 

annat projekt används dramaverksamhet 

för att öka ungdomars självrespekt, och 

vid en skola försöker man genom träffar 

och friluftsresor fånga upp de ”tysta och 

osynliga” barnen som behöver relationer 

och sociala kontakter. Kyrkan finns med i 

Tilda och har startat tonårsverksamhet 

för unga som upplevt missbruk i familjen, 

och föräldrar till utsatta barn och ungdomar 

kan få så kallad Cope-utbildning. 

Personal som jobbar med aggressiva barn 

erbjuds utbildning i ART. 

Under 2005 har Umeå minskat antalet 

HVB-placeringar från ett sextiotal till ett 

fyrtiotal. En besparing på 15–20 miljoner 

kronor, enligt Stefan Nybom. Den stora 

praktikplatser åt flickorna och min erfarenhet 

är att den personliga kontakten är 

viktig. Därför har jag gjort listor på 

arbetsgivare i närheten som verkar intressanta 

att söka upp, och jag ska dessutom 

hjälpa till att hitta praktikplatser i flickornas 

hemkommuner, säger Karolina Raste. 

Hon är full av planer och energi även om 

jobbet är mer krävande än väntat. 

– Det som är tufft är flickornas brist på 

motivation, att en del bara sitter av tiden 

utan att göra något. Tanken med projektet 

är att alla ska känna att det är ute i 

samhället de ska vara, och att de kan göra 

något bra av tiden på institutionen. Att 

deras lust blir väckt. Det är en utmaning. 

Även Björkbackens skol- och behandlingshem 

i Göteborg har fått en liknande 

halvtidstjänst genom EU-projektet. De 

två projektledarna kommer att finnas på 

ungdomshemmen tills Outsider avslutas 

om två år. 



Läs mer om Equal och Outsider. 

minskningen beror inte på Tilda utan på 

det behandlingsråd som kommunen inrättat. 

Det innehåller representanter för 

öppenvården och Bup, och en socialsekreterare 

som vill göra en placering måste 

först dra sitt ärende för rådet. Kanske 

finns det fortfarande något att pröva på 

hemmaplan. 

– Vi har också infört en rutin som innebär 

att vi särskilt noga granskar placeringar 

som pågår i mer än ett år. Vår högsta chef 

inom barn, ungdom och familj tillstyrker 

eller avstyrker längre placeringar än så, 

säger Stefan Nybom. Han betonar att det 

vare sig handlar om totalstopp för placeringar 

i stort eller om automatiskt förbud 

för långa placeringar. I stället handlar det 

om att undvika att handla rutinmässigt. 



Läs mer om Tilda. 

Björn Fries 

fortsätter 

samordna 

>> Narkotikasamordnaren Björn Fries 

fortsätter sitt arbete mot missbruk. 

I anslutning till de nya nationella handlingsplanerna 

för alkohol- och narkotikaförebyggande 

arbete, kom också direktiven 

för Mobilisering mot narkotikas 

fortsatta arbete. Liksom tidigare ska samordnaren 

hitta sätt att minska missbruket 

och få ner tillgången på droger. Det innebär 

arbete med både förebyggande arbete, 

brottsbekämpning och behandling. En 

annan uppgift är att fortsätta samarbetet 

med kommuner och landsting och få dem 

att satsa på lokala insatser. Även departement, 

frivilligorganisationer, föreningsliv 

och ungdomsrörelser ingår i samarbetet. 

Björn Fries fick uppdraget som nationell 

narkotikasamordnare 2002. Det 

sträckte sig ursprungligen till årsskiftet 

2005. 


Läs mer om narkotikasamordnaren.

Avtal ger missbrukare 

i Västerås egen bostad 

I Västerås skriver kommunen avtal med fastighetsägare som ger 

socialförvaltningen de lägenheter som behövs. 

>> Missbrukare som genomgått 

behandling och behöver 

tak över huvudet stöter ofta på 

problem. Socialförvaltningen 

saknar lägenheter och värdarna 

säger nej. 

Men inte i Västerås. Där har 

alla en chans att få en egen 

bostad. Sedan några år skriver 

individ- och familjenämnden 

årliga avtal med det kommunala 

bostadsbolaget Mimer 

och tolv privata fastighetsägare 

som på så sätt garanterar 

lägenheter även till personer 

som är utestängda från den 

vanliga bostadsmarknaden. 

Missbrukare som genomgått 

behandling flyttar först till ett 

halvvägshus där det finns personal 

på dagtid. Fungerar allt 

som det ska får personen i 

fråga en träningslägenhet. 

Kommunen har fortfarande 

förstahandskontrakt på bostaden, 

men det kontraktet övergår 

efter ett år till den som bor 

i lägenheten. Då blir träningslägenheten 

i stället en lägenhet 

med boendestödsavtal, vilket 

innebär att kommunen står för 

En stor del av Europas opiatmissbrukare 

har numera tillgång 

till substitutionsbehandling. 

Metadon är fortfarande 

det absolut vanligaste läkemedlet. 

Efter en sjufaldig ökning under 

de senaste tio åren får nu 

över en halv miljon människor 

inom EU substitutionsbehandling 

mot sitt opiatmissbruk. 

Uppskattningsvis kan mellan 

en fjärdedel och hälften av alla 

som använder opiatier, främst 

heroin, få den typen av behandling. 

en ekonomisk garanti under 

ytterligare ett år. Därefter blir 

lägenheten en bostad som vilken 

som helst. 

– I vårt avtal med fastighetsägarna 

står att de ska lämna 

oss lägenheter och vi begär 

90–100 bostäder om året. De 

blir både träningslägenheter 

för missbrukare och bostäder 

som redan från början får 

boendestödsavtal och går till 

barnfamiljer och andra som 

har andra sociala problem än 

missbruk och psykiatrisk sjukdom, 

säger Boel Martinsson 

som är konsulent på socialförvaltningens 

enhet för boendestöd. 

För närvarande har kommunen 

37 träningslägenheter och 234 

lägenheter med boendestödsavtal. 

Under 2005 har 17 personer 

med träningslägenheter 

klivit upp ett snäpp i boendekarriären 

och kommit ett steg 

närmare en alldeles egen 

bostad. 

– Vi har ett väldigt bra samarbete 

med fastighetsägarna. 

Mycket handlar om avtalet 

Det visar årsrapporten över 

narkotikasituationen i Europa 

som EU:s narkotikacentrum, 

ECNN, presenterat. Det är 

stora skillnader mellan de 

gamla och de nya EU-länderna 

när det gäller tillgång på 

behandling. I de nyare och 

framtida medlemsstaterna 

finns bara en (1) procent av de 

missbrukare som får substitutionsbehandling. 

På de flesta håll är metadon 

det totalt dominerande läkemedlet, 

det används i åtta av 

tio fall. Buprenorfin, exem- 

och om den ömsesidiga respekten, 

förklarar Boel Martinsson. 

Det är trygghet som gör att inte 

bara allmännyttan utan även 

så gott som alla andra värdar i 

Västerås ställer upp och lämnar 

lägenheter. Socialförvaltningen 

lovar att göra noggranna 

planeringar för alla 

hyresgäster och att komma 

direkt när något händer. Fastighetsägarna 

har ett enda 

nummer de behöver ringa, och 

de hänvisas aldrig vidare. De 

får genast hjälp, oavsett vad 

det gäller. Dessutom åker förvaltningen 

ut på alla störningar, 

inte bara när det är bråkigt 

i de egna lägenheterna. 

I dag behöver ingen missbrukare 

som gått i behandling 

och lyckats bli drogfri stå utan 

bostad i Västerås. Det har 

avtalet med fastighetsägarna 

sett till, berättar Boel Martinsson. 

– Är man beredd att satsa 

själv så får man en lägenhet. 


Allt fler européer får metadon 

pelvis subutex, blir dock allt 

vanligare. I Sverige, Tjeckien, 

Frankrike och Finland fick 

över hälften av klienterna 

som var i substitutionsbehandling 

2003 det läkemedlet. 

ECNN anser att det finns 

vissa risker för svarta börshandel 

med buprenorfin. Den 

handeln förekommer mest i 

länder där läkemedlet används 

mycket eller är lätt att 

få tag på, bland annat Frankrike 

och Finland. 


Läs rapporten. 

Färre vill bli 

socionom 

[ AKTUELLT ] 

>> Allt färre vill utbilda sig 

till socionomer. Det visar 

siffror från Högskoleverket. 

Vårterminen 2005 hade 

4 589 personer socionomutbildningen 

som sitt förstahandsval, 

till vårterminen 

nästa år är motsvarande 

siffra 3 565 personer, en 

minskning med 22 procent. 

Socionomutbildningen är 

den enda av de fem stora 

utbildningar som startar 

både vår och höst som har 

en kraftig minskning av 

antalet sökande. De övriga 

är sjuksköterskeutbildningen, 

lärarutbildningen, ekonomutbildningen 

och läkarutbildningen. 

 

Fler poliser ska 

stoppa gängen 

>> Stockholm ska få 10–15 

nya poliskontor i särskilt 

utsatta bostadsområden. 

Anledningen är att områdena 

ofta fungerar som rekryteringsbaser 

för kriminella 

gäng, något som en ökad 

närvaro av polisen kan hjälpa 

till att förhindra. Tanken 

är att polisen ska samarbeta 

med skolan och socialtjänsten. 

De första nya kontoren 

ska öppna i vår. 

Hemlösa kvinnor 

har ny adress 

>> Stockholms hemlösa 

kvinnor har fått en ersättningslokal 

för Klaragården 

på Klara västra kyrkogata 

som i april stängdes på 

grund av mögelskador. Den 

1 december kunde Klaragården 

öppna på Maria Prästgårdsgata 

på Södermalm. 

Här erbjuds mat, kläder, 

dusch- och tvättmöjligheter, 

gemenskap och en ombonad 

miljö. Klaragården har dessutom 

bland annat konstateljé, 

andaktsrum, samtalsrum 

och sminkvrå. Stadsmissionen 

får hyra lokalen på 

Södermalm till dess att 

mögelsaneringen är klar. 


[ AKTUELLT ] 

MultifunC 

har öppnat 

>> Margretelunds utrednings- 

och behandlingshem 

och Brättgården har nu börjat 

sitt arbete med Multifunktionell 

behandling på 

institution och i närmiljö, 

MultifunC. Margretelund 

invigde sin MultifunC-avdelning 

i november. Brättegårdens 

invigs först nästa år 

men har redan börjat ta 

emot flickor. 

MultifunC är en ny 

behandlingsmodell för ungdomar 

med allvarliga beteendeproblem 

och utgår från 

psykologen Tore Andreassens 

kunskapsöversikt Institutionsbehandling 

av ungdomar. 

Unikt för modellen är 

att funktionerna utredning, 

behandling och eftervård 

utgör en integrerad helhet. 

SiS prövar MultifunC på två 

ungdomshem. 


Läs mer om MultifunC. 

Starka protester 

mot ny institution 

>> SiS LSU-institution i 

Kristinehamn riskerar att bli 

rejält försenad. Planerna på 

ett ungdomshem för pojkar 

dömda till sluten ungdomsvård 

har väckt starka reaktioner. 

Omkring tusen personer 

har skrivit på listor som 

motsätter sig en institution i 

området Sunneberg. Institutionen 

är tänkt som en kompensation 

för de arbetstillfällen 

inom försvaret som 

Kristinehamn gått miste om, 

och invigningen var planerad 

till 2007. 

– Arbetet fortsätter och vi 

får se om detaljplanen antas 

i vår. Om många överklagar 

fördröjs processen, säger SiS 

administrative direktör Per 

Wallin. Det finns inga planer 

på att bygga institutionen 

någon annanstans. 

Lars Nilsson, planeringschef 

i Kristinehamns kommun, 

tror att överklagandena 

kan fördröja detaljplanen 

med i värsta fall upp till två 

år. 


Johannisberg får ansvar 

för unga som ska utvisas 

Unga brottslingar som döms till utvisning efter avtjänad 

sluten ungdomsvård behöver behandling den tid de är hos SiS. 

Johannisbergs ungdomshem föreslås få huvudansvaret. 

>> För ungdomar som döms 

till utvisning efter tiden i sluten 

ungdomsvård blir det aldrig 

tal om utslussning och 

ökad öppenhet, tvärtom. Risken 

för rymningar ökar ju 

längre tid av straffet som 

avtjänats. Däremot kan institutionen 

ge ungdomarna skolgång 

och yrkeskunskaper som 

ökar chansen till ett liv utan 

kriminalitet, och kanske går 

det att knyta så bra kontakter 

med hemländerna att det faktiskt 

finns något att återvända 

till. 

Så tänker man på Johannisbergs 

ungdomshem i Kalix, 

den SiS-institution som föreslås 

få ansvaret för utvisningsdömda 

ungdomar. Om alla i 

den grupp ungdomar som 

utvisas efter avtjänat straff – 

hittills omkring en dryg handfull 

sedan sluten ungdomsvård 

infördes 1999 – kommer till 

samma ungdomshem, växer 

kunskaperna där. Redan nu 

tar Johannisberg emot majori- 

LVM-hemmet Östfora vill veta 

om vårdens innehåll har någon 

verkan. Klienter, personal och 

socialtjänst ska få säga sitt. 

Vilka metoder och aktiviteter 

fungerar för Östforas klienter, 

klienter som ofta är både 

kroppsligt sjuka och dementa? 

Det vill LVM-hemmet ta reda 

på och inleder därför vid årsskiftet 

ett treårigt projekt tillsammans 

med Uppsala universitet. 

Personalen utbildas i att 

använda särskilda mätinstrument 

som visar hur olika 

teten av de ungdomar som ska 

utvisas. 

– Pojkarna sitter inte av 

tiden utan vi jobbar aktivt 

med dem i vår programverksamhet 

och erbjuder dem all 

hjälp vi kan. Men det är en 

utmaning, säger institutionschefen 

Tomas Fjellvind. 

För att klara utmaningen har 

Johannisberg bland annat satsat 

på hemspråksundervisning. 

Det är viktigt för pojkarna, 

som sällan kan särskilt 

mycket svenska, att få tala ett 

språk som ger dem möjlighet 

att uttrycka sina känslor. De 

utvisningsdömda är ofta 

mycket skolmotiverade, och 

Tomas Fjellvind ser framför 

sig hur exempelvis ungdomshemmets 

metallverkstad skulle 

kunna lägga grunden till en 

yrkesutbildning. Med ett yrke 

i bagaget blir det lättare för 

pojkarna att klara sig undan 

kriminalitet i sina hemländer. 

På Johannisberg planerar man 

dessutom att knyta kontakter 

Östfora vill veta vad som fungerar 

insatser ökar klienternas motivation 

och förmåga att klara 

det dagliga livet. 

Även personalens egen uppfattning 

är viktig, och med 

jämna mellanrum kommer en 

forskare från universitetet att 

ha samtal med både anställda 

och den placerande socialtjänsten 

om hur de ser på behandlingens 

innehåll. 

Förutom de metoder som redan 

används, läggs även trädgårdsterapi 

och Animal assisted therapy 

(behandling med hjälp av 

utbildade assistenthundar) till 

med de länder som inte ligger 

allt för långt bort. Genom att 

resa dit och träffa eventuella 

nätverk, eller myndigheter och 

kyrkor, finns en chans att planera 

för tiden efter ungdomshemmet. 

– För tillfället har vi en 

pojke från Lettland och en 

från Vitryssland och i alla fall 

när det gäller Lettland tror jag 

att vi kan bygga upp en kontakt, 

säger Tomas Fjellvind. 

En planerad framtid kan göra 

pojkarna mindre oroliga och 

minska risken för avvikningar. 

Många kommer från så tuffa 

liv att tiden på ett svenskt ungdomshem 

är den bästa de haft. 

Vissa kan tänka sig att begå 

nya brott för att få stanna 

kvar. 

– En pojke som är på ingång 

till Johannisberg har aviserat 

att han kommer att göra vad 

som krävs för att få stanna i 

Sverige. Det måste man också 

ha med i planeringen. 


det vårdinnehåll som ska 

utvärderas. 

Östforas behandlingshem 

håller för närvarande på att 

rekrytera en arbetsterapeut 

som också ska delta i projektet, 

och i höstas anställdes en 

psykolog som gör kvalificerade 

utredningar av klienterna. 

 

> Tips till redaktionen? 

Kontakta oss! 

08-453 40 11 

sistone@stat-inst.se

[ HÖRT OM NAMN ] 

[ PÅ GÅNG ] 

JANUARI 

20 Cannabismissbruk. Beroendecentrum 

Stockholm inbjuder till 

konferens i Huddinge om cannabismissbruk. 

Utbredning, skadeverkningar, 

behandling och aktuell 

forskning är de områden som 

konferensen tar upp. 

FEBRUARI 

2–3 Nationellt forum för behandlingsassistenter. 

Konferens i 

Stockholm om bland annat samtalsmetoder 

och motiverande 

samtal, KBT-baserade arbetsmetoder 

så som återfallsprevention 

samt en fördjupad inblick i självskadebeteende. 

I samband med konferensen 

kan man välja en temadag om 

KBT-baserade arbetsmetoder och 

förhållningssätt för behandlingsassistenter, 

eller en dag om missbruk 

och kriminalitet i samband 

med psykisk störning. 

8 Behandling av personer med 

missbruk i kombination med psykisk 

störning. RFMA arrangerar 

denna konferens i Huddinge på 

temat Behandling av personer 

med missbruk i kombination med 

psykisk störning. 

10 Kunskapsbaserat arbete med 

familjen i fokus. Familjeforum 

står som arrangör för denna konferens 

som bjuder på föreläsningar 

och workshops. På programmet 

står evidensbaserad 

familjebehandling, utvärdering 

och systematisk bedömning av 

psykosocialt arbete och kunskapsbaserad 

familjebehandling. 

MARS 

27 Multi Treatment Foster Care. 

Heldagsföreläsning i Lund. Philip 

A. Fisher från Oregon Social 

Learning Center föreläser om 

MTFC riktad till barn i åldrarna 

4–12 år. MTFC är ett fosterhemsbaserat 

behandlingsprogram som 

ett alternativ till institutionsvård 

för ungdomar med antisociala 

problem. Philip A. Fisher har 

utvecklat, anpassat och beforskat 

metoden för yngre målgrupper, 

barn mellan 4 och 12 år. 

Den 28–29 mars 2006 finns 

möjlighet att delta i en workshopför 

de som är intresserade av fördjupad 

kunskap i hur MTFC 

anpassats till yngre barn. 

AUGUSTI 

24–27 Nordiska barnavårdskongressen. 

Kongress i Köpenhamn. 

som är ett samarbete mellan de 

nordiska länderna. Kongressens 

syfte är att lyfta fram och presentera 

forskning och praktisk verksamhet 

inom social barnavård 

från de olika länderna. 

Stiftelsen Allmänna Barnhuset 

är svensk huvudman för kongressen 

och ansvarar för den svenska 

delen av arrangemanget. Programmet 

består av plenarföre- 

drag, seminarier samt studiebesök. 

OKTOBER 

10–11 Socionomdagarna. Stockholmsmässan 

i Älvsjö. 


Fler tips i Kalendariet. 

[ AKTUELLT ] 

Snart är SiS vanligt vänder den sig till alla SiS har som en av åtta myndig- möta social- 

utredning om fast anställda. I maj redovisas heter fått chansen att delta i tjänstens 

säkerheten resultaten på institutionerna Jobba friskt, ett samarbetspro- behov. Han 

inom LSU och i höst börjar arbetet med jekt mellan fackförbundet ST ska även slut- 

klar. Utreda- att göra åtgärdsplaner för det och Bliwa Stiftelsen. Syftet förasamverren, SiS förre som måste förbättras. 

med projektet är att kompletkansavtalettillsynsdirektera arbetsmiljöarbetet, och med de fackli- 

Sten Svensson tör Sten SiS har numera ett nätverk för för SiS del handlar det om en gaorganisa- Percy Johnsson 

Svensson, har arbetsterapeuter. Initiativtaga- handledarutbildning i rehabilitionerna. granskat bland annat yttre och re är Runnagårdens arbetstetering med inriktning på Svante Hallberg, chef på Villa 

inre säkerhet, riskbedömningrapeut Eva Johannesson, som stressrelaterad ohälsa. Detta Ljungbacken, är tillförordnad 

ar och utredningar. Social- tycker att yrkesgruppen behö- med tanke på den höga sjuk- chef på Gräskärr. 

tjänstminister Morgan Johansver träffas och diskutera sin frånvaron inom myndigheten. 

son har redan fått en första yrkesroll. För närvarande Kursen äger rum i februari och Inte mindre än fem institutio- 

presentation av resultaten. Vid finns fyra utbildade arbetste- åtta av SiS institutioner har ner har nyligen fått nya biträ- 

årsskiftet överlämnas den färrapeuter inom SiS, men en av inbjudits att delta. 

dande chefer. Nilla Frisk 

diga säkerhetsutredningen till dem jobbar inte i sitt yrke utan 

(Hornö), Lars-Gunnar Lind- 

SiS generaldirektör Ewa Pers- är timvikarie som behand- Percy Johnsson, tidigare chef berg (Frösö), Mats Kärnestad 

son Göransson. 

lingsassistent. Hon är ändå för Gräskärrs ungdomshem i (Renforsen), Marcus Lindberg 

med i nätverket som hade sin Uddevalla, har fått andra upp- (Rällsögården) och Jeanette 

Nu är det snart dags för SiS första träff i slutet av novemgifter inom myndigheten. Odén (Råby) är alla den näst 

personal att säga sitt om hur ber. Då diskuterades bland Percy Johnsson ska analysera högsta chefen på sina respekti- 

det egentligen är på jobbet. annat dokumentation, arbets- på vilket sätt verksamheten på ve institutioner. 

Under februari genomförs en sätt, handledning och kom- ungdomsinstitutionerna behö- 

ny medarbetarenkät och som mande studiebesök. 

ver förändras för att bättre 

Läser du någon annans tidning? 

Vill du ha en egen kostnadsfri prenumeration? 

Skicka eller faxa kupongen till oss: 

SiStone, Box 163 63, 103 26 Stockholm. 

Fax 08-453 40 50. 

Ja, jag vill ha en egen SiStone! 

Jag heter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Min arbetsplats är . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Adressen dit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Skicka också en förteckning över de forskningsrapporter 

som SiS givit ut. 


Trogna statstjänstemän. I år har fyrtioen SiS-anställda hedrats för sina trettio år i statens tjänst: Dan-Aste Adolfson (Fagared), Jens Andersson 

(Håkanstorp), Mats Andersson (Nereby), Ann-Sofi Andersson (Johannisberg), Philippa Bergström (Karlsvik), Christer Bondeson (Karlsvik), Conny Carlsson 

(Sirius), AnnSofi Carlzon (Håkanstorp), Gunnar Elg (Håkanstorp), MayLis Engfors (Sävastgården), Ulla Ericsson (Rällsögården), Anita Eriksson 

(Fagared), Alva Fransson (Gudhemsgården), Margitta Fredriksson (Fagared), Anders Fredriksson (Långanässkolan), Christer Gelfgren (Vemyra), Rolf Gyllensten 

(Fagared), Leif Hagström (Fagared), Bertil Hansson (Karlsvik), Elisabet Hedén (Fagared), Jan Hedén- Asplund (Villa Ljungbacken), Leif Heiskala 

(Håkanstorp), Anders Henricsson (Hammargården), Lars-Rune Hesselbäck (Sundbo), Lars Karlsson (Villa Ljungbacken), Anders Karlsson (Långanässkolan), 

Britt-Marie Karlsson (Karlsvik), Bernth Klingberg (Gudhemsgården), Siv Landström (Huvudkontoret), Roger Larsson (Nereby skolhem), Ronny Lundin 

(Nereby), Bo Norgren (Stigbyskolan), Elsa-Britt Ohlsson (Karlsvik), Ingegerd Rydh (Runnagården), Sten Svensson (Huvudkontoret), Vivi Ann Sällström 

(Gräskärr), Per Wallin (Huvudkontoret), Dag Zäther (Camp Change), Mats Öhman (Johannisberg), Ewa Öhman (Sävastgården). På bilden syns även 

SiS generaldirektör Ewa Persson Göransson. Foto: Cecilia Mellberg 

Belönade för trohet mot riket 

Bellman, Elvis och gott om medaljer när trettio statliga år hedrades. 

> Avocadoterrine följd av entrecote, 

och som avslutning björnbärstarte 

med mintchokladglass. Så såg menyn ut 

när festligheterna kring utmärkelsen ”För 

nit och redlighet i rikets tjänst”, ägde rum 

i slutet av november. Fyrtioen trogna 

medarbetare som alla arbetat statligt i 

trettio år var inbjudna till Svenska Läkaresällskapets 

lokaler i Stockholm, och alla 

utom nio hade möjlighet att komma. På 


plats bjöds, förutom på middag, även tal 

av SiS nya generaldirektör Ewa Persson 

Göransson, och på underhållning. För 

den senare stod trubaduren Bengt Jonshult 

som tolkade såväl Bellman som Elvis. 

Båda på sätt som rev ner starka applåder. 

När det gäller själva utmärkelsen stod 

valet som vanligt mellan medalj, klocka 

och glasvas. I år var medaljerna eftertraktade. 

Förra gången festligheterna ägde 

rum, år 2003, gick inte en enda medalj åt, 

men i år delades sex stycken ut. Alla utom 

en till herrar. 

Som kuriosa kan berättas att ännu längre 

tillbaka, år 2001, var suget efter medaljer 

faktiskt ännu större. Då föredrog åtta 

medarbetare en sådan utmärkelse framför 

klockan och vasen. Och den gången var 

alla kvinnor.

[ LÄSVÄRT ] 

Rapport från ett iskallt Vårdsverige 

Michaela Carlsson är bara elva år när hon omhändertas första gången på grund 

av sin mammas alkoholism. Det som borde ha varit början på en tryggare tillvaro 

blir inkörsporten till år av kränkningar och maktlöshet. Nu har hon skrivit en bok 

om sin uppväxt med ett livsviktigt budskap – lyssna på barnen! 

> – Jag har skrivit den här boken av 

flera skäl, men det viktigaste är att 

jag inte ska ha gått igenom det jag gjort 

förgäves, säger Michaela Carlsson när 

SiStone ringer upp henne i hemmet i 

Uddevalla. Jag vill väcka upp människor 

och berätta om en verklighet som nog inte 

så många känner till. 

”Vägen tillbaka” kan beskrivas som en rapportbok 

från ett iskallt Behandlingssverige. 

Tilltalet är direkt, stundtals pedagogiskt. 

Det märks att Michaela Carlsson 

vill nå ut och vill förklara: ”Så här illa ligger 

det till. Reagera!” Främst riktar hon 

sig till anställda inom socialtjänsten och 

behandlingshem. Själv har hon erfarenhet 

från inte mindre än sexton olika boenden: 

jourhem, familjehem, HVB och särskilda 

ungdomshem. Placeringar där hon i stället 

för att mötas av värme och förståelse 

lärde sig att fjärma sig från människor. 

– Tyvärr hade många i personalen egna 

problem, problem som de tog med sig in i 

jobbet, säger Michaela Carlsson. 

Resultatet, menar hon, blev överreaktioner 

och övervåld från personalens sida. 

Ungdomar som i onödan sattes i isolering 

gång på gång och problem som blåstes 

upp. Men värst var ändå den psykiska 

kränkningen. 

– Jag beskriver ett extremfall i boken, 

ett HVB-hem där personalen uttalat var 

emot barnen, men tendensen finns överallt, 

säger hon. 

Michaela Carlsson efterlyser ett äkta engagemang. 

Ska man arbeta med barn och 

ungdomar som har så stora problem att 

de blir placerade utanför hemmet, ska 

man bry sig på riktigt. 

– Det måste man eftersom ens jobb blir 

en så stor del av andra människors liv. 

Personalen kan gå hem efter jobbet och 

lägga sig i soffan och glömma vad som 

hänt under dagen. Det kan inte barnen, de 

finns kvar i det som är deras hem. 

Men trots bemötandet på de olika hemmen 

är Michaela Carlsson kanske mest 

kritisk till vad som skedde när socialtjäns- 

ten först uppmärksammade att hennes 

mamma hade allvarliga problem: 

– Egentligen var det i själva ”grundjobbet” 

som socialtjänsten gjorde mest fel, 

säger hon. När man flyttar ett barn hemifrån 

ska det vara en allra sista utväg. 

Man kan först skaffa en stödfamilj eller 

sätta in en kontaktperson i familjen som 

får utreda hur problemen ser ut. När det 

gäller de som ändå skickas till en institution 

skulle man vara mer noga med vilka 

man placerar tillsammans. Nu är det 

många som inte har så allvarliga problem 

när de skrivs in som lär sig nya destruktiva 

beteenden av andra intagna. 

Det är inte svårt att hålla med Michaela 

Carlsson när hon talar om ett systemfel i 

Illustration: Caroline Ardbo 

vården. Trots att hon själv inte hade missbruksproblem 

eller var kriminell var det 

hon som sågs som problemet och placerades 

för behandling. Alltmedan hennes 

mamma kunde fortsätta drunkna i flaskan 

utan att tvingas till vård. 

Michaela Carlssons bok hade vunnit på 

en redaktionell bearbetning. Å andra 

sidan har manuset en styrka i sin autenticitet. 

Som vittnesbörd från en brukare 

berör den på djupet. 


Fotnot: Vill du beställa ”Vägen tillbaka” eller 

boka en föreläsning med Michaela Carlsson, gå 

in på www.vagen-tillbaka.tk eller ring 0739-34 

32 85. 


POSTTIDNING B 

Vid adressändring, skicka den nya 

och den gamla adressen till: 

Statens institutionsstyrelse, SiS 

Box 163 63 

103 26 Stockholm 

Konkurrens 

om jobb 

på Lövsta 

Att Älvan flyttar från Huddinge till Vagnhärad 

innebär tio lediga jobb. Intresset för att 

jobba med avdelningens pojkar som har 

stora psykiatriska problem har varit stort. 

Många vill arbeta med fördjupade 

utredningar på särskilda ungdomshemmet 

Lövsta skolhem. När avdelningen Älvan, 

som tidigare varit inrymd i Huddinge 

sjukhus, nu flyttar ihop med resten av 

institutionen i Vagnhärad är det hård konkurrens 

om de lediga tjänsterna. På 

knappt tio lediga jobb finns över åttio 

sökande. 

– Intresset har varit oerhört stort. Jag hade 

väntat mig många ansökningar men inte i 

den här omfattningen. Vi har haft mycket 

kvalificerade sökande och det är verkligen 

roligt, säger Robert Claesson som är chef 

på Lövsta. 

Älvan är en låsbar akut- och utredningsavdelning 

med hög omhändertagandenivå 

för pojkar med psykiatriska problem eller 

svåra psykosociala problem, och pågående 

kriminalitet och missbruk. Avdelningen 

är den enda i sitt slag hos SiS. 

Flytten från Huddinge sjukhus beror på att 

den fysiska behandlingsmiljön där inte 

ansetts tillräckligt bra. En av avdelningarna 

i Vagnhärad har byggts ut med 200 

kvadratmeter och på så sätt finns nu sju 

nya platser på institutionen. Hälften av 

personalen från Älvan i Huddinge, tio 

personer, följer med till Lövsta och får 

alltså arbeta tillsammans med de behandlare 

som nyanställs. I slutet av januari 

beräknas de första pojkarna flytta in på 

avdelningen. 



Nyheter, statistik, rapporter från SiS, information om 

vårverksamhet och mycket mer. 


300 miljoner till 

missbrukarvården! 

Nu finns resurser och möjlighet till 

utveckling av LVM-vård och eftervård. 

Läs mer om 

Ett kontrakt för livet 

på www.stat-inst.se 

Forskning inom 

Ungdoms- och 

missbrukarvård 

Ansökningstillfälle den 1 mars 2006 

vid Statens institutionsstyrelse SiS 

Statens institutionsstyrelse, SiS, svarar för planering, ledning och drift av de särskilda 

ungdomshemmen och LVM-hemmen. En viktig uppgift för SiS är att bedriva metod-utveckling 

och utvecklingsarbete samt att initiera och stödja forskning inom ungdoms- och 

missbrukarvården. 

Forskare är välkomna att inkomma med forsknings-ansökningar som tar sin utgångspunkt 

i forskningsprogram om vård och behandling av utsatta ungdomar och om missbrukare 

och vården, särskilt tvångsvården. Särskilt efterlyses ansökningar om resultat från vård 

och behandling inom SiS och hur vård och behandling organiseras. Inom dessa områden 

utlyses också en doktorandtjänst. 

Ansökningarna behandlas i två steg. 

Senast den 1 mars 2006 kl 16.00 skall projektskisser ha inkommit till Statens institutionsstyrelse 

för anslag som avses löpa från och med 2007-01-01. 

Forskningsprogram, ansökningshandlingar och anvisningar kan 

hämtas från SiS webbplats, www.stat-inst.se. 

För ytterligare information, kontakta forskningssekreterare 

Tarja-Liisa Leiniö, direkttelefon 08-453 40 20.

SiStone nr 6/05 (pdf 1,09 MB, nytt fönster) - Statens Institutionsstyrelse

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?