Tolkning som utmaning > Inlevelse och förståelse > Mänsklighet och ...

NR 3 • 2004 

PÅ VÄG 

UTGES AV FÖRENINGEN LÄRARE I RELIGIONSKUNSKAP 

Religion & Livsfrågor 

> Tolkning som utmaning 

> Inlevelse och förståelse 

> Mänsklighet och sexualitet 

> Lärare följer sin egen kursplan 

> Den muslimska kvinnan 

> Tryggheten i livet 

på väg 3:04 | 1

2 | religion & livsfrågor

REDAKTÖREN HÄLSAR 

På väg 

denna regniga sommar gav mig och min fru möjligheten att städa 

upp och sortera bland gamla böcker, pärmar och andra saker, som länge 

stått och samlat damm i vår källare och på vår vind. Det blev en spännande 

och givande resa i gamla minnen och händelser. Foton dök upp, skolkataloger 

med tidigare elever och kollegor, vykort från forna vänner och bekanta, 

barnleksaker som en gång våra egna barn lekt med, m.m. Också gamla 

tentor och uppgifter från den egna studietiden, inte minst från lärarutbildningen, 

fanns i våra pärmar och båda två insåg vi att resan vi gjort genom 

åren varit både spännande och mycket innehållsrik. En tid var för sig och 

sedan tillsammans har vi två vandrat en bit på livets väg och nu fick vi i 

timmar fördjupa oss i det som en gång hänt, men som nu för alltid ligger 

ohjälpligt bakom oss. Det var med blandade känslor vi körde till soptippen. 

Vi kastade en hel del, men allt kunde vi helt enkelt inte göra oss av med. 

Så är det kanske också i vår vardagliga verksamhet. Mycket måste vi 

lämna bakom oss för att kunna förnya och gå vidare, men en hel del av det 

som vi glömt och gömt undan är nog fortfarande i högsta grad levande och 

användbart. Det gäller bara att veta vad och hur det ska användas. 

En av mina kollegor berättade för en tid sedan följande historia. Han 

hade som ung student tillsammans med en flickbekant flyttat in i en liten 

lägenhet i Lund och nu fylldes de båda rummen i lägenheten med den ena 

bokhyllan efter den andra. Det blev en imponerande samling böcker på 

hyllorna och både min kollega och hans flickvän kände sig som både kunniga 

och väl belästa studenter. Så en dag skulle min arbetskamrats gamla 

mormor komma på besök från de djupa, småländska skogarna till den stora 

lärdomsstaden Lund och till sitt barnbarn, som hon ofta med stolthet i rösten 

berättade om där hemma, påpekade min kollega. Mormodern anlände 

och min vän visade henne runt i lägenheten och pekade då också på de 

många böckerna. Den gamla damen stannade upp: 

– Har ni verkligen läst alla de här böckerna? 

– Ja, svarade min kollega. 

– Men varför i himlens namn har ni dem då kvar här?! 

Kanske har vi något att lära av denna korta historia, som för övrigt min 

kollega bedyrar är helt sann, inte minst då vi funderar kring begrepp som 

klokhet, visdom och bildning och kring vart vi är på väg med vårt ämne 

och med vår undervisning. Men all tolkning i den riktningen överlämnar 

jag med varm hand åt läsaren – liksom det här numret av Din tidning. Läs 

och begrunda, tolka och bli förhoppningsvis inspirerad! 

sven- göran ohlsson 

Innehåll 

4 Ordförandetankar 

Olof Franck 

6 Tolkning som utmaning 

Olof Franck 

8 Inlevelse och förståelse 

Några funderingar 

om religionskunskapen inför 

framtiden 

Christer Hedin 

16 Mänsklighet och sexualitet 

Ann Heberlein 

18 Lärare följer sin egen 

kursplan eller vilken 

kursplan följer lärare? 

Marianne Weimer och 

Katarina Berg Cedergren 

20 ”Den muslimska kvinnan” 

– jag finns i klassrummet 

Amani El-Ali 

22 Tryggheten i livet 

Ulla Stålstedt Ghose 

Stigen ligger tyst 

och överklädes. 

Där går ingen 

sedan sista röken steg 

och allt som sörjdes 

har gått bort där ingen 

längre sörjer. 

Den djupaste sorgen 

vet bara mullen om, 

sorgen över saknaden 

som upphörde, sorgen 

över saknadens egen 

undergång. 

Harry Martinsson 

medverkande i detta nummer 

Katarina Berg Cedergren 

Endre, Burgbyn 8, 

621 77 Visby 

Amani El-Ali 

Blasius Königsgatan 11, 

372 35 Ronneby 

Ann Heberlein 

Vranarp 114, 

272 93 Tommarp 

Christer Hedin 

Åkerbärsvägen 14, 

181 64 Lidingö 

Ulla Stålstedt Ghose 

Linnarhultsvägen 24, 

424 55 Angered 

Marianne Weimer 

Dalhem, Vidunge 315, 

620 23 Romakloster 

Dessutom medverkar 

styrelsemedlemmar, se adresser sidan 4!

ORDFÖRANDETANKAR 

det finns människor som är rädda för förändring. 

När tidigare okända omständigheter 

och idéer virvlar in på livets arena hukar de sig, 

kryper ihop, vägrar se och möta, griper krampaktigt fast 

vid det som varit som om detta var det halmstrå på vilket 

deras existens hänger och kan fortgå. Men en sådan fortsatt 

existens kommer mest att handla om att överleva, 

att vegetera, att cementera. Värst av allt är att den som 

inte möter framtiden med öppna armar inte heller kan 

påverka den, ta för sig av dess nya möjligheter och låta 

sig själv beröras och utvecklas genom allt det de har att 

erbjuda. Den som räds förändring lever i föreställningen 

att den egna identiteten ska bevaras ograverad och 

oförstörd av framtidens idéer och uppslag. Men en sådan 

inställning är självdestruktiv. Det enda som kommer att 

bevaras oförstört i de frigörande vindarna är den egna 

rädslan. Därmed är förkrympandets nedbrytande process 

en verklighet. ”Rädsla urholkar”, som Fassbinder i en av 

sina mest kända filmer så tydligt gestaltade, ”själen”, och 

kvar blir ett – ingenting! 

En nedbrytande motvilja mot nya tiders sätt att leva 

och tänka kan också inkarneras i föreningar och organisationer. 

Därför är det av största vikt att samtalet kring 

framtidens och dåtidens ömsesidiga möten hålls levande 

av alla i sådana sammanslutningar aktiva. En förenings 

eller organisations existensberättigande kan inte förankras 

i oviljan till förändring. 

När det gäller en ämnesförening som FLR måste den 

givna frågan alltid vara ”Vad kan vi bidra med till skolans 

undervisning och mötet med ungdomar, givet samhällets 

nuvarande och framtida strukturer och sociala liv?” 

snarare än den enögt förkrympande ”Hur ska vi få folk 

att förstå att vi har ett – historiskt förankrat – överlevnadsvärde?”. 

Det råder alls ingen tvekan om att religionslärare, 

och därigenom också FLR, har oerhört mycket att bidra 

med i den ständigt aktuella utveckling som skolan måste 

tillåta att pulsera, för att kunna bibringa goda kunskaper 

i ett föränderligt samhälle. Det är svårt att tänka 

sig att vederhäftiga och nydanande diskussioner kring 

människors möten i en multikulturell samhällsgemenskap 

skulle kunna föras utan att gedigna kunskaper om 

olika religiösa och icke-religiösa traditioner gavs avsevärt 

Religion & Livsfrågor 

Utges av Föreningen 

Lärare i Religionskunskap 

Årgång 37. ISSN: 0347-2159 

Redaktör Sven-Göran Ohlsson 

Ansvarig utgivare Olof Franck 

Redaktionens adress 

c/o Sven-Göran Ohlsson 

Djupadalsvägen 18, 241 36 Eslöv 

tel 0413-55 55 44 

Annonser 

Gunnar Iselau, Fossilvägen 2, 

593 37 Västervik, tel 0490-193 49 

Prenumeration & distrubution 

Nils-Åke Tidman 

Timotejgången 3, 417 76 Göteborg 

tel 031-26 56 96 

4 | religion & livsfrågor 

Föreningen lärare i religionskunskap 

(FLR) 

Ordförande Docent Olof Franck 

Poppelvägen 6c, 541 48 Skövde 

tel 0500-43 01 08 

Vice ordförande Adjunkt Ola Björlin 

Narvavägen 9, 724 68 Västerås 

tel 021-13 15 38 

Sekreterare 

Adjunkt Ingemar Lundström 

Leires väg 84, 44351 Lerum 

tel 0302-157 52 

Skattmästare Nils-Åke Tidman 

Timotejgången 3, 417 76 Göteborg 

tel 031-26 56 96 

utrymme. Så mycket av felaktigheter, missvisande generaliseringar 

och direkta fördomar kan lätt ta överhanden 

där sådana kunskaper saknas. Därmed riskerar dialogen 

kring etik, moral, religion och identitet att helt gå överstyr 

– och rentav besmittas med konfliktskapande inslag 

– om nämnda kunskaper lyser med sin frånvaro. 

Betraktade som medvandrande mentorer har religionslärare 

en ovärderlig uppgift i skolans liv, i mötet med 

barn och ungdomar som har rätt till förutsättningar för 

en gedigen och icke infantilt förenklande reflexion över 

den egna existensen och den sociala samvaron med människor 

med rötter i både den egna kontexten och i andra 

kulturellt och religiöst präglade traditioner. 

Många, om inte de flesta, moraliska föreställningar 

som aktualiseras i skolans värld berikas dessutom genom 

att de tillförs sådana existentiella dimensioner som väcks 

till liv i reflexionen över ”det som ytterst angår”, över 

tillvarons vidaste vidder och djupaste djup. Här kommer 

också hela det traditionella tro-vetande-komplexet att 

bli ytterligt relevant, både i kraft av ett tillbakablickande 

och en framsynthet i ljuset av samtidens vetenskapliga 

upptäckter och teoribildningar. 

Varken religion, kultur, etik eller vetenskap och deras 

inbördes relationer kan meningsfullt diskuteras med 

skygglappar för vad som händer just nu och vad som kan 

förväntas ske i framtiden. Sådana diskussioner kan inte 

heller leda framåt om parterna låser sig vid att inåtvänt 

och introvert fundera var och en för sig. Det är därför 

mer än viktigt att vi som enskilda religionslärare, och i 

FLR i stort, ser till att odla kontakterna med representanter 

för andra verksamhetsområden. I sådana kontakter 

kan vi villigt bidra med våra kunskaper om religion, 

kultur, etik och vetenskap, men vi bör också förhålla oss 

öppna och receptiva för andras motsvarande kunskaper. 

I enlighet med de öppna samtalens pedagogik medverkar 

företrädare för FLR vid åtskilliga evenemang och i 

en rad olika sammanhang. I slutet av augusti genomförs 

den europeiska religionslärarsammanslutningen EFTREs 

konferens i Helsingfors med tre FLR-representanter 

på plats. I november medverkar företrädare för FLR 

vid Skolmässan i Malmö (1/11), vid Attraktiv skola i 

Göteborg (2/11) och vid Skolforum i Stockholm (3/11). 

I Malmö och Stockholm kommer temat att röra frågor 

Ledamöter 

Bengt Arvidsson 

Kämpagränden 17c 

224 76 Lund 

tel 046-12 51 68 

Adjunkt Bodil Liljefors-Persson 

Ö. Bernadottesgatan 82, 

216 17 Limhamn 

tel 040-16 28 86 

Adjunkt Sven-Göran Ohlsson 

Djupadalsvägen 18, 241 36 Eslöv 

tel 0413-55 55 44 

Adjunkt Inger Öhrvall 

Turkosgatan 46 

421 50 Västra Frölunda 

tel 031-45 59 97 

Årsbok 

Redaktör Olof Franck 

ISSN: 0348-8918 

Medlemsskap 

Medlem blir man enklast genom att 

anmäla till skattmästaren. Adress ovan. 

För medlemsavgiften (200 kr) erhåller 

man årsbok och tidsskriften. 

För pensionärer är avgiften 150 kr. 

För studerande är avgiften 100 kr. 

FLR postgiro 15 69 53-2 

FLR bankgiro 131-2222 

Hemsida www.gamdat.se/flr 

Tryck 

Prinfo/Team Offset & Media, Malmö

som handlar om hur religionslärare kan hantera en vederhäftig 

och etiskt försvarbar undervisning om fundamentalistiska 

rörelser, och i Göteborg tas frågor rörande utanförskap och 

annorlundaskap i skolans värld upp under rubriken Hur annorlunda 

får man vara?. Under Bokmässan i Göteborg i september 

kommer dessutom föreningens ordförande att, i samarbete med 

JämO, föreläsa kring samlevnadsundervisning i skolan. 

I början av hösten utkommer föreningens årsbok med titeln 

Om stora barn och små. Barnkonventionen i skola och samhälle, 

där drygt tiotalet forskare med hemvist i varierande discipliner 

behandlar konventionen om barns rättigheter ur bland annat 

historiska, juridiska, etiska, sociologiska och religionsvetenskapliga 

perspektiv. Den 1:e oktober genomförs på Överås i 

Göteborg en konferens på årsbokens tema. 

FLR deltar vidare aktivt i dialogen kring (i allmänhet) 

kärnämnenas och (i synnerhet) religionsämnets plats tillsammans 

med företrädare för såväl Skolverket som Myndigheten för 

skolutveckling. Härvidlag odlas också kontakter med representanter 

för andra ämnesföreningar. 

I perspektivet att vara ”på väg” bör man påminna sig att 

religionsämnets identitet bäst tjänas genom att dess företrädare, 

väl medvetna om och trygga i sina gedigna och för alla samhällsmedlemmar 

angelägna kunskaper, med ett öppet sinne odlar 

dialogen med verksamheter utanför den egna. 

Jag må vara part i målet med kan ändå inte avhålla mig från 

att tillägga, att frågan är om det finns någon annan så rolig och 

så utvecklande sysselsättning som religionslärarens. Att få vara 

del av ett pulserande samhällsliv och att få gå in i det genom 

mötena med barn och ungdomar, vilkas intresse för religionsämnets 

olika frågor ofta är både äkta och nyfiket, är något rikt 

och fantastiskt. 

olof franck 

Tack till Rune Larsson! 

En trotjänare i styrelsen för FLR – dess ålderman – docent Rune Larsson 

har efter åtskilliga år i föreningens tjänst lämnat sina uppdrag. Jag använder 

här begreppet ålderman mindre med avseende på år och dagar som 

passerat, och mer med tanke på den erfarenhet och den kunskap som 

Rune representerar och, alltid lika välvilligt, delat med sig av till oss senare 

tillträdda styrelsemedlemmar. Tillgången till hans gedigna bakgrundsperspektiv 

och hans kloka och spännande idéer rörande föreningens 

och religionsämnets framtida liv, har varit ovärderlig i arbetet med en 

verksamhet där dåtid, nutid och framtid ska samsas i konstruktiv balans. 

Det är inte alla åldermän och ålderkvinnor förunnat att hålla dörrarna öppna 

för nya tiders förändrade reflexionsmönster och teoretiska och praktiska 

villkor. Tillsammans med Rune har vi övriga i styrelsen kunnat glädjas åt 

– inte bara hans humor och optimistiska anslag – utan också åt en närmast 

lekande och prövande nyfikenhet, vilken utmanat till att ta framtidsperspektiven 

på största allvar och till att inte hysa rädsla inför nytänkande 

och ofrånkomliga omvandlingsprocesser. Med Rune vid vår sida har 

detta känts tryggt därför att han varit den klippa från vilken framtiden kan 

välkomnas med öppna armar, förankrad i livserfarenhet och kunskap om 

religionsämnets och föreningens historia. 

Vi vill till Rune framföra vårt allra mest innerliga tack för hans insatser 

genom åren, och vi gläds mycket åt att också i fortsättningen ha 

möjlighet att, när nya frågor och utmaningar syns utmed vägen, 

konsultera honom och få del av hans råd och stöd. 

för flr: s styrelse, ordförande olof franck 

Nytt namn 

i FLR:s styrelse 

bENgT ARviDSSON, vEm ÄR Du? 

Idag är jag lektor i gymnasieskolan på Knut 

Hahnsskolan i Ronneby, och undervisar i religions- 

kunskap och filosofi. I min utbildning har jag också 

historia. Jag arbetar aktivt med forskning och som 

läromedelsförfattare. 1987 disputerade jag i systematisk 

teologi i Lund med avhandlingen Bildstrid, bildbruk, 

bildlära. Jag koncentrerar mig kring frågor om 

förhållandet teologi-konst, bl.a. kyrkornas bildstrider och 

bilddiskussioner men också teologiska bildfunktioner 

och bildspråk. Ett särskilt intresse ägnar jag åt naturen 

som symbol och i det sammanhanget trädgårdskonsten i 

ett religiöst och existentiellt sammanhang. Detta intresse 

ligger bl.a. bakom min artikel 1992 i RoL Kyrkogården 

och de existentiella frågorna. I FLRs årsbok har jag medverkat 

med artiklarna Avsnittet Kristendomens historia: 

samfundshistoria eller idéhistoria? 1994 och Hälso- 

bringande källor i folktro och teologi under 1600- 

och 1700-talen 1998. Jag bor i Lund men har också 

en liten stuga utanför Ronneby i Skönevik. 

vAD mENAR Du ÄR mEST pRObLEmATiSKT 

FÖR RE-LÄRARE iDAg? 

Vår objektiva religionsundervisning är verkligen något 

att slå vakt om. I varje klass har vi elever med olika 

religionstillhörighet. En del ger sig själva till känna, 

några lägger vi märke till medan andra aldrig yppar ett 

ord om sin religionstillhörighet. Det är viktigt att elever 

– antingen de ger sig till känna eller inte – verkligen 

upplever undervisningen inte bara objektiv men också 

respekterande – och accepterande. Vi har inte elver bara 

från de stora kända världsreligionerna, vi har också dem 

som tillhör olika sekter! Som religionslärare måste vi 

alltid vara självkritiska och reflektera över våra egna 

ställningstaganden och attityder. Det är alltför lätt att 

hamna i fällan och prata om ”dom”. 

viLKEN uppgiFT/viLKA uppgiFTER ANSER 

Du ATT FLR HAR ELLER bORDE HA? 

Det är viktigt att våra olika ämnen på alla stadier är 

profilerade. Vetenskapshistoriskt har ju olika ämnen 

tillkommit för att underlätta förståelsen av tillvaron som 

helhet. Det finns nog inget som elever sätter så mycket 

värde på som just ämneskunniga lärare med brinnande 

intresse för sitt ämne. En aktiv ämnesförening är i det 

sammanhanget a och o! Genom FLR finns stora 

möjligheter till fördjupande samtal om undervisningen, 

till kvalificerad fortbildning och till samarbete när det 

gäller religions- och etikundervisningen inom hela 

undervisningssystemet från grundskola till högskola 

och forskning. 

sven- göran ohlsson 

på väg 3:04 | 5

OLOF FRANcK 

Tolkning som utmaning 

En av religionsämnets främsta utmaningar inför framtiden 

är motverkandet av stereotypa tankemönster, menar 

Olof Franck, lektor, docent och ordförande i FLR. Det kan låta 

som en något svävande vision, men betänker man vad 

den i själva verket signalerar ska man se att den är 

både kraftfull och stark. 

studerar man de läromedel som står tillbuds slås man inte 

sällan av de rätt så fyrkantigt cementerande bilder av religion 

och etik som där presenteras. Det är inget särskilt konstigt med 

det, för läroböcker i religionskunskap har inte någon annan 

uppgift än att ge en vink om vad bestämda religiösa eller etiska 

traditioner har att säga om gudomligt och mänskligt liv. Men 

denna vink är verkligen inte något mer än ett frö utifrån vilket 

vidare och djupare reflexioner kan växa, reflexioner som inte 

stannar innanför två pärmar utan tar elev och lärare ut i det 

gränslösa land där ramarna ritas upp bara av tankens frihet och 

ett moraliskt ansvar. 

Läroböcker är inte några heliga facit – vilket understundom 

kan vara värt att framhålla. Det är inte så sällan elever 

med hemvist i en eller annan tradition ställer sig frågande och 

främmande inför läromedlens skildringar av densamma, och 

då om inte annars blir det naturligt och självklart att ta detta 

som utgångspunkt för en diskussion kring stereotypa bilder av 

tro och etik. Det är inte lätt att vara läroboksförfattare och vilja 

ge en vederhäftig insikt utan att hemfalla åt verklighetsflyende 

generaliseringar, men det är självfallet så att läsaren – eleven 

tillsammans med läraren – har ett ansvar för att betrakta de lästa 

texterna för just det de är: en författares tolkningar av de vägar 

utmed vilka människor sökt religionens och moralens försök att 

hantera detta livets alla märkvärdigt ovetbara hemligheter. 

Religiösa och etiska tankemönster är, precis som andra, 

komplicerade och sammansatta nog för att inte låta sig fångas 

i enkla termer. Religionslärare har en uppgift att bidra till en 

problematisering av inte bara läromedels, utan också medias, 

ofta simplifierande bilder av olika slag av religiös tro och etiska 

ställningstaganden. Ta till exempel begreppet fundamentalism! 

Visst kan man utmed sokratiskt prövande vägar ringa in en eller 

annan bestämd innebörd av detta begrepp, men det kräver en 

helt annan och djupare analys än vad som syns närvarande i det 

allmänna bruk av begreppet som kommit att göra sitt inträde på 

det offentliga samtalets arena. Det tycks ofta vara tillräckligt att 

en person hävdar en bestämd övertygelse som ”sann” eller ”riktig” 

för att vederbörande ska löpa risk att bli föremål för – den 

tydligtvis nedsättande – beteckningen ”fundamentalist”. 

I syfte att motverka ett sådant här stereotypt språkbruk, 


vilket på ett uppenbart sätt ger uttryck för ett cementerande 

tankemönster, brukar jag berätta för mina elever och studenter 

att jag är mycket glad över att kunna säga att det finns 

”fundamentalister” i den här på många sätt otrygga världen, 

och att jag är mer än tacksam över att jag själv tillhör denna 

uppenbarligen misstrodda skara. Jag gläds inte åt dem som med 

näbbar och klor försvarar moraliskt tvivelaktiga och kränkande 

uppfattningar med hänvisning till en eller annan gudomlig 

uppenbarelse eller etisk ”insikt” om vad som är att betrakta som 

”normalt” eller ”naturligt”, och inte kan någon med hänsyn till 

förnuft och empati glädjas över dem som med vapen och våld 

strider för den eller den ”Sanningen”. 

Men ingen av oss skulle vilja ha ett samhälle där inga ”fundament” 

över huvud taget existerade och gestaltades. Som pappa 

har jag till mina barn velat dela med mig av grundläggande värden 

rörande demokrati, rättigheter och skyldigheter, rätten att 

tänka fritt under ett moraliskt ansvar för att inte kränka andras 

motsvarande frihet, jämställdhet mellan kvinnor och män och 

mellan människor med varierande etnisk bakgrund, sexuell 

identitet, ålder, hälsa och så vidare. Dessa fundamentala värden 

är det också min uppgift som lärare att förvalta och förmedla till 

de barn och ungdomar jag möter. Jag är härvidlag att betrakta 

som en ”fundamentalist” därför att jag anser att nämnda värden 

är orubbliga och oundgängliga i gemenskapen människor emellan. 

Jag avser visserligen inte att medvetet kränka dem som av ett 

eller annat skäl förhåller sig tvekande inför något av dem, och 

än mindre har jag – åtminstone så länge fred råder i landet – för 

avsikt att med våld försöka omvända någon till dem. Men de är 

det demokratiska samhällets etiska fundament. I en mening av 

begreppet fundamentalism är vi således allesammans som försvär 

oss åt dem ”fundamentalister”, och det har vi anledning att 

glädjas över. 

mOTvERKA STEREOTypA TANKEmÖNSTER 

Uppgiften att motverka stereotypa tankemönster genom att 

problematisera dem och förhålla sig prövande till de olika tolkningar 

som kommer till uttryck i människans språkliga försök 

att begripa sig på det där vi kallar ”verkligheten”, är nödvän-

dig i kampen mot fördomar och förutfattade meningar. I de 

existentiella kontexter där religionslärare lever och är till blir det 

särskilt viktigt att ta visionen om ”tolkning som utmaning” på 

största allvar, därför att människor på demokratiska och etiska 

grunder har en rätt att bli behandlade med respekt och välvilja. 

När stereotypa bilder av ”den andre” gör sig gällande, riskerar 

alltid någon att fara illa. Och man ska inte glömma att detta 

även gäller en själv. Den som har sina rötter eller sitt dagliga liv 

förankrat i en eller annan religiös eller etisk kontext, kan också 

fastna i en stereotyp bild av vad och vem man själv är. Man 

kanske helt enkelt inte kan eller vågar ta sig ur de givna och 

traditionella ramar som man på olika grunder fått för sig vara 

giltiga som vägmärken för ett gott personligt liv. Att då få del av 

ett tillåtande förhållningssätt där tankens frihet medger att olika 

tolkningar prövas och diskuteras, kan vara befriande och ge en 

djup tillfredsställelse och förankring. 

Religionsläraren kan här finnas till som en verkligt behövd 

medvandrare. Med insikt om hur bestämda traditioner vanligtvis 

uppfattats och uppfattat sig själva, och med en sokratisk 

nyfikenhet på vad tankens frihet kan ge för handen av alternativa 

tolkningsvägar, kan en sådan lärare gestalta och förmedla 

både förankrad trygghet och tillåtande nyfikenhet. 

Jag tror att kön-, klass- och etnicitetsfrågor framöver 

kommer att ges ett alltmer tydligt utrymme i samhälls- och 

skoldebatten, och där har religionslärare att engagera sig med all 

den kunskap om olika religiösa, kulturella och etiska traditioner 

som de har. Men jag är också övertygad om att behovet av att 

låta nämnda frågor belysas i ljuset av existentiella dimensioner 

kommer att växa sig allt starkare. Vi är alla väl bekanta med det 

språkbruk som förs på jämställdhets- och integrationsdebattens 

arenor, och vi har ett både pedagogiskt och personligt ansvar att 

delta i dessa diskussioner. Men om inte de existentiella djupfrågorna 

ställs kommer diskussionerna att bli fattigare och mindre 

konstruktiva. 

Besök FLR:s hemsida! 

www.flr.se 

ExiSTENTiELL FÖRANKRiNg 

Vi kan med hänsyn till den demokratiska värdegrundens värden 

argumentera för människors integritet och frihet eller för jämställdhet, 

men ytterst måste vi våga ställa oss frågan ”Varför bör 

vi handla i enlighet med värden som solidaritet, likaberättigande 

och demokrati?”. Ska kampen för människovärdet, och skolans 

undervisning om både denna kamp och detta värde, gå framåt 

och utvecklas, kan inte behovet av en existentiell förankring 

förbigås med tystnad. 

Det är inte alls säkert att en sådan förankring måste vara just 

religiös, men vad som är helt klart är att den hur den än ser ut 

kommer att vara uttryck för en tolkning av människan, hennes 

liv och plats i verkligheten. Religiöst, kulturellt och etiskt rotade 

tolkningsalternativ kommer härvidlag att göra sig påminda och 

visa sig vara angelägna att pröva. Varje människa har naturligtvis 

ett ansvar för att på ett personligt plan fundera över dessa alternativ. 

För religionslärarens del handlar ansvaret dessutom om 

att visa på och förmedla sådana här olika livstolkningar för barn 

och unga människor, så att de får en existentiell grund att bygga 

på – hur de sedan än ser till att låta de frön som såtts växa. 

Inte minst har religionsläraren ett moraliskt ansvar för att 

framhålla dessa existentiella frön just som tolkningar, varken 

mer eller mindre. Tankens frihet medger inga förbud vad gäller 

tillåtelsen att pröva fritt och nyfiket, medan det moraliska ansvaret 

genererar reflexion över vilka tolkningar som kan tänkas 

medföra kränkningar av andra människors frihet och rättigheter. 

Religionslärarens uppgift kan således återges i termer av 

både ”fundamentalism” och ”frihetssträvan” – se där: en arbetsskrivning 

värd att tolka! 

AKTUELLT, BLI MEDLEM, RELIGION & LIVSFRÅGOR, 

ÅRSBOKEN, KONTAKT 

Föreningen Lärare i Religionskunskap FLR är en obunden 

ämnesförening för alla som undervisar i ämnet i alla skolformer. 

Dessutom är alla andra med intresse för 

religionsundervisning och etik välkomna. 

FLR främjar skolans undervisning i religionskunskap och etik 

genom att företräda ämnesområdet inför myndigheter och 

organisationer att befordra en didaktisk utveckling inom 

ämnesområdet och verka för lärarens fortbildning genom att ge ut 

tidskriften Religion & Livsfrågor och en årsbok . 

olof franck 

på väg 3:04 | 7

cHRiSTER HEDiN 

Inlevelse och förståelse 

Några funderingar om 

religionskunskapen inför framtiden 

Det borde höra till re-ämnets väsen att inte utan vidare 

acceptera kravet på nytta, menar Christer Hedin, universitetslektor 

i religionshistoria, verksam vid Lärarhögskolan i Stockholm och 

Stockholms universitet. De flesta lärare har nog inte valt att bli lärare 

i religionskunskap för att det är nyttigt utan för att det är roligt. 

Är det inte den känslan vi skall föra vidare till eleverna? 

framtidsforskning är ett ämne som tycks ha framtiden 

bakom sig. För några decennier sedan värderades den högt, men 

i dag hör man sällan talas om någon mediaguru som ”framtidsforskare”. 

Om Institutet för framtidsforskning fortfarande 

existerar så är det framför allt i minnet. Det verkar inte vara 

så lätt att förutsäga framtiden. Antingen blir det självklarheter 

eller också obestämt att man inte vet vad det ska användas 

till. Det viktiga tycks ingen kunna förutsäga. Vem varnade för 

kraschen på bostadsmarknaden vid 90-talets början? Vem insåg 

att IT-bubblan skulle spricka något årtionde senare? Vad visste 

framtidsforskarna? Vad som kommer att hända med skolans 

religionskunskap i framtiden vågar jag inte förutsäga. Däremot 

har jag åsikter om hur jag vill att den ska utvecklas. Om detta 

också skulle inträffa kan det bero på att flera vill samma sak 

samtidigt. Men det är för den skull ingen förutsägelse. 

Vetenskapen anses syssla med att beskriva, förklara och 

förutsäga. Under 1900-talet har det vuxit fram en diskussion om 

skillnaden mellan humanistisk och naturvetenskaplig forskning. 

Den tyske filosofen Wilhelm Dilthey (1833–1911) ville beskriva 

denna skillnad genom en distinktion mellan att förstå, som är 

typiskt för humaniora, och förklara, som skulle vara utmärkande 

för naturvetenskapen. Det är svårt att nöja sig med denna formulering, 

eftersom förstå och förklara hänger så nära samman 

att de ingår i alla former av vetenskap. Men skillnaden finns där 

ändå. 

I naturvetenskap är förutsägelser i regel ett krav för att 

verksamheten skall vara meningsfull. Naturvetenskapen söker 

lagbundenheter som kan hjälpa oss att förutse, utnyttja eller 

påverka framtiden. Dilthey ansåg att humanistisk forskning i 

första hand har till uppgift att tolka med inlevelsens hjälp. Det 

vetenskapsideal som bygger på Diltheys tankar har utvecklats av 

bland andra Hans Georg Gadamer (1900–2002). Det brukar 

kallas det hermeneutiska. Hermeneutikens strävan efter inlevelse 

och förståelse bör enligt min mening prägla skolans undervisning 

i religionskunskap. 

Vissa humanister har velat uppnå samma anseende som 

naturvetenskapens företrädare genom att försöka göra förutsägelser. 

Samhällsvetenskaperna är kanske inte riktigt vad Dilthey 

menade med humaniora, men inom dem har det blivit en påtag- 


lig strävan. Man hoppas att genom studier av samhället kunna 

finna de lagar som styr utvecklingen. Då kan denna vetenskap 

visa sig lika användbar i samhällets tjänst som fysik och kemi. 

En vetenskap som underlättar politik och samhällsinsatser 

tycks vara mer samhällsnyttig än en som ”bara” tolkar, analyserar 

och förstår. En forskare som uppställer generella lagar kan 

göra förutsägelser och därigenom förefalla mer vetenskaplig än 

en humanist, som med inlevelsens hjälp försöker belysa andra 

människors livshållning eller konstnärliga skapande. Förmågan 

att göra förutsägelser bevisar forskningens vetenskaplighet och 

nytta. 

ÄR RELigiONSKuNSKAp NyTTigT? 

Nytta är ett nyckelord i diskussionen om skolan och dess 

ämnen. Vi lever fortfarande kvar i upplysningens tro på det förnuftiga 

och användbara. Allt man gör bör vara nyttigt. I skolan 

har elever rätt att fråga sina lärare: ”Vad har man för nytta av det 

här?” och lärarna känner sig skyldiga att motivera ett ämne eller 

ett moment. Jag har i många år undervisat gymnasister i filosofi 

och de som har svårt att hänga med i de abstrakta resonemangen 

brukar inte säga ”Det här begriper jag inte. Det är för svårt!” 

utan mycket hellre ”Har man verkligen nytta av det här?”. I 

matematik är det tvärtom. Nyttan är etablerad redan utanför 

skolan och där kan man beklaga att man har svårt att hänga 

med. Föräldrar engagerar sig för att deras barn skall få duktiga 

lärare i matematik. Det är viktigt för att ämnet är så nyttigt. 

Något motsvarande för filosofiämnet har jag aldrig hört talas 

om. 

Har man då nytta av religionskunskap? För mig är det 

självklart att inget ämne kan vara eleverna till så stor glädje för 

livet och framtiden. Trots det vill jag skjuta frågan i bakgrunden. 

Religionskunskap kanske skall vara ett ämne som vågar avvika 

från skolans övriga genom att inte vara så nyttoinriktat som allt 

annat. Jag tror det gör störst nytta genom att inte sträva efter 

att vara nyttigt. Man kanske skall våga säga att det främst skall 

vara en fridfull oas, en plats för eftertanke och avkoppling. Visst 

är också det nyttigt, men det nyttiga kanske visar sig i att man 

vågar ifrågasätta nyttotänkandet. Det borde höra till ämnets 

väsen att inte utan vidare acceptera kravet på nytta. De flesta

lärare har nog inte valt att bli lärare i religionskunskap för att 

det är nyttigt utan för att det är roligt. Är det inte den känslan vi 

skall föra vidare till eleverna? 

I FLR:s årsbok för 2003 har Jan Hjärpe skrivit ett mycket 

tänkvärt bidrag om religionsvetenskapens uppgifter. Det heter 

Att studera religioner och normsystem: från teologisk till antro- 

pologisk religionsvetenskap. Där förekommer ordet ”prognosvärde” 

vid flera tillfällen. Han anser tydligen att man kan räkna 

ut vad som kan hända i framtiden genom kunskaper i religionsvetenskap. 

”Religionsvetenskap” skall tydligen inte bara beskriva 

och förklara utan också förutsäga. De metoder han anbefaller 

för detta är säkert fruktbara. Men den grundläggande frågan 

kvarstår: Är det religionsvetenskapens uppgift att producera 

kunskaper med prognosvärde? Det är ett nyttotänkande, som 

kan vara befogat när ett universitetsämne kämpar för sitt anseende 

eller sina ekonomiska villkor, men jag skulle ändå önska att 

skolämnet religionskunskap inte motiverades på samma sätt. 

Vi skall inte läsa om konfucianismen för att räkna ut hur 

Kina kan förändras i framtiden. Vi skall inte studera zen- 

buddhism för att se vad som skall hända i Japan under kommande 

år. Vi skall inte ägna oss åt hinduismen för att kunna 

förutsäga Indiens framtida utveckling. Allra minst ingår islam 

i skolkursen för att vi skall kunna bedöma vad som blir nästa 

schackdrag från al-Qaida. Religionskunskap i skolan skall inte 

vara ett ämne som ger eleverna kunskaper med ”prognosvärde”. 

Det skall ge dem förståelse. Även om forskningen i religionsvetenskap 

– 

åtminstone i Lund – är präglad av positivismens dröm om förutsägelser 

bör skolämnet enligt min uppfattning inte vara det. 

Skolans religionskunskap bör i stället präglas av hermeneutikens 

ideal. Det måste vara viktigare att skapa inlevelse i andras 

tankevärldar och livstolkningar. Känslolivet måste engageras 

för den förståelse som gör det möjligt att uppfatta och uppleva 

ovana och oväntade perspektiv på tillvaron. Det måste också 

vara viktigt att leva sig in i hur andra människor har brottats 

med existentiella frågor. Därför tror jag att det 

stoff som religionskunskapen skall ägna sig 

åt kan sammanfattas i tre ämnen. Det första är människans 

längtan efter mening och sammanhang. Det andra är religionens 

allmänna väsen, vad religion är och inte är. Det tredje är de olika 

religionernas särart, deras språk, det som är typiskt för varje 

religions sätt att uttrycka svaren på de gemensamma frågorna. 

iNDiviDENS FRiHET OcH iNTEgRiTET 

Under våren 2004 har medierna rapporterat flitigt om en tragisk 

händelse i Knutby. Har skolans religionsundervisning gett 

medborgarna större möjlighet att förstå det som hänt? En viktig 

fråga är den så kallade barnflickans förhållande till pastorn. Lika 

många frågetecken har väl samlats kring den församlingsledare 

som kallas Kristi brud. Vad har de haft för ställning? Vem har 

givit dessa personer auktoritet och hur stor makt har de haft? 

Förstår man det bättre om man har studerat Pingsrörelsens historia 

och uppbygnad? Ja, kanske delvis, men det tycks vara ännu 

viktigare att förstå hur människor kan vara funtade. Vad finns 

det som gör vissa till ledare och andra till hängivna beundrare? 

Det är frågor som berör många andra ämnen i skolan. Närmast 

till hands ligger det väl att hänvisa till psykologi, även om 

inte alla läser det ämnet. Men i alla ämnen finns det anledning 

att diskutera vad och vem man kan lita på. Hängivenhet och 

engagemang är för de flesta positivt laddade ord. Det kan anses 

fint att ”brinna” för något. Men kan det inte gå för långt? Måste 

man inte samtidigt iaktta en kritisk distans? Var går gränsen? 

Skolans värdegrund framhäver ”individens frihet och integritet”. 

Eleverna skall få ett sådant självförtroende att de vet vad de vill 

med sina liv, kan bedöma andras trovärdighet och fritt välja 

auktoriteter för sitt liv. Det är inte fel att lyssna på andra och 

att lyda dem, men inte av svaghet och rädsla utan av styrka och 

egen övertygelse. 

Det är inte alltid lätt att bevara sin frihet och integritet. 

Vågor av idéer och ideal sköljer över oss och många låter sig 

▲ 

på väg 3:04 | 9

inlevelse och förståelse 

Vi måste i religionskunskap framhäva individens 

ansvar för livets innehåll och vårt eget 

förhållande till auktoriteter. Alla måste själva 

veta vad de tycker är rätt och inse vad som hindrar 

dem att handla efter sin övertygelse. 

ryckas med, vanligen utan att märka hur lätt vi blir manipulerade 

av tidsandan – eller vad detta ord heter i pluralis. Det vet 

alla som rycktes med av vänstervågen på 1970-talet. Det finns 

en förening för föräldrar som ”förlorat” ett barn till någon av de 

nyandliga rörelserna. Föreningen heter FRI, Föreningen Rädda 

Individen, och lärare i religionskunskap brukar uppvaktas av 

dess medlemmar med önskemål om skolans undervisning. De 

vill att vi skall varna för olika så kallade sekter. Vi måste upplysa 

eleverna om hur farliga, falska, förädiska och fördärvliga de är. 

Lärare i religionskunskap vet att sådana varningar inte 

är nog. Det kan möjligen vara motiverat att beskriva en del 

av de religiösa rörelsernas verkan och verksamhet, men det 

behövs knappast. Medierna brukar villigt hjälpa oss att måla 

upp ”sekternas” katastrofala inflytande på vissa medlemmars 

liv. Medierna spelar skickligt på den sektfobi som redan finns i 

samhället och som hämtar näring ur skräcken för det avvikande 

och okända. Att varna för ”sekter” fyller ingen funktion. Det 

viktiga i skolan är i stället att skapa säkra människor som inte 

följer andra ledare än dem de klarsynt och frivilligt accepterar 

som goda vägvisare i livet. Alla pastorer kan inte utan vidare 

rekommenderas som ”goda herdar”. 

Vad kommer det sig då att människor tyr sig till dåliga 

ledare? Jag tror det kan bero på längtan efter auktoriteter, längtan 

efter hängivenhet och längtan efter en helgjuten överlåtelse. 

I Ibsens Brand säger huvudpersonen: ”Vad du gör, gör fullt 

och helt, och icke styckevis och delt!” Men när är det bra att ge 

sig hän? Det är frestande att följa personer som själva utstrålar 

kompromisslöshet och radikal hängivenhet. De kallas ofta 

karismatiska. Hela vårt mediasamhälle uppmuntrar denna egenskap. 

Det verkar nästan som vi vill bli förledda. Bländande och 

förförisk framställning tycks ha högre anseende än ett riktigt och 

viktigt innehåll. Sådan är kanske människan. Vi måste förstå 

lockelsen så att vi inser vikten av att vara vaksamma. 

Vi måste i religionskunskap framhäva individens ansvar för 

livets innehåll och vårt eget förhållande till auktoriteter. Alla 

måste själva veta vad de tycker är rätt och inse vad som hindrar 

dem att handla efter sin övertygelse. Det skall inte gå att övertala 

någon till handlingar som de inte accepterar med argument som 

att ”Gud vill det” eller ”Du måste göra det för Guds skull”. Om 


en karismatisk ledare utnyttjar Gud för att förmå några att göra 

vad de själva vill, kan det aldrig vara annat än ett missbruk av 

religionen. Då måste individens självkänsla vara så stark att hon 

genomskådar och avvisar argumentet. Därför måste individens 

frihet och integritet vara ett viktigt mål för religionskunskapen i 

skolan. En förståelse för de heliga texternas mångtydighet bidrar 

givetvis ytterligare till försiktigheten. När någon vill övertala 

oss med hjälp av Guds vilja i en privat eller politisk fråga bör 

varningsklockan ringa. 

RELigiONENS vÄSEN 

Religionerna har både yttre och inre egenskaper precis som 

människorna. I skolan måste de yttre sidorna inta en framträdande 

plats. Det är viktigt att vara konkret och viktigt att utgå 

från det påtagliga, men det finns en risk med detta. Det är lätt 

att stanna där. Det tycks också ha varit en framträdande konsekvens 

av att så många lektioner i religionskunskap på högstadiet 

har anförtrotts åt obehöriga lärare. De har säkert levande och 

engagerat kunnat skildra religionernas seder och historia, men 

inte kommit in under ytan, inte fått fram vilka mänskliga behov 

som religionen tycks vända sig till. 

I värsta fall kan detta leda till att religionen uppfattas som 

moralism. Religionen anses vara en normsändare som bestämmer 

hur folk skall leva. Det kan bli som om Israels folk inte 

visste att man skulle avstå från mord och stöld innan de fick 

lagtavlorna på Sinai. Det finns det väl ingen som tror? Moralen 

finns där utan religion, men kan givetvis införlivas med religionen. 

Upplysningen gjorde att många kristna började försvara 

religionen med dess hälsosamma inverkan på moralen. I vår 

tid kan man fortfarande träffa människor som tror att moralen 

förutsätter religion. Så lite har man förstått av religionens väsen. 

Religionen kan också beskrivas som en uppsättning påståenden, 

ibland sådana som strider mot förnuft och sannolikhet. Då 

har religionen blivit en samling rimliga eller orimliga satser, som 

det antas att man skall acceptera – helst utan förnuftigt övervägande. 

Det kan uppfattas som ett kontrakt, där man bekräftar 

sitt instämmande genom att skriva under. Ibland kallas detta 

”tro”. En kristen tro kan till exempel innebära att instämma 

– helst med övertygelse – i påståendet att Jesus var född av en 

▲

på väg 3:04 | 11

Foto: Sven-Göran Ohlsson 


jungfru eller kunde gå på vattnet. Det svenska ordet tro har så 

många olika betydelser att sådana missuppfattningar kan leva 

och spridas vidare. Därför kan tro i vissa sammanhang uppfattas 

som ”försanthållande”. Några högstadieelever frågade mig en 

gång om jag var frälst. Jag fick tillfälle att diskutera med dem 

vad de menade med det och efter en stunds funderande kom 

svaret: ”Tror du på Adam och Eva?” 

RELigiONENS DRivKRAFTER 

Religionernas företrädare kan själva underblåsa sådana missuppfattningar. 

De kan påstå att den kristna tron urvattnas om man 

talar om vissa delar av budskapet som poetiska formuleringar. 

Kristna kan mena att man måste acceptera uppgifter i Bibeln 

som strider mot vetenskapen för att visa sin gudstro. För dem 

har tron på Gud blivit detsamma som att tolka Bibeln bokstavligt 

och att hålla alla dess så uppfattade påståenden för sanna. 

Tro blir detsamma som att koppla bort förnuftet och svälja 

orimligheter. En sådan intellektuell oärlighet eller självövervinnelse 

har åtminstone inget gemensamt med den tro som Paulus 

framhäver i Romarbrevet. Den skall innehålla förtröstan, tillit 

och överlåtelse men inte en förnekelse av sunt förnuft. Luther 

tar upp tanken och ansåg att människan blir räddad av tro på 

samma sätt som Abraham enligt Paulus. Det är en katastrof om 

någon får för sig att denna tro är detsamma som att upphäva 

intellektuell redlighet. 

Religionen innehåller känsla, men det kan också vara 

missvisande att helt förlägga den till känslolivet. Mystiken i de 

olika religionerna tilldrar i vår tid ett allt större intresse, men 

det är inte den enda uttrycksformen. Religionen engagerar både 

förnuft, känsla och vilja. Själva drivkraften bakom religionen 

är svår att bestämma. Ibland tycks det vara en längtan efter 

helhetssyn och sammanhang, men det är också en protest mot 

meningslöshet, uppgivenhet och ondska. Religionens livstolkning 

fogar in mitt korta och obetydliga liv i ett större sammanhang, 

ett allomfattande livsmönster. Mitt livs kamp mot 

ondskan blir meningsfull även om jag inte får vara med om det 

godas slutgiltiga seger. 

Religionen uppfattas ibland som en egoistisk belöningsmo- 


”RymDSKEppET ANiARA gåR NER 

på SALLERupSSKOLANS gåRD” 

EDviN ÖHRSTRÖm, ESLÖv 1984 

ralism. Man skall låta bli att synda för att sedan få betalt ”i himlen”. 

Detta måste ha varit ett framträdande drag i den religion 

som förkunnats i vårt land eftersom så många elever i skolan 

tar denna tanke för given. När de hör talas om förlåtelse av nåd 

kan de fråga varför man i så fall skall göra gott. ”Då kan man ju 

ha lite kul – det blir ju ändå förlåtet!” kan de säga. Längre kan 

man inte komma från Sokrates tanke på att det är bättre att lida 

orätt än att själv göra det orätta. Alla religioner anser att deras 

etik i sig själv ger livet ett högre värde. Ändå kan ungdomar tro 

att kristna lever efter Guds vilja på jorden för att få betalt efter 

döden i himlen. Vilken skuld har de kristna själva för att den 

missuppfattningen har uppstått? 

iNDiviD OcH iDENTiTET 

Religionskunskap är ett internationellt ämne. Det var tidigt 

ett uttryck för den numera ofta omtalade globaliseringen. Den 

föder ett motsatt behov av att höra hemma i mindre sammanhang, 

att ha något eget som skapar gemenskap med en mindre 

grupp än jordens befolkning. Världens religioner fyller en sådan 

funktion. En del är små. De skapar i sig själva en sådan gemenskap. 

Andra är stora och inom dem bildas mindre enheter som 

kan stärka medlemmarnas identitet. Vi ser hur kristna invandrare 

lika väl som muslimer bildar egna församlingar. Syriska 

kristna har en stark gemenskap i Sverige, även om det också 

finns motsättningar inom kyrkan. Kristna från Mellanöstern kan 

ta lika kraftigt avstånd från vissa sidor av det svenska samhället 

som muslimerna från Mellanöstern. 

Denna identitet bygger på att den religiösa gruppen har en 

särart. De har vissa egna traditioner som de är medvetna om 

och stolta över. Andra är så självklara att de inte är medvetna 

för medlemmarna själva. Dessa seder framträder tydligare för 

utomstående. Religionens eller gruppens kännetecken kan 

studeras och beskrivas. Det finns vissa traditioner som utmärker 

olika religioner och underavdelningar av dessa. Därför är det 

möjligt och motiverat att tala om ”islam”. I den förut åberopade 

artikeln av Jan Hjärpe i FLRs årsbok från 2003 finns en 

rad invändningar mot detta (s. 45). Där står det att man inte 

kan ”konstatera det specifika och kännetecknande” i en religiös 

▲

på väg 3:04 | 13


tradition eller religiös gemenskap. Det går inte att ”på något sätt 

’objektivt’ konstatera vad som utgör det väsentliga”. 

Detta har varit en uppfattning bland vissa religionshistoriker. 

Det har ansetts vara ovetenskapligt att tala om ”islam” eller 

en annan religion. De påstår att man börjar ”bedriva teologi”, 

och alltså blir en normativ uttolkare av religionens innehåll 

om man försöker beskriva vad som utmärker den. ”Gränsen 

mellan deskription och normativ utsaga suddas ut” enligt Jan 

Hjärpe. Den gränsen måste naturligtvis uppmärksammas. En 

forskare som börjar avgöra vad som är ”sann islam” har gått över 

gränsen, men det utesluter inte att man kan beskriva vad som är 

typiskt för muslimer. Och om forskarna inte själva kan skilja på 

deskriptiva och normativa satser bör de väl inte alls ägna sig åt 

forskning. 

Generaliseringar är farliga men inte farligare än på andra 

områden, där man drar slutsatser om en grupp utifrån studerade 

fall. Jan Hjärpe skriver om detta: ”Det är då fråga om 

stipulativa påståenden, eller generaliseringar av vad man ibland 

eller ofta möter.” ”Stipulativa påståenden” vet jag inte vad det 

innebär, men det skulle kunna avse stipulativa definitioner och 

sådana har man alltid rätt att föra in för sin egen del, även om 

ingen annan använder orden i samma betydelse. Stipulativa 

definitioner är givetvis normerande, men bara för den som 

gjort stipulationen. Generaliseringar av vad man ibland möter 

låter äventyrligt men generaliseringar av vad man ofta möter 

förekommer på andra håll inom vetenskapen. Det förekommer 

inom både naturvetenskap och samhällsforskning. 

FÖRDjupAD FÖRSTåELSE 

Det kan alltså inte vara så farligt att försöka förstå islam genom 

att urskilja några utmärkande eller vanliga drag i dess teologiska 

tradition. Givetvis kan det inte användas för att sortera riktiga 

muslimer från andra eller att avgöra vad som är sann islam. Men 

man kan faktiskt försöka se och framhäva kännetecken till tjänst 

för lärare som skall hjälpa elever att förstå islam och muslimer. 

Där handlar det inte om att göra förutsägelser. Skolans kunskaper 

skall inte väljas ut för att ha ”prognosvärde”. De skall bidra 

till förståelsen. 

Kjell Härenstam har i Skolboks-islam beskrivit hur vanligt 

det är att läroböcker försöker fånga religionernas hela tankevärld 

i en klatschig formel. Den skall ge ett första intryck av religionen 

och sammanfatta allt som sedan skrivs. I dessa formler 

framträder en avgrund mellan islam och kristendomen. Där står 

det ofta ”Kristendomen – den utgivande kärlekens religion” eller 

något liknande som hämtats från Anders Nygrens eller andra 

kristna författares texter. Vad står det om islam? ”Underkastelsens 

religion” eller ”Blind lydnad för Allah” eller något liknande. 

Tankarna har hämtats från den västerländska forskning som 

präglats av orientalismen. Hur har det blivit så? 

Det kan finnas många förklaringar. Religionerna har 

haft olika status och uttrycken har återspeglat detta. Muslimer 

anser att Guds barmhärtighet är hans viktigaste egenskap och 

att islam utgör grunden för en rättfärdig världsordning. Varför 

återspeglas inte det i dessa komprimerade kunskapskärnor? 

En rimlig förklaring är att forskare inte velat eller vågat skriva 

något om ”islam”. De har sysslat med enskilda muslimer i olika 

sammanhang och försökt beskriva dem så korrekt att kunskaperna 

kan få prognosvärde, men inte försökt ge överblick eller 

sammanhang genom att generalisera och beskriva drag som 

utmärker så många muslimer att de kan anses vara typiska för 


islam. Läroboksförfattarna har lämnats i sticket. Ingen har hjälpt 

dem till formuleringar som kan ersätta de gamla schablonerna 

från kolonialtiden. 

Det kan inte vara farligare att beskriva islam än att beskriva 

socialdemokratin. Den finns i olika former. Den förändras fortlöpande. 

Enskilda medlemmar tycker inte alltid som partiledare 

eller partiprogram. Men de som talar om till exempel socialdemokratin 

i Tony Blairs tappning gör ju inte några normativa 

uttalanden. Skulle de säga att Blair inte är en ”riktig” socialdemokrat 

har de gått för långt men det finns mycket att göra 

innan dess. På samma sätt kan historiker uttala sig om en epok 

och försöka fånga in dess utmärkande drag genom en övergripande 

beskrivning. Det är naturligtvis farligt att generalisera om 

perioder som ”romantiken under 1800-talet” men det blir inte 

normativt bara för att det är en omotiverad generalisering. 

mOTbiLD TiLL mEDiAbiLDEN 

Därför skulle jag önska att religionskunskapen i skolan inriktade 

sig på att försöka få eleverna att förstå hur företrädare för olika 

religioner upplever sin egen religions särart och hur detta 

påverkar deras upplevelse av identitet och gemenskap genom 

religionen. För att få en bild av denna särart är det viktigt att 

söka hur och vad de uppfattar som typiskt för religionen. Den 

uppfattningen kan kompletteras med det som en utomstående 

urskiljer som karakteristiskt. Stoffet till denna undervisning kan 

hämtas från olika källor. Heliga texter är viktiga, även om alla 

vet att de inte styr allt i religionen. Den teologiska traditionen 

är givande att studera. Nutida teologer eller företrädare kan 

ge en bild av nutida förkunnelse. Allt detta kan förenas till en 

föreställning om religionens särart. 

Den bilden kan utgöra ett viktigt korrektiv till mediernas 

bild. Varför anser många svenskar i dag att islams Gud är mer 

dömande och mindre förlåtande än kristendomens? Varför tror 

man att krig och kvinnoförtryck är mer påbjudet av islam än av 

kristendomen? Varför tror man att islam uppmuntrar självmordsbombare 

genom att utlova 72 jungfrur i Paradiset som 

belöning? Allt detta förekommer bland muslimer men varför 

tror man att det är typiskt för islam? Kanske beror det på att det 

inte finns några andra bilder att tillgå. Forskarna har inte försett 

lärarna med några alternativ. Medierna måste ligga i fas med 

fördomarna eftersom de arbetar kommersiellt. 

Skolan är den enda informationskanalen i samhället som 

inte arbetar under kommersialismens villkor. Om inte skolan 

erbjuder alternativ blir det mediernas bilder som bestämmer 

föreställningarna i folkdjupet. Därför måste man också 

vara försiktig med att låta medierna direkt eller indirekt styra 

utformningen av skolans undervisning. Tidningen i skolan är 

ett utmärkt projekt som kan lära eleverna hur starkt medierna 

vinklar sin framställning för att inte avvika på ett stötande och 

störande sätt från etablerade fördomar. När eleverna själva väljer 

uppgifter är de ofta redan påverkade av medierna. Skolan måste 

få dem att ägna sig åt det som de inte visste att de var intresserade 

av. Då öppnas nya vyer och perspektiv. De kan leva sig in 

i nya tankevärldar som ger upphov till fördjupad förståelse för 

andra – och för dem själva. 

■ 

christer hedin

ALMQVIST & WIKSELL ÄR ETT FÖRLAGSNAMN I LIBER AB 

SO •Serien 

– en helt ny SO •Serie 

från Almqvist & Wiksell för skolår 6–9. 

Idén till SO •Serien 

föddes i klassrummen. Vi lyssnade, frågade, 

testade – inte bara en gång, utan om och om igen för att förstå 

hur vi skulle göra det rätta läromedlet. Vi handplockade en 

grupp engagerade lärare och experter med lust och talang för 

att skriva. Sedan följde en kreativ process under två år med 

gemensam redaktion för alla ämnen och grupparbeten med 

författare, redaktörer, formgivare, bildredaktörer, tecknare och 

faktagranskare i huvudrollerna. Resultatet är ett SO-läromedel 

Vill du veta mera? 

Kontakta vår läromedelsinformation 

Tel 08-690 93 10, Fax 08-690 94 58 

e-post inga-lill.eklund@liber.se 

Postadress Liber AB, 113 98 Stockholm 

Beställ från vår kundtjänst 

Liber Distribution, 162 89 Stockholm 

Tel 08-690 93 30 

Fax 08-690 93 01 eller 690 93 02 

e-post kundtjanst.liberab@liber.se 

eller direkt på www.liber.se 

utan en massa spretiga utvikningar, med ett väl avgränsat innehåll 

som passar de flesta lärare och elever. 

SO •Serien 

täcker in skolåren 6-9 i ämnena geografi, historia, reli- 

gion och samhällskunskap. Välj mellan årskursböcker eller en 

samlad ämnesbok. Samtliga böcker, inklusive lärarboxar till varje 

ämne, finns framme i början av 2004. 

Beställ gärna SO •S 

tidningen (R0311-028) och läs mer om årets 

läromedlesnyhet. 

på väg 3:04 | 15

ANN HEbERLEiN 

Mänsklighet 

och sexualitet 

Alla vuxna som genom sitt arbete kommer i kontakt med 

barn och ungdomar har en möjlighet och ett ansvar att ge en 

motbild till den sexualiserade kulturen, skriver Ann Heberlein, lärare 

och doktorand i etik vid Centrum för Teologi och Religionsvetenskap vid 

Lunds universitet samt författare till boken Den sexuella människan. 

Etiska perspektiv, Studentlitteratur 2004. Vi kan inte skydda våra barn 

från världen, men vi kan nyansera deras bild av den. 

den regniga sommar som gått har jag ägnat åt att skriva 

avhandling, lägga kullersten och undervisa på en sommarkurs. 

Sommarkursen hölls vid Centrum för Teologi och Religionsvetenskap 

i Lund och temat var Sexualitet och makt – etiska 

perspektiv. Över sjuttio studenter med olika bakgrund deltog 

vilket gav spännande och givande diskussioner vid seminarieövningarna. 

En hel del av studenterna var blivande lärare, 

vilket jag tycker är extra roligt. Jag är nämligen övertygad om 

att frågor som på olika sätt rör människans sexualitet är oerhört 

viktiga att fundera på för lärare – och för alla andra som arbetar 

med och för människor. 

Hur du betraktar människans sexualitet och hennes rätt att 

uttrycka den – eller att inte uttrycka den – är i grunden en fråga 

om hur du ser på människans värde. Mänsklighet och sexualitet 

hör ihop – man kan tala om den sexuella människan liksom vi 

kan tala om den intellektuella eller religiösa människan. WHO 

skriver i sin definition av sexualitet från 2002 att ”sexualiteten 

är en central aspekt i människans liv, genom hela livet”. Sexualiteten 

är en viktig del i det mänskliga livet och i individens 

identitet – men naturligtvis inte den enda. Den sexualiserade 

kultur vi lever i idag tycks sända budskapet att sexualitet är ett 

överordnat värde. Människan är framförallt sexuell. Med hjälp av 

den tesen skrivs filmmanus, konstrueras dokusåpor, säljs varor 

och produceras nya popstjärnor. 

Jag, som är vuxen väljer att inte se på Big Brother och 

Paradise Hotel. De gånger jag har sett det tycker jag att det är 

häpnadsväckande att någon frivilligt ställer upp och är med, 

men jag tar ingen skada av det. Jag sorterar bort hundratals sex 

SPAM i veckan. Jag rycker på axlarna åt larvig reklam, fnyser åt 

annat. De flesta vuxna kan sortera. Det kan inte våra barn och 

tonåringar. Många har föräldrar som samtalar med dem – men 

de som inte har det, vem skall hjälpa dem att sortera? Under den 

tidigare nämnda sommarkursen togs pornografi, reklam, musik 

och mode flera gånger upp som de ”stora bovarna” i sammanhanget. 

Studenterna var överens om att dessa aktörer gemensamt 

bidrar till att skapa felaktiga och destruktiva föreställningar om 

sexualitet hos unga människor. Föreställningar som kan leda 

till känslor av att inte duga, av att vara maktlös och värdelös. 

Föreställningar som kan göra det svårt att se sina egna och 


andras gränser. Föreställningar som i kombination med andra 

omständigheter kan leda till övergrepp. 

I Värdegrundsboken från skolverket räknas ett antal värden 

upp som utmärkande för värdegrunden, och bland dessa finns 

”aktning och respekt för varje människas egenvärde”, ”människolivets 

okränkbarhet”, ”individens frihet och integritet” 

samt ”jämställdhet mellan män och kvinnor”. Då andra krafter 

så uppenbart bidrar till att dessa värden inte förverkligas bör 

skolan bemöta den sexualiserade kulturens budskap. För barn 

och ungdomar som är i färd med att erövra sin sexualitet är 

massmedias budskap svåra att hantera. Vem talar om känslor, 

osäkerhet och kärlek? Vem talar om synen på män och kvinnor? 

Och varför talar ingen om ansvar – om att ta ansvar för sin egen 

sexualitet i relation till andra? Alla vuxna som genom sitt arbete 

kommer i kontakt med barn och ungdomar har en möjlighet 

och ett ansvar att ge en motbild till den sexualiserade kulturen. 

Vi kan inte skydda våra barn från världen, men vi kan nyansera 

deras bild av den. 

Många upplever att sexualitet är ett ämne som det är svårt 

att närma sig, kanske för att det känns väldigt intimt. Sexualitet 

är ett ämne som berör, ett område av det mänskliga livet som 

alla har erfarenhet av. Trots, eller kanske på grund av, att sexualiteten 

tillhör människans privata sfär har filosofer, psykologer, 

teologer, medicinare och andra i hundratals år ägnat sig åt att 

på olika sätt försöka reglera den. Man har funderat kring vad 

som är normalt och vad som är avvikande, kring manligt och 

kvinnligt, kring barnalstring, varnat för masturbation och 

homosexualitet och så vidare. 

iNDiviD OcH SAmHÄLLE 

Samtidigt som sexualiteten tillhör människans privatliv, och 

borde vara hennes egendom, är den på olika sätt reglerad och 

föremål för samhällets intresse. Detta hänger naturligtvis samman 

med att sexuella aktiviteter ibland leder till resultat, det 

vill säga barn. Graviditeter blir till barn, och dessa barn skall 

tas om hand på bästa sätt. Under lång tid har äktenskapet och 

kärnfamiljen betraktats som det optimala alternativet och därför 

har äktenskapet haft en privilegierad ställning både i kyrka och 

samhälle. Riktigt så är det inte längre, varken i kyrka eller sam-

hälle, och det har med en förändrad syn på sexualitet att göra. 

Jag beskriver sexualitetens uppgift och innehåll som 

trefaldig, bestående av komponenterna reproduktion, lust och 

intimitet. Samtliga komponenter behöver inte – och gör det sällan 

– finnas samtidigt, men de är alla oundgängliga delar av den 

mänskliga sexualiteten. I reproduktion innefattas konception, 

graviditet och förlossning. Med lust avses driftstillfredställelse, 

men också ömsesidighet; glädjen i att upptäcka partnerns lust. 

Den fysiska intimiteten mellan två människor uttrycker ömhet, 

ömsesidighet och sårbarhet. Under historiens gång har dessa 

olika komponenter betonats olika mycket i olika tider och i 

olika traditioner vilket fått konsekvenser för exempelvis synen 

på könsroller, homosexualitet, föräktenskapligt sex och masturbation. 

Under århundraden har den kristna kyrkan framförallt 

betraktat sexualitet och dess funktion som reproduktiv. Barn 

skall tillverkas och födas, skapelsen skall fyllas. I samtida kristen 

teologi beaktas emellertid även sexualitetens funktion som ett 

uttryck för kärlek, intimitet och gemenskap mellan individer. 

Det förändrade synsättet leder till ny praxis, och öppningar för 

nya sätt att leva även inom de kristna samfunden. 

Vårt samhälle präglas idag av en livsåskådningsmässig 

pluralism, vilket får återverkningar även på det här området. 

Familjebildningar är inte homogena, och familjer kan se ut på 

många sätt. Barn växer upp i miljöer som präglas av olika typer 

av livsåskådningar och attityder i frågor som rör den mänskliga 

sexualiteten och samlevnaden. I århundraden har Sverige 

präglats av kristendom och de uppfattningar och idéer som finns 

i den kristna traditionen. Idag lever cirka 250 000 människor 

med muslimsk bakgrund i Sverige, islam är utan tvekan vår 

största invandrarreligion. Inte minst i mötet mellan islam och 

”det svenska” ställs frågor om sexualitet på sin spets. 

Inom islam är grundsynen på sexualitet positiv – kärleken 

mellan man och kvinna är en gåva från Gud och samlaget lovprisas. 

Detta avser dock bara endast sex inom äktenskapet och 

heterosexuella aktiviteter. All annan sexualitet anses vara mot 

Guds vilja och därmed felaktig. 

Islam är starkt inriktat på sociala frågor och det är säkert en 

anledning till att familjen tillmäts ett så högt värde. Kollektivet 

är överordnad individen, familjen överordnad den enskilde. Du 

är ingen utan din familj. Många vittnar om att de muslimska 

värderingarna blir viktigare i mötet med det som uppfattas 

som ”svenskt” – många muslimer upplever sig främmande och 

frågande framförallt inför ”svenskarnas” sexualmoral. Då blir 

det viktigt att stärka sin egen identitet och avgränsa sig från 

den andre genom att vara noga med föreskrifter och regler. I 

sammanhanget är det värt att påpeka att alltför få muslimer har 

personlig kontakt med etniska svenskar. På grund av samhällets 

segregering bildar de sin uppfattning av den svenska sexualmoralen 

utifrån tv-serier, löpsedlar och det fåtal svenskar som bor 

i Rosengård och liknande. Naturligtvis finns det schatteringar 

inom islam med olika uppfattningar i sexualetik, exempelvis 

feministiska grupper och homosexuella muslimer. 

LÄRARE OcH ELEv 

Vår pluralistiska och komplexa samtid ställer stora krav på dem 

som arbetar med undervisning i skolan – inte bara på ämneskunskaper, 

utan även som reflekterade medvandrare. Undervisning 

är inte bara förmedling av kunskap. Undervisning är också 

möten, mellan människor, tankar, viljor och idéer. Att förmedla 

kunskap är självklart skolans huvuduppgift, men att värna varje 

Hur reagerar jag om en ny elev 

visar sig ha två pappor? Vad säger 

jag till Karl som tycker att ”fulla 

tjejer med kort kjol som blir våldtagna 

får skylla sig själva”? 

människas egenvärde, människolivets okränkbarhet, individens 

frihet och integritet och verka för jämställdhet mellan könen är 

en nog så viktig uppgift. Dessa värden blir konkreta inte minst 

i lärarens eget bemötande av sin elev, möten som kan bekräfta 

eller förneka individen framför dig. Att få vara en individ är 

grunden för lärande. Endast subjekt tänker. Det kan uppstå 

situationer där ett värde sätts på spel eller två värden står emot 

varandra – eller då jag upplever att jag inte klarar av att leva upp 

till förväntningarna. Hur gör jag då? 

Hur skall jag hantera att muslimska Sara inte får vara med 

i undervisningen i sexualkunskap? Hur reagerar jag om en ny 

elev visar sig ha två pappor? Vad säger jag till Karl som tycker 

att ”fulla tjejer med kort kjol som blir våldtagna får skylla sig 

själva”? Hur hanterar jag ett förtroende från femtonåriga Anna 

– bör jag berätta för hennes föräldrar att hon blivit gravid och 

gjort abort? 

Jag tror att man måste börja med sig själv: var står jag i de 

här frågorna? Vad anser jag? Och varför? Vad anser jag om manligt 

och kvinnligt? Om livets början? Om heterosexualitet och 

homosexualitet? Vad tycker jag är normalt och vad anser jag är 

avvikande? Och varför? Var finns mina fördomar? Först när man 

blir varse det, kan man möta andra människor på allvar. 

ann heberlein 

på väg 3:04 | 17

mARiANNE wEimER OcH KATARiNA bERg cEDERgREN 

Lärare följer sin egen kursplan 

eller 

vilken kursplan följer lärare? 

vi är två lärarstudenter som har skrivit en c-uppsats om 

hur skolverkets kursplaner appliceras i det praktiska arbetet. Kursplanerna 

är bindande föreskrifter och uttrycker de krav som staten 

ställer på utbildningen i alla ämnen. Vi koncentrerade oss på religionskunskapsämnet 

eftersom vi anser ämnet viktigt då vi lever i ett 

mångkulturellt och föränderligt samhälle. För att få en bakgrund 

till hur kursplanerna är menade att fungera, intervjuade vi två av 

skolverkets ansvariga för kursplanernas utformning. Dessutom 

intervjuade vi två av skolverkets ämnesexperter som skrev texter 

till kursplanen i religionskunskap. För att få syn på hur kursplanerna 

tolkas och i vilken form undervisningen i religionskunskap bedrivs 

intervjuade vi sex lärare på mellanstadiet, två rektorer samt tre 

elevgrupper i olika skolor. Vi intervjuade även en politiker. Som litteratur 

använde vi oss bl.a. av Per Måhls bok Vad krävs nu. 

LÄRARNA SÄTTER RE-ÄmNET i SKuggAN 

Vår undersökning visar att religionskunskap inte är ett ämne 

som prioriteras. Det är uppenbart att detta ämne står i skuggan 

av svenska, matematik och engelska. Vi har också funnit att det 

allmänt brister i kunskapen om hur kursplanerna skall fungera. 

Enligt de vi intervjuat på skolverket skall inget ämne särställas 

i skolan. Eftersom svenska, engelska och matematik är behörighetsgrundande 

till gymnasieskolan väljer många lärare att 

lägga fokus på dessa. Att det finns nationella prov i dessa ämnen 

är ytterligare en förstärkning till att de anses som viktigare än 

andra ämnen. 

Kursplanernas intention är att man skall arbeta ämnesintegrerat, 

alltså väva samman flera ämnen. Vår övertygelse är att 

man kan träna många färdigheter genom religionskunskapsämnet. 

Vi uppfattar det som att ämnesintegrering bara genomförs i 

vissa delar av undervisningen, vilket inte är meningen. 

Vi tycker det är märkligt att svenska, engelska och matematik 

får fortsätta att vara de ämnen som lärare fokuserar på när de 

vi talat med på Skolverket sa att alla ämnen har samma tyngd 

och värde. Kunskaper som saknas i andra ämnen än svenska, 


I slutet av lärarutbildningen gör de blivande lärarna ett 

examensarbete 10p. Detta skall vara ett undersökande arbete 

med didaktisk inriktning. Dessa arbeten är ett rikt material som 

belyser skolan och undervisningen på olika sätt. 

RoL bad två nyexaminerade lärare, Marianne Weimer och 

Katarina Berg Cedergren från Högskolan på Gotland, som bl.a. har 

specialisering religionskunskap att redogöra för sitt examensarbete. 

Artikeln är väl värd att läsa och begrunda för alla religionskunskapslärare. 

stefan myrgård 

engelska och matematik är näst intill omöjliga att ta igen enligt 

ämnesexperterna. De sa också att många av eleverna som saknar 

tillräckliga kunskaper i SO-ämnen avbryter sina studier i förtid, 

eller får övergå till individuellt program. Om detta är sant, 

måste lärare ute i skolvärlden bli medvetna om detta! 

LÄRARNA pLANERAR iNTE FÖR ETiK OcH LivSFRågOR 

Uppnåendemålet som innefattar etiska samtal tangerar 

värdegrundstexten, vilket gör att alla borde vara medvetna 

om tyngden i detta mål. De lärare vi har intervjuat, har inte 

regelbunden planerad tid för etik och livsfrågor, vilket vi ser 

som en stor brist. Vi anar att en del lärare har olika typer av 

etiska samtal och kompissamtal, men att man inte relaterar detta 

till religionskunskapsämnet. Varför schemalägger man inte tid 

för dessa delar av undervisningen? Enligt våra ämnesexperter 

uppfattar många lärare religionskunskap som ett känsligt ämne. 

Lärarna uttryckte dessutom att det inte går att utvärdera i ämnet 

religionskunskap, vilket vi tycker är anmärkningsvärt. Hur kan 

man veta att eleverna nått målen om man inte utvärderar? De 

flesta lärarna tar bara upp livsfrågor när något inträffar som föranleder 

det. Om man gjorde likadant överlag i skolan, så kanske 

man inte behöver planera matematik och svenska heller?! Det är 

vår uppfattning att vi som professionella pedagoger måste kunna 

förbereda barn på svåra och känsliga saker som kan inträffa i 

livet. Dessutom ställer vårt mångkulturella och föränderliga 

samhälle krav på kunskap, förståelse och förmåga att göra etiska 

ställningstaganden. 

åTgÄRDSpROgRAm, mEN i viLKA ÄmNEN? 

Enligt Måhl skall åtgärdsprogram upprättas i alla ämnen, och 

man skall skriva olika typer av program beroende på vilka, och 

hur många ämnen det handlar om. Av de personer vi intervjuat 

på skolorna är det ingen som skriver åtgärdsprogram i något 

annat ämne än svenska, engelska och matematik. Formuleringen

Det är vår uppfattning 

att vi som proffesionella 

pedagoger måste kunna 

förbereda barn på svåra och 

känsliga saker som kan inträffa 

i livet. Dessutom ställer vårt 

mångkulturella och föränderliga 

samhälle krav på kunskap, 

förståelse och förmåga att 

göra etiska ställningstaganden. 

”skall” i kursplanerna medför att läraren måste ge eleven möjlighet 

att uppnå målen i år 5 i samtliga ämnen. Om någon elev 

inte uppnår målen skall åtgärdsprogram skrivas, enligt grundskoleförordningen, 

och ansvaret för detta är rektorns. 

REKTORN TAR iNTE SiTT ANSvAR 

Enligt skolverkets ansvariga och våra ämnesexperter har rektor 

ansvar för den pedagogiska verksamheten, i sin roll som chef 

och pedagogisk ledare. De rektorer vi talat med säger att de delegerar 

det pedagogiska ansvaret till lärarna. 

Den politiker vi talade med ansåg att det inte är rektorns 

uppgift att veta vilka mål som skall uppnås i varje ämne, vilket 

vi anser ytterst märkligt. Hur kan rektorn då ha överblick över 

hur väl eleverna klarar kraven i uppnåendemålen. Vi tycker det 

är anmärkningsvärt att de rektorer vi talat med inte vet vad som 

står i kursplanerna i de olika ämnena och vilka uppnåendemål 

som finns. De har heller ingen uppfattning om hur mycket eller 

vilken typ av religionskunskapsundervisning som bedrivs på 

skolorna. 

vAD bETyDER EgENTLigEN ORDET KÄRNÄmNEN? 

I de arbetsplaner vi sett har inte religionskunskap uppmärksammats 

särskilt, utan man har mestadels målformuleringar för de 

så kallade kärnämnena, dvs svenska, engelska och matematik. 

Noterbart är att kärnämnen på gymnasiet är de ämnen som är 

obligatoriska för alla elever: svenska, matematik, engelska, idrott 

och hälsa, estetisk verksamhet, samhällskunskap, religionskunskap 

och naturkunskap. Som vi tolkar detta är alla ämnen på 

grundskolan kärnämnen, eftersom samtliga ämnen är obligatoriska 

utifrån kursplanernas intention. På grundskolan är 

det endast tre ämnen som betecknas kärnämnen av lärare och 

rektorer som vi har intervjuat. Även våra politiker på Gotland 

använder beteckningen kärnämnen på svenska, matematik och 

engelska då man utvärderar dessa ämnen. 

gAmLA KuRSpLANER STyR 

Ett par av lärarna vi intervjuat har ingen religionskunskap över 

huvud taget, medan de andra tar upp världsreligionerna endast 

i år 6, trots att det finns mål att uppnå i år 5. Många lärare har 

troligen inte förstått mål- och resultatstyrningen, utan de gör 

som de alltid har gjort. Flera av lärarna säger att mycket av planeringen 

”sitter i väggarna”. Den politiker vi intervjuat säger att 

det är Lgr 80 som genomförs nu. Den läroplanen var detaljstyrd 

och enligt den togs världsreligionerna upp i år 6. Förordningsmässigt 

är det inte möjligt att skjuta på viss undervisning, t.ex. 

religionskunskap, till senare läsår, enligt skolverket. 

Enligt Skolverket gjordes målen om för att lärare skall 

kunna välja eget stoff för sin undervisning, så att kunskapsmassan 

i landet blir stor. En av rektorerna sa att läromedlen styr 

undervisningen. En lärare sa att det inte finns något bra läromedel 

i religionskunskap, medan skolverkets ansvariga säger att det 

stora stoffutbudet gör att lärarna känner att de inte hinner med. 

Lärarna har inte förstått att de kan välja ut stoff som passar deras 

elever, och att de inte behöver beröra allt. Skolverket säger att 

om styrdokumenten uppfattas som för svåra medför det att läroböcker 

tar överhand i undervisningen och leder till likformighet 

vilket inte är bra. De säger också att de öppna skrivningarna i 

målen ställer höga krav på lärarens profession. 

SLuTORD 

Är det så här skolans verklighet ser ut överallt? I så fall anser vi 

att det är en skrämmande bild av en organisation som inte fungerar? 

Hur kan lärare få fortsätta i samma gamla spår, utan att 

någon reagerar? Av vårt material kan vi utläsa att kursplanerna 

inte används som det styrdokument det är. Kommunerna borde 

se över verksamheten och ge alla berörda utbildning i styrdokumentens 

innehåll och tillämpning. Lämpligt vore då om de såg 

till att uppdatera sig själva först! 

marianne weimer och katarina berg cedergren 

Redaktionens tankar 

Detta är en rapport från verkligheten i alla fall den verklighet 

som undersökts i denna rapport. Flera andra undersökningar 

visar en motsvarande bild vilket ger upphov till oro. 

RoL välkomnar liknande undersökningar och rapporter från 

den komplexa verklighet som skolan utgör. 

Medverka i nästa nummer 

av RoL! 

Manusstopp är den 15 oktober! 

Skicka Ditt bidrag till 

Sven-Göran Ohlsson 

Djupadalsvägen 18, 

241 36 Eslöv 

stefan myrgård 

på väg 3:04 | 19

AmANi EL- ALi 

”Den muslimska kvinnan” 

– jag finns i klassrummet! 

En generalisering som ständigt möter religionsläraren 

är ”den muslimska kvinnan”. Men vem är hon 

egentligen? Det är lätt att prata om henne, om 

hennes problem och svårigheter. 

för de många unga kvinnor med invandrarbakgrund i 

islamiska kulturområden kan generaliseringarna bli nog så 

besvärande, även i klassrummet. Amani El-Ali, med rötter 

i Libanon, 19 år och student våren 2004 på det samhällsvetenskapliga 

programmet på Knut Hahnskolan i Ronneby, 

tog tag i frågan under sina gymnasiestudier, bl.a. genom ett 

projektarbete. Hon berättade också personligt och öppet 

vid en fortbildningsträff för lärarkollegiet hur hon upplevde 

sin situation, sin släkt och familj. Hon berättade att hon 

tycker om sina föräldrar, sina släktingar, sitt Libanon och 

sin religion och traditioner samtidigt som hon blivit en del 

av det svenska samhället. Egentligen ganska oproblematiskt, 

självklart och naturligt. Men hennes huvudbudskap 

gick inte att ta miste på: jag är inte förtryckt! Hon låter här 

Religion och Livsfrågor ta del av det hon bl.a. berättade och 

som hon gärna vill förmedla vidare till andra lärare, elever 

och skolor – ett inifrånperspektiv där hon upplever sin 

religion som rättvis och för jämställdhet men… 

bengt arvidsson 

som arabisk- muslimsk tjej känner jag mig träffad av 

generaliseringarna av den muslimska invandrarflickans situation. 

Jag är fruktansvärt trött på att i media alltid få se och höra den 

svartmålande bilden av islam och den muslimska kvinnan. 

Trött på att alla har åsikter om religionen utan att egentligen 

veta något om den. För att ta reda på vad ungdomar anser om 

den muslimska kvinnan så gjorde jag en liten enkätundersökning 

på Malmö Latinskola. Gymnasieelever som gick tredje 

året fick svara på mina frågor. På skolan finns en blandning av 

svenska ungdomar och invandrarungdomar. ”Anser du att den 

muslimska kvinnan är förtryckt?” och ”Varifrån har du fått din 

kunskap?” var frågor som fanns med på enkäten. Resultatet blev 

inte särskilt överraskande för min del. Förtryckt, har ingen åsikt 

och är inte jämställd ansåg de flesta om henne. Det som förvånade 

mig var att de flesta hade skrivit att de inte vet mycket om 

henne. Ändå anser och har de en bild av att hon är förtryckt. 

Det är här massmedierna kommer in och spelar sin stora roll 

och ger ungdomarna en negativ bild, som om massmedierna 

medvetet vill skada islam. Det är inte så konstigt att ungdomar 

och övriga får en negativ bild av islam när det mesta de ser på 

TV-skärmarna och läser i tidningarna ger en svart och dålig bild 

av islam. Varför är det ofta så att när en dokumentär om islam 

visas på TV så är det i Afghanistan där vissa kvinnor inte kan 

läsa eller skriva, är hemmafruar, inte har yrkesarbete och inte får 


gå ut? Visst är denna bild tyvärr sann tack vare talibanerna och 

deras fruktansvärda tolkning av Koranen. Men en bok har både 

en fram- och en baksida. Varför visas inte den positiva sidan 

som den negativa? Hur ofta visas en dokumentär om den arbetande, 

framgångsrika arabiska muslimska kvinnan? Det är inte 

så att de inte finns. De finns och är många, många inom politik, 

försvar, design, mode, journalister, nyhetssändare, skådespelare 

m.fl. Listan är lång. Och inte att glömma de modiga, självständiga 

beduinkvinnorna som kämpar för att försörja sin familj. 

Behandlar männen dem illa så kör de ut dem eller ger sig av 

med barnen. Att de bor i öknen och är beslöjade gör att många 

också tror att de är förtryckta och inte utbildade. Var syns alla 

dessa framgångsrika muslimska kvinnor? Visst, de syns hos oss i 

våra länder, men jag skulle vilja visa omvärlden att vi har starka 

ibland också beslöjade kvinnor (vilket inte är något hinder 

för karriär och inte symbol för förtryck som många anser). 

Samtidigt med en karriär ute på arbetsmarknaden lyckas dessa 

kvinnor också med barn och familj. Att dra alla över en kam och 

säga att alla muslimska kvinnor är förtryckta är orätt. Islam är 

en religion som i historien gav kvinnan rättigheter. En muslimsk 

kvinna har rätt till utbildning, arbete, karriär, att utvecklas och 

har ett ”eget jag”. Islam är också en kvinnoreligion. Den som 

följer detta och ger kvinnan rätt till detta är en riktig muslim, 

och allt och alla som påstår något annat strider mot islam. Felet 

idag är inte på själva religionen utan på dem som tolkar den och 

på kulturerna man har burit med sig genom åren. Om detta 

skriver Maria Selin Fjellström, en kunnig och objektiv journalist 

i sin artikel Muslimska kvinnor är starka och stolta. 

Idag förekommer förtryck överallt i världen, även i Sverige. 

Kvinnor misshandlas, våldtas, har inte lika lön som männen och 

kanske är det långt kvar till en kvinnlig statsminister. Är inte 

detta förtryck? Nämns religionen i dessa fall? Nej, men när det 

gäller muslimer görs det. Undrar varför? Förtryck förekommer 

överallt men på olika sätt. 

Om nu islam är en förtryckande, mörk och orättvis religion, 

varför och åter varför konventerar fler och fler kvinnor i Sverige 

och i övriga världen till denna religion? Personligen tror inte jag 

att en kvinna väljer själv i dessa fall vägen till förtryck. Eller har 

jag fel? Nej, hon upplever som jag en religion som är rättvis, 

jämställd och barmhärtig och som man väljer vägen till med 

en stark glädje och med ett ansikte upphöjt mot det oändliga 

ljuset… 

amani el- ali

på väg 3:04 | 21

uLLA STåLSTEDT gHOSE 

Tryggheten i livet 

Efter att ha arbetat i Hjällbo under ett kvartsekel, bytte jag skola och 

hamnade i en betydligt svenskare omgivning. Mycket blev annorlunda. 

Som religionslärare blev det en stor förändring. Från att vara omgiven av många 

djupt troende barn, var jag nu i ett klimat, där väldigt få hade en personlig tro. 

från att bli innesluten i elevers kvällsböner, så jag skulle 

komma till tro och slippa hamna i helvetet, var nu både kunskapen 

om och intresset för religion betydligt lägre. Naturligtvis 

fanns ändå intresset för livsfrågor och aptit på kunskap om 

världen utanför, fast på ett mer förutsättningslöst sätt, och på 

en ofta lägre nivå. Men vad är det då, som är viktigast för dessa 

mestadels svenska medelklassbarn i Olofstorp, i Göteborgs 

utkant? Det fick de i hemuppgift att tänka igenom och också 

ställa som fråga till sin närmaste omgivning. Det kom in en 

massa svar. I Hjällbo hade majoriteten svarande varit muslimer. 

Här kom det med en muslim. Vem är det, undrade jag och fick 

till svar att det var ”handlarn”. Också detta en bild av Sverige 

idag. Mer av resultaten följer nedan. 

NågRA SvAR 

Åttorna har haft i uppgift att fråga minst fem olika personer: 

– Vad är grunden/tryggheten i livet för dig? Ungefär – vad finns 

kvar, när allting börjar gunga och är krisigt? 

Alla gjorde inte uppgiften, men ungefär 150 svar kom in. 

Här kommer citat från dem. Ett svar kan ha kommit i många 

liknande variationer. Mer om det på slutet. 

– Viktigast är familjen. Man kan inte klara sig utan den. 

– Mamma och pappa. De vet allt om mig. 

– Mina barn är min absolut största trygghet. 

– Vännerna är viktigast. Man känner sig trygg, 

när man är med dom. 

– Vännerna, fotboll och Frölunda. För man blir glad 

och lycklig av dem. 

– Utan stödet från min familj, skulle jag inte klara mig. 

– Man blir olycklig om man inte har en familj. 

– Utan min syster skulle jag vara fattigare. 

– Människor man älskar och litar på, för det 

blir fattigt utan dem. 

– Jag känner mig trygg och säker, när jag är med mina kompisar, 

för jag vet att jag kan säga vad jag vill, utan att det kommer ut. 

Jag kan bete mig hur jag vill, vara barnslig eller sur och ändå 

gillar de mig. 

– Ärlighet är viktigt i livet. Då kommer man långt. 

– Kärlek är det finaste som finns. 

– Trygghet är när jag är med sådana som jag älskar och som älskar 

mig. 

– Familjen och min pojkvän. 

– Musiken är grunden till alla mina framgångar! 

– Jakten är mitt liv och jag vill inte leva utan den. 

– Mitt företag är nästan som mitt andra hem. 

– På jobbet känner jag mig trygg. 


– Arbetet, för det ger en stadig inkomst. 

– Kompisarna på jobbet betyder jättemycket för mig. 

– Jobbet är oerhört viktigt för mig, det är min trygghet. 

– Utan en bra hälsa, kan man inte känna sig trygg. 

– Våra djur är min trygghet. 

– Hästarna och min familj. 

– Hästarna är mina bästa vänner. 

– Kunskap! Man klarar sig ifrån problem, 

om man har kunskap. Man skall lära sig mer om allt. 

– En utbildning behöver man för att bli trygg, 

så man har något att luta sig tillbaka mot. 

– Fritiden är viktigast. (Olika bollsporter fick enstaka röster.) 

– Friheten är viktig. 

– När man är fri kan man välja det man vill. 

– Att leva i ett land, där det är fred. 

– Glädje och skratt är min trygghet. 

– Tryggheten i livet är att våga lyssna till sig 

själv och sina egna behov. Att våga stanna 

upp och ta tag i sina tankar och följa dem. 

– Min dator är väldigt viktig. 

– Jag har ingen speciell grund i livet. 

Eller så är det bara att jag inte vet. 

– Tryggheten är PENGAR. Pengar löser allt. 

– Utan en bra ekonomi, har man ingen trygghet. 

– Mitt hem är min trygghet. 

– En tro är grunden. 

– Min religion gör mig trygg. 

– Gud är grunden. Han har gett mig familjen och kärleken. 

– Det är Gud som har fört in mina vänner i mitt liv. 

– Det är skönt och tryggt att veta, att livet 

fortsätter efter döden. 

Och hur fördelade sig svaren? Ganska nära hälften, eller snarare 

lite över hälften av alla svar handlade om vänner och familj. 

Sedan fanns det ingen klar andraplats. Religion och pengar, 

arbete och husdjur, samt hälsa fick ganska många röster var. 

De kategorierna tog ungefär en tredjedel av svaren. Resten var 

ganska enstaka svar, förutom fritid, som hamnade lite mittemellan 

enstaka och ganska många. 

De intervjuade var barn, tonåringar, vuxna och gamla 

människor, allt från tre år till nittioårsåldern och jämt fördelade 

könsvis. 

Så nu vet vi lite om vad som är tryggheten i livet för åttorna 

i Bergums skola och deras närmaste omgivning. 

Skulle vara roligt med några insändarkommentarer till nästa 

nummer av tidningen. 

ulla stålstedt ghose

Välkommen till en fortbildnings- 

och inspirationsdag på temat 

bARNKONvENTiONEN i 

SKOLA OcH SAmHÄLLE 

Fredagen den 1 oktober 2004 kl 9.30–16.00 

på Överås, Danska vägen 20, i Örgryte i Göteborg! 

pROgRAm 

09.00 Samling – kaffe. 

09.25 Välkommen 

– FLR:s ordförande Olof Franck. 

09.30-12.00 Sisyfosarbete och guden Ares. 

Barnkonventionen och yrkesetik i skolan. 

Fil. dr. Kristina Bartley, Göteborg. 

Samtal och diskussion i anslutning till 

föreläsningen. 

12.00-13.00 Lunch 

13.00-15.30 Mötet med alla barn. Barnkonventionen 

som värdegrund i pedagogiskt arbete 

Prof Siv Fischbein, Stockholm och lärare 

Olle Österberg, Stockholm. 

Samtal och diskussion i anslutning till 

föreläsningen. Kaffe. 

15.30-16.00 Sammanfattning och avslutning. 

mEDvERKANDE 

Kristina Bartley är fil. dr. i sociologi och disputerade 

1998 på en avhandling om barnpolitik och barnets 

rättigheter, med utgångspunkt i FNs konvention om 

barnets rättigheter. 

Siv Fischbein är professor i specialpedagogik 

vid Lärarhögskolan i Stockholm. I sin forskning 

har hon intresserat sig för samspelet mellan 

individförutsättningar och omgivningsfaktorer i 

pedagogiska situationer. 

Olle Östberg är lärare och har varit verksam vid 

både grundskolan och Lärarhögskolan i Stockholm. 

ANmÄLAN 

Anmälan görs senast 15 september 2004. 

Avgiften är 700 kronor och den betalas direkt efter 

konferensen, antingen genom att du själv sätter in 

beloppet på FLR:s postgiro 15 69 53-2, eller att du 

lämnar uppgifter till konferensvärdarna om vart 

fakturan för ditt deltagande ska skickas. 

I avgiften ingår 

- fortbildningsdagens båda föreläsningar 

- kaffe och lunch 

- årets temabok från FLR med rubriken Om stora barn och 

små. Barnkonventionen i skola och samhälle, 

med 11 intressanta artiklar bl.a. av dagens föreläsare. 

För anmälan och information 

Kontakta Olof Franck, Poppelvägen 6c, 541 48 Skövde, 

tel 0500-43 01 08, 46 42 90 eller e-post: olof.franck@skovde. 

se. Om anmälan görs via e-post, var vänlig ange 

nedanstående uppgifter! 

- Anmälan till fortbildningsdagen på 

Överås den 1 oktober 2004. 

- Namn 

- Gatuadress 

- Postnummer/ort 

- Tel 

- Fakturan ställs till 

- Övrigt (t.ex. önskemål om vegetarisk kost)

Upptäck det mångreligiösa Sverige! 

Sensus studieförbund vill öka förståelsen för olika sätt att leva, tänka och tro i dagens mångreligiösa 

Sverige. Vi har därför tagit fram en rad olika pedagogiska hjälpmedel. Här presenterar vi några av dem. 

SverigesMultireligiosaGuider MULTIRELIGIÖSA ALMANACKAN 

Multireligiösa almanackan är en unik väggalmanacka 

inklusive ett 12-sidigt faktamaterial 

om sex världsreligioner i dagens Sverige. 

Här hittar du de viktigaste högtiderna inom 

hinduism, islam, judendom, kristendom, 

buddhism och sikhism. Du får också veta 

hur och varför de olika högtiderna firas samt lära 

dig mer om de olika religionerna i Sverige. 

Använd almanackan i undervisningen och 

i planeringsarbetet! 

Sveriges multireligiösa guider är ett nätverk av människor som tagit 

ställning för den religiösa mångfalden och valt att tala väl om andra 

människors tro. Majoriteten är unga som själva känner sig hemma i en 

av de sju världsreligionerna hinduism, islam, judendom, kristendom, 

buddhism, sikhism och bahai. Låt en multireligiös guide vägleda din klass 

eller skola och berätta om alltifrån slöjor och turbaner, religiösa fester 

och matregler, till synagogor, tempel och moskéer i det mångreligiösa 

Sverige. Till sin hjälp har guiden den Multireligiösa resväskan, videofilmer 

och roliga tester. 

Läs mer om guiderna, hur du bokar en guide och 

hur du själv kan bli guide på www.smg.sensus.se. 

MULTIRELIGIÖSA 

RESVÄSKAN 

Den Multireligiösa resväskan ett 

verktyg för våra multireligiösa guider. 

Den är fylld med spännande föremål 

från de sex världsreligionerna 

hinduism, islam, 

judendom, kristendom, 

buddhism och sikhism 

och är de multireligiösa 

guidernas främsta redskap. 

Med hjälp av väskan kan du 

uppleva de mest vardagsnära sidorna 

av de olika religionerna men också få glimtar 

av det allra heligaste. Du kan prova kläder och huvudbonader, bygga altare 

och undersöka en rad böne- och meditationsredskap. 

Bokas genom ditt närmaste Sensus kontor, se www.sensus.se 

.. 

Beställ 2005 års almanacka via telefon 08 - 727 17 50 

eller e-post almanacka@sensus.se 

UTSTÄLLNINGEN 

GUD HAR 99 NAMN I GÖTEBORG 

Efter att ha gjort succé landet runt visar nu Sensus 

studieförbund utställningen Gud har 99 namn 

permanent i Göteborg. Tjugo multireligiösa guider 

som hör hemma i någon av de sex världsreligionerna 

hinduism, islam, judendom, kristendom, buddhism 

och sikhism har utbildats. Med deras hjälp guidas du 

runt i den interaktiva utställningen. Du kan bland 

annat testa din festprofil, prova kläder som hör 

hemma i de olika religionerna eller möblera 

ett eget altarskåp. Ett besök på Gud har 99 namn 

är ett utmärkt studiebesök i anslutning till skolresan! 

Pris för guidad visning är 150 - 250 kr per klass 

beroende på gruppens storlek. 

Boka visning via telefon 031-33 33 430 

eller e-post info@gudhar99namn.se 

STUDIEHÄFTET 

GUD HAR 99 NAMN 

Det här är ett studiehäfte som är fullmatat med 

information om de sex världsreligionerna hinduism, 

islam, judendom, kristendom, buddhism och 

sikhism. Det innehåller information om de olika 

religionerna samt test och faktablad om mat, fester 

och kläder. En rad olika pedagogiska tips och 

övningar finns med som inspiration till hur 

studiehäftet kan användas i undervisningen. 

Studiehäftet kan beställas via telefon 08-727 17 50 

eller e-post service.dkss@folkbildning.net 

Sensus studieförbund erbjuder studiecirklar, kurser och kulturupplevelser med livsfrågor och mångfald i centrum. 

Verksamheten engagerar fler än 200 000 deltagare och 10 000 cirkelledare. 

Med vårt arbete vill vi bidra till att stärka och utveckla demokratin samt motverka det som kränker människans värdighet och mänskliga rättigheter. 

Läs mer om oss på www.sensus.se 

Sensus studieförbund, Folkbildningsgården, 125 30 Älvsjö. Tel 08-727 17 50, fax 08-727 17 58. Presskontakt 08-727 17 55. E-post info@sensus.se

Tolkning som utmaning > Inlevelse och förståelse > Mänsklighet och ...

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?