Alex B. Karlsson - Diktonius Text

Alex B. Karlsson
Diktonius Text

Familjens svarta får
Alex B. Karlsson

Stöd Diktonius Text fria utgivning. För att lämna 10
kronor skriver du ett SMS med texten dtext10 och
skickar till 72345. Eller skänk en annan summa:
10 kr: Skriv dtext10
20 kr: Skriv dtext20
50 kr: Skriv dtext50
100
Skicka till 72345
kr: Skriv dtext100
Tack för ditt bidrag!
Titel: Familjens svarta får
Författare: © Alex B. Karlsson 2010
Förlag: Diktonius Text
Omslag: Alex B. Karlsson, Diktonius Text
Sättning: Diktonius Text
ISBN: 978-91-977874-6-8

Familjens Svarta Får
Alex B. Karlsson
1

Prolog
En svart Mercedes for med blixtens hastighet genom den kyliga vårnatten. Ju fortare dem
kom iväg från Mckinseys residens desto bättre.
”Vad tyst du är älskling”, sa Jonathan till sin fru för att bryta den tryckande tystnaden
och det monotona ljudet från bilen. Hon i sin tur gav honom en blick bräddad av kärlek
och ömhet.
”Jag vill bara hem och älska med dig”, viskade hon tillbaka.
”Det är inte så långt kvar nu”, sade han och log åt tanken att få kyssa hennes vackra
svanhals, hennes mjuka bröst som var formade som små äpplen med de små skära bröstvårtorna,
och resten av hennes slanka kropp med den sidenlena huden som fick honom att
brinna av åtrå.
”Michele och Keith sover väl nu, kan jag tro.” Hon sneglade på honom när han förblev
tyst. ”Hur var festen tycker du? Jag för min del tycker den blev lyckad, men jag avskyr
inget mer än när min bror ska låtsas vara den moraliska, världsvana hjälten han inte är. Ja,
du får ursäkta mig, men den rollen passar honom helt enkelt inte. Jag känner honom bättre
än alla andra. Nog för att han har lyckats bra och så vidare, men jag tycker inte att han
behöver uppföra sig som en president för det.” Hon försökte behärska sig, försökte tysta
ner alla onda känslor hon kände för sin bror. Onda känslorna som ofta flöt upp till ytan nu
för tiden av någon okänd anledning och förgiftade allt och alla i dess omgivning.
”Jonathan, du frågade mig om jag var gravid. Minns du?”
Han mindes det väl. Hans misstankar hade fått honom att drömma mardrömmar om
nätterna och distrahera honom i allt han gjorde på dagarna. Allt började den morgonen
han hört henne kasta upp på toaletten. Symptom han var väl bekant med. Två graviditeter
hade dem gått igenom tillsammans på gott och ont.
”Jag gjorde som du sa och besökte läkaren. Jag fick provsvaren på en gång.”
Hon tystnade när hon såg hans händer hårdna om ratten. Hans annars så ömma kärleksfulla
ögon uttryckte de motstridiga känslor som spelade under ytan. Hon kunde inte gå
tillbaka i tiden och ändra på allt som varit. Även fast hon inte önskade någonting högre.
Hon visste att nu var tillfället att avslöja dem mörka hemligheter hon bar på.
”Provsvaren visade sig vara positiva. Jag är med barn.”
Han suckade och kände tårar bryta fram. Han darrade i hela kroppen. Vägbanan blev
suddig och flöt samman med resten av mörkret. Samtidigt knöt sig magen och han kände
ett starkt illamående.
”Hur är det möjligt?” viskade han med en röst som bröts i uppenbar förvåning.
”Det spelar ingen roll. Allt som räknas är att jag älskar dig. Jag vet att det blir tufft, men
jag tror inte Keith och Michele har någonting emot ännu ett syskon. Snälla, var inte arg på
mig. Utan dig klarar jag inte det här en gång till.”
2

Han grät i tysthet. Likaså gjorde hon. Han släppte taget om ratten med ena handen och
sökte hennes. Sen vände han sakta blicken mot henne.
”Jag kommer aldrig att överge er. Jag behöver lite tid bara att vänja mig vid tanken. Det
är allt.”
Hon tvekade en stund, men sen böjde hon sig framåt och gav honom en dröjande kyss
på kinden. Den kändes kall mot hennes heta läppar. Han log och såg henne djupt i ögonen.
Livet måste gå vidare, tänkte han. Plötsligt, som från ingenstans, skuttade ett djur
över vägen.
”Se upp!” skrek Cathryn.
Djuret flög upp på motorhuven och krossade framrutan. Bilen slängde våldsamt av och
an, och kom allt närmare diket. Jonathan försökte få den under kontroll, men den var i
alldeles för hög hastighet. Han kastade en hastig blick på Cathryn. Hon var medvetslös
och det forsade blod från hjässan där hon slagit mot bilfönstret.
”Cathy!” skrek han just som fordonet välte och gjorde ett litet språng upp i luften och
landade med kupén mot det klippiga stupet som trycktes ihop totalt med resten av konstruktionen.
Motorhuv, glassplitter, stötfångare och hundratals andra bildelar spreds utmed
hela bergssidan. Motorn fattade eld och utlöste en serie små explosioner vilket fick
hela bilen att antändas på några få sekunder. En tjock rök steg upp mot den mörka himlen.
Lågor flammade upp och gav det kalla landskapet en spöklik gloria.
En blodig djurkropp låg kvar vid vägen med halva huvudet krossat och inälvor som
runnit ut på asfalten. Det enda tecknet på att något inte var som det skulle. Förbipasserande
skulle snart få klart för sig att den här gången var all räddning överflödig. Allt som
fanns kvar av ett älskvärt par var ett brinnande inferno. Två personer som skulle vara
saknade för alltid...
3

Del 1
1989
Det var fyra månader sedan våra föräldrar begravdes. Den dagen var nog den längsta i
våra liv. Jag och min bror Michele stod främst i den sörjande gruppen av människor och
såg på när dem båda ekkistorna sänktes ner i familjegraven, där dem skulle stanna för
alltid. Där dem skulle vänta på vår tur. Kistorna täcktes över med gravjord under tiden
som prästen läste ur bibeln:
”Av jord har Ni kommit, av jord skall Ni åter varda…”
Från och med det ögonblicket fick vi lov att klara oss själva, driva vind för våg. Vi stod
själva mot hela världen. Det var i alla fall så det kändes just då. Jag sneglade på min bror.
Hans mörka, blanka ögon stirrade på alla de vackra blomsterkransar med sidenband som
samlades på graven. Sedan sänkte han huvudet och hans hand hårdnade om min.
”Mår du inte bra?” frågade jag, men ångrade mig genast. Självklart mådde han inte bra.
Han såg så olycklig ut och det fick mina tårar att flöda fritt över kinderna. Jag hade
aldrig förut sett honom så här. Han som annars var den starka av oss två.
När begravningsakten var över kom vår moster Diana fram till oss. Jag blev rädd att
Michele skulle ställa till med en scen, men han höll sig till och med från att himla med
ögonen den här gången. Hennes ögon var blodsprängda och hela tiden medan hon talade
förde hon sin lilla vita spetsnäsduk till näsan.
”Stackars er. Ni vet att jag ställer upp för er med pengar och försörjning. Om ni vill”, sa
hon och sneglade osäkert på Michele som gav henne en iskall blick tillbaka.
Hon tog en paus och snöt sig diskret i den skrynkliga spetsnäsduken. Sedan tryckte hon
handen hårt mot bröstet och drog ett djupt andetag som om hon varit på väg att svimma.
”Jag hoppas verkligen inte att vi har ställt till det alltför mycket för er, med tanke på
rättegången”, sade hon med blicken fäst på Michele. ”Vi gjorde bara vad vi ansåg vara
rätt i det här fallet. Jag trodde faktiskt att Keith skulle trivas hos oss, men jag hade visst
fel. Det var inte alls min mening att få det att verka som om jag stal honom ifrån dig,
Michele.”
Under tiden som hon beklagade sig över hur ledsen hon var för att ha försökt få vårdnaden
om mig höll jag andan. Det här var nämligen första gången vi talade om det öppet.
Aldrig någonsin tidigare hade jag sett någon som varit så arg som Michele under tiden
som rättegången ägde rum. Det var förstås förståeligt. Jag var ju den enda familj han hade
kvar i livet sedan den hemska bilolyckan och den försökte någon ta ifrån honom. Dessvärre
föll vårdnaden om mig till Diana. Lyckligtvis lyckades jag övertala moster Diana att
låta mig bo hos Michele istället, men det var en sak som stannade oss tre emellan. Skulle
myndigheterna få reda på hur det egentligen låg till skulle jag antagligen bli tvungen att
4

flytta tillbaka. Och då skulle Michele bli helt ensam igen.
”Hur som helst”, fortsatte hon, ”får jag önska er en bra fortsättning. Glöm nu inte att om
det finns något vi kan göra för er...”
”Det blir nog bra”, fick Michele ur sig hastigt och började backa mot grindarna.
Jag sade adjö till henne innan vår situation blev ännu pinsammare. Sedan vandrade vi
tysta ut genom grindarna från kyrkogården. Jag kunde känna i Micheles hårdhänthet att
han var förbannad. Det hade han i och för sig all rätt att vara. Dianas sätt att försöka driva
genom sin vårdnad i domstol hade han sett som en ren provokation från hennes sida. Förr
kunde jag aldrig ha gissat hur mycket jag betydde för Michele, men nu visste jag att jag
var värd min vikt i guld i hans ögon.
”Vi ska hålla ihop för alltid och aldrig skiljas åt”, sade han alltid när det samtalsämnet
dök upp.
Hur mycket det än bar Michele emot så hjälpte moster Diana oss att få råd till ett hus.
Det var ett enplanshus med två fina sovrum, ett större vardagsrum och källare. Köket var
det enda rummet i hela huset som var blygsamt nog för att man inte skulle få plats med
möblemang, men vardagsrummet däremot var för stort för vårt fattiga förråd av möbler,
men den saken fixade moster Diana åt oss. Hon kände nämligen ett par som drev några
antikaffärer i Los Angeles. Därigenom blev vi nya ägare till en mycket exklusiv soffgrupp
- två tvåmannasoffor i vinröd plysch och ett välpolerat ekbord till. Självklart protesterade
Michele, men det brydde hon sig inte om. Att se soffgruppen framför den öppna spisen i
vardagsrummet gjorde ett slående intryck. Till och med Michele blev imponerad. Det
kändes på sätt och vis som om den vackra inredningen gav oss lite av det hopp om framtiden
vi behövde i all misär.
Moster Diana hade noga planerat husets läge. Det låg på en upphöjning ovanför Los
Angeles, i samma område där min bästa vän Pierre bodde. Vi hade varit vänner sedan så
långt tillbaka jag kunde minnas. Egentligen hade vi inga andra vänner oss emellan, men
det var jag glad för. Jag ville inte ha någon annan, hade aldrig velat och skulle aldrig vilja
vara med någon annan än Pierre. Pierre var mycket lik sin bror Sasja med samma mörkblonda
hår, samma raka näsa och samma maskulina ansiktsdrag. Jag kunde ibland förundras
över hur snabbt Pierre höll på att utvecklas från pojke till fullvuxen man.
Pierre bar alltid en guldklocka runt vänstra handleden och ett halsband med ett halvt
hjärta. Jag hade det andra hjärtat. Dem symboliserade vår vänskap och bakom hans stod
mina initialer – K.B, Keith Blue, och bakom min stod hans – P. C, Pierre Cabrera. Enda
sedan den första dagen vi flyttade in hade Pierre och jag bestämt oss för en mötesplats där
vi träffades varje morgon innan vi slog följe till skolan. Alldeles där vägen började tyngas
ner mot staden tog en hög tegelmur sin början och där, under murgrönan som gungade i
vinden stod Pierre punktlig som vanligt. Sekunden han fick se mig spred sig ett lyckligt
leende över hans läppar. Ögonen glittrade i morgonsolens klara sken.
5

”God morgon, mr Blue.”
”God morgon, mr Cabrera.”
Även om det var mitt i veckan och vi hade fått läxor så man fick gå dubbelvikt hem, var
han alltid lika uppåt.
”Har du gjort uppsatsen vi fick i uppgift att göra över helgen?” frågade jag fast jag visste
egentligen redan svaret. Saken var nämligen den att vi skulle ha gjort uppsatsen tillsammans
men vi såg inte av varandra just den helgen.
”Nej, mina föräldrar drog iväg med mig och Sasja till Long Beach. Vi stannade där hela
dagen och solade. Sasja och jag tävlade. Perfekta vågor för surfning. Har du gjort den?”
”Nej, men du har i alla fall ett skäl.”
”Nåja, jag vet inte det. Vad gjorde du i helgen då eftersom du inte hann med uppsatsen?”
”Jag och Michele målade om hela källaren i svart färg. Kan du tänka dig att han ville ha
den deprimerande färgen? Men det är ändå han som är mest där nere, så han får väl ha den
färg han trivs bäst med.”
”Jag tycker svart är en relativt tuff färg faktiskt, men på en vägg? Nej, det passar inte.
Förresten har väl du också något att säga till om, eller? Svart är ju ändå dödens färg.”
Jag gav honom en snabb blick. Han förstod vad han hade fått mig att minnas och han
såg på mig att jag blev ledsen. Han bar samma svarta sorg som jag inombords. Pierre hade
varit som en tredje son i vår familj.
”Förlåt, det var inte meningen. Jag trodde du hade blivit bättre sen dess. Du blev väl inte
ledsen? Jag menade faktiskt inte…”
”Du behöver inte ursäkta dig, Pierre. Du behöver inte låtsas som om allt är som vanligt
för det blir aldrig så igen. Ingen av oss kommer att glömma det som hände.”
Jag hade saktat ner där vi gick, sida vid sida. Plötsligt kändes allt så hopplöst och meningslöst.
Om det var för att han hade fått mig att minnas vad jag inte ville minnas, eller
om det var för att han inte hade brytt sig om mig i veckoslutet visste jag inte svaret på.
”Du kan inte gå omkring och vara sorgsen hela livet. Någon gång måste du försöka
släppa allt det tunga och gå vidare med ditt liv.”
Jag kände tårar tränga fram i ögonen som gjorde det suddigt att se. Jag vet inte varifrån
det kom, men plötsligt kände jag bara för att slå sönder tegelmuren som löpte vid vår sida.
Jag kastade mig mot den och slog till den hårt med min knutna näve så dammet yrde.
Smärtan i min hand var så stark att jag gnydde till. Pierre kom fram till mig och tog min
hand i sin. Det rann blod från ett sår som jag hade slagit upp. Han såg på mig med medlidande
i blicken.
”Stackars, Keith. Jag lovar att inte mera låtsas som om det regnar. Förlåt mig.”
Jag slog armarna om honom och brast ut i gråt. Hårt, hårt kramade jag honom.
”Lova att du alltid kommer att finnas här hos mig. Lova att du aldrig försvinner. Lova,
6

snälla du!”
Han tvekade en stund, men sen smekte han mig försiktigt över håret. Han drog undan
handen som om om han fått en liten stöt. Hans kinder rodnade.
”Jag hade inte tänkt försvinna någonstans. Vi kommer alltid att vara tillsammans. Det
kan du vara lugn för.”
Efter ett tag började det kännas lite pinsamt att hålla om Pierre där vi stod mitt på gatan
där vem som helst kunde se oss. Motvilligt gled vi ur varandras armar.
”Är det bra nu? Inga fler tårar?”
”Nej, inga fler tårar”, svarade jag och tvingade fram ett svagt leende.
Vi fortsatte nerför backen förbi den höga stenmuren ut på trottoaren där bilar susade
förbi. I all hemlighet torkade jag bort en tår som dröjde sig kvar på min kind. Resten av
skoldagen flöt på som alla andra med de vanliga frågorna från lärare och klasskamrater:
”Hur mår du idag, Keith? Är det säkert att du mår bra? Hur står det till med Michele?”
Uppsatsen hann Pierre och jag med på dem få raster vi hade på måndagar. Vår uppgift
var att berätta om transport- och näringsliv i Los Angeles. Vi krafsade ner den lilla informationen
vi hade samlat ihop och sedan formligen slukade vi det vi hittade i skolans bibliotek
innan lektionen började. Jag var lite nervös när det var vår tur att redovisa vår uppsats
framme vid stora tavlan, men Pierre gav mig en uppmuntrande blick och då kändes
det betydligt lättare. Sedan flöt föredraget på nästan av sig självt och en liten stund senare
var vi färdiga. När applåderna dånade genom rummet var vi lättade att få lämna in våra
papper till mrs Tyffie för en helhetsbedömning. Sedan var sista lektionen avklarad för
dagen, men innan alla hann resa sig från sina stolar ropade vår lärarinna genom sorl och
prat:
”Ja, det var mycket bra Pierre och Keith, men tänk på att titta upp från pappret ibland
som vi har övat på. Då var det slut för idag allihop!”
”Bra jobbat, Keith. Även fast de andra förberedde sig i flera veckor så lät vårt bättre.
Tycker du inte? Om vi planerat lite noggrannare skulle vi bergsäkert ha fått högsta betyg”,
sade Pierre med oväntad nonchalans. ”Nu fick vi bara ett B.”
”Nja, jag är inte så säker på det”, sa jag som mest var glad över att mrs Tyffie inte hade
höjt på ögonbrynet mer än en gång.
Det var sent gånget på eftermiddagen och träden kastade långa skuggor över backen.
När jag kom hem hängde det en lapp på kylskåpet. Den var från Michele. Jag höll upp
lappen och läste:
Keith, Jag har några ärenden att uträtta på stan. Var inte orolig. Mat står i kylen.
Kommer hem ikväll.
7
Michele

Jag vaknade av att ytterdörren stängdes och skor som smällde mot golvet. Det var Michele
som kom hem. Han gick med snabba och så tysta steg som möjligt för att inte väcka
mig in i badrummet. Kranarna vreds på och han lät vattnet rinna länge och väl därinne.
Det lät som om han stressade för han verkade fumligare än vanligt. Han tappade saker och
förde oväsen med allt han kunde komma åt att föra oväsen med. Till slut öppnade han
dörren och rusade in i sitt sovrum så fort att jag kunde höra hur almanackan fladdrade till
ute i hallen. Sedan försvann ljuset under min dörr och allt blev tyst.
Varför hade han kommit hem så sent? Och varför hade han stressat så? Hade han möjligtvis
druckit sig berusad? Efter en lång gäspning vände jag ryggen mot dörren och somnade
nästan omedelbart i månljuset som sken in genom mitt fönster.
På lördagen, samma vecka, vaknade jag med ett ryck ur en obehaglig dröm som jag inte
mindes någonting av. Jag slängde en blick på klockradion för att se hur mycket den stod
på, men där fanns inga siffror. Sladden till den var utdragen. Jag reste mig och såg ut över
baksidan. Det var sent gånget på förmiddagen.
”Underbart”, viskade jag för mig själv.
Fåglarna flög högt över trädtopparna, bina surrade omkring i rosenbuskarna och rabatterna.
Trädens blad fladdrade lätt i den milda vinden. Jag kände att lyckan och hoppet
vaknade till liv inom mig. Pierre skulle komma över till oss samma kväll. Det fanns
mycket att förbereda innan dess. Jag kunde inte låta honom se hur dammet hade samlats i
alla hörn och oredan i köket efter Micheles framfart. Jag reste mig ur sängen och tog morgonrocken
från stolen och gick in i badrummet. Efter en lång het dusch ställde jag mig
framför spegeln och begrundade mitt ansikte. Solbrännan hade gett en vacker gyllene ton i
mitt ansikte och håret hade fått en djupare rödlätt nyans samtidigt som det hade naturliga
blonda slingor. Jag lutade mig mot handfatet och lät mitt ansikte närma sig min sköna
spegelbild. Mina läppar kysste lätt det fuktiga glaset och lämnade ett märke i form av ett
hjärta. Det var inte förrän en liten ilning sköt upp i armen som jag märkte att jag hade
skurit mig på handfatet. Där fanns en stor spricka. Den fanns inte där kvällen innan. Hade
Michele någonting med saken att göra tro? Vilken fräckhet att vandalisera vårt nya handfat
när Diana varit så givmild mot oss och bytt ut hela det ursprungliga badrummets inredning
mot nytt. Det skulle jag allt ta upp med honom när jag träffade honom senare.
Sent på eftermiddagen efter läxorna bestämde jag mig för att städa och göra det fint i
huset. Kattskålen stod oren så jag passade på att diska den. Diskmaskin hade Michele inte
råd med, men moster Diana hade varit mer än villig att köpa en åt oss vilket Michele inte
ville höra talas om. Han var helt enkelt inte kapabel till att svälja sin manliga stolthet. När
jag dammsugit alla rum utom Micheles som vanligtvis höll sin dörr låst, bestämde jag mig
för att slå en signal till moster Diana. Eftersom Michele skulle få ett av sina vanliga vre-
8

desutbrott om jag ens nämnde saken så var det bäst att passa på medan han var ute.
Jag slog numret. Först kom en signal, sedan två, tre, fyra, men ingen svarade. Det var
första gången dem inte lyft luren när jag ringde. Antagligen var dem bortresta utan att
meddela mig om det. Istället ringde jag hem till Pierre för att prata bort lite tid.
”Hallå, det är hos Cabrera”, svarade hans mor.
”Hej, Bella. Är Pierre hemma?”
”Nej, han följde med sin bror till gymmet. Sedan skulle han visst köpa något åt dig tror
jag. Jag ska be honom ringa dig när han kommer tillbaka från stan.”
”Nej, gör inte det. Vi ses ändå ikväll. Hej då.”
”Hej då, Keith.”
Jag lade på luren och satte mig för att fundera över vad jag skulle handla till kvällen.
Vårt bostadsområde ägde en egen liten supermarket så man slapp gå hela vägen in till city
för att handla. Middagen hade Michele redan ordnat med, så därför gav han mig till uppgift
att välja dessert. Jag visste att Pierre gillade jordnötter, men det gjorde inte Michele.
Både Michele och jag tyckte om torkat fruktgodis, men det tyckte inte Pierre om. Popcorn
var gott, men det hade vi ätit så mycket av. Till slut kom jag fram till att en blandad kompott
av lösgodis var både billigt och uppskattat av oss alla tre. Dessutom var det ett bra tag
sedan någon av oss tre åt det. Jag samlade ihop småpengarna jag fått av Michele, klev i
mina vita träningsskor och gick. Solen var redan på väg att försvinna i horisonten och det
började skymma. Vilken tur att affären inte låg så långt bort, tänkte jag. Det var en liten
stunds promenad nerför backen och gå åt motsatt håll än vad Pierre och jag brukade gå
när vi gick till skolan.
När jag var framme valde jag några sorter helt efter de glada färgerna och lakrits som
var Micheles favorit. Svart lakrits – svart som döden som Pierre hade sagt. Jag funderade
en stund och kom sedan fram till att jag inte kunde ta med det. Av någon konstig anledning
gav lakritsen mig en obehaglig känsla som inte försvann förrän det låg tillbaks i
lådan igen. Tanken på att se Michele välja det svarta före de andra glada färgerna fick mig
att må illa. Jag vände mig om för att se om någon iakttog mig och hällde tillbaka de svarta
bitarna igen. Jag betalade och gick därifrån med snabba steg hemåt. Det hade hunnit bli
ännu mörkare ute och därmed kändes det även lite kyligare. Jag drog igen min sommarjacka
ordentligt eftersom det började blåsa upp. Jag ökade takten ytterligare och strax
därpå var jag hemma igen. Michele satt i vardagsrummet och såg på teve. Han hade börjat
dukat upp framför den öppna spisen där det brann för fullt. Ljuset från brasan spred ett
varmt sken över ekbordet med de båda plyschsofforna och utgjorde ett välkomnande intryck.
”Åh Michele, vad fint du har gjort det här inne. När är maten klar? Pierre kommer ju
snart och då måste det stå klart.”
”Tack för att du tycker det är fint här inne”, sa han lite irriterat för att jag avbröt honom
9

mitt i en deckare. ”Maten står i ugnen och väntar på oss.”
En liten stund senare ringde det på dörren. Det var Pierre.
”Hej”, sa han glatt med tindrande ögon och med ett soligt leende på sina läppar.
”Hej”, sa jag och stirrade stort på honom.
Han hade köpt en ny svart skinnjacka, nya jeans och nya sommarskor i svart blänkande
läder. Svarta kostymbyxor hade gett ett ännu mera slående intryck, men varken Pierre
eller jag bar annat än jeans. Hans mörkblonda hår var nyklippt och bakåtkammat och
doftade som en hel rosenträdgård. Solbrännan som han hade fått efter en helg på Long
Beach gav en vacker lyster i hans bronsfärgade ansikte och framhävde de gnistrande smaragdgröna
ögonen.
”Ska du släppa in mig eller sparka ut mig?”
”Förlåt, kom in. Maten är färdig och Michele har dukat framför brasan.”
Jag hängde av hans jacka och lade märke till medan jag hängde upp den på en galge att
den var av ett mycket dyrt designermärke.
”Det låter schysst. Där har vi inte ätit förut.”
”Kom, Michele har gjort det jättefint i vardagsrummet.”
Pierre och jag satte oss bredvid varandra och Michele hade dukat åt sig mittemot. Han
gick ut i köket för att hämta maten. Pierre började treva i byxfickan och fick upp en förtjusande
ask i grönt siden med en söt guldrosett ovanpå locket. Jag visste ju redan att han
hade en present åt mig, men jag ville inte förstöra överraskningen så därmed spelade jag
ovetandes.
”Varsågod”, sa han och räckte över den till mig. Jag tog emot den och lät den ligga i
min hand en stund innan jag lyfte av locket. Inuti låg en vacker klocka i silver som hade
ett vanligt cirkelrunt klockur och en digital i samma fönster. Jag blev så överraskad att jag
först inte visste vad jag skulle säga. Precis vad jag behövde!
”Åh, vad den är vacker. Tack så hemskt mycket Pierre, men varför...?”
”Äh, det var väl inget. Jag ska hjälpa dig att få på den.”
Det flammande ljuset från brasan fick den att glittra ännu mer. Den såg oerhört exklusiv
ut. Pierre och jag satt fortfarande och studerade den när Michele kom tillbaka med grytan.
Sedan hämtade han några flaskor med läsk åt mig och Pierre och en öl åt honom själv.
”Se här vad jag har fått av Pierre”, sa jag stolt och sträckte fram handen mot honom så
han kunde se den på närmare håll.
”Jo, det må jag säga. Det var ett rejält stycke. Den måste ha kostat mycket”, sa han och
studerade märket noggrant.
”Michele, är det verkligen allt du kan säga?” sa jag i klagande ton.
”Det är okej, Keith. Ärligt talat så var den mycket dyr, men det gjorde inget. Det spelar
ingen roll. Nu har vi båda likadana”, sa han och visade sin som var av samma tillverkare,
men skiljde sig av han hade briljanter på urtavlan.
10

Jag kände mig överväldigad. Vem mer i världen hade en så generös vän som jag hade?
Ingen, gissade jag. Efter maten blev det dessert som bestod av citronmoussè. När vi var
klara med det och skålen med godis stod på bordet var det knappast någon som orkade.
”Var är lakritsen?” undrade Michele.
”Dem hade inget kvar, men dem skulle få in till slutet av nästa vecka”, ljög jag.
”På så vis.”
Jag placerade min hand på sidenkudden mellan mig och Pierre. Han lyfte upp den i sin
när han fick syn på plåstret.
”Vad har du gjort?”
Han smekte försiktigt över det med sitt finger och granskade det noga som om han kunde
se rakt igenom det. Pierres högsta önskan var nämligen att få utbilda sig till läkare trots
sitt IT-intresse som han ärvt av sin far. Jag misstänkte att han nog skulle ändra sina framtida
planer inom medicin och göra sin far stolt genom att gå i hans fotspår en vacker dag
och så småningom ta över en del av ansvaret i företaget CabComputer.
”Får jag ta av plåstret och titta?”
”Ja, det får du väl.”
Michele såg in i brasan där han satt med sitt glas i handen.
”Usch, vad har du skurit dig på?” frågade han medan han rörde vid såret som just hade
bildat en tunn skorpa.
”Jag skar mig på vårt trasiga handfat”, svarade jag med en sidoblick på Michele. Han i
sin tur ryckte till och såg på mig en kort stund innan han började duka av bordet. När han
försvunnit ut i köket lutade jag mig närmare Pierre och berättade om Micheles sena vanor
på kvällarna och hans misstänksamma inställning till alla frågor jag ställde när jag ville
veta vart han varit. Han hade blivit så konstig och slarvig nu för tiden. Jag visste inte vart
jag hade honom längre.
”Han måste ha tappat något så att porslinet sprack”, sa Pierre.
”Ja, men vad?” undrade jag. ”Han skulle inte ha haft sönder det utan att berätta att det
var han.”
”Hur ofta har man sönder något som man sedan frivilligt erkänner när ingen frågar om
det?”
Jag skrattade till.
”Ja, du har rätt. Förlåt, det var inte meningen att låta så misstänksam.”
Jag smekte ännu en gång klockan med mina fingrar.
”Jag är så lycklig för klockan du gav mig”, fortsatte jag. ”Just en sådan som jag alltid
önskat mig, men inte vågat drömma om att köpa själv på grund av priset.”
Vi satt där en stund tillsammans och såg in i elden som fick hela rummet att dansa av
ljus. Jag lutade mig mot Pierres bröst. Han halvlåg mot soffans mjuka armstöd och såg ut
att ha det riktigt skönt.
11

”Visst är det vackert? Pierre?”
Pierre sov redan som en liten ängel som hade hittat hem till himlens oändliga rike. Jag
log åt honom. Sedan lade jag mig ner och lyssnade på hans hjärtslag och eldens sprakande
i bakgrunden. Jag måste ha somnat för plötsligt kände jag en kall hand som smekte min
kind. Det var Michele.
”Jag ska bara ut ett tag. Får Pierre sova över för sina föräldrar?”
”Dem bor trehundra meter härifrån Michele”, svarade jag irriterat och önskade att få
återgå till min ljuvliga sömn.
”Ska ni verkligen sova här?”
”Mm”, mumlade jag och lyfte på huvudet lite. ”Ska du ut? Vad ska du göra ute så här
sent? Var är du egentligen på kvällarna?”
”Jag ska på en fest”, sa han och reste sig och smög iväg. ”Hej då”, viskade han från
hallen. Ytterdörren gled igen. Jag lade mig på sidan med huvudet mot Pierres bröst och
somnade.
En hand strök bort en hårlänk från mitt ansikte.
”God morgon”, sa Pierre och tittade ner på mig. ”Har du sovit där hela natten?”
Hela rummet badade i morgonsolens ljus. Jag sträckte på mig och gäspade. Det stack till
i nacken när jag lyfte på huvudet. Hela min kropp kändes öm. Hur hade vi somnat här?
Vid närmare eftertanke kom jag inte ihåg någonting av vad som hände innan vi somnade.
Det enda jag mindes var att Pierre och jag suttit och stirrat in i brasan tillsammans. Sen
var det bara en lucka i minnet.
Klockan jag fått i present låg på bordet och tickade. Jag reste mig upp för att se hur
mycket den var. Den visade kvart över tio.
”Så fin den är. Tack än en gång så mycket, Pierre.”
Han log bara till svar. Klockan påminde mig om min födelsedag som skulle infalla till
hösten. Då skulle jag fylla sexton, sexton och föräldralös. En första födelsedag utan mina
föräldrar, en första födelsedag utan vårt fina trygga hem och glada sånger. Jag kände hur
hopplöst allt blev. Nej, tänkte jag sedan. Jag tänker inte försjunka i självömkan igen. Jag
ville inte att den här morgonen skulle förstöras.
”Vad tänker du på?” undrade Pierre som iakttagit mig.
Jag reste mig upp och gick mot köket.
”Jag ska göra i ordning frukost. Om du vill ha förstås!” retades jag.
”Skojar du? När det är du som gör den äter jag mer än gärna.”
Jag dukade fram frukosten på bordet i vardagsrummet framför teven. Det kändes som
om att äta framför teven hade blivit en vana för oss. Mor och far hade oss alltid att äta i
matsalen. Det sades att man inte var fullt medveten om vad man stoppade i sig om man
inte koncentrerade sig på sin mat istället för ett teve-program.
12

Förmiddagen löpte snabbt och snart var det dags för Pierre att bege sig hemåt.
”Tack för en härlig kväll”, sa jag när han var halvvägs nerför trappan.
Utanför började värmen bli alltmer uppenbar. Det kändes liksom i luften att sommaren
fanns runt hörnet och väntade på oss. Hade det inte varit för de svala vindarna som drog in
från kustbandet hade det varit riktigt kvavt.
”Vi måste snart göra om den kvällen, men då sover vi i mitt rum och inte i soffan”, sa
jag och masserade varsamt min ömma nacke.
”Jag tyckte det var skönt. Har du ont?”
”Jag sov konstigt inatt bara. Lite ont gör det förstås. Jag får ta det lugnt idag.”
”Vad ska du göra då?”
”Läsa historia som vi har prov i nu på tisdag. Du har väl inte glömt?” Jag skrattade åt
hans grimas. ”Kan du vara så snäll och se efter ifall vi fått något i brevlådan?”
Han gick med raska steg nerför uppfarten till brevlådan. Han tog upp lokaltidningen och
fastnade genast för första sidan. Han läste ivrigt medan han gick tillbaka upp mot huset.
Jag fäste ingen större uppmärksamhet vid det. Istället vände jag blicken mot den klarblå
himlen som avspeglade sig i min ögonfärg och som fick människor runt omkring mig att
tro att himlen och jag var syskon. Jag log åt saken. Allt kändes så fjäderlätt och enkelt
utom en sak, och jag visste att den frågan fortfarande sökte ett svar. Inom sin tid skulle
den få det. Det visste jag. Det var lika säkert som luften vi andades. Frågan var bara, skulle
Pierre och jag vara redo?
”Pierre, vad är det?” undrade jag när han såg upp mot mig där jag stod och hängde vid
ytterdörren. Hans ansiktsuttryck var allvarlig och hans ögon som frusna i is.
”Keith, du behöver inte läsa det här, men du kommer ändå att få veta det inom en snar
framtid.”
Han gick långsamt uppför trappan mot mig med tidningen i ena handen och lade den
andra på min axel.
”Kom så går vi in”, sa han allvarligt.
Det skrämde mig att se honom så här. Det var inte alls den Pierre jag kände.
”Vad är det frågan om egentligen? Vad står det i den där egentligen?”
Jag försökte nappa åt mig tidningen som väckt min nyfikenhet, men han höll mig på
avstånd från att nå den. Eftersom han var mycket starkare än jag så fick han mig i ett
stadigt grepp.
”Det gäller moster Diana och Mart. Dem har råkat ut för en olycka.”
Jag skälvde till. Var det därför dem inte svarat när jag ringt dagen innan? Paniken steg i
mig. Jag ville veta var dem fanns, jag ville till dem nu genast.
”Vilket sjukhus finns dem på?” frågade jag med svag röst.
”Det är värre än så, är jag rädd.”
Jag blev alldeles iskall. Jag svalde och svalde i ett försök att få bort den växande klum-
13

pen i halsen. Jag ville inte gråta framför Pierre igen. Han hade sett alldeles för många tårar
i mina ögon. Visserligen var han ett bra stöd, men det kändes som om jag krävde mer av
honom än vad han kunde ge. Han räckte över tidningen och jag tog motvilligt emot den.
Nu var jag inte längre så säker på att jag ville veta vad som hade hänt. Pierre såg i golvet
med händerna i fickorna när jag började läsa:
”På lördag eftermiddag fann en närstående vän Diana Russell och Mart Vincent Russell
brutalt mördade. Grannen hävdar med bestämdhet att det inte kan ha gått mer än två dygn
då han senast sett dem i livet. Polisen utreder fallet och ett flertal misstänkta har tagits in
för förhör, men sökandet efter skyldig fortsätter... ”
Tårar droppade ner på sidan. Jag sökte mig envist neråt över artikeln i hopp om att det
hela skulle vara ett misstag, men längst ner på sidan visades ett äldre fotografi av moster
Diana och Mart.
”Släkt och vänner sörjer offren djupt och en begravning skall hållas i veckan som kommer.”
Pierre och jag satt länge i mitt rum och grät tillsammans. Han hade känt min moster och
hennes man lika väl som jag själv gjort. Värre än så här kunde det inte bli. Diana och Mart
var döda, brutalt mördade av en sinnessjuk människa. Frågor som jag troligtvis aldrig
skulle få svar på dök upp en i sänder. Vem ville dem så ont? Varför hade någon tagit
deras liv? Dem hade inte gjort något annat här i livet än att bry sig om och älska människor
i sin närhet. Var det tacken för deras givmildhet? Dem hade haft så mycket och dem
hade aldrig tvekat för att dela med sig. Plötsligt kände jag mig tung i huvudet och det
började susa i mina öron.
”Pierre, jag mår... inte så bra.”
”Vad är det, Keith? Ska jag hämta vatten?”
Jag nickade och lutade mig tillbaka mot sängen där jag satt på golvet. Jag hade gärna
velat säga ”tack” till honom för att han var så rar, men han hade redan hunnit ut i köket
för att hämta vatten. Allt snurrade för mina ögon och jag började må illa. Mycket snart var
det kris. Jag behövde en toalett snarast. Jag reste mig upp på ostadiga ben och gick vingligt
mot dörren. Jag sträckte ut händerna för att ta emot dörren, men på något vis vek sig
benen under mig så att jag trillade framlänges och slog i huvudet mot dörren. Sedan blev
allt svart. Någonstans hörde jag hur någon skrek mitt namn. Det var Pierres röst.
Vatten klirrade från en skål och en trasa smekte varsamt mitt ansikte. Jag var så utmattad
att jag knappt orkade lyfta ögonlocken.
”Är du med oss, Keith?” frågade en suddig figur bredvid mig. ”Mitt namn är Charles,
doktor Charles”, sa han och log”, och jag är läkare på ett sjukhus här i Los Angeles.”
Jag gjorde en kraftansträngning och lyckades fokusera honom med blicken. Mitt huvud
gjorde ont och det värkte från en öm punkt i pannan. När jag kände efter upptäckte jag en
14

stor bula.
”Vad var det som hände?” sa jag och fuktade mina läppar som var torra som papper.
”Det är ingen fara längre. Du har råkat ut för en överansträngning bara och det kommer
att gå över av sig självt. Minns du någonting före din kollaps?”
Jag tänkte efter, men allt jag mindes var Pierres röst. Vad som hände innan dess hade
jag inget klart minne av.
”Det spelar hur som helst ingen roll just nu. Nu ska du bara vila och ta det lugnt. Gör
som din bror Michele här säger och följ mina instruktioner. Har du något emot om jag
prövar dina reflexer?”
Jag ryckte bara på axlarna.
”Det kommer att gå fort. Det är bara en rutinsak. Det här har du säkert varit med om
många tidigare. Då ska vi se.”
Han knackade försiktigt med ett instrument mot mina knän. Det ryckte svagt i dem.
”Mina ben lyder inte som dem ska. Jag försöker vicka på tårna, men jag känner inget”,
viskade jag. Min hals var torr och hes.
Han tog sig om hakan och harklade sig.
”Du behöver inte vara orolig. Det är vanligt hos människor som råkar ut för en svår
chock. Speciellt vanligt är det hos människor som upplevt en stor sorg. Det kan faktiskt gå
så illa att man blir förlamad för livet. Det är förstås inget du behöver oroa dig för. Det
händer oftast äldre personer”, lade han till när han såg att jag tappade hakan. ”Bara vila
ordentligt och ät ordentligt så ska du se att du är på benen mycket snart igen. Okej?”
Jag nickade och sneglade på Michele som stod på andra sidan av sängen med den våta
trasan i handen. Pierre stod bredvid honom. Han såg orolig ut, men han log när min blick
mötte hans. Jag försökte besvara leendet så gott jag kunde. Sedan vände jag mig till doktorn.
”Jag minns att jag läste en artikel om min... jag menar, vår moster Diana. Hon och hennes
man är döda.”
Jag kände att min röst svek mig i slutet och hur tårarna bröt fram ur ögonen. Jag knep
ihop dem hårt och började snyfta. Tårar rann nerför kinderna och droppade vidare ner på
kudden som blev blöt.
Pierre steg fram och tog min hand i sin och försökte lugna mig. Michele stod och vägde
från ena foten till den andra och visste inte riktigt hur han skulle reagera.
”Doktorn, borde han inte få något lugnande eller något?” sa Pierre.
”Jovisst, ett ögonblick bara.”
Jag hörde hur han rotade i sin medicinväska som han hade med sig. Han bad mig att
sätta mig lite högre upp och ta emot tabletten. Jag gjorde som han sa, även fast mitt huvud
dunkade intensivt i det höga läget. Tabletten rev irriterat i halsen när den gled ner och fick
mig att hosta. När jag sedan lade mig ner igen för att vila tog det inte lång tid innan
15

sömnmedlet började värka.
”Michele, får jag ett ord med dig ute i hallen?” hörde jag Charles säga.
När jag sedan öppnade ögonen igen var dem redan ute ur rummet. Pierre satt vid sängkanten
och tog min hand i sin. Han såg orolig ut.
”Hur mår du nu?” undrade han och kände mig på min varma panna med handens avigsida.
Jag var tvungen att klargöra halsen och fukta läpparna innan jag kunde tala ordentligt.
”Jag är mest trött, tror jag. Pierre, tror du jag kommer att bli bra igen?” frågade jag och
lyfte mina trötta ögon mot honom.
Han log och tryckte min hand.
”Du skulle bara våga annat. Det blir ännu tråkigare i skolan när du inte är där förstås,
men jag överlever väl. Det är nog bäst att du vilar dig nu.”
Han reste sig för att gå sin väg.
”Pierre?” ropade jag med förnyad styrka.
Han vände om på klacken.
”Vad?”
Jag såg på honom där han stod i dörröppningen. Så stilig, mogen och välartad som en
sextonåring kunde bli. Han var allt det som alla andra inte var i vår ålder med en stor
självinsikt och en stark vilja att nå fram till ett mål.
”Jag ville bara säga att… du är min bästa vän. Förlåt om jag gjorde dig orolig.”
Han log sitt vänliga leende mot mig.
”Mr Blue, du kunde inte rå för att hela byn brann ner med alla invånare och att halva
havet har tappats ut i rymden, Eller hur?”
Jag skrattade men då dunkade det till i huvudet så jag var tvungen att stöna högt. Han
ville spela teater.
”Mr Cabrera, jag är dig evigt tacksam för att ha räddat livet på mig och tagit hit en häxdoktor.”
Han stod där vid dörren och såg en lång stund på mig utan att yttra ett ord. Till slut blev
det lite pinsamt. Jag kände att jag blev varm om kinderna och mitt hjärta slog hårdare.
Under hela tiden hade han sitt vackra lilla leende på sina läppar. Det leende som kunde få
en drake att börja fundera ifall han verkligen skulle grilla honom eller kyssa honom.
”Jag kommer över imorgon efter skolan och hälsar på. Sov så gott, Keith”, var hans
sista ord innan han begav sig ut i hallen.
Jag slöt ögonen samtidigt som jag såg den sena eftermiddagssolen sjunka bakom de
trädkronor som syntes glest i sluttningen nedanför vår trädgård. Strax därpå somnade jag.
Jag hörde Pierre i mitt medvetande, men den här gången skrek han inte efter mig. Han
viskade tröstande ord i mitt öra som bara var till för mig.
16

Jag ryckte till och öppnade ögonen. Det var mörkt i mitt sovrum. Månen kastade in sina
matta strålar genom fönstret och skapade en liten sjö av vitt ljus på skrivbordet som stod
alldeles framför det. Allt var tyst. Nej förresten, där var något som lät. Min blick började
glida runt i rummet och fastnade för dörröppningen. Någon stod där och såg på mig. Det
var en svart gestalt. Jag stelnade till i hela kroppen och bara stirrade rakt framför mig.
Sedan drog jag täcket över huvudet och knep ihop ögonen hårt.
Vem var det? Vad gjorde han här? Jag kikade fram bakom täcket. Han stod kvar. Mina
ögon var så vidöppna att det gjorde ont i dem. Jag studerade varje liten rörelse, fastän det
inte fanns några rörelser. Han bara stod där i dörröppningen. Jag kunde inte se hans ansikte,
eller höra några andetag förutom mina egna som var lika korta och snabba som hos en
skräckslagen kanin. Jag knep ihop ögonen igen och önskade att han skulle gå sin väg. Jag
önskade och önskade tills svetten bröt fram i pannan och tårarna strömmade fritt över
kinderna. Jag började snyfta hysteriskt vilket framkallade min huvudvärk nästan genast.
Jag öppnade ögonen igen och den här gången möttes min blick av en gapande tom dörröppning.
Han var puts väck utan minsta spår. Inga andetag, inga steg eller frasande ljud
från hans fötter. Trots att jag borde känna oro för att en främling kunde vara lös i huset,
kände jag mest nyfikenhet. Var det verkligen en människa, eller hade det bara varit inbillning
alltsammans?
Ju senare det blev, ju mer blev jag övertygad om att det hela hade varit en dröm eller att
min fantasi spelat mig ett spratt. Mycket snart tog sömnen ut sin rätt och jag sjönk tillbaka
in i en trygg och behaglig dvala.
Nästa dag var en måndag. Jag vaknade av känslan av obehag, att jag inte låg så bra i
sängen. När jag sedan vände mig om tippade jag över sängkanten och tumlade rakt in i
sängbordet som välte med ett brak. Tack och lov använde jag bara en vägglampa vid
sängen som var av en tålig modell, men däremot stod det ett glas där och en liten glasfigur
som föreställde en örn. Den hade jag fått i present två år tidigare av Pierre. Glaset gick i
tusen bitar av den omilda behandlingen, men tack och lov klarade sig örnen bättre.
Jag lade märke till att känseln hade återkommit till mina ben. Jag kunde röra på tårna
som vanligt, men när jag skulle till att resa mig upp från golvet löd inte mina ben längre.
Dem darrade som asplöv och jag fick svårt att hålla balansen. Jag damp ner på det hårda
kalla golvet bredvid sängen. Strax därpå hördes snabba steg ute i hallen. Dörren slog upp
och Michele stormade in med vild uppsyn.
”Herregud, vad är det som händer?”
Jag såg upp på honom med ett oskyldigt leende på mina läppar. Han drog fingrarna
genom håret och såg på röran. Sedan suckade han och skakade på huvudet.
”Rör dig inte. Det ligger glas över golvet. Jag får ta fram sopborsten.”
Han försvann ut i hallen och återvände med städverktyg. Han tog reda på det som gått
sönder och tömde det i köket. Han hjälpte mig över i stolen som stod framför skrivbordet
17

och bäddade sedan min säng. Jag skämdes som jag aldrig skämts förut. Det kändes precis
som om jag var en börda för honom. För att rädda lite av min stolthet berättade jag att
styrkan i benen återvänt och att jag kunde röra på tårna igen.
”Det var väl bra. Nu ska du bara ta det lugnt och vila så ska du se att du snart blir helt
frisk igen”, sa han och hjälpte mig över till den nybäddade sängen.
Han satte sig på sängkanten och drog upp täcket till hakan på mig. Jag såg på honom att
han ville fråga mig om något, men en plötslig telefonsignal från köket avbröt honom.
”Ligg stilla nu, så kommer jag snart tillbaka med ett nytt glas vatten.”
Han ilade ut i köket för att besvara samtalet. Under tiden låg jag och såg ut genom
fönstret. Himlen var grå och trist. Molnen hindrade solen från att träda fram i sin fulla
prakt. En sån här dag var inte kul att gå i skolan, speciellt inte när man var ensam vilket
Pierre var. Jag undrade om han saknade mig och om han tänkte på mig. Jag smekte det
halva hjärtat som hängde runt min hals. Jag hade lyckats hålla mitt smycke hemligt för
Michele. Han skulle tro både det ena och det andra om han fick reda se det. Det var bäst
att låta det förbli en hemlighet mellan Pierre och mig. Jag gömde undan det innan han
hann tillbaka och fick se det.
”Det var doktorn. Jag tog med en sömntablett som du kan sova på en stund. Den är inte
så stark som kvällstabletterna. Man blir bara dåsig av dem. Helt enligt doktor Charles
rekommendationer.”
”Vem var det som ringde?” frågade jag.
”Din fröken undrade hur du mår. Hela klassen hälsar till dig. Jag berättade även för
henne om ditt lilla missöde nu på morgonen, men att du är välbehållen nu och att jag håller
uppsikt över dig. Om du vill kanske doktorn låter dig gå redan nu på fredag. Vad säger
du? Ska jag prata med honom?”
Jag hade hakat upp mig på ”jag håller uppsikt över dig.” Det fick mig att känna mig som
om jag var en fånge i mitt eget hem. Jag såg ner på mina händer.
”Visst”, sa jag kort ur stånd att dölja min besvikelse.
Jag var ju bättre, det visste Michele också. Jag var nästan helt frisk. Det var inget fel på
mig. Jag skulle kunna gå till skolan redan nästa dag. Men istället höll dem på att dalta
med mig.
Jag såg in i Micheles ögon.
”Nämnde hon något om Pierre?”
Michele såg bort för en sekund. Sedan såg han ner i golvet.
”Han var väl ute och lekte med dem andra barnen. Nu måste jag gå ner till stan. Klarar
du dig själv nu?”
Jag avskydde han sarkasm om Pierre, men jag bet ihop. Det var ingen idé att säga ifrån
när han var på det humöret. Han bara var sådan ibland och det fick jag tåla för husfridens
skull. Dessutom orkade jag inte med några konflikter just nu.
18

”Ja, Pierre kommer över efter skolan och håller mig sällskap.”
”På det viset”, sa han med blicken kvar i golvet. ”Men han får bara stanna en stund och
ni får inte göra något ansträngande. Är det uppfattat?”
”Ditt ord är vår lag härskare”, skämtade jag.
”Hej då”, sa han likgiltigt och kysste mig i pannan. ”Vi ses sen.”
När ytterdörren glidit igen tänkte jag undersöka vad det var som runnit nerför rutan,
men när jag satte mig upp värkte det till i huvudet så jag var tvungen att lägga mig ner och
igen. Vad var det för fel på mig egentligen? Så fort jag reste mig upp dunkade det envist i
huvudet som om en liten leprechaun suttit innanför pannbenet och hamrat, och ofta kunde
jag känna av illamående. Tänk om jag aldrig blev frisk igen och fick leva med de här
plågorna resten av livet. Jag skulle bli en börda för alla inblandade. Jag kunde inte sitta
upp heller och gudarna visste hur det skulle gå om jag skulle försöka ställa mig upp.
En ny tanke slog mig. Vem skulle öppna dörren för Pierre? Kände jag honom rätt skulle
han först bege sig hem för att duscha och byta om innan han kom över. Om jag lämnade
ett meddelande hos Pierres föräldrar kunde dem säkert vidarebefordra till Pierre.
Jag satte mig försiktigt upp i sängen. Värken hade lagt sig och allt jag hörde var ett
irriterande tjut i mina öron. Jag tänkte precis ta ett steg ur sängen när min blick fastnade
på skrivbordet. Telefonen stod inte kvar. Den var borta.
Då mindes jag vad Michele sagt: ”Du måste få ro och vila mycket.”
Han hade antagligen flyttat den på direkt order från doktorn så att jag inte skulle bli
störd. Jag suckade besviket och lade mig ner i sängen igen. Jag var så trött på alla motgångar.
Pierre hade halva dan kvar och det dröjde säkert innan han kom. Under tiden fick
jag hålla till godo med min ensamhet.
Plötsligt drog det till i huset så att min dörr gled upp en bit och blottade hallen. Kanske
ett fönster hade slagit upp i den starka vinden som ven utanför. Himlen hade mörknat
ytterligare och det verkade som om det skulle regna när som helst. Jag satte mig försiktigt
upp i sängen. Michele dök upp i den L-formade hallen och kikade fram bakom dörren.
”Hallå där”, sa han, ”du försöker väl inte resa dig upp?”
”Nej, jag satte mig bara upp en kort stund. Är du redan tillbaka?”
”Jag glömde min plånbok. Är det inte typiskt, va? Jag tänkte handla det som stod på
matlistan som jag läste igenom igår kväll. Är det något du saknar, Keith?”
”Nej, jag vill bara slå en signal till en bekant. Vart finns telefonen? Jag trodde jag hade
en härinne.”
”Ska du ringa en bekant? Börjar du få nya kompisar? Det var väl roligt.”
Han log som om jag precis hade berättat en god nyhet. Jag lade huvudet på sned och såg
skeptisk ut.
”Det är Pierre jag ska ringa till. Ingen annan.”
Leendet försvann och hans mörka ögon hårdnade. Sedan sträckte han på sig som om han
19

efunnit sig i givakt.
”Jag ska se till att du får tillbaka din telefon. Jag lånade den ett tag när kökstelefonen
inte fungerade.”
Efter att han hade returnerat min telefon och var på väg ut ur rummet påminde han mig
ännu en gång hur viktigt det var att jag vilade mycket och inte var uppe och sprang i onödan.
Han vände sig om i dörröppningen och såg vemodigt på mig.
”Han får inte stanna för länge. Kom ihåg det. Hälsa honom från mig”, tillade han med
något som liknade ett leende.
Jag kröp ner under täcket och slöt ögonen. Så var jag ensam igen. Jag försökte somna
till att fantisera om tavlan som hängde på väggen mittemot min säng ovanför byrån. Målningen
föreställde en kvinna som stod vid sin lilla stuga på en kulle. Hon viftade med sin
spetsnäsduk i ena handen efter sin tillgivna sjöman som var på väg ut på havet.
Hur möttes dem? Skulle hon någonsin få se sin stilige sjöman igen? Slutade sagan lyckligt
om det förälskade paret? Hon slängde kärleksfulla blickar efter honom. Han i sin tur
fortsatte med ett bestämt ansiktsuttryck mot havet för att utmana det största och starkaste
sjöodjur i det mörkaste och djupaste hav. Sedan skulle han återvända med en kista full
med väldiga rikedomar. Aldrig mer behövde dem tänka på arbeten som Michele ständigt
behövde. Michele var jämt på jakt efter nya arbeten, men han fick oftast riktiga bottenjobb
tyvärr. Eller så fick han besked om att dem inte behövde hjälp längre innan han ens hann
börja sin anställning.
Jag drog en suck i tystnaden som vilade runt mig. Mina ögonlock blev tyngre och tyngre.
Det sista jag tänkte på innan jag somnade var något som Michele hade sagt tidigare om
telefonen som stod i köket. Den hade aldrig varit sönder.
Min dörr gnällde till när Pierre tittade in. Han stod tyst i dörröppningen och såg på mig
medan jag satte mig upp i sängen med viss möda.
”Det var ingen som öppnade när jag ringde på så jag gick rätt in. Det gjorde väl inget
hoppas jag?” sa han och slog sig ner på stolen som stod alldeles bredvid min säng.
”Självklart inte dummer. Du är välkommen hit när du vill. Det vet du. Det var bra att du
kom förbi förresten. Michele har gått ner till stan så det känns lite ensamt här.”
Han nickade lätt med huvudet och stödde hakan mot de knutna nävarna. Han höjde
sedan blicken och såg rakt på mig.
”När är du frisk nog att komma tillbaka till skolan?”
”Jag vet inte. Michele skulle tala med doktorn som var här igår. Han släpper inte iväg
mig förrän jag är helt frisk, så jag är fast här tills dess. Han är så rädd om mig. Han skulle
aldrig förlåta sig själv om det händer mig någonting.”
Nu när jag talade om Michele vandrade mina tankar iväg till våra starka familjeband
som aldrig skulle komma att förstöras. Jag hade inte tänkt så mycket på Diana eller Mart,
20

men plötsligt kunde jag minnas stunder jag inte tänkt på under flera år.
Jag gungade i deras trädgård medan mor och far, Diana och Mart satt på den stora verandan
som vette mot den väldiga eken. Det kändes så tryggt att deras uppmärksamhet var
riktad på mig ifall jag skulle ramla och slå mig. Far brukade hjälpa Michele med datorn
som han så gärna ville spela på. Efter att de vuxna fikat klart blev Michele och jag lämnade
ensamma på den väldiga terrassen som var fylld med nyplockade blommor från trädgården.
I saftglasen stod varsin blå servett med blommönster på och guldfatet mellan mig
och Michele var fylld till bredden av nybakta bullar. Flugorna fick vi ideligen vifta bort
från godsakerna. När vi var färdiga gick Michele tillbaka till sina tråkiga dataspel. Jag
gick hellre en sväng med de vuxna i deras mycket omtalade trädgård. Moster Diana hade
faktiskt tagit emot priser av L.A Garden och Gardens of West, som hon med stolthet visade
upp för sina besökare. Mest av allt älskade hon att leda sina gäster genom den underbara
trädgården och visa upp sina nya inköp och gamla inköp.
”Säg, vad tycker ni? Jag har valt dem alldeles på egen känsla. Visst får dem min trädgård
att se sagolik ut. Ta gärna en titt på rosenbuskarna och dem nerklippta häckarna i
form av en labyrint där borta. I mitten har jag låtit placera en fontän i vit marmor. Jag ska
visa hur man tar sig dit”, fnittrade hon som en liten skolflicka.
Jag mindes att jag var mycket fascinerad av den där labyrinten. Michele och jag hade
senare jagat varandra i den, men då hade vi blivit tillsagda att trädgården inte var någon
lekplats för barn. Det kunde vara farligt. Hur som helst var det för länge sen. Labyrinten
fanns inte längre och snart skulle den övriga vackra trädgården också vara omhändertagen
av främlingar. Alla värdesaker och minnen skulle spridas för vinden och snart skulle allt
vara ett minne blott. Inte ett spår skulle finnas kvar av den lycka och kärlek som en gång
fanns bland den blommande grönskan och det vackra huset.
Jag bet mig i läppen så den inte skulle börja darra. Mina ögon fylldes med tårar som jag
försökte hålla tillbaka, men hur mycket jag än försökte behärska mig rann dem till slut
över kanten. Jag lät ansiktet sjunka ner i händerna och sen började jag motvilligt gråta.
”Åh, Keith”, sa Pierre och lade sina händer på mina axlar. ”Om jag kunde ställa allt till
rätta så skulle jag göra det. Du får inte vara så här ledsen jämt. Det är inte bra att gråta så
mycket som du gör. Du kan bli sjuk.”
”Vem bryr sig? Jag är ju redan sjuk enligt Michele och den där häxdoktorn”, snyftade
jag och kände hur sorgen bytte plats med ilska.
”Det är ren självömkan”, sa han och puffade till mig på axeln.
Jag slog bort hans hand och stirrade stint på honom.
”Du ska inte komma och tro att du vet allt, din viktigpetter! Du vet väl inte hur det
känns att mista sina föräldrar och sedan resten av släkten? Alla bara dör omkring mig!
Och jag kan bara ligga här och vara till ingen nytta för någon” skrek jag åt honom.
Mitt huvud började dunka, men det struntade jag fullkomligt i. Jag var trött på att inte
21

kunna röra mig utan att det gjorde ont någonstans.
”Lugna ner dig. Du fick inte hetsa upp dig!” sa han med grövre röst.
Han försökte hålla fast mig i ett stadigt grepp, men jag kände att jag behövde bryta mig
loss från alla handbojor och börja leva igen.
”Släpp mig!” skrek jag. ”Tro inte att du kan få mig att bli bättre med dina meningslösa
ord! Du är förresten lika meningslös du! Det kanske rent av var du som tog livet av Diana!”
Han höjde handen och gav mig en hård örfil. Men jag hade mer mod än han tycktes
förstå så jag gav tillbaka. Han föll av sängkanten och satte sig pladask på golvet med en
förvånad blick på mig. Hans ögon hårdnade och han knöt nävarna. Därefter tog han ett
språng upp i luften och landade rakt på mig. Vi rullade runt i sängen och kämpade mot
varandra som två vilddjur. Vi sparkade och fräste, tills jag föll ihop i sängen. Pierre som
avlägsnat sig blev en suddig figur för mina ögon som dansade och snurrade runt i luften.
Det värkte överallt och plötsligt började hela rummet snurra som en karusell. Sedan var
det som om någon släckte lyset i rummet. Allt blev svart och jag kände hur jag föll ur
sängen och slog i huvudet i golvet innan Pierre hann fånga upp mig.
”Keith!” skrek Pierre. ”Nej, Keith!”
Jag var på väg in i en annan dimension där gränsen mellan liv och död tunnades ut, men
ändå kunde jag höra Pierre någonstans bakom mig. Jag letade förtvivlat efter en väg tillbaka
i ett kolossalt system av irrgångar där stackars själar gått förlorade för alltid.
Sakta, sakta vaknade jag från en tom kall värld som jag inte hoppades behöva återvända
till igen. Mina ögon värkte i det starka lampljuset som kom någonstans från ovan. Det
kändes som jag nått slutet på en ändlös tunnel.
”Nu vaknar han doktorn”, sa en kvinnoröst.
”Åh, så bra. Keith? Keith, hör du mig? Det är doktor Charles här.”
Han särade lite försiktigt på mina ögonlock och studerade mina pupiller.
”Allt verkar se bra ut. Nu ordnar sig allt.”
Strax därpå vinkade han till sig en av sjuksystrarna som stod alldeles bredvid dörrposten.
Det fanns fler personer i rummet, men dem såg jag inte vilka de var. Var fanns Pierre?
”Systern här skriver in dig några dagar så vi kan hålla koll på dig.”
En annan sjuksyster kom in i rummet. Framför sig sköt hon en enkel rullstol i stål som
hon parkerade alldeles bredvid britsen jag låg på.
”Ska vi pröva att resa på oss”, sa Charles och hjälpte mig upp i sittande ställning. ”Hur
mår du nu, Keith?”
Jag fuktade läpparna som var lika torra som resten av munnen. Jag hostade lite för att få
igång talmekanismen.
22

”Jag... jag vet inte så noga. Aj!” utropade jag när han tog mig om armen.
Han vek upp ärmen på den långarmade tröjan jag hade på mig.
”Vad har du fått dessa blåmärken ifrån?” frågade han.
Jag förstod först inte vad han menade. Sedan fick jag se hur jag såg ut. Det var stora
märken över armen. Precis där Pierre hade greppat mig.
”Alltså, det var… jag och min vän bråkade lite innan jag kom hit.”
Han såg frågande på mig.
”Jaha ja, vi får prata om det senare. Nu ska sjuksystern här styra dig till ditt rum, där du
ska tillbringa några dagar”, tillade han med ett vänligt leende.
Jag besvarade inte leendet. Istället såg jag surt på den fula rullstolen i stål och svart
läderklädsel. Den såg kall och obekväm ut. Sedan blängde jag på sjuksystern som försökte
le lika vänligt mot mig, men hon tröttnade efter ett tag när hon upptäckte att hon var den
ende tillsammans med doktorn som var munter i sällskapet. Charles harklade sig och
gjorde en gest att hjälpa mig ner i rullstolen, men jag drog mig undan.
”Jag kan gå. Jag behöver ingen rullstol”, sa jag och försökte slänga benen över kanten,
men det kändes som om någon hade fäst blytyngder på dem. En liten ynka centimeter
lyckades jag röra dem, men sen var det lönlöst.
”Du lyckades i alla fall flytta på det ena benet. Bra, nu har du bevisat att du är på bättringsvägen.
Låt mig nu få hjälpa dig ner i rullstolen.”
Innan jag hann protestera lyfte han upp mig och satte ner mig i den. Den blonda sjuksystern
som stod bakom skjutsade snabbt ut mig ur rummet. Charles hann upp oss vid hissen
och följde med oss till den våning jag skulle till. Hissen stannade på våningsplan fem,
dörrarna öppnades och jag rullades ut.
”Ska jag bo själv i den här korridoren? Jag varken ser eller hör några andra sjuklingar.”
”Det här är en lugnare del av sjukhuset. Inget oväsen i några former är acceptabelt, så
det är bäst du släpper alla vanor du har hemifrån”, sa han som ett skämt.
”Mycket lustigt”, morrade jag där jag fraktades fram som en annan säck potatis.
”Vad?”
Jag svarade inte. Istället fäste jag blicken på de dörrar som stod öppna. Det såg ut som
om de rummen just hade blivit städade för att sedan kunna ta emot nya patienter. Sedan
kom vi förbi ett allrum där det fanns tv och ett litet bibliotek för läskunniga. Jag kunde se
genom fönstren att kvällen hade kommit. Det väckte en tanke hos mig. Hur länge hade jag
varit avsvimmad?
”Ursäkta, doktor Charles?” sa jag i lite vänligare ton en jag nyss hade gjort. ”Vet du när
jag kom in till sjukhuset?”
”Det var i eftermiddags. Hur så?”
Vi saktade in framför en dörr som sjuksystern höll upp för oss. Nu besvarade jag hennes
leende.
23

”Är det här mitt rum?” frågade jag som svar på doktorns fråga.
Han styrde stolen till sängen och parkerade så att han enkelt och snabbt kunde flytta
över mig i den.
”Javisst, gillar du det?”
Jag såg mig omkring. Rummet var lika krämfärgat och tråkigt som korridoren utanför.
Bara en tavla hängde på väggen mittemot sängen ovanför en byrå. Förutom det var rummet
lika sterilt som ryktet sade om sjukhus. Det fanns inte ens någon liten växt eller prydnadssak.
Dock hade rummet ett eget badrum.
”Jag kan förstå att det ser lite tråkigare ut än dina ögon är vana vid, men det beror på att
det är lättare att hålla det rent och fräscht.”
”Nej, jag tycker inte alls att det ser... hm, tråkigt ut”, ljög jag. Egentligen hade jag velat
skrika åt honom hur man kunde bevara ett rum så naket och omänskligt kallt, men jag
tyckte att jag hade varit nog så oförskämd denna dag så jag förblev tyst om min kritik.
Charles såg ut som om han försökte hålla sig för skratt medan han sneglade på mig. Han
piffade upp kuddarna och drog av täcket. Sedan tog han mig i sin famn och lyfte över mig
till sängen. Jag skulle precis rätta till benen när jag kom ihåg att dem var förlamade. Det
var en underlig känsla som kom över mig. Jag hade bara tagit för givet att jag kunde röra
på dem när det var den egentliga orsaken till att jag var här. Lakanen kändes svala och
papperstunna mot huden. En doft av rengöringsmedel passerade min näsa.
”Nu ska jag ge dig något att sova på”, sa Charles och gav mig en liknande tablett som
jag tagit hemma. Jag tog emot den och lade mig ner igen. Mitt huvud dunkade inte längre
och jag kände ingen yrsel, men däremot gjorde det ont efter Pierres och mitt bråk. Undrade
hur han mådde nu efter alla mina slag och sparkar. Han skämdes säkert lika mycket
som jag gjorde.
”Sa Pierre något till dig? Jag menar, träffade du honom innan jag kom hit?”
Charles höjde frågande på ögonbrynen som om han först inte uppfattat vad jag sagt.
”Ja, det gjorde jag. Han såg ut att må som du gör nu. Det är inte bra att slåss. Det ska
man inte göra. Det går mycket bättre att prata med varandra om man har problem.”
”Jag skäms så”, erkände jag och fick en tår i ögat.
”Du får chansen att gottgöra honom imorgon”, sa han och blinkade mot mig.
Jag sken upp.
”Kommer han på besök imorgon?” utropade jag förtjust.
”Ja, han sa så i alla fall, men det blir inte trevligt för dig om du inte har fått tillräckligt
med sömn”, påpekade han.
”Som att höra, Michele”, suckade jag.
”Du har en knapp till vänster om dig. Genom den har du kontakt med receptionen.
Trycker du på den kommer det hjälp, men använd den endast om du verkligen behöver
hjälp. Är det förstått?”
24

Jag nickade och slöt ögonen.
”God natt då, Keith”, sa han och gick, men i dörren vände han sig om. ”Imorgon är det
väckning klockan åtta. Då är det frukost.”
Sedan stängde han dörren. Jag hann inte ligga och fundera på något. Nästan genast började
mina ögon tyngas ner av sömn. Det skulle bli så skönt att få glida in i drömmarnas
värld för en stund, där Pierre och jag skulle mötas igen och leka tillsammans som vi gjorde
när vi var små.
Dagen därpå blev lika molnig som dagen innan. När jag väcktes trodde jag först att det
fortfarande var natt. Samma sjuksyster som hade styrt min rullstol kom in i rummet på
morgonen. Hon hälsade, drog ifrån gardinerna och hjälpte mig sedan till mitt badrum. När
vi kom tillbaka stod frukosten framme och väntade på mig bestående av en liten plastmugg
med juice, två toastmackor med marmelad och en liten mugg med yoghurt. Jag var
så hungrig att jag inte orkade bry mig om att maten egentligen smakade papp. Kanske var
det jag som var alldeles för kräsen.
Senare på dagen kom Charles på besök. Efter ytterligare en undersökning gav han mig
rådet att vila fram till lunch. Under dessa timmar kunde jag inte för en minut släppa Pierre
ur tankarna, eller Michele. Anklagade han Pierre för mitt nuvarande tillstånd, eller anklagade
Pierre sig själv för vad som hänt? Jag bara måste få en chans att förklara, tänkte
jag. Ingen skulle behöva känna sig skyldig när den skyldiga faktiskt var jag själv. Varifrån
den starka aggressiviteten kommit ifrån kunde jag inte förklara. Det var någonting jag inte
kunde råda över. Den kom som en störtflod som var omöjlig att hindra. Jag mindes även
hur den drabbat min mor vid ett flertal tillfällen. Hon kunde sitta och stirra framför sig i
timmar för att sedan falla i storgråt. Aldrig någonsin grät hon öppet framför oss. Hon
stängde antingen in sig i badrummet eller i deras sovrum. Aldrig berättade hon för oss vad
som var fel. Mor och far hade ibland långa samtal som inte verkade lösa någonting. Kanske
var det något min mor efterlämnat till mig? En depression som inte på något sätt gick
att bota, hur mycket kärlek man än fick.
Jag var så inne i mina tankar att jag inte lade märke till att någon just kommit in i rummet.
Först kände jag en konstig känsla av att jag inte var ensam. Sedan såg jag ur ögonvrån
en mörk gestalt närma sig vilket fick mig att kasta ur mig ett utrop av förskräckelse.
”Åh, förlåt. Det var inte meningen att skrämma dig, Keith”, sa Charles och satte sig på
en av stolarna som stod bredvid sängen. ”Är du fortfarande säker på att du orkar träffa
dem? Du vill inte skjuta upp det en dag för att vila?”
”Nej, absolut inte!” utbrast jag. ”Jag vill träffa dem så snart som möjligt. Helst på en
gång.”
Charles lutade sig tillbaka i stolen och la ena benet över det andra och knäppte händerna
i knäet.
25

”Först och främst måste du äta lunch så du orkar med resten av dagen. I eftermiddag
kommer din sjukgymnast, Camelia Watson. Hon är en mycket duktig sjukgymnast och
har flera år av erfarenhet bakom sig. Jag tror att ni kommer att komma bra överens.”
Plötsligt knackade det på dörren. Charles öppnade dörren och tog emot en bricka med
min lunch. Till lunch serverades det fisksoppa med en smörgås och ett glas mjölk till. Det
var inte direkt min favoritmat, men jag hade tydligen inget val om jag ville bli frisk och få
komma hem igen. Charles ursäktade sig och lämnade mig ifred med maten. Jag såg på
klockan. Den riktigt segade sig fram där den hängde på vägen. Det var precis lunchdags
och nu satt alla och åt likadan sörja som jag fått. När jag smakade på den blev jag faktiskt
överraskad. Den smakade utsökt, kanske inte lika god som jag fått hemma, men godkänd
för att vara sjukhusmat. Lite senare anlände Charles med en sjuksyster som tog hand om
min bricka och bar ut den.
”Nå, Keith? Hur smakade maten?”
”Den var mycket god, tack. Doktor Charles, har dem hört av sig? Om besöket menar
jag?”
”Ja just det, din bror är på väg hit. Han har varit mycket orolig för dig, Keith.”
Jag svalde och harklade mig innan jag vågade fråga.
”Pierre då? Kommer han också?”
”Pierre?” Charles såg förvirrad ut ett ögonblick.
”Min bästa vän. Kommer han inte med Michele?”
”Michele nämnde inget om att han hade sällskap, men han kanske bara lämnade den
saken utanför. Planerade dem inte att komma hit tillsammans?”
Jag ryckte bara på axlarna. Samtidigt knackade det lätt på dörren och en sjuksköterska
stack in huvudet.
”Han är här nu.”
”Ja tack då, Linnie. Visa in honom.”
Hon försvann ut i korridoren igen och Charles vände sig om mot mig.
”Ja, då lämnar jag er ensamma. Ni har säkert mycket att tala om”, han sneglade snabbt
på mina blåmärken. Jag kände ett stygn av panik. Tänk om han var arg?
Sekunden därpå kom Michele in i rummet. Han stannade innanför dörren och såg på
mig. Hans blick visade uppriktigt hur mycket han gråtit. Hans blonda fina hår såg slitet
och rufsigt ut. Sedan störtade han fram till mig och kramade mig hårt. Jag kunde känna
hur nära han var att brista ut i gråt, men han behärskade sig och suckade bara till lite
grann. Han såg mig djupt i ögonen en lång stund.
”Åh, Keith, när dem ringde från sjukhuset blev jag alldeles”, hans röst brast i en snyftning.
”Jag trodde du...”
Jag log som svar för att rycka upp honom från det träsket han hade sjunkit ner i.
”Men jag är helt okej. Jag mår finfint. Du överreagerade. Det är lätt att man gör det vid
26

sådana tillfällen. Lugna ner dig nu och lyssna på vad jag har att säga.” Han såg ner i golvet
och såg sedan tillbaka på mig.
”Det här har ingenting med Pierre att göra. Det får du inte tro. Det är mitt fel att jag
ligger här.”
Han skakade på huvudet med en sammanbiten min.
”Du behöver inte försvara den där uppblåsta snobben. Jag förstår precis hur det gick till,
men du behöver inte vara orolig. Han kommer aldrig innanför våra väggar igen. Det kan
du vara lugn för.”
”Michele, säg inte sådär! Det var inte hans fel. Det var mitt. Det var jag som gjorde mig
själv upprörd. Jag höll på att tyna bort av att bara ligga i mitt rum. Jag kände mig som en
fånge. Snälla, jag ber dig. Jag har aldrig bett dig om något förut, men det gör jag nu. Snälla,
anklaga inte Pierre. Döm honom inte för något han inte gjort.” Han såg på mig. Hans
min var inte lika hård längre, men hans ögon sa något annat.
”Om det inte vore för honom så skulle du inte ha hamnat här. Hur kan du vara så lojal
mot någon som har behandlat dig så?”
Jag gav honom en vass blick.
”Om det inte vore för honom skulle jag aldrig ha fått läkarvård i tid. Hur hade det då
gått med mig?”
Den träffade rätt. Han förlorade talförmågan, men samtidigt såg jag en glimt av försoning
i hans mörka ögon. Han fortsatte vara tyst en lång stund.
”Jag förstår att du haft det jobbigt, men tänk då på vad Pierre gått igenom. Jag är ju som
en familjemedlem för honom också. Du får inte vända honom ryggen Michele. Han behöver
oss lika mycket som vi behöver honom.”
”Jag behöver inte honom. Tala för dig själv.” Han tittade ut genom fönstret med samma
slutna min.
”Men du är inte lika arg längre?” sa jag och log mot honom för att bryta isen mellan oss.
Han veknade och skakade på huvudet.
”Nej, jag är väl inte det. Jag var bara så säker på att han var orsaken till allt. Jag ville
inte att han skulle besöka dig från första början, men du insisterade. Jag hade en besynnerlig
känsla hela dagen fram tills den känslan blev bekräftad. Och nu ligger du här.”
Jag tyckte synd om honom. Han var verkligen orolig för mig. Hur kunde jag tro något
annat? Pierre betydde mycket för mig, men jag hade alldeles glömt bort Michele mitt i
förvirringen.
”Har läkarna sagt något om när jag får åka hem?” Michele skakade på huvudet. ”Det
verkar konstigt. Har inte Doktor Charles sagt något om hur lång tid jag ska behöva ligga
här?”
”Borde han inte ha sagt det till dig?”
Det knackade försiktigt på dörren och en sjuksköterska stack in sitt huvud igen.
27

”Mr Blue, du har fått ännu en besökare”, sa hon och sneglade på Michele. Michele i sin
tur såg på mig med misstänksamma ögon.
”Visa in honom.” Hon nickade tyst och försvann ut i korridoren. ”Snälla Michele, ge
mig en stund med honom.”
Hans blick veknade en gång för alla.
”Ja, jag antar att jag är skyldig honom en ursäkt också för det jag sa. Jag kommer imorgon
igen.”
Han kramade mig hårt och lämnade sedan rummet. Jag kände mig så lycklig! Michele
hade insett hur fel han haft om Pierre och det gladde mig. En lätt knackning hördes mot
dörren och sedan gled den upp. Pierre kom in, lika stilig som en mannekäng. Hans hår var
bakåtkammat och han bar en mörk sportjacka till sina pressade kakibyxor. Han stannade i
dörren och såg osäkert på mig. Jag i min tur log mot honom för att visa hur glad jag var
att han kom. Han såg ner i golvet och såg ledsen ut.
”Du behöver inte tänka på det där längre. Jag har rett ut allt med Michele. Han är inte
arg på dig längre.”
”Jag vet”, fick han fram till slut. ”Jag träffade honom ute i korridoren nyss. Jag har nog
aldrig skämts så mycket. Det känns som om jag fortfarande är skyldig till att du ligger här.
Kan du någonsin förlåta mig?”
Han såg på mig med sorgsen blick. Han var uppriktigt ledsen över alltsammans.
”Ja, det är klart. Det var inte ditt fel. Du är den bästa vän en vän kan ha. Vi var båda ur
kontroll och det handlade inte längre om min sjukdom, tror jag”, tillade jag och såg ner i
händerna. Pierre kom fram till mig och satte sig på sängkanten. Nästan genast slog vi
armarna om varandra.
”Förlåt, förlåt, förlåt…”, mumlade han om och om igen intill mitt öra.
Jag strök min hand över hans lena blänkande hår. Han doftade som en hel blomsterträdgård
efter ett skyfall om sommaren. Jag slöt ögonen och bara njöt av hans närhet och
värme. Till slut blev det nästan lite genant för oss båda. Vi släppte varandra och rätade på
oss. Mitt hjärta slog så hårt att hela jag hoppade där jag satt. Mina kinder var kokheta och
jag kände mig darrig i hela kroppen, fast på ett lyckligt sätt. När vi kunde se varandra i
ögonen igen gick det upp för mig hur mycket jag egentligen saknat honom. Att han pratade
på sitt pigga obekymrade sätt. Hur han då och då stannade upp med ett litet leende på
de smala blekrosa läpparna och vek undan med sin blick på ett oskyldigt sätt för att sedan
fortsätta prata.
”Du skulle ha sett reaktionen i klassen när Mrs Tyffie meddelade vad du råkat ut för.
Alla började prata med alla. Mrs Tyffie var till och med tvungen att höja rösten ytterligare
en oktav för att göra sig hörd.”
Vi skrattade. Jag kunde nästan se framför mig hur det måste ha sett ut. Mary som alltid
hade en massa teorier om allt hon hörde och hennes två bästa vänner som dyrkade henne
28

över allt annat, Denisie och Louise. Louise var nickedockan i gänget, men Denisie däremot
hade egna åsikter som hon vågade dela med sig så länge inte Mary var i närheten.
Tesscha och William kunde jag nästan höra genom bruset, hur dem skvallrade om vad
som hänt. Dem var klassens läshuvuden, som också var dem enda i klassen som Pierre
och jag ibland hängde ihop med. Trots deras torra ytlighet var dem vänliga och lojala mot
sina medmänniskor. Jag saknade dem allihop så det värkte i hjärtat. Att vara del av skolmiljön
igen var något som jag älskade.
”Mrs Tyffie skickar antagligen en blombukett om några dagar från hela klassen. Jag
antar att jag är budbäraren.”
”Ja, jag saknar dem verkligen, de små änglarna”, skrattade jag. ”Så synd att dem inte
också ligger på samma sjukhus. Dem skulle verkligen liva upp personalen.”
”Jag vet en till som saknat dig”, sa Pierre och såg ner i sina händer med ett litet oskyldigt
leende på sina läppar.
”Och vem kan det vara då, Mr Cabrera?”
”En skönhet av många i vårt kungadöme, Mr Blue. Denisie närmare bestämt.”
Jag blev allvarlig. Det var inte direkt en hemlighet för Pierre att Denisie var förtjust i
mig. Däremot visste ingen annan i klassen om hennes lilla hemlighet.
”Du vet att det inte är besvarat, Pierre. Kommer aldrig att bli”, tillade jag. Han såg frågande
på mig. Sedan sprack den allvarliga minen ut i ett fulländat leende.
”Jag vet. Jag ville bara retas.”
Jag skakade bara på huvudet åt honom. Han var också fullt medveten om att jag visste
om hans beundrarinna Mary som var klassens mest snobbiga och bortskämda tjej, men
också den mest bedårande. Hon hade en sagoprinsessas långa, blonda korkskruvlockiga
hår som sköttes omsorgsfullt varje vecka av hennes privata frisör. Ett bedårande hjärtformat
ansikte med gräddvit hy och rosenskära kinder och dem mandelformade ögonen var
som en guldram kring ett konstverk.
Till skillnad från Denisie var Mary mycket mån om att låta hela hennes omgivning få
veta vem hon var kär i. Pierre hade varit hennes favorit länge nu. Det visste alla. Frågan
kvarstod dock för många. Varför tog inte den stilige Pierre första steget? Dem var ju som
gjorda för varann och dessutom fanns det ju ingen annan. Eller fanns det?
Plötsligt knackade det på dörren och Charles kom in i rummet.
”God eftermiddag, Keith. Det här måste vara Pierre som du talat om så mycket.”
”Ja, det här är min vän som jag berättat om.”
Dem skakade hand med varandra.
”Mycket angenämt, men nu är jag rädd att tiden är ute. Keiths privata tränare kommer
alldeles strax, ser ni. Du får självklart komma på besök imorgon också.”
”Ja, gör det Pierre. Kom varje dag”, utbrast jag.
Pierre log sitt charmerande leende mot mig.
29

”Det är väl klart. Vänner håller ihop i vått och torrt.”
”Alldeles riktigt”, instämde Charles.
Efter att Pierre gått satte sig Charles ner och diskuterade med mig om träningspassen jag
skulle gå igenom. Det var svårt att koncentrera sig eftersom jag hade något helt annat i
tankarna. En liten stund senare knackade det på dörren och strax därpå kom en kortväxt
mörkhyad kvinna in i rummet. Hennes runda vänliga ansikte sken av hälsa och vänlighet.
Charles presenterade oss för varandra.
”Det här är alltså din nya tränare, Camelia. Camelia, det här är Keith.” Vi skakade hand.
”Men kära nån, vilken söt liten pojke”, sa hon och lade händerna över de runda kinderna.
Sedan skrattade hon ett något manligt skratt med sin djupa stämma så de snövita tänderna
blixtrade.
Både Charles och jag instämde i skrattet. Hon var så vänlig att jag genast fattade tycke
för henne. Hon skulle göra mig frisk, det var jag säker på. Hon utstrålade en sådan lycka
och öppenhet jag aldrig förut sett hos någon människa. Förutom hos Pierre förstås. Camelia
tog upp ett häfte ur sin handväska som jag fick studera och memorera i lugn och ro
medan hon förklarade hur träningen gick till.
”Vi tränar varje dag i en timme. Vi börjar med uppmjukning av muskler och sen uppvärmning.
Sedan övergår vi till mer motoriska rörelser. Avslutningsvis stretchar vi ut
musklerna och efter varje träningspass skall du ta ett varmt oljebad. Det stimulerar musklernas
smidighet och ökar blodcirkulationen i dina ben som, innan du vet ordet av, snart
blir helt återställda.”
Jag bläddrade igenom häftet och rynkade pannan åt alla övningar jag såg på sidorna.
”Hinner vi verkligen med alla dessa övningar på en timme?” Hon skrattade lätt.
”Nej, det är en omöjlighet. När vi är klara med häftet, börjar vi helt enkelt om från början
igen.”
”Och jag kommer att finnas till hands”, sa Charles uppmuntrande.
”Både Mr Tatcher här och jag”, sa hon med en liten gest mot Charles, ”vill båda hjälpa
dig på fötter igen. Man är aldrig så stark som när man står på egna ben. Ett ordspråk min
gammelmormor brukade säga till oss barn. Med den här träningen kommer du att vara på
benen inom några veckor”, lovade hon.
”Egentligen är det förbjudet för oss som jobbar inom läkarvården att ge garantier, men
det här är inget vanligt fall. Styrkan och vitaliteten finns där. Du är ung och stark.”
Bägge log uppmuntrande mot mig och jag kände att jag ville börja med träningen snarast.
Plötsligt fick jag en synvilla av mor och far. Jag förlorade mig själv för några sekunder
i dimman, och det tog ett tag innan jag kom tillbaka. Vid det laget anade Charles och
Camelia något. Dem såg undrande på mig.
”Jag tror det är dags för dig Keith att ta en liten vila innan kvällsmaten serveras. Du ser
trött ut”, sa Charles och kom fram till mig för att känna på min panna.
30

”Ja kära nån, pojken behöver alla krafter som finns där inne i den späda kroppen för att
orka med träningen som börjar imorgon. Eller hur, Mr Tatcher?”
Jag ryckte på axlarna.
”Ja, jag är nog lite trött”, erkände jag.
”Dåså. Camelia kommer tillbaka imorgon efter lunch och jag kommer och ser till dig
lite senare ikväll.”
”Ja, sov så gott då Keith”, sa Camelia och reste sig och gick till dörren.
”Sov gott”, sa Charles innan han stängde igen dörren.
Så var jag ensam igen. Den kvävande tystnaden gjorde mig trött. Likaså gjorde det dåliga
vädret utanför. Det var grått och trist och då och då föll en regndroppe som smattrade
till mot fönsterglaset. Det gjorde mig lite vemodig, och alla dem glada känslorna jag nyss
ägt var plötsligt som bortblåsta.
Jag lade mig på sidan och intalade mig själv att inte tänka för mycket. Istället blundade
jag och försökte sova en liten stund. Det var inte så svårt att komma till sömns så trött
som jag var, men det blev inga trevliga drömmar. Dem var hemsökta av hemskheter och
oklarheter.
Jag vandrade genom en korridor som liknade den på sjukhuset. Jag hörde rop och gråt
som bad om hjälp från dörrarna. Jag försökte öppna dem, men dem var låsta. Handtagen
var så kalla att jag nästan frös fast och under dörren rykte det av frostens kalla dis. Jag
kände hur paniken steg i mig. Det här var ett farligt ställe! Golvet var täckt med en tunn
hinna av is och längs väggarna rann det något rött. Vid en närmare titt såg jag att det var
blod. Jag gallskrek och rusade mot slutet av korridoren. Någon flåsade hörbart bakom
mig, men när jag vände mig om fanns det ingen där. Bara ett kompakt mörker som kröp
närmare och närmare. Det fanns ingen utväg när korridoren slutade. Bara två dörrar som
fanns på vardera sida om mig. Jag prövade den ena, men den var låst. Då prövade jag
nästa och den gled upp, men bara tillräckligt för att en liten mus kunde passera. Mörkret
kom närmare.
Plötsligt hörde jag någon ropa mitt namn. Det var Pierre.
”Keith, jag ska försöka få upp dörren! Var inte rädd! Jag ska rädda dig!”
Han var på den andra sidan av den. Jag började rycka och slita i dörrhandtaget så den
skulle lossna. Jag brydde mig inte längre om att den var kall som is och att mina händer
värkte av kylan. Mörkret var nästan framme vid mig. Jag skrek av all den styrka jag hade
kvar.
”Pierre!”
Jag slog upp ögonen. Mitt hjärta bankade så hårt i bröstet att jag var tvungen att pressa
min knutna näve mot det. Hela min kropp darrade som ett asplöv där jag låg. Plötsligt
knackade det på dörren. Jag flämtade till.
”Är allt väl?” undrade Charles. ”Du ser skräckslagen ut. Har du drömt något otäckt?”
31

Jag skakade bara på huvudet. Han i sin tur lyfte på ögonbrynen åt mitt underliga uppförande.
”Hur som helst är det alldeles strax dags för kvällsmål, och jag tänkte väcka dig en liten
stund före. Man är alltid lite mer hungrig när man är vaken än när man är nyvaken.”
Jag nickade. Sedan gäspade jag stort. Charles skrattade bara åt mig och lade ena benet
över det andra.
”Du förstår, Keith, jag har tystnadsplikt. Du kan säga vad som helst till mig. Om det är
något som oroar dig vill jag att du berättar för mig. Det hjälper, jag lovar.”
För en liten stund såg vi bara på varandra. Vad ville han egentligen att jag skulle berätta?
Vad fanns det mer att säga? Att jag mist mina föräldrar och min moster på ett och
samma år? Att jag bara hade en vän som jag kunde ty mig till och han mig? Att Michele
kämpade allt vad han var värd för att hålla oss med tak över huvudet och att allt inte kunde
bli värre? Var det vad han ville att jag skulle säga? Det skulle inte hjälpa, varken mig
eller någon annan. Det skulle inte få mina föräldrar eller moster tillbaka.
Åter igen knackade det på dörren.
”Kom in med maten, Linnie”, sa Charles och reste sig upp för att ta emot maten. ”Tack
så mycket.”
Jag tog emot brickan. Det var fisksoppa. Jag avskydde fisksoppa. Det fanns inget värre!
”Åh, så... gott det ser ut”, sa jag och rörde runt med skeden i tallriken. Det doftade godare
än vad jag tyckte det smakade, men det gick ändå ner till slut.
”Nå? Hur smakade maten?” undrade Charles när han besökte mig senare på kvällen. Jag
låg i sängen och läste en veckotidning och tänkte på Pierre.
”Den var mycket god”, ljög jag. ”Doktor Charles? När slipper jag den där rullstolen?”
Han satte sig på stolen bredvid sängen.
”Ja, när du har kommit så långt i träningsprogrammet att du fått tillbaka styrkan i benen.
Sen får du lära dig att använda kryckor. Var bara lugn, jag ska hjälpa dig när den tiden
kommer”, tillade han när han såg mina stora ögon. Jag log ett klent leende tillbaka.
”Nej, nu är det bäst att du får sova så du orkar med träningen imorgon”, sa han och reste
sig upp.
”Men jag har sovit så mycket. Jag är inte trött längre”, gnällde jag.
Charles tog upp en burk ur fickan i hans sjukhusrock. Han skakade ur ett piller och gav
det till mig. Sedan gick han till badrummet och återkom en minut senare med en mugg
vatten.
”Dem här tabletterna är jättebra mot sömnlöshet och bör användas av personer som är
inne i en läkeprocess, men skall användas med motta.”
”Jag har en karta av dem här hemma som jag fick av dig”, påminde jag honom.
Han nickade och log.
”Snart sover du som en liten ängel, ska du se. Ligger du bekvämt?”
32

Jag nickade som svar.
”Sov så gott, Keith. Imorgon kommer att bli en rolig dag.”
Även fast jag var skeptisk mot morgondagen fick hans ord mig att se fram emot den
dagen då jag var som vanligt igen. Jag visste inte varför, men plötsligt kändes det som om
det var dags att börja kämpa för att bli sitt gamla jag. Det som jag förut såg som något
självklart kämpade jag nu med av hela min själ att få återerövra.
För allas skull, Micheles, Pierres och morbror Owens skull skulle jag bli frisk igen, men
min kamp fick jag vänta ett litet tag med. Nu ville jag bara sova.
Nästa morgon väcktes jag vid samma tid som morgonen innan. Jag började med en stadig
frukost bestående av lite frukostflingor i fil, ett glas juice och en smörgås till det. Alldeles
efter det att jag börjat äta kom Charles på besök. Han kunde inte stanna alltför länge på
grund av sitt fullbokade schema.
”Jag ville också påminna dig om att träningstiden är efter lunchen. Du hade väl inte
glömt”, undrade han.
Jag skrattade helt lätt.
”Det är väl klart att jag inte har. Det ser jag fram emot”, sa jag och log vänligt mot honom.
”Ja, jag är glad att du har fått upp hoppet. Det var precis vad Camelia och jag hoppades
på.” Han såg på klockan. ”Nä, nu måste jag gå. Jag har lite att ta itu med innan min nästa
patient kommer. Vi ses sen, Keith.”
Min tränare kom mycket riktigt efter lunchen. Hon såg lika lycklig ut som när jag träffade
henne första gången.
”Kära barn, vad trevligt att se dig igen”, sa hon med sin välkända djupa stämma och
svävade på lätta fötter fram till mig. ”Är du redo att börja?”
”Ja, vi sätter igång nu genast!” ropade jag. ”Hjälper du mig ur den här sängen?”
Hon skrattade åt min optimism och vek ut en tjock matta på golvet som jag skulle ligga
på. Sedan lade hon sina mjuka armar runt min kropp. Jag måste vara lätt som ett löv i
hennes kraftiga armar, tänkte jag.
Hon lade mig försiktig på den svala gummimattan, och sedan började uppmjukningen och
stretchningen av mina muskler. Då och då frågade hon mig om jag kände något av massagen.
Jag koncentrerade mig, men jag kände ingenting.
”Nej, det gör jag inte.”
Det kändes så egendomligt att se en människa ta på ens ben, men inte kunna känna
något av beröringen. Vi övergick från att massera till att trampa cykel. Jag skulle försöka
bromsa om jag kunde. Jag koncentrerade mig, men jag visste att det var lönlöst. Till slut
trängde svetten fram i min panna av mina desperata försök att bromsa cykeln. Precis när
jag kände att jag inte orkade mer, saktade hon ner och övergick till ett lugnare tempo.
33

”Nu ska du bara följa med i mina rörelser och slappna av”, sa hon och sneglade på översikten
över träningsprogrammet som låg bredvid henne.
Efter ett tag slutade hon veva med mina ben och gick över till slutfasen; nämligen samma
massage som uppvärmningen.
”Ja, då var vi klarar med ditt första pass, Keith. Grattis”, sa hon med ett glatt leende.
Jag hade lite svårt för att besvara leendet. På sätt och vis var jag besviken. Jag hade
hoppats på en förändring redan första gången, men jag visste att det var för mycket begärt
i ett så tidigt stadium.
”Ligg nu och andas ut så går jag in i badrummet och tappar upp ett varmt bad.”
Jag gjorde som hon sa. Jag låg stilla och andades. Det välbekanta ljudet av rinnande
vatten hördes nu från badrummet. Det fick mig att längta efter vårt eget badrum där hemma.
Under den korta tiden som Michele och jag bott i det lilla huset hade jag hunnit uppleva
många mysiga kvällar i ett varmt bad med mycket lödder. Pierre och jag badade jämt
tillsammans när vi var mindre, men det ändrades när vi blev äldre. Det ansågs inte rätt att
två unga män som vi badade tillsammans, men när inte Michele var hemma gjorde vi det
ändå. Det blev en av våra många hemligheter.
”Jaha, är du redo för ett dopp nu?” undrade hon när hon kom tillbaka. Jag ryckte på
axlarna.
”Ja, det är jag. Det ska bli skönt.”
Jag pressade fram ett litet leende. Min besvikelse måste ha varit ganska uppenbar, men
hon lade tydligen inte märke till det eller så ignorerade hon alla sorts tråkigheter med
hennes ogenomträngliga mur av lycka. Det fick mig att undra hur någon kunde vara så
glad för jämnan. Hade hon aldrig stött på några sorgligheter? Med tanke på de fördomar
som fanns kring hennes människosläkte. Hon tog upp mig i sin famn och bar in mig i
badrummet.
”Behöver du göra ett toalettbesök först?”
Jag såg lite generat på henne och nickade.
”Då ska jag hjälpa dig”, sa hon och började klä av mig.
Innan jag hann protestera var jag spritt språngande naken framför henne vilket kändes
oerhört pinsamt.
”Skulle... skulle jag kunna få vara ensam?” stammade jag när jag satt på det kalla porslinet.
”Javisst”, sa hon och log mot mig. ”Ropa när du är färdig. Jag finns alldeles utanför.”
När hon stängt dörren bakom sig drog jag en lättnadens suck. Minuten senare var jag
klar. Jag sneglade på badkaret som höll på att fyllas med vatten. Tänk om jag skulle försöka
ta mig dit på egen hand, tänkte jag. Jag försökte resa mig från toaletten genom att
balansera på de handtag som fanns uppsatta bredvid sitsen. Badkaret stod alldeles bredvid
och det var inte speciellt långt. Jag försökte få benen under kontroll, men dem bara vajade
34

hit och dit. Det var lönlöst. Jag satte mig försiktigt igen och tog mod till mig och ropade
på Camelia. Genast slog dörren upp, nästan som om hon stått givakt utanför dörren.
”Sådär ja, det var väl skönt?”
Jag såg bort generad av hela den bisarra situationen. Hon tog mig i sin famn igen och
sänkte ner mig i det varma vattnet. Det brände lätt mot min hud och till och med i benen
kändes värmen. Det sa jag till henne.
”Det är ett bra tecken. Du förstår, dem människor som är helt förlamade känner absolut
ingenting, inte ens värmen från ett hett bad. Du är redan på bättringsvägen. För du vill väl
bli frisk och är redo att kämpa för det? Det är det viktigaste av allt, att du har kämparandan.”
Hon hade säkert handskas med hundratals handikappade genom sina år inom sjukvården.
Så hon visste nog vad hon talade om. Hon lät mig ligga i det varma vattnet en stund
för att slappna av efter träningen. Svetten trängde fram i min panna och bildade små bäckar
som rann nedför mitt ansikte.
”Sådär ja”, sa Camelia när hon stegade in i badrummet. ”Då ska vi se. Hur känns det i
benen, Keith?”
”Värmen har avtagit i dem”, meddelade jag och hoppades på att det inte var dåliga nyheter
för min egen skull.
Hon sänkte ner sina kraftiga armar under vattenytan och började knåda mina ben som
om dem varit en degmassa. Då och då torkade hon bort svetten från pannan som bildades
av den heta ångan. Medan hon masserade såg jag på henne. Jag kunde urskilja små pärlor
av ångan i hennes ansikte. Dem rann sakta av från hennes chokladbruna hud ned mot
kragen på hennes träningsjacka. Hon torkade av dem hastigt med sin kraftiga arm och
suckade. Det lät inte som om hon suckade av obehag, det lät snarare som en lätt och smått
sömnig pust.
Plötsligt hände det någonting. Det började som en gradvis värme i mitt vänstra ben, som
sedan övergick i små explosioner av stickningar. Jag gjorde ett litet utrop.
”Vad var det?” sa Camelia och slutade tvärt med massagen.
”Det stack till i mitt ben! Jag kände något!”
Jag blev så ivrig att vattnet stänkte ner Camelias fina träningsjacka.
”Åh Keith, det är precis vad jag hoppades på! Tacka vår Herre för det”, sa hon och slog
ihop sina händer och höjde dem mot skyn.
Nu blev allt så mycket mer spännande. Vilken dag som helst skulle jag kunna börja gå
igen. Åh, vad jag hade saknat min rörelseförmåga, som vem som helst tog för givet. Jag
hade fått känna på hur det var att vara helt beroende av andra människor och inte kunna
röra sig som man ville. Camelia fortsatte med massagen och ville att jag genast skulle
berätta för henne om jag kände av några fler stickningar. Vi väntade båda spända på fler
tecken, men den här gången tog det längre tid. Ett tag var jag rädd att jag hade inbillat
35

mig, men så plötsligt återvände känslan. Camelia ville att jag skulle beskriva för henne
hur det kändes i benen, och om jag kände något i det andra, men det var som förut. Det
gjorde mig så smått oroad. Jag hade återfått liv i det ena, men inte det andra. Hur skulle
det utveckla sig? Betydde det att jag skulle behöva släppa det andra benet efter mig hela
livet? Men Camelia lugnade mig senare med att det var helt normalt att det kunde ta tid
för bägge benen att återhämta sig. Jag fick helt enkelt ha tålamod med mig.
Charles kom i lagom tid efter träningen. Han log bara mot mig.
”Det var väl det vi visste. Styrkan sitter där. Du behövde bara någon som påminde dig
om det.”
Camelia packade ihop sina pinaler och tackade för den givande stunden tillsammans.
När hon gått vände jag mig till Charles.
”Jag är så glad att jag börjar bli bättre. Jag önskar bara att Michele kunde få vetskap om
saken så han slapp oroa sig för mig. Skulle jag kunna få låna en telefon?”
”Jag har redan underrättat honom. Det ansåg jag vara min plikt. Han kommer förbi
senare i eftermiddag efter jobbet.”
Jag tänkte på det jobbet Michele hade just nu. Han jobbade med uppackning av fisk och
skaldjur i ett varuhus inne i staden. Ett jobb han verkligen inte trivdes med, och det kunde
jag förstå. Han sökte hela tiden efter nya arbeten som låg närmare vårt bostadsområde så
han slapp de tråkiga bussresorna in till staden, men det verkade som om han inte kunde få
tag på något annat så han fick tacksamt ta emot det som föll i armarna på honom.
”Pierre kommer hit efter skolan. Han slutar ganska snart, skulle jag tro”, sa jag och såg
på klockan som hängde på väggen mittemot sängen.
”Vad trevligt. Hur som helst”, fortsatte han och reste sig upp för att dra igen draperierna,
”kan du passa på att vila nu innan middagen serveras. Det är viktigt med vila, kom
ihåg det. Du måste ju ha orken att ta emot besök senare också.”
Jag ville egentligen inte sova. Det kom alltför många mardrömmar nu för tiden. Sömnen
gav mig knappast den ro jag behövde. Ändå visste jag inte vad jag skulle göra åt det.
”Jag kommer och väcker dig om en timme. Sov gott”, sa han och stängde dörren efter
sig.
Ärligt talat så kände jag mig riktigt trött. Träningen hade sugit musten ur mig. Det kanske
inte gör något om jag bara sluter ögonen en liten stund, tänkte jag. Vad var riskerna
att mardrömmarna skulle komma två gånger i streck?
36

Del 2
Ett skrik väckte mig genast ur min sömn. Jag tog stöd av armarna och satte mig upp i
sängen. Jag lyssnade spänt efter fler ljud, men ingenting hördes. Ingenting annat än mina
egna snabba andetag, och mitt hjärta som slog som en stångjärnshammare. Jag skakade i
hela kroppen. Efter ett tag kände jag mig så yr att jag var tvungen att lägga mig ner igen.
Vad var det för skrik? Hade jag inbillat mig? Det var ju alldeles tyst. Jag såg mot de fördragna
draperierna som eftermiddagssolen lös upp. Ett ljust krämfärgat sken spreds i
rummet. Jag slöt ögonen och försökte lugna mig. Med ens kunde jag känna doften av
blommor, härlig rosig doft med inslag av kryddor och fräscha gröna blad. Jag kunde känna
att dem betydde något. Dem var tillägnad en speciell person. Ingen annan.
Plötsligt blixtrade det till framför ögonen. Det var som om någon hade fotograferat mig
medan jag sov. Jag öppnade ögonen och samtidigt knackade det på dörren. Charles stack
in sitt huvud.
”Hejsan. Har du sovit gott?”
”Tack, jag har sovit gott. Har det redan gått en timme?”
Han kom in i rummet och gick fram till fönstret för att dra ifrån draperierna. Jag såg på
klockan. Jag hade precis sovit en timme. Klockan var närmare fyra på eftermiddagen.
Jag hade förväntat mig att se klart solsken utanför fönstret, men istället småduggade det.
Det var nästan mörkt ute.
”Åh, vad synd att solen har försvunnit”, sa jag.
Charles vände sig om och såg konstigt på mig.
”Keith, det har inte varit någon sol framme idag.”
Jag såg osäkert på honom.
”Men den var ju framme bara för en liten stund sen.”
Hade jag bara drömt? Var det bara ännu en dum dröm som spelade mig ett spratt, eller
var det Charles som ljög för mig?
”Jag kanske skulle ha nämnt för dig att sömntabletterna kan ge en del bieffekter som
inbillningar och mycket livliga drömmar. Vi kanske borde sänka doserna. Jag ska ta itu
med det genast”, sa han och antecknade något i sitt block. ”Jag ska meddela köket att du
är vaken nu. Vill du besöka toaletten eller tvätta ansiktet innan middagen?”
Jag skakade på huvudet.
”Okej, jag kommer snart upp med middagen åt dig.”
Han stängde dörren och kvar lämnades en kvävande tystnad som jag så många gånger
förut känt. Jag funderade över vad han sagt om sömntabletterna. Kan det ha varit anledningen
till mina konstiga drömmar och mina skrämmande föraningar? Jag antog att det
inom sin tid skulle visa sig.
Jag lyfte blicken mot hörnet av rummet och såg ett par kryckor. Vad gjorde dem där?
37

Jag åkte ju rullstol. Hade Charles satt in dem till mig?
En liten stund senare kom en, ganska kortväxt sjuksyster in i rummet. Hon hade kort,
lockigt eldrött hår och små pliriga ögon bakom ett par för stora glasögon. När hon kom
närmare såg jag även att hon var alldeles fräknig.
”Var är doktor Charles?” undrade jag och såg förbi henne.
”Han var upptagen”, svarade hon kort och placerade matbrickan framför mig på sängen.
Hon hade ett sätt att undvika min blick och svara så kort som möjligt till mig. När hon
lämnade rummet utan ett minsta ”Smaklig måltid”, pustade jag ut. Vilken tur att alla inte
var likadana som hon, tänkte jag.
Min aptit var inte på sin höjdpunkt just nu, men jag tvingade i mig det som gick tills det
tog emot. Då lade jag ner besticken och lutade mig tillbaka mot kuddarna. En liten stund
senare kom Charles tillbaka. Han hade skickat upp en sjuksköterska i sitt ställe för att
spara tid, var hans förklaring.
Jag frågade om kryckorna som stod ensamma i ena hörnet av rummet. Han log hemlighetsfullt
mot mig och hämtade kryckorna för en demonstration.
”Men, doktor Charles, jag har aldrig förut gått med kryckor och jag har alltid tyckt att
det ser så besvärligt ut”, klagade jag från sängen.
Han skrattade till så de benvita tänderna blänkte till.
”Keith, det är faktiskt inte så svårt. Se nu noga på hur jag går till väga.”
Han visade hur man höll kryckorna som stöd under armhålan och vidare hur man lätt sin
kropp gunga fram med hjälp av dem. Det såg himla lätt ut, tyckte jag.
Han ställde tillbaka dem igen och kom tillbaka till sängen och satte sig på stolen som
stod alldeles bredvid sängen.
”Du behöver inte koncentrera dig på att gå med dem riktigt ännu, men jag hade tänkt att
vi mycket snart skulle ta en liten tur runt i korridoren med dem. När du har blivit bättre,
förstås”, lade han till.
Han lyfte på täcket och studera mina ben. Sedan plockade han fram ett litet instrument
ur fickan på sjukhusrocken. Det såg ut som en liten hammare. Han knackade snabbt och
bestämt alldeles under knäskålen och jag kände hur det ryckte till. Både Charles och jag
sken upp.
”Där ser du. Nu är du på god väg att tillfriskna. Det är bara en tidsfråga innan du står på
benen igen.”
”Det har gått så fort. Jag har ju bara genomgått ett träningsprogram ännu.”
”Det kanske inte behövs så mycket mer än att man påminner kroppen att benen fortfarande
finns där. Människokroppen är ett stort mysterium, även för oss välutbildade läkare.
Det finns dem som tror dem vet allt och kan fastställa den exakta diagnosen, men jag är
alltför medveten om att vi läkare inte kan sätta oss över det moder natur skapat.”
”Jag trodde att läkare kunde allt om kroppen”, medgav jag.
38

”Om kroppen ja, men inte om sjukdomar och andra åkommor. Det finns fortfarande
mycket att upptäcka. Tänk på det, läkare finns det alltid behov av i samhället”, sa han och
blinkade åt mig.
”Pierre ska bli läkare. Han kan redan en hel del om kroppen och sjukdomar. Han är
jättebra. Han är bäst i klassen i biologi, kemi och fysik. Han har toppbetyg.”
Charles såg mycket imponerad ut.
”Där ser man. Ja, han ser intelligent ut, måste jag säga. Jag ser verkligen fram emot att
få ha honom som assistent i framtiden”, sa Charles och skrattade helt lätt.
Jag gav honom ett snett leende.
”Trodde du ja. När Pierre blir läkare kommer han att finnas i toppen av sin yrkeskår. Då
blir det du som blir hans assistens.”
Charles gjorde stora ögon och skrattade ännu mer.
”Du har verkligen tro på din vän. Det är bra. Det göder vänskapen som vatten göder en
blomma.”
Plötsligt knackade det på dörren.
”Ja, kom in”, sa Charles och reste sig upp för att ta emot besökaren.
Pierre stack in sitt huvud och ett leende spred sig på hans läppar när han såg mig.
Sekunden som min blick mötte hans förändrades allt som i en handvändning. Jag blev
lika lätt om hjärtat som om det förvandlats till en fjäder. Det kändes som om jag var på
nedgång med en vagn i en bergochdalbana. Jag bara måste skratta annars skulle jag
spricka.
”Jag har hört så mycket gott om dig, unge man. Du har visst dina intressen på samma
område som mig.”
Pierre såg förvirrat från mig till Charles. Nu såg jag också att han hade en blomsterbukett
med blodröda rosor i handen till mig vilket tycktes genera honom. Genast blev jag
påmind om min besynnerliga dröm.
"Om du behöver råd och tips, tveka inte att fråga mig. Jag hjälper mer än gärna blivande
läkare."
Pierre nickade som om han nu förstod vad Charles pratade om.
”Vilka vackra rosor. Du har bra smak du”, retades han.
”Dom är inte från mig. Det är klassen som har samlat ihop en liten hälsning”, svarade
Pierre fort och rodnade.
När han lämnade oss ensamma kändes det precis som förr. Han stod en liten stund och
såg på mig. Sedan log han vänligt mot mig och kom fram till sängen.
”Varsågod, de är till dig. Jag anmälde mig som budbärare.”
Jag tog emot dem och la dem åt sidan. Sedan satt han en stund och såg på mig.
”Någonting har hänt, eller hur?” sa han till slut.
Det var underligt hur vi kunde läsa varandra som öppna böcker. På något sätt kunde han
39

se igenom mig och läsa vad som stod skrivet i min själ. Nästan som om han ägde en telepatisk
förmåga.
Jag var så angelägen om att han skulle få veta att jag berättade allt i ett enda andetag.
Efteråt blev han så lycklig att han omfamnade mig. Vi höll varandra hårt och bara var
lyckliga tillsammans. Jag räknade varje andetag jag tog in och släppte ut medan vi höll
om varandra. Jag ville aldrig släppa taget om honom. Jag ville fortsätta hålla om honom
och det kände jag att han också ville, men vi var båda fullt medvetna om att det inte gick.
Jag var den förste av oss som släppte greppet, fastän jag hellre hade velat vara den sista
som gjorde det.
Som många gånger förut hade vi lite svårt att se varandra i ögonen efteråt. Snart skulle
någon av oss bryta isen och börja prata om något oväsentligt.
”Det går ett rykte i skolan... om Mary”, började Pierre.
Jag såg upp från mina händer och höll honom stadigt med blicken.
”Hon är intresserad av mig och enligt bekantskapskretsen tänker hon inom en snar framtid
ställa den stora frågan.”
Han såg ner i golvet.
”Människor kommer att undra vad det är för fel på mig om jag inte blir ihop med henne.
De kommer att börja undra. De undrar redan varför du inte vill bli ihop med Denisie”, sa
han med lägre röst.
”Det är inget fel på dig Pierre”, sa jag utan att veta riktigt vad jag själv menade.
”Jaså är det inte? Varför är vi då så här? Ja, jag vet inte riktigt vad jag menar. Förlåt
Keith.”
Jag suckade. Det gjorde ont i mig att se honom så här melankolisk.
”Jag bryr mig inte om vad folk säger. Jag bryr mig inte om vilket rykte jag har. Det är
bara löjligt. Dessutom har jag en lösning åt dig. Om du nu vill vara så populär, bli ihop
med henne då. Då får du det rykte du vill ha. En riktig liten toffelhjälte som går dit hon
pekar!”
Det sista ven genom luften som ett piskrapp. Pierre såg mycket sårad ut. Jag försökte
blunda, men jag kunde inte låta bli att se på honom. Jag kunde likväl ha gett honom en
örfil. Det hade känts lika hemskt.
”I High School är ett dåligt rykte som en sjukdom. Alla undviker en. Jag tvekar inte en
sekund på att hon skulle sprida ut en massa otäckheter när vi börjar där till hösten. Du får
inte bli arg på mig, men jag är faktiskt lite rädd.”
”Skulle hon inte börja i en skola i Paris?”
”Jo, men hon har visst ändrat sig. Louise och Denisie är dem enda som vet varför hon
egentligen inte kan börja där. Om hon nu har sagt dem sanningen, förstås. Hon har inte ett
kryddmått tillit för någon, eller medmänsklighet.”
”Vad tror du hon kan göra? Jag menar, du kommer från en betydande familj och det gör
40

hon också. Hon skulle aldrig våga såra dig på något vis. Tro mig, jag vet hur sådana människor
fungerar. Antingen blir hon efterhängsen eller så går hon vidare och behåller stoltheten.”
Pierre skrattade.
”Hur vet du så mycket om hur sådana människor fungerar?”
”Låt oss bara säga att min morbror Owen har visat sina baksidor för familjen alltför
många gånger.”
”Jaså, konungen själv har sina brister?”
”Tro mig, det har han.”
Visst hade vår familj haft incidenter med Owen. Något jag inte såg tillbaka på med
varmt hjärta. Han log mot mig, det där varma charmerande leendet.
”Tack Keith, det känns redan bättre nu.”
Han gav mig ännu en kram, något mjukare och längre den här gången. Det kändes så
skönt att veta att jag hade hjälpt Pierre. Den där Mary skulle med säkerhet få sitt straff en
vacker dag.
Plötsligt knackade det på dörren och Charles kom in. Pierre och jag flög ifrån varandra.
”Ja, nu är besökstiden slut, tyvärr. Men du är välkommen imorgon igen Pierre”, sa doktor
Charles.
”Javisst. Vi ses imorgon igen, Keith”, sa Pierre hastigt och gick mot dörren. I dörren
vände han sig om. ”Då ses vi, mr Blue.”
Jag log.
”Givetvis, mr Cabrera.”
Charles förstod självklart inte vad vi menade. Det var det bara Pierre och jag som gjorde.
”Jag ska be sjuksystern ställa dina rosor i en vas med vatten”, sa han när han fisk syn på
blombuketten i mina händer. ”Din bror Michele har inte hört av sig på hela dan. Vill du
att vi ringer hem till er?”
Charles hjälpte mig till närmaste telefon där jag kunde ringa hem. När vi passerade
receptionen sa han till en av sjuksköterskorna att ställa mina rosor i en vas medan vi var
borta. Jag lät några signaler gå fram och kunde konstatera att ingen var hemma. Jag var
säker på att han skulle komma på besök redan nästa dag.
Det började närma sig kväll och i allrummet satt några framför teven och såg på ett
nöjesprogram. Charles stannade till.
”Vill du göra dem sällskap?”
”Det skulle jag gärna göra, men jag är fullständigt slut. Jag önskar mig en skön säng
mer än något annat just nu.”
”Det förstår jag”, sa han och rullade mig till mitt rum.
Den här natten slapp jag äta piller. Han ville att jag skulle pröva en natt utan. Om det
41

ändå skulle uppstå sömnsvårigheter så var det bara för mig att trycka på den lilla röda
knappen ovanför huvudgärden.
Han önskade mig en god natt och gick sin väg. Jag slöt ögonen. Nästan genast hamnade
jag i en dvala som drog mig djupare och djupare in i lugnets mörker.
Dagarna som följde bestod av träning och vila. Mycket snart kom helgen. Pierre och hans
familj skulle tillbringa den hos några släktingar i Phoenix, så jag fick inte träffa honom
igen förrän veckan därpå Michele kom mycket riktigt på besök dagen därpå och resten av
den helgen utom på söndagen, fast det var mest korta visiter.
Han ursäktade att han inte kommit dagen innan, men han hade varit tvungen att jobba
över. Hans chef var, vad jag förstod, en genomrutten usling. Han hade tvingat Michele att
ta hand om andra anställdas uppackning, även fast det inte var Micheles område. Sedan
hade han gett Michele en örfil för att han råkat tappa varor på golvet och hotat ett flertal
gånger med omedelbar avskedan om han inte lydde direkt order.
Jag grät medan han berättade sin historia. Efteråt satt vi bara och höll om varandra. Jag
vet inte om han grät. Om han nu gjorde det så ville han inte att jag skulle få veta det. Han
höll mig hårt intill sig och ibland andades han så tungt att jag var bergsäker på att han
grät. När han släppte taget om mig reste han sig upp och gick runt sängen och ställde sig
vid fönstret med ryggen mot mig.
”Michele, jag är så ledsen för din skull, men vi kan faktiskt få hjälp...”
Han höll upp handen i en gest att han inte ville höra mer.
”Men jag är säker på att Owen kan...”
”Keith”, avbröt han med en viss irritation i rösten.
”Åh, Michele! Om du ändå ville lyssna...”
”Keith!” röt han så jag stelnade till. Hans ögon flammade nu av ilska.
Jag var tvungen att titta bort. Han skrämde mig när han var så arg. Samtidigt var jag
rasande på honom för att han inte kunde ta reson och lyssna till vad jag hade att säga. Vi
kunde få hjälp. Owen hade stora tillgångar vilket han hade erbjudit oss en bit av eftersom
vi var nära släktingar till honom, men Michele ville inte veta av några ”allmosor” som han
uttryckte det. Åh, vad jag skämdes för Micheles uppträdande mot Owen. Morbror Owen
ville säkert aldrig veta av oss igen. Allt var Micheles fel.
”Jag vill inte veta av några allmosor från den mannen. Är det förstått?”
”Men vi behöver hjälp!” skrek jag. ”Vi klarar oss inte utan morbror Owens hjälp!” Jag
hämtade andan och försökte sansa mig. ”Jag vet att du kämpar och står i och försöker
komma någon vart. Jag om någon kan intyga vad du har genomlidit för vår skull, men det
hjälper inte vår situation. Varför vill du inte ta emot hjälp från honom? Vad är det han har
gjort dig som är så hemskt att du inte vill veta av ditt eget kött och blod?”
Han vände sig om och fnös åt mig. Sedan gick han med bestämda steg mot dörren.
42

”Ska du gå nu?” ropade jag efter honom.
Han vände sig om i dörröppningen. Han öppnade munnen för att säga något, men ut
kom bara tomhet. Istället suckade han bara och gick sedan sin väg.
Kvar satt jag som fallen från skyarna. Nu visste jag att det fanns en hund begraven. Det
här handlade om mycket mer än bara generösa bidrag från en helgonlik morbror. Jag
mindes att även mor hade haft svårt för morbror Owen, men hon sa aldrig varför. Hade
Michele fått nys om det? Om far visste något, sa han i varje fall aldrig något om det till
mig. Dem tyckte väl att jag ännu var för ung för att förstå. Men jag kunde bara inte begripa
varför Michele kände ett sådant hat för Owen. Owen hade inte ens lagt sig i vårdnadstvisten
om mig i domstolen. Han om någon borde ha fått vårdnaden om mig med sin viktiga
position i samhället, men han höll sig utanför och backade upp Michele så gott han
kunde. Men inte ens då kände Michele någon som helst aktning för honom.
Jag lade mig ner och slöt mina ögon som nu värkte. Hela mitt huvud dunkade och kändes
varm. Jag mindes vad mor en gång sa till mig när jag var sjuk:
”Lägg dig ner och slut dina ögon. Tänk inte på något, släpp hela verkligheten. Kliv in i
din egen drömvärld. Ta emot den med öppna armar och omfamna den. Snart faller du in i
tung sömn, och när du vaknar igen är du pigg och frisk som en nötkärna.”
Jag kände faktiskt min mors hand mot min kind och jag kände hur jag föll. Hennes
vackra röst ledde mig in på en stig. Den var kantrad av höga rosenbuskar och höga, vita
romerska pelare som var symetriskt placerade.
Ett starkt solsken bländade mig, men den tunnades ut vid slutet av gången. Där, klädd i
de finaste kläderna av marinblå sammet, stod Pierre och bredde ut sina armar mot mig.
”Välkommen, Keith. Jag har väntat på dig.”
Han tog min hand och ledde mig djupare in i vårt kungarike där frihet var lika nära som
lagar var långt bort.
Nästa morgon vaknade jag av att ljus föll in i rummet och att en välbekant stämma hälsade
mig:
”God morgon. Nå Keith, hur har natten varit? Har du sovit gott?”
Jag såg mig yrvaket omkring. Vad hade hänt? Hade jag somnat? Hade jag sovit bort
hela föregående kväll?
”Du somnade tidigt igår kväll, Keith. En sjuksköterska kom och tittade till dig tidigt på
kvällen, men då låg du redan och sov. När jag besökte dig senare sov du fortfarande lika
fridfullt. Är det träningen som tar ut sin rätt?”
Jag nickade till svar. Det såg ut som om han väntade sig något mer till svar, men när han
inte fick det kallade han på en sjuksköterska som genast sprang efter frukost.
”Jag måste fråga dig, Keith. Orkar du med ett träningspass idag? Vi vill ju inte pressa
dig för hårt nu när du är på så god väg att bli frisk.”
43

Jag ryckte lätt på axlarna.
”Jag antar att jag orkar med det. Jag känner mig riktigt pigg idag.”
”Det var skönt att höra. Vet du? Jag hade faktiskt tänkt mig att vi skulle ta en liten tur i
korridoren sen med kryckorna. Vad säger du om det, Keith? Tror du att du är redo för att
försöka ta en liten promenad?”
Jag ville ju så gärna gå, men kryckorna skrämde mig. Det låg något förrädiskt över dem.
Dem gav mig intrycket av att det gör ont när man faller med dem.
”Enligt Camelia har det visat sig överraskande resultat med träningen. Du har fått tillbaka
en stor bit av känseln och du har lyckats resa dig upp några gånger.” Han drog tillbaka
ärmen på skjortan för att kontrollera hur mycket klockan var. ”Jag tänkte gå till cafeterian
på lunchen. Vill du följa med?”
Jag gjorde stora ögon.
”Ända ner dit? Det kommer jag aldrig att klara.”
”Jo, det kommer inte att bli något problem. Jag lovar. Jag hjälper dig hela tiden, och om
du vill stanna för att vila så är det bara att säga till. Vad säger du?”
Jag ställde mig mycket skeptiskt intill den frågan.
”Tänk vad stolt du kan vara över dig själv efteråt, och vad stolta dina nära och kära
kommer att bli över dig.”
Jag hann inte fundera mycket längre förrän min mun plötsligt öppnades och ut kom ett -
ja. Samtidigt knackade det på dörren och en sjuksköterska kom in i rummet. Henne kände
jag igen från den första dagen jag kom till sjukhuset.
”Frukost, herrn”, sa hon och bugade lätt.
Det skrattade vi alla åt. Åh, vad skönt det kändes att få skratta. Det ingav mig en oövervinnlig
styrka att klara av dagens prövningar.
Efter frukosten hade Charles en stund över för mig. Han visade åter igen hur man tog
sig fram med kryckorna. Sedan ställde han sig en bit ifrån mig och sa åt mig att ta några
steg emot honom. Om jag föll skulle han fånga upp mig.
”Är du säker på att du hinner fånga upp mig om jag faller?” undrade jag och tvekade lite
med att släppa sängen.
”Det är självklart. Jag är snabbare än stålmannen. Du ska få se.” Han log uppmuntrande
mot mig.
Jag tvekade ytterligare, men sen släppte jag taget och stod där endast med kryckorna
som mitt stöd. Jag vinglade till och var nära att falla, men jag stod kvar till min förvåning.
Sedan tog jag ett steg och följde efter med kroppen. Sedan tog jag ett steg till, ännu ett och
ännu ett.
Charles såg mycket nöjd ut. Jag skrattade och fortsatte mot dörren.
”Det här var ju hur lätt som helst! Titta så bra det går!”
”Där ser du. Det är inte så svårt. Vänd dig om nu och ta dig tillbaka till sängen.”
44

Jag tvekade en liten stund. Sedan lydde jag och svängde runt och tog mig tillbaka till
sängen och satte mig ner. Charles log stolt mot mig.
”Jag tror vi har en tillfrisknande Keith på vårt sjukhus”, skämtade han och skrattade.
”Nu ska jag bara gå och ordna med en sak, sedan kommer jag tillbaka. Okej?”
Jag nickade.
”Det blir bra. Lycka till med vad det nu är du ska göra”, sa jag och lade mig tillrätta i
sängen.
Charles såg förvånat på mig en stund och nickade.
När han lämnat rummet lade jag mig ner på kudden och slöt ögonen. Nu var jag äntligen
på väg tillbaka till mitt gamla jag igen. Jag kunde gå med kryckor! Det hade jag aldrig
vågat hoppas på. Inte att det skulle gå så snabbt.
Jag ville pröva att stå upp, men det vågade jag inte. Tänk om jag föll och slog mig medvetslös.
Då kanske jag skulle bli sämre igen. Nej, det är bäst att vänta, tänkte jag. Jag har
ingen brådska.
Jag låg och tänkte att jag precis hade slutit ögonen och låg och vilade, men plötsligt
hade klockan rusat iväg och Charles kom tillbaka för att ta mig med ner i cafeterian.
När jag var klar i badrummet och han hade hjälpt mig byta kläder gick vi ut i korridoren.
Det kändes underligt att kunna använda sina ben igen, men här gick jag nu. Charles
höll sig nära mig ifall jag skulle falla, eller bara ville vila en liten stund.
Vi närmade oss en äldre man i skrynklig pyjamas. Hans tunna hår var rufsigt och slitet.
Han satt på en bår och stödde sig mot en käpp. Han stirrade intensivt på mig medan vi
passerade.
Plötsligt grep han tag om min handled. Jag flämtade till och gav honom en förskräckt
blick, men det brydde han sig inte om.
”Såja, Justin. Nu släpper du pojken. Var lugn och fin”, sa Charles och lade sin hand på
den gamle mannens, men det gjorde han inte.
Hans skrynkliga ansikte var urblekt som papper och hans röda, vattniga ögon låg djupt
insjunkna i mörka hålor.
”Försvinn människoplågare”, väste han åt Charles.
Till min förtvivlan gjorde han det också. Han sprang ner till en dörr längre ner i korridoren.
Snälla, lämna mig inte nu, bad jag. Åh snälla, kom tillbaka!
”Han kommer snart tillbaka igen, min vän”, sa han med en oväntad vänlighet i rösten.
”Du behöver inte vara rädd för mig. Jag är ditt sändebud.” En hostattack avbröt honom.
”Jag har ont om tid, alldeles för ont om tid. Därför måste jag varna dig nu innan det är för
sent.”
Jag såg på honom och tappade hakan. Han skrämde mig samtidigt som han fascinerade
mig. Jag visste inte varför. Jag hade till och med slutat darra. Det var något bekant över
45

honom.
”Jag har suttit här länge och väntat för att varna dig. Du är i fara. Någon vill dig mycket
illa.”
Hans ögon blixtrade till på ett magiskt sätt. Det riktigt gnistrade långt in i hans ögon.
Jag blev alldeles skakig och knäsvag. Han menade allvar. Jag visste inte varför jag litade
så blint på en människa jag aldrig förut sett, men det var något med honom. Han menade
vad han sa.
”Du kan se det märker jag. Det är bra. Många blundar för sitt öde och så går det mycket
illa till slut, men du kan se, inte sant?”
Jag nickade mekaniskt. Han kunde läsa mina tankar. Det visste jag. Det kändes som om
jag kunde lägga mitt liv i hans händer utan att vara orolig. Han var verklig, men ändå inte.
Han fanns här, men ändå verkade han finnas långt bort. Nästan som om han var från en
annan värld.
Röster ekade genom korridoren. Charles och fem andra läkare kom skyndande emot oss.
Charles såg rakt på mig som om han letade efter ett tecken i mitt ansikte som bad honom
om hjälp, men det fanns ingen rädsla hos mig längre. Den hade Justin blåst bort.
”Glöm inte vad jag har sagt”, sa han så lågt att bara jag kunde höra det. Han tryckte till
en aning hårdare om min handled, sedan släppte han äntligen. Min handled var alldeles
röd.
”Jaså, du är igång nu igen”, sa en av läkarna som precis kommit fram till oss. ”Att du
aldrig kan låta folk vara ifred.”
Fastän jag fortfarande var en aning skakig i kroppen, tyckte jag så fasligt synd om honom.
”Nej, vänta! Det var ingen fara. Jag är okej. Nu är allt bra igen.”
”Men han attackerade ju er”, sa en av läkarna och såg från mig till Charles.
”Nej, så var det inte alls”, sa jag envist.
Charles harklade sig och vinkade med sig läkarna. Dem ställde sig en liten bit ifrån oss.
Charles sänkte rösten så bara de samlade kunde höra honom.
Jag vände mig mot Justin. Han i sin tur lade sin hand på min och såg mig djupt in i
ögonen.
”Du är en bra, men förvirrad pojke. Jag ska be för dig.”
På något vis tog han andan ur mig varje gång han såg på mig. Något i hans ögon påminde
om ett åskväder med blixtrar och tungt regn.
Läkarna bestämde sig för att lotsa Justin tillbaka till sitt rum, och dem skulle hålla sina
ögon på honom hädanefter. Under tiden begav sig jag och doktor Charles till cafeterian på
bottenvåningen.
Jag kunde inte sluta tänka på Justin. Jag hade aldrig träffat någon som han. Vem var han
egentligen? Vart kom han ifrån? Vad var hans historia? En blodtörstig nyfikenhet hade
46

väckts hos mig. När skulle jag träffa honom igen?
Jag visste att han menade allvar. Han varnade mig för att han hade förkänningar om att
jag skulle råka ut för något. Han hade sett det, och han hoppades på att han kunde förändra
historiens gång. Det hoppades jag med.
En liten stund senare satt Charles och jag i cafeterian och åt lunch. Han beställde en kopp
kaffe och ett wienerbröd åt sig. Jag beställde en kopp te och en räksmörgås som jag åt
sakta på medan han berättade hur han började sin karriär som läkare och vad han gjorde
innan han jobbade på sjukhuset.
Han var endast tjugotvå år fyllda och arbetslös. Han såg efter sin sjuka mor som var
bosatt i hans barndomshem i Kanada. En natt blev hon så dålig att han blev tvungen att
bege sig till närmaste sjukhus. Han svepte om henne en filt och lade henne i baksätet.
Sedan satte han sig bakom ratten och började köra. Efter någon mil fick han motorstopp.
Han försökte nå fram genom mobiltelefonen, men den fungerade inte. Det var så kallt ute
att bilen snabbt kyldes ner. Han började få ont om tid och det blev bara kallare och kallare
i luften. Hans enda val var att bära sin mor tillbaka till huset och ringa på hjälp därifrån,
och hoppas på att hon orkade med det. Han tog henne i famnen och började gå. Efter bara
en liten stund var han så trött och frusen att han föll ihop på vägen. Sedan blev allt svart.
Som tur var kom en bil passerande och såg honom. Därmed blev han räddad. Han vaknade
upp några veckor senare ur en djup koma i en varm säng på ett sjukhus. Han frågade
nästan genast var hans mor var, men dem hade inte fått några uppgifter om någon kvinna.
En räddningskår sattes ut i det område han hittats. Redan samma dag fick dem larm om en
kvinna som hittats i ett dike på exakt den platsen Charles hade räddats från.
Han fick ett fjärrskådat uttryck i blicken. Sedan såg han bittert ner i sin kopp och suckade.
”Vad hände sen?” frågade jag med hjärtat i halsgropen.
Han såg upp på mig och blinkade några gånger innan han sansade sig.
”Hon hade fallit ur mina armar samtidigt som jag föll till marken. Sen hade hon rullat
vidare ner i det vattenfyllda diket. Jag vet inte ens om hon var vid liv när jag svimmade,
men i vilket fall som helst så kunde hon inte ha överlevt länge i det iskalla vattnet.”
Jag var verkligen tagen av hans berättelse. Han såg upp på mig som om han precis hade
blivit medveten om min närvaro.
”Herregud, så hemskt”, sa jag. ”Du har verkligen varit med om mycket.”
Han rykte på axlarna.
”Man kan inte rå för det liv man får. Man rår inte på de makter som bestämmer över
oss.”
”Det har du rätt i. På sätt och vis har du och jag samma öde.”
Han såg på mig och rynkade dem tjocka ögonbrynen.
47

”Jag har också förlorat mina föräldrar. Inte för så länge sen.”
”Ja, jag vet det Keith. Jag är så ledsen för dig och din brors skull”, han tog en liten smutt
på kaffet. ”Har ni det bra tillsammans? Jag menar, jag vet hur mycket man behöver sina
föräldrar i den åldern."
”Vi överlever. Man får inte låta sig slås ner av de regerande krafterna”, sa jag med huvudet
högt.
Han log och lade helt oväntat sin hand över min.
”Vet du, Keith. Med den inställningen kommer du att gå långt här i livet. Det var precis
den styrkan jag ägde som fick mig att överleva och det är så skönt att se den lysa inom
dig.”
Hans blick blev en aning glasartad och jag misstänkte att han var nära att gråta. Jag hade
tänkt be honom om ursäkt när plötsligt ett meddelande kom ur högtalarna.
”En bilolycka på väg trettiotvå!” upprepade en kvinnlig röst två gånger.
”Oj då, det är bäst jag rusar”, sa Charles och reste sig hastigt. ”Jag kommer snart tillbaka.
Vänta här, okej?”
Jag nickade och fortsatte oberörd att dricka mitt te. Han skyndade iväg mellan borden
och försvann ut genom ingången.
Meddelandet och de högljudda ambulanserna utanför gjorde folk oroliga. Det blev
snabbt en stor folksamling alldeles vid ingången. Många stoppade en och annan läkare för
att fråga vad som stod på.
Mitt i folkvimlet kunde jag skymta Justin. Jag blev rädd att han skulle se mig så jag tog
kryckorna och försökte så fort som möjligt ta mig till ett annat bord som låg avskilt från
dem andra. Den här soffgruppen låg bakom en hög rumsavdelare, väldigt lik den vi hade
hemma.
Medan jag satt där och spanade smög sig en figur upp bakom ryggen på mig och smällde
till mig på axeln.
”Buh!”
Jag hoppade till och råkade samtidigt slå iväg kryckorna. Dem lade sig en bit ifrån mig
under ett bord med ett skrammel som kunde ha väckt de döda.
När jag sedan lyfte blicken igen slog sig en blond tjej ned i soffan mittemot. Hon måste
åtminstone vara över tjugo, tänkte jag. Även fast hon betedde sig som om hon var mycket
yngre.
Hon hade minst fem små ringar av silver i varje öra och en ring i vänstra näsvingen.
Hon hade en likadan sjukhusrock som jag sett de flesta sjuksköterskor använda, fast jag
misstänkte att hon hade sytt in den en aning. Den var uppknäppt så man tydligt kunde se
klyftorna mellan hennes bröst.
”Blev du rädd?” flämtade hon alldeles utpumpad på luft. ”Jag trodde aldrig att jag skulle
ha så roligt på det här rucklet till sjukhus.”
48

”Vem är du egentligen?” frågade jag argt, men det var som att tala med en vägg. Hon
varken svarade på tilltal eller brydde sig om att plocka upp mina kryckor. Tack och lov
lade hon i alla fall märke till att jag inte uppskattade påhoppet lika mycket som hon och
det kvävde genast hennes skratt.
”Vill du ha en cigg, grabben?” frågade hon stelt och tände en ciggarett.
”Man får inte röka här inne. Folk är här för att få vård, inte för att få gifter i sig”, påpekade
jag.
”Vem fan bryr sig? De där”, sa hon och viftade vilt med handen i luften”, ruggugglorna
ska ju ändå gå och kola snart.”
”Du kan få sparken för det och det vill du väl inte, eller?”
Hon fnissade elakt och himlade sig med ögonen.
”Jag praktiserar här tills dem sparkar ut mig. Sen får jag väl gå på gatan, eller nåt.”
Jag höjde på ögonbrynen och gjorde en elak grimas.
”Varför tog du då jobbet om du ändå inte bryr dig om att bli avskedad efter ett tag?”
Hon tog ytterligare några bloss och blåste ut röken tvärs över bordet. Jag hostade till.
”Vad är det, grabben? Tål du inte lite gifter?” skämtade hon elakt och tog ett bloss till.
”Nej, men allvarligt talat. Jag tog jobbet för att dem betalar bra. Dessutom finns det en del
snygga karlar här, men det roligaste är att skrämma livet ur alla gamlingar. Jag har redan
fått en gammal tant att spika ihop. Fast hon dog inte på en gång om du trodde det. Nej, jag
fick allt hälla både det ena och det andra i hennes dropp innan det hände”, sa hon och
gapskrattade.
Jag svalde. Hon var ju fruktansvärd. Även fast jag hade svårt att tro på hennes bluddriga
historia så var det ett grymt skämt.
”Du är ju vidrig, mördare!” skrek jag åt henne. Jag lade mig på magen och försökte nå
kryckorna från soffan.
Under tiden reste hon sig från soffan. När hon gick förbi mig sparkade hon till kryckorna
så dem flög iväg ännu längre. Sedan skrattade hon ett häxlikt skratt och försvann ut
genom ingången. Tack vare att jag återfått lite av den styrka jag en gång ägt kunde jag
genom att stödja mig från bord till bord slutligen nå fram till mina kryckor och gå tillbaka
till bordet där Charles och jag suttit. Efter ett litet tag återkom Charles. Han var stressad
och hade inte tid att prata så mycket just nu. Han hjälpte mig ut genom ingången till cafeterian
och vidare till hissen. Jag frågade om olyckan och han svarade att det var just det
som stressade honom för tillfället. Han hann bara med att följa mig till mitt rum, sedan var
han tvungen att gå tillbaka dit ner. Jag försökte övertyga honom om att jag kunde gå själv,
men han insisterade. Väl tillbaka i sängen pustade jag ut över att ha sluppit undan. Inte
förrän jag såg att Charles stod och såg frågande på mig förstod jag att jag hade pustat ut
fullt hörbart. Om han nu märkte att det var något som var fel sa han i varje fall inget om
det. Istället lovade han att han skulle komma lite senare och besöka mig. Sen gick han.
49

Det var söndag och ingen träning, för Camelia var ledig på söndagar och det fanns ingen
ersättare så jag fick hålla till godo med veckotidningar, serietidningar och böcker tills
kvällen kom och jag fick sova. Dagen därpå skulle jag få träffa Pierre. Det höll mitt mod
uppe och gjorde så att jag sov gott den natten.
En eftermiddag låg jag i sängen och läste en artikel ur en av veckotidningarna. Den handlade
om människor som kunde förutse händelser, precis som Justin kunde. Sedan den
dagen jag träffat honom blev mitt intresse för mystikens värld allt större.
Ett stycke ur artikeln handlade om en man som kunde förutse saker sedan han var en
liten pojke. Som femåring hade han mardrömmar om att hans katt skulle bli påkörd av en
bil strax utanför huset. Tidigt nästa morgon grävde han en liten grav och snickrade ihop
ett litet kors som han målade vitt. Sen satte han sig i tamburen och väntade på att olyckan
skulle inträffa.
Jag var så inne i berättelsen att jag inte märkte att någon steg in i rummet. Inte förrän
Pierre harklade sig såg jag upp från tidningen.
”Hejsan”, sa han. ”Är du upptagen?”
Hans ögon glittrade vänligt mot mig. Han hade fått en djupare solbränna och hans hår
hade blekts en aning och låg nu väl bakåtkammat över hjässan. Jag lade även märke till att
han hade nya vita byxor och en kortarmad marinblå skjorta på sig. Till och med skorna
såg nya ut med sin höga glans.
Jag lade ner tidningen på sängbordet och gjorde en gest åt honom att slå sig ner på
sängkanten.
"Hur hade ni det hos era släktingar? Var det tråkigt vuxenprat igen?" sa jag skämtsamt
och vi båda skrattade.
”Ja, det är som det alltid har varit. Föräldrarna har det trevligt medan ungarna får sitta
bredvid med händerna knäppta i knäet. Nä då, allvarligt talat så har dem massor av intressanta
spel som jag och Sasja gick igenom på deras nyinköpta dator.”
En liten stund låg en kvav tystnad mellan oss. Sedan såg Pierre på mig med den där lilla
oroade rynkan i pannan.
”Hur är det med Michele? Har ni träffats något?”
Jag såg ner i händerna som jag höll hårt knäppta.
”Jo, han har det väl bra, antar jag. Han har ett nytt jobb som han... trivs med”, ljög jag.
Jag ville inte bekymra Pierre med en massa tråkigheter nu när jag hade något mycket
roligare att berätta. ”Gissa vad? Jag har lärt mig gå med kryckor. Jag kan faktiskt gå utan
också, fast då måste jag ha stöd av ett bord, eller nåt.”
Pierre lös upp i hela ansiktet och omfamnade mig hårt. Han skrattade av glädje.
”Jag visste att du skulle klara det!”
Av någon konstig anledning berättade jag inte vidare om vare sig den hemska blondinen
50

i cafeterian eller om Justin. Någon dag i framtiden skulle jag berätta, men inte nu. Nu
betydde träningen och min familj allt för mig och det fanns ingen anledning att berätta
innan jag tagit reda på lite mer.
Just som vi släppte taget om varandra knackade det på dörren. Pierre flydde som en
oljad blixt över till stolen som stod bredvid sängen. Alldeles sekunden därpå öppnades
dörren av Charles. Han stannade till som om det hade legat en skallerorm på golvet.
”Åh, ursäkta. Jag visste inte att du hade besök, Keith. Hejsan Pierre. Hur mår du?”
”Jo tack, jag behöver inte läggas in i alla fall.”
Vi brast ut i skratt allihop, men efteråt blev Charles mycket allvarlig och jag undrade
genast vad som stod på. Jag hade lagt märke till, och såg mycket nyfiket på en bunt papper
han höll i handen och ett vykort.
”Jag tänkte bara överlämna ett vykort som kommer från din morbror Owen. Men det
andra kan vänta lite till”, sa han och överlämnade det färggranna vykortet som föreställde
en solnedgång.
”Nej, vänta ett tag”, ropade jag efter honom. ”Du kan ta det nu om du vill. Vad är det?
Har det något med Michele att göra?”
Pierre såg upp på mig.
”Nej, det har med begravningen att göra. Dina, få se nu...”, han studerade pappret noggrant.
”Hans moster”, fyllde Pierre i.
Charles lyfte på ögonbrynen åt pappret han höll i ena handen.
”Ja, det var så sant. Jag hade helst velat att det skulle vänta ett tag, men jag tror att det
skulle komma mer gott ur det. Vad säger du själv, Keith? Orkar du med det?”
Jag såg ner på vykortet som jag höll hårt i händerna.
”Jag läste om det i tidningen förra veckan, men jag har inte tänkt på det så mycket. Jag
har haft så fullt upp med träningen och tanken på att bli frisk. Men det är klart jag vill gå.
Jag måste gå.”
”Den äger rum imorgon eftermiddag. Jag tror inte att det blir några problem, om du
känner dig säker med kryckorna förstås?”
”Det ordnar sig. Du kan meddela att jag kommer. Michele verkar förresten inte dyka
upp idag. Kan du meddela honom att komma hit och hämta upp mig innan ceremonin?”
”Javisst, Keith. Jag kommer in till dig senare. På återseende, Pierre.”
När han hade stängt dörren bakom sig vände jag mig mot Pierre.
”Jag vill att du kommer hit imorgon efter skolan. Kan du det? Snälla”, bad jag och han
log.
”Det är klart jag gör, dummer. Dem stod mig lika nära som mina egna föräldrar. Du
hade en underbar moster och hon var så rar mot alla människor. Hon kan vara stolt över
det liv hon levt.”
51

Jag började snyfta. Pierre satte sig på sängkanten och höll om mig. Han viskade en rebus
i mitt öra, precis som han hade gjorde när vi var små då jag hade ramlat och slagit
mig.
”Sol, strand, ängar, blommor och bin som surrar.”
Det där med bin fick mig att komma av mig, för jag hatade bin. Men sedan började jag
gråta ännu mer. Allt påminde mig om det som en gång varit så vackert och oskuldsfullt,
men som sedan blivit våldtaget och förstört. Jag mindes en vacker solig dag för länge sen.
Pierre följde med oss till min moster och vi var så uppspelta att far var tvungen att säga åt
oss att vara lugna ett flertal gånger. När vi väl var framme sprang jag och Pierre fram till
ytterdörren och knackade på. Moster Diana öppnade och bredde ut sina armar mot oss och
omfamnade oss som om vi varit små änglar. Sen bjöd hon oss på läskande dryck och
hennes bakverk. Vi fick äta så mycket vi ville, och det gjorde vi också.
Efteråt frågade vi om vi fick leka på baksidan i den vackra trädgården och det fick vi,
om vi var försiktiga med växterna. Det lovade vi, och sedan sprang vi till gungan som
hängde i den stora eken. Pierre ville att jag skulle gunga först. Vi gungade länge tillsammans
i tur och ordning. Sedan lekte vi prins och prinsessa i den höga labyrinten av rosenbuskar.
Jag gömde mig någonstans och ropade på prinsen att komma och befria mig från
den lömska häxan som höll mig fången. Pierre följde min röst och kom närmare och närmare.
På vägen hörde jag honom fäkta med några monster. Då kunde jag inte hålla mig
för skratt. Sedan blev det tyst. Jag låg där jag låg och såg mot den ena gången, men han
kom aldrig. Då ropade jag högt:
”Snälla, kom och befria mig! Snälla, Pierre jag håller på att...”
Plötsligt stod han bakom mig. Jag hoppade högt.
”Nu är jag här, och jag tänker aldrig mer låta dig försvinna.”
Jag reste mig upp och han ställde sig på knä framför mig.
”Vill du gifta dig med mig, prinsessan av skönheten?”
Jag funderade en stund och sedan svarade jag - ja. Då tog han mig i sin famn och bar ut
mig ur labyrinten. Alldeles till ingången föll vi ihop på gräsmattan, och bara låg och skrattade
tills magen värkte. Jag lyfte blicken och fick syn på Michele som stod och betraktade
oss från altanen. Hans blick var så underlig att jag blev rädd.
”Keith? Är du okej, Keith?” undrade Pierre som hade släppt taget om mig och satt nu
och såg på mig.
”Jag är okej. Jag tänkte bara tillbaka på när vi var små när vi lekte i moster Dianas labyrint.
Minns du?”
Han nickade och log. Sedan fick hans ögon ett fjärrskådande uttryck, som om han tänkte
på något som riktigt värmde hans hjärta. Efter ett tag harklade jag mig för att väcka honom
ur sin trans.
”Förlåt. Jag började minnas saker jag inte tänkt på länge”, sa han och skrattade till.
52

Han såg på sin klocka. ”Jag måste gå nu, men jag kommer tillbaka imorgon igen.
Okej?”
”Du är välkommen”, svarade jag skämtsamt.
Han tryckte min hand och reste sig sedan för att lämna rummet. I dörren vände han sig
om och såg på mig.
”Keith, kan vi inte ses hemma hos mig och ha en helkväll tillsammans när du kommit
tillbaka hem? Mina föräldrar reser till Bulgarien om några veckor. Se till att vara frisk
då.”
”Det låter som en underbar idé. Det var alltför länge sen jag var hemma hos er. Jag har
nästan glömt hur ditt rum ser ut. Jag får bli bättre på att besöka dig.”
Han skrattade till och fick det där charmiga leendet på sina läppar.
”Bra. Jag ville bara försäkra mig om att vi får en kväll tillsammans innan dina fans tar
upp resten av din tid.”
Jag log snett mot honom.
”Undrar vem av oss som är mest populär egentligen?”
Vi skrattade igen och sedan gick han. Jag lade mig ner en stund och lyssnade på mitt
hjärta som slog revolt i mitt bröst. Sedan läste igenom baksidan av vykortet:
Först och främst vill jag be om ursäkt att jag inte besökt dig, men det ska jag gottgöra
dig. Jag kommer och hämtar dig imorgon utanför sjukhuset och tar dig och Michele till
begravningen.
Hälsningar
Owen Mckinsey
En stund senare knackade det på dörren och en sjuksköterska kom in i rummet med en
liten låda. Det var samma sjuksköterska som tagit emot mig här på sjukhuset. Hon log ett
vänligt leende och räckte över lådan till mig.
”Det är från din klass. En liten överraskning”, lade hon till och blinkade med ena ögat.
”För övrigt så väntas middagen serveras mycket snart. Charles kommer upp och hjälper
dig ner till cafeterian.”
Jag såg med stora ögon efter henne. Vad menade hon? Skulle jag äta där nere? Nog för
att jag kunde gå, men lite information i förväg hade varit på sin plats tyckte jag. Jag såg på
den lilla lådan. Den fick vänta tills efter middagen. Då fick jag någonting att se fram
emot.
När Charles väl anlände var han mer stressad än vanligt. Bara det förklarade varför han
inte haft tid att berätta det för mig. Han trodde väl att jag redan var informerad.
På väg ner i byggnaden med hissen fick vi sällskap av den vulgära blondinen. Hon flörtade
vilt med Charles och blängde på mig emellanåt. Doktor Charles verkade inte ens bry
53

sig om att hon existerade i hans närvaro. Jag fick intrycket av att hon varit på honom innan.
När vi sedan steg ur hissen såg jag att hon var lika oemottaglig hos alla anställda.
Under middagen diskuterade Charles med mig om morgondagen. Klockan två skulle
morbror Owen hämta mig utanför sjukhusets ingång. Jag såg upp från fatet med tunna
köttskivor, potatis och grönsaker som var lika smaklösa som vanligt.
”Morbror Owen? Han har ju inte hört av sig på hela veckan. Varför nu helt plötsligt?”
undrade jag förvånat.
”Vad jag förstod på herr Owen så visste han ingenting om ditt insjuknande. Han skulle
ha kommit förbi på en visit, men han har ännu inte kommit. Han är väl en mycket upptagen
affärsman vad jag har förstått”, sa han och rörde omkring med skeden i kaffekoppen.
”Det har sina naturliga orsaker”, suckade jag. ”Michele är inte så förtjust i Owen. Jag
vet inte vad han har emot honom, men han vill i alla fall inte att vi ska ha någon kontakt
med honom och om Michele får reda på att jag har talat med honom blir han vansinnig.
Det skulle inte förvåna mig om han har ljugit för Owen om att jag finns här. Owen brukar
nämligen ringa ibland för att höra om vi behöver hjälp med någonting. Ur ekonomisk
synpunkt, alltså”, tillade jag och himlade med ögonen.
”Men, så kan han inte göra”, sa Charles och såg mig rakt in i ögonen. ”Han är ju er
släkting och ni behöver all fysiskt och psykiskt stöd ni kan få nu. Det är inte rätt av honom
att låsa er borta från ert eget kött och blod.”
Jag ryckte på axlarna.
”Jag klarar mig. Men jag önskar han kunde ändra sina bestämda fördomar om Owen.”
Här lyfte Charles på ögonbrynen.
”Jag antar att du är väl informerad om att Owen är en mycket uppsatt och eftertraktad
man inom affärsvärlden?”
Han nickade och smuttade på kaffet.
”Jag misstänker att det är därför Michele inte tycker om honom. Släkting i all ära, men
Michele har aldrig haft mycket till övers för allmosor, som han kallar det. Också därför
vår moster låg dåligt till hos Michele. Han fnyser åt alla hjälpande händer, även fast gud
ska veta att vi verkligen behöver den hjälpen vi kan få, men han är alldeles för stolt. Jag
har försökt få honom att ta reson, men det är som om han blir både döv och stum när dem
kommer på tal.”
Jag tystnade. Vad skulle Michele tycka om att jag satt här och talade om detta med någon
han inte kände? Troligtvis skulle han bli vansinnig och skrika både det ena och andra
åt mig. Den tanken fick mig att se mig om i salen.
Charles harklade sig.
”Jag önskar att jag kunde hjälp er på något vis.”
Jag log mot honom.
”Det har du redan. Du har varit ett bra stöd.”
54

Efter middagen följde Charles mig tillbaka till mitt rum. Efter att ha försäkrat sig om att
jag kunde sova gott, önskade Charles mig en god natt. När han stängt igen dörren satte jag
mig upp och öppnade den lilla lådan. Det visade sig vara handgjord choklad från samma
butik i stan som moster Diana ofta köpte sina praliner. Jag ställde undan dem till Pierre
och mig. Jag skulle njuta mycket mer av dem i hans sällskap. Sedan la jag mig ner en
stund och funderade på morgondagen, enda tills mina ögonlock inte kunde hålla sig öppna
längre.
Tidigt nästa morgon väckte en sjuksyster mig. Jag följde den vanliga morgonrutinen och
åt sedan frukost. Charles besökte mig en kort stund lite senare på förmiddan. Han frågade
om hur jag mådde. Jag svarade att jag aldrig hade mått bättre och att jag orkade gå på min
mosters begravning. För det var egentligen det han ville kontrollera.
När han sedan lämnade mig igen, låg jag och läste serietidningar tills det knackade på
dörren. Det var Camelia, och därmed var det dags för den dagliga träningen. Vi hade
kommit till den delen av programmet där jag skulle försöka gå utan kryckor. Jag hade
verkligen kommit långt i min tillfrisknad. Jag kunde, med något vingliga steg, gå från ena
sidan av rummet till den andra sidan. Camelia formligen jublade åt min prestation. Jag
satte mig på sängkanten och pustade ut. Sedan slutade vi lite tidigare, och jag kunde äntligen
få ta en dusch. Nu för tiden kunde jag göra mina rutiner själv i badrummet. Det kändes
underbart att få vara ensam och sköta sin kropp på egen hand.
Efteråt var jag så pigg att jag bestämde mig för att ta en tur i korridoren. Det var väldigt
lugnt vid den här tiden på dagen. Jag mötte endast en vänlig äldre dam och hennes man
som stapplade förbi mig. Jag hälsade vänligt på dem och fortsatte sedan dit näsan pekade.
Jag såg ungdomar i min ålder sitta i allrummet som läste böcker och tittade på tv i lugn
och ro. Några vände på huvudet när jag gick förbi. Den ena log och den andra granskade
mig noga från topp till tå. Jag ignorerade dem och fortsatte min väg. Jag ville inte ha med
någon annan att göra än Pierre. Han var min enda vän och jag behövde inte någon annan
än honom. Michele hade upprepat samma sak som min mor en gång gjort:
”Keith, du och Pierre är så ofta tillsammans. Gör dig bekant med andra människor. Du
har väl fina vänner i skolan?”
Jag lyssnade inte på det. Pierre var min själsfrände. Det fanns ingen annan jag ville vara
med. Det fanns överhuvudtaget ingen som var lika intressant, men ingen förstod mig.
Ingen kände Pierre lika bra som jag. Om dem gjorde det skulle dem förstå. Jag log sarkastiskt
åt mig själv. Skulle dem förstå? Skulle dem förstå någonting jag inte ens själv förstod?
I slutet av korridoren vände jag om och gick tillbaka till mitt rum. Jag var riktigt stolt
över min hårda kamp med träningen och mina framsteg. Det kändes fortfarande overkligt
på något sätt. Som om jag bara drömde att jag kunde gå. Om nu allt bara var en dröm,
55

hoppades jag att ingen någonsin skulle väcka mig igen.
Lite senare mot eftermiddagen kom Charles in till mig.
”Nu börjar det bli dags, Keith. Känner du dig redo?” Han granskade mig noggrant där
jag stod med kryckorna.
Jag hade tagit ännu en dusch när jag anlänt till mitt rum efter min promenad. Håret hade
jag kammat och kammat tills det låg som glänsande silke över huvudet. Jag hade lagt
märke till tråkiga förändringar i mitt utseende under min vistelse på sjukhuset. Min hud
hade blivit blek, och mitt hår hade nästan tappat den där ljusa nyansen som jag alltid fick
under sommarhalvåret. Min vattenkamning gav håret en ännu mörkare nyans vilket gjorde
mig lite nedstämd. Jag hade alltid älskat min oskuldsfulla blonda nyans och den fräscha
solbrännan jag alltid brukade få när jag var utomhus.
Jag hade klätt mig i svarta kostymbyxor och en svart skjorta. Av Michele hade jag fått
låna en kolfärgad slips. Om man granskade den riktigt noga på nära håll kunde man se att
den var något ljusare än den övriga svarta klädseln. Jag borde nog ha bett honom om en
svart slips, men det var inget jag orkade bry mig om nu så här i sista minuten.
Jag nickade som svar till Charles fråga.
”Har dem kommit?”
”Ja, dem anlände till sjukhusets framsida alldeles för någon minut sedan. Hur känner du
dig?”
”Jag mår fint. Det här kommer att gå bra.”
Om sanningen skulle fram, så kände jag mig nervös. Mina händer kändes darriga och
min kropp kändes klumpig där jag sakta tog mig fram på kryckorna. Samtidigt oroade jag
mig för hur Michele skulle uppträda mot morbror Owen. Jag ville inte behöva skämmas
inför Pierre. Det skulle bli för mycket på en dag som den här. Charles var däremot övertygad
om att allt skulle gå bra. Jag var glad över att han inte ägde vetskapen om hur jag
egentligen kände mig inombords.
Hissdörrarna öppnades och det starka dagsljuset bländade oss från den inglasade fasaden.
Jag försökte urskilja ansikten, men det var lönlöst. Sedan kom vi in i en mer skuggad
del av lobbyn som gjorde det lättare att se. När vi passerade informationsdisken såg jag
till min förvåning den hemska blondinen. Hon var så stressad att hon inte lade märke till
mig.
Charles följde mig enda fram till de stora glasdörrarna, där morbror Owen väntade. Han
såg lika stilig och oklanderlig ut som vanligt. Han var klädd i en svart kostym med matchande
svarta skor. I ena bröstfickan tittade spetsen på en vit näsduk fram. Då kom jag på
att jag inte hade någon näsduk, vilket jag säkerligen både Pierre och jag skulle få användning
för.
”Goddag, Keith. Goddag...”, han höjde på ögonbrynen som om han glömt Charles
namn. Han presenterade sig för morbror Owen och beklagade sorgen djupt.
56

”Keith här har gjort stora framsteg och det är snart dags för honom att lämna oss”, sa
Charles och klappade mig på axeln. ”Han har en stor glöd inom sig.”
Jag log svagt mot de bägge herrarna och sneglade sedan på den svarta, välpolerade limousinen
som stod parkerad nedanför trapporna vid trottoaren.
”Ska vi ge oss av, morbror Owen?” Charles ursäktade sig och sprang tillbaka in i den
pulserande vardagen på sjukhuset. Jag såg efter honom.
”Ja, då ger vi oss av, Keith”, sa morbror Owen och hjälpte mig hela vägen till bilen där
chauffören, Jones, öppnade dörren för oss. Morbror Owen tog emot mina kryckor och
ställde dem bredvid sig på golvet. Sedan fattade han min hand och hjälpte mig in i bilen
där Pierre och Michele satt bekvämt tillbakalutade i den sköna läderklädseln.
”Hej, Keith”, sa han. ”Allt väl?”
Jag nickade och tackade för det fina vykortet. Sedan såg jag på Michele. Han log tillbaka
och nickade lätt med huvudet. Bilen sattes i rörelse mot målet. Sedan sänktes en kvav
tystnad över oss alla. Michele satt stum och tittade stelt ut genom den mörktonade vindrutan
och gav mig inte en enda blick på hela vägen. Morbror Owen sneglade då och då på
mig. När han märkte att jag såg på honom gjorde han ett svagt försök till att le. Sedan
tittade han hastigt bort och fortsatte att tyst, titta ut genom vindrutan. Pierre och jag såg på
varandra några korta ögonblick under färden, varje gång med ömsesidig sorg och hopplöshet
i blicken.
”Så, Keith, berätta om vistelsen på sjukhuset. Jag har hört att det ska vara bra betjäning
där”, sa Owen till slut för att bryta tystnaden.
Jag berättade i stora drag om maten, träningen och om de anställda. Jag förtäljde inte
någonting om historien med den blonda markattan jag stött på, eller om den bittra, rödhåriga
sjuksköterskan. För övrigt hade alla människor varit så vänliga och rara mot mig.
Charles hade nästan känts som en far för mig, och min tränare Camelia hade varit som en
god vän som kämpat lika mycket som jag för att göra mig frisk. Jag ville inte klanka ner
på hela sjukhuset bara för att jag haft otur att träffa några av dem få människor som var
otrevliga. Om jag hade gjort det hade dem lyckats såra mig. Jag tänkte inte ens ge dem en
chans att få segervittring. Ingen kunde sätta sig på mig. En vacker dag fanns dem inte kvar
på jorden och då skulle ingen minnas dem längre. För deras gemena sätt gentemot andra
under deras levnad hade också blivit deras förfall. Men jag var så lycklig för min egen
skull, eftersom jag inte var likadan. Mig skulle människor komma ihåg med gott hjärta
och jag skulle vara saknad när jag lämnade denna jord.
Våra samtal dog ut inom kort och den tryckande tystnaden la sig över oss igen. Jag var
så lättad när vi äntligen var framme vid kyrkogården, en halvtimme senare. Bilen stannade
nära grindarna och släppte av oss för att senare parkera på den avlägsna parkeringsplatsen
nära intill kyrkogården.
Människor i svarta sorgkläder gick arm i arm längs grusgången mot kyrkan. Himlen
57

verkade spegla allas humör, den var lika grå som fårull. Då och då kom en fuktig, kall
vindpust som fick mig att rysa i hela kroppen. Dagen var som skapad för en begravning.
Solen som sken samma morgon kändes med ens avlägset och främmande.
Vi nådde fram till moster Dianas och Marts grav. Prästen stod med bibeln hårt tryckt
mot bröstet som om den var hans käraste ägodel. Han hade ett underligt sätt att snegla på
oss när vi närmade oss den lilla gruppen av människor. Jag blängde en lång stund på honom
från den andra sidan av graven och han i sin tur släppte till ett litet, knappt synbart
leende. Sedan började han läsa samma vers jag tydligt kom ihåg. Det var som om alla
gamla sår revs upp på nytt. Tårar strömmade fritt över mina kinder och jag skakade av
min våldsamma gråt. Pierre tryckte mig hårt intill sig och nästan genast avtog min gråt.
Moster Dianas syster Julia med sin man var dem första som steg fram till graven och la
dit sin sorgekrans med långa vackra sorgband som fladdrade frenetiskt i vinden. Julia slog
händerna för ansiktet och snyftade högt. Hennes man lade sina händer om hennes axlar
och drog henne bortåt. Morbror Owen la också dit en sorgekrans med ett vackert sidenband.
”Hinner vi besöka mors och fars grav?” frågade jag Michele när hela ceremonin var
över.
”Javisst”, sa han lågt.
Vi gick sedan alla fyra över till våra föräldrars grav. Vi stod där och såg på den svarta,
välpolerade gravstenen med guldtext. Jag bad en tyst bön, likaså gjorde Pierre. Morbror
Owen kände sig tydligen lite illa till mods, för han vände sig om och började gå mot grindarna.
Jag stannade upp i min bön och såg efter honom. Han gick fortare och fortare mot
parkeringen, men precis innan han var framme vid grindarna, hann Julia ikapp honom.
Hon slet tag i honom som ett vildsint djur.
”Jag vet nog! Jag vet vad du har haft för dig! Du försökte med mig också, ditt vidriga
odjur! Du! Du har sett till att hon hamnade i graven så hon inget mer kunde säga! Jag vet
nog!”
Morbror Owen försökte tysta ner henne medan han såg sig förfärat omkring. Folk hade
stannat upp och såg intresserat på dem. När hon fortsatte bråka, kom hennes egen man
och ryckte henne ifrån Owen. Julia försökte rusa tillbaka, men han höll envist fast henne
och drog både sig själv och henne mot bilen som väntade. Efter att dem försvunnit i en
taxi, rusade morbror Owen mot vår egen bil.
”Kom nu! Han får inte åka utan oss!” ropade Michele och hjälpte mig att ta mig till
grindarna fortast möjligt. Pierre gick vid min andra sida och såg till så jag inte föll.
Vid det här laget stod folk och viskade ivrigt med varandra om den oväntade incidenten
mellan syskonen Owen Mckinsey och Julia Dobermann. Limousinen stannade hastigt
alldeles intill grindarna för att hämta upp oss, och sedan for vi lika fort iväg mot innerstaden
igen. I bilen satt vi tysta och förvirrade. Jag hade så gärna velat fråga morbror Owen
58

om vad som hänt, och varför Julia hade varit så arg; allt kändes så inåtvänt och komplicerat.
Han i sin tur satt på sitt säte och undvek att se på oss. Mycket snart förstod jag att det
inte var någon idé med att fråga honom om något, men ändå ville en stor del av mig göra
det. Vad jag hade förstått på Julia, handlade det faktiskt om min egen mor. Antagligen
skulle jag aldrig få veta, men nog tänkte jag ta reda på det.
I lobbyn sprang Pierre och jag på Charles. Pierre hade bestämt sig för att följa med mig
istället för att åka hem. Egentligen skulle han och Sasja träna samma kväll, men eftersom
Pierre inte var lika målinriktad som Sasja, gjorde en missad träning ingenting.
”Hej igen, Pierre. Hur mår du, Keith? Ingen yrsel?” undrade han.
”Det har gått bra”, informerade jag honom. ”Jag har inte ont alls.”
”Det kan du tacka Camelia för, hon är en duktig tränare”, sa han med viss stolthet i
rösten.
”Camelia och dig”, rättade jag honom. Sedan log jag vänligt mot honom. ”Pierre följer
med mig upp på mitt rum en liten stund, om det är okej?”
”Javisst, naturligtvis! Jag skickar genast upp ett fat med varm mat åt dig. Du måste vara
trött och hungrig efter så mycket gående.”
Jag tackade på förhand och gick sedan mot hissarna med Pierre vid min sida. Medan vi
stod i hissen och väntade på att den skulle komma fram till önskat våningsplan, började
jag känna mig yr igen. Ögonlocken blev tunga, och mina ben värkte och gjorde ont. Jag
var rädd för att säga något; för lilla minsta kunde försena min hemkomst och det vill jag
inte. På vägen till mitt rum höll jag ett flertal gånger på att trilla ihop, men jag lyckades
återfå balansen. Pierre hjälpte mig enda fram till sängen och bäddade ner mig. Nu var jag
så pass frisk att jag kunde fösa in benen helt själv under täcket utan att använda händerna.
Det var en himmelsk känsla att få luta sig tillbaka på de mjuka kuddarna i sängen. Nästan
genast försvann all yrsel och svindel. Fortfarande värkte benen, men att ligga ner i en
skön säng var tillräckligt skönt för resten av kroppen att jag hade ork att ignorera värken.
”Hur mår du egentligen?” undrade Pierre oroligt.
”Det är finfint. Jag har gjort stora framsteg inom träningen. Hörde du inte vad Charles
sa?”
”Jo, men nog har jag egna ögon att se med. Du höll på att falla ihop ute i korridoren av
utmattning. Du är alldeles slut i kroppen.”
Jag suckade och masserade benen.
”Jo, men det har också varit en tuff dag för en invalid som jag”, genmälde jag och han
gjorde stora ögon åt mig.
Jag var alldeles för trött för att orka höra på hur sjuk och eländig jag var. Det värkte
tillräckligt inombords att se hur sliten jag såg ut nu för tiden. All fräsch färg var som bortblåst,
likt en klarröd ros som vissnat och förtvinat. Han lät huvudet sjunka. Han såg ut
som en liten ledsen pojke där han satt med ihopsjunkna axlar. Mitt hjärta smälte.
59

”Förlåt mig, Pierre. Det jag sa var gement och elakt. Det var inte meningen. Förlåt mig.
Jag står inte ut med att du är ledsen på mig. Snälla, förlåt mig”, bad jag helhjärtat.
Sedan räckte jag över asken med de handgjorda pralinerna som en försoningsgåva; han
såg upp på mig och log det där charmiga leendet. Sedan satte han sig på sängkanten och
omfamnade mig. Hans hjärta slog hårt i bröstet på honom. Vi satt så en lång stund, tills
det knackade på dörren. Då slog sig Pierre hastigt ner på besökstolen och tog asken med
sig ner i knäet.
In kom samma trevliga blonda sjuksyster som så snällt tagit emot mig här på sjukhuset.
Hon såg lika glad och söt ut som sist jag såg henne. Hon log så snällt mot mig. Sedan
sneglade hon på Pierre och genast vidgades hennes ögon en aning och hennes läppar log
ett nervöst leende. Hon blinkade som en förälskad primadonna, eller som en nyförälskad
prinsessa som för första gången mötte sin prins.
”Mår du bättre idag?” frågade hon med oväntad lenhet i rösten.
Jag kunde inte minnas att hon hade en sådan oskuldsfull röst. Var det för att Pierre var
närvarande? Han harklade sig försiktigt och flyttade sig lite i stolen. Jag la märke till att
han skrattade bakom handen han höll för munnen. Det fick även mig att dra på mungiporna.
Den unga, söta fröken la tydligen inte märke till våra spydigheter, men hon upptäckte
mycket snart att Pierre inte besvarade hennes varma ögonkast och då gav hon upp. På
hennes väg ut genom dörren, tackade jag henne för att hon varit så snäll att komma upp
med maten. Då log hon det där trevliga, söta leendet igen mot mig och stängde sedan
dörren utan att ge Pierre så mycket som en blick. Pierre kunde inte hålla sig, han skrattade
högljutt så att han hoppade i stolen. Jag instämde i skrattet.
”Gud så pinsamt det var”, flämtade jag mellan andetagen. ”Men trevlig är den lilla.”
”Jag håller med! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hoppas hon inte märkte att
jag skrattade.”
Vi fortsatte att andlöst skratta, enda tills vi inte orkade längre. Då räckte han över asken
till mig och jag tog emot den. Jag la några praliner på min bricka som efterrätt och sedan
tog jag den första tuggan av min fisksoppa och sköljde ner det hastigt med en klunk
mjölk. Jag gjorde en grimas som fick Pierre att flina. Medan jag tvingade i mig den gräsliga
soppan fortsatte han att njuta av pralinerna. Tänk vad orättvist livet kunde vara!
”Hur har det gått med Mary? Har hon frågat den stora frågan ännu?”
Pierre log obekymrat mot mig.
”Nej, det har hon inte. Det var bara ett rykte. Hon är så traditionell att hon vill att killen
ska fråga först, och hon har sitt lilla egna sätt för att se till att det till slut händer. Hon är
en väldigt otålig flicka. Det ska bli intressant att se hur hon reagerar, då jag säger nej till
henne.”
Jag såg upp på honom, ur stånd att dölja min lycka. Jag råkade nästan spilla ner mig
med den snuskiga soppan.
60

”Ska du verkligen? Tänk om hon blir rosenrasande och sprider hemska lögner om dig!”
Han fnös åt mig och rätade på sig i stolen där han satt. Sedan körde han ut hakan i vädret
som en riktig snobb.
”Jag bryr mig inte om vad folk säger. Jag bryr mig inte om vilket rykte jag har. Det är
bara löjligt!” upprepade han efter vad jag sagt för någon vecka sedan.
Jag var tvungen att skratta åt honom. Han kunde verkligen förvandla de största problemen
till små obetydliga saker, som man bara hade lust att knyckla ihop och slänga i papperskorgen
tillsammans med allt annat skräp.
”Vad skulle jag göra utan dig? Jag är glad att du är här, Pierre.”
Han såg ner i sina händer, och såg sedan upp på mig igen med det där charmiga lilla
leendet på sina blekrosa läppar. Han skulle precis till att resa sig från stolen för att komma
närmare mig, då det knackade på dörren. Han himlade sig med ögonen och sjönk tillbaka
ner på stolen igen. Det var Charles som ville se efter hur jag mådde efter begravningen.
Han hade ett meddelande med sig från Michele. Michele skulle komma förbi och hälsa på
mig nästa dag efter arbetet.
”Vi får hoppas att han kommer den här gången”, sa han och harklade sig förstulet.
Vidare ville han meddela att Camelia och han skulle komma förbi tillsammans nästa dag
för att undersöka muskulaturen i mina ben, och sedan göra ett utlåtande. Dagarna då min
hemresa skulle uppenbara sig närmade sig med stormsteg. Jag blev bara bättre och bättre
för varje dag som passerade. Mycket snart skulle jag vara mig själv igen.
Charles tackade Pierre för besöket och bad honom återkomma dagen därpå. Nu skulle
jag äta min mat i lugn och ro, och sedan vila mig en stund. Charles stannade tills jag ätit
klart och sedan bar han ut maten åt mig. På vägen ut lovade han mig att han skulle komma
tillbaka efter någon timme, och då var det dags för en promenad och röra lite grann på
benen.
Jag löd honom och la mig genast ner under täcket. Pralinerna la jag undan tillsammans
med de andra i asken. Så snart jag blundade, föll jag nerför en lång mörk tunnel och
mycket snart var jag tillbaka i Pierres och mitt drömrike där faror var lika långt bort som
verkligheten.
Jag drömde att jag satt på en trädgren och hela trädkronan blommade och överallt växte
det röda, saftiga äpplen. Nedanför mig dansade Pierre runt i cirklar på det tjocka, mjuka
gräset. Hela trädgården var alldeles vitprickig av tusenskönor.
Pierre skrattade och svängde runt sin stora korg han hade i handen.
”Försök att träffa korgen!” ropade han.
Jag skrattade och kastade det ena äpplet efter det andra. Alla hamnade inte i korgen,
men Pierre gjorde sitt bästa för att fånga upp dem åt mig.
Plötsligt stannade jag upp i kastandet och såg på trädgrenen bredvid mig. En liten fågel
61

satt där stilla och sjöng för mig. Mycket snart kom även hans vänner. Dem landade på
mina axlar och kvittrade sedan för allt dem var värda. Pierre klättrade upp till mig och i
handen hade han en blomsterbukett med de vackraste blommor jag sett. Dem doftade
underbart. Vi såg varandra djupt i ögonen medan fåglarna sjöng för oss.
”Jag känner väldigt mycket för dig”, sa han och räckte över buketten till mig. Jag kunde
känna en tår av lycka rinna nerför min kind.
Plötsligt började det blåsa kallt. Han la sina armar om mig och delade med sin värme.
Då blåste det ännu värre och vi höll på att glida av trädgrenen. Fåglarna blev rädda och
lyfte på sina små vingar, men den starka vinden svepte genast med sig dem. Äppelträdet
började luta oroande mycket och marken skälvde under oss. Gräset och alla de underbara
tusenskönor dränktes av en störtflod som spolade bort allt levande. Mörka moln samlades
ovanför oss, och mycket snart slog en blixt ner i vårt underbara träd som genast gav med
sig. Vi båda tappade greppet och föll handlöst mot den ilskna floden.
Jag satte mig upp i sängen skrikande. Fortfarande med den pirriga känslan kvar i magen
av att jag föll. Jag försökte andas lugnare, men jag kunde inte släppa den underbara
drömmen som förvandlades till en mardröm. Känslan av att vara hopplöst förlorad, att
vara utom all räddning dröjde sig kvar i mitt hjärta och det gjorde så ont att tänka på det.
Stackars fåglar! Vad hände dem? undrade jag. Var kom allt vatten ifrån, och vad hände
med Pierre och mig?
Ett kraftigt oväder väckte mig snart ur dessa tankar. Utanför hade det nämligen hunnit
bli becksvart och blåsigt. De stora mörka molnen hade dränkt hela Los Angeles i ogenomträngligt
mörker.
Jag svängde benen över sängkanten och pressade fötterna mot det kalla golvet. Sen
försökte jag stabilisera benen, så dem inte skulle vika sig under mig. Sedan rätade jag på
mig och flyttade först den högra foten, sen den vänstra som Camelia hade lärt mig. Efter
åtta korta steg var jag framme vid fönsterkarmen och kunde använda den som stöd. Jag
hade klarat att gå till fönstret helt själv utan något stöd! Jag var mycket stolt över mig
själv. Jag hade släpat mig från den varma sängen fram till fönstret för att möta en dyster
syn. Trots den ihärdiga stormen och det piskande regnet fortsatte folk med sina bestyr på
trottoarerna. De hundra bilarna köade längsmed gatorna, och man kunde ana hur det kryllade
av folk på de mörka trottoarerna. Endast neonskyltar gick att urskilja från mitt fönster.
Allt detta jäkt som mötte min syn fick mig att längta tillbaka till vårt något lugnare
bostadsområde där man endast såg grannens hus och trädgården när man såg ut genom
fönstret. Bara tanken på att snart få komma hem fick mig att jubla inombords. Jag längtade
så efter mitt eget rum med mina egna saker, höra ljudet av Micheles röst och se hans
glada min när jag glatt svängde min blå skolväska över axeln och skuttade nerför trapporna.
Jag gick försiktigt tillbaka till sängen och pressade in nödknappen. Nästan genast kom
62

en sjuksköterska springande.
”Jag vill att ni meddelar Charles att jag är vaken nu och redo för vår promenad”, sa jag
till sjuksköterskan som jag uppfattade som Linnie. En ung, kortväxt kvinna med kopparrött
hår som hängde ner som spikraka testar i hennes runda ansikte.
”Javisst, det ska jag meddela.”
Efter en liten stund kom doktor Charles tillbaka. Han log lika vänligt som vanligt.
”Hoppas du har haft en vilsam stund och att du är redo för en liten promenad utan
kryckor.”
Jag sken upp. Äntligen skulle jag börja gå som vanligt utan några hemska kryckor, eller
den ännu värre rullstolen. Michele och Pierre skulle bli så stolta över mig när dem fick se
hur långt jag kommit i min tillfrisknad. Michele skulle bli så lycklig!
Charles hjälpte mig att resa mig upp på fötter och sedan släppte han taget om mig. Han
backade undan och instruerade mig om hur jag skulle förflytta fötterna för att bibehålla
balansen utan att falla omkull, precis som Camelia hade gjort. Jag gjorde som han sa och
mycket snart hade jag gått genom hela rummet och nått andra sidan. Jag vacklade till en
aning när jag vände om för att gå tillbaka till sängen. Charles gjorde en gest att fånga upp
mig, men när han såg hur duktig jag hade blivit, nickade han bara förnöjt för sig själv.
Han studerade noggrant min gång och mina rörelser. För att verka mer övertygande
sträckte jag högaktigt på mig och sköt ut bröstet. Väl tillbaka vid sängen slog jag mig ner
och såg leende upp i Charles ansikte. Han i sin tur skrattade helt lätt åt min oövervinnliga
stolthet. Jag stöttade mig på honom när vi tog en tur på innergården. Det kändes fantastiskt
att kunna gå igen. Samtidigt var det underligt hur något man tog för givet plötsligt
var det enda man ville återerövra, och allt handlade om att få tillbaka den där styrkan. När
vi kom tillbaka till mitt rum var jag alldeles slut.
”Du har gjort mycket bra ifrån dig Keith. Vi är mycket stolta över dig och dina framsteg.
Imorgon kommer jag och Camelia att göra ett utlåtande om din tillfrisknad hos oss.
Och som jag ser det nu finns det inte mycket som håller dig kvar här.”
Jag blev så lycklig att jag omfamnade honom.
”Vet du ungefär när jag kan få åka hem?” frågade jag upphetsat.
”Jag skulle rätt och slätt kunna släppa dig inom de närmsta dagarna. Men jag måste
även fråga dig om du tillåter mig att anmäla dig till ett återbesök hos vår psykolog här på
sjukhuset? Med tanke på den psykiska ohälsa som har drabbat dig.”
Jag kände mig tveksam inför det faktum att besöka en psykolog. Nog hade jag råkat ut
för mycket psykiska påfrestningar, men det hade inte heller lämnat Michele oberörd. Och
han verkade klara sig bra utan någon hjälp. Varför skulle jag då behöva det? Jag var inte
svagare än Michele och jag kunde liksom honom ta vara på mig själv.
”Jag tror att det skulle hjälpa dig på din väg. Det är inget ovanligt i sig att människor i
din situation söker rådgivning. Vad säger du?”
63

Jag skakade på huvudet.
”Jag behöver ingen hjälp. Jag kan klara av det här utan er hjälp”, sa jag envist och vände
bort ansiktet.
Han suckade kort och reste sig från stolen. Han gick runt sängen och ställde sig vid
fönstret för att betrakta utsikten. Jag sneglade misstänksamt på honom från sängen. Han
verkade med ens sorgsen.
”Från en föräldralös till en annan”, sa han och vände sig om mot mig, ”jag vet hur svårt
det är. Man tror man är kapabel till att klara sig själv, men egentligen är man inte det.
Istället är man vilsen och förkrossad. Man söker efter en tröst som man aldrig kommer att
finna. Förlusten av ens föräldrar kommer man nämligen aldrig helt över. Så var det för
mig ung som jag var, olycklig och i desperat behov av kärlek. Jag fann mina drömmars
kärlek, men mycket snart kom jag underfund med att hon inte var tillräcklig. Hon ville,
men kunde inte plåstra om mina gamla sår. Självklart blev hon lidande för mina sorger.”
Han tog en paus i berättelsen. Han gick bort från fönstret och satte sig ner på stolen
bredvid sängen.
”Jag har varit frånskild i tre år nu. Jag har jobbat bort alla plågsamma minnen. Varje
gång som jag satt ensam i min lägenhet kom allt tillbaka till mig. En del super bort sina
problem och andra jobbar. Nu minns jag knappt när jag var ledig sist. Jag vet bara att jag
har funnit mer tröst i mitt jobb än med en annan medmänniska, men gudarna ska veta att
jag hade fördragit henne. Förstår du vad jag försöker säga?”
Jag tittade stort på honom och sedan nickade jag.
”Du menar, om du hade sökt rådgivning så hade du kunnat lösa dina problem på det
sättet och fortsatt vara lyckligt gift och leva ett normalt liv.”
Han nickade instämmande. Sedan reste han sig för att gå.
”Tänk på saken Keith. Ännu har du fortfarande chansen att bli lyckligare. Inte glömma
något av det som hänt, men kunna acceptera och gå vidare med ditt liv. God natt Keith.”
”God natt, doktor Charles.”
Efter han hade gått somnade jag som om någon hade slagit till mig i huvudet. Jag sov
hela natten som ett utbränt ljus.
Nästa dag gick Charles, Camelia och jag igenom en hel massa papper. Det var som en
översikt om hur väl jag hade återhämtat mig genom dessa veckor. Det var faktiskt riktigt
spännande att studera. Charles bestämde att vi skulle spendera dem två sista dagarna till
att träna i sjukhusets stora simbassäng som låg på bottenplanet. Därigenom skulle det bli
mina sista övningar på sjukhuset och sedan skulle jag skrivas ut. Michele blev alldeles till
sig av nyheterna. Han omfamnade mig och kysste mig på kinden, vilket inte hände ofta.
Jag var så lycklig över att se honom igen.
Samma kväll efter middagen hämtade Charles mig och eskorterade mig ner till omkläd-
64

ningsrummen och simbassängen. Så här dags på kvällen var det alldeles tomt på människor
och vattnet låg som en enda stor utsträckt spegel, orörlig och orörd. Nästan som om
den aldrig använd.
Charles dök i som om inget bekom honom, men jag stod kvar vid kanten och tvekade.
Han simmade ut till mitten av bassängen.
”Hoppa i nu Keith! Du behöver inte vara ängslig, vattnet är varmt!”
Jag satte mig ner och dinglade med benen i vattnet.
”Det är visst för kallt. Jag fryser, kan vi inte gå tillbaka till bastun istället? Det är mycket
skönare där. Jag kan simma imorgon istället.”
Charles tog några kraftiga simtag och så var han inne vid kanten. Han sträckte upp händerna
mot mig.
”Kom nu, jag tar emot dig.” Men jag tvekade fortfarande med surmulen min. ”Keith, jag
har inte tagit mig tid att gå ner hit med dig bara för att du ska sitta vid kanten och vara
rädd för att hoppa i. Kom nu.”
”Jag är inte alls rädd”, försäkrade jag honom. Jag skulle allt visa honom att jag kunde
simma lika bra som han. Så kastade jag mig ner i vattnet och simmade ut till mitten.
”Så där ska det se ut!” ropade han glatt efter mig. ”Nu ska vi börja med tio simlängder
och sedan stretchar vi inne på det grunda vattnet. Okej?”
Mer hann han inte säga förrän jag simmade iväg åt det ena hållet. Jag kände mig så full
av energi, både över glädjen att jag kunde gå igen, men även över tanken på att få komma
hem igen! Det skulle bli så underbart att få återse mitt rum, Michele och katten Sneeker,
men även njuta av utsikten från vår veranda på baksidan. Jag hade saknat alla solnedgångar
och den stjärnspäckade himlen ovanför Los Angeles. Jag simmade med stora och
starka simtag enda in till kanten och sedan vände jag och fortsatte åt det andra hållet.
Charles var mycket nöjd med min nyvunna entusiasm. Men mycket snart började jag bli
trött och armar och ben började värka. Efter tre vändor var jag så trött att jag höll på att
sjunka mitt ute i bassängen. Charles ingrep så fort han insåg att jag hade överansträngt
mig, med det vaksamma ögat han hade.
Han simmade med mig in till det grunda vattnet och så gick vi uppför den lilla stegen i
stålrör. Jag satte mig med en duns på kakelgolvet och andades tungt. Charles bad mig
hosta så min hals frigjordes av vatten. I och med att jag började hosta kräktes jag även upp
vatten som jag hade svalt. Han böjde mig framåt så jag hamnade i en ställning så vattnet
kunde rinna rakt ur min strupe. Efteråt låg jag bara och flämtade. Det kändes som om mitt
bröst skulle sprängas. Charles passade på att massera och böja på mina ben när jag låg
ner. Det var som en befrielse. Benen kändes varma och lugna igen, men armarna värkte
fortfarande. Det sa jag åt honom och då visade han mig ett bra sätt att stretcha även armarnas
muskulatur. Jag gjorde efter honom, men när vi var klara gjorde det ändå ont.
”Det går över. Har du aldrig haft träningsvärk?”
65

Det hade jag naturligtvis. En gång efter att jag följt med Pierre och Sasja till gymmet
hade jag haft så ont i armarna att jag knappt kunde hålla ett glas med mjölk ens. Jag mindes
den gången så väl. Sasja hade haft en besynnerlig inställning till mig under hela den
kvällen. Som om det hade varit ett skämt att jag också skulle träna. Jag visste mycket väl
att jag inte hade samma förutsättning som Pierre hade. Jag var betydligt smalare och nästan
undernärd, vilket var förståeligt efter vad jag hade fått gå igenom med mina föräldrars
bilolycka. Pierre hade också haft svårt att äta under den tiden som mina föräldrar hade
omkommit. Samtidigt var han orolig för mig och Michele. Men jag var stark nog att hålla
tårarna tillbaka och försäkra honom om att vi skulle klara oss fint. Vi hade ju min moster
som stöd, fast inte för att det betydde någonting. Michele brydde sig lika lite om henne
som Owen.
Nu gick vi in i den efterlängtade bastun och värmde oss. En lång stund satt vi där och
njöt och pratade om saker som vi hade varit med om, bra och dåliga. När det började bli
lite för varmt tog vi oss en svalkande dusch och sedan bytte vi om till torra kläder och
begav oss tillbaka till mitt rum. Jag låg vaken en lång stund efter att Charles hade gått,
och tänkte på alla roliga saker jag skulle göra när jag kom hem igen. Jag skulle krama om
Michele och pussa på Sneeker. Sedan skulle jag gå in i mitt rum och betrakta det detalj för
detalj som om jag hade varit borta i tio år istället för några veckor. Självklart skulle Pierre
finnas där och jag skulle be honom om att följa med mig runt i trädgården och andas in
den fräscha doften av alla blommor och buskar som växer där. Jag skulle gå barfota i det
mjuka gräset och verkligen känna den underbara känslan av svalt och mjukt gräs under
fötterna. Vi skulle gå fram till stupet och kika över staketet över staden som låg långt
nedanför vår tomt.
”Det ska bli så skönt att få komma hem”, viskade jag för mig själv i mörkret. Jag såg
mot fönstret och betraktade den svarta himlen. De mörka molnen såg ut att snegla misstänksamt
på mig där jag låg och studerade dem en efter en när dem seglade förbi. Deras
ansikten var olycksbådande och förebrående. En av dem såg ut att försöka skrika mitt
namn, men ut kom inga ord bara tomhet.
Nästa dag bestod mestadels av motion och träning. Jag och min tränare Camelia tog en
promenad på sjukhusets baksida där det fanns stora gräsplan och parker. Vi satte oss ner
på en filt på gräset och gjorde parövningar tillsammans. Jag klagade lite när hon tog i för
hårt.
”Det gör väl inte ont hoppas jag, lille vän?” sa hon med sin mjuka röst. ”Kanske ska vi
ta det lite försiktigare.”
”Jag är så trött på dessa övningar nu, Camelia. Kan vi inte bara sitta och njuta av solen?”
bönade och bad jag. Camelia såg likgiltigt på mig och nickade medgivande på huvudet.
”Det är ändå din sista dag här, Keith. Nog kan vi ta det lite lugnt idag alltid, men du
66

måste lova mig min pojke att fortsätta kämpa vidare sedan. Det är aldrig bortkastat med
Camelias motion”, sa hon och skrattade till med sin djupa stämma.
Sedan satt vi och såg på medan äldre och medelåders personer promenerade omkring
med en sjuksköterska vid sin arm, eller stödde sig med en krycka. Så plötsligt fastnade
min blick vid en av bänkarna som stod hundra meter bort från oss på grusvägen. Det var
Justin som satt där och såg rakt på mig. Hans ögon lyste ur det skrynkliga gråa ansiktet.
Vi betraktade varandra från våra sittplatser. Han mumlade något ohörbart som bara de
förbipasserande kunde höra och de sneglade förskrämt på honom. Men det brydde han sig
tydligen inte om. Dem existerade helt enkelt inte i hans förunderliga värld.
Justin höjde rösten ytterligare så folk vände sig om runtomkring oss och stirrade föraktfullt
på honom. Men fortfarande hörde jag inte vad han sa. Några sjukvårdare som stått
och iakttagit honom på avstånd ingrep nu. Dem gick fram och tog Justin i varsin arm och
förde bort honom. Plötsligt slet han sig ur deras grepp och vände sig om mot mitt håll.
Han vinglade till och föll ihop skrikandes på grusgången. Och nu hörde jag vad han skrek,
och det fick blodet i mina ådror att frysa till is:
”Någon vill dig illa! Akta dig, min pojke! Du är inte säker vart du än går! Ödet hinner
dig ikapp och kräver sin rätt! Ditt öde står skrivet i stjärnorna! Sök din styrka i...”
Mer hann jag inte höra för sjukvårdarna grabbade tag i honom så han tappade rösten.
Sedan släpade de bort honom inför ögonen på mig, Camelia och upprörda patienter. Jag
satt chockad kvar och såg efter den främmande mannen som just spytt ut mitt öde inför
hela sjukhuset. Även Camelia såg berörd ut. Hon satt där med handen för halsen och såg
misstänksamt på mig. Efter ett tag blev det faktiskt lite irriterande.
”Vad är det med dig?” sa jag argt och blängde tillbaka på henne. Hon skakade sakta på
det runda, svettiga huvudet.
”Det här ska du ta som ett tecken från gud”, sa hon i en och samma ton som om hon
varit hypnotiserad. ”Herren har sänt dig en ängel, min vän. Han kräver en upprättelse i en
ond uppgörelse som pågår i din närhet.”
Hon gjorde en paus i sin predikan och försökte fånga min blick. Jag var inte i närheten
av att vara troende och ingen i min omgivning var det heller. Jag kunde föreställa mig hur
Michele skulle låta ett av sina utbrott blomma upp om han hamnade i en liknande situation.
Då skulle jag inte vilja vara motpartnern. Det enda vettiga då vore att fly för livet!
”Ibland visar han sin barmhärtighet. Undvik inte vår Herre. Han har välsignat dig Keith.
Han vill hjälpa dig och det vill jag också”, sa hon och sträckte fram sin knubbiga hand.
Jag drog undan min kvickare än hon någonsin skulle hinna säga ”Herre” igen.
”Vad bra”, svarade jag bara helt utan entusiasm. ”Då kan du hjälpa mig tillbaka till mitt
rum nu.”
Jag reste mig och sneglade osäkert på Camelia. Hon såg besviken ut, men det brydde jag
mig inte det minsta om. Det var min sista dag på sjukhuset och jag behövde verkligen inte
67

lyssna till något jag inte hade något till övers för - vilket slutligen skulle ge mig huvudvärk.
Camelia insisterade att vi skulle fortsätta med övningarna, men jag försäkrade att en
promenad tillbaka till mitt sjukrum skulle räcka alldeles utmärkt.
”Dessutom kan jag träna mina handleder när jag packar ihop mina saker” skämtade jag.
Michele skulle ha skrattat åt det där om han hade hört det. Jag kunde nästan höra honom
nu. Allt oftare hände det att hans kvickheter uppenbarade sig i min mun, något jag fann
lustigt. Ofta drog Michele ganska grymma skämt, vilket jag inte tyckte var särskilt underhållande.
Men nu saknade jag till och med det. Dock kvarstod det faktum att vi var väldigt
olika i våra personligheter.
Samma eftermiddag innan kvällsmålet låg jag i sängen och läste en trist artikel i en av
de många tidningarna som låg osorterade i rummet. Bredvid mig på golvet stod en väska
med lite grejor jag hade packat ner från sängbordet.
En lätt knackning hördes och sekunden senare tittade Pierre in. Han kom fram till sängen
och gav mig en hastig kram och satte sig sedan på en av stolarna bredvid sängen.
”Hur mår du?” frågade han och log det där charmiga leendet som fick min hud att knottra
sig på armarna. Han verkade mycket lyckligare nu än han varit på länge och det var jag
också.
”Så pass bra att jag kan göra så här”, sa jag stolt och sparkade till den ena kryckan som
stod lutad vid sängen, så den föll omkull och gled iväg längs golvet. Pierre jublade och
kramade om mig igen.
”Jag är så stolt över dig Keith. Jag visste att du skulle klara det på egen hand utan min
hjälp. Du är så stark.”
Jag skakade på huvudet.
”Jag hade inte klarat det utan din hjälp. Det är du som driver mig framåt. Min egen
energikälla.”
Pierre slog ner blicken och rodnade en aning. Sedan såg han på mig igen med tårar i
ögonen. Han höll kvar det där charmiga leendet och såg djupt in i mina ögon.
”Jag är inte ledsen om det är vad du tänker. Tvärtom, jag är så lycklig för din skull. Det
här var precis vad vi behövde för att gå vidare i livet. Jag kommer alltid att stötta dig, vad
som än händer. Du är min ledstjärna, min inspiration och sådana människor som du skall
vårdas och skyddas. Du kan lita på mig, det vet du. Vad som än inträffar så finns jag där
för dig”, sa han med mörk och stadig röst. Nu var det min tur att få tårar i ögonen. Han
var en sådan god människa att jag inte kunde låta bli att vara stolt över att ha honom som
vän. Och han hade mognat åtskilligt sedan sist. Det såg jag nu när vi satt så här och pratade.
Inte hade han bara skaffat sig en djupare solbränna och verkade bredare över axlarna,
utan talade mer ansvarsfullt och lovande.
”Jag vet Pierre”, sa jag hest för vid det här laget hade jag fått en stor klump i halsen.
Han smekte min kind med handen som om han ville torka bort en osynlig tår. Jag kände
68

att mina kinder blev varma och mitt hjärta började slå hårdare. En underlig pirrande känsla
uppenbarade sig i magen och spred sig neråt och gjorde min kropp varm och längtande.
När jag såg på honom den här gången fanns det något nytt i våra blickar, någonting elektriskt,
spännande och samtidigt farligt.
När det knackade på dörren blev det samma resultat som om någon hade hällt en hink
iskallt vatten över oss. Vi flydde hastigt åt varsitt håll och i nästa ögonblick steg Charles
in genom dörren. Som vanligt verkade han inte lägga märke till vad som föregick mellan
Pierre och mig, även fast det borde ha varit ganska så uppenbart. Vi var båda illröda i
ansiktena.
Istället kom han raka vägen fram till mig, hälsade på Pierre och räckte över några papper
till mig. Jag tog emot dem och läste som hastigast igenom dem.
”Det är inte alltid vi gör en sådan här undersökning hos patienter på våra privata avdelningar,
men nu ska vi framställa en statistik. Det sista pappret behöver du bara fylla i
personuppgifter. Lycka till”, avslutade han och reste sig.
”Doktor Charles?” avbröt jag honom. ”Vad menar du med privat avdelning?”
Han såg på mig med en blick som om han inte förstått ett ord av vad jag sagt.
”Privat avdelning är rak motsats till allmän avdelning. Skillnaden är att mot avgifter får
patienten ett eget rum med betjäning och en privat tränare. Det borde du känna till eftersom
du är inskriven på en sådan avdelning.”
Pierre visslade till och gav mig en menande blick. Jag satt som fallen från skyarna, alldeles
förlamad av mina samvetskval.
”Vem… vem var det som betalade min plats?” stammade jag fram.
”Din morbror, Owen Mckinsey. Är det något fel?” undrade han innan han ursäktade sig
och försvann ut i korridoren.
”Din morbror är allt utom snål”, sa Pierre och satte sig hos mig i sängen. Jag blängde på
honom.
”Han har minsann resurser till att få mig ligga bekvämt, men hälsa på kan han inte! Är
det hans sätt att säga krya på dig? Och Michele! Om han får nys om det här blir både jag
och Owen strimlade!”
Pierre lade sin hand på min axel.
”Ta det lugnt nu. Owen vill bara ditt bästa och du måste erkänna att trots att rummet är
en aning sterilt så har du haft det trevligt här utan några andra som stört dig. Och vad
beträffar Michele”, han gjorde en kort paus”, så behöver vi inte säga någonting om det till
honom. Det finns för det första ingen möjlighet för honom att lista ut att Owen har betalat
ett privat rum åt dig. Hittills har han inte misstänkt något. Jag har väl däremot anat att
Owen har ett finger med i spelet, för jag vet hur det är på en allmän avdelning. Dessutom
har du berättat om din tränare och din uppassning. Det har varit självförklarande.”
”Hur kommer det sig då att du inte berättat om dina misstankar för mig? Jag trodde vi
69

erättade allt för varann.”
”Först tänkte jag berätta, men tyckte inte det var relevant eftersom jag trodde att du
redan hade kommit underfund med det på egen hand. Sedan var jag väl rädd att bli tungan
på vågen. Jag gillar faktiskt din morbror, trots att han har en tendens att köra över människor
mot bättre vetande. Men han kan inte rå för det, Keith. Var inte arg på honom. Han
bryr sig om dig, men samtidigt är han en högst framstående affärsman som ofta nämns i
tidningar och radio. Att vara en sådan viktig person kräver mycket av en människa och det
är inte alltid man kan prioritera någonting annat framför det. Tro mig, jag har själv vuxit
upp med en far som är egenföretagare.”
Jag log varmt mot honom.
”Du är så klok, Pierre. Du verkar alltid ha ett svar på allt. Jo, jag förstår vad du menar.
Egentligen är jag inte arg på Owen för min egen skull, utan för Micheles. Owen vet att jag
hamnar i knipa om Michele får veta att jag har tagit emot allmosor, men ändå så gör han
så här.”
Pierre skakade på huvudet som om han inte ville ta in vad jag sa.
”Det är inte rättvist av dig att tänka så! Du visste inte om någonting. Du har inte tagit
emot allmosor från Owen. Han ville bara hjälpa dig att få bra vård. Det är inte ditt fel. Du
får inte klandra dig själv.”
”Michele ser det inte så. Jag känner honom alltför väl, Pierre. Han skulle se det som ett
svek mot vår familj.”
Pierre slog ut med händerna i en tom gest och skrattade kort.
”Owen Mckinsey är er familj och den enda familj ni har kvar. Borde Michele inte ändra
uppfattning? Om inte för sin egen, så för din skull?”
Jag skakade på huvudet och såg ner i mina knäppta händer. Så många gånger jag hade
försökt att få honom på andra tankar. Så många gånger jag bönat och bett att han skulle ta
reson. Begrava stridsyxan som morbror Owen skulle ha sagt och fortsätta med vårt liv i
fred, utan konflikter och intriger.
”Michele räknar inte Owen som familj, utan som en utomstående. Eller snarare som en
fiende och en brottsling. Jag får inte under några som helst omständigheter ha kontakt
med honom. Det fick jag förresten inte ha med Diana heller när hon levde.”
Pierres ögon mörknade. Han reste sig upp och gick runt i rummet. Han fläktade vilt med
armarna medan han utropade:
”Men för guds skull! Ni har förlorat två familjer! Hur kan han agera som han gör mot
dig? Förstår han inte att det du behöver mest just nu är den enda familj ni har kvar?! För
sin egen skull och för din bör han tillåta dig att få träffa ditt eget kött och blod, om du inte
ska börja hata honom för resten av ditt liv. För det är vad du kommer att göra i slutändan
– hata mannen som ryckt bort dig från dem enda närstående som fortfarande är i livet och
älskar dig. Förstår du vad du kommer att förlora? Man kan aldrig gå tillbaka och göra
70

saker och ting ogjorda.”
Vad skulle jag säga? Givetvis höll jag med Pierre, men hur väl han än trodde att han
kände Michele var jag hans bror. Och jag visste med stor sannolikhet att Michele var långt
ifrån att ta sitt förnuft till fånga.
Jag tänkte precis öppna min mun för att klargöra för Pierre vad han hade att slåss mot,
men så avbröts vi av den söta sjuksköterskan Linnie. Hon meddelade att Michele var här.
Genast satte sig mitt hjärta i galopp. Och jag förstod med ens att från och med nu skulle
jag vara konstant orolig varje gång Michele och jag möttes. Hade han fått reda på hemligheten
jag bar inom mig? Pierre såg på mig vad jag tänkte. Till svar log han bara sitt
charmerande leende. Samtidigt upptäckte jag en obeslutsamhet hos honom. En osäkerhet
om han borde gå eller stanna. Men mer hann vi inte tänka förrän Michele steg in genom
dörren. Han såg rakt på mig, men ur hans ena ögonvrå såg jag att han gav Pierre en hastig,
misstänksam blick. Michele kramade om mig och höll mig sedan på armslängds avstånd.
Han såg på mig med en röntgenblick och log så hans jämna, vita tänder lös upp hela hans
bronsbruna hy. Han såg så lycklig ut just då. Så stilig min bror var i sitt blonda, nyklippta
hår som låg lika jämnt över hjässan som mitt. Hans mörka ögon med de långa ögonfransarna
gav honom en kvinnas farliga blick, de perfekta mörkbruna ögonbrynen höjdes och
sänktes i och med hans humör. De smala läpparna där överläppen var aningen tjockare
och hade samma lilla amorbåge som jag kunde locka vem som helst till en dödlig kyss.
I likhet med vår far hade han samma höga markerande kindben och raka näsa som gav
Michele ett vasst utseende, men samtidigt en gudomlig manlighet som kvinnor, unga som
gamla lätt föll offer för oavsett tidigare erfarenheter om att man inte ska lita på en främling
med sitt hjärta. Trots att Michele kunde vara världens bästa bror så var han samtidigt
en farlig kvinnotjusare och brydde sig praktiskt taget inte om andra människors känslor
för honom. Han tog sig ett nyp här och var och lät resten vara till andra glupska rovdjur.
För glupsk var han själv och omättlig inom alla erotiska områden. Inte för att jag ville
veta vad han hade haft för sig i sina relationer. Allt jag visste var att trogen hade han aldrig
varit och dessutom hade jag hittat tidskrifter med vulgära fotografier i hans sovrum på
halvnakna och nakna människor med ridspön och handklovar, leriga stövlar och bisarra
sexlekar. Jag rös vid tanken på att min annars så oskuldsfulla bror läste sådan snusk. Han
satt nu på sängkanten och såg på mig som om han inte hade sett mig på åratal.
”Jag har saknat dig lillebror”, sa han med en hjärtlig värme. ”Imorgon kommer du att få
den ena överraskningen efter den andra. Hela dagen kommer att vara tillägnad dig, Keith.
Det kommer att bli den mest spännande dagen du upplevt på länge.”
Jag lös upp som en sol på en klarblå himmel. När det gällde presenter och överraskningar
hade jag en omättlig aptit. Just den egenskapen - omättlig- misstänkte jag att både Michele
och jag hade ärvt av vår mor som växt upp i en mycket ansedd och högaktad familj.
”Berätta! Vad kommer att hända?” tjöt jag som ett litet barn.
71

Michele skrattade högt med sin unga manliga stämma åt min pojkaktiga iver. Han tyckte
om att skänka bort lycka och upphetsning till människor i hans närvaro. Han kunde vara
riktigt generös när han la den sidan till. Det var en egenskap jag faktiskt gillade.
”Nej, nej, jag säger ingenting. Det enda jag säger är att Owen och jag hämtar upp dig
utanför sjukhuset vid lunchtiden imorgon. Därefter kan du bara fantisera om vad som
kommer att hända.”
Jag sneglade på Pierre som satt tyst i stålrörsstolen bredvid sängen och undvek att se på
Michele. Mitt hjärta värkte för honom. Jag kunde precis känna hur han kände det. Och det
fick mina ögon att omedelbart tåras.
”Men vad är det Keith? Är du inte glad? Varför är du ledsen?”
Jag såg på honom. Länge, länge såg jag in i hans mörka ögon som gav honom ett allvarligt
uttryck.
”Michele, du vill väl att jag ska vara lycklig?”
Genast nickade han. Men på grund av hans kalla inställning till sina älskarinnor som
avgudade honom, hade han även den dystra egenskapen att låta dessa kalla känslor rinna
över och påverka resten av sin omgivning. Just därför hade han svårt att sätta sig in i
andra människors problem. Och det i sig kunde vara ett stort problem för dem som levde
med honom.
”Jag vill att du och Pierre begraver stridsyxan”, sa jag direkt från mitt hjärta. ”Den enda
som kan hållas ansvarig för det som hänt är jag själv. Jag drabbades av panik som slog
över till desperata handlingar. Hade inte Pierre varit där hade jag kanske inte varit här
idag. Kanske hade det blivit en dubbelbegravning istället.”
Michele såg bort och stönade. Pierre suckade och lutade sig framåt och lät sitt ansikte
försjunka i sina händer.
”Snälla Keith säg inte så där”, sa Pierre. ”Jag kan inte tänka mig att jag varit så betydelsefull
i den situationen. Jag förstår Michele. Han har all rätt att hysa agg åt mig. Jag tog
nästan livet av dig Keith och det kan jag inte ens förlåta mig själv. Jag förstår att du hatar
mig Michele, det gör jag också.” Pierres underläpp började darra.
Michele hade vänt sitt ansikte mot honom och jag kunde se att där fanns en ömhet och
förlåtelse som jag längtat att få se. Pierre som avskydde att visa att han grät reste sig nu
upp och började gå hastigt mot dörren. Jag ropade efter honom, men han stannade inte.
Innan han nådde fram till dörren hann dock Michele ifatt honom och grabbat tag i hans
arm, vände Pierre om och slog armarna om honom.
”Jag har varit en idiot, Pierre. Det är du som ska förlåta mig. Du har ingenting att skylla
dig själv för. Tro mig, du är som en bror för mig”, sa Michele i en faderlig röst.
Till och med jag som hade föreställt mig hur denna scen skulle se ut, fick tårar i ögonen.
Michele hade överträffat sig själv. Jag satt som förlamad och bara kände hur mitt hjärta
slog hårt i bröstet. Inte för att jag hade onda föraningar, utan för att jag var så omtumlad.
72

Michele höll nu Pierre ifrån sig på ett vänskapligt avstånd. Pierres ögon var alldeles rödgråtna
av sorg som i en handvändning omvänts till lycka. Att Michele hade en sådan makt
över känslor som han annars inte brydde sig om var förvånande, men underbart att se.
Dem var äntligen återförenade.
Efter Micheles och Pierres besök åt jag middag. Charles hade köpt kinamat på en närliggande
restaurang för att fira mitt välmående och att jag skulle få åka hem dagen efter.
För första gången på länge var jag riktigt upphetsad över min hemfärd och att få se allting
där hemma igen. I min fantasi hade jag gått igenom rum efter rum och memoriserat allt
som om det var sista gången jag skulle få se allt.
Den natten hade jag tämligen svårt att somna på en gång, men till slut så somnade jag i
glada upphetsade tankar. Och konstigt nog sov jag utan avbrott hela natten och vaknade
inte förrän den söta sjuksköterskan Linnie väckte mig. Hon drog upp persiennerna och
spanade kort ut över staden som badade i klart solljus.
”En riktigt fin dag att komma hem, va?” sa hon leende till mig.
”Ja, det ska bli skönt. Jag har drömt om min hemresa, men inte trodde jag att den skulle
komma så snart. Vad blir det till frukost?” undrade jag sedan. Linnie gick och bar på en
tjock mjuk frottéhandduk som hon la in i badrummet.
”Doktor Charles kommer snart och tar med dig ner till cafeterian för omväxlings skull.
Det blir väl en fin avslutningsfrukost hos oss? Jag antog att du ville ta en dusch innan
frukosten och göra dig i ordning så jag tog med mig en stor badhandduk till dig. Den
ligger inne i badrummet till din tjänst.”
Sedan gick hon med samma leende som hon hade haft hela tiden på sina läppar. På sätt
och vis smittade det av sig på mig. Jag svängde mina friska ben över sängkanten och gick
mot badrummet. Hela tiden nynnade jag på en sång som inte fanns. När jag var färdig i
badrummet klädde jag på mig de fina kläderna som jag fått av Michele för just den här
dagen. Ett par vita finbyxor, en figursydd ljusblå skjorta som satt lite för tajt men som
onekligen avslöjade min smärta figur, svarta strumpor och blanka svarta skor. När jag såg
mig i spegeln så märktes inte längre min bleka hy och mitt trista hår. Kläderna överglänste
alla defekter. Men så kände jag ändå för att göra mig lite extra fin. Så jag gav mig i kast
med att göra i ordning håret. Jag försökte forma till det så det inte såg så tråkigt ut. Jag
vattenkammade, sprejade med den lilla sprejflaskan som fanns och kammade och petade
med fingrarna och till slut så blev jag riktigt nöjd med resultatet. Det blev nästan lika
perfekt som Micheles, fast hans hår var kortare nu för tiden och mitt eget hade växt
mycket under den sista tiden. Jag blev förvånad över hur lång luggen hade blivit. När jag
drog fram en hårlänk så nuddade den nästan nästippen. Jag tyckte att hårlängden var perfekt,
inte längre eller kortare behövdes. Mina androgyna skönhetsdrag och harmoniska
ansiktsstruktur framhävdes ännu mera av mitt välvuxna hår. Jag poserade ännu en gång
framför spegeln och den här gången såg jag en betydlig skillnad. Håret glänste och min
73

leka hy förvandlades till något vackert, inte bara blek och glåmig utan skimrade på ett
klassiskt sätt. Min blick gled längre ner över kroppen. Det fanns ingen helkroppsspegel i
rummet så jag såg bara ner till midjan. Men det var tillräckligt för att se hur slank och
atletisk jag såg ut under kläderna. Till skillnad från många andra människor så hade varken
Michele eller jag någonsin behövt lägga ner någon tid på att hålla våra kroppar i trim.
Det var något som bara fanns där, någonting medfött.
Plötsligt hörde jag en tydlig knackning på dörren. Jag måste ha befunnit mig långt in i
drömmarnas värld, för jag hoppade högt där jag stod och såg i spegeln. Jag la ner kammen
jag höll i handen och gick ut ur badrummet. Samtidigt klev doktor Charles in genom den
andra dörren. Han log lyckligt mot mig så hans naturvita tänder sken. När han fick se mig
vidgades först hans pupiller och han såg på mig som om jag befunnit mig i en av hans
drömmar.
”Nämen, vilken förändring!” utropade han till sist och tog ett steg bakåt för att granska
mig från topp till fot och tillbaka igen. ”Du ser ut som en popstjärna. Nu syns det att du är
födelsedagsbarnet.”
”Men, doktor Charles, jag fyller inte år idag”, sa jag lite generat och undvek att se honom
i ögonen. Jag hade aldrig varit bra på att ta emot komplimanger för mitt utseende.
”Nej, men man kan kalla dig för det. Det är ändå en dag att fira, eller hur? Ska vi?”, sa
han och gjorde en gest mot dörren.
Jag nickade och stegade ut ur rummet före honom. Vi kom ut i den välbekanta korridoren
och gick förbi receptionen där en sjuksköterska stod och log mot oss. Det var inte
Linnie, det här var en annan som jag sett till då och då under min vistelse. Hon hette Mary
som klart och tydligt framgick av hennes blanka namnbricka. När jag vände mig om vid
hissdörrarna stod hon fortfarande och såg efter oss. Hissen stannade till vid entréplan där
vi gick av och vidare genom lobbyn och in i cafeterian. De få människor som satt i caféet
gjorde stora ögon när vi kom in. Jag såg i smyg att de flesta riktade sina ögon mot mig.
Antagligen var det längesen dem hade sett någon finklädd på det här stället. Vi plockade
åt oss frukost från disken och satte oss sedan vid ett bord vid fönstret där man hade utsikt
över baksidan. Några enstaka människor promenerade omkring och njöt av morgonsolen
där utanför.
”En perfekt dag för att fira din hemkomst, eller hur?” sa Charles och blidkade mot den
klarblå himlen med endast några få moln i horisonten.
”Ja, och jag tror att jag kommer att sakna sjukhuset lite grann. Det har varit väldigt
trevligt här”, sa jag och tog en stor tugga av min fralla med ost och skinka.
Och det hade det faktiskt. Trots min hemlängtan hade det blivit som ett andra hem för
mig. Och alla människor hade varit så rara, förutom den elaka blondinen. Men henne ville
jag inte ägna en tanke åt så här dags på morgonen.
Jag var fullt upptagen med mina egna tankar på hemmet, Michele och Pierre att jag inte
74

märkte att Charles satt och såg på mig. Men mycket snart avbröt jag honom i det vilket
antagligen var lite pinsamt för honom. Han rodnade och såg ner i bordet.
”Tänk, jag vet inte så mycket om din livshistoria Keith. Ändå känns det som om vi har
känt varandra i evigheter.”
”Du har aldrig frågat. Dessutom finns det inte så mycket att veta. Jag har nog haft en
ganska händelselös uppväxt jämfört med din. Det är nog inte en respektabel doktor som
du intresserad av att höra om.”
Han såg på mig igen med den där igenkännande glimten i ögat. Den här gången fanns
där en nyfikenhet och nästan en förtrollande blick, en lekfullhet som jag aldrig förut sett
hos honom. Det fick honom att se mycket yngre ut.
”Det tror jag inte. Du har säkert varit med om mer än mig i din ålder. Jag hade till exempel
inte legat på sjukhus i din ålder. Så det är en bra erfarenhet.”
”Okej, om du vill så. Men jag varnar dig det är inte så spännande att man orkar höra i
mer än en minut i alla fall. Men låt mig få veta när du inte orkar höra mer så du inte faller
ihop av trötthet”, skämtade jag och han skrattade till. ”Jag växte upp i en av de finare
förorterna till Los Angeles. jag, Michele och våra föräldrar bodde i en stor trivsam lägenhet.
Vi levde kanske inte helt okomplicerat, men för det mesta levde vi ett lyckligt liv
tillsammans. Jag och Pierre började i samma småskola och har därefter följt samma väg
genom vår studietid.” Jag gjorde ett avbrott i min berättelse. Mina ögon fylldes med tårar.
”Allt var så underbart på den tiden. Mor och far älskade Pierre och såg honom som en
tredje son. Självklart avskydde Michele att hamna i skuggan av oss, för det var vad som
hände. Vi ägde allas uppmärksamhet vart vi än gick. Keith var hel tillsammans med Pierre
och Pierre var hel tillsammans med Keith. Vi var oskiljbara. Folk trodde vi var tvillingar.
Och våra föräldrar älskade oss allihop. Ingen blev lämnad utanför. Inte ens Michele fastän
han kanske kände så.”
Jag blinkade till hastigt några gånger och tog ett djupt andetag. Det gjorde verkligen ont
i kroppen av att minnas så mycket på en gång.
”Jag vet inte mer vad jag ska säga, bara att när olyckan hände...”
Charles la sina stora maskulina händer ovanpå mina och såg djupt in i mina ögon. Han
hade full förståelse med mig. Jag kunde nästan se min egen plågade själ reflektera i hans
ögon. När jag kände hur smärtan började övergå till en fysisk reaktion skakade jag av mig
allt som en hund gör efter ett skyfall. Jag högg in på maten jag hade samlat på en tallrik
och började småprata allmänt om andra saker. Jag kände ett stort behov av att bara prata
om saker som inte sårade mig så mycket som minnena efter mina föräldrar. Jag ville på
sätt och vis känna att jag fortfarande hade kontroll över saker och ting.
”Din historia är väldigt intressant. Hur kunde du tro att jag skulle tycka annorlunda?”
”Det finns säkerligen andra levnadsöden som är mycket mer betydliga än min. Ta dig
som ett exempel, du skulle kunna skriva en bok om ditt liv. Jag skulle inte ens få ihop tre
75

sidor”, skämtade jag och tog en gigantisk tugga av min fralla. Jag tänkte att om jag hade
tillräckligt i munnen kanske han inte skulle vara så påstridig om att få mig berätta om mitt
liv. Vad hade jag mer att berätta? Jag var ju fortfarande i början av min saga.
”En gång sa min mor att den som har levt minst har mest att berätta. Jag tror att man ser
på världen i ett helt annat perspektiv när man är i din ålder. Jag minns själv när jag var
tretton. Man gav sig ut på alla sorts äventyr för att finna vad man söker. Därefter spenderar
man hela sitt liv åt att söka. Men egentligen tror jag inte man förstår vad man söker
förrän man har uppnått en viss ålder och får förmågan att se tillbaka på sitt liv. Ibland tror
jag nästan att det är svaret på allas frågor - varför finns vi till? Alla människor har en skatt
att bära på och den förvarar man den långa resan genom livet tills man är framme vid
målet. Inte förrän då kan man luta sig tillbaka och skåda bakåt och vara stolt över vad man
uppnått. Den stora läran om att finnas till - att överleva.”
Under hela tiden som han pratade såg han med en fjärran i blicken. Jag förstod att han
tänkte tillbaka på sin kloka mor. Charles hade sig själv om någon att vara stolt över, men
varför var han då så vemodig?
”Förlåt mig Keith. Det var inte meningen att dra upp gamla spöken. Jag ville bara dela
med mig om mina erfarenheter. Trodde väl att du kanske hade någon nytta av det.”
Jag hade inte förstått ett skvatt om vad han talat om. Men jag sa ingenting. Bara log och
bytte samtalsämne.
”Det ska bli så skönt att träffa familjen igen efter den här tiden. Speciellt Pierre”, sa jag
med ett stolt leende. Charles höjde på ena ögonbrynet som han verkade göra så fort det
var något han inte förstod sig på.
”Pierre? Men Michele då? Är du inte glad att få träffa honom igen eftersom han har
varit här så lite?”
”Jo, det förstås. Men Pierre är mer än en vän, han är också min bror.” Nu höjde doktor
Charles frågande på sitt ögonbryn igen.
"Alltså, Pierre är som en familjemedlem. Vi är av samma skrot och korn, i våra ögon i
alla fall. När vi var små så brukade vi låtsas att vi var syskon för då behövde vi inte skiljas
för dagen. Då kunde vi sova i samma säng och berätta spökhistorier till långt in på natten.
Vi var självklart tvungna att vara tysta så inte Michele vaknade i sitt rum som låg alldeles
bredvid mitt. En gång så blev han rosenrasande och stormade in i mitt rum och röt som
den värsta varulven. Men vi var så pass finurliga att vi låtsades sova då och när sedan mor
och far kom upp för att se vad som stod på fick Michele ta utskällningen för att det var
han som hade väsnats och väckt oss allihop.”
Charles skrattade.
”Åkte ni aldrig fast? Eller trodde alla så gott om er?”
”Saken är den att jag visste något som ingen trodde jag visste. Michele var känd som
sömngångare i familjen när vi var små. Eftersom jag är så lättväckt av mig vaknade jag
76

varje gång Michele gick i sömnen. Glöm inte att vi hade våra rum alldeles intill varandra.
Och varje gång stod jag och kikade genom dörrspringan medan mor och far ledde honom
tillbaka till sin säng. Alltså var det lätt som en plätt att övertyga både Michele och våra
föräldrar om att det faktiskt var han som förde oväsen varje gång.”
”Det var verkligen inte snällt gjort. Det trodde jag inte om dig Keith. Du är så oskuldsfull
nu att det nästan vore ett löfte att säga att du var likadan när du var yngre.”
”Äh, bröder kivas alltid med varandra! Det hade du också förstått om du hade haft några
syskon.”
”Förlåt, jag skojade bara Keith. Men då måste det innebära att du och Pierre kivas
ibland.” Jag såg upp från mitt fat med en, antagligen så pass förvånad blick att Charles
brast ut i skratt.
”Det var svar nog på min fråga. Vänner i vått och torrt, alltså.”
Mycket snart insåg vi att lunchen var över och jag måste påbörja min resa hemåt. Charles
följde mig tillbaka till mitt rum som jag hade sett för sista gången, hoppades jag. Sjuksköterskan
Linnie kom springande in i rummet när jag just hade grabbat tag i min lilla
packning och sommarjackan.
”Jag vill bara meddela att herr Mckinsey har anlänt.”
Charles gav mig en uppmuntrande blick.
”Det här kommer att gå alldeles utmärkt, ska du se. Jag kan ta dina grejor.”
Han gick i förväg genom korridoren med Linnie vid sin sida. Dem diskuterade något om
en ung flicka som var på väg in för vård. Antagligen skulle hon överta mitt rum. Vid receptionen
tog han emot några papper och en penna som han flitigt använde hela vår resa
ner till lobbyn. Mitt i lobbyn stötte vi ihop med den hemska blondinen som gick och blinkade
till höger och vänster. När hon fick se Charles gav hon honom ett hett ögonkast och
slickade överläppen en aning. Herregud, tänkte jag. Om Michele hade varit här hade han
tappat byxorna för länge sen. Charles var inte mer än man så självklart såg han efter henne
när hon gick förbi oss, så nära att hennes svallande hår träffade honom i ansiktet. Jag
vred också på huvudet, men bara för att hon skulle se mig när jag räckte ut tungan åt henne.
Genast tappade hon bort sig och höll på att krocka ihop med två äldre män, den ena
med rullator. Dem blev inte alltför lessna ändå när en vacker blondin trillade ner i armarna
på dem, men sjukvårdarna som fanns i närheten blev däremot inte så nöjda med hennes
uppträdande som höll på att gå riktigt illa. Den mordiska blicken hon gav mig hade jag
aldrig någonsin sett någon ge mig; inte ens när jag var liten och kastade en trasa i ansiktet
på Michele. Hon såg ut som en vild tiger där hon satt pladask på golvet med rufsigt hår,
färdig att kasta sig framåt och anfalla mig. Denna händelse fick mig att skynda på mot
utgången. Men i dörrarna var jag bara tvungen att se bakåt igen för att se vad som hände
mitt i all uppståndelse. Då höll jag själv på att krocka med Michele som var på väg in.
”Oj! Här var det fart och fläkt redan vid lunchtid”, skämtade han och skrattade åt sitt
77

eget banala skämt.
”Ja, du får ursäkta Michele, men ibland kan här vara lite rörigt. Hoppas inte detta har
påverkat er bild av sjukhuset. För övrigt är det ett trevligt sjukhus. Och den lilla incidenten
där inne”, sa han och såg in i lobbyn”, den ska snart vara historia.”
Han såg på mig och blinkade lite med ena ögat. Jag förstod genast vad han tänkte göra
sig av med och det gladde mig.
Michele hälsade på Charles lite kort och drog sedan iväg med mig till den spegelblanka
limousinen. Jag vred på huvudet och vinkade adjö till Charles. Innan jag var framme vid
bilen klev Pierre ut och höll upp dörren åt mig. Han vinkade också till Charles som nu
började dra sig inåt sjukhuset igen. Och inom kort var han försvunnen. Tack doktor Charles
för att du gjorde mig frisk igen, tänkte jag.
78

Del 3
Limousinen svängde av från den stora körbanan och körde uppför den långa backen till
vårt vackra bostadsområde. Vid det här laget var jag så upphetsad att jag hade svårt att
sitta still. Morbror Owen och Michele hade för länge sen upptäckt min iver som lös i mina
klarblå ögon. Dem hade något fuffens för sig, det visste jag. Det kände jag på mig. Nu
hade vi hunnit så långt som till mitten av backen där träden kastade långa skuggor om
sommarkvällarna. Det fick mig att tänka på hur nära sommarlovet faktiskt var! Limousinen
saktade in strax innan vårt kvarter och körde mycket långsamt framåt på gatan. Endast
några meter före uppfarten hoppade välkända människor fram från buskagen. Hela
min klass rusade fram till limousinen. Jag kunde höra vilket surr det blev utanför. Eftersom
rutorna var tonade visste dem inte riktigt var jag satt, så många samlades bara i en
grupp och såg storögt på bilen som hade stannat in. Jag såg nu även min klassföreståndare
mrs Tyffie som ropade gällt till ungdomarna och nästan genast flyttade dem sig bort från
dörrarna.
Jag exploderade av glädje att få återse alla igen! Jag slängde upp bildörren och hoppade
ur tillsammans med Pierre vid min sida. Dem som stod på fel sida av bilen ropade: ”Där
är han ju!” och undrade vem dem hade hejat på genom den andra rutan. När dem förstod
att det var den högaktade herr Owen Mckinsey rodnade dem upp över öronen och försökte
gömma sig bakom varandra. Alla samlade sig i en stor ring runt mig och alla pratade i
munnen på varandra. När hade jag börjat gå igen? Hur kändes det? Hade jag sett några
kändisar på sjukhuset? Hade jag sett någon död? Mrs Tyffie kom fram till mig med en
lycklig uppsyn.
”Åh, vi är så glada att du är återställd och tillbaka hos oss Keith! Nu kan vi bli en munter
klass igen”, sa hon och fortsatte att prata oavbrutet med mig med sin pipiga stämma,
men jag hörde knappt ett ord av vad hon sa till mig.
Med alla klasskompisar omkring mig samtidigt var det inte det lättaste att koncentrera
sig på bara en åt gången. Alla ville få något sagt. Pierre kom fram till mig med ett leende
på sina vackra läppar. Han himlade sig lite med ögonen och jag fnittrade till. Mary som
befann sig i klungan tog ett stort kliv fram till honom, men då avvek han genast och hon
tappade modet som en sten som sjunker till bottnen i en sjö. Det var inte någon som la
märke till henne förutom hennes följeslagare Louise och Denisie. Dem rusade fram till
henne och började viska ivrigt, men Mary skakade bara besviket på huvudet. Sedan såg
hon på mig och det ögonkastet var det underligaste jag någonsin fått från någon. Det var
som om hon ville fråga mig varför Pierre föredrog mig framför henne. Jag vek undan med
min blick hastigt innan hon kunde läsa alltför mycket i mina avslöjande ögon. Därefter
hade jag en obehaglig känsla i magen varje gång vi sågs.
Michele hade dukat upp med en stor fest. Där fanns grillat med alla tänkbara såser och
79

tillbehör, sallader och en hel massa dricka. Egentligen var det tänkt att Owen skulle stanna
och äta med oss, men tyvärr var han tvungen att åka igen med ursäkten att några affärsangelägenheter
hade dykt upp. Michele verkade inte direkt förkrossad av att slippa honom.
Han försökte istället få mrs Tyffie att dricka lite vin, men hon tackade nej till hans besvikelse.
Dem började prata och mycket snart såg jag att han kopplade på sin manliga charm
som fick henne att falla som om någon hade skjutit henne. Hon var vad jag visste nykterist
och hur Michele senare lyckades få henne att dricka vin är och förblir en gåta. Mary
satt tillsammans med sina två väninnor och surade. Ibland blängde hon bortåt Pierres och
mitt håll. När våra blickar möttes var det som om någon hade bränt mig. Jag ryckte till,
såg bort och skämdes. Pierre verkade inte lägga märke till Mary överhuvudtaget. Hon
verkade inte ens existera. Han tillägnade mig hela sin uppmärksamhet den eftermiddagen.
Och han fick mig också att glömma Mary för ett tag. Snart fanns bara vår ömsesidiga
glädje och upphetsning.
När alla var mätta och nöjda spelade de flesta fotboll på baksidan i vår trädgård. Där
fanns några regerande buskar som delade av trädgården som funkade utmärkt som respektive
lags mål. Pierre och jag stannade på altanen där det fanns skugga. Jag såg mig om
efter Michele och mrs Tyffie, men båda var som bortblåsta. För mig var det ingen hemlighet
att Michele hade en talang för hur man missleder kvinnor. Och det var antagligen
det han nu höll på med, men det orkade jag inte bry mig om. Både han och jag visste att
hon var lyckligt gift och hade två barn. Michele var en trevlig ung man, men kände man
honom inte kunde han ödelägga hela ens känsloliv på ett par minuter om man lät honom
hållas. Jag hoppades dock att mrs Tyffie var säker på sin sak och inte lät sig bli hans leksak.
”Hur mår du nu?” frågade Pierre. Han var nog på det klara med att han hade stört mig i
mina tankar för jag hoppade till där jag satt försjunken i mina egna tankar.
”Det känns som en dröm fortfarande. Att vara hemma, menar jag. Jag har väntat så
länge på att den här dagen skulle komma. Jag höll på att förlora hoppet när jag låg på
sjukhus, men så tänkte jag på när vi var små tillsammans och då var det som om hela min
kropp vaknade till liv igen. Jag återfick styrkan att fortsätta kämpa. Det har jag dig att
tacka för.”
Pierre rodnade lite och såg ner i sina händer.
”Du är där jag vill att du ska vara. Det har varit tomt och innehållslöst utan dig. Varje
gång jag gick förbi ert hus var jag tvungen att stanna till och spana efter att se dig nånstans.”
Vi satt tysta ett tag och såg på när dem andra spelade fotboll. Som vanligt när något gick
fel skyllde killarna på att tjejerna inte offrade sig tillräckligt. Och som svar på det fick
killarna hela tjejlaget över sig som kittlade dem så deras skrik måste ha hörts enda ner till
city. Vi skrattade och hejade på killarna som förlorade den här gången.
80

”Har du kvar halskedjan med kompissymbolen?” frågade jag och tog fram min.
”Ja, det är klart”, sa han och visade sin kedja, men stoppade genast tillbaka den under
sin skjorta. En doft av rakvatten svepte förbi mig.
”Det är nog bäst att inte visa dem för någon. Det kan bli missförstånd.”
Han hade rätt. Bara tanken på vad som skulle kunna hända fick mig att känna av den där
obehagliga känslan i magen.
Eftermiddagen passerade fort och snart var det dags för alla att tänka på refrängen. Michele
och mrs Tyffie hade återkommit från sina aktiviteter. Hennes hår var lite rufsigare
än vanligt och hennes kinder var rosiga. Den lilla gnutta mörkrosa läppstift hon brukade
ha på sig var nu borta. Jag och Pierre la märke till detta vilket tycktes göra henne lite
osäker på hur hon skulle bete sig mot oss, speciellt mot mig. Men jag försökte att låtsas
som ingenting. När hon kramade om mig och viskade att vi skulle ha en fortsatt trevlig
kväll kände jag en doft som jag kände igen, nämligen Micheles rakvatten. Jag passade på
att tacka för chokladen. Hon log varmt till svar. Sedan steg Michele fram och ledde henne
ut till sin bil som stod parkerad väl dold bakom garaget. Jag la även märke till att en och
annan hårlänk hade fallit ner i hans panna som han nu försökte släta ut i hans annars perfekta
hår.
”Vi ses i skolan Keith!” ropade Ralf och William i mun på varandra. ”Ha en trevlig
kväll Keith! Vi ses snart!” Detsamma önskade de andra i klassen.
Snart stod Pierre och jag helt ensamma kvar i hallen och såg på varandra. Jag såg mot
högen med disk som väntade på mig. Michele skulle aldrig diska upp allt själv så jag
beslöt för att ta saken i egna händer. Pierre stannade och erbjöd mig sina tjänster. Jag
diskade och han torkade och satte tillbaka allt i skåpen åt mig. Under tiden konverserade
vi om skolan, hur långt i förväg dem var och jag upptäckte att jag hade en hel del att ta
igen. Om jag lyckades med proven innan skolavslutningen skulle jag slippa sommarkurser
för dem som hade försummat skolan.
Vi hörde Micheles steg i trappan och hur han gick i dörren. Utan att ens titta åt oss gick
han raka vägen förbi köket och ut genom altandörrarna. Något sa mig att han var på dåligt
humör. Då brukade han nämligen ha tendensen att ignorera alla runtomkring sig och på
något sätt låsa alla utanför och bara lida i tysthet. Det i sin tur gick ut över mig. Det kändes
som en hel evighet innan vi var klara med disken, men när vi väl var det så önskade
jag Pierre en god natt.
”God natt Pierre! Jag hör av mig imorgon.”
”God natt Keith! Jag väntar på ditt samtal.”
Jag stängde och låste dörren. Hallen låg i ett dunkelt ljus. Svag kvällssol strömmade in
genom altandörrarna och kastade långa hotfulla skuggor på väggarna. Även fast det var
varmt och kvavt i huset rös jag till. När jag gick mot mitt rum funderade jag på om jag
skulle göra Michele sällskap ute på altanen eller om jag skulle låta honom få vara ifred.
81

Till min förvåning var altanen tom. Vart tog han vägen? Jag spejade ut över bakgården
men han var inte där. Jag ropade hans namn, och sedan en gång till. Inget svar. Jag drog
mig tillbaka till mitt rum som jag hade saknat så länge. Ett litet sovrum med en enkelsäng,
ett litet skrivbord vid fönstret och en bokhylla fanns där. Inget märkvärdigt, men ändå så
oerhört ombonat och hemtrevligt. Lakanen kändes svala och mjuka mot min hud. Jag var
tröttare än jag trodde, så strax därpå somnade jag. Mitt i natten vaknade jag av att min
dörr knarrade som om någon öppnat den. Men jag var så sömnig att jag genast föll i dvala
igen. Nästa gång jag vaknade var jag vid halvt medvetande. Jag tyckte jag såg en mans
gestalt stående vid sängen och såg ner på mig. Tyckte jag kunde känna en sval hand mot
min kind. Men visste inte riktigt om det var verklighet eller dröm.
Jag vaknade till dammsugarens störande brus. Det var Michele som hade stigit upp tidigt
och höll nu på med att städa hallen för fullt. Jag reste mig ur sängen och såg ut genom
mitt fönster. Solen sken klart och uppmuntrande utanför. Värmen i mitt rum var mer än
vad jag orkade stå ut med så här dags på morgonen. Jag tog morgonrocken som låg slarvigt
slängd över min stol och gick ut i hallen. När jag passerade altandörrarna stannade
jag till och tittade ut. Det klara ljuset och den behagligt fläktande vinden lockade mig. Jag
steg ut och drog in ett djupt andetag. Det doftade underbart fräscht och sött av blommor.
Jag fick nästan lust att dansa, men så lutade jag mig mot räcket istället och försjönk i
tankar. Jag tänkte på sommaren som närmade sig med stormsteg. Pierre och jag skulle
kunna resa någonstans. Just nu ville jag inget hellre än att få vara hemma, men det skulle
ändra sig efter ett tag. Jag ville resa till Europa under sommarlovet. Pierre och jag skulle
gå i affärer och få besöka okända platser, träffa människor, höra andra musikstilar och en
massa andra spännande saker.
Plötsligt kom jag att tänka på hur lite pengar vi hade och hur negativt Michele skulle
reagera om Owen sponsrade min resa. Kanske skulle han aldrig förlåta mig för att jag tog
emot allmosor från honom, som Michele ofta uttryckte det. Ville jag låsa in hela min
framtid i en liten box bara för att Michele inte tålde Owen?
”Keith!” ropade nu Michele inifrån huset. Jag skyndade mig in i hallen och gick i riktning
mot köket.
”God morgon, det är telefon till dig”, sa han och fortsatte med dammsugningen. Han var
verkligen på städhumör, tänkte jag. Jag tog luren.
”Hallå?”
”Hej, det är Pierre.”
”Hej Pierre. När kan jag komma över till er?”
”Vi ska in till stan, men du kan väl följa med om du vill.”
”Javisst! Om det inte blir problem för er förstås?”
”Nej, det blir inga problem alls. Vi hämtar upp dig om en halvtimme ungefär. Okej?”
82

”Okej, hej då!”
Michele hade hunnit med förvånansvärt mycket under morgonen. Han hade gjort ordning
en härlig frukost till oss som vi åt under tystnad framför teven. Lite senare hördes en
bil tuta utanför. Men vi hann inte långt på vår färd förrän Steves mobil ringde.
”Cabrera här. Hej Brian!” Det var tyst ett tag.
Man kunde höra hur denna Brian förklarade någonting oavbrutet och hektiskt. Efter ett
tag blev Mr Cabreras ansiktsuttryck som hugget i sten. Pierre och jag såg frågande på
varandra. Plötsligt utbrast han:
”Nej, det kan inte vara sant!” Han tvärstannade invid trottoarkanten. ”Hur kom dem in
där?” Tystnad. ”Javisst, vi kommer genast!” Han lade på och vände om bilen och körde ut
från stan.
”Vad har hänt? Vart är vi på väg egentligen?” frågade Pierres mor Bella.
”Till mitt kontor. Någon har brutit sig in där inatt och tagit sig in på huvuddatorn och
stulit viktiga filer.”
”Åh nej, vi som skulle ha en eftermiddag för oss själva”, klagade hon bakom handen.
Efter att vi kört förbi staden österut kom vi äntligen fram till ett industriområde. Steve
svängde upp på en cirkelrund uppfart och tvärstannade framför en stor byggnad i glas och
stål. En man kom springande nerför trapporna till entrén som jag antog var Steves kollega,
Brian. Brian var en kortväxt smal kille med energiska ben. Att han var klipskt syntes på
hans små skarpa ögon bakom ett par stora glasögon som tycktes analysera allting i hans
omgivning. Han hade också ett sätt att ta av sina inramade glasögon och blåsa av dem lite
hastigt när han ville fundera ett tag på något han egentligen inte visste något om. Men
smart var han, det måste medges. Steve skakade hand med honom och klappade till honom
lite på axeln för att lugna honom. Det var uppenbart att han var uppskakad. Sedan
hälsade han kort på Bella.
”God dag, Bella. Allt väl?”
”God dag, Brian. Så tråkigt med inbrottet. Jag antar att det kommer ta en stund?”
”Det kommer det dessvärre att göra. Får jag föreslå att ni väntar med barnen i vår cafeteria
under tiden? Steve behövs just nu, men han kan säkert snart följa med er hem igen.”
Pierre och jag hoppade ur bilen och följde efter dem uppför trapporna. Härifrån kunde
man se den inglasade cafeterian där vi skulle vänta på Steve.
”Ta med er barnen till cafeterian”, härmade Pierre Brians sätt att tala om oss. Jag skrattade
lågt. Pierre avskydde verkligen när man pratade om honom som ett litet barn. Vi var
ju faktiskt snart vuxna människor.
Brians röst hördes hela tiden längst fram i ledet. Och när vi kom in i byggnaden så ekade
hans röst i den enorma, ljusa och luftiga entrén. Han var så upptagen med att lägga
fram vad det var som hänt och vad det skulle få för konsekvenser att han inte märkte att vi
stannade till.
83

”Pappa, får vi följa med? Snälla!” bönade och bad Pierre.
”Nej, stanna här med Bella nu. Håll henne sällskap. Jag kommer tillbaka snart.”
Han vände på klacken och jäktade efter Brian. Bellas mobiltelefon ringde plötsligt. Det
var tydligen en av hennes pladdrande väninnor och hon blev helt och hållet upptagen.
Pierre himlade med de gnistrande smaragdgröna ögonen och suckade högt. Han såg efter
sin far som försvann allt mer i sikte och sedan på sin mor som satt och skrattade åt någonting
hennes väninna sa. Plötsligt tog han tag i min arm och drog mig med sig.
”Om vi skyndar oss kanske vi hinner!”
”Pierre, vänta! Vi fick ju inte följa med.”
”Äh, jag ska ju ta över det här företaget i framtiden. Utan mig överlever inte CabComputer
länge, så det är lika bra jag sätter mig in i hur det funkar. Kom nu!”
”Jaså? Jag trodde du skulle bli läkare.”
”Jag får väl inrätta en sjukhusavdelning någonstans dit överarbetade datatekniker kan få
akut vård.”
Åt det gapskrattade jag, fast Pierre tystade ner mig när vi närmade oss hissen. Steve och
Brian steg just in i hissen bredvid, men samtidigt som den stängdes öppnades den andra
hissen. Den blev stående tom så vi bokstavligen slängde oss in i den tillsammans. När
dörrarna stängts började vi skratta.
”Visst är det roligare att vara lite olydig än leva efter regler?”
Hissen stannade vid önskat våningsplan. Dörrarna öppnades och vi kom ut i en oändlig
korridor med en rödbrun matta som löpte från ena sidan till den andra. Steve och Brian
låg hästlängder framför oss. Dem jäktade iväg så vi fick halvspringa efter. Där fanns ett
oräkneligt antal dörrar, en del med fönster i och en del andra utan. Det var vita sterila
väggar med en snarlik skillnad från sjukhuset jag hade legat på. Förutom att här och var
fanns stora växter i enorma blomkrukor och några enstaka färgglada tavlor i sparsamt
format. Annars var där lika enkelt och omöblerat.
”Pappas kontor ligger allra längst ner i slutet av korridoren med en liten reception utanför.”
”Allra längst ner? Självklart”, sa jag och försökte hänga ikapp med Pierre. ”Vad stort
din pappas företag är. Det hade jag ingen aning om.”
”Det är bara den här våningen. Dem delar byggnaden med några andra företag. Nu får vi
vara tysta”, viskade han bakom handen.
Vi hade kommit nästan hela vägen från hissen till slutet av korridoren där Steves kontor
låg. Innan Steve slank in genom den stora dörren i rödbrunt trä med en guldskylt på där
det stod - Steve Cabrera - lutade han sig över disken och talade med receptionisten. Hon
såg väldigt söt ut. Hon hade blont hår som var uppsatt i en elegant frisyr. Hon hade
gräddvit hy och rosiga kinder, och på den smala näsan satt ett par svartbågade glasögon.
Strax efter att Steve talat klart med henne, ringde hon några samtal. Sedan reste hon sig
84

och gick in i ett ljust rum som låg alldeles bakom den höga receptionsdisken med en kaffekopp
i ena handen. Då passade vi på att smita förbi. Vi sprang tysta som möss under
disken så hon inte skulle se oss ifall hon plötsligt kom tillbaka till sin plats. Vid det här
laget hade jag fjärilar i magen. Jag försökte men kunde inte låta bli att fnissa okontrollerat.
Vi stannade till alldeles utanför den stora glänsande dörren. Ingen hade hört oss. Pierre
tryckte ner handtaget och gläntade på dörren. Det var mörkt därinne. Brians röst hördes:
”Ni ser! Det kan omöjligen ha varit några andra än proffs som har gjort detta.”
Vi stod tätt upptryckta mot varandra och skulle precis till att öppna dörren ännu mer för
att gå in när någon harklade sig hörbart bakom oss. Vi flämtade till och hoppade minst en
meter upp i luften. Det var den söta receptionisten, fast nu såg hon inte så söt ut längre där
hon stod med händerna i sidorna och såg ner på oss. Hon var mycket längre än jag hade
trott. Hon höjde irriterat på det ena svarta ögonbrynet som var så perfekt målat att det såg
ut som om hon hade använt en linjal. Hon såg ut som en sträng lärarinna som väntade på
en mycket bra förklaring.
”Så var det slut på det lilla roliga”, sa hon med sammanbiten min. ”Tror ni inte att jag
såg er bakom hörnet? Vi har övervakningskameror i alla hörn och skrymslen. Vi har ökat
säkerhetsnivån, särskilt sen vi haft inbrott här.”
Det såg ut som om hon misstänkte oss.
”Hej, jag heter Keith Blue. Systerson till den store affärsmannen Owen Mckinsey. Och
Pierre här är son till...”
Hon fnös till på ett sätt som fick mig att gömma mig bakom Pierre.
”Försöka inte. Vad hade ni för planer där inne? Vet ni inte att obehöriga inte får vistas
här hur som helst? Detta är ingen lekplats.”
Allt som hade hänt hade tydligen hörts för nu kom Steve Cabrera ut i egen hög person
tätt följd av sin kollega Brian. Steve såg först från mig till Pierre och sen tillbaka till mig
igen. Han suckade och satte ena fingret i vädret.
”Sa inte jag bestämt åt er att stanna hos Bella?”
Nu kändes det inte så bra längre att vara olydig. Pierre såg argt ner i golvet.
”Hon fick ett samtal och så blev det så tråkigt plötsligt.”
”Jaså, blev det tråkigt plötsligt! Pierre, vi sitter i skiten här och har verkligen inte tid
med några dumheter”, sa han strängt. Han såg på mig. ”Keith, var du också med på det
här eller tvingade Pierre dig?”
Jag sneglade på Pierre.
”Ja, vi var bägge med på det. Det var lika mycket mitt fel som Pierres. Och vi är ledsna
för det, mr Cabrera. Vi ska gå tillbaka nu. Kom Pierre.”
”Vänta! Far jag ska ju så småningom ta över det här företaget. Jag kräver att få vara
med och lära mig. Jag är vuxen nog att förstå och vi lovar att inte vara i vägen för er.
85

Snälla far!”
Steve suckade och skakade på huvudet. Jag såg att Brian iakttog Pierre på ett helt annat
sätt. Han smålog till och med. Och ögonen gnistrade på ett sätt som sa att han säkert kände
igen den där envisheten hos Steve.
”Okej, ni får stanna. Men ni lyder mig och spring inte omkring eller avbryt oss med
dumma frågor. Överens?”
”Vi lovar och svär!” ropade Pierre och la ena handen över hjärtat och höll den andra i
skyn. Det fick Brian att skratta lite för sig själv.
”Jag vill be om ursäkt, mr Cabrera. Att jag inte kände igen er son. Jag ser ju honom så
gott som dagligen på fotografiet som står på ert skrivbord. Förlåt mig.”
”Ingen fara, mrs Jennings. Det kunde ni inte rå för. Ni har ju inte hunnit vara hos oss så
länge ännu. Det är för övrigt bra att ni sitter givakt. Ni gjorde helt rätt i ert ingripande,
speciellt sen jag har gett uttryckliga order om att ni ska hålla er borta från kontoret och
stanna hos Bella”, sa han åter och såg strängt på oss, men hans min veknade när han såg
sin sons oskyldiga min. ”Förlåt Pierre. Jag antar att jag kan ta i lite för hårt ibland, men
det är för ditt eget bästa. Förstår du?”
Plötsligt kom en man i svart kostym springande ut från kontoret.
”Det är telefon till er, mr Cabrera!”
”Jag kommer. Alla återgår till sina platser.”
”Det betyder att mrs Jennings ska sätta sig och se söt och vänlig ut bakom disken igen”,
viskade Pierre till mig och flinade.
Steve visade oss till en soffa i grönt läder som stod vid de höga fönstren. Dem var fördragna
av enorma gardiner. Utöver det var lysrören i taket och en liten lampa på det stora
skrivbordet tända. Steve satt framför sin datorskärm och knappade oavbrutet på tangenterna,
medan de andra herrarna stod samlade runt honom och såg på. Samtidigt talade han
med Bella i en telefon och meddelade att vi var på kontoret med honom. Sen drog Brian
fram en stol åt sig och satte sig bredvid Steve och förklarade en massa saker som jag inte
förstod ett skvatt av, men Pierre lyssnade uppmärksamt och tycktes förstå. Jag satt och
stampade lite med ena foten i golvet och nynnade på en sång jag hade hört på radion nyligen.
Plötsligt hörde jag ett harkel bakom skrivbordet. Steve stack fram sitt huvud bakom
skärmen och lyfte ena ögonbrynet åt mig. Jag suckade och kastade mig bakåt i soffan.
Pierre sneglade på mig och flinade, men jag flinade inte tillbaka för jag var trött och varm.
Kontoret luktade damm och ljuset från lysrören stack obehagligt i ögonen. Därför slöt jag
ögonen ett tag och drömde mig bort. Jag låtsades att jag var på ett svalt ställe där det blåste
starka friska vindar. Den tanken fick mig genast att må bättre och uthärda det trista
besöket på Steves kontor.
Så äntligen blev det dags att ge oss av, fast Steve sa åt oss att gå ner till cafeterian och
åka hem tillsammans med Bella utan honom. Steve skulle ta företagsbilen hem senare. Vi
86

gjorde som han sa och tog hissen ner till cafeterian och mötte upp Bella. Hon satt fortfarande
och pratade i telefonen, men hon hade tydligen saknat oss för hon sa adjö till sin
telefonpartner så fort vi kom gående in genom dörrarna. Hon var uppenbart upprörd också
eftersom vi lämnat henne sådär utan att säga vart vi skulle.
”Kommer inte Steve med oss hem?” frågade hon.
När vi sa att han skulle komma efter senare fick hon ett tomt uttryck i ögonen. Sedan
suckade hon besviket. Michele saknade mig säkert vid det här laget, sa hon. Jag svarade
inte på det. Jag bara hoppades att det skulle vara sant!
Tillsammans gick vi tre nerför trapporna. Solen hade gått i moln och det började blåsa
upp till storm. Av himlen att döma så kunde vi vänta oss regn när som helst. Och det tog
faktiskt inte lång tid förrän regnet öste ner över oss. Bella slog igång vindrutetorkarna,
startade och körde iväg. På vägen uttrycktes inte många ord oss emellan. När vi körde
uppför den branta backen till vårt bostadsområde hade regnet avtagit en aning, men fortfarande
var det så att man kunde bli genomblöt om man stack ut huvudet.
”Tack för skjutsen, Bella”, sa jag när hon stannade in vid vårt hus.
”Jag är ledsen för att vi inte besökte stan idag. Jag lovar att vi gör det någon annan dag
istället”, sa Pierre.
”Äh, jag hade egentligen ingen lust ändå. Det var mycket roligare på din fars kontor”,
ljög jag och öppnade dörren för att gå ut. Jag rös av dem kalla dropparna som föll mot
mina nakna händer och blötte ner min tunna tröja. Jag vände mig om vid uppfarten och
vinkade till Pierre som satt och såg leende på mig.
När jag klev in genom dörren och skakade av mig vattnet kom vår katt Sneeker springande.
Jag hade inte sett honom på hur länge som helst. Jag omfamnade honom hårt och
pussade på hans mjuka doftande päls. Fast det var tydligen inte populärt att jag var blöt
för han stretade emot och ville tillbaka ner på golvet igen. Jag skakade på huvudet åt honom
och skrattade.
”Vänner i vått och torrt, va?”
Efter jag gett Sneeker, eller Sneek som vi kallade honom, mat tog jag en vända i huset
på jakt efter Michele. Dörren till hans rum var som vanligt låst. Jag pressade örat mot
dörren och lyssnade efter ljud från andra sidan, men där var tyst som i graven. En plötslig
irritation bubblade upp inuti mig. Varför var han aldrig hemma? Vart tog han vägen varje
gång han försvann ur sikte? Känslan av att vara ständigt utesluten och bortprioriterad fick
mig att tappa hoppet. Jag bestämde mig för att inte tänka på honom för resten av kvällen
utan bara ägna mig åt mig själv. Jag skulle ta ett hett skumbad, äta något gott och se på en
bra film. Sedan skulle jag somna nöjd med dagen, med Sneek som vaktade mig och
drömma underbara drömmar resan till Europa.
Samma kväll som jag satt och såg på den där efterlängtade filmen som visades på tv
stördes jag av ett buller någonstans inifrån husets hjärta. Jag sänkte ljudnivån och spetsade
87

öronen, men det förblev tyst. Under hela kvällens gång gick jag som på nålar. Jag tyckte
jag hörde något som släpade sig uppför trappan på väg mot hallen och då blev jag livrädd
och lyssnade efter att källardörren skulle öppnas, men det gjorde den inte. Sen insåg jag
att det måste ha varit inbillning alltsammans. Jag fortsatte med mina bestyr och släckte
därefter ner i hallen och övriga huset. Jag stängde min sovrumsdörr och inte förrän då
pustade jag ut av lättnad. Det verkade som om mitt rum var den enda plats där jag kunde
känna mig trygg. Sneeker låg redan på min säng och väntade på mig. Han lyfte huvudet
och såg ointresserat på medan jag klädde av mig. Jag kröp ner under dem svala lakanen
och släckte lampan. Sneeker flyttade förnärmat på sig och la sig tillrätta på ett annat ställe
där jag inte hade mina fötter. Jag låg och iakttog honom. Då och då kunde jag se hur det
gnistrade till i ögonen på honom när han ville kontrollera att jag inte försökte hitta på
något dumt, som att resa mig till exempel. Jag kände mig så trygg när jag hade honom hos
mig. För då visste jag att jag skulle bli förvarnad om något hände i huset. Då skulle Sneek
fräsa och då skulle jag vakna. Nej! Jag får inte tänka sådana saker, sa jag åt mig själv.
Jag var ensam i huset och fick jag otäcka tankar nu skulle jag inte få en blund i ögonen på
hela natten. Alltså tvingade jag mig att tänka på saker jag tyckte om. Jag tänkte på mig
och Pierre när vi hade kul tillsammans, resor, shoppingturer, katter, blommor och presenter.
Efter ett tag kände jag hur jag föll in i en dvala som drog mig djupare och djupare in i
drömmarnas värld. Mycket snart sov jag som en sövd krokodil.
Det flimrade till i ljusa färger. Jag kunde höra mina egna andetag när jag sprang bort
från någon. Jag sprang på en sandstrand, kunde till och med känna den svala fuktiga sanden
under mina fötter och hur den klibbade fast mellan tårna. Himlen var mörk och
olycksbådande, i horisonten lös det i starka sprakande röda färger. Vågorna rullade kraftigt
in mot stranden. Jag kunde höra en massa röster från himlavalvet. Dem viskade ivrigt
till varandra och till mig. Jag blev rädd och vände mig om. En svart otäck dimma seglade
in över stranden och ödelade allt bakom mig. Dimman rörde sig åt mitt håll. Rösterna i
himlavalvet började ropa åt mig, dem försökte säga något men deras röster var så svaga
att jag inte hörde vad dem ville få fram. Jag vände mig åter om och då hände något underligt.
Den svarta dimman flöt samman till en mans gestalt som sprang efter mig. Jag blev
skräckslagen och försökte springa ifrån honom, men han närmade sig allt mer. I handen
höll han något avlångt vasst som glimmade. Plötsligt dök en bild upp på oss två där vi
sprang på stranden. Jag stod på något sätt vid sidan om och tittade på. Han sprang fortare
än mig så jag skrek:
”Du måste springa fortare! Snälla, spring fortare!”
Utan förvarning sögs jag tillbaka till min kropp igen. Han var bara någon armslängd
bakom mig nu. Jag hörde hur det susade om kniven i luften i misslyckade försök att träffa
mig i ryggen. I desperata försök att komma undan min angripare styrde jag min flykt rakt
ut i det bläcksvarta vattnet. Strömmarna drog med mig ut i havet. Jag kämpade och käm-
88

pade för att hålla mig vid ytan. Till min förskräckelse kände jag plötsligt hur en hand grep
tag om min fotled och drog mig ner i djupet. Allt blev svart.
Jag satte mig skrikandes upp i sängen. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet på mig. Det
rann tårar över mina kinder och det var inte för en stund senare som jag kom på mig själv
med att gråta. Jag var fuktig över hela kroppen av svett. Jag andades i snabb takt, chockad
av mardrömmen. Jag var tvungen att sätta mig upp ett tag i sängen för att vakna ifrån
eländet, men det var ingen bra idé. Mitt huvud började genast snurra som en karusell. Jag
la mig ner på kudden igen och slöt ögonen.
Först var det som om jag flöt på en madrass på havets vågor fast det hördes inte ens ett
litet brus från vattnet. Sedan blixtrade det till för ögonen som om någon hade fotat mig
utan att jag var beredd på det. Jag stod övergiven i en lång korridor som var nedsläckt.
Väggarna var slitna och det rann vatten nerför dem. Längs golvet sprang det råttor som
försökte gömma sig så fort jag kom gående. En del dörrar stod öppna, men man kunde
inte se något innanför på grund av att det var alldeles becksvart. Men röster hördes; gråtande,
klagande, viskande röster som tystnade när jag närmade mig. Jag vände på huvudet
från sida till sida. Det drog en kall vind om mig som fick skinnet på mina bara armar att
knottra sig. Jag började huttra av den kyliga fuktiga luften som gjorde allt för att få mig att
känna mig ovälkommen.
Nu kom jag in i en mörkare del av korridoren där skuggorna flöt samman med varandra.
Här var alla dörrar stängda och det var tyst. Jag fortsatte på darriga ben även fast jag var
livrädd att stöta ihop med något eller någon i mörkret utan att ha en chans att göra mig fri.
Det föll in en strimma med ljus på en dörr där jag kunde höra något ifrån. Jag hörde först
inte vad rösten sa så jag gick närmare. Jag la mitt öra tätt intill dörren och lyssnade. Nu
hörde jag vad rösten sa och det fick mitt hjärta att fara i galopp
”Keith.” Tystnad. ”Keith.”
Utan förvarning rycktes dörren upp och en svart gestalt tryckte upp mig mot väggen mittemot.
Jag skrek det högsta jag kunde men handen som höll mig om kragen kvävde mina
desperata rop på hjälp. Då såg jag med ens vem gestalten var. Det var Justin, den gamle
mannen från sjukhuset. Hans uppspärrade ögon lös av skräck och stirrade intensivt in i
mina, som om han försökte tränga in i mitt huvud med sin förfärliga blick. Han darrade så
mycket på handen att han höll på att tappa mig. Hans ansikte var alldeles vitt som vax och
där fanns inga tecken på livfull hy.
”Keith, lyssna på mig!” Han väste som en orm. ”Någon vill komma åt din oskuldsfulla
själ. Du måste vara försiktig så det inte går för dig som det gick för Diana och Mart.
Lyssna på ditt förnuft. Tillåt dig själv att lyssna på ditt inre. Det är det enda som kan bli
din räddning.”
Det sista ekade om och om igen runt omkring mig. Hans hårda grepp om mig lättade
och jag föll ner i en lucka utan botten. Det pirrade i magen medan jag snurrade runt i
89

luften. Från mörka gråskalor föll jag nu in i en regnbåge av varma färger som gav mig lust
och hopp. Det kändes nästan som om jag åkte bergochdalbana. Jag sträckte ut mina armar
för att få grepp om någonting, men där fanns ingenting att hålla fast i. Jag bara fortsatte att
falla nedåt. Jag skrek på hjälp och plötsligt kände jag en hand som tog tag om min. Den
var varm och greppet fast. Handen drog mig ur orkanen. Jag började sväva i varm behaglig
luft. Allt omkring mig blev rosa. Det var så skönt att jag skrattade högt. Jag kände
blomblad falla ner i mitt ansikte och jag försökte fånga upp några med handen, men det
var svårt. Jag upptäckte att handen hade släppt taget om min, så jag började ropa att den
skulle komma tillbaka så jag fick tacka den för att ha räddat mig. När handen åter kom
tillbaka smekte den mig på kinden i en vänlig gest. Jag såg en ring på ringfingret. Den var
i silver och på ovansidan fanns en stor svart sten som var lika levande som ett öga. Den
skrämde mig en aning.
Nu slöt jag ögonen i drömmen. Jag såg en bild av mig själv där jag seglade fram på ett
rosa bomullsmjukt moln som en liten ängel. Jag sträckte ut händerna och smekte det mjuka,
sköna molntäcket med fingertopparna. Jag kunde känna beröringen så tydligt att det
kunde ha varit verklighet. Fågelsång hördes någonstans ifrån. Det var uppmuntrande
sånger som lättade mitt sinne ännu mer och hela tiden regnade det blomblad från himlen
ner över mitt ansikte. Samtidigt hörde jag Justins röst:
”Lyssna till ditt förnuft.”
Bortom horisonten hörde jag honom, där begynnelsen av alla drömmar, lust och hopp
tog sin början. Så långt bort dit ingen kunde nå, dit bara vita oskuldsfulla duvor kan flyga.
Jag sov resten av natten omgiven av fallande blomblad och små vita flygande duvor som
värmde mig med sina varma slag från vingarna.
Nästa morgon vaknade jag som pånyttfödd. Jag sträckte på mig och gäspade. Jag märkte
ingen yrsel eller feber längre. Samtidigt la jag märke till något mycket underligt med
sängen. Den var varm och doftade som en hel rosenträdgård. Plötsligt stelnade jag till och
bara stirrade. Mitt hjärta höll på att stanna. Hela min säng var täckt med blomblad. Min
blick gled från den till madrassen. Jag grep tag i täcket och slängde det av mig. En våg av
blomblad slog upp i luften och landade lite här och var i rummet. Jag formligen badade i
dem! Jag kunde inte förstå meningen med det hela. Var det Michele som ville skämta med
mig? Eller var det hans sätt att säga förlåt på? Men varför i hela friden skulle han strö hela
min säng med blomblad? Den idén verkade mer som ett påhitt av en man som förlorat
förståndet! Jag klev ur sängen och gick med raska steg ut i hallen. Altandörrarna stod
öppna som vanligt och släppte in frisk luft till det annars kvava huset. Från vardagsrummet
hördes klara röster från teven. Då måste Michele vara där också. Jag gick med raska
steg i riktning mot vardagsrummet för nu ville jag ha en förklaring. Och den ville jag ha
illa kvickt! Jag började bli orolig. Var det ett skämt eller kom faktiskt blombladen från en
högre makt? Jag gick in i vardagsrummet och där satt Michele med sin kopp kaffe och såg
90

på ett morgonprogram. Han vände blicken mot mig när jag steg in i rummet.
”God morgon. Sovit gott?”
”Vem har strött blomblad i min säng?” avbröt jag.
”Vad är det för snack, Keith? Du håller väl inte på att bli sämre nu när du äntligen
kommit hem från det där trista sjukhuset?” sa han lugnt och smuttade på sitt rykande heta
kaffe.
”Menar du att det inte är du som driver med mig? Hur har det då kommit dit?”
Michele stelnade till där han satt i soffan och vände sig sedan om till mig igen med en
underlig min. Han visste att jag inte skulle ljuga för honom. Han reste sig ur soffan och
gick med raska steg mot mitt rum. Jag följde efter, förvirrad som jag var av nattens besynnerliga
drömmar och morgonens upptäckter. Han slängde upp dörren och tvärstannade.
”Oj, vad blomblad här var!” ropade Michele i den mest ironiska ton jag hört.
Jag trängde mig förbi, lite väl bryskt kanske, men mest för att en misstanke ringde i mitt
huvud och jag blev angelägen att få veta vad jag egentligen hade sett. Hade det bara varit
en dröm, en synvilla för mina ögon? Den syn som mötte mig var omedelbart hånande, på
något vis nedslående som fick mig att återvända till verkligheten på ett stumt sätt. Jag blev
stående med stora ögon på min säng som var lika rent som mitt samvete. Inte ett spår av
min besynnerliga upptäckt fanns kvar. Jag la märke till hur jag plötsligt hamnade någonstans
mellan dröm och verklighet, dåtid och nutid. Jag kände hur jag blev lam i kroppen,
mina blodådror pulserade lika svagt som om jag var på väg att förlora mig själv i en tomhet
som slukade hela min kropp och själ.
”Jag är säker på att...”, försökte jag, men det ville Michele inte höra på.
”Äh, du tror väl inte på det där själv?” röt han. ”Försök inte slå i mig någonting, hör du
det!” Sen gick han ut i hallen och smällde igen dörren efter sig. Kvar stod jag i min ensamhet
och tårar som rann nerför mina kinder. Det som dock fick mig att sluta gråta var
den doften som jag kände, doften som antagligen Michele också lagt märke till och som
fick honom att reagera som han gjorde, doften av blomblad som fortfarande hängde kvar i
luften.
Lite senare på förmiddagen gick jag ut i trädgården för att hämta luft. Jag gick omkring
och riktigt njöt av synen av frisk grönska och varmt solsken. Sådant upplevde man sällan
på ett sjukhus. Jag förstod inte hur Pierre ville arbeta frivilligt på ett sådant ställe, där det
fanns sjuklingar och dönickar, instängda rum och stress. Jag gled från den ena busken till
den andre och drog djupa andetag. Men plötsligt avbröts jag av att det smällde till i ytterdörren
på framsidan. Jag skyndade runt husknuten och hann precis se Michele skynda
nerför uppfarten och försvinna bakom dem höga vildvuxna häckarna som dolde trottoaren
utanför. Han hade inte ens sagt hej då innan han gav sig av. Med ens kände jag mig ensam
och liten där jag stod mitt på gräsplanen. Han brydde sig inte om mig längre, han var
91

oförstående och grym mot mig och tänkte bara på sig själv. Han förstod inte att han var
den enda familj jag hade kvar och att jag, trots alla utbrott och hårda ord älskade honom
så mycket! Jag behövde honom nu när alla jag hållit fast vid ryckts bort från mig. Men det
varken orkade eller ville han inte tänka på. Och så hade han hjärta att förbjuda mig att
träffa morbror Owen när han var den enda levande släkting jag hade kvar! Fast inte ens
han hade tid för mig. Hur många gånger hade han besökt mig på sjukhuset? Inte en enda
gång. Enda gången var när han hämtade upp mig i sin flådiga bil och skjutsade mig till
begravningen. Det var allt! Pierre var tydligen den sista på jorden som hade tid över för
mig och tänkte på mig trots att han samtidigt kämpade för allt vad han var värd att få de
bästa betygen i klassen. Han var verkligen den bästa vännen i hela världen.
Mitt hjärta började slå hårdare i bröstet på mig, jag blev lite yr och det kändes som om
mitt hjärta började flyga. Sedan kom en svart nertyngande känsla som pressade ihop allt i
ett litet paket som gömdes undan långt under ytan där det vaktades av en osynlig ond
ande. Jag började gå sakta mot trappan som ledde upp till ytterdörren. När jag kom in i
huset som var lika tyst som i graven kände jag mig plötsligt olidligt trött. Jag stängde in
mig i mitt rum och slängde mig i sängen. En lång stund låg jag och såg ut genom fönstret
på molnen som passerade sakta förbi. Sedan föll mina ögonlock ihop av sig själva och jag
somnade lugnt och stilla i tystheten som omgav mig.
Jag vaknade med både glädje och förvåning när det ringde på dörren. Den öppnades och
stängdes. Jag visste vem som kom.
”Hallå! Keith är du här?” ropade Pierre från hallen.
”Jag är i mitt rum!” ropade jag tillbaka.
Pierre kom springande genom hallen till mitt sovrum. Han lös i hela ansiktet. Han var så
glad att han hoppade upp och ner.
”Vad är det som har hänt?” undrade jag.
”Minns du klass B? Dem skulle resa till Paris en vecka för att fira sin examen. Dem har
avbeställt sin resa.”
”Vem har sagt det?” undrade jag förvånat.
Jag mindes att jag hade talat med Terry Baxter som gick i den klassen. Hon hade varit
så lycklig och sett fram emot den resan så mycket och då verkade det som om allt var
klart med finansieringen.
”Det var Ralf som ringde mig och berättade. Det har hänt något hemskt med den svarta
killen, vad var det nu han hette... jo, Isaac Jones. Hans begravning sker nästföljande
vecka. Sen var det många av hans goda vänner som inte ville följa med på resan redan
innan, vilket var halva klassen.”
”Isaac Jones?” mumlade jag tankfullt för mig själv.
Jag hade fastnat för namnet. Jag mindes att det hade varit mycket prat om honom under
en lång tid. Han kom från en fattig familj från ett nedgånget område utanför Los Angeles.
92

Han reste lång väg varje dag för att ta sig till vår skola. Han hade fått chansen att få en
ordentlig utbildning i vår skola i samma veva som hans mor hade börjat som städerska
där. Han var en av en miljon människor i samma situation. Men han fick kämpa hårt för
att hålla sig ovanför ytan. Det var många som inte accepterade hans närvaro. Det var
många som ansåg att folk som han svärtade ner skolans rykte och bara förde bråk med sig.
Till och med en del lärare såg ner på honom. Han gick som sagt inte i vår klass, men om
han hade gjort det visste jag att Pierre hade stått på hans sida i alla väder.
”Nu minns jag vem det var! Herregud, vad har han råkat ut för egentligen?”
”Rykten säger att det var ett hämndmord. Några bröt sig in i deras lägenhet och sköt
ihjäl hela familjen.”
Jag kände en stor klump i halsen som värkte och min mage knöt sig som en knytnäve av
ilska. Jag suckade djupt och såg ner i täcket. Varför skulle det hända honom? Dem bodde
förstås i ett farligt område, men jag trodde mer på fakta än rykten. Jag trodde att man på
sin höjd blev rånad där borta om man inte var försiktig.
”Jag vet, alla sörjer honom. En stor förlust för världen. Han hade en talang som sällan
skådats av någon elev på vår skola. Han formligen slukade skolböckerna och klättrade allt
högre på betygslistan.”
”Vart ska klassen istället?”
”Jag vet inte, men gissa vilka resan till Paris tillkom istället? Oss!” tjöt han.
Jag som fortfarande var i chocktillstånd, ryckte till av hans nyvunna lyckorus. Men
sedan insåg jag också vad kul det skulle bli och glömde bort all sorg för en stund. Jag
skulle äntligen få min resa till Europa. Jag ställde mig upp i sängen och slog ut med armarna.
”Är det sant?!”
”Ja, vi ska till Paris!” vrålade Pierre och tog ett skutt upp i sängen.
Varje år lottade avgångsklasserna om vilket som skulle bli deras resmål. Vi hade från
början fått Miami Beach, vilket många tyckte var orättvist eftersom majoriteten av klassen
vanligtvis reste dit med sina familjer under semestern.
Vi sjöng och dansade runt i rummet. Jag satte igång radion som spelade citymusik och
skruvade upp volymen på det högsta. Sedan började vi jaga varandra, vi sprang runt i
cirklar som när vi var små barn. Plötsligt grabbade han tag i mina kuddar och slängde
över den andra till mig.
”En gard!” ropade Pierre på perfekt franska och hötte hotfullt kudden mot mig. Då räckte
jag ut tungan åt honom.
”Kom an om du vågar”, retades jag. ”Jag ska proppa dig så full av kuddar att du kommer
att spotta bomullstussar i ett år framöver.”
Då hoppade han över sängen och träffade mig mitt i huvudet med kudden. Jag satte mig
pladask på golvet och gapskrattade. Sen flög jag upp i sängen och fick in en fin träff i
93

sidan på honom och en i huvudet när han försökte resa sig upp. Sen kunde han inte resa
sig upp igen för han låg bara och flämtade av skratt. När jag trodde att han hade gett med
sig drämde han till mig med kudden i bröstkorgen så jag föll bakåt. Då försökte han putta
ner mig från sängkanten, men då knuffade jag tillbaka honom med hjälp av fötterna. Vi
reste oss upp samtidigt i sängen. Vi stirrade på varandra och fnissade. Vem skulle anfalla
först? Pierre dök ner mot mina fötter, men då tog jag ett skutt upp i luften och landade
med bägge fötterna på varsin sida om honom. Han glodde förvånat upp mot mig.
”Wow, vilket säkert hopp.”
”Har du gett upp ännu?”
Han funderade ett tag. Sen vände han sig blixtsnabbt om så han kunde resa sig upp, men
jag satte mig på honom så han låg stilla. Jag kittlade honom så han vred sig under mig.
”Har du gett upp nu då?”
”Okej, jag ger mig! Nåd!” ropade han. ”Du vinner alltid i kuddkrig. Det är nästan orättvist.”
”Det är bara för att jag har snabb reaktionsförmåga”, svarade jag och skrattade.
Han försökte fortfarande frigöra sig, men jag satt i gränsle över honom och hade han
fast. Jag kunde känna på hans bälte mot insidan av låret när han började röra sig. Då nöp
jag ihop med benen så han skulle förstå att han var fast och att det inte fanns någon utväg.
Strax därpå hände något som fick mig att stelna till i hela kroppen och tänka tusen tankar.
På ett ögonblick kände jag hur det hårdnade till innanför hans gylf. Till en början
trodde jag att det var inbillning, men när det gick upp för mig vad som hänt blev jag så
generad och överraskad att jag tappade bort mig totalt i den dumma leken. Pierres blev
alldeles röd i ansiktet och visste inte vart han skulle ta vägen.
När jag återfått rörelseförmågan reste jag mig hastigt ur sängen och gick fram till fönstret
och såg ut på den blå himlen ovanför oss, och vägrade se på honom. Jag hörde att han
rörde sig i sängen. Sedan sänkte sig en pinsam tystnad över oss. Ingen av oss sa något på
en lång stund. Det var Pierre som till slut bröt tystnaden.
”Förlåt, jag kunde inte hjälpa det. Jag trodde inte du skulle bli så arg.”
”Jaså inte det? Vad trodde du då?”
Jag vände mig om och spände ögonen i honom. Han rodnade ännu mer och reste sig
upp. Vi stod på varsin sida om sängen och såg på varandra. Hans blick flackade osäkert
mellan mig och golvet. Munnen var sammanbiten som om han inte visste vad han skulle
säga. Just då öppnades dörren och Michele steg in i rummet.
”Keith, jag ville bara se om du var hemma.” Han kom av sig när han såg att jag inte var
ensam. ”Jaså, du har besök? Det visste jag inte.”
Jag såg på Micheles ögon att han inte gillade Pierres närvaro. Speciellt inte när jag inte
hade frågat om lov först.
”Pierre skulle precis gå sin väg. Inte sant Pierre?” Jag gav honom en kall blick. Han
94

yckte till som om jag just gett honom en rejäl örfil, vilket fick mig att vekna inombords.
”Hej då, Keith”, sa han hest och slank förbi Michele. Jag kände att jag ville springa efter
honom, men det gjorde jag inte. Michele stod kvar i dörröppningen och såg misstänksamt
på mig. Jag var livrädd att han skulle genomskåda oss. Han såg efter Pierre och fnös föraktfullt.
”Vissa har inte lärt sig hyfs. Vad var det där om förresten?”
”Vi är ovänner. Som om du skulle bryr dig. Stick iväg du också!” skrek jag åt honom.
Nu blev jag ännu mer upprörd. Han skulle alltid lägga sig i saker som inte angick honom.
Samtidigt var jag livrädd för vad han skulle tycka om oss om han fick reda på vad
som egentligen hänt.
”Lugna ner dig! Jag undrar bara om det finns något jag kan göra för att hjälpa dig?”
”Ja, det kan du också. Dra åt helvete!” skrek jag.
Han drog ihop ögonbrynen så han fick ett vildsint uttryck. Det var så pass skrämmande
att jag ryggade tillbaka. Sen smällde han igen dörren så hårt att tavlorna gungade på väggarna.
Jag började gråta hysteriskt. Hur kunde ett så glatt tillfälle få ett sånt tragiskt slut?
Pierre skulle aldrig våga prata med mig igen, tänkte jag. Ändå kunde jag inte finna några
orsaker att klandra honom. Jag var så dum, jag var så förbannat dum! Mina snyftningar
måste ha hörts lång väg för Michele kom tillbaka till mitt rum.
”Åh, Keith förlåt mig. Kom till mig”, sa han med sin mörka lugnande röst.
Jag slängde mig i armarna på honom när han satte sig i min säng, som en drunknande
som klänger sig fast vid en livboj på öppet vatten. Han höll om mig och gungade mig
sakta av och an i sin famn. Vi höll om varandra så hårt att vi kunde känna varandras revben.
”Såja, Keith. Ni kommer säkert vara vänner snart igen.”
Snart hade jag slutat snyfta. Det kändes mycket bättre nu. Vi bara höll om varandra där
vi satt. Jag blundade och njöt av att hålla om min bror. En närhet jag länge längtat efter.
Det påminde mig starkt om min fars varma famn. Jag kunde känna samma värme, samma
fasta grepp, samma muskulösa armar. Jag önskade nästan att jag hade en syster också. Då
hade det varit som om jag dem båda kvar i livet. Jag slog genast bort tanken. Ingen fick
någonsin ersätta dem. Dem skulle vara ett par unika, underbara människor som världen
hade förlorat. Jag började slumra till, men fortfarande med ett stenhårt grepp om min enda
familj jag hade kvar - Michele.
Michele och jag satt i varsin del av soffan framför teven senare på kvällen. Vi såg på en
spännande actionfilm. Den höll till min förvåning på i två timmar. Mina tankar var på helt
annat håll under den tiden. Ibland var jag knappt medveten om Micheles närvaro. När den
äntligen var över gick jag raka vägen in i köket och grabbade tag i luren. Jag tvekade lite,
men så slog jag hans nummer. Det tutade tre gånger innan luren lyftes på andra sidan.
”Cabrera”, svarade Pierre. Först fick jag inte fram ett ljud. ”Hallå?”
95

”Det är Keith.” Han sa ingenting. ”Du... jag ville bara säga att det inte gjorde något. Du
vet.” Mitt hjärta slog så hårt i bröstet på mig och det måste ha hörts . ”Jag vill att vi stryker
ett streck över det och glömmer det där.”
”Okej, förlåter du mig då?”
”Självklart, vi är ju goda vänner.”
”Ja, det är vi”, sa han. Han lät lite gladare.
”Kanske du vill ses imorgon?”
”Vilken bra idé”, sa han. Nu lät han som vanligt och det fick mig genast att slappna av.
”Okej, då säger vi så.”
”God natt, mr Blue.”
”God natt, mr Cabrera.”
När vi lagt på pustade jag ut. Nu hade vi återförenats igen. Den här gången hoppades jag
att det skulle vara för alltid.
”Michele, Pierre och jag är vänner igen!” ropade jag glatt.
”Vad bra”, ropade han tillbaka från vardagsrummet utan vidare entusiasm.
”Vi ska ses imorgon”, fortsatte jag fast nu hade han tappat intresset för han svarade inte.
Han koncentrerade sig hellre på programmen på tv. Jag skakade bara på huvudet åt hans
nonchalanta sätt.
Jag tog mig en badhandduk ur linneskåpet i hallen och gick in i badrummet. Jag klädde
av mig och ställde mig i det varmt rinnande vattnet. Jag njöt i fulla drag. Vatten var ett av
jordens element jag avgudade. Som vanligt tog jag god tid på mig. Till skillnad från förr
begränsade jag oftast tiden med tanke på att Michele kanske också ville använda badrummet.
När jag var liten kunde jag stå i en hel timme och bara drömma mig bort i de heta
ångorna, men då var det mest för att reta Michele som stod utanför och bankade otåligt på
dörren. Att reta honom var ett av mina favoritnöjen, men när jag nu tänkte tillbaka tyckte
jag det var oerhört omoget och barnsligt gjort. Jag mindes en gång vi var osams när Michele
hade stressat på mig i badrummet.
”Idiot!” skrek jag åt honom.
Han blev jättearg och skulle sopa till mig med golvmoppen, men jag var snabb att försvara
mig. Jag nappade snabbt åt mig mammas badoljeflaska och siktade på honom med
den.
”Tänk om jag häller allt över dig?”
”Det skulle du aldrig våga”, svarade han trotsigt.
Jag skakade flaskan kraftigt mot honom. Plötsligt ploppade korken ur så att all kletig
badolja exploderade över hans fotbollströja med hans idols signatur på. Det rann som
sirap nerför hans kläder. Mamma försökte rädda den genom att stoppa den i tvättmaskinen,
men tröjan klarade sig inte. Det var stora mörka fläckar och ränder på den. Signaturen
såg man knappast längre. Jag tror att Michele aldrig riktigt kom över den förlusten,
96

och vi talade aldrig mer om saken. Det var tider det, tänkte jag. Vi gjorde så mycket bus.
Jag saknade allt så mycket att det värkte inombords.
Jag drog ett djupt andetag och suddade bort minnena från mina tankar. Nu var inte rätt
tid att bli melankolisk. Pierre och jag var vänner igen och vi skulle ha så himla mycket kul
tillsammans att det helt enkelt inte fanns plats för fler tårar.
Ångan låg som en tjock dimma över badrummet och över speglarna. Jag skrev ett meddelande
i den ena spegeln: Jag älskar dig. Sedan gick jag ut därifrån. På väg till mitt rum
tittade jag som hastigast in i vardagsrummet och sa god natt till Michele. Han i sin tur la
knappt märke till mig. Jag stannade vid altandörrarna och såg ut över den lilla halvtorra
gräsmattan. Min blick gled över trädgården till det höga staketet som skiljde vår trädgård
åt från stupet på andra sidan. Den röda solen var på väg ner över staden och gav ett dunkelt
sken till altanen. Allt, mörker och ljus, och en oändlig skala av färger som sammanstrålade
i en kaskad av oskarpa kontraster och mystiska skepnader.
Jag gick in i mitt rum och stängde dörren. Innan jag klädde av mig och hängde in kläderna
i garderoben var jag tvungen att kontrollera att ventilen stod öppen om jag inte ville
vakna i en bakugn följande morgon. När jag sedan lyfte på täcket fann jag ett litet blomblad
på madrassen. Jag la det på sängbordet och släckte lampan. I månskenet såg blombladet
ut att vara en glasbit eller ett litet stycke glänsande sidentyg. Jag betraktade det
mycket noga i mörkret från min kudde. Plötsligt kände jag att något hoppade upp i sängen.
”Hej, Sneek”, sa jag överraskat och strök hans päls ömt och kärleksfullt.
Han spann som en varm bilmotor. Jag släckte och la mig igen. Sneek la sig också tillrätta
bredvid mig och fortsatte med sitt spinnande. På något mystiskt vis gav det mig en
dåsig känsla, och till slut somnade jag som ett utbränt stearinljus. Och den här natten sov
jag lugnt och fridfullt med min lilla tröstare vid min sida. Sneek och jag sov hela natten
tillsammans. Jag älskade vår katt. Jag ville inte att han skulle vara borta så länge som han
var ibland, men att hindra honom vore detsamma som att hindra honom från att leva. Det
visste jag. Hans päls var korpsvart med en ständigt blå lyster, han hade vita tassar och en
vit nos. Gräddnos hade kanske varit ett mer passande namn än Sneeker om det hade varit
en honkatt. Men nu fick han heta Sneeker istället för det var ju faktiskt en hankatt. Dessutom
kom Michele på att hans tassar liknade gymnastikskor, så Sneeker passade ur alla
aspekter.
Jag klev ur sängen utan att röra honom, för han hade sträckt ut sig så han såg ut att vara
tre gånger längre än han annars var. Men som den evige spanaren han var så öppnade han
ett öga när jag började röra på mig. Jag la märke till att det var ovanligt kvavt i rummet.
Ventilen var stängd. Hade jag glömt att öppna den kvällen innan? Att jag var så tankspridd
tvivlade jag starkt på. Men jag tänkte inte så mycket mer på det.
97

I samma minut som jag lossade spärren strömmade en sval vind in genom rummet.
Solen lös över vår trädgård och allt som levde där. Jag fylldes av en längtan över att göra
något därute. Jag klädde på mig ett par jeans och en blå kortärmad tröja. Just när jag kom
ut i hallen fick jag en liten dask i ansiktet av dem långa vita gardinerna. Altandörrarna
stod på vid gavel och vinden strömmade in i huset. Jag gick ut på altanen. Michele såg
genast upp från morgontidningen där han satt och njöt av den varma solen. Det verkade
som om himlen, trots det lovande vädret, började blåsa upp.
”God morgon Keith. Jag har dukat upp åt dig här”, sa han och drog ut den andra stolen
åt mig. ”Det är ett så bra väder idag så jag tänkte vi kunde äta ute på altanen för en gångs
skull. Vi sitter annars jämt framför teven.”
”Fast det verkar som om det börjar mulna vid horisonten”, sa jag och slog mig ner vid
det lilla bordet. ”Vad fint du har gjort det, förresten. Och du har ställt fram allt det jag
gillar till frukost. Har det hänt något?”
Hans ögon glittrade till på ett sätt som sa att det var något som han inte hade berättat för
mig. Fast det förstod jag nästan på en gång. För det var inte ofta Michele gjorde sig alltför
mycket besvär med frukosten som han nu hade gjort. Och dessutom ändra på traditionen
att sitta på altanen istället för framför teven gjorde mig definitivt misstänksam.
”Keith, jag har en god nyhet åt både dig och mig.”
Han log pojkaktigt mot mig. Han älskade verkligen att hålla mig på halster.
”Sluta Michele. Säg vad det är frågan om.”
”Okej okej, jag ska berätta. Min gamla kompis Ahlan, du vet Ahlan Hart från gymnasieperioden.
Vi gick samma klass.”
”Lång, mörk och glasögon. Jag minns honom. Han var hemma hos oss någon gång tror
jag.”
”Ja, det var han. Nu äger han en egen restaurang mitt i stan. Och eftersom vi är vänner
så har han skaffat mig en plats i köket bland potatisskalen, eventuellt servering om jag
sköter mig.”
”Gud, vilken tur!” tjöt jag av glädje och slog ihop händerna. ”Åh Michele nu får vi
säkert massor av pengar över, ska du se. Jag är jätteglad för din skull!”
”Min skull? Du menar väl för vår skull? Dessutom tänkte vi fira ihop alla på restaurangen
ikväll. Jag vill att du följer med så du får träffa dem som jag kommer att jobba ihop
med. Kanske du också kan få jobba extra där? Det vore väl perfekt?”
”Vad snabbt du ordnade detta. Men jag vet inte om jag vill. Jag vet hur dina fester kan
spåra ur.”
”Ta med dig Pierre då. Du måste komma dit med mig. Det är ju för vår skull dem ska
ställa till med fest.”
”Okej, jag ska tala med Pierre, men om inte han följer med så följer inte jag heller
med”, sa jag och avslutade min frukost.
98

”Vi har en överenskommelse”, bestämde Michele och log ett bländande leende.
Jag funderade lite över samtalet vi haft. Det skulle nog kunna bli riktigt kul, men bara
om Pierre följde med. Utan min bäste vän vore det ingen riktig fest och jag skulle säkert
bara bli stående i ett hörn för mig själv. Samtidigt visste jag att det skulle bli genant att
möta Pierre igen efter det som hade hänt. Jag verkligen hatade mig själv för att jag lät det
hända, fast egentligen hände ju ingenting. Men med mindre risk för konfrontationer vore
det nog bäst om jag låtsades som ingenting hänt. Det skulle göra det lättare för oss båda
två. Fast egentligen hade Pierre och jag alltid betett oss annorlunda mot varandra än andra
pojkar gjorde i vår ålder. Vi brukade ge varandra presenter som ett par. Det kändes väldigt
genant att tänka på det nu. Bara tanken på om mor eller far anade något under den tiden
fick mig att vilja sjunka genom jorden.
Michele la tidningen på brickan tillsammans med allt annat och bar in det i köket. Jag
satt kvar och njöt av solen, men plötsligt gick den i moln. Vindarna förändrades snart från
svala till kalla. Då blev det med ens otrevligt att sitta på altanen så jag gick in i badrummet
och tog mig en varm och skön dusch. När jag var klar tog jag på mig en morgonrock
och gick in i köket.
”Michele, vems tur är det att diska idag?”
”Det är din tur, bror lille”, sjöng han muntert. ”Men du behöver inte oroa dig. Det är inte
så mycket.”
Jag tyckte om den förändring han hade gått igenom. Nu verkade han mer avslappnad
och trevlig. Jag skämdes för att erkänna det, men Michele kunde annars vara en riktig
skitstövel. Vanligtvis var det bara han själv som kom i första hand. Alla andra struntade
han i. Men nu när han hade sitt nya jobb och trivdes som fisken i vattnet fanns där en
omtanke om andra som jag inte sett förut. Jag visste att i och med detta skulle det också
bli fler utekvällar för Michele. Man hade ju hört historier om hur bartendrar och servitörer
levde gott i slutet av kvällen när alla gäster hade gått. Samtidigt förtjänade Michele ett
bättre liv. Han hade haft det så kämpigt och han förtjänade ett bra arbete. Det enda som
jag tyckte var lite underligt var Ahlan Hart. Hur kom det sig att han erbjöd Michele av alla
människor en plats i sin restaurang? Även om dem hade varit vänner för många år sen så
hade Michele inga vidare referenser från arbetsgivare, som dessutom var ovanligt få.
Michele hade mestadels jobbat svart. Han hade definitivt ingen erfarenhet från restaurang
eller liknande arbete tidigare. Slutligen fanns ingen som kunde styrka hans trovärdighet
eller lojalitet. Michele skulle lika gärna kunna vara en bedragare. Nu skämdes jag för att
tänka så om Michele, men faktum kvarstod. Här fanns en hund begraven. I och med dessa
tankar kunde jag inte plocka ut glädjen i förskott. Min oro om att något kunde gå snett när
som helst dröjde sig kvar hos mig.
I samma stund som jag körde ner mina händer i det varma diskvattnet ringde telefonen.
Michele svarade. Jag såg genast att hans ögon mörknade och han gav mig en förebrående
99

lick. Han svarade kort och gav sedan luren till mig. Jag förstod genast vem det var.
”Hallå?”
”God dag, Keith. Det är Owen. Hur står det till med min flitiga systerson?”
”God dag. Jo, med mig är det fint och Michele också. Han har faktiskt fått ett nytt jobb
på en restaurang.”
”Nämen, vad trevligt för er. Då får vi hoppas Michele sköter sig hädanefter och slutar
upp med sitt festande. Så kan man verkligen inte leva. Dessutom har han ju dig att tänka
på nu.” Jag visste inte riktigt hur jag skulle be honom att inte lägga sig i vårt privatliv,
men när jag inte svarade fortsatte han samtalet. ”Nog om det. Vad säger ni om att komma
hem till mig ikväll och träffa några av mina vänner? Jag vill visa hur stora ni har blivit,
och så vill jag förstås skryta lite grann om min systerson Keiths otroliga förmåga att återhämta
sig så pass som du har gjort. Det är många som har hållit tummarna för dig ska du
veta.”
Ett tag funderade jag på om det verkligen var mig han menade. Det lät mer som en tillställning
för politiker och borgmästare. Därmed visste jag inte riktigt vad jag skulle svara.
Visst lät det lockande. Jag hade ju aldrig varit där. Mor hade berättat om en gigantisk vit
byggnad som förde tankarna tillbaka till det antika grekland och en hall som var lika stor
som ett varuhus med stora pelare som åtminstone måste vara sex meter höga. Det var ett
fantastiskt hus med vacker omgivning, trots att det låg avsides. Man var tvungen att ta sig
dit via smala vägar som slingrade sig genom djupa skogar. Även om man var en van förare,
kunde vägarna vara förrädiska vid vissa årstider, och djur fanns det gott om som plötsligt
kunde skutta ut på vägen när man minst anade det.
”Det låter som en underbar kväll och jag är säker på att vi skulle vara i sjunde himlen
hela kvällen, men vi är redan bjudna till en fest där vi ska fira att Michele blivit anställd.
Så vi måste tyvärr tacka nej till dig den här gången. Men om du meddelar i tid nästa
gång...”
”Ni måste komma!” utbrast Owen. ”Alla kommer praktiskt taget bara för att få se er.
Alla vill se Cathryns och Jonathans söner. Snälla, svik mig inte nu!”
Mitt hjärta började banka hårt i bröstet. Jag tyckte så synd om honom samtidigt som jag
var arg på honom för att han aldrig kom och hälsade på mig när jag låg på sjukhuset. Nu
skulle vi dessutom visas upp för fint folk och han hade dessutom mage att påstå att alla
hade hållit tummarna för mig när inte ens ett litet krya-på-dig-kort hade anlänt under hela
min vistelse på sjukhuset, men jag hörde på Owens tonfall att han inte tänkte ge med sig,
inte förrän han fått sitt ja.
”Vet du, jag har en idé”, avbröt han precis när jag tänkte avsluta samtalet. ”Gå ni på er
fest ikväll, men där stannar ni bara någon timme och sedan ser jag till att min chaufför
kommer och hämtar er. Vad är adressen?”
”Jag vet inte, jag måste tala med Michele först. Vi ringer tillbaka om tio minuter.”
100

Det blev tyst i andra änden av telefonen. Antagligen var väl det här svaret inte vad han
hade hoppats på. Den högaktade Owen Mckinsey fick inte sin vilja fram. Jag kunde inte
låta bli att förstå hur Michele tänkte. Men han var ändå den enda släktingen vi hade kvar
och som brydde sig om oss.
”Okej, då säger vi så”, löd hans korta svar.
Sedan la vi på och jag gick för att leta reda på Michele. Jag visste hur upprörd han skulle
bli, men som sagt var Owen vår enda släkting i livet. Vi kunde inte vända honom ryggen.
”Michele!” ropade jag. Han svarade från altanen. Jag gick dit och fann honom välmående
mitt i solen som hade kommit tillbaka från dem kalla molnen. Jag satte mig ner mittemot
honom och berättade för honom vad Owen hade berättat för mig. När jag hade berättat
vad Owen föreslagit fnös han till och ett slugt litet leende spred sig över hans läppar.
”Jaså, Owen har lovat sina bekanta underhållning utan att fråga aktörerna först. Det var
illa det”, sa han och småskrattade elakt.
Han mådde verkligen nu. Det syntes på långt håll. Han hade fått ett jobb, skulle bli prinsen
på balen så att säga och dessutom hade han för en gångs skull övertaget – vi var självständiga.
”Jag kan förstå din ironi Michele. Han borde ha frågat oss först, men nu gjorde han inte
det. Jag vet inte vad jag vill längre. Jag tycker så synd om Owen och samtidigt...”
Michele flög upp i stolen som stungen av ett bi.
”Du ger väl inte efter för honom? Förstår du inte? Han bryr sig inte ett dugg om oss, för
om han verkligen gjorde det skulle han ha frågat oss först. Saken är den att han tror att
han kan bestämma över oss bara för att vi råkar vara föräldralösa, och i och med det är vi
inget annat än småkryp i hans ögon. Vi hör inte hemma någonstans och om det inte hade
varit för Diana...”, han avslutade meningen när han såg en tår rulla nerför min kind.
Han hade åter igen väckt tragiska minnen hos mig. Jag avskydde att vara så här! Jag
kunde inte höra talas om mina föräldrar eller om Diana förrän jag började gråta. Michele
la sin hand över min och tryckte den varsamt. Jag såg upp i hans mörka ögon och snart
kunde jag se en liten glimt av försoning i dem.
”Vad sa du till honom?”
”Vad menar du?” undrade jag och ryckte åt mig en servett som blivit kvar efter frukosten.
”Ja, kom ni överens om något?”
”Nej, jag sa att jag skulle prata med dig först. Vi skulle ringa tillbaka inom tio minuter.”
Han nickade långsamt med huvudet och såg med ens fundersam ut. Ett bra tag satt vi
utan att säga något till varandra. Solen gick i moln flera gånger och jag var nära att resa på
mig och gå in i huset igen där det var varmt och vindstilla. Till slut drämde han näven i
bordet och reste sig upp. Han erbjöd mig sin hand.
101

”Vart ska vi?” frågade jag.
”In i huset så klart. Det börjar blåsa upp känner jag och dessutom måste vi in och göra
oss i ordning inför festen ikväll. Du ska ju ringa Pierre också. Det får du göra på en gång
om han ska hinna med.”
Jag förstod att vi inte skulle tala om Owen resten av kvällen. Och det var lika bra det,
tänkte jag. Så länge Michele var nöjd så var det bäst att hålla god min och vara tyst. Jag
ville inte föra in ny ondska i Micheles hjärta. Jag gjorde alltså som Michele sa och gick
direkt till telefonen och ringde Pierre. Han hade som jag trodde inget annat för sig denna
kväll. Han hade suttit beredd på att svara ifall jag skulle ringa. Han skulle genast hoppa in
i duschen och slänga på sig en festskjorta. Vi bestämde att han skulle dyka över till oss en
timme senare. Under tiden stod jag rådlös och stirrade in i min garderob. Där fanns inte
mycket att välja och vraka mellan. Jag hade vuxit ur mycket av kläderna och hade inte
haft ekonomiska möjligheter att köpa in nya. Dessutom var inte kläder något på prioriteringslistan
över sånt som vi verkligen behövde. Jag bläddrade bland de skjortor och tröjor
som hängde i garderoben. Sedan suckade jag och skakade på huvudet. Det fanns inget
som passade för en fest. Sedan såg jag ner på botten av garderoben och upptäckte ett par
vita jeans som var nytvättade. Det enda dem var i behov av var strykning. Jag tänkte efter
en kort stund. Jag hade en snygg pikétröja i svart bomullstyg som jag fått av far för ett par
år sedan. Jag letade fram den i byrålådan och prövade den. Den hade en bra passform
fortfarande. Svart gav en fantastisk kontrast till mitt solblonda hår. Jag såg nästan ut som
en fotomodell där jag stod och skruvade mig i helkroppsspegeln. Jag var betydligt mer
nöjd med min nuvarande spegelbild än hur jag såg ut för bara några veckor sedan. Jag
hade blommat ut från liten obetydlig rosenknopp till en fulländad ros.
Det som väckte mig ur mina tankar var en hög röst som inte alls lät speciellt trevlig. Det
lät som om någon var arg och skällde ut någon. Jag spände öronen och lyssnade noggrant.
Micheles röst lät som ett åskmoln. Jag la genast ner kammen jag höll i handen och gläntade
försiktigt på dörren som knarrade lite. Michele talade i telefonen och han var rasande!
”Jag har inget att be om ursäkt för och det ska du ha klart för dig! Men du däremot har
en hel del att skämmas för. Tror du inte att jag har förstått vad du höll på med? Tror du
inte jag fick veta till slut varför min mor gick in i sängkammaren och grät ögonen ur sig
varenda kväll!?” skrek han. ”Du har förstört vår familj! Du har smutsat ner vårt familjenamn!”
Jag kallsvettades där jag stod och lyssnade. Min kropp skakade och jag började flämta
efter luft. Jag var nästan rädd att han hade hört mig. Jag kände hur benen gav vika och jag
sjönk ner på det kalla golvet. Nu skrattade Michele ett vansinnesskratt.
”Vad tycker du att jag ska göra? Så länge som du går med på mina krav så ska jag inget
avslöja. För tänk vilka rubriker i tidningarna, va?!” gormade Michele som tydligen inte
visste om han skulle skratta eller gråta längre. ”Och en sak till, ring aldrig hit mer för då
102

ligger du risigt till. Jag hör av mig till dig när det är dags”, avslutade Michele med en
isande kall röst som bara han kunde få till på det där obehagliga sättet. Sen slängde han på
luren hårt. Michele gick ut ur köket med långa steg och in i badrummet. Jag hörde hur han
suckade irriterat och samtidigt knäckte en öl.
Jag sköt igen dörren med mina sista krafter och dunkade huvudet mot den. Tankarna
surrade omkring i huvudet som en stor svärm bin. Jag mådde plötsligt fruktansvärt illa,
men jag försökte trycka ner alla obehag genom att övertyga mig själv om att det inte var
verkligt. Dessvärre hade jag hört för mycket för att kunna låtsas. Att min mor hade mått
dåligt periodvis visste jag ju, och jag var inte ens säker på att vår far visste hur det låg till
för hon förtäljde aldrig någonting, vare sig till sin familj eller någon annan. Men Michele
hade alltså på något sätt listat ut hemligheten. Hur hade han fått reda på det? Vad var det
han hade fått reda på? Vad hade Owen gjort som var så förfärligt att Michele aldrig mer
ville träffa honom?
Jag försökte tänka tillbaka på samtalet, men det gick inte. Mitt huvud snurrade och värkte
och gjorde det helt omöjligt att tänka en enda klar tanke. Han agerade helt fel med utpressning
och det bekom honom inte det minsta. Det skrämde mig nästan mer än minnet
av hans mörka tonfall. Varför kom han inte till mig och talade ut om saken istället för att
gå och bära på den tunga bördan själv? Kanske kunde jag hjälpa till på något sätt. Kanske
inte.
Jag låg i min säng med dörren på glänt så jag skulle höra Michele när han kom ut ifrån
badrummet igen. Han fick inte se mig i det tillstånd jag var nu för då skulle han förstå att
jag hört samtalet med Owen. Jag ville att han skulle komma till mig och berätta det själv.
Att jag hade tjuvlyssnat var inte rätt gjort av mig, och det skulle Michele i allra högsta
grad hålla med om.
Just nu låg jag i min säng och lät allt sjunka undan. Jag försökte tänka på de goda stunder
vi haft tillsammans med våra föräldrar när jag var mindre. På så sätt försökte jag
tömma mitt huvud. Men det fanns ännu en anledning till att jag låg i sängen och blundade
hårt och andades i så lugn takt som möjligt. Att inte få panik spelade också in, men mest
för att jag ville träda in i mig själv i det ögonblicket då jag stod framför spegeln och såg
min vackra spegelbild. Den flygande känslan i magen jag kände då jag betraktade min
figur, hur kläderna satt runt min smala midja och hur mitt släta blonda hår reflekterade
mot den svarta tröjan. Bara jag koncentrerade mig tillräckligt hårt så skulle jag föras tillbaka
i tiden innan samtalet i telefonen. Nu stod jag där igen och log hemlighetsfullt åt mig
själv medan jag smekte min egen kropp. Kammen gled smidigt genom mitt rena, doftande
hår som blänkte av friskhet.
Plötsligt öppnades dörren till badrummet och Michele kom ut. Han såg sträng ut vid
första ögonkastet, men så fort han såg mig sprack masken i ett tunt leende på hans smala
103

läppar. Jag log tillbaka betydligt varmare.
”Tog du lång tid på dig i badrummet?” sa jag med en hes besynnerlig röst som jag inte
kände igen.
”Vilken snygg tröja. Är den ny? Du ser riktigt bra ut. Jäklar, lillebror dig får man hålla
koll på ikväll så du inte blir kidnappad”, sa han och det såg jag i hans ögon att han menade.
Sedan måste det ha blivit lite genant för honom för han skrattade åt sig själv och gick in
i köket. Jag hörde ljudet av en ny ölburk som knäcktes och sörplande från hans mun. Jag
gick till badrumsdörren och vände på huvudet så jag såg Michele där han stod och drack
djupa klunkar ur burken. När han såg att jag tittade på honom ryckte han till och såg nervös
ut.
”Jag tyckte jag hörde dig prata med någon förut. Var det inbillning?” sa jag med samma
underliga röst.
Han såg ner i golvet en kort sekund och sedan tillbaka på mig igen med avsmalnade
ögon. Han hade genomskådat mig redan.
”Nej, det måste du ha inbillat dig.”
Han fortsatte charaden.
”Dåså, vad larvigt av mig.”
Jag gick in i badrummet och stängde dörren efter mig. Spegeln var täckt med ånga och
det var fuktigt på väggarna. Jag lutade mig mot handfatet och andades tungt. Min blick
möttes av min själsfrände i spegeln. Skärp dig för fan! Du klarar det, sa han. Jag vred på
vattnet och sköljde ansiktet i det svala vattnet. På något mirakulöst sätt hjälpte det mig att
inträda i den roll jag skulle spela den här kvällen. Vattnet var renande, renande från synder
och renade själen. Plötsligt hörde jag ringklockan på dörren. Det var Pierre.
Vi gick med detsamma. Det var en sval kväll med starka vindar för oss som bodde så
pass högt i bergskedjan över Los Angeles. När vi gick nerför backen mot staden såg vi att
det var ganska många ute som strövade omkring. Vi mötte ett gäng motorcyklister. Dem
stod i en klunga och pratade med varandra. Jag kände igen flera av dem från skolan. En av
killarna, han hette Eric Watson hejade på oss när vi gick förbi. Vi hälsade tillbaka. Sedan
kunde jag höra att dem började prata lågmält med varandra. Jag ville inte vända mig om
och se deras medlidande blickar. Det förvånade mig att ungdomar i vår ålder inte hade
bättre att tala om än tragedier som hänt för ett halvår sen. Eller var det bara jag som inbillade
mig att folk fortfarande skvallrade om den föräldralösa pojken?
Nu var vi inne bland de många kvarteren och irrade runt. Vi fortsatte på vägen rakt fram
tills vi kom in i ett område där det var massor av caféer, uteserveringar och restauranger,
skyltfönster och varuhus. Så stannade han plötsligt framför ett hus med stora skyltfönster
och smal ingång, med bred trappa och anspråkslösa lampor som lös upp ingången. På
skyltfönstren stod med stora bokstäver - Ahlan´s Place. Vi gick långsamt uppför trappan
104

efter Michele. Han vände sig om och såg irriterat på oss.
”Är det sniglar som är på väg uppför trappan, eller?”
”Vi kommer. Ha inte så bråttom. Det här stället verkar ju ändå vara övergivet. Vi kanske
är för tidiga?”
Jag såg på Pierre som nickade instämmande.
”Dörren är öppen i alla fall. Kom!” röt han.
Jag spände ögonen i honom och log ett falskt leende. Sedan kvittrade jag vidare: ”Javisst
, käre bror.”
Vilket självklart retade gallfeber på honom, men det var bara roande tyckte jag. När vi
kom in i restaurangen var där tyst som i graven. Det var till och med nedsläckt.
”Var är alla?” undrade Michele.
”Vi kanske har gått in i fel restaurang?” gissade jag.
Jag kisade med ögonen i mörkret och försökte urskilja något längre in i lokalen. Jag
tyckte mig se något som rörde sig och hörde jag inte viskningar ändå? Plötsligt såg jag
något i ena hörnet där vi stod. Jag flämtade till när en svart gestalt resa sig upp från golvet.
Han kom sakta emot oss.
”Pierre”, väste jag.
”Vad är det Keith?” undrade Pierre och snodde runt.
Då fick han också syn på gestalten.
”Vem är det där?!” skrek vi unisont.
”Vad är det med er?” undrade Michele från restaurangen. ”Vad skriker ni för?”
Pierre och jag blev livrädda och skrek för allt vad vi var värda. I samma ögonblick bröt
en massa skratt ut i luften, lyset och spotlights tändes, musik sattes igång och en hel hop
av människor kom fram till oss. Pierre och jag stod som förstelnade vid golvet. Den mystiska
gestalten visade sig vara, Ahlan Hart. Jag hatade honom nästan genast, mest för hans
dåliga humor.
”Ha ha ha!” skrattade han. ”Hörde ni vad rädda dem blev? Titta på dem bara.”
Han fortsatte skratta hysteriskt. Att Michele inte hade nämnt något om våra föräldrars
tragiska olycka var uppenbart, för i så fall hade folk handskats med oss med silkesvantar.
Ett tag funderade jag på att skämta tillbaka med honom. Kanske spotta ur mig något som:
”Hur rädd skulle inte du vara för allting om du var i min ålder och nyligen blivit av med
dina föräldrar och fått dina släktingar mördade?”
Men det gjorde jag inte. Jag ville inte förstöra några relationer för Michele. Det var ju
trots allt hans arbetsplats och Ahlan var hans chef. Där hade jag inget att säga till om. Jag
sneglade på Pierre. Det blixtrade i hans ögon. Det värsta han visste var att bli förlöjligad.
Han ville inte på något sätt bli misstänkt för att vara en mes, eller något liknande.
”Det här är inte ett dugg kul. Kom Pierre”, sa jag och vände på klacken.
”Nej, vänta... hm, Keith var det eller? Det var bara ett skämt. Det var meningen att vi
105

skulle skrämma Michele, men han blev inte alls rädd. Kom in nu och ha lite kul. Vill ni ha
något att dricka? Vi har öl, vodka, läsk. Något?”
”Två Cola vore gott, tack”, sa jag och försökte ignorera det som nyss hänt.
Vi blev visade in i baren där musiken var i full gång, ett femtiotal människor dansade
och drinkar serverades ideligen vid bardisken som tog upp hela kortsidan av lokalen.
Bakom bardisken fanns en svängdörr som ledde in i det gemensamma köket som låg mellan
baren och restaurangen.
Tyvärr var alla barstolar upptagna av drickglada människor, så vi blev stående längst ut
på kanten av bardisken. Med ens kände jag mig en aning malplacerad. Ahlan sneglade på
oss och skrattade till med sin klara röst, stötte till en av killarna vid disken, viskade något
i hans öra och sedan blev det två platser lediga åt oss. Stolarna var lite svåra att komma
upp på tyckte jag. Jag var rädd att den skulle välta eller nåt. Men Pierre var tydligen
världsvan. Han såg på mig och förstod genast vad jag tänkte. Han skrattade och berättade
att hans far hade tillgång till en bar på sitt jobb. Där brukade dem ibland ha personalfest
för både kunder, kollegor och familjemedlemmar. Pierre hade varit där en gång förra året
innan hans far gick på semester, innan dem reste till Paris i en månad. Folket var trista,
men istället hade han suttit och snackat med bartendern. Och denne hade blandat till lite
olika drinkar åt Pierre för att kolla vad han tyckte om dem. När han till slut skulle till att
resa sig så upptäckte han att han hade druckit för mycket, för han ramlade omkull. Steve
hade gett honom en utskällning för det.
”Han tror jämt han vet vad som är bäst för mig. Ibland är det svårt att tro att han har
varit ung.”
Michele kom fram till oss, han hade en stor drink i sin hand som han ideligen tog stora
klunkar ur. Han ropade till Ahlan som hjälpte till med arbetet bakom disken. Våra glas
med Cola kom just när Michele skakade bistert på huvudet åt Ahlan. Sedan lutade han sig
långt över disken så han nästan spillde ut min Cola. Jag räddade den dock i sista sekunden.
”Michele! Du är så klumpig”, sa jag och såg på Pierre. Han i sin tur såg bara road ut.
Michele viskade något till Ahlan som brast ut i skratt. Sedan såg han på mig och skrattade
igen. Jag för min del började tröttna på hans eviga flin som verkade vara ett permanent
uttryck i hans ansikte. Det fick mig att undra hur han såg ut när han var bister, om
han nu någonsin var det.
”Vad viskade ni om?” frågade jag så nonchalant jag kunde.
”Det du”, svarade han och flinade fånigt alldeles intill mitt ansikte. ”Det blir en överraskning.”
Jag kände hur han luktade starkt av alkohol. Han sluddrade lite också när han talade.
Det förvånade mig att han hade hunnit bli så berusad under den här korta tiden. Vi hade ju
alldeles nyss kommit. Fast det var klart, han hade ju faktiskt börjat tidigare hemma med
106

några öl.
Strax därpå anlände drinkarna. Det var färgglada drinkar i rosa. Jag såg frågande på
Pierre. Han höll upp glaset mot mig. Jag tog mitt och vi skålade. Samtidigt sa han att det
var Tequila Sunrise. Jag sneglade misstänksamt på det och tog sedan en liten smutt. Det
första jag kände var en god blommig smak, men när jag svalde kände jag en bismak av
alkohol. Jag gjorde en grimas och Pierre skrattade åt mig. Han berättade att så gjorde han
också när han var nybörjare, men med tiden lärde man sig att tycka om det.
”Och hur kan du vara en så van drickare? Vi dricker ju aldrig.”, sa jag och flinade åt
honom.
”Min far har ett barskåp hemma där han förvarar olika sorters whiskey och konjak och
lite av varje i dryckesväg. Ibland när vi har fint främmande är det tradition att alla ska
dricka ett litet glas konjak eller whiskey efter desserten. Från tillfälle till tillfälle dricker vi
även dessertvin och likör, men det är alldeles för sött och sliskigt för min smak.”
”Vad du kan”, sa jag och tog en klunk till, lite mer den här gången.
Alkoholen gjorde sig åter påmind i mina smaklökar och fick mig att fräsa till. Då skrattade
vi båda två. Ahlan tog en kort paus i arbetet med att blanda till och langa drinkar över
bardisken och kom fram till oss.
”Hur smakar det?”
”Sublimt”, sa Pierre och tog en stor klunk.
Så tittade han på mig och höjde på ögonbrynen. Jag ville inte verka alltför ovan så jag
höjde glaset i vädret och sa:
”Dito.”
Pierre fnissade när jag tog en lika stor klunk som han nyss hade tagit och försökte låtsas
som om jag gillade det. Men grimasen efteråt sa något annat.
”Ta det lugnt, det kommer så småningom. Inte kunde jag tro att Micheles lillebror är så
ovan inom detta område med tanke på att han själv är ganska levnadsglad.”
Jag blängde på honom utan att dölja min ilska.
”Vad trodde du då? Sexton år och världsvan drickare?”
För en gångs skull flinade inte Ahlan. Han förstod poängen. Hans leende stelnade och
krympte tills det nästan var helt borta. Han ursäktade sig och gick tillbaka till sina arbetsuppgifter.
Pierre såg efter honom.
”Det där var kanske lite tufft sagt.”
”Vadå? Vad skulle jag ha sagt då? Ursäkta att jag inte hunnit lära mig dricka hinkvis
som min bror, men bara lugn... jag lovar att dricka allt ni har här i baren ikväll? Det är inte
min stil Pierre, det vet du.”
Han såg en stund på mig.
”Har någonting hänt som du vill berätta?”
Jag stelnade till. Pierre anade oråd. Det borde jag ha begripit, jag kunde aldrig dölja
107

något för honom. Minsta lilla som var fel, då visste han det med en gång. Han kunde känna
det i atmosfären. Om jag kom gående längs trottoaren till vår mötesplats en vacker
solig morgon innan skolan började och jag hade haft en dålig morgon, då visste han det på
något magiskt vis. Jag behövde aldrig säga något. Han kunde läsa mig som en öppen bok.
Vad skulle jag säga? Skulle jag berätta vad jag hört, samtalet mellan Michele och
Owen? Nej, det fick jag inte! Det kunde jag inte. Hur skulle jag kunna lägga fram dem
orden jag hört från Michele och samtidigt be Pierre att se Michele som min bror? Jag
kunde helt enkelt inte. Jag skämdes för mycket.
Jag vände mig om mot folkskaran som hoppade och dansade under den blixtrande discokulan
som hängde ner från taket. Jag kände hur jag ville dansa bort mina bekymmer.
Mina fötter började stampa takten. Jag stötte armbågen i sidan på Pierre.
”Lust ta en svängom?”
”Jag ska bara dricka upp först.”
Plötsligt kom Michele vinglandes med ett helt gäng okända människor. Först såg han
mig inte, men sen tittade han åt vårt håll. Då rusade han fram till oss.
”Häng med upp och dansa nu!” ropade han genom musiken och ryckte oss i armarna.
När inte Pierre gav efter grabbade han tag i mig och släpade med mig ut bland människorna.
Michele visste att om jag följde med då skulle Pierre släppa allt han hade för händer
och följa med honom också. På vägen kände jag hur alkoholen slog till i huvudet. Det
var inte så att jag blev onykter, däremot kände jag mig lite yr och på väg att bli salongsberusad,
någonstans mittemellan med andra ord.
Musiken och alla attraktiva människor dansade och skrattade. Dem började spela en
rocklåt som genast blev min favorit. I låten sjöng hon att hon var på en fest och inget gick
som hon hade räknat med, men det brydde hon sig inte det minsta om. Det blev snabbt
publikens favorit. Pierre slog sig igenom folkmassan fram till mig. När han väl var framme
råkade någon stöta till honom i ryggen så han föll framåt rakt på mig. Eftersom mina
hämningar var helt puts väck, skämdes jag inte det minsta. Jag bara skrattade och kramade
om honom. Han i sin tur skrattade också och började dansa i takt till musiken. Jag kollade
in hans midja och han sätt att dra axlarna upp och ner. Han såg så tuff och cool ut att mitt
hjärta började slå hårt i bröstet. Våra blickar möttes samtidigt och jag kände hur det slog
gnistor om oss. Jag blinkade med ena ögat mot honom. Då log han det där charmiga leendet
som alltid fick mig att bli alldeles varm inombords.
Musiken byttes ut från pop till disco. Alla dansade fortare och häftigare, ljusen blixtrade
och basen slog hårdare för varje låt som kom. Det var en mix av en massa fartfyllda låtar
och Pierre kunde röra sig professionellt till all sorts musik.
Plötsligt var det någon som körde upp en ölburk i ansiktet på mig. Denne någon var så
pass ostadig att han spillde ut en hel del över mig. Michele försökte antagligen vara lite
smidig och erbjuda mig öl av någon bisarr anledning. Han visste att jag inte drack sådant.
108

Men eftersom musiken var så häftig och alla insisterade så tog jag en klunk. Det var det
äckligaste jag hade druckit! Jag svalde det men var tvungen att bege mig tillbaka till baren
och be om ett glas vatten. Pierre kom ifatt mig.
”Hur gick det?”
”Jag klarar mig. Jag var bara tvungen att skölja bort eländet med vatten.”
Sedan såg jag mitt glas med Tequila Sunrise som stod orörd. Jag drack upp det sista av
det och kunde konstatera att färgglada drinkar nog var mer i min stil än öl. Därför beställde
jag två till oss. Vi tog våra drinkar och drog oss bortåt mot utgången. Vi svängde av
vid ingången till restaurangen som var nedsläckt och nästintill folktom förutom ett par
som satt i ett hörn längre in i salen och talade lågmält med varandra. Vi valde ett bås där
vi kunde sitta ostört och osynliga för folk som ideligen sprang ut och in genom dörrarna
på framsida. Det var fullt sjå i köket kunde vi se härifrån genom fönstret i svängdörren.
Ömsom Ahlan, ömsom hans personal som sprang fram och tillbaka med ölflaskor och
orena glas.
”Dem har verkligen fullt upp ikväll, tror jag”, sa Pierre och flinade.
”Rätt åt dem”, sa jag och tog en stor klunk ur mitt glas.
Jag kände att jag hade blivit varm om kinderna och snurrig i huvudet. När jag talade
kunde ibland orden halka snett och jag skrattade åt vad som helst.
”Du var bra på att dansa. Jag tror inte jag har sett dig dansa förut på det sättet”, sa han
och drack upp det sista i sitt glas.
Jag log och skakade på huvudet medan jag svalde ännu en klunk ur mitt glas.
”Nej, den som är bra på att dansa är du. Du skulle se själv vilken häftig stil du har. Du
har den perfekta kroppen.”
Han lutade sig tillbaka i stolen och såg ner på sina händer som han höll under bordet.
Sen såg han på mig igen med allvarsamma ögon.
”Jag vet att det har hänt något. Är det Michele? Har han varit orättvis mot dig igen? Hur
ska jag kunna hjälpa dig om du inte berättar?”
Jag undvek hans blick. Istället för att tala så halsade jag i mig glaset rakt upp och ner.
Pierre tog glaset ifrån mig och ställde ner det med en smäll i bordet.
”Det här är verkligen inget bra sätt att handskas med problem, tro mig. Ignorera allt
annat som sägs. Lova mig det.”
”Jag lovar. Jag tycker ändå inte om det. Dessutom är det jobbigt att vara så här yr som
jag är hela tiden. Visste du att det här är första gången jag har druckit ett helt glas med
tequila, eller vad det heter? Eller förresten, jag har druckit två glas.”
Jag skrattade ett nervöst skratt. Pierre log och tog mina händer i sina.
”Jag gillar den andre Keith mycket mer. Han som har hög moral och är noga med sig
själv. Jag finner trygghet i honom.”
Jag såg på honom på ett sätt som sa att jag inte förstod vad han menade. Det förstod han
109

och skrattade.
”Jag menar att jag gillar dig som du är. Du behöver aldrig vara någon annan än den du
är tillsammans med mig. Jag tycker om dig precis som du är.”
Jag drog åt mig händerna och blängde misstänksamt runt omkring mig för att försäkra
mig om att vi var ensamma.
”Du borde inte prata sådär Pierre. Det känns inte rätt.”
Han skulle precis till att säga något när oväsen störde vårt samtal. Vi vände oss förvånat
om och såg Michele med två andra blonda lättklädda tjejer ramla in i restaurangen. Dom
satte kurs mot en soffgrupp längre in i salen. Jag vände på huvudet för att se vart det andra
paret satt, men jag såg dem inte längre. Kanske hade dem gett sig av. Michele, berusad
som han var sa en hel del vulgära saker till tjejerna som tydligen gjorde som han ville.
Han kommenderade dem att sitta på knä framför honom och göra saker med honom. Om
dem inte gjorde som han sa skulle han bli tvungen att straffa dem. Vad han sa mer vet jag
inte, för jag höll för öronen medan jag reste mig upp. Pierre följde mitt exempel. Han
grabbade tag i mig just som jag höll på att vingla in i ett bord, men istället höll jag på att
gå in i en vägg. Jag vet inte om Michele ens märkte något av våra strapatser när vi gick
förbi dem ut genom dörren och vidare ut i den kalla natten.
Ute på trottoaren blåste det kalla vindar och regnet började dugga tätt. Uteserveringarna
hade stängt för länge sen. Pierre och jag skyndade oss så fort vi kunde hemåt. Vi sprang
över gator och trottoarer och snart passerade vi välbekanta kvarter. Vi fortsatte springa
med våra jackor över huvudet tills vi kom till backen som ledde upp till vårt bostadsområde.
Precis i början av backen hade det vuxit fram en stor damm av regnvatten. Berusad
som jag var såg jag den inte först men Pierre ropade:
”Se upp Keith så du inte faller i!”
Men med min otur föll jag i så vattnet skvätte åt alla håll. Pierre blev rädd för att jag
skulle drunkna så han hoppade efter och slet upp mig i sittande ställning.
”Är du okej, Keith? Keith, hur gick det?”
Men jag bara skrattade åt alltsammans. Jag skrattade så jag fick ont i magen. Pierre
började också skratta och kramade om mig hårt.
”Du är bäst i hela världen, Keith”, sa han i örat på mig.
Jag reste mig upp på knä med vattnet upp till skrevet, bredde ut armarna och skrek det
högsta jag kunde:
”Jag är bäst i hela världen! Och jag är fullast i hela världen!”
Min röst ekade i den svala nattluften. Regnet fortsatte falla ner över våra genomblöta
kroppar. Därefter skvätte vi vatten på varandra, precis som när vi var små. Pierre och jag
badade tillsammans i mina föräldrars våning, i deras stora badkar. Vi skvätte och plaskade,
kastade lödder på varandra och skummade upp nytt genom att plaska riktigt hårt i
vattnet med benen. Sen lekte vi en lek som hette hela havet stormar. Den leken gick ut på
110

att skvätta vattnet så hårt mot väggen att vi välte ner flaskorna i vattnet. Vi var väldigt
högljudda och måste ha hörts enda ner till entrén, för mor kom genast inspringande och
undrade vad som stod på. Vi slutade genast och observerade plötsligt vad vi hade ställt till
med. Men vi fortsatte ändå med den leken varje gång vi var ensamma och mina föräldrar
var iväg några timmar. Då kunde vi göra som vi ville. När vi badat klart insåg jag med ens
hur mycket jobb det var att städa upp efter oss. Då tyckte jag synd om mor. Det var också
sista gången som vi lekte hela havet stormar.
Men så här utomhus fanns inget att städa upp så vi återupplevde vår lek ännu en gång.
Tyvärr fanns inget skum, men däremot gott om vatten. Vi spelade vattentennis som gick
ut på att slå så mycket vatten som möjligt i ansiktet på den andre. Vi sparkades och brottades.
Till slut orkade vi inte mer. Pierre reste sig upp och erbjöd mig sin hand. Jag tog
den och ställde mig upp. Kläderna satt som klister över min kropp. Sen hamnade vi i det
där ögonblicket då våra ögon möttes och ingen av oss kunde säga något. Vi stod väldigt
nära varandra. Han såg väldigt snygg ut med blöta hårlänkar som hängde ner över pannan
på honom, dem gnistrande gröna ögonen och den sensuella lilla munnen som särades på
ett längtansfullt sätt varje gång jag stod nära honom. Han såg ut som en popstjärna, en
idol som hängde i en fjortonårig flickas rum på en stor plansch som täckte nästan hela
väggen. Och kanske hade hon en i taket ovanför sängen där hon låg på nätterna och bara
önskade att den skulle falla ner över henne. Och här stod jag med min idol. Han skulle
aldrig bry sig om någon annan än mig, det var jag säker på.
Han la nu sitt ena finger på mina läppar som sedan gick över till en smekning över min
kind. Han förde handen nerför min hals som slutligen landade på min axel. Jag kände att
han drog mig närmare sin kropp. Mitt hjärta slog så hårt att jag var rädd att jag skulle
svimma. Pierre andades i snabb takt. Hans heta andedräkt fick det att ånga i luften. Hans
ögon fick det där drömmande uttrycket. Plötsligt blixtrade det till och åskan mullrade
hotfullt, men det tycktes inte störa honom det minsta. Det var nu bara någon centimeter
kvar tills våra läppar möttes. Jag ville känna hans smak, jag ville dricka av hans safter, jag
ville...
Var det här rätt? Jag ville så gärna, men samtidigt var det något som kämpade emot
inom mig. Om det var ont eller gott kunde jag inte avgöra i det här ögonblicket. Jag var yr
av alkoholen och gränsen till det förbjudna verkade ha suddats ut. Jag ville göra det lika
mycket som Pierre. Nu kunde jag känna hans varma andedräkt mot mina läppar och därefter
hans läppar mot mina. Dem var varma och smakade sött. Det blixtrade till över himlavalvet,
följt av en ny blixt, ännu en och ännu en. Det dundrade och skakade i marken,
regnet föll intensivt och hårt. Blåsten slet och rev i trädkronorna vid vägen. Det lät som
om grenar bröts av och föll till marken med ett brak.
I all denna uppståndelse stod vi med läpparna hårt pressade mot varandra, vi bokstavligt
talat åt av varandras munnar. Han höll mig hårt och jag detsamma om honom, som om vi
111

på något sätt var rädda att förlora varandra. I just det ögonblicket önskade jag inget hellre
än att vi för alltid kunde vara som vi var nu, men innerst inne visste jag att det var en
omöjlighet.
Våra läppar skiljdes och vi såg på varandra. Pierre hade ett nytt leende som jag aldrig
förut sett. Ett leende som talade om att dem bar på en hemlighet. Hans ögon hade också
förändrats. Dem hade blivit ljusare och när jag stod så nära som jag gjorde kunde jag se
att dem glittrade som snö.
En bil körde förbi ute på vägen och fick oss att slita oss från drömmarnas värld och
hamna pladask i verkligheten. Inte förrän nu upptäckte jag att jag huttrade och skakade.
Pierre såg på mig och kände på min hud.
”Herregud, du är ju iskall. Det är bäst vi söker skydd.”
Med dem orden sprang vi hela vägen uppför backen och in i vårt hus. Jag gick raka
vägen in i badrummet och satte igång att fylla badkaret med varmt vatten. Sedan drog jag
av mig kläderna utom underkläderna. Jag gick ut i hallen och fann Pierre stående vid
ytterdörren. Han såg på mig och svalde hårt.
”Förlåt Keith. Jag tror inte jag kan stanna här efter vad som hänt.”
Jag såg förtvivlat på honom.
”Vad menar du? Varför vill du inte stanna?”
”Det vet du lika väl som jag”, sa han och höll om sig själv. Det droppade vatten från
hans blöta hår som bildade små pölar på hallgolvet.
”Hatar du mig nu?” frågade jag och kände att jag blev alldeles darrig i knäna.
Jag var tvungen att ta stöd av väggen så jag inte skulle falla omkull. Pierre såg med
stora ögon på mig och log ett brett leende.
”Nej, inte alls! Det är verkligen inte så. Tänk inte ens tanken.” Han lutade huvudet bakåt
mot glasrutan och stönade till. ”Du förstår, om jag stannar nu så blir det kanske för evigt.
Och jag vet inte om du är redo för det. Förstår du?”
Jag skakade på huvudet.
”I klartext, stannar jag kommer jag vilja ha dig hos mig hela natten. Och jag har märkt
på dig att något inte stämmer. Jag vet att du är rädd Keith. Det är jag också, men vi har
hur som helst varandra. Är det inte det som räknas i slutändan?”
Jag såg i golvet. Han hade så förbaskat rätt! Nu hatade jag mig själv ännu mer för att
jag kände som jag gjorde. Vi var inte säkra här. Tänk om Michele kom på oss. Vad skulle
jag säga som kunde få honom att förlåta mig sedan? Om han inte hade slagit ihjäl mig
först förstås.
”Tack för en fin kväll Keith. Men... jag måste gå nu.”
Han vände sig om för att gå. Jag ville skrika högt som skulle få honom att stanna kvar
hos mig och jag försökte verkligen, men jag kunde inte få fram ett ljud. Istället kvävdes
jag inifrån för min oro och ångest skull. När dörren stängts lämnade han en dödlig tystnad
112

efter sig. Även fast det fortsatte blåsa och regna utanför, fastän hela huset skakade till
ibland av vädrets makter så hade jag aldrig förut upplevt en sådan tystnad. Jag sjönk ner
på golvet och grät av hela mitt hjärta. Varför skulle livet vara så svårt? Varför var Pierre
och jag sådana mot varandra? Varför kunde vi inte få vara som vanliga killar? Detta var
dödsdömt, det visste jag. Det skulle aldrig fungera, aldrig någonsin! Jag grät tills det blev
en stor fläck på den lilla hallmattan. Till slut orkade jag inte gråta längre. Jag låg på det
kalla hallgolvet och stirrade upp i glaset på ytterdörren som lös upp ibland av blixtrarna
som ven utanför och önskade att den skulle träffa mig och göra slut på mitt lidande.
113

Del 4
Jag välkomnade den efterlängtade måndagen med att stiga upp riktigt tidigt på morgonen
och njuta i fulla drag av dess ankomst. Jag stod en evighet i duschen. Efteråt poserade jag
framför spegeln och ägnade en lång stund åt att göra mig så vacker som möjligt med hjälp
av hårgelé, en liten gnutta av mors brunkräm på min annars så bleka hud och slutligen en
härlig parfym som egentligen var Micheles, men som jag nu tog lite av på min hals. Jag
strök sedan ett par av mina snyggaste finbyxor och valde en tajt kortärmad tröja till. Resultatet
var en nyslipad diamant. Jag var verkligen vacker! Mina ögon glittrade livligt och
min hud hade fått en djupare, fräschare färg som framhävde mina klarblå ögon och blonda
hår ännu mer. Jag såg på klockan. Det fanns fortfarande gott om tid kvar. Jag slog mig ner
framför teven med en tallrik flingor och såg på ett tidigt morgonprogram med inslag av
nyheter. Inget speciellt hade hänt. Klockan tickade och snart var det dags att gå. Innan jag
gick ville jag försäkra mig om att Michele hade stigit upp. Och till min förvåning hade
han redan gett sig iväg.
Det var en varm dag. Solen stod högt på himlen och värmde hela jorden med sin kärlek.
Jag stängde och låste dörren. Sen susade jag nerför uppfarten och ut på trottoaren. Så här
dags på morgonen fanns det människor som stressade iväg till sina arbeten på trottoaren.
En gång var jag nära att krocka med en cykel. Mannen på cykeln tyckte felet var mitt,
men sanningen var den att han cyklade på trottoaren när egentligen cyklister ska hålla sig
på vägen. Dessutom cyklade han på fel sida. Det sa jag till honom och då grymtade han
till som en gris. Det tyckte jag var så skojigt att jag brast ut i skratt. Då blev han så förnärmad
att han tog sin cykel och försvann som en oljad blixt.
Jag svängde runt hörnet från vårt kvarter till den vägen som ledde till backen. Som vanligt
stod Pierre och väntade på mig vid den gamla muren. Han log när han såg mig. Jag
sprang över vägen när det inte kom någon bil.
”God morgon, mr Cabrera.”
”God morgon själv, mr Blue.”
Pierre såg lite sömnig ut på ögonen.
”Allt väl?” undrade jag.
Han ryckte på axlarna och tittade ner i backen.
”Har det hänt någonting?”
”Ja, det kan man väl säga. Det är mina föräldrar. Dem bråkar hela tiden och det gör dem
sent på kvällen när dem tror att vi inte hör något.”
”Vad tråkigt att höra. Hoppas dem löser vad det nu är som får dem att gräla sådär.” Han
nickade med ett litet sorgset leende på sina läppar. Sedan såg han på mig och lös upp som
en sol.
”Vad fin du är. Förlåt att jag inte la märke till det först.”
114

”Äh, det är väl inte så märkvärdigt”, sa jag generat.
”Du lyser som hälsan själv. Man skulle inte kunna tro att du legat sjuk den här veckan.
Det är skönt att se dig tillbaka igen.”
Vi gick nerför backen mot staden och fortsatte några kvarter innan den stora byggnaden
reste sig stolt med sina vita pelare på framsidan och den ingraverade texten med skolans
namn högst upp på fasaden. Några från vår klass stod vid cykelställningen och pratade.
Dem hejade och hälsade mig välkommen tillbaka. Sedan fortsatte dem prata ivrigt med
varandra. Mellan orden hörde jag dem nämna om resan till Paris. Det smittade av sig på
mig.
”Jag undrar hur många som tänker följa med på resan?” sa jag när vi gick över den asfalterade
skolgården.
Några killar som vi kände satt på den cirkelrunda parkbänken. På långt håll kunde man
höra Tesscha Broadfield tjattra på som vanligt. Han var oerhört energisk och älskade att
föra samtal, men ibland kunde det bli lite för mycket. När vi kom närmare hörde vi att
dem också pratade om skolresan. Tesscha gestikulerade vilt i luften medan han berättade
om sin resa till Paris med sina föräldrar förra året.
”Berättar du historien om när du brottades med alligatorer?” retades Pierre när vi passerade.
Alla skrattade.
”Äh!” sa han och kom av sig.
”Välkommen tillbaka Keith. Kul att se dig i så god form igen”, sa han sedan och log
brett mot mig. Ralf och William sa detsamma och log lika brett. Jag besvarade deras leenden.
”Ni följer väl med på resan?” frågade William och harklade sig med en blick på mig,
som om han var osäker på om jag skulle orka med det.
”Självklart! Den får man inte missa. Ni då?”
Tesscha snodde runt som om en elefant hade stormat in på skolgården.
”Vad menar du? Det är väl klart som jäveln att vi ska med. Eller hur grabbar!” skrek
Tesscha och förväntade sig ett likadant utrop tillbaka från oss, men det fick han inte. Istället
nickade dem bara utan vidare entusiasm.
”Men herregud, vad är det här? Ska jag ha denna begravningssamling hack i häl under
hela resan till Paris?”
Pierre fnissade och så gick vi därifrån.
”Förlåt Keith. Vad sa du nyss?”
”Tror du alla i vår klass följer med på resan?”
”Jag tror definitivt att alla följer med. Som du hört så pratar alla om det. Varenda en är
eld och lågor. Varför undrar du? Du börjar väl inte få kalla fötter?”
Jag gav honom en blick som sa att han måste skämta med mig.
115

”Det är väl klart att jag inte har. Fast jag har aldrig rest så långt bort förut. Det är väl
inte så konstigt att man är lite nervös då, eller hur? Dessutom ser jag fram emot det. Det
ska faktiskt bli skönt att komma bort från allt här hemma. Kanske återvänder jag som en
ny människa.”
”Du har helt rätt”, höll Pierre med mig.
Pierre höll upp dörren för mig. Sedan gick vi uppför de stora stentrapporna som ekade i
den enorma hallen av alla skor som sprang upp och ner för dem. Vi tog oss till andra våningen
och vidare in i skolans bibliotek. Det var ett stort bibliotek med massor av sittplatser
i form av obekväma stolar och bord. Högt ovanför oss släpptes massor av solljus in
genom dem stora takfönstren. Alla lokaler och klassrum var stora och luftiga med vackra
marmorgolv och träpaneler. I stora hallen vid ingången hängde till och med en stor tavla
av skolans grundare i en tung guldram som såg ut att väga som en hel bil. Jag funderade
ofta på hur dem ens fick in tavlan genom den stora porten, med tanke på att tavlan var om
möjligt ännu större.
Pierre och jag letade oss fram till vår favoritplats – ett litet bord med två stolar som låg
bakom en bokhylla där vi fick vara ifred från Mary, Louise och Denisie som jämt var på
jakt efter Pierre.
Jag slog mig ner och begravde mig helt och hållet i historieboken. Vi hade ett prov
samma fredag hade jag fått reda på och jag skulle överraska mrs Tyffie genom att visa
henne att jag minsann hade läst till det provet. Pierre berömde min envishet och flitighet.
Men efter ett tag antog jag att Pierre började få tråkigt för han hamrade flitigt i bordet med
sin penna och det fick mig att bli tokig på honom.
”Pierre! Jag försöker läsa här. Kan du inte springa tio varv runt huset eller något istället?”
Han skrattade till och bad om ursäkt. Jag fortsatte sedan att läsa och anteckna i mitt
block. Men efter ett tag kände jag mig iakttagen. Jag såg upp från boken och kom på honom
att sitta och titta på mig med konfunderad min. Jag rynkade på ögonbrynen och la
ner boken.
”Ville du något eller?” frågade jag i behärskad ton.
Han skakade på huvudet och såg ner i sin bok som han höll på att läsa. Jag sträckte på
huvudet och såg att han var på samma sida som han var på för tio minuter sedan.
”Pierre, se på mig”, sa jag och gav upp mina försök att hinna läsa på innan första lektionen
skulle starta. ”Är det något du vill säga? Vad är det som är så hemskt att du inte vågar
tala om det?” Han såg genast upp.
”Vad menar du med vågar? Självkart vågar jag, men...”
”Men vad?”
”Jag satt och tänkte på det vi gjorde i helgen, du vet… i regnet.”
En känsla av osäkerhet dök upp inom mig. Jag lutade mig tillbaka i den hårda stolen
116

som fått min bak att domna bort.
”Vad vill du få sagt?”
”Det jag vill få sagt är – varför pratar vi inte om det? Varför låtsas vi som om det aldrig
hade hänt?”
Jag såg plötsligt en tjej som jag kände igen som Lisa Hudson och som gick en klass
under oss komma till hyllan som var en liten bit ifrån oss. Jag lutade mig över bordet och
viskade till Pierre:
”Därför att det inte finns något att prata om. Varför håller du på så här? Vi var lite
onyktra och gjorde saker som vi annars inte skulle ha gjort.”
”Du tänker på det lika mycket som jag, men du vågar inte erkänna det.”
Jag såg mig oroligt omkring för att försäkra mig att ingen hörde oss.
”Det är för dumt för att tala om. Sluta upp nu!” sa jag skarpt.
Sedan reste jag mig och gick mot utgången. Pierre samlade ihop sina grejor i ett nafs
och sprang efter. På vägen ut krockade vi med den ovanligt muntra Mary och hennes
följeslagare. Pierre hade i sista sekunden hoppat in bakom ett tidningsställ som stod alldeles
bredvid receptionsdisken i hopp om att hon skulle vända om när hon inte såg honom
sitta någonstans.
”God morgon Keith Blue! Väldigt trevligt party du hade hemma hos dig sist. Vad skönt
att se dig på benen igen. Då kanske man får se Pierre på bättre humör hädanefter. Han har
inte precis varit på humör för någonting”, sa hon med en viss tyngd på ordet någonting.
Louise och Denisie fnissade till. ”Apropå Pierre, har du sett honom i krokarna?”
”God morgon själv Mary”, sa jag och nickade lätt. ”Tack för att du varit orolig för mig,
men jag mår bättre nu som sagt och Pierre finner du några meter bakom mig där han står
och trycker bakom tidningsstället.”
Sedan gick jag förbi dem med huvudet högt och vidare ut i korridoren. Louise och Denisie
stod med öppna munnar och såg efter mig. Mary slösade ingen tid alls utan bokstavligen
kastade sig på Pierre. Nästan genast ångrade jag att jag angav honom till den onda
häxan. Men ibland kunde han få mig att bli så arg och det var jag nu, första dagen i skolan
och allting. Varför var han så angelägen att diskutera det som hände i helgen?
Första lektionen kändes lite ovant, men snart hamnade jag i den vanliga rytmen igen. Jag
hade mycket att ta igen och det skulle bli oerhört tufft, det visste jag men det gjorde inget.
Jag skulle visa alla vilken kämparanda jag hade. Pierre blängde på mig hela tiden och sa
inte många ord till mig förrän vid lunch.
Matsalen var oftast full med folk och det var den nu också. Ändå lyckades jag hitta ett
bord där jag kunde få vara ifred. Många gamla bekanta hälsade mig välkommen tillbaka.
Och i allas blickar fanns en stor portion medlidande och medkänsla. Åh, vad trött jag var
på det! Men jag bet ihop, log och tackade.
117

”Är det ledigt här?” frågade Pierre och slog sig ner.
”Förlåt Pierre. Jag förstår inte varför jag reagerade så, men jag var så arg på dig. Förlåter
du mig?”
Han log sitt vanliga charmiga leende och nickade.
”Jag ber också om ursäkt. Jag ska inte dra upp det igen. Förlåt mig.”
Plötsligt dök Ralf och William upp med sina matbrickor.
”Är det ledigt här? frågade William. Jag nickade och gjorde en gest åt dem att sätta sig
ner.
”Hur känns det att vara tillbaka i skolan igen då Keith?” frågade han vidare.
”Det känns lite konstigt, måste jag medge.”
”Jag förstår dig precis. Ändå önskar jag att jag hade fått vara i dina kläder. Det hade
varit så skönt att slippa den här skolan för några veckor. Jag är så less på det här nu.”
Pierre såg på mig först sedan gav han William en svart blick som i sin tur hellre såg ner
i maten än på mig när han pratade. Ralf upptäckte dock den växande irritationen hos Pierre.
Han harklade sig och flyttade sig nervöst i stolen där han satt och skulle till att fråga
mig något, men så fort han såg på mig glömde han bort sig och förblev därför tyst.
”Men du följer väl med på klassresan?” frågade han sedan för andra gången i en ton
som om det var hans plikt att fråga, inte som om han verkligen brydde sig om det.
”Ja, varför skulle han inte det?” bet Pierre av.
William såg kort på Pierre och ryckte sedan obekymrat på axlarna. William Goldstone,
eller guldklimpen som han också kallades på grund av sitt namn, var ungefär lika lång
som Pierre, hade lika breda axlar, men var betydligt mer otränad än Pierre. Han var vad
man kan kalla en riktig latmask. Och hans motto var att rycka på axlarna åt allt som besvärade
honom och ignorera alla obehagligheter. Ralf var dock motsatsen. Han var mönstereleven
själv. Han var lika duktig på att läsa i läroböckerna och få högsta betyg som han
var på att vara den tysta killen med glasögonen som ingen var direkt intresserad av att
umgås med. Med andra ord var han lite av en nickedocka. Om han nu hade en egen vilja
fanns den begravd djupt under ytan. Han var i min längd och hade små glasögon som
alltid var blänkande rena på sin lilla näsa som var täckt med små fräknar. Liksom i likhet
med mig själv var han inte heller direkt tränad utan påminde mer om en som hade ätstörningar.
”Hur har ni haft det under den här tiden? Något spännande som har hänt?”
Ralf såg på mig.
”Mina föräldrar tog med mig och min lillasyster på en resa till New York för två veckor
sedan. Det var mycket trevligt. Vi hälsade på min moster som bor på Manhattan, men far
hade en hel del att göra å jobbets vägnar”, sa han oberört. ”Så han hade inte så mycket tid
över för oss.”
Säga vad man ville om Ralf, men han var min hemliga favorit. Han ställde aldrig några
118

onödiga frågor han visste han inte skulle få svar på, gjorde aldrig väsen av sig som skulle
tyckas vara störigt av omgivningen och när han berättade om något så gjorde han det på
kortaste sättet för att undvika utsvävningar som han visste att ingen skulle vara intresserad
av att höra.
”Du då William?”
Han lutade sig tillbaka i stolen och knäckte fingrarna. Maten på tallriken var för länge
sen i magen på honom. Han såg på mig med sina mörka ögon och log ett självbelåtet
leende.
”En annan har rest omkring som om man hade varit en zigenare”, sa han och skrattade
rått. ”Fast till ställen dem aldrig skulle ha råd att åka till.”
Så blev han hemlighetsfull. Eftersom han inte sa något vidare stirrade jag bara på honom
och lyfte på ena ögonbrynet för att markera att jag inte förstod honom.
”Och vart reste du då?”
Han satte sig lite mer rak i ryggen och började räkna på sina fingrar.
”För tre veckor sen åkte vi till Hawaii. Helgen därpå hann vi med både Manhattan och
Boston. Då måste vi resa hela helgen och besöka släktingar utan avbrott. Och den här
helgen var vi i Colombia och reste runt. Det kanske zigenarna hade haft råd med i och för
sig”, sa han och skrattade igen.
”Oj, ja det var mycket på en gång. Varför var ni i Colombia förresten?”
Han såg på mig och hans ögon smalnade av.
”Min far har en av sina egna bolag där nere. Det var en rutinmässig affärsresa. Vi fick
följa med om vi lovade att inte vara i vägen för honom och han var ju aldrig ledig så vi
gjorde vad vi ville. Jag måste ha hur många prylar som helst som fortfarande ligger inslagna
efter våra shoppingturer. Finns mycket skit man kan få tag på där nere.”
Jag sneglade på Pierre. Han hade väldigt tråkigt. Han låtsades gäspa och det fick mig att
dra på smilbanden. Jag förstod honom. William var nog den mest trista person jag någonsin
mött. Han kunde inte resa iväg någonstans förrän han måste låta hela skolan få veta
varje minut av hans vistelse, vad han hade gjort och hur mycket nya saker han fått av sina
föräldrar.
Jag var färdig med min tallrik och reste mig upp innan Pierre skulle explodera. Jag såg
att det var på väg. Han knöt händerna när han reste sig som om han velat klippa till William.
Om nu William märkte något sa han inget om det. Han bara vinkade lätt med handen
åt oss när vi gick därifrån. Just som jag gick förbi ett bord ropade en manlig stämma mitt
namn.
”Keith!”
Jag vände mig om och fick syn på min gamla bekant Martin Crawford. Han gick en
klass under mig och var nog den mest vettiga killen på hela skolan, förutom Pierre. Vi
lärde känna varandra när jag gick med i skolans friidrottsgrupp. Martin var lite kortare än
119

jag, hade ljus vacker hy, stora ljusblå ögon och kortklippt blont hår som alltid var fixat på
samma sätt. Han hade växt lite sen jag såg honom senast. Han hade blivit bredare över
axlarna och ansiktet hade blivit mer vuxet. Han var känd som skolans atlet och det började
visa sig på hans tilltalande kroppsbyggnad.
”Hej Martin! Hur är det med dig?”
Han reste sig och kom runt för att ge mig en kram. Några tjejer som satt vid hans bord
tittade blygsamt på mig och log.
”Med mig är det fina fisken, vet du”, sa han och skrattade sitt rena uppriktiga skratt.
”Hur är det med dig då? Jag har hört att du har haft det jättejobbigt på sistone.”
Han såg allvarligt på mig. Jag i min tur slog ner blicken och ryckte på axlarna.
”Du behöver inte säga något. Jag förstår.”
Här sneglade Pierre misstänksamt mellan mig och Martin. Var det svartsjuka jag såg?
”Ja, vid det här laget vet väl alla vad som har hänt. Vi ses kanske i biblioteket senare?”
sa jag och backade mot utgången.
”Javisst, gå dit så kommer jag upp till er så fort som möjligt.”
”Martin, du ska väl inte lämna oss nu?” bönade och bad några av flickorna runt bordet.
”Hej Pierre”, sa en av de andra flickorna och log med hela ansiktet.
Han såg på mig och blinkade med ena ögat. Jag i min tur himlade mig på ett skämtsamt
sätt som fick oss båda att brista ut i skratt. Sedan vände vi oss om och lämnade matsalen.
När vi nästan var framme vid biblioteket märkte jag att Pierre var tystare än vanligt:
”Är det något som har hänt Pierre?” frågade jag.
”Nej, inte alls. Vad skulle det vara?”
Vi slog oss ner vid en plats där vi väl syntes från ingången så Martin skulle hitta oss
senare. Och mycket snart kom han gående in genom valvet. Hans ögon glittrade till när
han såg oss.
”Hej igen! Jag fick aldrig tillfälle att hälsa på dig förut Pierre. Hur är läget?” sa han och
skakade hand med Pierre.
”Allt väl med mig.”
Han slog sig ner bredvid mig och så satte vi igång att prata. Vi pratade in i det oändliga
om den här långa tiden då jag gått miste om så mycket. Martin berättade att dem hade haft
tävlingar som varit med i teve och han vann i två grenar – längdhopp och den andra grenen
var höjdhopp, som var två av hans personliga favoriter. Jag berättade om min tid på
sjukhuset då jag kämpade som en tiger att bli frisk och kunna gå igen, människor jag mött
och hur underbart det var att få komma hem igen. Jag upptäckte snart att Pierre kände sig
utanför och hade det tråkigt. Han satt och blängde ideligen på Martin som glatt pladdrade
på om allt som hänt och som var att vänta. Till slut närmade det sig lektion för oss tre och
Martin ursäktade sig och sprang iväg till sin sal.
”Någonting måste vara fel”, sa jag till Pierre när han gått sin väg. Pierre suckade och
120

såg ner i sina böcker.
”Men Pierre, säg något!”
”Jag vill inte tala om det, okej?”
Jag skakade på huvudet åt honom. Han kunde vara så himla löjlig ibland.
”Det är bäst vi går till vår sal nu Keith. Mrs Tyffie ska visst presentera det senaste verket
av Ken Matchell Houston.”
Ken var en berömd och mycket omtalad lokal konstnär. Han hade låtit skänka några
verk till skolan som hängde i bland annat skolans cafeteria och runt om i korridorer och
receptioner. Han var mycket skicklig på det han gjorde och nu skulle vi alltså få träffa
honom personligen.
Han var en mycket intressant person. Han var ganska kort i växten och räckte inte längre
än till hakan på mrs Tyffie. Kroppsbyggnaden var smal och slank nertill och bredaxlad
upptill. Han var en alldaglig person som klädde sig i jeans och rutig skjorta. Det var en stil
som passade honom utmärkt. Håret var i en blåsvart ton och var vattenkammat bakåt så
det glänste. Då och då föll en svart hårlänk ner över hans solbrända panna. Jag la märke
till att hans blick noggrant granskade var och en av oss i klassen. En analyserande blick
som ändå var vänlig och mjuk.
”Mycket fint, inte sant barn?” sa mrs Tyffie när han radade upp sina målningar längs
den svarta tavlan.
Vi fick komma fram och inspektera dem närmare om vi ville, men nästan alla flickor
blev sittande kvar en stund innan dem reste sig. Den första som reste sig var naturligtvis
Mary och efter släntrade Louise och Denisie. Hon tog Ken i hand och neg inför honom
som den fina flickan hon var. Denna vänliga och mycket oväntade gest fick Ken att bli lite
osäker. Det kunde jag se på hans ögon som han slog ner hela tiden och att han plötsligt
blev stel som en pinne. Detta tycktes helt och håller undgå Mary.
Pierre sneglade på mig och flinade. Jag förstod vad han tänkte på. Mary skulle sälja sin
egen mor om hon bara fick chansen att ta någon berömd person i handen, om det så bara
var en lokalkändis. Resten av eftermiddagen flöt på som ett rinnande vatten. Jag träffade
både nya och gamla kompisar som ivrigt ville veta hur det hade varit att inte kunna gå och
känna sig handikappad. När skoldagen var över och Pierre och jag gick hemåt kände jag
en stor lättnad över att den första skoldagen hade passerat och numera tillhörde det förflutna.
Hädanefter skulle färre och färre undra om min sjukdom och tillfriskning.
Det var en eftermiddag då jag satt på verandan och läste läxor. Jag hade fått oroande
mycket hemläxor som måste avklaras just den här veckan. Mrs Tyffie hade till och med
ordnat så att jag gick extralektioner efter skolan och på kvällar för att hinna ikapp det jag
förlorat. Jag kom på mig själv att när jag inte läste i böcker, så sov jag eller så stod jag i
duschen. Det kändes till slut som om mitt huvud var så fullproppat av kunskap att det inte
121

skulle gå in något mer, men jag fortsatte envist med läsningen. Det hände ett flertal gånger
att jag somnade av ren utmattning och vaknade efter två timmar av att jag låg och dreglade
ner Picassos och Michelangelos berömda målningar. Även fast jag förolämpat dessa
ikoner som representerade en hel värld av spännande konst, så klarade jag mig galant på
historieprovet på fredagens morgon. Engelskan hade jag på något vis prioriterat allra sist,
eftersom historia var mitt favoritämne och i det ville jag ha högsta betyg. Marielle, min
lärarinna i engelska, bad mig stanna kvar efter en lektion. Hon ville få mig att förstå att
även om man inte bryr sig om ett ämne så kan man inte bortprioritera det. Engelskan var
dessutom något som jag i alla lägen skulle få användning av eftersom det var vårt modersmål.
Därefter fick jag en helt ny inställning till engelskan.
Veckan var snart avklarad och en ny vilsam helg vankades. Mrs Tyffie berömde mig för
min stora insats. Jag hade aldrig sett henne så till sig över någon elev och det var något
som var en spik i ögat för Mary. Hon hade alltid varit den som alla älskade, trodde hon i
alla fall.
”Jaha, lystring allihop!” ropade mrs Tyffie och slog ihop händerna. ”Som alla vet slutar
vi lite tidigare nu på förmiddagen. Men för er som vill äta lunch står matsalen öppen. För
er andra vill jag bara önska en god helg!”
Alla såg på varandra och ropade unisont:
”Hem!”
En våg av tjut och skratt brakade loss. Pierre och jag sa ingenting till varandra förrän vi
var ute på trottoaren. Jag hade märkt att han spelade kall mot mig på ett sätt som han
aldrig förut gjort, men om det var medvetet eller omedvetet visste jag inte. Jag väntade
hur som helst tills han var mogen för att tala med mig om det.
”Skönt med helg igen, eller hur?” sa han och sparkade till en sten som flög iväg ut på
gatan där en bil genast körde över den.
”Tala för dig själv. En annan har blivit beordrad att läsa ikapp flera veckors engelska
och matematik. Jag vet inte hur jag ska få allt att gå ihop. Är inte din far på kontoret som
vanligt med detektiverna?”
”Dem har lagt ner undersökningen, men jobbar nu stenhårt på att bygga upp en supersäker
utrustning som kommer att revolutionera hela datavärlden. Men annars jobbar han
hela helgen och mor sover över hos en väninna. Du har en idé, eller hur?” sa Pierre och
flinade hemlighetsfullt mot mig.
”Bra, då är saken klar. Jag kommer över till dig vid sextiden ikväll, okej?”
”Ja, det blir toppen! Vilken film ska vi se då?”
”Vi har ju redan sett både Motorvägsmördaren och Chansen att döda, men Michele har
köpt en del nya filmer som jag inte gått igenom ännu.”
Vi stannade till vid övergångsstället innan backen. En massa bilar körde förbi innan vi
fick passera.
122

”Varför är det en sådan trafik idag?”
”Fredagsrusningen du vet”, sa han och himlade med ögonen. Jag skrattade åt honom.
När vi var halvvägs uppför backen frågade jag Pierre om inbrottet på hans fars kontor.
”Du sa att dem lagt ner undersökningen. Så dem fann aldrig bovarna?”
”Nej tyvärr, men jag hoppas verkligen dem gör det för pappas skull. Han har svårt att
somna på kvällarna och mor oroar sig hela tiden för honom.”
”Åh, vilka skurkar som har ställt till det så!” röt jag rakt ut i luften. ”Det är så man har
lust att strypa dem.”
”Tro mig”, sa Pierre, ”jag har tänkt i ungefär samma banor, men det blir inte bättre för
det. Det är bara onödigt att gå omkring och vara arg. Då har ju tjuvarna lyckats ta vår
glädje också.”
”Åh Pierre, du är så klok”, sa jag leende och la min hand på hans axel.
”Det är nog bara för att du är med”, svarade han och log lika charmigt tillbaka.
”Vad bra att jag har en så positiv inverkan på dig.”
”Det har du alltid haft.”
Vi såg på varandra. Vad höll vi på med? Varför sa vi sådana saker till varandra även om
det bara var på skämt? Skulle pojkar i vår ålder vara så mot varandra, eller var det bara
vi? Var vi ensamma om det? I skolan fanns det inte en kotte som betedde sig så mot sin
kompis som Pierre gjorde mot mig och som jag gjorde mot Pierre. Var det fel av oss att
vara så mot varandra? Var det straffbart? Kunde man hamna i fängelset eller i elektriska
stolen? Var vi onormala på något sätt? Var det mitt fel? Var jag fördärvad?
Alla frågor la sig som ett täcke på Pierres och min glashala väg mot framtiden där slutet
var lika nära som det var långt bort.
Jag stirrade på digitalklockan på teven mellan tuggorna. Den var fem över fem och
kvällsprogrammen tog sin början. Jag avslutade köttsoppan och bar ut tallriken till köket.
Solen sken fortfarande, men i horisonten började mörka moln samla ihop sig. Vinden
började också bli starkare.
Jag la fram nytvättade jeans, en tunn vit kortärmad och en långärmad tröja ifall det skulle
bli kallt ute. Sedan gick jag in i badrummet och tog en snabb dusch. När jag var klar
och kom ut i hallen hörde jag ett krafsande ljud. Först blev jag konfunderad, men sen såg
jag den lilla svarta skuggan i altanfönstren.
”Lilla Sneeker, om jag får be”, sa jag och lyfte upp honom i min famn. Men som vanligt
ville han bara ha mat och inte min närvaro.
Och eftersom jag troligtvis skulle bli sen, gav jag Sneek den mat han behövde innan jag
klädde på mig. Sedan gick jag in i mitt sovrum och klädde mig. Under tiden jag gjorde det
funderade jag på vilken film jag skulle ta med. Så kom jag på den filmen som Michele
nyligen köpt som varken Pierre eller jag hade sett. Den fick det bli! När jag jäktade förbi
123

vardagsrummet fick jag höra på nyheterna att en storm var på väg i vår riktning; en storm
som var stor risk för att utvecklas till orkan.
Jag tog fram kattlådan och ställde den i badrummet och fyllde på med kattsand. Sneeker
kom och tittade nyfiket på vad jag höll på med.
”Jo, tyvärr Sneek så det är dags att stanna inomhus igen.”
Jag gick in i vardagsrummet för att kontrollera klockan på teven. Jag ville inte bli sen,
men det var gott om tid kvar. Sedan gick jag vidare in till Micheles rum och bläddrade
bland hans filmer. Jag bläddrade och bläddrade tills jag hittade filmen ”Bermudatriangeln”,
packade ner den i min ryggsäck och gick ut i köket. Jag ville skriva en lapp till Michele
ifall han skulle komma hem innan mig. Jag skrev:
Hej Michele! Jag är hos Pierre. Vi har en videokväll. Jag lånade din nya film. Det finns
köttsoppa kvar i kylen.
Jag skrev också ner datum och tid. Det hade Michele lärt mig att man ska göra. Det var av
säkerhetsskäl som han uttryckte det. Tack vare lappar kunde vi hålla reda på varandra,
vart vi var, vilken tid och dag vi lämnade huset. Fast det var inte så att Michele följde sina
egna regler alla gånger. Jag hängde upp lappen på anslagstavlan i hallen där han skulle se
den när han kom hem, men innan jag gav mig iväg ville jag försäkra mig om att Sneeker
hade det bekvämt. Han var inte i köket där han var klar med sin mat som den levande
matkvarnen han var, men inte heller i mitt rum. I Micheles rum hittade jag honom på hans
säng. När jag kom in i rummet öppnade han ena ögat och spejade misstänksamt på mig.
”Nej, kom här Sneek. Du får inte vara i Micheles rum.”
Hans päls var silkesmjuk. Jag nästan längtade efter att få komma hem igen så jag kunde
krypa ner i sängen med honom bredvid mig. Jag brukade smeka hans silkesmjuka päls i
mörkret och se hur den glänste i ljuset av månen. I mina ögon liknade det havets glittrande
yta. Det var en speciell känsla att ligga i mörkret med Sneeker och tänka på dem legendomspunna
katternas historia i begynnelsen.
”Här sover du mycket bättre Sneek”, sa jag och la honom i min säng. Jag kysste honom
varsamt på huvudet.
Till min förvåning låg han snällt och stilla kvar i sängen när jag backade mot dörren.
Vanligtvis brukade han genast hoppa ner på golvet och tassa tillbaka till det stället han
först valt som sovplats.
”Hej då Sneek”, viskade jag och sköt igen dörren tills springan var tillräckligt bred för
att honom att passera.
Sedan tog jag min sommarjacka och gick ut på trappan och låste dörren noggrant efter
mig. Det hade blåst upp ännu mer nu och dem svarta molnen sträckte sig halvvägs över
124

staden. Det fanns inte en människa ute vad jag kunde se från trappan.
Michele och jag hade varsin husnyckel vilket var nödvändigt när han jobbade och jag
gick i skolan. Det vore alldeles för riskabelt att låta huset stå olåst hela dagen och jag var
mycket noga med att hålla dörren låst när inte Michele var hemma. Jag gick nerför uppfarten
och ut på trottoaren, men åt motsatt håll än när jag gick till skolan. Pierres hus låg
nämligen längre in i vårt bostadsområde. När jag svängde runt hörnet på en husknut möttes
jag av en så stark vind att jag vacklade till och höll på att tappa balansen. Kort därpå
kom ytterligare kastvindar så jag var tvungen att ta stöd av ett staket och så fort det var
över sprang jag vidare i full fart för att slippa fler överraskningar. Stormen kom rullande
över bergen så att det nästan mullrade av trycket. Jag började faktiskt bli lite rädd, både
för den starka stormen och för skyfallet som snart skulle vara ovanför våra hustak. En sak
var säker och det var att när jag såg på dem tjocka, svarta molnen med trådsmala blixtrar
vinande omkring sig genom molntäcket visste jag att det skulle bli ett oväder som inte var
värt att utmana alltför mycket.
När jag äntligen var framme vid Pierres hus drog jag en djup suck av lättnad i den fuktiga
luften. Deras herrgårdsvilla i rosa tegel var ett av de vackraste husen jag sett. Hela
framsidan hade höga fönster med vita fönsterluckor och lister som löpte parallellt med
övervåningens fönster. Villan låg på än upphöjning med en skyddande stenmur nertill
som gav det ett säkert och tryggt intryck. Det syntes toppar av enar som växte tätt på husets
framsida, bakom den höga muren. Den enda ingången som fanns till deras trädgård
var genom en hög vacker snidad järngrind. Man var tvungen att ringa på i en liten högtalare
om man inte kunde koden, vilket jag givetvis kunde. Jag knappade in koden och grindarna
öppnades ljudlöst. Förut brukade dem knirra och vissla lite, men tydligen hade
någon kommit och smörjt dem.
Pierre hade rätt i att hans föräldrar inte var hemma för deras bilar var borta allihop. Det
kunde jag se, eftersom deras garageportar stod på glänt och där inne såg det tomt ut förutom
alla verktyg som låg framme och en cykel som såg ut att bli lagad. Det var säkert
Sasjas.
Jag gick uppför den stenbelagda gången som var kantad med vackra blommor. Allt såg
så välskött och ombonat ut. Där fanns mindre fontäner i form av djur, spaljéer där wisterian
klängde tillsammans med en mängd andra klängväxter och blommor och en utomhusbassäng
som låg åt baksidan. Jag tyckte det var synd att allt detta vackra, harmoniska
snart skulle dränkas i naturkrafternas vrede. Just som jag var halvvägs uppför trappan slog
den massiva ekdörren upp och Sasja kom ut.
”Tjänare Keith! Pierre väntar på dig”, sa han och sprang förbi mig. När han passerade
slog han till mig vänskapligt på axeln.
I just det ögonblicket kunde jag se Sasja som en vårvind som drog förbi mig – ljuvligt
doftande, ljusa och fräscha kläder. Vänskapligt leende, pigga glittrande ögon som lovade
125

ljus och värme. Det var en ganska hoppgivande tanke nu när det var så mycket mörkt
oväder på gång runtomkring oss.
”Jag förstod nästan det”, svarade jag Sasja.
Sasja var en mognare kopia av Pierre. Han hade vältränade armar och platt mage med
synliga rutor. Han hade isblå ögon som inte passade direkt till hans vänliga och varma
personlighet, men som gav en extremt vacker kontrast till hans bronsbruna hy. Han hade
samma breda käkparti som Pierre och med höga kindben. Hans läppar var lika mjuka och
smala som Pierres med den lilla amorbågen. Ibland kunde man se den mörka skäggutväxten
hos Sasja vilket framhävde den jämna käklinjen ännu mer. Hans hår var mörkare än
Pierres och var alltid kammat bakåt. Han var dessutom omåttligt populär bland unga
kvinnor och det var förståeligt. En dag skulle Pierre få exakt samma tilldragande utseende.
Sasja var väl medveten om att Pierre hade samma förutsättningar som honom själv att
få en fin kropp och det var därför han höll ett tajt träningsschema åt honom. Jag hade
redan märkt att Pierre var på god väg att utveckla muskler. Jag visste också att Sasja var
mycket stolt över både sig själv och sin bror som hade fått så perfekta anlag som så
många andra strävade efter, men aldrig uppnådde i sin livstid.
Pierre dök upp i dörren framför mig.
”Hej Pierre”, sa jag och höll upp min väska med filmen som han tog emot.
”Hälsade du på Sasja?”
”Ja, vart skulle han?”
”Äh, han har en träff nu igen. Tjejerna är som tokiga i honom”, sa han och stödde sig
mot dörrkarmen.
”Det kommer dem att bli i dig också. Ni är så lika ni två”, sa jag och såg åt det hållet
han cyklade.
”Äh, snack!”
”Jo, det är säkert. Jag har väl sett hur tjejerna i skolan slänger långa blickar efter dig.”
Jag såg nu spejande ut över dem andra husen. Dem hade en perfekt syn över bostadsområdet
tack vare upphöjningen som huset låg på. Det var även det sista huset i vändzonen
och jag visste hur avundsjuka deras grannar var på Steven och Bella. En gång i tiden var
det nämligen fejd om huset och Pierres föräldrar vann det slaget och skaffade sig det
vackraste huset i området. När Pierre och jag var små brukade vi låtsas att detta var vårt
slott och det stämde så bra eftersom det reste sig över dem andra husen på ett ståtligt sätt.
Jag bodde i fjärran land, då i ett litet samhälle utanför Los Angeles, och eftersom jag var
prinsens vän fick jag komma och busa med honom så mycket jag ville i hans residens.
”Herregud, Pierre titta på dem där svarta molnen”, sa jag och pekade mot himlen. ”Borde
Sasja verkligen cykla iväg nu? Jag menar, på nyheterna sa dem att det finns risk för
orkan.”
”Han klarar sig alltid. Kom nu, jag har dukat framför teven. Du har väl ätit middag?”
126

”Ja, alldeles nyss.”
Vi gick in och stängde dörren efter oss. Det hängde ett helt klockspel av säkerhetslås på
dörren som han vred och tryckte på. Jag förstod att alla säkerhetsanordningar måste Steven
ha låtit installera med tanke på att han ofta jobbade hemifrån. Vi gick sedan uppför
trappan till övervåningen där Pierre och Sasja hade sitt eget kombinerade vardagsrum och
datarum.
Pierre letade fram min film ur väskan och nickade tankfullt.
”Den här verkar spännande. Den har jag inte sett heller. Det var bra”, mumlade han och
satte igång teven och videon. ”Du har väl inte heller tjuvkollat, hoppas jag?”
Jag slog mig ner i den mjuka soffan med alla sköna kuddar.
”Nejdå, jag lovar”, sa jag och höll upp den ena handen i luften. ”Han köpte filmen utan
att berätta om det. Han vet säkert inte ens att jag lånade den ikväll.”
Pierre såg på mig och blinkade med ögat.
”Du är en stygg pojke alltså?”
Jag himlade med ögonen. Sedan fick jag syn på alla skålarna framför mig med chips och
godis. Han hade till och med ställt fram varsitt champagneglas.
”Åh Pierre, du vet verkligen hur man överraskar”, sa jag och kastade mig över alla läckerheter.
”Det är bara dig jag gillar att överraska. Jag tycker om de där glittrande ögonen när du
blir glad.”
Filmen började och vi fick krypa ner under en gemensam filt eftersom det var den enda
som fanns. Det var nedsläckt vilket gav filmen en mer levande nyans. När vi var som mest
inne i filmen mullrade det till utanför så högt att blomkrukorna skakade på fönsterbrädan.
Jag hoppade högt där jag satt.
”Åh nej, nu börjar det”, gnällde jag oroligt.
”Äsch, det blir bara ett litet åskväder”, sa Pierre och stoppade in fler chips i munnen.
Jag var inte helt säker i vad han sa. Radion och Televisionen skulle inte sända ut varningar
om dem inte ansåg att det var nödvändigt, men jag ville hellre se klart på filmen än
att börja diskutera med Pierre om en sak vi tids nog skulle få klarhet i.
Allteftersom vi såg på filmen ökade vindstyrkan och regnet oroväckande. Åskan fick allt
mer våldsamma utbrott och snart kunde vi knappt höra skådespelarnas repliker i filmen.
”Åh, vad spännande! Höj ljudet Pierre!” fick jag ropa genom ett åskmuller.
Plötsligt började bilden att flimra och lyset från rummen intill att blinka. Pierre och jag
bönade och bad att det inte skulle bli strömavbrott just nu och det blev det inte heller. När
filmen äntligen var slut pustade vi ut av att inte behöva oroa oss längre om vi skulle få se
slutet eller inte.
Pierre satte igång den stora stereon som stod bredvid teven. Radion spelade alltid bra
127

popmusik så här dags på kvällen. När han tände fönsterbelysningen slocknade allt med ett
knaster. Först trodde vi att det bara var en säkring som hade gått, men när vi såg dem
andra husen ligga i mörker förstod vi att det var ett strömavbrott.
”Jaha, tur vi hann se klart filmen”, sa Pierre och gick i blindo ut i hallen.
Allt var mörkt. Rummet verkade nästan hotfullt nu när jag satt ensam uppkrupen i soffan.
En oväntad knall och blixtar som ven över den svarta himlen fick mig att skrika högt.
Kontakten vid teven fräste till så det slog gnistor.
”Vad är det?! Är du okej Keith?!” ropade Pierre som kom springande tillbaka från hallen.
”Förlåt, men jag blev så rädd.”
”Du skakar ju. Kom här”, sa han och la filten och armarna om mig. Jag kände mig lugnare
efter en stund.
”Åh, pappa”, viskade jag.
”Vad?”
”Inget. Håll mig hårdare.”
Plötsligt var jag i fars armar och mor var också där och sträckte ut sina armar mot mig.
Jag kramade honom hårdare. Detsamma gjorde han. Nu kände jag hur bägge två höll om
mig och det gav mig en helt obeskrivlig värme, bortom alla jordliga ting. Pierres röst
väckte mig ur min dröm.
”Keith? Keith, släpp mig. Jag kan inte andas”, sa han och frigjorde sig från mig.
”Förlåt, jag trodde....”
”Ja?”
”Äh, strunt samma.”
Han reste sig.
”Nej, gå inte ifrån mig!”
”Ta det lugnt. Jag ska bara hämta ljus.”
Han smög iväg nerför trappan och kom strax upp igen. När han tänt ljusen blev jag
lugnare.
”Keith, du har ju gråtit. Blev du verkligen så rädd?”
Han la sig tillrätta mot armstödet med filten intill sig.
”Kom. Kom och värm dig.”
Utan att tänka mig för la jag mig ner bredvid honom.
”Berätta Keith. Vad är det som är fel?”
Han stödde sig på ena armen och såg ner på mig medan jag berättade hur mycket jag
saknade mina föräldrar och att jag ibland trodde att jag höll på att bli tokig.
”Det är helt normalt det som du går igenom. Om det är till någon tröst så skulle jag ha
blivit tokig”, sa han och gjorde en lustig grimas.
Jag skrattade åt honom.
128

”Pierre, du kan verkligen vara knäpp ibland. Men samtidigt är du en klippa. Vad skulle
jag göra utan dig?”
Det var tyst ett tag.
”Men jag vill vara mer än så för dig”, sa han plötsligt.
Nu var det sagt. Det som alltid stått skrivet mellan oss. Det som jag försökt undvika,
men tydligen ville ödet annorlunda. Alla skuldkänslor dök upp och skar likt en kniv i
magen på mig. Det här var inte rätt. Och om igen dök alla obesvarade frågor upp som jag
tänkte på varje gång vi kommit för nära varandra. Skuldkänslor som fick mig att tappa
hoppet och känna mig sorgsen och ensam.
Jag såg på dem brinnande ljusen och alla skuggor som dansade omkring oss. En blixt
ven förbi i närheten och skänkte blåaktigt spökljus till rummet.
”Du borde inte säga så Pierre. Jag vet att det är svårt.” Jag suckade. ”Men stoppar vi inte
det nu så kommer vi att hamna i något som sårar oss båda två. Och även dem som finns
runt omkring oss.” Jag såg honom djupt i ögonen. ”Vi skulle bara vara rädda att någon
skulle få veta.”
Hans blick blev kylig. Jag visste att vad han än hade burit på de här dagarna skulle det
komma fram i ljuset nu.
”Det är han, eller hur?”
Jag såg förvirrat upp på honom.
”Vad menar du? Vem pratar du om?”
Hans knytnävar kramade filten hårt.
”Vem? Martin Crawford så klart!”
Nu var det min tur att bli upprörd.
”Martin? Har du blivit alldeles tokig?!”
”Jag har sett hur du ser på honom och hur du lyssnar på honom som om du verkligen
skulle vara intresserad av att höra på hans historier.”
Nu trillade slanten ner. Det var alltså därför han varit så tystlåten och lättirriterad. Han
hade tydligen fått för sig att jag och min före detta idrottskompis Martin hade något ihop
bara för att Martin gett mig en kram.
”Han är en vän Pierre. Jag har absolut inga sådana intressen av honom och inte han
heller. Det trodde jag verkligen inte att du skulle tro av alla människor. Du känner honom
själv till och med.”
”Jag känner honom inte! Skulle aldrig umgås med en kille som han. Har du inte sett hur
han spelar Casanova bland tjejerna?”
”Pierre, må så vara. Jag lägger mig inte i hans liv. Så länge han gör detsamma så rör det
mig inte i ryggen. Du får inte gå och bli svartsjuk på människor bara för att jag talar med
dem.”
”Jag är inte svartsjuk!” röt Pierre med förnyad styrka och satte sig tvärt upp i soffan.
129

”Så då är du inte svartsjuk på Denisie då?”
Han höjde ögonbrynen och skakade på huvudet som om han inte förstod vad jag menade.
”Säg inte att du undgått ryktet om att hon skulle vara förtjust i mig.”
”Vad spelar det för roll. Hon är ju knäpp.”
Jag satte mig upp bredvid Pierre så mina läppar nästan snuddade vid hans axel.
”Vad jag menar är, blev du inte svartsjuk när hon tog mig vid sidan om nu i veckan och
talade till mig i förtroende?”
Han såg mig i ögonen.
”Det visste jag inte att hon gjort. Vad ville hon dig?”
”Trösta mig för allt som hänt. Hon kysste mig på kinden och berättade hur mycket hon
tyckte om mig.”
Pierres ögonbryn drogs ihop och han fick ett ilsket uttryck.
”Vad svarade du?”
”Ingenting, men jag kunde ha svarat detsamma.”
Pierre såg ner i sina händer som en ledsen pojke och suckade djupt.
”Jag är så förvirrad”, sa han med liten röst. ”Jag är så rädd för att göra fel, rädd för att
säga något som gör att jag förlorar dig. Och nu förstår jag att det är oundvikligt.”
Jag lade min hand på hans axel. Jag satt så nära att jag kunde känna den underbara doften
av maskulin parfym på hans hud.
”Förstår du inte vad jag försöker säga? Om jag nu hade velat att Denisie och jag skulle
bli ett par så hade jag tagit tillfället i akt, men nu gjorde jag inte det.” Han vände sitt ansikte
mot mig med hoppfull blick. ”Men om det nu hade legat till på det sättet, så måste
du helt enkelt acceptera det.”
Han skakade på huvudet och såg mig stint in i ögonen. Den blicken var så genomträngande
att jag var tvungen att titta bort. Då tog han tag om min haka och vred mitt ansikte
mot hans. Så här nära hade vi aldrig varit förut, men jag hade inte kunnat låta bli att fantisera
om hur det skulle vara. Att gå hand i hand med våra hjärtan fritt hängande utanpå
tröjan, visa hela världen vår lycka att ha varandra.
Han lät sitt ansikte sakta sjunka mot mitt. Jag låg stel som en pinne med hjärtat flygande
i bröstet på mig. Varenda muskel i min kropp var spänd som en fiolsträng. Nu orkade jag
inte lyssna till min inres tvekan längre. Jag viftade bort alla motbjudande tankar och funderingar
utan slut. Hans läppar mötte mina och samtidigt ven blixtar förbi som en antydan
på det mäktiga som växte fram mellan oss. Vår sammanslutning verkade stanna tiden och
för ett tag försvann allt omkring oss och vi svävade högt ovanför trädtopparna nära till
himmelportarna. Jag tyckte mig smeka dess plana, lena portar med fingertopparna. Änglarna
hade små bjällror i handen och viskade med ett gudalikt leende på de oskuldsfulla
läpparna:
130

”Det är inte syndigt, det är inte syndigt…”
En plötslig varm känsla spred sig i min kropp. Jag kramade filten hårt med ena handen.
Ett svagt sugande ljud hördes när han lyfte på huvudet igen.
”Du ser. Det var väl inte så farligt?”
Jag skakade bara på huvudet. Hans läppar mötte mina ännu en gång. Den här gången
med mer intensiv hetta och med större passion. Åskan mullrade nära oss och det blåste så
hårt att regnet piskade på rutan, men det brydde vi oss inte om. Vi höll bara våra läppar
hårt pressade mot varandra och nästan åt av varandras munnar. Plötsligt hörde jag hans
skärp lossas under filten och jag kände hur hård han var när han tryckte sig mot mig igen.
Han lirkade upp mitt skärp också med den fingerfärdighet han hade.
Jag drog av mig kläderna och slängde dem i en hög på golvet. Mycket snart låg vi helt
nakna under täcket tillsammans. Vi kände, smekte och rörde varandra i smidiga rörelser
som efter ett tag verkade falla helt naturligt för mig. Han kysste mig hårt och höll mig hårt
intill sig. Mitt hjärta slog lika hårt som hans av upphetsning. Jag smekte honom på hans
ömmaste punkt och det fick honom att stöna högt av välbehag och böna om mer.
Ett tag kändes det som om mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet på mig. Så nära som han
var kunde jag tydligt höra hans hjärta pulsera och känna hans dunkande ådror. Han smekte
mig också och det var så skönt att jag blev alldeles yr i huvudet. Jag gjorde detsamma
på honom. Han andades tyngre. Han tog tag om min hand och förde den till sina läppar.
Han smakade ömt mina heta fingrar. Han kysste mig ömt på munnen och viskade:
”Vänd dig om Keith.”
Jag löd hans order och la mig på magen. När han la sig över mig och hans lem pressade
mot min ringmuskel förstod jag vad han ville. En liten panikkänsla dök upp i magen.
”Pierre, jag har aldrig gjort det här förut.”
”Det hoppas jag inte”, sa han och skrattade till. ”Det är ingen fara. Var bara lugn.”
Han pressade på och jag kände att jag gav efter. En stark smärta växte sig allt starkare.
Jag bet ihop och kramade sidenkudden det hårdaste jag kunde. Efterhand försvann smärtan
och jag domnade bort och kände bara hur han gled ut och in. Han fortsatte i en snabbare
rytm. Soffan knakade hörbart av Pierres omilda behandling. Jag kom på mig själv att
stöna underlägset vilket bara sporrade Pierre ännu mer. Men snart lugnade han ner sig i en
mjukare rytm vilket fick det att kännas lite skönare. Men snart byggde han upp en snabbare
takt igen som förde oss nära extas.
”Är det skönt?” viskade han i mitt öra.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Det kändes som om min kropp hade fått en smärre
chock av Pierres intrång och därmed hade slagit av all känsel i dem nedre regionerna.
”Det känns som första gången”, fick jag fram från hjärtat.
Han fnissade och kysste mig på kinden.
”Säg till om du vill avbryta, okej?”
131

Sedan fortsatte han och den här gången kändes det mycket skönare. Jag visste inte om
det kanske berodde på Pierres omtanke om mig och att han var angelägen om att jag skulle
ha det skönt, eller om min kropp helt enkelt hade vant sig.
Pierre var nu uppe i en så pass hög rytm att jag formligen pressades mot soffan och
kunde höra tydligt hur vår hud smackade mot varandra. Jag kände hur jag fylldes av en
gudomlig känsla från magen som spred sig enda ut i tåspetsarna. Detta resulterade i att jag
fick den kraftigaste utlösning jag någonsin fått.
”Kom Keith, kom Keith”, stönade han.
Strax därpå kände jag en varm behaglig vätska spruta inuti mig. Pierre stönade högt och
sjönk ihop ovanpå mig. Sedan gled han av mig och la sig bredvid mig. Våra svettiga
kroppar blänkte i ljuset från lyktan på bordet. Filten hade glidit ner på golvet i en hög.
Var det klart nu? tänkte jag. Hade vi gjort det som vi hade längtat efter men dragit oss
från att fullborda? Det kändes inte så. Det var snarare en overklig känsla. Som om jag
snart skulle vakna upp i min egen säng och upptäcka att det bara var en dröm, men det
förblev verklighet. Ingen av oss rörde sig. Vi låg bara tätt ihop och lyssnade på varandras
andetag och regnet som smattrade på fönstret. Plötsligt kom strömmen tillbaka och rummet
fylldes av mjuk popmusik. Pierre vände sig om mot mig och jag såg upp på honom.
Han gillade vad han såg, det märktes på hans uppriktiga och längtande blick.
”Det är otroligt”, sa han.
”Vaddå?”
”Du, mig... allt. Jag har längtat så mycket efter att det här skulle hända och jag visste att
en dag skulle det göra det.” Jag besvarade det med ett leende. För just nu fanns inte så
mycket mer att säga från min sida. ”Förstår du nu varför jag blev så sned när jag såg dig
tillsammans med Martin?”
”Ja, jag tror det.”
Sen blev det tyst ett tag. Pierre satte sig upp i soffan.
”Keith, vi måste städa upp efter oss.”
”Det har du rätt i.”
Vi fixade snabbt i ordning allting och snart såg det ut som förut. Vi skakade kuddarna,
torkade av skinnsoffan och skakade filten. När jag torkade av min säd som låg i en pöl på
skinnsoffan sneglade Pierre på mig och blinkade med ena ögat. Det fick mig att rodna.
Sedan samlade vi ihop våra kläder och begav oss till Pierres rum. Hans rum låg längst ner
i hallen med utsikt över uppfarten och hela bostadsområdet. Man kunde nästan se enda
hem till oss från hans fönster.
”Keith?” sa Pierre och tog mig om armen innan vi gick in i hans rum. ”Jag tänkte ta en
dusch.”
Jag log mot honom och nickade till svar. Sen såg han i golvet som han alltid brukade
göra när det var något mer han ville säga, men inte riktigt vågade. Med tanke på vad som
132

hade hänt ikväll kunde jag lista ut med lilltån vad han hade i tankarna.
”Ja”, sa jag och tog hans hand i min. Den var varm.
Han såg på mig med en hemlighetsfull glimt i ögonen. Hans grepp hårdnade om min
medan ledde mig in i deras stora badrum. I ena hörnet av deras kaklade badrum fanns en
jacuzzi som rymde fyra personer. Alldeles intill fanns en möbelgrupp i rotting med ett
runt glasbord i mitten. Duschkabinen var inbyggd i väggen med en stor skjutdörr i frostat
glas. Pierre gick raka vägen in dit och vred på kranarna. Det sprutade varmt härligt vatten
så det ångade. Han vände sig till mig och sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog den och så
drog han med mig in i det lilla varma duschrummet. Därinne var det måttligt upplyst av
inbyggda spotlights i taket. När vi stod där mittemot varandra var det som om jag var
tillbaka i en av mina drömmar. Hans gestalt blev suddig för mina ögon. Han log det där
charmiga lite sneda leendet som fick det att pirra i magen. Han tog några steg genom
ångan fram till mig. Jag backade tills jag stötte emot väggen. Han satte händerna på vardera
sida av mig så jag inte kunde fly undan. Sedan stod han och såg mig djupt i ögonen
ett tag. Hans muskulösa överarmar var spända och glänste av ångan som värmde oss. Det
rann vattendroppar nerför hans panna som sedan föll handlöst ner i golvet. Jag såg in i
hans ögon och så allvarlig som han såg ut just då har jag aldrig förut sett honom. Sedan
kysste han mig med sina underbara smala läppar. Det smakade sött. Han omfamnade mig
och höll mig intill hans egen varma kropp. Jag kikade genom ångan och det rinnande
vattnet på Pierre. Hans ögon var slutna som om han drömde samma dröm som jag. Jag
märkte att han fick erektion.
”Pierre”, sa jag i en antydan på vad som blivit så uppenbart.
”Hoppsan”, sa han och småskrattade sitt charmiga, grabbiga skratt.
Sedan ställde han sig under det rinnande vattnet och njöt. Jag gjorde honom sällskap.
Han tog fram ett schampo som han tvålade in min kropp med. Han tog god tid på sig och
smekte mig överallt med tvålen. Det var så underbart. Jag kände mig som vax i hans händer.
Han kunde forma mig som han ville, vilket han också gjorde.
”Du är så vacker”, sa han och masserade in mina axlar.
Strax därefter spolade han av allt lödder från min hud som lämnades ren och väldoftande.
Sedan var det min tur att tvåla in hans kropp. Jag började med ryggen och masserade
in tvålen över axelpartiet. Jag la märke till vilka breda axlar han fått på sista tiden, musklerna
var runda vältränade och huden djupt solbränd. Jag tvålade nu in hans bakdel. Den
var liten och välformad, nästan som på de grekiska statyerna i historieböckerna. Han vände
på sig så jag kunde tvätta framsidan. Jag började med bröstkorgen. Jag kunde känna
musklerna under huden spännas. Jag kunde inte låta bli att snegla in i hans ögon hela
tiden. Han gjorde detsamma och varje gång vi såg på varandra log han mot mig. Jag började
massera hans mage, där jag tydligt kände varje ruta som bildade den idealiska atletiska
kroppen som så många avundades honom för. Sedan kom jag till hans känsligare del av
133

kroppen. Jag började löddra in den och föra fram och tillbaka förhuden. Han såg på mig
med samma drömmande blick och lutade huvudet bakåt med en suck av välbehag. Sedan
slutade jag tvärt och då såg han förvånat på mig. Jag skrattade bara åt honom. När vi var
klara delade vi på ett stort badlakan som vi virade runt oss.
”Jag är så glad att jag har dig Keith”, sa han och kysste mig på pannan. ”Gå till mitt
sovrum så kommer jag strax.”
Jag lydde och slank ut alldeles naken i hallen. Även fast jag visste att det inte fanns
någon i huset och det var mörkt överallt kände jag mig ändå iakttagen när jag sprang omkring
naken. Därför tog jag mig så fort som möjligt till Pierres sovrum. Jag såg att han
hade bäddat åt oss i sin stora säng med gemensamt täcke. Pierres sovrum var tre gånger så
stort som mitt. Han hade egen tv och video med en mångfald videoband till. Han hade en
egen stereo som var mindre än den i tv-rummet men större och bättre utrustad än vår egen
lilla stereo där hemma med fjärrkontroll som nästan alltid låg på sängbordet. Framför
fönstret stod hans skrivbord som mer liknade en kontorsmöbel med snygga moderna hyllor
och hurtsar till i mörkt trä. För att inte tala om hans säng som skulle ha tagit upp mer
än halva mitt rum. På väggen ovanför sänggaveln hängde en enorm inglasad tavla. Den
var målad av Pierres egen mor Bella under hennes mest kreativa tid. Motivet föreställde
Pierre själv när han var tio år. På målningen bar han skjorta och slips. Bella hade lyckats
få fram den busiga glimten i ögonen. Hyn hade hon också fångat med djup solbränna,
precis som han såg ut efter sommarmånaderna.
Jag lyfte på täcket och gled in mellan dem svala lakanen. Sedan låg jag och lyssnade till
stormen utanför. Den hade avtagit. Regnet föll stillsamt på fönstret väckte mina tankar till
liv. Varför gjorde vi det egentligen? Vi kunde ändå inte fullfölja det vi kände. Vi hade inte
bara oss själva att tänka på. Pierres mor och far, Sasja och Michele. Människor som älskade
oss högt som skulle få lida för våra misstag.
Plötsligt blixtrade det till och stormen tilltog igen. Jag reste mig och gick fram till fönstret
för att titta ut. Himlen var så svart att jag funderade på om den någonsin skulle bli
sådär klarblå igen som den alltid annars var. Jag försökte urskilja gator och kvarter i det
tryckande mörkret. Någonstans där nere låg vårt hus. Undrade hur Sneek hade det alldeles
ensam. Antagligen sov han som en stock, vilket han annars brukade göra genom ett oväder.
Det var bara jag som ryckte till för minsta vindpust.
Nu öppnades dörren och Pierre kom in. När han fick se mig stå där naken framför fönstret
stannade han upp och bara såg drömmande på min kropp. Det var en blick som fick
mig att bli alldeles het och samtidigt nervös.
”Förlåt. Skrämde jag dig?” frågade han och kom fram till sängen.
”Det är ingen fara. Det verkar som om ovädret tänker hålla på hela natten”, sa jag. ”Jag
såg att du har bäddat åt mig i din säng. Vad hände med gästsängen?”
”Den har vi röjt undan för länge sen. Dessutom är min säng tillräckligt stor åt oss båda.
134

Tycker du inte?” Jag nickade smått tankfullt. ”Jag kan ju inte låta dig sova ensam när du
är rädd. Det är klart du ska sova här. Det gjorde vi även när vi var små. Minns du?”
”Sedan köpte dina föräldrar den där gästsängen.”
Pierres ögon mörknade. Jag visste att sedan den dagen gästsängen kom in i hans rum
bröts allt han någonsin trott på. Vi fick inte vara tillsammans längre på det sättet han ville.
Han la sig ner i sängen på rygg med armarna under huvudet och såg rakt upp i taket. Han
såg så bekymrad ut att jag släckte lampan och kröp ner under täcket nära honom. Jag
kände mig fortfarande öm i underlivet. Förhoppningsvis skulle det gå över tills dagen
därpå.
”Vad tyckte du om det?” frågade han plötsligt som om han visste vad som rörde sig i
mitt huvud. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det.
”Det var fint”, fick jag fram till slut.
Pierre la sig på sidan och kröp närmare.
”Jag ångrar ingenting. Gör du?”
Jag vände mig om mot honom. Hans ögon glittrade svagt i mörkret.
”Nej, det gör jag inte. Det känns bara så konstigt att det har hänt. Det har gått så fort
allting.”
”Förlåt om du tycker att jag tvingade dig”, sa han med liten röst.
”Pierre, jag ville det också. Jag kan bara inte tro att den dagen redan har kommit då vi
skulle... ja, du vet.”
”Bryta mot alla gränser och ha sex med varandra”, fyllde han i. Jag svarade inte. Efter
en stunds tystnad fortsatte han:
”Jag kan inte bli kvitt den känslan att jag tvingade dig.”
”Pierre, sluta med det där. Du får inte tänka så. Du tvingade mig inte till någonting, för
du är inte sådan. Om jag inte hade velat hade jag sagt ifrån.” Jag suckade. Jag tyckte så
synd om honom. Det var fel att han klandrade sig själv. ”Snälla Pierre, lova mig att du
inte anklagar dig själv i fortsättningen. Vi var ju två om det, eller hur?”
Den enda som svarade mig på det var en blixt som ven förbi utanför fönstret. Plötsligt
kom en så enorm smäll att det lät som ett bombnedslag följt av en hel serie av dundrar och
blixtrar. Jag flämtade och satte mig upp i sängen.
”Lugn. Du behöver inte vara rädd längre. Jag är ju här”, sa han och la sin arm runt mig.
”Varför måste åskan låta så hotfull?”
Som tårar rann regndropparna nerför rutan. Som om hundra änglar från ovan grät för
den synd vi nyss begått.
”Sch, sov nu Keith. Dessutom”, viskade han, ”hade du rätt. Jag ska inte anklaga mig
själv längre."
Han la sig tätt intill mig med armen om min midja och varje gång jag ryckte till av åskan
tryckte han sig tätare intill mig. Tryggare och säkrare än jag varit på väldigt länge,
135

somnade jag lika fort som blixten som ven förbi fönstret.
Dagen därpå vaknade jag sakta till liv, fortfarande uppkrupen i Pierres famn. Han i sin tur
höll lika hårt om mig som han gjort föregående kväll. Nästan som om han var livrädd för
att släppa taget och därmed förlora mig till dem högre makterna. Det klara morgonljuset
stack till i mina ögon. Jag blinkade till ett par gånger och kunde snart konstatera att ovädret
var över och kvar fanns klart solsken. Mitt medvetande återfann sin plats i mina sinnen
och jag kunde reflektera över vad som hänt mellan Pierre och mig kvällen innan. Vad
betydde detta? Vart var vi på väg tillsammans? Hade något förändrats?
Jag såg med full beundran på Pierres slutna ögon och dem vackra dragen i hans rena
ansikte. Förutom heta känslor som genast flöt upp till ytan så uppenbarade där sig en liten
nypa av nervositet och oro som växte sig allt större ju mer jag föreställde mig hans föräldrar,
eller för den delen vilken familjemedlem som helst, komma inklampade genom dörren
och finna oss nakna i varandras armar. Jag drog en djup suck och drog mig försiktigt
ur hans famn. Med ryggen åt honom blev jag sittande på sängkanten en liten stund. Sakta,
sakta vred jag på huvudet och såg på honom igen. Han liknade en prins där han låg med
sina vackra, unga, maskulina drag i vilande läge.
Plötsligt hördes en liten sömnig suck från Pierres läppar. Han sträckte på sig och öppnade
ögonen. Som om locket till en skattkista öppnats, sken hela hans rikedom upp i morgonljusets
strålar. Han såg en aning förvirrad ut först, men när hans ögon mötte mina
uppstod det ett behagligt och ömsesidigt igenkännande. Han gav mig ett oemotståndligt
leende från sina sensuella läppar. Han räckte ut handen efter mig. Jag kände då en liten
varningsklocka ringa inuti mig. Varför visste jag inte. Jag hade sällan förut upplevt en
liknande känsla. Nästan som om jag var ett barn igen som ville äta en kaka som låg framför
mig, men inte fick röra den. Som om någon makt inom mig höll mig tillbaka. Detta
gav mig en oerhört osäker grund att stå på och jag kände hur jag tappade balansen och
föll. Pierre såg på mig med rynkade ögonbryn. Varför tog jag inte hans hand?
”Vad är det Keith? Du har väl inte ångrat dig?” sa han förbryllat.
Jag slöt ögonen en kort stund och räknade till tre. Han visste nog vad jag tänkte på.
”Det gör ingenting”, sa han och kröp intill mig. ”Keith, jag är också rädd, men vi kan
inte backa nu. Du och jag är ämnade för varandra. Känner du inte det?”
Jag fick tårar i ögonen. Han veknade och la armarna om mig och höll mig tätt intill sin
varma kropp. Mitt hjärta började dunka hårdare och blodet ilade i mina ådror. Det här var
så rätt, men hur kom det sig då att jag kände att det här var så fel? Efter ett tag släppte han
taget om mig och höll mig på ett litet avstånd. Vi satt så nära varandra att jag lätt kunde ha
kysst honom genom att enkelt sträcka lite på nacken, men det vågade jag inte. Vore det
grymt av mig att inge honom med falska förhoppningar som sedan skulle slockna likt
elden som brann ut och förvandlades till aska?
136

”Är det verkligen så farligt när allt kommer omkring?” frågade han och gav mig ett litet
retsamt leende. Jag svarade inte utan gjorde bara en liten grimas. ”Äh, kom nu så äter vi
frukost. Jag är vrålhungrig!”
Han hoppade ur sängen och sköt ifrån de stora spegeldörrarna till klädkammaren. Därinifrån
kunde jag höra:
”Jag blir så jäkla hungrig efter att jag har haft sex.”
Han rev ut ett par jeans och plockade upp en kortärmad tröja från golvet som han hastigt
drog på sig. Jag samlade ihop mina kläder och följde hans exempel. Han ställde sig i dörröppningen
och log sitt mest charmerande leende som fick hjärtat att hoppa till i bröstkorgen
på mig.
”Eller vad säger du sötnos?”
Jag gjorde ytterligare en liten grimas åt honom. Sedan trängde jag mig förbi honom och
på vägen sa jag:
”Du är knäpp.”
”Komplimangerna haglar över mig idag. Det här kommer att bli en ovanligt bra dag.
Det kan jag känna redan nu”, sa han optimistiskt bakom mig.
När vi kom ner till köket slängde Pierre ihop en stor frukost åt oss bestående av toast
med en massa olika pålägg, äggröra som han snabbt värmde upp medan han sjöng för sig
själv, te och en kanna apelsinjuice. När han ändå var i farten slängde han in några kanelbullar
i ugnen som han serverade rykande varma. Jag såg med stora ögon på det berg av
mat som stod framme och på Pierre som glatt slängde i sig det ena efter det andra. Han
såg på mig med pigga ögon och fortsatte trycka in mat i munnen. Jag kände dock att aptiten
lös med sin frånvaro.
”Lova mig en sak Pierre”, sa jag.
Han stannade upp i matorgien.
”Vad?”
”Lova att aldrig äta frukost hemma hos oss igen. I den där takten skulle vi snart få börja
äta rötter från trädgården.”
Han började skratta.
”Ja, det behöver nog inte vi oroa oss för i alla fall. Jag får alltid aptit när jag har motionerat.”
Han blinkade hemlighetsfullt med ögat åt mig när han sa det sista. Jag i min tur rodnade
och såg åt ett annat håll.
”Verkligen väl valda ord”, sa jag och himlade med ögonen.
Telefonen ringde plötsligt. Det var Pierres mor Bella som ringde och meddelade att hon
var på väg hem från sin väninna. Pierre såg ut att stelna till vid ett tillfälle och sneglade
därefter på mig.
”Ja mor, vi har verkligen haft det trevligt.”
137

Han blinkade åter med ögat. Därefter sa han adjö och la på. Han satte sig på sin plats
igen och såg på mig medan han tog en enorm tugga av sin allt-i-allo-macka.
”Var det Bella?” frågade jag fastän jag redan hade listat ut att det var hon.
”Ja, hon är på väg hem. Hon hade tänkt komma hem igår kväll, men så kom det här
ovädret emellan.”
”Tänka sig ändå, att det som jag fruktade under hela kvällen blev vår maskering.”
Pierre stannade upp i ätandet och såg på mig med allvar i blicken.
”Så då ångrar du inget av det?”
”Nej, egentligen inte. Jag känner bara att allting har gått så fort.”
”Jag för min del har väntat hela mitt liv på att den här kvällen skulle komma.”
Jag såg upp på honom från mina hårt knutna händer.
”Menar du att du har planerat det här?”
”Det var mer än så, det vet du också. Det var som om vi var ämnade för varandra. På
något sätt oundvikligt. Det måste hända.”
”Varför?”
Han ryckte på axlarna.
”Förutbestämt.”
”Och det tror du på?” sa jag och skrattade. Om det lät en aning kyligt var det i varje fall
inte meningen. ”Jag tror snarare att man skapar sin egen situation.”
Han spände ögonen i mig.
”Och vad är det för situation, menar du?”
Nu var jag inte längre säker på någonting. I en handvändning hade allt som verkat nytt
och spännande förvridits till något som mer retade gallfeber på mig.
”Pierre, kan du säga mig i ärlighetens namn att detta inte kommer att föra några problem
med sig?”
Han slog ner blicken en kort sekund. Sedan fixerade han mig åter igen med sina gnistrande
ögon. Anade jag en viss kyla?
”Inte så länge vi står på varandras sida. Så länge vi har varandra är vi i säkerhet.”
”Pierre!” utropade jag. ”Det där är bara prat, larviga drömmar. Vakna upp och se verkligheten
i ögonen för en gångs skull!”
Han formligen kastade sig tillbaka mot stolsryggen och la sina armar i kors över bröstet
och såg argt på mig.
”Var vi inte två om detta? Var vi inte det kanske? Jag trodde du hade ändrat dig, men
det har du tydligen inte gjort. Du kommer att ändra dig så småningom. Till dess talar du
inte till mig”, sa han och reste sig hastigt från stolen och rusade ut ur köket.
Kvar satt jag, i spillrorna av den kärleken som för en kort stund uppenbarade sig mellan
Pierre och mig. Visst kunde kärleken vara vacker och enda sedan jag var liten hade jag
trott att kärleken var svaret på alla mina frågor, men inte för en sekund hade jag anat att
138

den stora klumpen jag nu hade i halsen var resultatet utav den. Inte för en sekund hade jag
trott att kärleken skulle få mig att frukta varje liten skugga jag såg på väggen om natten
när vi låg tillsammans, och aldrig hade jag förut fruktat helvetets lågor så mycket som jag
nu gjorde.
Dörren smällde igen bakom mig hårdare än vad som var meningen. Jag slängde kassen
med videofilmen vid Micheles sovrumsdörr och hängde sedan av min sommarjacka. Huset
var tyst som i graven. Jag knackade på Micheles dörr, men när jag inte fick något svar
öppnade jag.
”Bhu!”
Jag ropade högt och snodde runt så fort att jag nästan tappade balansen. Michele stod i
altandörren med ett stort flin på sina läppar. Vilken omogen idiot han kunde vara.
”Blev du rädd?” sa han och skrattade.
Jag såg argt på honom och sparkade av mig skorna. Sen följde jag efter honom ut i köket.
”Får jag också en avskedspresent innan min avresa?” Jag log medan han plockade fram
köksutrustning och matvaror till kvällens middag. Han såg förvånat på mig. ”Jag menar,
det fick ju du på din klassresa till Europa.”
”Vad önskar du dig då?” frågade han och mätte upp vatten till grytan.
Jag tjöt till av glädje och kramade om honom.
”Tack så mycket Michele!”
”Såja, såja, ta det lugnt. Jag gör allt för min lillebror”, sa han och skrattade åt min upphetsning.
Jag mindes när Michele fick sin avskedspresent. Han fick en ny märkesväska, en ny
kamera och ett presentkort som han fick spendera efter humör som vår far uttryckte det.
Det där med presentkort skulle det nog inte bli tal om för min del. Saker och ting hade ju
förändrats.
”Oj, vart kommer all mat ifrån?”
”Restaurangen så klart. Du tror väl inte jag jobbar gratis heller?” skämtade han. ”Nej,
men allvarligt talat så får vi ta hem överblivna matvaror som inte använts. Det är inget fel
på det eller så, utan bara en så kallad liten extra bonus.”
Jag tog ett salladsblad och stoppade det i munnen. Fast jag inte gjorde det medvetet stod
jag och såg på telefonen på hyllan under tiden.
”Har det hänt något?” frågade Michele som stod med huvudet i kylskåpet.
Jag stelnade till och såg på honom. Märktes det så väl? Såg han att min oskuld var tagen?
Jag svalde och försökte få kontroll över fjärilarna i magen.
”Vad? Nej, jag är bara glad över att skolresan till Paris infaller nästa vecka. Är det inte
ofattbart vad tiden går fort?” sa jag och såg på vattnet i kastrullen.
139

”Nej, det är någonting annat. Jag känner det på mig. Dina ögon ser annorlunda ut”, sa
han och lutade sig mot diskbänken med en öl. Sen gav han mig en genomborrande blick.
Precis som Pierre, tänkte jag. Eftersom jag var som en öppen bok för Michele hade han
tydligen sett några sidor som jag försökte dölja. Mina ben började darra och en ström av
vibrationer strömmade genom min kropp. Jag sökte ivrigt efter en punkt att fästa min
blick vid och mina händer verkade dansa fram för sig själva så jag la armarna i kors över
bröstet för att hålla dem stilla. När mina kinder började koka som vattnet i grytan tyckte
jag det var bäst att lämna rummet.
”Jag har lite att göra”, ursäktade jag mig och gick ut i hallen.
Pinsam situation. Varför var jag så dålig på att ljuga? Kassen med filmen skulle säkert
få honom att tänka på annat. Jag hoppades nästan att han skulle bli arg på mig för att jag
hade lånat den så han skulle bli distraherad och glömma allt.
”Pierre och jag lånade den här nya filmen av dig Michele. Hoppas du inte misstycker?”
Han såg fortfarande på mig med den där konstiga blicken. Nu gjorde han mig arg på
allvar. Försökte han göra narr av mig eller drev han med mig? Han hade ingen som helst
rätt i att lägga sig i mitt liv!
”Michele!” röt jag så pass högt att han blinkade till och vaknade från sin trans.
”Oj, jag glömde grytan helt och hållet”, sa han och hällde ner pastan. Sedan byggde han
på en annan gryta med lite av varje han fann bland matvarorna. ”Du får inte göra sådär
Keith.”
Jag ställde mig i dörröppningen.
”Får inte göra vad?”
”Du har förmågan att låsa fast ens blick. Det har du säkert ärvt efter mor.”
Jag kände mig bara trött och förödmjukad.
”Äh! Du retas bara”, sa jag och gick ut på verandan för att hämta luft. Det kändes skönt
att komma bort från Michele. Ironi var det sista jag orkade med just nu. Jag andades in
den friska luften. Solen stod högt på himlen och molnen verkade dansa fram som älvor.
Borta var ovädret och blixtrarna, vilket fick gårdagen att verka mörk och mardrömslik.
Min blick fastnade i det fuktiga gräset i vår trädgård, sen började jag reflektera över händelserna
kvällen innan. Jag kom till Pierre tidigt på kvällen och såg en film. Någonstans i
mitten av filmen började det åska och regna utanför. Strömmen blinkade till och från, och
vi bad och hoppades att vi skulle få se slutet. När det väl var över satte Pierre igång stereon,
men så kom till slut det fruktade strömavbrottet och vi kurade ihop oss under filten
och började prata. Han tröstade mig för min ängslan och var den klippa jag då behövde,
men så kom vi för nära varandra. Det som inte borde ha hänt hände ändå. Varje gång jag
tänkte på det var det med blandade känslor. Jag var livrädd att Pierre skulle tro och hoppas
på för mycket. Samtidigt var jag osäker på min egen sexuella läggning. Pierre hade
alltid varit vetat. Om det fanns något han ville så gjorde han det, och fanns det något han
140

ville ha såg han till att han fick det också. Det var min osäkerhet mot hans begäran. Jag
var dessutom rädd för att linda in mig i något som jag sedan inte kunde ta mig ur. Vem
skulle då rädda mig? Skulle han någonsin förstå min rädsla och ångest?
En klar telefonsignal hördes nu inifrån huset. Först trodde jag att det var Pierre. Mitt
hjärta började genast slå hårdare. Någonstans inom mig hoppades jag på att Michele skulle
komma ut till mig på altanen och säga att Pierre väntade i telefonen, men det gjorde han
inte. När han väl dök upp hängde han med huvudet som en liten pojke vilket var ett klart
tecken på att något var fel. Han stannade mitt på altanen och kikade fram under sin blonda
lugg med sorgsna ögon.
”Vad har hänt Michele? Vem var det som ringde?”
Han skakade bara på huvudet, sänkte blicken och gned med handens avigsida mot pannan.
”Jag har tyvärr dåliga nyheter Keith.”
Han öppnade munnen för att fortsätta, men det kom inte ut några ord. Jag gick fram till
honom.
”Var det morbror Owen? Har ni bråkat nu igen?”
Han var tyst en liten stund.
”Nej, det var det inte. Det var någon jag är skyldig pengar. Han vill ha dem imorgon.”
Jag svalde.
”Hur mycket?”
Han lyfte blicken och såg mig rakt i ögonen.
”Femhundra dollar.”
Orden slog ner som en bomb i mina öron. Michele sneglade på mig för att se hur jag
skulle reagera.
”Det är inte klokt! Hur ska du få ihop så mycket pengar?”
”Jag vet inte. Om du inte kan låna av Pierre förstås. Han får tillbaka det, det försäkrar
jag”, la han till när han såg min gapande mun. Jag var totalt stum.
”Vad har du råkat in i Michele?”
”Eller om du säljer din klocka. Den borde täcka mer än väl.”
Jag gömde undan handen jag bar klockan med.
”Michele! Det här var en present från Pierre. Man säljer inte gåvor man fått från sin
bäste vän. Det bästa vore nog om du frågar Owen. Han kommer förstå.”
Hans svarta ögon glimmade till. Sedan grep tag om mina axlar. Jag stirrade förskräckt
på honom. Han blev vild och galen.
”Jag vill aldrig mer höra hans namn nämnas! Förstått?” Jag nickade och svalde hårt.
Han vände ryggen till och gick med bestämda steg in i huset igen. ”Den där förbannade…”
Jag höll för öronen så jag slapp höra något som skulle förvrida min bild av Owen
ytterligare.
141

Det var ett bistert slut på helgen. Söndagen blev en orolig dag med mycket spejande i
fönstren efter personen som Michele var skyldig pengar. På måndag morgon hade fortfarande
ingen dykt upp. Jag ville stanna hos honom, men Michele insisterade på att jag
skulle iväg till skolan.
”Du har redan missat tillräckligt. Jag börjar jobba ikväll så vi ses efter skolan i eftermiddag.
Jag lovar! Ingenting kommer att hända under tiden.”
”Det är vad du tror”, mumlade jag.
”Vad?” sa han och gav mig en frågande blick.
”Ingenting. Hej då Michele!” ropade jag och rusade iväg.
Hela dagen satt jag i tankar. Min blick drogs automatiskt till klockan och mina suckar
kom allt tätare. Pierre trodde nog att det var för hans skull jag var så nedstämd. I slutet av
dagen gav han mig ett hoppingivande leende från sin plats. Jag besvarade det så gott jag
kunde.
”Keith! Vänta”, flåsade Pierre bakom mig. ”Säg, varför har du så bråttom?”
”Det är Michele. Han har ställt till det för sig nu igen. Ekonomiskt, menar jag."
”Sen när har han inte ekonomiska bekymmer?” sa Pierre och småskrattade. Jag låg åt att
han kände Michele lika väl som jag.
”Det här är allvarligare än du tror. Han är verkligen desperat. Han ville till och med
sälja klockan jag fått av dig.”
Han ställde sig i vägen för mig.
”Vad har han råkat in i?”
”Jag vet inte Pierre. Han vill inte berätta det för mig. Och jag är inte säker på att jag vill
veta det heller”, sa jag och trängde mig förbi honom.
”Vänta Keith!”
Han småsprang efter.
”Det måste finnas ett sätt att lösa det på. Hur mycket är han skyldig?”
Jag nämnde det för honom.
”Det är ju inte klokt! Jag vet inte om jag kan fixa fram det på så kort tid faktiskt.”
Jag tvärstannade.
”Vad menar du?”
”Jag har resurser Keith. Jag kan hjälpa er.”
”Jag vill inte ens höra talas om något sådant! Du får inte bli inblandad i något, hör du
det?!”
Han såg allvarligt på mig med sina gnistrande ögon.
”Jag är redan inblandad. Jag älskar ju dig, hans lillebror och jag vill inte att det händer
dig något.”
Orden slog till mig som en handflata. Jag ryckte till och gjorde stora ögon. Han i sin tur
såg bort med en plågad grimas.
142

”Du har inte ändrat dig, eller hur?”
Jag suckade och skruvade på mig där jag stod.
”Du måste ha tålamod med mig Pierre. Du vet att jag...”
”Vet vad?” undrade han och slog ut med händerna.
”Jag är bara rädd. Snälla, pressa mig inte. Det här är inte direkt någon lätt situation. Jag
har aldrig upplevt något liknande tidigare. Förstår du mig?”
Han suckade och hängde med huvudet.
”Jag lovar, jag ska inte pressa dig.” Han gjorde en liten paus. Sedan gav han mig en
genomträngande blick. ”Men jag älskar dig och jag är bara rädd för att förlora dig. Jag vet
inte vad jag skulle ta mig till utan dig.”
Jag nickade förstående. De orden ville jag gengälda men jag vågade inte. Inom mig
fanns fortfarande bilden av min mor. Hon såg på mig med en vemodig blick, en blick som
bara hon kunde ge. En sorgsen blick hon ibland fick. Jag visste inte varför men det kändes
som om jag svek hennes förtroende, hennes tillit, ja praktiskt taget allt hon trodde på och
stod för. En känsla jag inte blev av med.
”Jag måste skynda mig hem nu”, avbröt jag tystnaden med.
”Vill du ha mig med dig?” frågade han och tog ett steg närmare mig.
”Ja, det vill jag. Mer än nånsin.”
Han såg ner i backen och log det där charmiga leendet för sig själv.
När vi kom innanför dörren stannade jag upp en kort stund för att lyssna till obekanta ljud,
men ingenting verkade ha förändrats. Till och med Sneeker kom springande för att möta
oss i hallen. Pierre böjde sig ner och rufsade om hans päls.
”Tjena Sneek, det var längesen. Har du hittat din trolovade ännu då? Eller föredrar du
månggifte?” Pierre såg upp på mig och blinkade med ena ögat.
Jag skrattade åt honom. Sedan ropade jag efter Michele som svarade från altanen. Han
såg mycket piggare ut nu. Hans ögon glittrade när han tog av sig solglasögonen. Det fick
mig genast att känna ett hopp om en mer okomplicerad tillvaro.
”Hej Michele. Hur mår du?”
”Är du ensam?” undrade han och såg efter mig.
”Pierre är därinne. Har det hänt något?”
Han lutade sig tillbaka i stolen med ett brett flin. Hans läppar särades och de vita tänderna
blixtrade i solljuset.
”Du kan vara lugn Keith. Allt är löst. Du behöver inte vara orolig mer.”
Samtidigt som jag kände en stor sten lätta från mitt hjärta, blev jag ändå misstänksam.
”Vad menar du? Hur lyckades du med det?”
Hans leende stelnade och han blinkade till som om jag just ställt världens svåraste fråga.
En fråga som krävde ett eller flera svar. Han rätade på sig lite i stolen och slog ut med
143

händerna.
”Det spelar ingen roll. Huvudsaken att vi är av med skulden. Nu kan vi fortsätta vårt liv
utan några fler avbrott.”
Jag var så förvirrad inför denna händelse. Hela historien var bisarr från början till slut.
Jag tvingade dock fram ett leende, men inombords svävade frågetecken omkring som
såpbubblor. Jag visste inte om jag skulle känna mig lättad eller orolig. Det var en ytterst
besynnerlig känsla jag inte kunde bli av med. Nu uppenbarade sig Pierre i dörröppningen.
”Tjänare Michele! Läget?” sa han, kom fram och slog handflata mot handflata med
Michele.
”Kunde inte vara bättre. Själv då?”
Pierre ryckte på axlarna och spejade ut över trädgården.
”Tja, högsta betyg i alla ämnen, solen skiner och vi ska till Paris. Vad tror du?”
Michele flinade åt det. Pierre vände sig sedan till mig.
”Keith, jag kan tyvärr inte stanna mycket längre. Jag kom på att jag hade lovat Sasja att
följa med tidigare till gymmet idag. Är det okej?”
”Självklart Pierre. Gå du.”
Pierre gick tillbaka in i huset. När jag hörde ytterdörren slå igen på andra sidan rusade
jag efter. Mitt hjärta ville det. Jag kände att mitt hjärta ville säga något till honom innan
han gick.
”Pierre! Vänta, Pierre!” ropade jag efter honom så högt att fåglarna lyfte och försvann
från träden.
Han var precis på väg nerför uppfarten när jag kom springande runt husknuten. Han
vände sig om och skuggade ögonen med handen så han inte skulle bli bländad av solen.
Han log när han såg mig och det fick mitt hjärta att ropa ännu högre efter honom.
”Vad är det? Glömde jag något?”
Jag kom fram till honom men var tvungen att hämta andan innan jag kunde tala tydligt
igen.
”Jo, jag ville bara säga... jag menar...”, flämtade jag men mer han jag inte säga när han
plötsligt böjde sig fram och kysste mig! Mitt hjärta hoppade till. Han rätade på sig och
detsamma gjorde jag. Vi såg oss omkring så ingen hade sett oss, men vi var ensamma.
”Förlåt, jag skulle inte ha gjort sådär. Det var tanklöst av mig. Michele kunde ha sett
oss.”
Jag skakade bara på huvudet.
”Det struntar jag i.”
Han såg upp på mig med stora ögon. Sedan spred sig ett lyckligt leende på hans läppar.
Och det smittade av sig på mig.
”Vad menar du?” skrattade han.
”Gissa det du. Ring mig ikväll!” ropade jag och sprang tillbaka uppför uppfarten.
144

Jag gjorde en slängkyss till honom. Han i sin tur hoppade till av glädje och visslade upphetsat
efter mig. Jag sprang uppför stentrappan och in i hallen. Jag lutade mig mot dörren
och flämtade. Nu hade jag gjort det. Jag var på väg att riva ner muren mellan oss. Jag
kände hur den vittrade sönder bit för bit. Värmande solstrålar sken in och värmde min
frusna själ. Aldrig mer skulle jag frysa igen. Jag småskrattade för mig själv. Men samtidigt
var jag medveten om att det var en lång väg kvar att gå. Det var mycket att tänka på
och överväga innan vi gjorde något åt vår respektive ensamhet. Det allra svåraste för mig
hade varit att acceptera det själv, men när jag nu tänkte på alla människor som måste få
veta det började oroliga fjärilar fladdra i magen på mig. I skolan behövde ingen få veta.
Jag och Pierre skulle inte ens gå i samma klass längre när vi började i High School. Kanske
bara ha vissa lektioner ihop. För övrigt skulle vi blandas med nya människor som
definitivt inte behövde få veta det. Men hur var det med Pierres föräldrar? Hur skulle dem
ta det? Hur skulle Sasja ta det som var en skänk från ovan till det kvinnliga könet? Sist
men inte minst, Michele. Jag var hans enda familj och den enda han litade på i hela världen.
Skulle han känna sig äcklad och lurad? Tänk om han sparkade ut mig! Jag suckade
och förde min hand till hjärtat som hade lugnat ner sig lite grann.
”Allt kommer att ordna sig till slut”, sa jag lågt för mig själv.
Jag visste inte hur, men någonstans inom mig visste jag att det skulle ordna sig för oss
allihop. En levande känsla som dansade inom mig. Om inte på så milda vägar, dock ändå
för allas bästa.
Samma kväll kände jag mig rastlös och nervös. Hur det kom sig att mina känslor när det
gällde Pierre kunde dala upp och ner som en bergochdalbana visste jag inte. Vid det här
laget hade jag kommit underfund med att jag med all sannolikhet var förälskad för första
gången på riktigt och att mina känslor var besvarade. Men varför kunde inte livet vara så
okomplicerat?
Jag stod vid telefonen i köket och väntade på att någonting skulle hända. Michele var
fortfarande på jobbet, och skulle troligtvis bli sen som han som oftast blev när han jobbade
kvällstid. Vågade jag lyfta telefonen och ringa till Pierre? Vad skulle jag säga? Lova
honom guld och gröna skogar för att sedan svika honom igen? Det vore avskyvärt! Om
han skulle få för sig att säga upp bekantskapen med mig, skulle jag aldrig förlåta mig
själv. Hur skulle jag orka fortsätta leva med vetskapen att jag svikit min enda bästa vän?
Nu tog jag luren och slog numret. Jag måste höra hans röst, måste få veta. Annars skulle
jag för resten av mitt liv leva i ovisshet och det stod jag inte ut med! En signal gick fram,
två och sedan tre signaler. Luren lyftes på andra sidan och Bellas röst hördes.
“Hos Cabrera. Det är Bella.”
“Hej Bella! Är Pierre hemma?”
“Hej Keith! Ja, jag kopplar till hans telefon på övervåningen. Vänta ett ögonblick!”
Det klickade till. Sedan tog det en liten stund innan Pierre svarade.
145

“Pierre.”
“Hej, det är jag.”
Han skrattade till.
“Hej, Keith. Jag väntade på att du skulle ringa.”
“Gjorde du? Jag visste inte om jag vågade”, erkände jag. ”Men så trotsade jag rädslan.”
Han skrattade till.
“Det låter som du. Först rädd som en hare, sedan modig som självaste Robin Hood.”
Jag log åt det. Robin Hood hade varit Pierres idol enda sedan vi var små. Jag fick alltid
spela rollen som prinsessan i nöd. En gång då jag föreslog att få spela en skurk istället, sa
han att dem kunde man ju inte kyssa i slutet av sagan.
“Jobbar Michele kväll?”
“Ja, han blir nog ganska sen är jag rädd.”
Det dröjde en liten stund, sedan tog han mod till sig och frågade:
“Får jag komma över till dig?”
Mitt hjärta började på en gång rusa som ett expresståg och kinderna hettade. Men hur
skulle jag kunna säga nej?
“Ja, det vill jag. Solen är på väg ner över staden och det är jättevackert att se från altanen.”
“Det vill jag absolut inte missa. Jag kommer på en gång!”
Pierre kom verkligen i rätt tid. Solen brann som en röd komet och kastade alla regnbågens
färger över himlavalvet. Vi satt tillsammans på den enda solstolen vi ägde med en
mjuk filt över oss.
“Jag måste säga att jag är högst avundsjuk på er utsikt. Jag menar, härifrån kan man ju
se hela vägen till city. Nåja, nästan i alla fall.”
“Det är inte staden jag bryr mig om just nu”, sa jag drömskt och höjde blicken mot himlen.
“Jag förstår vad du menar. Människans verk är ingenting emot vad naturen har skapat.”
Jag kände plötsligt Pierre flytta sig närmare mig och ta min hand i sin. Men ingenting
kunde få mig att slita blicken från himlen just nu. Det var nära slutet för denna dag och
det var nu som de mäktiga färgerna visade sin rätta natur. Pierre såg på mig. Men det
brydde jag mig inte om. Istället lät jag himlen suga upp mig från jordytan och föra mig
långt bort till paradiset där ovan. Där skulle jag inte vara mer än en liten droppe i havet,
men här nere var vi lika stora som hela himlen och våra problem var minst lika stora. Inte
för att det rörde mig i ryggen just nu.
“Pierre, du missar det allra vackraste. Se nu när solen försvinner.”
“Ingenting kan vara lika vackert som det här”, sa han och smekte min kind.
Våra blickar möttes. Hans ögon gnistrade som mörka smaragder. Det varma röda solljuset
framhävde hans vackra, rent av sagolika anletsdrag i ansiktet - den bronsbruna hyn, det
146

mörkblonda håret som glänste som siden, de smala sensuella läpparna som särades på ett
längtande sätt varje gång han såg mig, och den starka självsäkra hållningen som om han
bar hela himlavalvet på sina axlar.
Allt överväldigade mig denna kväll. Och denna kväll var också den som jag skulle minnas
så länge jag levde. Det var andra gången vi älskade i vårt liv, men det kändes ändå
som den allra första. Efteråt låg vi tätt ihopkrupna på solstolen med en filt över oss och
såg stjärnorna uppenbara sig högt upp på natthimlen.
”Du upphör aldrig att förvåna mig.”
Jag vred på huvudet och log mot honom.
”Vad menar du?”
”Jag menar bara att du är så fulländad. Allt jag någonsin har drömt om. Nu låter jag
förstås som en gammal tråkig novell.”
Jag skrattade.
”Nej, det gör du inte. Jag känner på samma sätt. Fast jag är inte lika bra på att uttrycka
mig i ord som du.”
”Gör du?” sa han. Vi log i samförstånd. “Vet du, jag har alltid känt en lycka inom mig
varje gång vi varit tillsammans, men aldrig riktigt förstått vad det innebär. Inte förrän jag
en vacker dag såg sanningen i ögonen och bekände för mig själv vad som höll på att hända.
Det är inte lätt att inse att man håller på att förälska sig i sin bäste vän när man inte ens
är på det klara med vad kärlek innebär. Men nu vet jag det.”
”Det låter som du haft det svårt. Förlåt Pierre.”
”För vaddå?”
”För att jag inte insett vad jag betyder för dig, och för vad jag betyder för dig. Jag har
varit så självupptagen.”
”Nej, det är jag som varit dum. Dum nog att inte säga vad jag känner. Jag borde gjort
det för länge sen.”
”Pierre? Jag är glad att det har uppenbarat sig mellan oss nu. Jag tror att det var rätt tid.
Det känns så i alla fall”, sa jag med ett litet skratt. ”Men det gör mig ont att du haft det så
svårt.”
Han nickade och fick ett annorlunda uttryck i ögonen, som om han erinrade sig en händelse
för länge sen.
”Det var det också. Säkert svårare än att berätta det för min familj.”
Jag satte mig tvärt upp som om jag fått tusen volt i mig.
”Du har väl inte...?”
Han skrattade högt.
”Lugna ner dig. Jag menar inte att jag har sagt något ännu.”
Jag pustade ut av lättnad.
”Men du skulle vilja berätta för dem? Jag klandrar dig inte för det. Beundrar snarare ditt
147

mod. Jag vet inte hur jag skulle berätta det för Michele.”
Han log och slöt ögonen en stund. Sedan öppnade han dem igen och suckade djupt. Jag
tyckte mig se att dem blev blanka.
”Jag har drömt så länge efter det här. Alltså, att vara med dig på det här sättet. Att hålla
om dig, att kyssa dig, att höra dig skratta och att älska med dig. Det hade jag nog aldrig
vågat hoppats på. Men nu när det har slagit in känns det så overkligt. Nästan som om det
vore en hägring eller en dröm. Bara med den skillnaden att det är verklighet. Du är verklig”,
la han till och drog sitt pekfinger längsmed mitt nyckelben.
”Ja Pierre, jag är verklig.”
Dagen därpå kändes allt mycket bättre och alla bekymmer vi haft dagarna innan var som
bortblåsta. Men Pierre var fortfarande orolig för mig. Det kunde jag höra på hans tonfall.
Så fort han fick en chans frågade han hur jag mådde.
“Keith”, började han när det ringde ut för rast.
“Pierre, jag börjar bli trött på att svara på dina frågor. Jag mår bra. Det är säkert.”
Han kom ifatt mig och följde mig till parkbänkarna som stod i skuggan av träden. Så här
innan lunchen fanns det nästan inga elever utomhus. Alla satt antingen på lektion, eller så
satt dem i det svala biblioteket.
“Keith, jag vill inte tjata på dig. Jag vill ställa upp för dig. Det är allt. Du har haft så
mycket elände i ditt liv. Och jag vet hur mycket du har haft att kämpa med för att hinna
ikapp i skolan och samtidigt kämpar du med dina känslor för mig.”
Jag såg upp på honom när han sa den sista meningen.
“Jag vet Pierre. Förlåt för att jag brusade upp. Jag antar att du måste ha tålamod med
mig.”
Han skrattade högt.
“Jag har väntat i hela mitt liv på att få dig. Tror du inte att jag står ut ett litet tag till?
Dessutom”, sa han och letade fram sitt halva hjärta under sin t-shirt, ”glöm inte att vi är
ett par nu.”
“Det är vi”, sa jag och tog fram min med.
Dem starka reflexerna möttes på ett magiskt vis och bildade en skyddande gloria över
oss. Det måste ha synts på långt håll för Denisie kom springande över skolgården mot oss.
Kvickt stoppade vi undan våra hemliga halskedjor.
“Vad var det där?!” ropade hon sekunden innan hon var framme vid oss. ”Vad är det för
smycken ni har?”
Pierre och jag sneglade med hemlighetsfulla miner på varandra. Han reste sig upp och
ställde sig bredvid Denisie. Han höjde sedan handen i vädret och kupade den. Jag visste
vad som skulle komma, för detta var ett practical joke som Pierre jämt körde med när vi
var mindre för att driva med någon, eller för att på ett mycket diskret sätt tala om för någon
att dem inte hade med saken att göra.
148

”Att vara eller icke vara. Det är frågan.”
Jag brast ut i skratt, flög upp från bänken och drog honom med mig . Sedan rusade vi
tillbaka till huvudbyggnaden skrattandes och tjoandes. Denisie stod surmulen kvar och
såg efter oss. Antagligen skulle hon gå till Mary och Louisie och skvallra. Men det brydde
vi oss inte om.
”Du är toppen Pierre”, flämtade jag.
”Det är du som är min inspirationskälla.”
På onsdagskvällen ringde Pierre när Michele och jag satt i vardagsrummet och såg på tv.
”Keith, jag har tänkt på en sak.”
”Vad kan det vara?” undrade jag och tänkte att det kanske hade med resan att göra.
”Jag vill att vi har en helkväll imorgon innan vi ger oss av till Paris. Bara du och jag.
Vad säger du?”
”Ajdå”, sa jag och sneglade mot vardagsrummet där Michele just skrattade åt någonting
på tv. ”Michele har tänkt på samma sak nämligen. Han har redan ordnat en liten tillställning
här för mig och morbror Owen.”
Det var tyst en liten stund.
”Vad synd. Jag vill ha dig här på vår lilla avskedsfest.”
”Avskedsfest”, sa jag och skrattade till. ”Men Pierre, vi ska bara vara borta i en vecka.”
Vi var åter igen tysta på varsitt håll.
”Jag har en idé. Du och Sajsa kan väl komma över till oss? Kom igen, det blir jättekul!
Maten räcker för ett helt kompani”, sa jag och hoppades han skulle ge med sig.
“Vänta ett tag så ska jag fråga Sasja vad han tycker.”
Jag höll tummarna så det värkte i dem. Det brusade och knäppte till då och då. Och till
slut lyftes luren igen.
”Han gick med på det.”
Jag tjöt till av glädje.
”Vad kul! Då ses vi här imorgon.”
Jag gick tillbaka till Michele och berättade nyheten. Han nickade bara på huvudet och
log klent. Jag förstod att han var upptagen med att följa med i filmen och då var det ingen
idé att försöka ta kontakt med honom hur mycket man än försökte. Antingen ignorerade
han en, eller så blev han sur för att man avbrutit i hans koncentration. Jag vände mig om
för att gå, men då vaknade han till som om han sovit en lång ogenomtränglig dröm.
“Förlåt mig Keith att jag inte svarade. Jag hörde vad du sa. Jag ser verkligen fram emot
det.”
Jag stod kvar och såg osäkert på honom. Just nu visste jag inte om han bara ursäktade
sig eller om han faktiskt menade allvar, vilket skulle visa sig inom sin tid.
“Kom Keith”, sa han och vinkade mig till sig i soffan.
149

Jag la mig ner intill honom och såg upp i hans ansikte. Mitt hjärta slog hårt, mest för att
jag var överraskad av hans plötsliga ömhet. Han hade alltid varit den som tagit avstånd
från all slags kontakt och närhet. Och nu låg jag med örat mot hans hjärta och lyssnade på
hans jämna andetag. Han fortsatte iaktta teven medan jag slumrade till allt mer. Någonstans
på väg in i mitt undermedvetna hörde jag Micheles röst:
“Var inte orolig för mig Keith. Du betyder mycket för mig. Ingen ska få göra dig illa.
Jag har lösningen på våra problem. Var inte orolig.”
I sömnen log jag och kramade om den enda bror jag hade. Jag tryckte mig tätare mot
honom. Mitt hjärta slog fortfarande hårt, men det underligaste var att jag inte kunde känna
hans hjärta slå längre.
Samma natt drömde jag om min vistelse på sjukhuset. Jag såg en massa okända ansikten
som svävade förbi. Men det var långt ifrån glada miner. Dem såg ut att ha frusit fast i
vettskrämda, uppspärrade uttryck. En del försökte säga något med då bröts någonting av i
deras ansikte på grund av kylan och föll ner i golvet framför mig och sprängdes i tusen
bitar som en porslinstallrik.
Jag gick in i ett blekgrått rum med otäcka skuggor. Där fanns en säng och i den satt den
gamla mannen Justin. Det lös en gloria över hans huvud. Han gjorde tecken åt mig att
sätta mig på stolen bredvid sängen. Hans ögon var uppspärrade och han vettskrämda blick
vilade på mig medan jag satte mig ner på stolen framför honom.
“Jag vet hur han ser ut”, sa han med hes röst. ”En människa med en ängels oskyldiga
ansikte, men endast den vise ser hans bottenlösa svart brunnar.”
Fönstret slog upp och en iskall vind drog genom rummet. Jag kände hur frosten bet mig
i huden, istappar växte i mina hårlänkar som hängde ner i mitt ansikte och munnen kändes
kall och stel.
“Säg mig, vem vill mig illa?”
Han lutade sig närmare mig.
“Det vill jag säga, men det går inte min vän.”
“Varför inte det?” sa jag med den lilla hesa röst jag hade kvar.
“En gång i tiden min vän gjorde jag något hemskt som mina demoner inte kan förlåta
mig för. Jag kommer alltid att sona för mitt brott. Därför får jag inte säga för mycket i
andarnas korridor. Här finns öron och munnar överallt. Det minsta jag skickar ut får jag
tiofalt igen.”
“Kan du inte hjälpa mig, snälla?” bad jag.
Stormen rev och slet i täcket. Frosten som lagt sig smulades sönder och flög upp i luften
som ett dammoln. Min stol drogs undan så jag skrikandes kastade mig på sängen och grep
tag i gallret som löpte runtom sängen.
“Du retar upp andarna min pojke! Det finns mycket ondska här omkring oss!” ropade
150

han och klängde sig fast vid gaveln.
“Snälla, du måste hjälpa mig!” skrek jag genom det hemska isande och skrapande ljudet
som växte sig högre och starkare för varje minut. Mitt i stormens öga lyckades jag fånga
hans blick. Hans ögon var så kalla och vitt uppspärrade att jag grät av rädsla. Han såg att
jag började tappa fästet och räckte därför ut sin vita hand mot mig. Jag tog den i sista
stund. Han drog upp mig i sängen och intill hans spökvita ansikte. Han viskade i mitt öra:
“Håll utkik efter duvan med kvisten.”
Sedan kände jag hur det sög till i magen. Jag lyftes ur sängen i den hårda vinden. Justin
höll mig kvar i handen trots att den värkte av kyla. Han försökte skrika något, men jag
hörde honom inte. Plötsligt slets hans hand av och jag flög ut genom fönstret.
Jag vaknade av att jag kippade efter luft. Solen sken starkt in genom fönstret i vardagsrummet
där jag låg i soffan. Teven hade tydligen varit på hela natten. Morgonnyheterna
höll på för fullt. Jag blev så förvirrad att jag glömde bort min mardröm. Hade jag försovit
mig?
Jag satte mig upp och kikade på klockan som hängde ovanför den öppna spisen. Den var
lite innan sju. Det var hög tid att gå upp! Efter jag hade slängt i mig en liten frukost och
duschat, klädde jag mig i ett par jeans och en kortärmad tröja. Ovanpå hade jag min beige
sommarjacka. Sedan tog jag skolväskan och gav mig av. Pierre väntade på mig som vanligt,
även fast jag var försenad. Han log sitt vita jämna leende när han såg mig komma
springande över vägen.
“God morgon, Mr Blue. Har du sovit gott?” sa han retfullt.
“God morgon på dig själv, Mr Cabrera. Sovit gott har jag verkligen inte gjort.”
“Du börjar väl inte bli nervös inför resan?”
“Nej, det är inte det. Men jag orkar inte tala om det just nu.”
“Är det Michele?” frågade han och hans ögon mörknade.
Jag skakade bara på huvudet och log. Det fick honom att lugna ner sig, men jag såg i
hans ögon att riddaren inom honom hade vaknat och han skulle vaka över mig dag som
natt tills han visste att jag var säker igen.
Skoldagen därpå var vår sista innan sommarlovet. Det var en torsdag och därmed en
mycket intressant och samtidigt vemodig dag. Detta var nämligen vår sista dag innan
klassen splittrades. För många var det nog ett stort steg. Det var det för mig i alla fall.
Pierre var överlycklig att få lämna “lekskolan”, som han ofta kallade det och få börja på
en ordentlig utbildning. Han såg verkligen fram emot sina läkarstudier.
“Förlåt Keith. Jag är så inne på mina egna planer att jag totalt glömmer dig. Vad vill du
studera?” frågade han mig.
Jag hade inte funderat så mycket på vad jag ville studera, men jag visste att jag måste
välja snart. Framtiden närmade sig med expressfart.
“Jag vet inte Pierre. Jag får ångest varje gång jag tänker på det.”
151

När vi kom in i klassrummet satt alla som på nålar och viskade ivrigt med varandra.
Mary satt mitt i en klunga av fnittrande tjejer. När vi kom närmare la hon genast märke till
oss. Hon såg på mig med likgiltig blick, men när hon såg Pierre lös hon upp med en gång.
Och för den sakens skull var hon bara tvungen att överrösta alla andra med sitt skryt om
hur ofta hon brukade följa med sina föräldrar till Paris och på vilka hotell hon hade bott på
och till vilka restauranger dem besökt.
Pierre böjde sig fram till mig och viskade:
“Hade jag varit hennes föräldrar hade jag lämnat kvar henne där.”
Då småskrattade jag och nickade. Mrs Tyffie svävade dramatiskt in i klassrummet. Hon
slog ihop händerna och log ett strålande leende. Hennes kinder verkade rosigare än vanligt.
Jag funderade på om hon gått och blivit förälskad.
“Kära barn!” ljöd hennes stämma. ”Nu ska vi lugna ner oss. Ja, speciellt du Mary. Jag
hörde dig enda ut i korridoren. Jag vet att ni är upphetsade och nyfikna. Så nu ska jag
förhoppningsvis stilla er nyfikenhet en aning. Linda? Kan du hjälpa mig dela ut dessa
papper”, sa hon till en brunhårig smal tjej som alltid satt med näsan i böckerna.
“Givetvis Mrs Tyffie!” utropade hon.
I ögonvrån såg jag att Mary himlade med ögonen och satte på sig en butter min för att
inte hon hade blivit vald.
“Papperna som Linda delar ut är information som gäller för resan och ska signeras av
såväl målsman som elev.”
När Linda kom så långt som till Mary blev hon lite ängslig. Mary i sin tur behandlade
henne som luft och roffade ilsket åt sig ett papper ur hennes hand.
“Dessa broschyrer ni nu får av mig föreslår jag att ni tar hem och går igenom med era
föräldrar. Där finns även ett schema för hela veckan. Under vår vistelse bor vi på ett hemtrevligt
hotell i centrala Paris med närliggande shoppingcentrum, restauranger och museer.”
Tjejerna började hoppa upp och ner i sina stolar. Sarah, en sockersöt nymf, räckte ivrigt
upp handen.
“Ja, Sarah”, suckade Mrs Tyffie som helst velat avsluta sin mening först.
“Får vi gå och shoppa när vi är där?” frågade hon hoppfullt och sneglade på dem andra.
“Det är möjligt, men ingen får gå på egen hand av säkerhetsskäl”, sa Mrs Tyffie varnande.
Plötsligt knackade det på dörren till vårt klassrum.
“Åh, det är nog han”, mumlade hon för sig själv och gick för att öppna. En lång muskulös
man med svart skinnjacka och jeans klev in i rummet. Han hade bakåtkammat mörkt
hår och hans ansikte hade hårda drag med markerade kindben och huden var fräscht solbränt.
Hans sätt att studera varje individ med sina mörka ögon avslöjade hans yrke. Även
hans hållning och sätt att röra sig påminde om en konstapel.
152

“Det här barn är Gordon Foster. Och han ska följa med oss på resan för att hjälpa mig
hålla ordning i klassen. Som jag tidigare nämnt, det är absolut förbjudet att vandra iväg på
egen hand.” Hon vände sig till Mr Foster. ”Mr Foster, ni kan väl berätta lite om ert yrke
och vad ni gör... den dagliga rutinen så att säga”, la hon till.
“Jag heter alltså Gordon Foster och arbetar som agent på en specialenhet här i Los Angeles
som inriktar sig på att spåra upp försvunna personer och misstänkta personer vid
brott. Det kan vara alltifrån rån till mord.” Här harklade sig Mrs Tyffie en aning som fick
Mr Foster att genast gå in på mindre skrämmande saker. “Det är ett mycket jäktigt och
tidskrävande jobb. För det mesta hinner vi bara med korta pauser där vi fikar. Ibland hinner
vi inte ens det”, sa han skämtsamt och slog ut med händerna. Alla skrattade.
“Ojdå! Ja, då vet vi hur ni poliser har det. Här i Los Angeles måste det finnas mycket
för er att göra.”
“Ja, som jag sa så är det fullt upp.”
“Om jag förstod dig rätt så hinner du bara stanna en liten stund hos oss”, sa hon och såg
på sin feminina guldklocka som hon hade på sin vänstra handled.
“Alldeles riktigt. Jag ska på ett möte om en timme och det tar ett tag att köra till högkvarteret.
Speciellt nu på förmiddagen. Det är alltid så långa köer.”
“Ja, då får vi tacka Mr Foster för hans tid och se fram emot hans sällskap på vår resa.”
Han nickade kort mot klassen och gick sedan mot dörren. Mrs Tyffie följde honom ut.
Så fort dörren stängts började alla prata i munnen på varandra. Tesscha ställde sig upp och
sa högt:
“Ska vi ha en livvakt med oss?!”
“Vad spännande”, sa Mary sarkastiskt, men han verkade inte ha hört henne.
“Det här visste jag ingenting om. Visste du?” frågade William Ralf.
Men Ralf ryckte bara på axlarna och fortsatte läsa genom pappret och broschyren vi fått.
Pierre vände sig om och såg på mig med höjda ögonbryn. Sen viskade han:
“Du ser, du behöver inte oroa dig för något.”
Strax därpå återvände Mrs Tyffie. Jag visste inte om jag bara inbillade mig, men hon
verkade ha rosigare kinder nu än innan. När skolan äntligen var över för dagen sällskapade
Pierre och jag med Ralf, Denisie, Mary, Louise och William över skolgården till cykelställningen.
“Tänk vad tacksam du kan vara som får avsluta det här hemska skolåret med en resa till
Paris”, spottade Mary ur sig och vinkade bort en lång hårtest som föll i ansiktet på henne.
Pierre kom genast till mitt försvar.
“Tänk på vad du säger klant!”
“Vadå? Det är ju sant. Om det hade hänt mig hade jag gärna avslutat min konvalescens
med en resa utomlands.”
“Och vad vet du om att ligga på sjukhus Mary? Det mesta du brutit är väl en nagel”, sa
153

Ralf och alla skrattade.
“Gud vad skönt det ska bli att slippa er omogna killar snart”, mumlade hon för sig själv.
“Sluta nu allihop”, avbröt jag innan någon sa något dem skulle ångra. “Mary menade
säkert inget illa med vad hon sa.”
Pierre gav mig en blick full med dyrkan. En blick som gjorde mig extra nervös. Jag var
rädd att det skulle bli alltför uppenbart. Istället såg alla ner i marken och skämdes, utom
Mary.
“Tänk att du jämt har så rätt Keith. Tänk på det ni!” röt hon till övriga gänget.
Jag förstod att vi inte skulle komma längre. Därför backade jag, för jag visste hur Mary
var. Det var inte lönt att försvara henne mot dem andra. Man gav henne lillfingret och hon
tog hela handen. Jag förstod inte ens varför jag hade försökt. Det blev ett kort farväl vid
vägkorsningen då alla begav sig åt varsitt håll. Mary blev hämtad av sin far lika punktligt
som vanligt. Hon sken som en sol när hon steg in i sin fars glimmande Mercedes. Inte ett
spår av ånger syntes i hennes ansikte.
“Keith”, sa Pierre plötsligt. “Jag vill hem och älska med dig nu.”
Jag drog efter andan.
“Menar du det?”
Jag var vilt överraskad, men samtidigt överväldigad. Min kropp ville det trots hettan,
den långa dagen och min hungriga mage.
Han skrattade högt.
“Jag menar allvar. Jag bryr mig inte om att vi kan bli påkomna, huvudsaken jag får
utlopp för mina heta känslor. Min kropp har fått din två gånger. Den vill en tredje gång
och en fjärde och en femte...”
“Jag förstår, du behöver inte fortsätta”, sa jag och satte upp handen i luften.
Han tog min hand och gick fortare längs trottoaren. Till slut sprang vi den sista biten.
Michele jobbade kväll så huset var tomt och tyst när vi kom hem. Jag var alldeles blöt av
svett, likaså Pierre. Men det brydde vi oss inte om. Han kastade av sig kläderna och spridde
dem i hela hallen, sedan bokstavligen slet han av mig mina kläder. Jag var så överraskad
att jag inte kunde få fram ett ord. Mitt hjärta slog som en tung hammare mot stål.
Sedan lyfte han upp mig i sina starka armar och bar in mig i sovrummet. Där la han mig
försiktigt ner, sedan slängde han sig över mig och kysste och slickade mig över hela kroppen.
Jag började fnissa.
“Pierre, jag är svettig!”
“Jag vill dricka av hela dig”, sa han och gav mig en drömsk blick.
Jag lät honom göra allt med mig. Vi njöt båda två som om det var första och sista gången.
Han var som ett vilddjur i början, men lugnade snart ner sig. Vid det laget var mina
lakan alldeles blöta av våra nakna kroppar. Pierre visade mig några nya ställningar. Han
njöt i fulla drag av mitt engagemang.
154

“Du har en naturlig fallenhet för erotik Keith”, sa han till min förvåning.
Till svar kysste jag honom hårt och länge tills vi båda red på den heta vågen som bar oss
högre och högre tills vi exploderade i varandras famnar. Efteråt låg vi och flämtade som
om vi sprungit mil efter mil tillsammans. Det var också den närmsta beskrivningen för
vårt tillstånd.
“Keith, du upphör aldrig att förvåna mig. Hur visste du hur man gör... ja, du vet”, sa han
och stötte armbågen i sidan på mig.
“Jag antog att det var så man gjorde. Det var första gången för mig.” Han skrattade sitt
härliga grabbiga skratt. “Vad skrattar du åt?” undrade jag.
“Jag tänker på all underbar sex jag kommer att få hädanefter.”
Jag överrumplade honom och kittlade honom tills han fick nog. Sedan bröt han ner mig,
eftersom han var mycket starkare än jag och satte sig i gränsle över mitt bröst.
“Tänk om jag tvingar dig att göra en sak för mig”, sa han hemlighetsfullt.
“Vi har ju precis haft sex. Hur kan du orka mer?” frågade jag och försökte att inte brista
ut i skratt.
Han ryckte nonchalant på axlarna.
“Jag vet inte. Jag antar att jag är översexuell.”
“Hur som helst så är jag ledsen Tarzan. Men Jane har fått nog för ikväll”, sa jag skämtsamt
och puttade undan honom.
I dörröppningen vände jag mig om och sträckte ut handen mot honom.
“Kom, jag vill duscha med dig.”
Han hoppade ur sängen och följde med mig. Det kändes lite underligt att gå genom
hallen naken och hand i hand med Pierre. Just innan jag öppnade dörren till badrummet
tyckte jag att jag hörde någonting inifrån husets hjärta. Jag visste inte vad jag lyssnade
efter, men det tändes genast en varningslampa inom mig. Plötsligt damp jag ner i verkligheten,
naken, förälskad och rädd.
“Vad är det?” frågade Pierre och smekte mig ömt över axeln.
“Jag tyckte jag hörde... äh, det var inget!” sa jag och funderade på om jag började höra i
syne.
I den svala duschen upplevde jag åter igen en nära stund med Pierre, fast den här gången
var det mer sensuellt och stillsamt. Vi smekte varandra, kramades och kysstes medan
vattnet spolade oss rena från dagens upptåg och synder. Pierre stannade tills det blev sent
på kvällen. Michele hade fortfarande inte kommit tillbaka från restaurangen när Pierre
beslutade sig för att lämna mig för natten och bege sig hemåt. Hans mor hade redan hunnit
ringa vid två tillfällen. Hon var mycket angelägen om att han skulle hinna pröva en
kostym som det var tänkt att han skulle ha på sig på skolavslutningen.
“Jag vill egentligen inte lämna dig”, sa han när vi stod på trappan under den mörka
himlen.
155

Jag såg på honom att han menade vad han sa.
“Inte jag heller. Nåja, vi får glädja oss åt hur lycklig din mor kommer att bli när du
äntligen kommer hem.”
Han skrattade kort. Sedan såg han länge på mig med sina gnistrande ögon, som om han
försökte pränta in mig i sitt minne.
“Vad?” undrade jag.
Han kom upp till mig på det högsta trappsteget och kramade mig och gav mig en lång
sensuell kyss. En kyss av äkta kärlek.
“Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig mer nu än nånsin. Du betyder allt för mig.
Min inspiration och stöttepelare”, tillade han och rodnade.
De orden värmde mitt hjärta likt en eld som växte sig allt starkare och starkare tills vi
båda brann som en enda låga.
“Vi kommer att få gott om tillfällen på resan”, lovade jag.
Då såg han mycket nöjdare ut. Vi önskade varandra en god natt. Sedan stod jag och såg
länge efter honom. Trots att han inte syntes längre bakom dem höga häckarna visste jag
att han var där. Och allt jag behövde göra var att ropa hans namn, då han likt en riddare på
en hög häst skulle komma tillbaka till mig och rädda mig från häxans klor.
Nästa dag samlades hela klassen i aulan där Mrs Tyffie höll ett långt invecklat tal. Jag njöt
av hur vackra alla människor var. Pojkarna hade mörk kostym och flickorna hade vackra
klänningar. Mary hade klätt upp sig som om hon skulle ta presidenten i hand. Hennes hår
var vackert lockat och prydligt uppsatt med ett hårband av glimmande pärlor. Hon hade
en, säkert specialbeställd, lång vit klänning i siden med indragen midja så hon såg förvånansvärt
smal ut. Runt hennes hals hängde ett smycke i rött guld och briljanter, och emellanåt
drog en lätt doft av sommarblommor förbi oss som satt bakom henne. Denisie vände
sig några gånger om för att granska mig noga och sedan för att ge mig ett vackert leende.
Pierre lade märke till detta. Jag för min del kände mig ärad, men samtidigt var det en
besynnerlig känsla som kom över mig då och då. Här satt jag bredvid killen som var kär i
mig och som jag var kär i, och framför oss satt en tjej som var kär i mig och som trodde
att jag var kär i henne.
Mrs Tyffies pipiga stämma ekade i den stora salen. Hon höll ett vackert tal om skolans
historia och kända professorer och jurister som suttit vid våra bänkar och gått i våra korridorer,
om en ljus och hoppfull framtid som väntade oss och att vi snart var vuxna och
skulle få känna på livets goda men hårda verklighet, och bara vi agerade med stort mod
och ansvar och generositet skulle vi klara alla hinder. Sedan spelade skolans orkester ett
stycke ur Beethovens berömda symfonier. Under tiden som de ljuva stråkarna fyllde hela
salen med musik kände jag Pierre ta min hand och knöt den hårt i sin. Jag blev överraskad,
men ändå varm inombords. Mitt hjärta var totalt hängiven till Pierre. Varje gång han
156

örde vid mig rusade det i blodådrorna.
När orkestern spelat klart, uppträdde några elever från musikklassen. Mary viskade
ivrigt med Louise och Denisie. Jag antog att det var den unga vackra sångerskan hon
skvallrade om. Hennes namn var Carrie och var minst lika populär hos killarna som Mary.
Skillnaden var att hos Carrie uppskattade de hennes naturliga skönhet mer än ekonomiska
tillgångar som för det mesta var Marys triumfkort, och detta retade gallfeber på Mary som
annars var van att hamna i rampljuset vart hon än befann sig. Slutligen uppträdde skolans
orkester åter igen med några berömda klassiska symfonier med Mozart som dem hade
mixat ihop. Därefter samlades alla elever ute på gårdsplanen och tog farväl av varandra
och önskade en god fortsättning på utbildningen. Mary passade på att presentera Pierre för
sina föräldrar, nästan som om dem vore ett par. Det var så pinsamt att jag kunde ha gått
fram till henne och gett henne en örfil. Pierre spelade med och tog hennes far i hand och
hälsade vänligt och uppriktigt på honom och sedan på Marys mor. Det var ett mycket
stiligt par, ungefär som presidenten med sin fru. Alltid representabla och sociala, men
kanske en aning för stela för att upplevas som levnadsglada och spännande människor.
Under tiden som jag stod ensam och betraktade dem, smög sig någon upp bakom mig och
knackade mig försiktigt på axeln. Jag hoppade till som om någonting hade exploderat
bredvid mig. Det visade sig vara Denisie.
”Jag tyckte du såg så ensam och övergiven ut att jag fick lust att...”, Hon såg bort och
rodnade. “Jag menade inte att skrämma dig, förlåt.”
Jag log och ryckte på axlarna.
”Det gör inget. Jag blev inte så rädd. Det bara verkade så”, ljög jag.
”Vad ska du göra i sommar? Alltså, efter vår klassresa.”
Hon lät en aning nervös tyckte jag.
”Jag har inga planer förutom att jag ska ta extralektioner i några ämnen som jag har
missat på grund av min sjukdom. Vad ska du göra?”
Hon såg på mig med sina stora rådjursögon som glittrade som ytan på en sjö. När hon
stod så här nära kunde jag urskilja små fräknar på hennes kinder.
”Mina föräldrar ska kidnappa mig till Miami.”, sa hon skämtsamt, men sen blev hon tyst
på ett sätt som fick mig att förstå att hon ville säga någonting mer.
Jag log mot henne. Hon var så förälskad i mig, och jag kunde inte annat än känna mig
ärad. Hade saker och ting varit annorlunda hade jag inte tvekat en sekund. Om några år
skulle denna vackra flicka som stod här framför mig vara älskad och berömd runtom i
hela världen, inte bara för sin underbara vackra sångröst utan även för sitt engagemang
och sin omtänksamhet med sina medmänniskor. Jag skulle just till att öppna min mun och
säga något när vi blev avbrutna. Det var min idrottskollega Martin.
”Tjänare Keith! Dig lär man inte se här igen.”
”Tjänare Martin, vad gör du här? Du får allt vänta ett år till du”, skämtade jag och boxa-
157

de till honom på axeln.
Denisie avlägsnade sig hastigt. Jag hade velat säga något mer till henne, men det kändes
inte som rätt tillfälle.
”Min nya flickvän Donna går i er årskurs. Jag är här för hennes skull. Hur känns det
inför resan då? Tänka sig – Paris! Jag var där för ett halvår sedan med mina föräldrar. Du
kommer gilla den staden.”
”Jag har inte hört annat än om den här evinnerliga resan de sista veckorna. Förhoppningarna
är enorma. Vi har till och med en polis som kommer med oss.”
Martin skrattade.
”Det skvallras om att vår klass ska resa till japan nästa år. Vad säger du nu då?”
”Då kommer ni säkert ha med en hel FBI-avdelning i släptåg, med tanke på att det ligger
ännu längre bort. Det har du förtjänat som du har kämpat på. Det kommer att gå bra
för dig Martin. Ge inte upp allt som jag gjorde.”
Något mjukt uppenbarade sig i hans ögon och han såg generat bort.
”Du hade nog kommit lika långt.”
”Ibland undrar jag hur livet hade sett ut om inte mina föräldrar hade omkommit i bilolyckan.
Kanske hade du och jag sporrat varandra upp till elitnivå och kanske hade jag
funnit mitt kall. Nu känner jag mig bara vilsen.”
Han lade sin hand på min axel i en vänskaplig gest.
”Du kommer att hitta ditt liv, det är jag säker på. Jag har träffat många idrottsstjärnor,
men jag har aldrig träffat någon som är så målmedveten som du är Keith. Ge inte upp.”
Plötsligt kände jag en hand på min andra axel. Det var Pierre.
”Förlåt att jag lämnade dig förut. Var tvungen att hälsa på Marys föräldrar.”
”Det är okej Pierre. Jag fick sällskap av Martin.”
Genast var det som om man hade släppt in en varg bland en samling får, eller tvärtom.
Pierres ögon smalnade av och han fick ett misstänksamt uttryck i ansiktet. Han la armarna
i kors över bröstet så den mörka skräddarsydda kostymen stramade åt lite över axlarna.
”Jag kanske rent av kom och störde?”
”Äh, larva dig inte Pierre. Du stör aldrig.”
Men Martin kände sig plötsligt illa till mods och började se sig om efter sin flickvän.
Sedan önskade han oss en trevlig sommar och försvann.
”Ja, det finns väl inget kvar här för oss att göra. Lika bra vi går hem och börjar förbereda
för festen ikväll”, sa Pierre och blinkade med ögat.
Jag hade god lust att ställa in festen på grund av Pierres uppförande mot Martin. Men
jag visste att detta inte var rätt plats eller tillfälle för intriger. Jag hade dessutom konstiga
känslor kvar i magen efter samtalet med Denisie. Pierre märkte att något var på tok med
mig. Jag kunde aldrig lägga något på is och ta igen det senare. Om det var något som
bekymrade mig syntes det lång väg. Därför berättade jag det för honom när vi denna var-
158

ma förmiddag promenerade hemåt längs trottoaren. Solen fick asfalten att glittra och ånga
av hetta.
”Det var väl ingen nyhet att hon är kär i dig? Det har ju både du och jag vetat hur länge
som helst, eller hur?” sa han och sparkade iväg en sten som kom i hans väg.
”Jag vet Pierre, men det här är annorlunda. Jag kan inte komma över den obehagliga
känslan att jag kanske har fått henne att hoppas på något.”
”Hur kan du ha gjort det när du har spenderat flera veckor på ett sjukhus?” försökte han
skämta bort.
”Ibland behövs inte mycket för att man ska bli kär i en person – ett litet leende eller ett
vänligt ord kan få ens fantasi att börja rulla. Innan man vet ordet av så hamnar man i säng
med den man är kär i, fast bara i tanken förstås. Verkligheten är väl annorlunda.”
Pierre skrattade till.
”Där har du svaret på din fråga. Saker och ting sker omedvetet. Vanligtvis om man är
kär i en person så låter man denne få veta det. Om Denisie är kär i dig så är det faktiskt
hennes problem om det inte är besvarat. Sådant kan man inte råda över.”
”Så du tycker inte att jag har lurat henne?” frågade jag.
”Självklart inte. Hon kommer över det snart ska du se. Tänk inte mer på det nu, utan
koncentrera dig på nuet istället.”
”Tack Pierre, du verkar alltid ha svar på mina frågor”, sa jag och kysste hans varma lena
kind när ingen såg det.
”Oh boy! Jag tror jag ska leka psykolog lite oftare.”
Åt det skrattade vi hela vägen hem.
Jag slängde väskan i golvet och stannade upp i hallen och lyssnade på tystheten. Jag
kände hur allt som irriterat mig tidigare sjönk undan, och plötsligt kände jag bara lycka
och trygghet. Fram emot sena eftermiddagen skulle Michele komma hem från jobbet med
en massa god festmat som vi sedan skulle hjälpas åt att duka upp på altanen under det
stora parasollet. Sasha och Pierre skulle komma över och sedan skulle vi ha det underbart
hela kvällen! Men först och främst måste jag hämta upp allt på egen hand från garaget och
förbereda. Eftersom Michele antagligen skulle vara tröttare än mig när han kom tillbaka
från restaurangen, så ville jag skona honom från det tunga arbetet. Dessutom ville jag
överraska honom med att allt stod klart på altanen när han kom hem. Jag visste att det
skulle få honom att le det där broderliga varma leendet jag så sällan fick se.
Efter jag hade tagit av mig kostymen och klätt på mig träningsdressen, tog jag nyckelknippan
där den ena nyckeln passade till husets alla dörrar och gick runt till husets kortsida
där portarna till garaget fanns. Jag stod en liten stund och betraktade fönstren längs
kortsidan som vette mot grannens trädgård och altanen som fanns ovanpå garaget. Sedan
låste jag hastigt upp och gick in i det dunkla rummet. Det luktade instängt och unket.
Enkla hyllor i ljust trä regerade på bägge sidor om det avlånga rummet. Tomma flyttkar-
159

tonger och kassar stod huller om buller längs väggarna. Jag la märke till att det fanns en
liten dörr längst in, gömd bakom trädgårdsmöblerna och en massa prylar som Michele
vårdslöst hade slängt i en stor hög.
När jag försökte dra ut en pryl rasade det tio andra till följd av att det blev mer damm i
luften och svårare att andas. Jag hostade och nös medan jag kämpade med att få loss trädgårdsmöblerna.
När jag till slut hade lyckats få fram alla möbler som behövdes och ställt
ut dem på gången utanför portarna upptäckte jag att parasollet stod inklämt allra längs in
bakom ännu fler kartonger. Jag staplade med största försiktighet alla kartonger mot väggen
mittemot den lilla dörren för att få den fri, men inte för många på höjden vilket skulle
orsaka ras vid minsta jordbävning. Så småningom hade jag skapat en liten fri golvyta
framför dörren. Den var betonggrå och nerfläckad av damm och smuts. Jag kände på
handtaget och kunde konstatera att dörrkarmen svällt på grund av fuktigheten och därmed
låst dörren. Men nyfikenheten gav mig nya idéer. Jag tvingade in en kofot i en öppen
springa och lyckades bryta upp dörren efter några försök. Jag tvekade till en början men
sedan sköt jag upp dörren helt och hållet. Gångjärnen knarrade högljutt. Därinne var det
mörkt och tyst. Det fanns en dörr till framför mig inne i mörkret. Jag kände på handtaget
och den öppnades genast och gled upp. Visste Michelle om dessa utrymmen? Jag stängde
igen dörren igen och var på väg ut i garaget när jag upptäckte en dörr till i mörkret. Den
var dessvärre låst. Jag kände frustrationen inom mig. Jag ville se vad som fanns där bakom.
Jag hämtade kofoten igen och försökte få upp den. Det blev fula märken på dörren
men den gav inte med sig. Den var så låst som den kunde bli. Jag gav upp och fortsatte
med min uppgift. Jag gick ut en stund i friskluften för att återhämta mig innan jag fortsatte
med kampen om parasollet. Det var mer slitigt än jag hade trott att det skulle vara. Möblerna
var tunga som bly och svåra att bära uppför den lilla trappan till altanen. Det var tre
stora fåtöljer i trä och ett större fällbart bord. Jag fick ett antal träflisor i händerna och
blåmärken på kroppen. När allt stod på plats, andades jag ut och slängde av mig dem
dammiga kläderna. Jag steg in i duschen och måste ha stått där ett bra tag, för när jag kom
ut var Michele tillbaka från arbetet med all mat. Jag hade inte ens hört när han kom in
genom dörren.
”Jag såg vad du har gjort på altanen. Det ser jäkligt bra ut. Du har varit duktig”, sa han
utan att se på mig, medan han plockade upp all maten ur kassarna.
”Jag var tvungen att ta en dusch efteråt. Jag måste säga att du har packat väldigt opraktiskt
nere i garaget. Det låg ett berg av grejor där som blockerade en dörr. Varför har du
sparat på det?”
Han stannade upp en sekund och gav mig en kort blick.
”Jag får väl gå ner och röja upp där någon dag.”
”När skulle du få tid till det? Du jobbar ju hela tiden. Jag och Pierre kan göra det åt dig.”
Han ställde ner en glasburk med en smäll. Jag hoppade till där jag stod och såg stort på
160

honom. Jag letade febrilt efter minsta tecken på en ansiktsryckning eller någonting som
skvallrade om att han ångrade sig, men hans ansikte förblev hårt och slutet.
”Du går ingenstans utan min tillåtelse. Har du förstått?”
Han talade mörkt och olycksbådande. Nu gällde det att vara försiktig med vad jag sa.
Minsta lilla kunde resultera i ett vredesutbrott och sedan var denna hittills underbara dag
förstörd. Det räckte med min tystnad för att han skulle mullra till.
”Har du förstått!” röt han högt.
”Ja”, svarade jag hest och vände genast om för att gå ut på altanen tills han lugnat ner
sig. Han ville fortsätta vara totalt oresonlig.
När jag stod framför gruppen av trädgårdsmöbler kände jag hur en våg av ångest och
hopplöshet kom över mig. Helst av allt hade jag velat slänga mig utför stupet ner mot Los
Angeles och omfamna evigheten i mina armar. Jag lutade mig mot räcket och såg ut över
den lilla bit gräsmatta som låg nedanför altanen som skiljde huset från stupet. Det välbekanta
bruset hördes från staden. Om man lyssnade riktigt noga kunde man höra syrener
och signaler från bilar. Det var så varmt att husen ångade i solskenet. Det påminde nästan
om en hägring, men det var det inte. Det var fullständig verklighet. Liksom min existens,
trots att jag för närvarande kände mig oerhört underlägsen och osynlig. Michele ropade
från köket. Jag suckade och kände mig plötsligt som Askungen.
”Jaja, jag kommer”, muttrade jag för mig själv.
Michele höll upp telefonen mot mig när jag kom in. Hans ögon var fortfarande kyliga,
vilket var ett tecken på att man inte fick föra för mycket oväsen av sig eller säga fel saker.
”Tack, Michele.”
Micheles ögon veknade en aning när han såg min vädjande blick. Han ursäktade sig och
gick ner till garaget för att hämta upp utomhusgrillen som skulle hålla maten varm.
”Det är Keith.”
”God dag, Keith. Det är Owen. Hur står det till med min underbara systerson?”
”Hej Owen! Jo, det står bra till tack. Skönt att komma ifrån den trista skolan ett tag och
njuta av ledigheten. Hur är det med dig?”
”Fint här”, sa han samtidigt som det skramlade till bakom honom. ”Hoppsan! Det är vår
nya servitör, Philip. Han är lite orutinerad än så länge. Men han lär väl sig så småningom.
Jag hörde att ni är upptagna ikväll och det var synd. Jag hade annars bett er komma på en
trevlig afton hos mig.”
Jag vände mig om för att försäkra mig om att inte Michele stod där och lyssnade.
”Tack, morbror Owen. Vi hade gärna kommit, men nu har vi planer här hemma.”
”Åh, jag förstår”, sa han och blev tyst ett tag. ”Du är verkligt säker på att ni inte kan
ändra er?”
Jag kände hur fjärilar började flaxa i magen på mig. Det här samtalet hade inte Michele
tyckt om.
161

”Owen, jag har ju sagt att vi redan har planer.”
”Okej, ja jag vill ju inte krångla till allt för er. Nåja, jag ville i alla fall försäkra mig om
att ni har det bra och inte sitter ensamma en kväll som den här.”
”Vet du, jag har en idé. Varför tar du inte och ber din chaufför skjutsa hit dig ikväll? Vi
har hur mycket mat som helst. Det räcker för ett helt kompani.”
Han harklade sig försiktigt och funderade så det knastrade i telefonen.
”Ja, varför inte? Du har mitt blod i ådrorna Keith. Det märks. Du har talangen att övertala
folk. Blir det bra om jag anländer om två timmar?”
”Det blir bra Owen.”
”Okej, då säger vi så Keith.”
Michele kom tillbaka in så fort vi lagt på. Han slängde en misstänksam blick på telefonen
som fortfarande var varm efter vårt samtal.
”Vad ville han då?”
”Han undrade vad vi hade för oss ikväll. Han har en bjudning för sina affärsbekanta och
ville att vi skulle åka dit, men jag sa att vi ska ha en fest här hemma.”
Jag backade mot badrumsdörren medan jag talade.
”Och mer?” sa han och nu gick inte den hotfulla undertonen i hans röst att ta miste på.
”Jag bjöd honom hit istället”, sa jag och slängde upp dörren till badrummet och fick
igen den i sista stund.
Michele for efter som ett skott och bankade hårt på dörren. Han svor och gormade åt
mig. Jag kunde inte låta bli att skratta. Vissa saker skulle aldrig förändras. Jag sjönk ner
på golvet och väntade på att han skulle lugna ner sig. Jag tog tiden. En halvtimme brukade
det ta innan han lugnade ner sig och då kunde vi skaka hand. Fast ibland kunde han vara
butter i hela två dagar efteråt.
Tiden släpade sig framåt som en nerknarkad snigel. Jag stod inte ut med tristessen i
badrummet, så jag tog en chansning och gick ut efter tjugo minuter. Så kort tid hade jag
aldrig förut väntat. Jag gläntade på dörren och lyssnade spänt efter ljud. Allt var tyst och
stilla. Var det fritt fram nu? Jag tittade in i köket, men där var han inte. Maten stod fortfarande
orörd. Jag gick fram till altandörrarna och kikade ut bakom den ena gardinen. Michele
stod på samma ställe vid räcket där jag stått förut och såg ut över staden. Han såg
mycket fundersam ut. Men jag kunde inte avgöra om han var arg eller bara ledsen. Vinden
fläktade och lyfte hans vackra hårlänkar som envist höll sig i pannan. Så vacker min bror
var i det ögonblicket! Jag kände stolthet att vara hans lillebror. Hans käklinje var jämn
och skarp, och huden var bronsfärgad av solen. Den raka näsan, maskulina hakan och de
smala läpparna skapade harmoni i hans ansikte. De djupa mandelformade ögonen utstrålade
intelligens och en sexighet som kunde få vilken kvinna som helst att falla som en
sten. Ja, han hade allt vad en man skulle ha. Han hade allt kvinnorna önskade och beundrade.
När man såg honom som han var nu var det svårt att tro att han var så instabil. Min
162

vackra, dumma bror!
”Det var inte meningen att jag skulle bli så arg. Förlåt Keith”, sa han plötsligt. Nu vände
han sig om och såg på mig med ledsna ögon. ”Jag hade dock varit glad om du hade pratat
med mig först innan du bjöd in honom.”
Jag steg ut barfota på det ljumna trägolvet.
”Förlåt, det var inte meningen att göra dig upprörd. Jag vill bara att du ska veta att jag
inte favoriserar honom på något sätt.”
Han bredde ut armarna mot mig. Jag kom fram och sjönk djupt in i hans varma famn.
Våra hjärtan slog hårt mot varandra. Han pressade sina läppar mot min hjässa. Hans långa
blonda lugg kittlade mig i ansiktet när jag såg upp på honom.
”Det är inte min mening att brusa upp som jag gör ibland. Jag vet inte vem jag har ärvt
det ifrån.”
”Kanske någon gammal farfars far”, sa jag och skrattade lågt.
Michele höll mig hårdare.
”Det är möjligt. Jag vill bara att du ska veta lillebror, att jag... att jag älskar dig så oerhört
mycket. Jag är livrädd för att förlora dig och det är nog därför jag ryter åt dig ibland.
Ingen annan anledning. Det är av omtanke.”
Jag förstod vad han menade. Jag älskade honom lika mycket som han mig, men emellanåt
kunde vi helt enkelt inte komma överens. Och då var det bara att kapitulera, för
Michele var en oerhört envis person. Det var när jag sa emot honom som hans ilska smög
sig fram. Jag var honom underlägsen på många plan och jag hade de sista månaderna
börjat acceptera min roll. Jag var tvungen att anpassa mig. Det bara var så.
Jag kände plötsligt hur Micheles andetag blev ojämna. Om han grät eller inte kunde jag
inte avgöra eftersom jag inte såg hans ansikte. Men jag antog att han gjorde det. I så fall
var jag lika glad som ledsen för hans skull. Det vore det första tecknet på liv i hans annars
så mörka ögon.
163

Del 5
Michele och jag dukade upp ordentligt med härlig mat på verandan. Ahlan tyckte att Michele
gott och väl kunde få all mat eftersom han hade skött sig väl. Jag var stolt och tacksam
över att Michele hade ett jobb som han trivdes med och att alla var nöjda med hans
insats i restaurangen. Det syntes på honom att han trivdes med livet. Hans ögon glittrade
vänligt och han log oftare mot mig än han hade gjort på väldigt länge.
”Michele!” ropade jag. ”Du behöver inte ordna med några lyktor. Vädret ska hålla i sig
hela kvällen.”
Jag hade med största noggrannhet följt dagens väder på radion. Den här kvällen lovade
värme och solsken.
”Jag köpte dem ändå. Man vet ju aldrig”, mumlade han från dörrposten och gick tillbaka
in i köket.
Michele och jag var likadana ur ett perspektiv; om det var något som bekymrade honom
kunde man se det med en gång. Detta var en av dessa gånger. Och jag visste att det berodde
på Owen. Men jag visste också att Sasja skulle få honom på andra tankar. Att dem kom
så bra överens tyckte Pierre och jag var underbart. Michele kunde annars vara svår att
förstå sig på för en människa som aldrig träffat honom förut, och Sasja tycktes hantera
honom väl. Dem litade på varandra och respekterade varandra. Sen så länge tillbaka jag
mindes hade Michele aldrig haft någon trogen vän att räkna med. Mor och far var riktigt
oroliga för honom ett tag eftersom dem inte hade en aning om vilka han umgicks med. Jag
antog att han även var avundsjuk på min och Pierres relation till varandra. Han såg oss
göra saker tillsammans och tala med varandra på ett sätt som han aldrig kunde göra med
någon.
“Hur mycket är klockan?” undrade jag när jag kom in i köket.
Michele skrattade till där han stod och skar upp sallad. Sedan såg han på mig med glittrande
ögon.
“Börjar du bli rastlös? Nåja, någon gång ska vara den första.”
“Vadå den första? Det är ju inte första gången vi träffar Pierre och Sasja.”
“Jag menar, första gången att bära ut salladsskålen”, sa han och räckte över den till mig.
“Såja, spring ut med den nu.”
“Utnyttja all tillfällig arbetskraft, va?” sa jag med ett snett leende.
“Självklart cowboy!”
Jag kom ut på terrassen och ställde ner skålen. Sen stod jag och betraktade bordet från
olika vinklar. Hur fint det än såg ut var jag inte nöjd. Eftersom det var så mycket mat var
det svårt att få det att se annat än överflödigt ut. Jag kunde hålla på att flytta den ena saken
efter den andra i timtal om jag hade haft tid, men plötsligt stördes jag av signalen från en
stor bil som stannade till på husets framsida.
164

“Keith!” ropade Michele från köket.
Jag antog att det var Owen som anlände. Därmed ansåg jag att allt var framdukat och
klart på altanen. Sedan tog jag ett skutt nerför trappan till trädgården och sprang till framsidan
för att möta honom.
Den långa svarta limousinen svängde elegant in på uppfarten. Den var lika spegelblank
som vanligt och fick varenda människa att vända sig om. Chauffören steg ut ur framdörren,
sprang till bakdörren och öppnade åt Owen. Han hade en ny marinblå kostym med
glittrande manschettknappar, skorna var blanka och välputsade och det hängde en guldkedja
ur bröstfickan som jag antog tillhörde ett antikt fickur jag en gång för längesedan
fått hålla i. På den tiden när jag var så pass mycket yngre, hade inte ting något värde för
mig. Men jag mindes fortfarande hur locket glittrade och blänkte i rent guld.
“God dag, Keith! Jag hoppas jag inte kommer för tidigt?”
Jag tog honom i armen och ledde honom upp mot huset.
“Inte alls. Varken Pierre eller Sasja har dykt upp ännu men dem kommer strax.”
“Jones!” ropade Owen till sin chaufför.
Han i sin tur tog ut en present från ett fack i framsätet och kom springande med det.
Owen tog emot det och räckte över det till mig.
“Inte hade du behövt köpa något”, sa jag och funderade på hur Michele skulle reagera.
“Du förtjänar mycket mer än så Keith. Du som har haft så mycket att kämpa med. Det
här var det minsta jag kunde göra. Men låt mig avslöja att du kommer att få användning
för den.” Han log hemlighetsfullt.
När vi kom in i huset hördes skrammel från köket. Michele höll på att förbereda maten.
Men när vi kom in i stora hallen tog han en paus. Mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstet
på mig. Jag mindes hur rosenrasande Michele hade varit sist dem talades vid i telefonen.
“God dag, Michele! Hur är det med dig?”
“Tjänare! Jodå, fullt upp med maten. Ni kan väl gå ut och sätta er på altanen så länge.
Det dröjer inte så länge till nu.”
Jag såg dock på Micheles ögon att något inte stod rätt till. Han visste inte att jag visste.
Hans ögon sa att han avskydde Owens närvarande och presenten jag höll i handen. När vi
gick mot altandörrarna kände jag hans kalla ögon i ryggen.
“Jösses då, så fint ni har ordnat det här ute!” ropade Owen och slog ihop händerna.
“Försök att behärska dig”, skrattade jag. “När Pierre och Sasja kommer ska vi alla njuta
av maten. Michele har ordnat allt helt själv.”
“Ja, minsann. Den mannen vet vad han sysslar med. Jag glömde nästan mitt verkliga
ärende.”
Jag gjorde en gest åt honom att sätta sig ner i den lediga fåtöljen. Jag slog mig ner mittemot
under parasollet som gav oss svalkande skugga. “Keith, det börjar bli dags att välja
den yrkesbana som ska leda till din framtida karriär. Har du kommit fram till vad du vill
165

studera?” När jag inte svarade på en gång blev han konfunderad. “Vad är ditt drömyrke
Keith?”
Jag ryckte på axlarna.
“Jag vet inte så noga. Jag har inte tänkt så mycket på det ärligt talat.”
“Då är det hög tid att du börjar fundera. Du är i precis rätt ålder för att lägga dem första
byggstenarna. Så tänk efter nu, vad är du intresserad av? Har du ingen hobby?”
Jag funderade ett ögonblick. Denna ständiga fråga om vad jag skulle bli.
“Jag tycker om att måla... kanske.”
Han lutade sig tillbaka i stolen och nickade tankfullt.
“Konstnär menar du? Ja, varför inte? Jag kan tänka mig att du har den ådran. Visste du
att din mor var en mycket skicklig amatörkonstnär? Ja, jag säger amatörkonstnär eftersom
hon aldrig skapade sig ett namn även fast hon hade chansen.”
Det hade hon blivit så småningom, tänkte jag.
“Ja, hon visade några av sina verk för oss, men allt sålde hon av under åren som gick.
Nu har vi inte ens en teckning kvar av henne”, sa jag och kände ett stygn av besvikelse.
“Jag köpte faktiskt en del av henne när hon var som mest kreativ.”
Jag såg genast upp.
“Är det sant?!”
“Javisst, hon bodde till och med hos oss en sommar för att göra en takmålning. Hon var
mycket för historiska motiv.”
“Ja, jag kom ihåg att hon beskrev en tavla för mig en gång. Platsen var frankrike, och
det var uppror bland folket. Jag kunde aldrig förstå hur hon kunde fånga deras smutsiga
ansikten så bra. De plågade uttrycken i ögonen. Man kunde nästan höra skriken när man
såg den. Kanske var hon med under den tiden i ett annat liv.”
Owen satt och såg ut över staden. Han hade fått en fjärrskådande blick, nästan som om
han mindes något vackert och vägrade släppa det. Inte förrän jag sa hans namn för tredje
gången vaknade han ur sin trans.
“Hörde du vad jag sa?”
“Jodå, jodå”, ursäktade han sig fort med och harklade sig lite bakom handen. “Keith, har
du något som du kan visa upp för mig? Någon teckning eller målning?”
Först visste jag inte vad jag skulle svara. Jag hade endast gjort några teckningar som
hastigast, men de flesta låg nerpackade i lådor någonstans i garaget. Där skulle till och
med finnas något i akvarell.
Jag plockade fram det lilla jag hade att demonstrera med. Det första föreställde ett porträtt
av mina föräldrars bröllopsfoto, det andra föreställde Sneeker som låg i min säng vid
fotändan och det tredje var bara ett kladdpapper där jag hade ritat små detaljer från trädgårdens
växter och insekter. Owen studerade dem noggrant medan han nickade tankfullt
för sig själv. Jag satt och rev sönder en servett under bordet under tiden för att få utlopp
166

för min nervositet.
“Ja, det var inte dåligt. Jag ser att det föreställer dina föräldrar på första teckningen, en
katt på det andra och några blad och blommor på det andra.”
Det var kanske inte just den reaktionen jag hade hoppats på.
“Det där är bara några få av dem jag har uppackade. Dem andra ligger undanstuvade i
kartonger fortfarande.”
Han la teckningarna i en prydlig hög och lutade sig sedan tillbaka i fåtöljen och såg på
mig. Han var mycket allvarlig.
“Om det här är vad du vill satsa på så känner jag en professionell konstnär som gjort
många arbeten för mig. Han har bland annat skapat den där vackra Mariamålningen jag
har hängande i stora hallen hemma.”
Jag tappade hakan.
“Jag trodde den var antik.”
Han skrattade högt.
“Det kommer den att bli så småningom. Om en sisådär hundra år. Du har mycket att lära
av honom, kan jag lova. Om du vill kan du få träffa honom nu i sommar, men det blir
efter skolresan förstås.”
Jag sken upp.
“Skulle du verkligen göra det för mig? Åh, du är bäst Owen!” ropade jag och kramade
om honom.
“Keith!” ropade Michele inifrån huset.
“Nu har säkert Pierre och Sasja kommit. Ursäkta mig ett ögonblick.”
Med ett litet skutt var jag inne i huset igen. Michele lutade sig mot dörrposten med armarna
i kors över bröstet och såg ilsket på mig.
“Har dem inte kommit?” undrade jag förvirrat.
“Kom!” röt han och slet in mig i köket.
Det kändes som om armen vreds ur led av hans omilda behandling. Han vände sig om
mot mig. Jag kunde se hur han försökte behärska sig. Ögonen brann som heta eldar.
“Keith”, sa han skarpt. “Jag är ledsen, men du får inte ta emot hans presenter.”
Han höll mig låst med sin svarta blick. Jag kunde inte tro att detta var sant! Hur kunde
han tala till mig på det här viset när det var vår sista helg tillsammans?
“Jag förstår inte vad du menar. Han är ju vår morbror trots allt!” röt jag tillbaka, lite
hårdare än vad jag hade tänkt göra.
“Det spelar ingen roll. Han försöker bara ställa sig in hos oss. Jag är säker på att han är
ute efter något och den här gången är vi försvarslösa mot honom utan våra föräldrar. Förstår
du vilken skada han skulle kunna åstadkomma? Han skulle kunna ta dig hur lätt som
helst från mig.”
“Lyssna på dig själv. Du är paranoid. Vi ska vara tacksamma att vi har honom. Hur
167

skulle det annars ha gått med min klassresa? Han kan hjälpa oss Michele! Om du bara
ville ta ditt förnuft till fånga så kanske han kan säkra vår framtid. Du kan börja på Yale
eller Oxford och högutbilda dig till vad som helst, och slippa jobba med yrken som aldrig
kommer leda till någonting. Snälla Michele, svälj stoltheten för en gångs skull!” bad jag.
“Du ska vara tacksam för att jag har ett arbete. Det är det som betalar för hyra och ger
oss mat för dagen. Han har verkligen satt myror i huvudet på dig lillebror. Tror du på allt
det där? Tror du livet fungerar så? Nej du, jag ska tala om för dig vad som kommer att
hända. Vi kommer att stå i skuld till honom för resten av våra liv utan att kunna ta oss ur
det, och då är vi exakt där han vill att vi ska vara!”
Han var rosenrasande och jag var rädd att han skulle slå till mig om jag var alltför envis
med min övertygelse. Han hade tendensen till att göra det och han skulle säkert göra det
om jag gav honom en anledning.
“Jag har ingen som helst anledning till att stå här och försvara en man som är oskyldig
till vad det nu är du anklagar honom för”, sa jag i ett desperat försök att inte skrika ut min
ilska och jag tror ljudnivån hamnade någonstans mittemellan.
“Du vet ingenting om den mannen”, sa han förvånansvärt mörkt och olycksbådande. Jag
rös till längsmed ryggraden. “Jag lovar dig att han inte är den han utger sig för att vara. Gå
inte för långt Keith för då kommer du ångra dig. Jag vet.”
Jag kunde mycket väl erkänna att Owen varit nonchalant mot släkten och inte visat
något större intresse för oss. Men hur han än hade varit och vad han än tänkte om oss då,
så hade det förändrats till det bättre. Annars skulle han aldrig ha tagit kontakt med oss.
Michele var lika envis som jag själv och vägrade släppa in tanken att Owen faktiskt brydde
sig om oss. Han kunde vara den mest tjurskalliga ibland. Jag hade hoppats att den här
dagen skulle bli oförglömlig, en kväll av lycka, en kväll då man insåg att vi inte är unga
för evigt utan snart var mogna att själva lyfta på våra vingar även om dem till en början
var av glas. Men Michele skulle aldrig förstå sådana tankar, eller det var kanske det han
gjorde men att han hade haft så bittra erfarenheter av verkligheten att han inte vågade
hoppas på lycka och ljus längre. Jag blinkade fram tårar som rann sakta nerför mina kinder.
Jag vände mig om för att gå, men då drog Michele in mig i sin trygga famn och höll
mig hårt.
“Förlåt Keith. Jag menade inte”, viskade han mjukt.
“Du får inte vara så här arg jämt. Det är inte bra för dig. Lova mig att du försöker lugna
ner dig”, sa jag vädjande till honom.
Han höll mig ännu hårdare och jag gjorde detsamma.
“Du är så klok Keith. Det borde jag ha förstått.”
Hans röst hördes knappt. Jag grät inte längre, jag andades inte. Allt var lugnt och stilla.
Jag stirrade tomt på det öppna fönstret som gled upp i den ljumna vinden. Ett stilla sus
hördes utifrån. Jag kände nästan en obetydlig vindpust i mitt ansikte.
168

Vad var det som höll på att hända? Varför var allt så svårt? Michele ryckte plötsligt till
som om något hade skrämt honom. Hans tag om mig lättade tills vi stod orörliga, som två
livbojar mittemot varandra. Vi bara stod där och såg in i varandras ögon. Jag kunde läsa
honom som en öppen bok, men det fanns sidor inte ens jag kunde vända. Hans läppar
formade orden:
“Varför har du hennes ögon?”
Nästan som en viskning, men ändå så hörbart. Dörrklockan väckte oss genast ur vårt
transtillstånd. Vi flög ifrån varandra som om vi gett varandra varsin stöt. Detta var det
underligaste ögonblicket jag upplevt och det överträffade till och med sjukhusvistelsen
och alla mardrömmar jag haft. Jag kände på mig att det var något han ville förtälja mig,
men inte hade styrkan att göra det. Jag kände mig som en sömngångare när jag gick genom
hallen. Jag kände Micheles närvaro i ryggen när vi gick till dörren för att öppna för
Pierre och Sasja. När dörren gled upp möttes vi av obotligt glada miner. Det smittade av
sig på Michele och mig.
“Jag tog med mig lite dricka”, sa Sasja och höll upp en kasse med två fingrar. Michele
nickade och log. “Men bara för oss”, sa han med betoning på oss och sneglade leende på
Pierre och mig. Vi alla brast ut i skratt.
“Jaså, det här är Sasja och Pierre?” sa Owen som just då dök upp i hallen. “Förlåt att jag
stör mitt i glädjeyran, men jag satt alldeles själv där ute.”
Sasja tog ett stort steg fram och hälsade vänligt.
“Och där har vi Pierre. Dig känner jag igen sen förut.”
Jag tog med mig Pierre och Owen ut på verandan medan Michele och Sasja gick till
köket för att “prata” som dem uttryckte det, men vi visste att dem skulle fira lite på egen
hand med sin kasse. Då ville dem förstås inte ha några småknattar som vi stående bredvid
som störde.
“Wow!” var Pierres första reaktion när han såg maten på bordet.
Parasollet skyddade mot solen, men inte mot hungriga insekter. Dem var envisa som
synden men vår aptit stördes inte för det. Morbror Owen såg på mig med en utsvulten
min. Han fick mig att tänka på en hungrig prärievarg, men det sa jag inte högt.
“Dåså, låt maten väl smaka”, sa jag och rev åt mig två kycklingklubbor på en gång.
Det var fantastiskt gott. Det går knappt att beskriva i ord hur den möra kycklingen smälte
i munnen tillsammans med vinet och de utsökta kryddorna. Vi åt, pratade och skrattade.
Det var precis en sådan här kväll jag hade drömt om, men inte vågat hoppats på. Även fast
inte Michele eller Sasja var med, men jag saknade ändå Sasjas humor. Han kunde sätta en
hel buss med surmulna nunnor i skratt om han så ville.
Jag la efter ett tag märke till hur lik Pierre blivit sin bror. Förutom utseendemässigt så
var det hans sätt att hålla låda. Han berättade lättsamt och komiskt om saker han och familjen
gjort på semestrar när han var mindre. Vissa saker var naturligtvis överdrivna, men
169

man blev ändå fascinerad av hans karaktär. Owen lyssnade uppmärksamt och skrattade
hjärtligt åt Pierres berättelser. Jag såg att han gillade Pierre, fast inte lika mycket som jag.
Det kunde nog ingen.
När vi var mätta och nöjda lutade vi oss tillbaka i fåtöljerna och bara njöt av smakerna i
gommen och värmen från solen. Jag ville så gärna fortsätta äta för det var så gott, men
min mage höll långt ifrån med.
“Nu får vi nog lämna resten åt era bröder”, sa morbror Owen.
Vi höll med och började plocka undan efter oss.
“Gode gud vad ni har sölat ner!” utropade Owen plötsligt med en gest på den nersölade
duken runtom våra tallrikar. Pierre och jag utbytte varsin blick och fnissade.
“Stackars Michele och Sasja”, sjöng jag muntert. “Dem får städa upp.”
Jag samlade dock ihop våra papperstallrikar, plastbestick och servetter. Det var onödigt
att dem skulle ligga kvar. Förr eller senare skulle dem flyga iväg och skräpa ner vår trädgård.
“Jag väntar i ditt rum”, sa Pierre till mig när vi kom in i hallen.
Michele och Sasja stod med varsin ölflaska i handen och slutade prata så fort jag kom in
i rummet. Dem bara såg på mig. Jag kände plötsligt en kylig vind som fick min hud att
knottra sig. När jag sagt vad jag skulle, stod dem fortfarande kvar och såg lika uttryckslöst
på mig. Sasja nickade lite och vände blicken åt ett annat håll. Han tog en stor klunk ur
flaskan och såg sedan på mig igen.
“Då så, ska vi?” undrade Sasja och plockade upp ännu en ölflaska ur kassen.
Michele blinkade till några gånger, drack upp det sista ur flaskan och öppnade sedan
ännu en.
“Javisst, vi vill ju inte riskera att Owen omkommer av tristess.”
Sasja harklade sig på ett sätt som fick mig att förstå att dem möjligtvis hade diskuterat
ämnet Owen innan jag avbröt dem. Lite senare på kvällen satt Pierre och jag i mitt rum
och lyssnade på musik från radion. Sasja, Michele och Owen hade sagt åt oss att vi inte
fick lämna rummet och helst inte tjuvkikar genom nyckelhålet.
“Oh nej, vi ska försöka hålla oss i skinnet”, replikerade jag spydigt när Michele störde
oss en liten stund innan.
Han avbröt i en diskussion vi hade och det fanns inget mer irriterande än att bli störd
tyckte jag, speciellt av en något onykter Michele. Både Michele och Sasja hade blivit lite
väl fnissiga och fåniga tyckte vi. Men visst blev vi nyfikna på vad som väntade oss utanför
dörren. Vi satt tysta ett tag och lyssnade på musiken och hur det tisslades och tasslades
i övriga huset. En sak var säker och det var att när Michele hade fått i sig några öl, då
kunde han försöka krypa till sitt rum från hallen och han skulle ändå väcka halva kvarteret
med oväsen.
“Nåja, Sasja är väl inte heller sådär diskret och smidig när han är onykter”, sa Pierre när
170

det plötsligt lät som om en elefant rasade in genom taket utanför dörren.
“I så fall är jag glad att jag inte är ensam om att ha en sådan bror. Mor och far skulle
inte ha tyckt om det.”
Jag såg ner i mina händer och kände mig generad.
“Keith”, sa Pierre plötsligt i en allvarlig ton.
Jag såg upp på honom. Jag visste vad han ville säga, men var inte säker på om jag ville
höra det. Efter ett flertal försök fick han äntligen fram:
“Hur kommer det sig att vi, jag menar... Varför talar vi inte om det?”
Han såg bort, osäker på hur jag skulle reagera. När jag inte svarade vände han blicken
mot mig, men det var som om han plågades av att se in i mina ögon. Vad skulle jag säga?
Att enda sedan vi var små visste vi att det en dag skulle hända? Det behövde inte nämnas.
Just som jag öppnade munnen för att säga något slog dörren upp och Michele tittade in.
“Kom nu då era lyckostar”, tjöt han gladlynt som han var.
När vi reste oss för att gå ut snavade Michele på tröskeln och var nära att ramla. Jag
lyfte bara ögonbrynen och skakade på huvudet åt honom. Pierre försökte hålla sig för
skratt, men när han såg min förargade min tystnade han genast. I vardagsrummet väntade
en glad överraskning åt oss. Där stod två stora paket på bordet med vackert silkespapper
och fina rosetter på. Och på fikabordet framför öppna spisen väntade en läcker tårta med
levande ljus på.
“Keith får en present mer än Pierre men jag antog att ni kan dela på den. Nu får ni öppna
era presenter!” sa han och slog ihop händerna.
Vi tittade lite blygt på Owen som skrattade högt.
“Men seså, öppna dem nu! Det är inte varje dag jag ger bort presenter på det här viset,
så ta emot dem nu innan jag säljer dem.”
Vi formligen slet av pappret på våra paket. Vi blev alldeles häpna av våra dyrbara gåvor.
Han hade köpt varsin kamera av dyraste modell och högsta kvalitet som vi kunde fota
alla platser vi skulle besöka, ett flertal fotorullar, varsitt fotoalbum med tjock rygg där det
stod våra respektive namn i guld och slutligen packade vi upp varsin inplastad karta över
Paris.
“Den kan ni studera även när det regnar tack vare plasten.”
“Tack så hemskt mycket Owen!” utropade vi.
“Och så vill jag ha fina bilder från la Place du vosges.”
Vi fortsatte studera kartan noggrannare med ett förstoringsglas. Medan vi gjorde det
skar Michele prydligt upp tårtan och hällde upp kaffe åt var och en.
“Nå, känns det definitivt nu när ni har fått era presenter?” undrade Owen när vi satte oss
framför brasan som Michele enträget försökte hålla vid liv.
“Jo, det gör det väl”, sa jag och ryckte på axlarna och såg sedan på Pierre för att se vad
han tyckte.
171

“Jag har varit där förut så jag känner mer en längtan efter en återförening.”
“Så sant, jag har inte varit där på ett år minst. Kanske man skulle köpa sig en biljett och
följa med er”, skämtade han.
Michele blängde onyktert på honom. Men när han såg min vädjande blick såg han bara
argt bort.
“Får jag fråga vart ni bodde i paris?”
Pierre nämnde hotellets namn och gata. Sedan bröt en livlig diskussion ut dem emellan.
Tydligen hade Owen bott på samma residens och på samma våning. Och dem hade besökt
samma restauranger och köpcentrum.
Michele blev ovanligt tyst. Han satt och såg in i brasan som växte sig allt större. Ibland
blängde han argt på Owen och sedan på mig. Jag kände hur murar byggdes upp mellan
oss. Ett tag mådde jag riktigt dåligt och kände en stor ångest, men sedan byttes det till
ilska. Michele låste sig själv utanför sällskapet. Det var hans eget fel och inte vårt! Snart
var det bara Sasja som talade om minnen från paris. När Pierre tröttnade på samtalet vände
han sig till mig.
“Ska vi gå till ditt rum och låta dem äldre diskutera i lugn och ro?”
Jag nickade och log åt hans milda ironi. Vi tog våra presenter med oss. I mitt rum låg
Sneeker. Han lyfte lite på huvudet när vi kom in och tittade trött på oss. Om det var två
ställen i huset man alltid hittade honom på så var det antingen i min eller Micheles säng.
Men det var inte alltid som det passade mig, som nu till exempel.
Jag öppnade garderobsdörren där min resväska stod packad och klar. Michele hade varit
omtänksam och förberett min packning när jag var som mest upptagen med mina studier.
Jag öppnade den och funderade vart jag skulle få plats med mina nya gåvor. Han hade
varit noga med att få ner underkläder först, byxor och tröjor efter det. När jag började rota
igenom väskan upptäckte jag kläder som jag inte använt på flera år. Varför hade han
packat ner dem? Trodde han att jag skulle få användning av dem efter alla dessa år? En
del tröjor och byxor hade jag fått i present av mor och far. För mig rörde detta upp en del
känslor. Kläder jag inte förut brytt mig om betydde nu så mycket, bara för att dem kom
från mor och far. Dessa hade blivit som prydnadsföremål som jag bara tog fram ibland för
att känna på och minnas stunder jag burit dem. Jag sorterade hastigt ut det jag inte skulle
få användning av, packade ner nytt och pressade ner kameran med dess olika objektiv,
fotorullar och slutligen kartan över Paris. Väskan blev betydligt tyngre än jag trott, men
det gjorde ingenting. Nu hade jag med det väsentliga. Vilken tur att jag kontrollerade min
packning! Michele kände mig trots allt inte så bra som jag hade hoppats på. Under den här
lilla stunden hade jag pratat för mig själv utan att bry mig om att Pierre var med i rummet.
Inte förrän nu blev jag medveten om hans närvaro. Han satt vid mitt skrivbord och såg på
mig. Ett litet hemlighetsfullt leende hade smugit sig på hans läppar. Om det var ett retfullt
leende eller bara vänskapligt var svårt för mig att avgöra. Hur som helst blev jag nervös.
172

“Förlåt Pierre. Jag blev så engagerad i kläder så jag glömde bort dig för en stund. Tror
du det är mycket kallare på kvällarna i Paris än här?”
“Det gör inget. Jag gillar att sitta och betrakta dig. Visste du att du talar mycket för dig
själv?
“Jag vet det, men det är inget jag tänker på.”
“Det är charmigt”, sa han plötsligt.
Jag ryckte till och såg snabbt på honom. Sen tog jag min väska och stuvade in den i
garderoben. Eftersom den var tyngre än förut ville den hela tiden falla ut så jag var tvungen
att gräva ut en massa hopknölade kläder som låg i vägen. Till slut fick jag igen skåpsdörrarna.
Pierre satt och fnissade åt mig.
“Du skulle se dig själv Keith. Visste du att du är en riktig komiker?”
“Värst vad du är observant. Är detta något nytt för dig? Eller har du inte lagt märke till
mig förut?”
“Kanske beror det på att jag ser dig mer nu än jag förut gjorde.”
Han fick ett allvarsamt uttryck i sina ögon samtidigt som han sa detta. Hans ögon blev
på något sätt medvetna om den situation han befann sig i. Hans blick blev säker och samtidigt
desperat. Han sökte min själ som förvirrad och olycklig existerade någonstans inom
mig. Den skrek efter honom, men samtidigt var det något som höll den tillbaka. Min reaktion
blev att jag rusade mot dörren, blind, döv och stum. Pierre ropade mitt namn och
kastade sig efter. Han slog igen dörren med sin knutna näve innan jag fick upp den.
“Vad håller du på med? Det är emot lagen att hålla en annan människa instängd!” röt
jag åt honom.
Han suckade djupt och släppte mig.
“Keith, vi måste tala ut med varandra.”
Jag sparkade till dörren med foten och kom tillbaka in i rummet. Sneeker låg och betraktade
oss med ett öga. Han kände på sig att något var på gång. Då höll han alltid ett öga
öppet.
“Okej, säg vad du vill få sagt så får vi det överstökat”, sa jag och la armarna i kors över
bröstet.
Pierre stod som fallen från skyarna framför mig och det var plågsamt att se. Jag fick
känslan av att han blev en aning osäker på vad han skulle säga. För han suckade ett par
gånger, försökte sedan fånga min blick, men lyckades inte. Sen lutade han sig mot skrivbordet
och såg forskande på mig.
“Keith, det känns som om du undviker mig. Du verkar inte vilja prata om att vi har haft
sex, stämmer det?”
Jag ryckte till och såg argt på honom. Det sista lät som ett bombnedslag i mina öron. Jag
ville att han skulle veta att jag ångrade vår kväll tillsammans och vårt äventyr kvällen
173

innan, att det bara var något som hände. Det tillhörde inte ovanligheterna att killar i vår
ålder utforskade varandra, men att det sedan inte talades högt om det. Detta var något som
både irriterade och oroade mig. Jag var beredd att glömma, men inte Pierre. Vad han förväntade
sig av mig visste jag inte, och det skrämde mig.
“Det är där skon klämmer, inte sant? Du kan inte ljuga för mig längre!” röt han högt åt
mig. “Det syns i dina ögon varje gång jag nämner det. Du vågar inte stå för vad du har
gjort, men du var inte ensam om det Keith!” Hans röst var nära att brista av ilska. Hans
ansiktsfärg hade blivit rödare och hans ögon mörknade olycksbådande. “Det var faktiskt
mig du hade sex med! Jag tog din oskuld och du min. Betyder inte det någonting för dig?”
“Ja, du har rätt”, klippte jag av. “Jag har undrat om det var moraliskt det vi gjorde, och
jag tvivlar på det.”
“Jag vill att du ska veta att jag inte ångrar det som hände. Jag är glad att det hände, men
olycklig att det inte har hänt igen sen dess.”
Jag såg på honom med förvånad blick.
“Är du? Menar du att du verkligen...”
”Ja, Keith. Jag vill ha sex med dig igen för jag älskar dig jättemycket! Ja, så är det. Nu
är det sagt.”
Ännu en gång var dem förbjudna orden uttalade. Vi drogs till varandra, så var det bara.
Vi kunde inte hjälpa det.
“Detta ska jag nu bevisa”, sa han och tog ett stort kliv mot mig, grabbade tag om mina
axlar och drog mig intill sig. Han kysste mig hårt och länge. Jag kände smaken av läcker
tårta.
Mitt huvud började snurra som om jag varit berusad och min kropp sjöng av lycka från
topp till tå. Jag kände hur mina läppar formades till ett leende. Jag var lycklig! Jag tog tag
om hans axlar och pressade honom ännu hårdare mot mig. Han skrattade till. Han backade
mot sängen, fortfarande med ett fast grepp om mig. Ett par sekunder senare damp vi ner i
min säng. Stackars Sneeker hann iväg i sista sekund.
“Vänta Pierre, vi kan väl inte göra det här?”
“Varför inte?” sa han och kysste mig igen.
“Keith! Pierre! Kom nu!” ropade Michele från hallen. Herregud, han var på väg in hit!
Några sekunder senare slets dörren upp och Michele uppenbarade sig i dörrposten. Pierre
som tydligen var beredd på detta gjorde en smidig akrobatisk rörelse och hamnade
oskyldigt på benen. Jag däremot ramlade av sängen som en klumpig säl och blev liggande
på golvet.
“Vad håller du på med?” undrade han med ett hånflin på läpparna. Jag reste mig lugnt
och fint upp, borstade av lite damm från mina byxor och hostade på låtsas i handen.
“Jag tappade bara någonting.”
“Vad håller ni på med egentligen? Jag var nära att gå hit och säga till er att vara lugna.
174

Ni för mer oväsen än jag kan göra ibland.”
Jag och Pierre sneglade på varandra och fortsatte se oskyldiga ut. Det fungerade tydligen,
för nu skakade han bara på huvudet och gick igen. Pierre blinkade åt mig med ena
ögat. Jag skrattade och gick efter. Men alldeles innan vi gick tillbaka in i vardagsrummet
stal han en kyss från mina läppar. Jag såg stort på honom, men han bara log tillbaka med
sitt charmiga leende.
Resten av kvällen bestod av mycket skratt, trevliga samtalsämnen och mer öldrickande
för Michele och Sasja. Owen berättade spännande historier om hans upplevelser i Egypten,
Indien och andra exotiska legendomspunna länder. Vi lyssnade med spänning. Till
och med Michele såg intresserad ut. Fast emellanåt fnös han för sig själv och vek undan
med blicken och såg in i elden. Hans ögon mörknade.
Sedan kom vi in på ämnet Paris, och därmed inledde en lång diskussion om frankrike
och dess mat, kultur och historia. Owen som var kännare inom ämnet och som hade rest
runt i hela världen visste exakt vad vi skulle välja för restauranger, vilka gator som erbjöd
mest inom trend och mode, vilka museum som fanns och vart vi hittade berömda teater-
och operapalats.
“Ni anar inte vilken dramatik och spänning jag har upplevt från min balkong inne i
dessa salonger! Skådespelarna spelar förstaklassigt, och musiken är som en skänk från
ovan.”
Medan han övertygade oss om Paris all rikedom inom nöjeslivet gestikulerade han vilt
med armarna. Hans ögon glittrade som om han åter satt i sitt högsäte i salongen på en av
teatrarna. Vi förstod att det måste vara något spektakulärt att få uppleva. Just i det ögonblicket
önskade jag att jag också kunde få sitta bland publiken och iaktta samma scen som
folket hade gjort i århundraden. En dag skulle det kanske gå i uppfyllelse.
Någonstans mellan glädjetårar och mättnad av både mat och sällskap, kände jag mig
med ens dödstrött. Jag gäspade stort utan att ens tänka på det, och i samma stund följde
Pierre mitt exempel. Vi såg förvånat på varandra, och dem andra skrattade.
“Ni har nog rätt ungdomar. Vi borde tänka på refrängen. Tänka sig vad mycket klockan
har blivit!” utropade Owen och knackade på sitt fickur i guld.
Sasja reste sig upp och sträckte på sig. Han kvävde en gäspning och såg på oss. Vi föll i
skratt igen.
“Det verkar som om ni smittat mig med er trötthet”, sa han och flinade.
“Jag får tacka värdfolket för en trevlig kväll. Och hoppas ni får en trevlig resa, Keith
och Pierre”, sa Owen innan han begav sig till hallen för att hämta sin ytterrock.
Vi följde efter.
“Ja, nu ska det bli skönt att komma hem och varva ner lite”, sa Sasja och klev i sina
trendiga sportskor.
Michele log lite snett.
175

“Du har inte lust att hänga med mig ner till restaurangen och ta en öl? Det är bra musik
och mycket att spana in ikväll”, tillade han och blinkade med ena ögat.
Sasja funderade en liten stund innan han tackade ja.
“Jaha, då så. Ännu ett kontrakt skapat”, mumlade Owen och tog på sig sin höga hatt.
“Förlåt?” sa jag.
Han skrattade.
“Jag ser på människor som små företag och det sker kontinuerligt affärsuppgörelser
sinsemellan oss alla. Det är vi inte medvetna om, men inom oss finns det en liten affärsman
som styr våra handlingar och ickehandlingar.”
Detta förstod jag naturligtvis inte riktigt. Men jag tog det med en nypa salt, med tanke
på att han var lika berusad som både Michele och Sasja. Han kom fram och la armarna om
mig. Sedan skakade han hand med Pierre.
“Lycka till med resan på söndag. Och spendera varje dag som om den vore er sista. Det
ångrar jag att jag inte gjorde. Ni anar inte vad dagarna flyr sin väg.”
Han la till med ett leende innan han steg ut genom dörren. Kvar i hallen stod Pierre och
jag. Michele och Sasja hade begett sig till vardagsrummet för att göra slut på sina ransoner
med öl. Michele satte igång radion på högsta volym. Popmusik fyllde hela huset och
fick golvet att gunga. Michele skålade så ölen skvätte ut över golvet. Pierre fnissade åt
honom, men jag skakade bara på huvudet. Han kunde bete sig så omoget ibland. Men
snart tröttnade dem och beredde sig för en kväll ute på stan.
“Ta väl hand om huset nu när vi är borta”, skojade Michele som vid det här laget sluddrade.
“Ta speciellt hand om min lilla vän som ligger där på golvet.”
Han pekade på pölen som låg på den fina parketten.
“Michele! Du måste vara försiktig med golvet. Vet du hur mycket parketten kostade
Diana?”
“Jag är säker på att Owen är villig att betala för det. Bara du frågar så ska du se att han
betalar vad som helst, för du är hans lilla favorit”, sa han och tog mig om hakan. ”Be
honom lägga in ett marmorgolv eller något istället.”
Ingen skrattade, inte ens Sasja för vi alla visste att detta var inget annat än Micheles
svartsjuka som talade.
“Kom nu så går vi”, avbröt Sasja för han kände på sig vad som var på väg.
Michele fick ett bistert uttryck, hans ögon blev plötsligt medvetna om hur sårad jag var.
En suck och ett snett leende.
“Ja, du vet väl mer än väl vad jag snackar om?”
Han vände på klacken och var nära att krocka med dörrposten. Detta var tydligen så
pass roligt att han brast ut i ett vansinnigt skratt. Sasja var tvungen att släpa ut honom från
lilla hallen.
“Keith! Du kan ju ta och plantera någonting där!” ropade han från dörren och skrattade
176

ännu värre. “Plantera Owen så kanske du får ett pengaträd!”
“Nu räcker det”, sa Pierre och knöt nävarna och gjorde sig beredd att springa efter.
Jag hindrade honom så gott jag kunde. Men det var som att hålla emot en hel släde med
starka hundar. Eftersom Pierre hade ärvt ett hett temperament till skillnad från sin storebror,
så visste Sasja bättre än att utmana Pierre, vilket resulterade i att han bokstavligen
lyfte ut Michele och släpade iväg med honom i en rasande fart. Jag skrek Pierres namn så
han skulle förstå att jag menade allvar. Vi kom så långt som till trappan innan jag lyckades
få honom att lugna ner sig. Jag drog ner honom på det översta trappsteget och höll om
honom hårt. Han lutade huvudet i sina händer. Han darrade i hela kroppen. Micheles röst
ekade mellan kvarteren. Han skrek fortfarande någonting vulgärt om Owen.
“Jag ville inte göra det”, suckade han. “Jag stod bara inte ut med den psykiska terrorn
han utsatte dig för. Han borde veta bättre än så.”
Jag höll hårt om Pierres axlar tills han slutade darra.
“Han menar inte vad han säger. Han blir sån ibland, men man vänjer sig Pierre. Jag har
slutat att lyssna på honom när han håller på sådär. Dessutom har han en massa ekonomiska
problem just nu som tynger oss. Och han vägrar lyssna på mig eller Owen.”
“Det är inte rätt mot dig, det borde han förstå. Owen är er morbror och han kommer
säkert att spela en viktig roll för er framtid. Det vore vansinne att låta en sådan chans gå
honom ur händerna.”
“Michele vill klara sig på egen hand. Vad exakt menar du att vi skulle få hjälp med?”
“Jag menade inte bara ur ekonomisk synpunkt, utan även emotionellt. Han är den enda
familj ni har kvar Keith.”
“Det finns hur som helst inget vi kan göra just nu”, sa jag och såg på hans klocka. “Det
är sent Pierre. Det är bäst du går hem nu.”
Jag reste mig upp och spanade ut över himlen. Solen hade försvunnit för länge sen och
efterlämnade sig ett mörkt täcke över oss. Pierre ställde sig bredvid mig och stod tyst ett
tag.
“Vad tänker du på Keith?” frågade han plötsligt som om jag inte varit medveten om
hans närvaro.
“På allt mellan himmel och jord. Äh, det spelar ingen roll förresten”, sa jag och gjorde
mig redo för att gå in i huset.
Han fångade min hand i sin och höll den fast.
“Du släpper aldrig in någon i dina tankar.”
Jag log bara till svar.
“Godnatt Pierre. Vi ses imorgon.”
Dörren stängdes bakom min rygg. Jag lutade mig mot den och lyssnade efter honom.
Han dröjde sig kvar en stund. Sen hörde jag hans steg när han gick nerför trappan. Han
lämnade en stor ensamhet efter sig som kröp intill mig likt Dracula som fångade sitt offer
177

i sin famn. Jag lyssnade länge efter ljud inifrån huset. Allt var tyst som i en grav. På något
vis var tystnaden inte alls lugnande, utan hotande och skrämmande. Det var som om
mörkrets härskare såg mig rakt i ögonen där jag stod. Som om han kunde se min syndiga
själ. Jag försökte ruska av mig den känslan, men var i huset jag än befann mig kändes det
som om han såg mig. Till och med när jag stod i duschen kände jag mig iakttagen.
Jag släckte ner huset och kröp ner i min säng. Länge, länge låg jag vaken och lyssnade
efter ljud. Kanske skulle Michele ramla in genom dörren och kanske skulle han då säga att
han var ledsen för det han sagt. Kanske han skulle han krama om mig, kyssa min panna
och lova och svära att vi alltid skulle hålla ihop. Kanske han skulle vagga mig till sömns
och sjunga den visan vår mor ofta sjöng för oss när vi var små. Kanske skulle det aldrig
hända...
Dagen därpå såg jag inte Michele förrän på eftermiddagen. Han rörde sig som en sömngångare
och höll sig för huvudet.
“Finns det huvudvärkstabletter hemma?” stönade han.
“Det står där det alltid har stått”, sa jag och blängde förebrående på honom och pekade
på skåpet bredvid kylskåpet.
“Visst. Kan inte du göra ordning ett glas och komma in till mig med det?” sa han och
vinglade in i sovrummet igen.
Jag gjorde som han sa och hämtade ett glas vatten och en tablett. När jag kom in i rummet
höll jag på att snubbla över en hög med kläder som låg mitt på golvet. Michele var
tydligen inte så noga med hur saker och ting låg.
“Här har du”, sa jag och satte mig på sängkanten.
Han satte sig upp och tog tabletten i munnen, sedan svalde han med en stor klunk vatten
och gjorde en grimas. Hans matta blonda hår hängde ner över ansiktet i tovor. Han strök
tillbaka det och la sig ner igen.
“Tack Keith. Jag är så trött”, sa han och gned sin handflata mot pannan.
“Var ni ute länge?”
“Hela natten. Vi var på restaurangen och sen gick vi ut på klubb. Jag minns ingenting
efter det. Minns inte ens hur jag kom hem. Jag hoppas jag inte störde dig.”
Jag skakade bara på huvudet.
“Hur kan du vara så oförsiktig? Tänk om det hade hänt dig någonting. Staden kan vara
en farlig plats på natten om man inte är vaksam.”
Han skrattade till, men tystnade sen direkt och stönade till med handen tryckt mot pannan.
Tydligen värkte hans huvud riktigt mycket. Just då tyckte jag att det var rätt åt honom.
“Du ska inte tala om för mig hur jag ska leva i city lillebror. Jag var ute och festade
långt innan du ens kunde gå. Tror du inte jag vet hur farligt det kan bli? Jag har sett mer
178

än du kan föreställa dig. Minns du min kompis Donald? Han skulle jämt spela tuff för att
få vara med oss äldre. Men en dag gick han över gränsen...”
Jag försökte minnas. Ingen med det namnet eller den karaktären fick någon klocka att
ringa.
“Han hamnade mitt i skottlinjen mellan två motorcykelgäng som krigade. Vi andra hann
undan i sista sekunden. Jag minns fortfarande en av killarna i hjälm som riktade sin pistol
mot mig. Han lossade av ett skott utan att det bekom honom det minsta. Som om jag var
en liten mus eller nåt.”
“Vad hände sen?” frågade jag med hes röst.
“Jag klarade mig, men det gjorde inte Donald.”
“Jag minns ingen som hette så”, sa jag och kände mig alldeles tom inombords.
”Det stod i alla tidningar. Några som var med blev till och med intervjuade. Jag höll mig
undan för att slippa bli utpekad. Det hade knäckt mamma och pappa.”
Plötsligt kändes händelsen på något sätt bekant. Jag var så pass liten då att jag omöjligt
kunde minnas några detaljer kring dramat. Michele la sig på andra sidan med ryggen mot
mig.
“Gå nu. Jag måste vila mig.”
Jag suckade, sedan reste jag mig och lämnade rummet. Nu tyckte jag synd om honom.
Men inte bara honom utan mig själv. Lite senare kom Pierre över. Vi hade bestämt att han
skulle sova över hos oss så vi fick sällskap till bussen nästa morgon. Jag kände mig genast
bättre till mods. När Pierre var närvarande kunde man helt enkelt inte vara på dåligt humör.
Han sken som en sol i sin omgivning. Han hade med sig två lagom stora väskor med
kläder. Michele tyckte att vi skulle placera våra väskor i hallen så vi slapp släpa omkring
med dem i huset. Dessutom tog dem stor plats i mitt lilla rum. Jag tog fram madrassen ur
klädkammaren i Micheles rum som Pierre skulle få sova på under natten. Jag la den alldeles
intill min säng och bäddade i ordning. Pierre kom in just som jag bytte om till nattröja.
Han stannade till och sög in min kropp med sin blick. Sen upptäckte han att jag såg honom.
Då rodnade han och såg bort med ett litet leende.
“Har inte herr Cabrera lärt sig att knacka på dörren?” skämtade jag och kröp ner under
täcket.
“Förlåt, visste inte att du bytte om. Ska genast slå mig själv på fingrarna”, sa han och
skrattade.
Sedan drog han av sig tröjan och knäppte upp byxorna. Medan han gjorde det spändes
hans muskler runt bröstpartiet och jag kunde tydligt se hans magmuskler. Jag ville, men
kunde inte sluta titta på honom. Han såg ut som en fotomodell där han stod. Han drog av
sina jeans, och kvar stod han sedan i åtsittande boxershorts. En stor bula visade sig på
framsidan. Han sneglade på mig och log det där charmiga leendet. Jag rodnade och drog
täcket över huvudet. Pierre skrattade igen och jag hörde honom krypa ner under täcket på
179

madrassen. Plötsligt öppnades dörren och Michele kom in. Jag satte mig upp i sängen.
“Stör jag?”
”Inte alls. Vad vill du?”
Han var tyst några ögonblick som om han inte visste vad han skulle svara. Att Michele
betedde mystiskt var inget ovanligt. Att han överhuvudtaget svarade mig ibland kunde
förvåna mig.
”Jag drar iväg en stund. Men jag väcker er imorgon bitti.”
”Vart ska du? Fick du inte nog av äventyr igår kväll?”
Tystnad. Att jag lät lite syrlig i tonen var inte meningen.
”Jag väcker er imorgon bitti.”
Han stängde och rummet blev mörkt, förutom det svaga skenet från sommarhimlen
utanför. Jag la mig ner igen och suckade. Vi låg tysta ett tag utan det minsta sömn i ögonen.
Pierre vred och vände på sig.
”Inte lika bekvämt som din säng där hemma, va?”
Han skrattade till.
”Nej, inte direkt. Men jag har sovit på värre madrasser. Har du det bra där uppe?”
Jag var tyst ett tag.
“Pierre? Menade du verkligen det du sa förut, att du ville att vi skulle ha gjort det flera
gånger?”
“Ja det är klart jag menade. Jag tycker att om man älskar varandra så ska man bevisa det
då och då. Det är helt rätt.”
Mitt hjärta hoppade över ett slag när han uttalade dem orden. Jag tyckte det var otäckt
att han kunde styra mina känslor på det sättet.
“Pierre”, klagade jag och suckade.
“Vad?” undrade han förvånad.
Jag hade fortfarande svårt för att prata om sex oss emellan. Varje gång vi närmade oss
varandra kunde jag inte låta bli att undra vad människor i vår omgivning skulle säga om
dem såg oss. Detta försökte jag förklara för honom.
“Keith”, sa han och satte sig upp så jag kunde se hans undersköna gestalt i nattskenet.
“Vad vi gör, du och jag är vår ensak. Det har ingen med att göra helt enkelt. Världen är
full av hemliga förhållanden. Vi är bara en droppe i havet.”
“Men vi är ju båda killar”, klagade jag som ett litet barn.
“Tror du på fullt allvar att vi är dem enda? Keith, homosexualitet är inget fel. Det är
varken smutsigt eller förbjudet. Det är vanligare än du tror. Vi har verkligen inget att
skämmas för.”
Jag suckade och kände att jag var nära tårarna.
“Förlåt mig, du har rätt.”
Sedan tog jag mod till mig och lutade mig framåt och gav honom en het kyss. Pierre var
180

helt oförberedd på detta.
“Sådär ja, det var väl inte så farligt”, sa han och log sitt charmiga leende.
“Nej, det kändes faktiskt bra. Lite ovant, men ändå bra.”
Han besvarade detta genom att kyssa mig hårt tillbaka. Mitt huvud började snurra och
tankarna flög iväg som nykläckta fågelungar. Eftersom min säng var högre än Pierres
sovplats var jag tvungen att stödja mig på sängkanten så jag inte skulle falla i golvet.
Under själva kysstunden märkte jag inte hur jag gled mer och mer över kanten. Till slut
slant jag och föll rakt ner i Pierres famn. Vi brast ut i skratt.
“Är du okej?” frågade han och såg mig djupt i ögonen.
“Ja, du fångade upp mig i sista stund.”
När jag skulle resa mig upp hindrade Pierre mig med sina starka händer. Jag såg frågande
på honom. Han log bara fräckt tillbaka.
“När du ändå är här kan du väl stanna?”
Jag skrattade till och log hemlighetsfullt tillbaka.
“Hurså? Vill du älska?”
Han fick ett oemotståndligt uttryck över läppar och ögon att jag blev alldeles tagen.
Hans heta blick och andedräkt var sexuellt stimulerande, och jag kände hur jag darrade av
upphetsning i hela kroppen. Saliven flödade ur min mun liksom ömma kärleksord som
besvarades med lidelsefulla smekningar och kyssar. Denna natt älskade vi på alla tänkbara
sätt. Genom tårar och flämtningar gjorde vi allt med varandra och gav oss inte förrän
morgonsolens första strålar träffade våra syndiga svettiga kroppar. Jag gav Pierre en sömnig
blick och log genom tårarna. Han besvarade det med att kyssa mig i pannan och stryka
bort en hårlänk som fallit ner i ansiktet. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst och slöt
ögonen. Det bultade hårt därinne, men efterhand lugnade pulsen ner sig. Han la sina armar
om mig och höll mig hårt intill sig så våra kroppssafter blandade sig med tårar, svett och
säd.
Jag minns inget mer från den natten, bara Pierres andetag och röst när han ropade efter
mig i sömnen.
Jag kunde se mig själv springa på en blomstrande sommaräng. Jag kunde känna Pierres
doft och närhet medan jag rusade fram genom vackra blommor, trots att han inte syntes
till. Ljus och lycka sken överallt. Jag jagade små oskyldiga fjärilar med mina bara händer,
samtidigt som sång fyllde himlavalvet. Plötsligt föll en skugga över mitt sagorike och
fördunklade allting. Det började blåsa iskalla vindar och snöa från den becksvarta himlen.
Fjärilarna föll till marken och dog, blommor vissnade och blev till en hög av mull.
“Du är i fara Keith”, viskade en välbekant röst från ovan. “Du är i fara, du är i fara.”
Rösten tunnades ut alltmer och snart hördes den inte längre. Stormen rev och slet i mitt
hår som var täckt av snö och is. Jag höjde blicken mot himlen där rösten kommit från.
181

Bland de mörka molnen kunde jag skymta ett par onda ögon som iakttog mig. Jag kände
igen dem så väl, men kunde inte minnas vart jag sett dem.
Någonting skrämde mig och jag började springa. Jag sprang trots den hala iskalla marken
under mina fötter. Jag skrek på hjälp och försökte fly undan den onda blicken från
himlen.
Till slut orkade jag inte springa mer, utan sjönk ihop av trötthet. Det var kallt och blött.
Jag kunde känna leran så väl i mina händer samtidigt som jag såg upp i himlen och skrek
allt vad jag var värd.
Snart var den bekanta rösten tillbaka ovanför mig. Den var mörk och väsande, precis
som... Justins!
“Akta dig Keith! Du är för nära, han vill dig ont mitt kära barn!”
“Vad menar du?!” skrek jag. “Vad är det jag gör fel? Vem vill mig ont?”
En iskall vind drog förbi mig. Jag tyckte den viskade något till mig, men om det var
inbillning eller inte visste jag inte.
“Du leker med elden Keith. Du blir bränd. Ta ditt förnuft till fånga. Han är för nära, var
på din vakt...”
Rösten tystnade. Jag kunde se mitt eget ansikte förvridas i ett flammande ljus, som ett
brinnande fotografi av mig själv. Allt blev svart. Först vågade jag inte öppna ögonen, utan
knep ihop dem så hårt jag kunde; rädd för vad som skulle visa sig om jag öppnade dem.
Sen förstod jag att det bara varit en mardröm. Varför dök Justin upp hela tiden för att
varna mig? Hur länge skulle det pågå? Jag behövde inga varningar. Det fanns ingen
ondska omkring mig, bara olika sorters kärlek från människor som älskade mig.
Jag såg på ljuset utanför fönstret att det snart var morgon. Endast några få timmar fanns
till vårt förfogande. Och dem tänkte jag minsann utnyttja. Tyst som en mus förflyttade jag
mig från Pierres madrass till min säng. Det var svalare under mitt täcke än under Pierres
där det måste ha uppnått fler hundra grader. Dessutom var det skönare att sova ensam i en
enkelsäng än att två skulle behöva trängas på en liten madrass. Men den huvudsakliga
anledningen till att jag flyttade var att jag inte ville att Michele skulle finna oss i armarna
på varandra nästa morgon. Jag somnade nästan genast om och sov som ett litet barn.
Min dörr gnisslade till och Micheles klara manliga röst väckte oss ur vår dvala. Alla
vackra drömmar sprack som en såpbubbla. Jag satte mig yrvaken upp i sängen och gnuggade
mig i ögonen. Detsamma gjorde Pierre.
“Jag har gjort i ordning te åt er om ni vill ha”, sa Michele och gick tillbaka ut i köket.
Pierre såg på mig med ett hemlighetsfullt leende på sina manliga läppar.
“Jag trodde först du låg i mina armar, men så upptäckte jag att du inte var där. Gissa om
förvirrad jag blev. När smög du tillbaka?”
“I gryningen. Tyckte det var bäst att inte trotsa ödet för mycket.”
Jag klev upp och klädde på mig. Pierre iakttog mig med ett litet leende och med kärleks-
182

fulla ögon. Jag poserade som jag sett dem manliga underklädesmodellerna gjorde i reklamer.
Han skrattade till. Sedan kom han fram till mig och kysste mig hårt på munnen.
“Jag älskar dig”, sa han lättsamt och klädde på sig sina jeans.
Jag blev nästan lite chockad över hans ord, men samtidigt värmde dem välkomnande i
bröstet och i magen. Dessvärre kunde jag inte förmå mig att säga något lika vackert tillbaka.
Jag kände mig trots allt inte redo. Vi satt en kort stund senare i vardagsrummet och
drack varsin kopp te. Vi var båda upphetsade inför resan. Jag kunde känna ett stygn av
avundsjuka, eftersom Pierre redan hade varit i Paris med sin familj och visste lite mer än
jag om staden.
“Har vi allt med oss nu?” undrade jag när vi stod klara att ge oss av.
Michele lutade sig mot dörrkarmen med ett snett leende.
“Även om ni inte har det så är ni bara borta i en vecka. Kom igen nu, dags att gå så ni
inte missar bussen”, sa han och hängde på mig ryggsäcken.
“Du har rätt Michele”, sa Pierre. “Om vi inte går nu blir vi tvungna att springa. Och det
vill vi inte.”
“Hej då Michele! Ses om en vecka!” ropade jag när vi skyndade oss nerför uppfarten.
Han stod länge kvar och såg efter oss. Jag visste inte varför, men han hade betett sig
underligt under hela morgonen. Nästan som om någonting tyngde honom. Han såg bekymrad
ut i ögonen. Det var givetvis inget som Pierre la märke till, eftersom bara jag
kände hans blick. Bara jag kunde se vad hans ögon hade att säga.
“Hoppas dem har luftkonditionering på bussen”, sa jag flämtande.
“Det brukar flygbussar ha. Det är nog ingen fara ska du se.”
Vi hade hunnit nerför backen och svängde nu ut på trottoaren som ledde oss inåt stan.
Det var soligt och varmt ute utan en vindpust.
“Pierre, tog du med dig solglasögon?” frågade jag plötsligt.
“Nej.”
“Tusan! Jag kände på mig att det var något vi hade glömt.”
Han skrattade.
“Vi kan köpa nya när vi kommer fram.”
Det var en sak som inte Michele visste om; jag hade fått fickpengar av Owen. Och jag
hoppades sannerligen inte att han skulle få reda på det heller.
När vi närmade oss den stora skolbyggnaden kunde jag känna hur det började pirra i
magen. En nyfiken känsla spred sig inuti mig att få se något helt annat än Los Angeles.
Uppleva en ny atmosfär, nya vindar, nya dofter, vackra byggnader och människor. Dessutom
såg jag fram emot att få praktisera på min franska.
Hela klassen stod i en stor grupp och pratade ivrigt med varandra. När Pierre och jag
dök upp viskade Mary ännu ivrigare med sina vänner Louise och Denisie. Sen kom hon
gående emot oss med långa steg.
183

“Hej Pierre!” ropade hon. “Vem ska du sitta bredvid på resan?”
Hon log så sött att jag hade lust att kräkas. Hon kunde verkligen gå genom eld och vatten
för Pierres skull. Jag för min del försökte ignorera henne så gott det gick. Men det var
inte alltid lätt att låta bli när hon ville höras och synas vid alla tillfällen.
“Bredvid Keith”, svarade Pierre.
“Jaha”, sa hon kort och sneglade på mig. “Hur mår du förresten Keith?”
“Jo tack, jag mår bara fint. Som du ser så har jag inte ramlat och brutit benen av mig på
sistone.”
Pierre fnissade till. Mary såg snabbt på honom och brakade sedan ut i skratt.
“Vad kul du är Keith! Hör på, varför inte hänga med vårt gäng under resan? Vi kommer
att ha riktigt kul tillsammans”, sa hon och visade en liten fickplunta under sin nya röda,
figursydda sommarjacka. Pierre och jag såg misstänksamt på henne och sneglade sedan på
varandra och var precis på väg att svara nej tack när någon ropade:
“Buss på intåg!”
Alla böjde sig ner och tog upp sitt bagage och ställde sig i en lång kö.
“Kom med”, sa hon och log uppmuntrande mot Pierre.
Hon gick stolt iväg med sitt bagage och Louise och Denisie trippande efter sig som två
trogna hundar.
“Vad kul det här ska bli!” utropade jag ironiskt.
“Oroa dig inte, vi blandar oss inte i hennes dumheter. En vacker dag åker hon fast och
då får hon ångra sig bittert, eller hur.”
Mary kunde helt enkelt inte hålla sina fingrar från Pierre på hela stunden som vi väntade
på att bli insläppta i bussen. Det var förståeligt. Han hade blivit mer bredaxlad på sistone,
under den tajta tröjan syntes hans magrutor och hans bröstmuskler. Ansiktet var vackert
solbränt och tänderna gnistrade i en jämn rad när han log, och i mungiporna skymtade
hans vassa hörntänder. Sedan kommer vi till det som jag dyrkade mest i all hemlighet,
hans gnistrande gröna ögon med dem perfekta svarta ögonbrynen. Dessa ramade in hela
hans blick och fick mig att bli knäsvag emellanåt.
Ingen kunde föreställa sig i sin vildaste fantasi att han var homosexuell. Var det på
grund av mig han var det? Var det mitt fel? Skulle han vara normal om inte jag fanns?
“Behöver du hjälp?” undrade mrs Tyffie och gjorde en gest att ta min väska.
“Nej... Jag menar ja, förstås.”
Jag räckte över den till henne. Hon tog emot den och såg lite förvånat på mig.
“Är du okej Keith? Mår du bra?”
När jag inte svarade följde hon min blick som träffade Pierre. Han hade just lämnat av
sitt bagage och småpratade med busschauffören som slängde in väska efter väska i det
stora bagageutrymmet. Mary smög sig intill honom och låtsades snubbla. Som den gentleman
han var fångade han genast upp henne.
184

“Är du okej?” undrade han och hjälpte henne på fötter igen.
“Åh, nu är jag det. Tack Pierre.”
Hon log sötare än honung och fladdrade med ögonfransarna som säkert också var inköpta
nånstans ifrån. Alla såg hur mycket hon älskade honom. Och alla tyckte dem var årets
par, fast dem ändå inte var det. Det visslades och hurrades runt omkring dem. Pierre såg
generat bort från uppmärksamheten. Det var då vår blick möttes. Jag stod där med ena
armen om axelbandet till ryggväskan och den andra i fickan. Inom mig grät jag och kände
en stor besvikelse. Aldrig förut hade jag upplevt en sådan ilska blandat med gråt och panik.
Jag såg ner i backen och sparkade till en sten som flög nerför asfalten och träffade
Pierres sko. Han vände på huvudet, men samtidigt förstod han vad jag kände. Han förstod
att jag var arg på honom. Han kunde se och känna det. Mrs Tyffie hjälpte dem andra med
sitt bagage och brydde sig inte mer om mig. Märkte hon på mig vad som var fel? Såg hon
att det hade med Pierre att göra? Var jag en syndig varelse i hennes ögon?
“Nu är vi klara för avresa Keith. Kommer du?” frågade hon och klappade mig på axeln.
Vi var dem första som gick ombord. Den var en hög trappa att gå uppför. Utan vetande,
men ändå med en svag känning om vart dem andra skulle sätta sig, satte jag mig någonstans
i de främre regionerna.
“Vad?! Ska du inte sitta där bak med oss?” utropade Mary när hon passerade mig.
Utan minsta tvekan slog sig Pierre ner bredvid mig, han var mig fortfarande trogen. Hur
hade jag kunnat tro något annat? Plötsligt kände jag mig dum.
“Äh, kom Mary så sätter vi oss längst bak”, sa Denisie. “Låt dem sitta här om dem vill
det.”
“Ja, för jag tänker då inte sitta här som en dagisfröken!” fnös hon och fortsatte med
bestämda steg till bussens bakre del.
Ralf, Tesscha och dem andra killarna hejade på oss medan dem knuffades fram till den
näst bästa platsen efter den som Mary redan hade tagit. Ralf stannade upp hos mrs Tyffie
för att fråga vart mr Gordon var. Hon berättade att han var på konferens i New York där
han skulle möta upp oss vid byte av flygplan.
“Är du okej?” undrade Pierre och smekte min hand när ingen såg det.
Jag nickade och såg ut genom rutan. Vi började rulla bort från skolgården där vi upplevt
våra första skolår och lekt och haft kul tillsammans. Allt lämnades bakom oss, allt försvann
utan att man hann stanna upp och hämta andan. Den kraftiga mannen bakom ratten
talade i en mikrofon som ljöd ut över bussen:
“Då är vi på väg till flygplatsen. Där kan vara hektiskt så håll er tätt tillsammans. Därifrån
åker ni vidare mot New York och sedan Paris. Jag önskar er en trevlig resa.”
Ett jubel utbröt i samma stund som han avslutade sitt meddelande. Mrs Tyffie log mot
oss och fortsatte sedan tala med chauffören.
“Hon verkar ha hittat sin självfrände, eller hur?”
185

När jag inte svarade blev han konfunderad.
“Keith, jag såg din blick förut. Varför blev du så arg på mig? Är det något jag har
gjort?” Jag orkade inte svara. “Du behöver inte vara orolig. Mary är knäpp, hon kan inte
hjälpa det. Hon bara är sån. Jag bryr mig inte om henne. Hon är en barnunge som förtjänar
ett rejält kok stryk.”
“Jag är inte orolig för någonting Pierre. Allra minst för Mary. Det borde du förstå.”
“Vad är det då? Är det någonting jag har gjort”, upprepade han och tryckte min hand.
När jag inte svarade harklade han sig och vände sig om efter dem andra. Sen satt vi tysta
ett tag.
“Du är svartsjuk, inte sant?”
“Jag vill inte prata om det, okej?”
“Du har rätt. Fel plats vid fel tillfälle.”
Mrs Tyffie fick för sig att ta fram sin sminkspegel och ta på lite mer läppstift, men fumlig
som hon kunde bli åkte den i golvet med ett klirr vid första kurvan.
“Tjosan!” utropade chauffören.
“Det där kan man verkligen kalla fel plats vid fel tillfälle”, viskade jag till Pierre och
skrattade, men så tyst som möjligt för att inte vara oförskämd.
Efter en lång stund kom vi fram till flygplatsen. Vi släppte varandras händer och klev ur
bussen tillsammans med resten av klassen. Det var människor överallt. Pierre och jag fick
våra väskor först och var tvungna att vänta tålmodigt på dem andra. Sen sa chauffören
adjö, och vi tackade för resan. När vi kom in i den stora hallen letade vi reda på receptionen
och ställde oss i kö för att hämta ut våra biljetter.
Folk stressade omkring med väskor och portföljer, knuffade och trängdes med varandra.
Men vi höll oss tätt tillsammans så inte någon skulle komma bort. Pierre höll mig hårt i
handen på ett diskret sätt bakom ryggen innan vi fick plats i kön. Då släppte han mig med
en lätt smekning, men samtidigt ville jag inte att han skulle släppa taget.
När vi äntligen var framme vid disken kändes det som om jag hade ramlat nerför en
trappa. Det gjorde ont överallt efter att ha försökt sitta på golvet, hänga på Pierre, sitta på
väskan, hänga på ett ben, blivit tacklad av tre större killar när dem hade bråttom till sitt
flyg, trampad på foten av en överviktig man som försökte ta sig fram genom alla människor
och inte såg mig sitta på golvet och slutligen det som fick mig att klämma ihop mig
med dem andra i kön; en argsint hund som hade slitit sig från sin matte kom fram och bet
sig fast i min tröja. Pierre försökte få loss honom, men han vägrade släppa förrän matte
kom och tog hand om honom. Vid det laget hade min kortärmade tröja gått sönder i ärmen.
Samtidigt var jag glad att jag inte hade min sommarjacka på mig, för det var den
enda sommarjacka jag hade. Mrs Tyffie lutade sig över disken och bad om våra biljetter.
“Dem ska ligga under skolans namn”, sa hon.
“Ett ögonblick så ska jag se efter”, sa receptionisten och bläddrade igenom en massa
186

papper medan hennes blonda kollega fumlade omkring med en telefon i ena handen och
en bunt papper i den andra.
“Vi har det lite rörigt just nu”, ursäktade hon sig med ett litet snett leende.
“Det menar du inte”, sa Mary otåligt där hon stod och trampade.
Det samlades snabbt en lång kö bakom oss och på bägge sidor om vår kö. Alla hade
samma trötta uttryckslösa min. Jag kunde knappt bärga mig tills vi satt på det svala planet
och slapp detta vansinniga kaos.
“Ja, nu har jag hittat något här”, sa hon äntligen.
Hon nämnde mrs Tyffies fulla namn och räckte över det med ett lättat leende till henne.
För i och med att vår klass lämnade kön och begav sig mot planet, försvann en stor grupp
med svettiga tonåringar som gnällde om ont i fötterna och huvudvärk. Mary hördes mest
av alla som vanligt.
“Mrs Tyffie! Jag har så ont i fötterna!”
“Stackars lilla Mary, men snart är vi ombord på planet och då kan du ta av dig skorna
och lufta dem.”
“Men det kommer att stinka i hela kabinen”, klagade hon och haltade efter som en veteran
från andra världskriget.
Efter en lång promenad genom väntehallarna kom vi äntligen fram till vår utgång. Vi
visade upp våra biljetter och passerade spärrarna efter att vi hade låtit vårt bagage omhändertas.
Planet vi skulle resa med var enormt! När man såg dessa bjässar på tv var det inget
märkvärdigt, men att stå alldeles bredvid ett i verkligheten var en annan femma. Jag försökte
mäta med ögonmått hur stor den egentligen var. Sedan föreställde jag mig det
komma rullande på vägen utanför vårt hus. Jösses! Inte ens bakdelen skulle få plats mellan
vår trädgård och andra sidan av vägen. På sin höjd kanske halva vingen fick plats, men
då blev det till att spränga bort lite hus först.
Trappan vi skulle gå uppför var svindlande hög och dessutom alldeles för smal, enligt
min åsikt. När vi var halvvägs var jag rädd att vinden skulle blåsa omkull oss, eller att
flygplanet av olyckshändelse skulle börja rulla. Därför klängde jag mig fast hårt vid räcket
och lät bli att se bakåt. Pierre la märke till min oro och tog min hand. En äldre dam bakom
oss tittade lite osäkert på våra hårt knutna händer.
“Jag ser inte så bra madame, och jag vill inte fall ner över dig så därför måste han hålla i
mig”, skämtade jag.
Hon gav till ett utrop och höll sig för hjärtat. Pierre kunde inte hålla sig för skratt och
var nära att trampa fel vid översta trappstegen. När vi kom in i flygplanet välkomnade en
flygvärdinna oss med ett vitt leende. Hon sneglade på våra händer som fortfarande var
hopflätade med varandra och blinkade med ena ögat. Vi hade avslöjat oss. Jag ryckte åt
mig handen i samma ögonblick. Jag skämdes värre än en hund! Mina kinder blev varma
187

av rodnad.
“Du är söt när du rodnar så där”, viskade Pierre när vi fortsatte in i gången fram till våra
platser.
Vi reste i första klass och hade bokade platser på höger sida nära till toaletterna. Mary
var snabb att välja en fönsterplats, därefter följde Louise och Denisie. Vi valde att sitta så
långt fram som möjligt så vi slapp se dem och framför allt slippa höra dem.
Pierre lät mig få sitta vid det lilla ovala fönstret. Därefter slog han sig ner bredvid mig
och smekte mig lätt över handen. Det fick mig att tänka på annat för en stund.
“Hur känns det?”
“Pierre? Är flygturen som en snurrande karusell?” frågade jag med en ostadig röst.
“Vad?” sa han och såg förvånad ut.
Sen började han skratta som om jag hade sagt något väldigt roligt. Pierre hade rest med
flygplan många gånger förut med sin familj. Men när jag tänkte efter hade han aldrig
nämnt för mig hur det kändes att lyfta från den säkra marken och bli ett med himlen långt
ovanför oss.
Pierre förklarade att det kändes som ett sug i magen när det lyfte från marken, sen planade
det ut sig så man inte kände ett dugg, nästan som om man satt på ett tåg. Bortsett
från att man kunde hamna i luftgropar och då kunde det kännas lite som att falla. En del
tyckte att flyga var underbart, för andra kunde den första upplevelsen vara lite skrämmande.
“Börjar du bli nervös? Det är okej, det var jag också första gången. Det finns inget att
oroa sig för. Fast man kan aldrig vara nog försiktig”, sa han och böjde sig ner och rotade
fram en påse under sätet framför.
“Vad gör du?”
Han gav mig en vit papperspåse som liknade en hopvikt servett. Jag tog tveksamt upp
den och studerade den noggrant medan jag vecklade ut den.
“Vad är det här för något egentligen?”
“En spypåse”, sa han lugnt och sansat.
“Åh! Det var precis vad jag inte behövde just nu. Tack så mycket Pierre!” sa jag argt.
Jag petade tillbaka den i sin ficka igen i stolen framför. Pierre skrattade så han hoppade
där han satt.
“Tyst med dig! Det var inte det minsta kul”, grymtade jag.
Hur mycket jag än uppskattade hans humor fanns det tillfällen då jag hade lust att strypa
honom. Eller kanske det berodde på att jag var lättretlig? Just som jag funderade på att
trycka in påsen i munnen på honom hördes ett dovt muller som växte sig allt större. Vibrationerna
kittlade under mina fötter. En flygvärdinna steg fram i dörröppningen och demonstrerade
hur flytvästar fungerade och vart man hittade broschyren med en kartbeskrivning
över planets flyktvägar. Där stod även punktvis föreskrifter om planets säkerhet.
188

Jag fick även veta att syrgasmaskerna föll ner från en lucka ovanför respektive säte vid
behov av extra syre. Sedan bad hon oss vänligt men bestämt att placera vårt handbagage
under stolen framför oss. För mycket snart var det dags för avgång.
“Jag tackar för er uppmärksamhet och önskar er en trevlig resa”, avslutade hon och
försvann bakom skynket.
“Vad är det som låter?” frågade jag nervöst.
“Det är planet som värmer upp motorerna. Det är dags för avgång”, flinade Pierre.
Ljudet från motorerna växte sig allt större och strax därpå sattes flygplanet i rullning.
Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet på mig. Det kändes otäckt och jag började nästan ångra
att jag följde med. Tänk om jag spydde? Tänk om vi störtade? Planet rullade fram till
startbanan och stod stilla ett ögonblick. Sen kom ett åskdon som skrämde upp mig rejält. I
samma stund sköt planet iväg i en väldig fart! Jag kände hur min kropp sögs bakåt och hur
det pirrade i magen. Flygplatsen, startbanor och öppna fält försvann bakom oss.
Jag kunde inte låta bli att le åt alltsammans, för det kändes precis som en karusell. En
sådan där man svingades upp i luften.
“Bara luta dig bakåt och njut!” ropade Pierre och tog min hand i sin.
“Jag har inget val!” ropade jag tillbaka som vid det här laget hade börjat känna mig som
ett frimärke.
Jag tog ett djupt andetag när jag såg all trygghet försvinna under oss. Det slog lock för
öronen på mig, nästan som det gjorde när man var under vattenytan för länge. Jag slöt
ögonen och kände för en kort stund hur jag svävade, hur jag rycktes med och kastades
genom luftgropar. Det var en obeskrivlig häftig känsla som infann sig medan vi trängde
genom luften med enorm kraft och sprängde moln efter moln. Efterhand lättade trycket
och snart kändes det som vi satt i ett tåg.
“Hur tyckte du starten var?” frågade Pierre.
“Inte så tokigt”, svarade jag och log brett tillbaka.
“Försök inte, jag såg nog hur du blängde på spypåsen.”
Vi skrattade. Den värsta biten på vår resa till Paris hade passerat. Jag hoppades bara att
lyckan skulle fortsätta att le mot oss från ovan.
Nog var resan till en början trevlig och spännande, speciellt för mig som var ny på det här.
Så snart lampan i behåll-bältet-på-skylten släcktes kom Mary, Denisie och Louise till våra
sittplatser. Mary satte sig på Pierres armstöd och slängde med sitt blonda hår så det träffade
honom i ansiktet. Denisie sneglade osäkert på mig emellanåt. Jag visste att hon endast
kom hit för min skull, inte för vare sig Pierres eller Marys. För Denisie brydde sig inte om
att lyda Mary troget som Louise gjorde, och detta skiljde dessa flickor åt. Det var uppenbart,
men så länge hon inte satte sig upp mot Mary fick hon stanna kvar i gänget. Det var
uträknat att en trio var så mycket attraktivare än ett par. Jag kunde läsa Mary som en öp-
189

pen bok vid det här laget, men jag kunde inte förstå varför det var viktigare att vara vän
med sin fiende än att vara vän med någon man älskade.
“Vet du Pierre, vi diskuterade mitt poolparty. Det är om några få veckor hemma hos oss.
Det är på sätt och vis en debutantfest. Många av seniorerna från High School kommer. Du
kommer väl?” frågade hon och såg på honom med förförisk blick.
Pierre harklade sig och flyttade på sig nervöst i stolen.
“Klart han kommer!” skrattade Louise som om det var en självklarhet. “Man får inte
många chanser att hälsa på seniorerna. Nu är ett perfekt tillfälle att knyta kontakter och få
ett försprång före alla andra. Dessutom blir vi automatiskt VIP-elever.”
“Det innebär att man kommer in på alla poolpartyn och baler”, förklarade Denisie och
himlade med ögonen som om det inte alls var intressant för henne.
“Det fattar han väl!” röt Mary tillbaka.
“Det beror på. När var det bestämda datumet?”
Hon nämnde dag och tid.
“Du är självklart också välkommen Keith”, fyllde hon i som förstod att allt jag gjorde
skulle Pierre göra.
“Jag är ledsen, men Keith och jag ska bort den veckan.”
Jag var tvungen att titta upp på Mary för att se hennes min. Hennes underläpp darrade
till och det ena ögonbrynet flög upp. Sedan smalnade hennes ögon och läpparna fick ett
sammanbitet uttryck. Jag fick plötsligt mycket svårt att hålla mig för skratt. Denisie tittade
också bort med handen för munnen. Ett litet fniss avslöjade henne dock. Mary satt tyst
som en staty. Hennes blick frös till is, medan hon såg Pierre djupt i ögonen.
“Vad menar du Pierre? Du måste skämta!” utropade Louise till Marys försvar.
Han ryckte löst på axlarna.
“Jag är ledsen, men det går faktiskt inte. Jag har andra planer.”
Mary ställde sig upp och fnös till. Sen gick hon iväg till sin plats och var tyst resten av
resan. Denisie dröjde sig kvar hos oss ett tag. Hon tänkte sätta sig på armstödet, men Pierre
drog ner henne i knäet vilket fick henne att fnittra till.
“Du är den enda vettiga tjejen jag känner i den där trion”, viskade Pierre och himlade
med ögonen.
“Tack Pierre. Nåja, dem kommer mycket snart att bli ensamma. Jag har tröttnat på deras
attityd mot människor. Ni anar inte vad dem har skämt ut oss allihop. Och hennes far vet
inte ens hälften. Han skämmer bort henne hela tiden i tron om att hon är klassens lilla
ängel”, viskade hon till oss. “Visste ni att hon får betalt för sina prestationer i skolan. Ju
högre betyg, desto dyrare shopping.”
“Det är fruktansvärt! Då förstår jag varför hon är som hon är. Hon har väl aldrig fått en
vettig uppfattning om pengars värde”, sa jag.
“Du är verkligen lätt som en fjäder”, avbröt Pierre.
190

Denisie rodnade och log. Hon var verkligen vacker och oskuldsfull.
“Nu får du sluta Pierre.”
Det kändes underligt att se Denisie sitta i knäet på Pierre, som egentligen var min plats.
Hon såg lite nervös ut, men jag klandrade henne inte. Att få den närhet han erbjöd kunde
vara överväldigande. Mary ropade på henne med en stämma hos en inte alltför mild styvmor.
Hon återvände till sin plats och lämnade oss ensamma.
Plötsligt ljöd en vacker röst ut till alla passagerare att frukost strax skulle serveras. Sedan
skulle en film visas, och därefter var det dags för en mellanlandning i New York
innan vi flög vidare mot Paris.
Frukosten bestod av inplastad mat och juice i en plastmugg som mättade magen, men
mycket charmigare än så var det inte. Filmen var gammal och tråkig. Jag somnade mot
Pierres axel och efter ett tag var vi framme i New York, högt ovanför skyskraporna bland
molnen. Men ändå kunde man se dem höga byggnaderna sträcka sig upp mot oss. Gatorna
och kvarteren bildade ett enormt nätverk för fordon och människor, nästan som en gigantisk
labyrint.
Snart gick vi ner för landning. Jag såg byggnader och stora fordon susa förbi fönstret.
Strax därpå kände jag en kraftig stöt.
“Vilken snygg landning”, sa Pierre och såg på hur jag skulle reagera som aldrig förut
hade flugit och därmed aldrig landat. Jag svalde hårt och såg förvånat på honom. Han
brast ut i skratt. Tydligen såg jag ganska rolig ut.
“Det är lugnt Keith. Det ska låta lite brutalt när man landar.”
“Om du säger det så”, sa jag och kände mig genast lite lättare om hjärtat.
Här i New York klev en hel massa människor av. Det tog lång tid för dem att köa på
vägen ut, men det tog ännu längre tid för dem att komma in.
Plötsligt såg jag Gordon Fosters ansikte bland hundra andra. Han såg på mig en kort
sekund och fick en igenkännande glimt i ögonen. Om inte annat kände han igen mrs Tyffie
som satt alldeles bakom oss.
Jag tyckte en hel evighet passerade innan en kvinnlig röst meddelade att vi nu skulle
fortsätta vår resa mot Paris. Vår klass började applådera och vissla. Därefter följde samma
procedur, men den här gången tyckte jag flygplanet lät ännu värre än sist. Och just som vi
lyfte från marken kände jag en luftgrop som fick mig att skrika till. Pierre hade självklart
mycket roligt åt mina nya upplevelser, vilket jag inte uppskattade för tillfället. Efter ett tag
var det dags för lunch. Jag var ännu inte van vid att äta allting inplastat, vilket jag tyckte
var oerhört osmakligt och omständligt. Sedan var det dags för en filmvisning av en komedi
som vi redan hade sett, men den underlättade resan en aning. Nånstans mitt i filmen
slumrade jag till och måste ha sovit en lång stund för när jag vaknade låg även Pierre och
sov. Bakom mig satt mrs Tyffie och läste sin heminredningstidning i lugn och ro. Gordon
Foster satt och bläddrade i LA News. Ingen la märke till att jag hade vaknat. Resten av
191

klassen som satt bakom dem verkade också ha somnat bort till det monotona ljudet från
flygplanets maskiner. Jag såg ut genom fönstret på min sida, men min blick möttes endast
av moln och atlantens vatten så långt ögat nådde. Havet och himlen såg ut att smälta
samman i horisonten. Detta fick mig att inse hur stort atlanten egentligen var. Tänk om vi
störtade i detta enorma hav! Vem skulle rädda oss? Mitt öga vakade länge över vår position.
Om det där mörka, skräckinjagande havet kom närmre skulle jag väcka Pierre på
direkten!
Resan var längre än jag hade räknat med. När jag såg på klockan visade den att vi hade
varit i luften i fem timmar; då återstod alltså 3 timmar. Pierre och jag spelade kort på våra
brickor framför oss lite senare. Det fick massor av tid att passera. Vi hade så kul att vi
totalt glömde bort att vi satt på flygplanet, att vi var på resa och att det inte återstod så
lång tid tills vi skulle flyga in över fastlandet. Men när detta hände vaknade alla till liv
och började prata ivrigt med varandra. Mary hördes som vanligt mest från sitt säte längst
bak på vår sida.
Den kvinnliga rösten hördes nu ur högtalarna; hon meddelade att vi närmade oss Paris.
Skylten för bälten började blinka och jag märkte hur flygplanet förlorade i höjd. Vi flög
genom några tunga moln och kom ut på andra sidan. Det var närmare kvällstid i frankrike.
Under oss såg vi åkrar och ängar i jordens alla färger. Hela landet såg ut som ett enormt
sammanflätat lapptäcke med kransar här och var som bestod av små och större byar. Jag
såg massor av bondgårdar och kyrkor och villaområden. Vi befann oss på så låg flyghöjd
att jag till och med kunde urskilja kor som vilade sig ute på ängarna och bilar som skyndade
på de milslånga vägarna. Fantastiskt vackra alléer speglade sig i många av de anlagda
dammarna runtom stora slottsbyggnader, vackra gamla gårdar och hus i giftermål med
gudomligt vackra blomsterarrangemang och enorma vingårdar som säkert skulle få Kaliforniens
vingårdar att blekna storleksmässigt. Nu hade vi sjunkit så pass mycket att jag
var rädd att vi skulle krocka med ett kyrktorn.
“Hur känns det?” frågade Pierre mig när hjulen hade tagit i marken och fått mig att
gripa tag i närmsta evakueringsplanering.
Jag ryckte på axlarna.
“Ungefär som en karusell”, sa jag och vi skrattade.
Så fort vi hade landat ville alla ut fortast möjligt och aldrig mer sätta sin fot på det här
flygplanet igen. Vi kunde inte hjälpa det. Vi ville ut och andas in hela Paris i ett enda
andetag och slippa sitta rastlösa i ett tråkigt flygplan. Ut och röra på benen, sträcka på sig
och känna att man fortfarande levde. Men vi fick gott lugna ner oss och vänta på vår tur
att gå ut. Så snart alla fått tillbaka sina väskor steg vi ombord på en minibuss som tog oss
in till den stora staden – Paris och vidare till vårt hotell. Det var en stor beige byggnad i
typisk fransk stil med mängder av små balkonger med blommor och lyktor på väggarna.
Det lyste på hela nedervåningen och ur en del fönster på övervåningen.
192

Så snart vi kom ut möttes vi av en pickolo som hjälpte till att bära väskor. Mary bokstavligen
tryckte sitt bagage i hans famn.
“Tack, en gäst ska inte behöva bära något när det finns såna som du i närheten”, sa hon
på en knackig franska.
Pickolon stirrade bara på henne. Jag hade god lust att smälla till henne med mina båda
väskor i hopp om att skänka lite godhet åt henne.
“Bry dig inte om henne”, sa Pierre till mig i ett försök att lugna mig.
Hon kunde vara så extremt bortskämd, omogen, elak, vidrig. ja praktiskt taget hade hon
alla dåliga sidor som man kunde se hos en människa.
Vi började gå uppför den breda trappan. Bakom de höga fönstren på högra sidan kunde
jag ana skuggor av människor. Jag antog att det var en kombinerad bar och restaurang,
ungefär en sådan som Michele arbetade på. Gordon Foster höll upp porten för mrs Tyffie.
Hon neg och tackade för det. Gordon såg ut att småskratta för sig själv. Vi följde efter in i
den stora lobbyn. Jag hade väntat mig en enorm lobby med kristallkronor på rad och lyx i
alla former, men i själva verket var det relativt modernt och avskalat i inredningen. I taket
hängde ett par antika plafonder av större storlek, och i mitten av lobbyn stod några fåtöljer
i mörkbrunt skinn, på väggarna hängde oljemålningar med motiv hämtat från Nôtre
Dame, Louvren och den vackra parken Luxembourg. Väggarna var enkelt målade i en
beige färg som gick ihop med dem röda sammetsgardinerna och dem röda mattorna. Receptionsdisken
löpte längs ena väggen, och mittemot lobbyn fanns den stora ingången till
hotellets restaurang och bar där en liten orkester spelade jazz.
Mrs Tyffie drog ett djupt andetag som om det hade varit en blomsterträdgård och log ett
strålande leende mot alla hon såg. Sedan gick hon fram till mannen bakom disken och
hälsade att vår klass från Los Angeles hade anlänt.
“Jag kommer att trivas här”, viskade Pierre till mig. “Vad tror du?”
Jag vädrade näsan som mrs Tyffie hade gjort och satte hakan i vädret som Mary brukade
göra.
“Kanske det. Inget märkvärdigt egentligen. Ser mest ut som hemma.”
“Hör upp allihop!” ropade nu mrs Tyffie. “Jag har fått nycklar här så nu följer vi med
gentlemannen här. Inget bråk nu Tesscha”, varnade hon när hon såg att han gjorde ansats
att springa iväg som den busunge han var.
Vi gick uppför den lilla svängda trappan som knakade i protest av att så många gick på
den samtidigt. Vi kom upp i en trång korridor som delade på sig i tre grenar. Den var en
aning mörkare och därmed dystrare än övriga huset. En lång rad med dörrar fanns på båda
sidor om oss med små mässingsskyltar på.
Mrs Tyffie talade oavbrutet med mannen som gett henne nycklarna. Vad jag kunde
urskilja det han sa så diskuterade dem rummen vi skulle bo i. Vi skulle dela på flera dubbelrum
som låg lite här och var, men på samma våning i alla fall. Det var av säkerhetsskäl
193

som vi måste hålla klassen samlad, fick jag höra av Gordon Foster några dagar senare.
Mannen informerade även att alla rum hade enskilda toaletter och duschar. Fast det var
något vi hade tagit för givet. Alla hotell hade ju toaletter och badrum. Han räckte nu över
en lista till mrs Tyffie, som genast tog emot den. Han sa något mer till henne innan dem
skiljdes åt.
“Då hör alla upp!” ropade hon och slog ihop sina små händer i en lätt klapp. “Jag har nu
fått listan över dem rum vi ska bo i. Ni kommer att bo två och två, eftersom det är dubbelrum
vi har fått.”
“Ska du och mr Foster bo tillsammans då?” sjöng Mary och sneglade på Denisie och
sedan på Louise som genast satte händerna för ansiktet och fnissade.
“Mary”, suckade Pierre och såg ner i golvet och skakade på huvudet.
“Vadå? Som om inte du skulle vilja veta det”, sa hon och satte händerna i sidorna.
Jag blängde på henne och för en gångs skull fick det henne att tystna.
“Nu räcker det Mary! Jag förstår inte vad som har flugit i dig”, klagade mrs Tyffie. “Jag
ber så hemskt mycket om ursäkt mr Foster. Hon brukar inte vara sån här.”
Han däremot såg road ut där han stod och försökte behärska sig från att inte skratta. Han
hade blivit lite röd i ansiktet också.
“Det är ingen fara. Och för din information Mary, så har jag redan en fästmö hemma i
Los Angeles.”
Detta fick Mary att grymta till och lägga armarna i kors över bröstet. Hon var bister
resten av den kvällen.
“Om vi nu ska återgå till ordningen”, sa hon och höll upp listan framför sig”, de första
rummen ligger alldeles här runt hörnet.”
Vi följde alla efter i samlad trupp.
“Sarah och Diana. Ni får dela på det första rummet. Det andra rummet delar Ralf och
William på. Rum nummer tre tilldelas Louise och Mary.”
“Stop ett tag!” utropade Mary. “Vart ska stackars Denisie bo då om inte med oss?”
Mrs Tyffie läste genom listan.
“Jag har parat ihop Denisie med Tesscha.”
Busvisslingar och glada utrop hördes från resten av klassen.
“Lägg av! Ska du bo ihop med en kille?!” skrattade Mary. “Det här är straffet för att du
stötte på Pierre på flygplanet.”
Pierre gav henne en ondskefull blick. Jag var inte sen att följa hans exempel.
“Dennis!” ropade Mary åt Denisie. “När du börjar tröttna på din karl kan du väl titta
över och ta ett glas Martini med oss.”
“Ingen alkohol!” ropade mrs Tyffie förebrående.
“Kossa”, morrade Mary och slängde igen dörren till rummet.
Denisie och Tesscha studerade varandra med avsmak.
194

“Du låter bli mina serietidningar”, varnade Tessha.
“Pax för att duscha först på morgonen!” ropade Denisie.
“Du låter bli mitt schampo!”
“Tror du inte jag har eget eller? Du har säkert mjäll, så använd inte mina handdukar.”
“Du har säkert könssjukdomar.”
“Knäppgök!”
“Dennis!” retades Tesscha som var nöjd med att ha ett nytt smeknamn på sin fiende.
Pierre och jag fnissade.
“Rena rama lugnet före stormen, eller vad säger du?”
“Instämmer, mr Cabrera.”
Vi gick in i en L-formad del av korridoren och kom fram till nästa rum. Jag la märke till
en stor trappa som ledde till övervåningen och en som ledde till nedervåningen en liten bit
längre ner i korridoren. Dessa trappor i mörkt träslag hade pampiga röda mattor med
vackra blomsterinslag. Ett välklätt par kom just gående nerför den. Dem tittade åt vårt
håll, men förlorade genast intresset och fortsatte åt motsatt håll. Antagligen skulle dem
ner till restaurangen.
“Rum nummer fyra tilldelas Denisie och Tesscha. Rummet här intill får Pierre och Keith.
Rum nummer sex...”
Vi gick in i vårt nya hem. Det var ett relativt enkelt rum med två enkelsängar, ett litet
sängbord mellan och ett litet hörnskrivbord med tillhörande stol som stod bredvid det
fördragna fönstret. Övrig inredning bestod av en rutig fåtölj som stod i ett hörn alldeles
intill en stor vitmålad garderob med spegeldörrar, några mindre tavlor och lampor som
lyste upp rummet till en hemtrevlig vrå. Mitt på golvet vid fotändan av sängarna fanns en
oval röd matta.
Pierre ställde ner sina resväskor och ställde sig att betrakta rummet tillsammans med
mig. Vi drog samma slutsats.
“Jag hoppas att badrummet är lika trevligt som övriga sviten”, sa han och klev in genom
den lilla dörren bredvid ena sängen.
Jag följde efter, nyfiken som jag var. Badrummet överglänste inte direkt med sin skönhet
och storlek men var definitivt pricken över i. Vi hade dock sparat det bästa till sist;
utsikten. Jag kunde inte vänta längre, utan gick bort till fönstret och drog bort gardinerna.
Jag ville njuta av våra nya upplevelser tillsammans med Pierre, så jag blundade tills jag
stod bredvid Pierre igen. Sen öppnade jag ögonen. Jag kunde inte ha blivit mer överraskad.
“Nåja, vi har ju i alla fall ett fint rum”, mumlade Pierre och sneglade på mig.
Vi brast ut i skratt. Jag var för trött för att uttala mig om vår begränsade vy. Pierre vände
sig till mig.
“Hur känner du dig nu?” frågade han.
195

Hans röst hade förändrats till en djupare och mer sensuell stämma. En stämma som jag
hade saknat.
“Efter alla intryck är jag färdig för bädden, men jag antar att vi får kvällsmat innan vi
lägger oss. Hur känner du dig?”
“Samma här. Ska bli gott med mat i magen och en lång natts sömn.”
Vi stod tysta en liten stund. Plötsligt hördes en smäll från rummet bredvid och höga
röster. Sekunden efter bankade det hårt på dörren. Pierre öppnade och genast stormade
Denisie in i rummet tätt följd av en upphetsad Tesscha.
“Åh, snälla! Kan inte jag få dela rum med någon av er istället? Jag står inte ut med den
där!” klagade hon och pekade på Tesscha som hade ett inte alltför litet illmarigt leende på
sina läppar.
“Läget Tesscha? Vad har hänt?” frågade Pierre och boxade till honom på axeln i en
vänskaplig gest.
“Det var inte mitt fel. Jag lovar! Det var hon som försökte ta mina tidningar.”
“Jag råkade ställa min väska på dem. Jag såg dem inte!” ropade hon och slog ut med
händerna för att påpeka vilken världslig sak detta egentligen var.
“Nä! Jag såg allt hur du försökte riva ner dem på golvet. Erkänn!” ropade han tillbaka.
“Men jag vill väl inte ha dina äckliga tidningar! Jag är tjej och jag läser inte samma
smörja som du!”
Denisie öppnade vårt fönster för att hämta en nypa luft. Sedan dunsade hon ner på fönsterbänken
och suckade.
“Vilken hemsk utsikt ni har förresten”, påpekade hon och blängde på den gråa betongväggen
mittemot.
“Varför tog du med dig tidningar som du är så rädd om?” frågade jag.
“Erkänn! Du längtar hem”, retades Denisie.
“Äh! Det gör jag inte alls. Men akta dig! Om jag hittar en enda rispa på någon av tidningarna
så gör jag mos av dig.”
Denisie såg ut som om hon skulle svimma. Sen gick hon med långa bestämda steg och
knutna nävar ut ur rummet.
“Jag hatar dig!” skrek hon.
Mrs Tyffie kom springande. Det såg ut som om hon hade slagits med krokodiler för att
nå fram till vår dörr.
“Vad är det som står på? Herregud, vad har du nu hittat på Tesscha?”
“Ingenting, det var hon som...”
Hon höll upp handen i en gest att hon inte ville höra mer. Sen drog hon honom med sig
ut genom dörren med orden:
“Ni får inte föra så mycket oväsen. Hör du det? Folk kommer att klaga och sen får vi
alla skämmas för ert uppförande.”
196

Dörren stängdes, men öppnades på en gång igen. Det var mrs Tyffie som glömde säga:
“Pierre och Keith? Det är mat om en halvtimme i stora matsalen. Packa upp så länge, så
ska jag ta hand om den här unge mannen under tiden”, sa hon i riktning mot Tesscha som
hon fortfarande höll i ett stadigt grepp.
Vi gjorde som vi blev tillsagda. Pierre och jag samsades väl om plats i det rymliga klädskåpet.
Jag hade aldrig velat bo med någon annan än Pierre. Han var verkligen rättvisans
man. Han brydde sig om sina nära och kära. Han höll gnistan vid liv och vaktade elden
dag som natt för att skydda mig från faror. Hur lycklig var inte jag som slapp dela rum
med en barnunge som Tesscha? Jag kunde samtidigt förstå Denisie. Tesscha var inte den
mest förstående killen och inte den lättaste att komma överens med. Han var van att vara
det enda barnet, att inte behöva bry sig om ett syskon eller att ta hänsyn till någon annan
än honom själv.
“Pierre? Jag är glad att jag har dig”, talade jag rakt ut från hjärtat.
Han log varmt mot mig.
“Detsamma. Hade det inte varit för dig kanske jag hade sprungit omkring och skrikit
som stackars Dennis.”
“Men det är en sak...”
Jag gick fram till honom där han höll på att vika ihop en tröja. Han stannade upp och
såg mig djupt i ögonen. Liksom flera gånger förut drunknade jag i dem och på något sätt
fick dem mig att lyfta från golvet och sväva vidare upp i taket. Någonting träffade väggen
i det andra rummet och fick mig plötsligt att bli medveten om att vi inte var ensamma.
“Pierre, vi måste vara väldigt försiktiga hädanefter. Våra klasskompisar bryr sig inte om
att knacka och i fel situation och vid fel tillfälle, ja du förstår vad jag syftar på.”
“Jag har redan tänkt på det. Men vi och mrs Tyffie är dem enda som har tillträde till vårt
rum om vi kommer ihåg att låsa dörren. Om det nu skulle vara så att hon kommer på oss
så vore det inte världens undergång. Inte för min del i alla fall. Eller vad säger du?” sa
han.
Jag blev förvånad över hans ord, men samtidigt imponerad av hans mod. Han stod för
det han trodde på. Om bara jag kunde vara lika rättfram.
“Men tänk om hon skvallrar för dina föräldrar och Michele?”
“Det är risken vi får ta. I så fall finns det definitivt inte någon mer anledning att ljuga
längre. Det vore väl skönt?”
Pierre hade rätt. Han var så optimistisk i allt han sa och tänkte. Men jag kände ändå en
viss tveksamhet inom mig. Jag var helt enkelt inte redo att avslöja vår relation. Om jag nu
någonsin skulle bli redo för det?
En liten stund senare satt vi alla i stora matsalen och åt en lätt måltid. Mrs Tyffie hade
varnat oss för att äta för sent på kvällen. Enligt henne hämmades sömnen av mat. Pierre
197

och jag var så pass trötta vid det här laget att ingen av oss orkade tänka på mer mat än vad
vi blev erbjudna. Mary däremot gjorde uppror som fick oss andra att rodna inför de andra
gästerna och servitörerna.
“Är det här allt vi får?! Men tänk om vi svälter ihjäl under natten då? Men det bryr väl
inte ni er om!” klagade hon på engelska inför den ena servitören.
Han i sin tur höjde retfullt på ena ögonbrynet åt henne och bad henne att upprepa allt på
franska. Mrs Tyffie smällde till med gaffeln i bordet och spände ögonen i henne, men det
verkade undgå Mary fullständigt.
“Jag vill ha mer!” sa hon nonchalant på Mary-franska.
Servitören sneglade på hovmästaren som nickade bifall. När dem hade gått efter mer
mat till Mary lutade mrs Tyffie sig närmare Gordon Foster och viskade någonting i hans
öra. Han fick ett bestämt uttryck i ansiktet och nickade instämmande till vad hon sa. Sedan
blängde dem argt på Mary som blev allt mer irriterad på deras hemligheter.
“Den som viskar kommer att dö i förtid”, sa hon och sköt iväg en ärta över bordet.
Denisie höll på att sätta i halsen och Louise gömde sig bakom sina små dockhänder för
att inte brista ut i gapskratt. Pierre och jag såg på varandra och skakade på huvudet. Hon
var så bitter i själen att hon inte kunde låta oss andra få en lugn och rofylld middag. Min
teori var att i grund och botten var hon oerhört sårad och besviken för att hennes känslor
inte var besvarade av Pierre. För henne gällde nu enbart krig och hämnd. Jag var rädd att
hon skulle göra saker och ting ännu värre än dem redan var så vi blev tvungna att flytta till
ett annat hotell. Både jag och Pierre visste vad hon var kapabel till. Otroligt nog fick nästa
måltid henne att tiga. Istället blev hon sömnig och ännu mer nonchalant än hon vanligen
var. Hon ignorerade till och med sina egna vänner till en början.
“Hör upp alla vänner!” ropade mrs Tyffie med sin ljusa stämma. “Imorgon tänkte jag att
vi skulle besöka Nôtre Dame och Louvren med sina vackra omgivningar. Det tror jag ni
kommer att tycka om. Efter det vet jag ett mysigt närliggande café i den kungliga trädgården
med utomhusservering. Där stannar vi en stund och fyller på våra reserver. Sedan
hade jag tänkt mig att vi ska gå en tur längs floden Seine till Eiffeltornet och tillbaka hit så
vi hinner byta om till middagen. På kvällen har ni min tillåtelse att röra er fritt, men endast
i närheten av hotellet. Jag vill inte att ni ger er iväg nånstans och sen riskerar att inte
hitta tillbaka. Det finns många fina museer, shoppingstråk och restauranger häromkring.
Om ni absolut insisterar att gå längre bort får ni meddela mr Foster här, så eskorterar han
er personligen.”
“Fångvaktaren, menar hon”, sa Mary så vi som satt nära kunde höra henne.
“Men om man vill spendera tid tillsammans med er då mrs Tyffie”, sa den sockersöta
Sarah. Mrs Tyffie strålade upp som om hon just fått en stor bukett med röda rosor.
“Men Sarah lilla. Det finns tid för det också”, fnittrade hon.
Man kunde höra en bister suck från andra sidan av bordet. Mary blev alldeles grön i
198

ansiktet.
“Tur man slapp dela rum med den där... den där...”, mumlade hon utan att finna ord som
passade.
“Jag vet”, fnissade Louise.
Denisie satt bara och blängde på sin nya insekt till rumskamrat som försökte få bort en
fläck på sin nya tröja.
“Men ni får inte stanna ute för länge oavsett vart ni planerar att gå. Vi ska i säng tidigt
så vi orkar med dagen därpå. Hur som helst så är jag bortbjuden imorgon kväll.”
“Inte av Gordon tydligen”, mumlade Mary sarkastiskt.
“Jag är bjuden på middag hos några kära bekanta som bor i Champs Elysées. Så jag
kommer att bli aningen sen är jag rädd.”
Louise viskade ivrigt någonting i Marys öron. Hennes ögon smalnade av och ett falskt
leende spred sig över hennes läppar.
“Vi får väl se. Beror på hur sen hon blir”, svarade hon tillbaka och flinade elakt.
“Vi ska alltså vara här i en vecka, så om ni har några speciella önskemål så får ni
hemskt gärna komma med dem. Det finns mycket att se och uppleva här i Paris. Och jag
är inte så tråkig som jag kanske ibland verkar, så kom gärna med förslag.”
“Disneyland!” skrek Mary.
“Jaha ja, kanske det ja”, svarade mrs Tyffie tveksamt. “Det får vi allt kolla upp först hur
det är med kommunikationer dit.”
Jag kunde plötsligt känna en hand som smög sig ovanpå min. Jag sneglade förvånat på
Pierre och han höll god min, men när ingen såg blinkade han med ena ögat åt mig. Jag
blev alldeles varm inombords och var tvungen att se på honom igen, med risk för att bli
upptäckt. Hans gröna ögon gnistrade av energi och styrka. Dem ville säga mig så mycket,
och jag ville så gärna höra honom säga det. Jag tryckte till hårdare om hans hand som en
bekräftelse på vad han ville ha av mig. Hans ögon glimmade i samma stund till som ytan
på ett guldmynt.
Med ens, kände jag mig iakttagen. Jag såg mig omkring, men alla satt och lyssnade
spänt på mrs Tyffies framlägg. Nej, det var någon som satt närmre, någon som jag hade
missat. Jag såg rakt in i Denisies nötbruna ögon. Dem glittrade inte lika vänligt som vanligt.
Hon vände bort blicken, men då och då sneglade hon åter åt vårt håll. Varje gång våra
blickar möttes vek hon undan och såg ner i bordet. Jag slet åt mig min hand till Pierres
förvåning. Mitt hjärta bankade oroligt. Hade hon sett något hon inte borde ha sett? Hade
hon förstått vad som pågick mellan Pierre och mig? Jag knäppte händerna under bordet
och bad en tyst bön till gud att våra kärleksfulla blickar hade undgått henne.
Det började bli sent på kvällen och alla var trötta efter resan. Vi reste oss, tackade för
måltiden och gick till övervåningen. Till och med Denisie och Tesscha var för trötta för
att orka bråka mer den här kvällen.
199

“Godnatt”, sa hon utan att se på oss innan hon stängde dörren till deras rum.
“Godnatt Denisie”, svarade jag.
Pierre slängde sig på sängen med kläder och skor på. Han la händerna under huvudet
och stirrade upp i taket.
“Vet du vad jag skulle vilja göra nu?” sa han och sneglade på mig med ett fräckt leende.
Jag skakade på huvudet åt honom.
“Du kan inte mena allvar Pierre. Vi håller ju på att somna stående.”
Jag gick in i badrummet och satte igång duschen. Sen klädde jag av mig kläderna jag
hade haft på mig enda sedan vi påbörjade vår resa till Paris och som vid det här laget var
fulla av resdamm. I samma ögonblick jag klev in i det varma rinnande vattnet var det som
om någonting lättade från mina sinnen. Det var som om själen fick luft under vingarna
och flög iväg ut över Paris; fri som naturens ande.
Jag smekte min kropp, masserade och mjukade upp alla stela muskler. Lät vattnet rinna
över mitt ansikte och in i munnen. Löddret från tvålen rann av mig som skummet från
champagne och lämnade min hud ren och väldoftande.
Plötsligt kände jag någon kliva in bakom mig och starka armar och händer som slöts om
mig. Pierre kysste mig ömt i nacken.
“Du lämnade dörren öppen. Det kan vara farligt om man har mig i rummet intill”, viskade
han.
“Jag hoppades att du skulle komma efter.”
“Det var det jag tänkte. Jag kan läsa dina tankar, vet du. Jag känner ditt innersta Keith.
Det säger att du inte kan motstå mig. Att du vill ha mig varje liten stund av ditt liv.”
Han smekte mig över hela kroppen och det fick mig att bli alldeles yr av upphetsning.
Hans fingrar var smidiga och snabba, nästan som om dem levde ett eget liv.
“Jag vet att du känner mig, och det känns tryggt. Jag gillar när du håller om mig och när
du rör min kropp”, sa jag och förde hans händer neråt till min svullna lem. Han märkte att
jag var mycket nära orgasm.
“Men jag vill lära känna dig mer än så Keith, det vet du. Öppna ditt hjärta för mig Keith.
Vad har du för dolda hemligheter inom dig? Vilka är dina tankar? Vad känner du för
mig?”
Jag stönade till högt när han fick mig att komma. Pierre kom av sig och tittade på mig
med stora ögon. Han skrattade till.
“Förlåt, men jag ville inte sluta. Jag älskar att känna din närhet och allt vad din kropp
har att erbjuda.”
Jag satte mig ner på huk och tillfredsställde Pierre. Han lät sitt huvud sjunka bakåt och
stönade av välbehag medan vattnet rann nerför hans kropp. Jag kände mig som en sexgud
som inte hade gjort annat än ägnat mitt liv åt erotik. Jag älskade det! Jag ville ha mer och
mer av hans safter och han gav mig det. Snart ropade han ut mitt namn och flämtade högt.
200

Varenda muskel i hans kropp spändes för att sedan slappna av igen.
“Åh, Keith vad bra du är”, viskade han och smekte mig över mitt blöta hår.
Jag reste mig upp och kysste honom hårt. Pierre smackade med läpparna.
“Den här smaken känner jag igen”, sa han och skrattade.
Sedan höll vi om varandra i det varma vattnet, och där stod vi en lång stund tills vi båda
tyckte att det var bäst att gå ur duschen innan det växte ut fenor på våra kroppar. Pierre
blev inte imponerad av dem små badhanddukarna, men för tillfället fanns inte mycket
annat att välja på. Han berättade under tiden som jag torkade bort vattnet från hans hud
med handduken att hans föräldrar skulle inhandla en ny jacuzzi under tiden som vi var här
i Paris.
“Jag kan se dig och mig en kväll hemma hos oss. Jag snor en flaska champagne från fars
barskåp. Du och jag, en stor jacuzzi och en flaska champagne. Sen kan vi älska med varandra
hela natten i vattnet. Vad säger du om det?”
Jag rös av välbehag bara vid tanken.
“Det måste vara otroligt dyrt, eller hur?”
“Det går bra för min fars firma. Bättre än väntat. Hans rådgivare hade förutspått att det
skulle komma en svacka inom en snar framtid för IT-verksamheten, men han blev motbevisad.”
Jag skrattade.
“Du låter nästan som din far.”
Pierre log bara. Jag masserade hans axlar och nacke. Huden kändes len och mjuk, hans
breda axlar och muskulatur var i ett avslappnat stadium och var mig totalt hängivna. Efter
ett tag reste han sig upp och tog min hand och drog mig med in i sovrummet. Han blev
stående vid sin säng och såg på mig med en varm blick.
“Vill du sova med mig?” undrade han.
Jag suckade och satte mig i min egen säng.
“Jag vågar inte Pierre.”
Han ryckte på axlarna och gled ner under sitt täcke och släckte ljuset.
“Jag ska inte pressa dig till något du inte vill”, sa han bara entonigt.
Jag la mig ner på kudden och funderade. Varför var jag så osäker? Varför vågade jag
inte stå för vad vi faktiskt kände? Det var ju sant, vi älskade varandra. Jag kände inte
samma känslor för Denisie eller för någon annan människa för den delen, som för Pierre.
Pierre var mitt liv, hade alltid varit det och kom att förbli min livslånga vän. Han var den
som fick mitt hjärta att bulta hårt i bröstet och som fick mina pulsar att dunka hårdare.
Skulle jag ignorera honom för resten av mitt liv? Hur skulle jag då nånsin kunna gå vidare?
Man avslutar en relation, eller så fortsätter man med glödande pulsar och brinnande
hjärta. Varför kunde jag då inte bara klippa alla band med honom? Jo, för att vi fanns i
varandras ådror, blod och kött. Vi var sammansvetsade enda sedan första dagen vi träffa-
201

des. Vi fanns i varandras tankar och drömmar. Vi skulle aldrig glömma varandra, även om
det betydde att vi skiljdes åt. Jag skulle vakna många, många år senare och undra om
mannen i mina drömmar som ropade mitt namn var Pierre Cabrera. Ville jag planera min
framtid så?
Jag uppfylldes plötsligt av en enorm sorg. Den kom över mig som en stark våg, och
pressade ihop mitt innersta och sedan sköljde ut mig till havs där jag hamnade långt under
ytan, utan luft och utan hopp. Jag grät så jag skakade. Pierre kröp ner bredvid mig i sängen
och la sin starka arm om mig. Han höll mig hårt men samtidigt varligt. Han kysste mig
mjukt i nacken och viskade tröstande ord.
“Jag är så ledsen Pierre. Jag älskar dig så mycket, men har så svårt att inte känna dåligt
samvete. Det betyder inte att jag älskar dig mindre för det. Förlåt mig, snälla”, grät jag.
Pierre tystade ner min hysteriska gråt med ömma kyssar. Han smekte mig över håret och
höll mig i sin varma famn.
“Slut dina ögon nu och försök att sova. Jag vakar över dig så länge. Hela natten om det
skulle behövas. Du kan känna dig helt trygg Keith. Jag ska ingenstans, och ingen kan
nånsin sära på oss. Jag är din skyddsängel för evigt.”
Sen mindes jag inte så mycket mer. Jag somnade på en gång, utmattad som jag var både
till det fysiska och psykiska. Någon gång mitt i natten väckte jag oss båda två av att jag
ropade hans namn. Först trodde jag att ropade för döva öron. Att jag var som den sorgliga
personen i min illusion som gett upp allt vad kärlek hette. Men det var inte så, Pierre lugnade
genast ner mig med ett regn av små lätta kyssar. Senare berättade han för mig att jag
hade somnat med ett änglalikt leende på mina läppar som varat hela natten.
202

Del 6
Morgonen därpå försov vi oss. Vi vaknade inte förrän det knackade på dörren och mrs
Tyffies ljusa röst hördes:
“God morgon! Är ni vakna ännu?”
Pierre och jag for upp ur sängen. Vi stod på varsin sida om sängen och stirrade förvånat
på varandra. Sen rusade vi båda in i badrummet samtidigt och satte igång kranarna i duschen
och handfatet i ren panik. Pierre gläntade på dörren och låtsades vara upptagen med
sin morgondusch.
“Vi kommer alldeles strax mrs Tyffie!” ropade han och stängde dörren igen.
Vi båda brast ut i skratt. Vad fåniga vi var egentligen.
“Förlåt Pierre, men jag var livrädd att hon skulle komma in i rummet.”
“Jag var rädd för samma sak. Inte för min egen del, utan för din. Jag kunde inte bry mig
mindre, men jag vill inte tvinga dig att avslöja ditt riktiga jag förrän du är redo för det.”
Jag sträckte ut min hand mot honom, och sen drog jag med mig honom in i duschen.
Där slappnade vi av och tog väl hand om varandras kroppar. Efteråt var Pierre tvungen att
sätta sig ner en stund och hämta andan.
“Du börjar bli proffs på det här”, sa han med ett belåtet leende.
Jag ryckte lätt på axlarna.
“Jag visar bara vad jag känner för dig.”
Sedan fanns det inte så mycket tid kvar att spilla, så vi klädde oss kvickt och gick ut i
korridoren. Den var tom så vi begav oss ner i lobbyn dit vi antog att resten av klassen
väntade. Och mycket riktigt stod dem där otåliga och griniga.
“Som ni sölade kunde jag ha sovit i minst en halvtimme till”, gnällde Mary. “Vad gjorde
ni som tog sån tid?”
“Huvudsaken dem är här. Nu är hela klassen samlad”, sjöng mrs Tyffie. “Nu vankas det
frukost i restaurangen. Det är buffé, så ni får plocka till er vad ni vill ha.”
Efter frukosten hade vi en halvtimme på oss att kontrollera att vi hade med oss allt vi
behövde för vår rundvandring på stan och hinna med toalettbesök. Sedan begav vi oss
iväg. Solen silade sina strålar genom ett tunt täcke av moln vilket gav ett disigt intryck av
staden. Vi promenerade först genom mindre gator där det fanns en mängd av pubar och
restauranger. Jag var lite nyfiken på hur det såg ut på kvällen, om där var mycket folk och
vilken sorts musik dem spelade.
“Här är ganska livat på kvällarna. Mycket turister och ungdomar i vår ålder som letar
sig ut efter lite äventyr”, avslöjade Pierre när jag frågade honom.
Alla dem franska fönstren var fördragna, vilket gav ett livlöst intryck. Snart kom vi fram
till floden Seine, där vi gick en långpromenad tills vi närmade oss Nôtre Dame som låg
över bron på andra sidan.
203

Mary såg till att bli flitigt fotograferad av sina vänner; som hon sedan kunde visa upp
hemma och skryta med. Pierre fick användning av sin kamera och fotograferade mig ur
alla vinklar. Snart blev jag lite irriterad.
“Pierre, vi är i Paris och det enda du fotar är mig. Är jag mer intressant än staden?”
“Behöver du fråga ens?” sa han med en blinkning. “Ska inte du fotografera?”
Jag hade planerat att fota massor, men nu när vi var här visste jag inte riktigt vad jag
skulle använda som objekt. Visst fanns det massor att se, och jag hade tänkt ta bilder av
Nôtre Dame och Louvren, men på vägen hade jag inte sett något som lockade.
“Nåja, om du vill kan du få kopior av mina bilder.”
“Tack, Pierre.”
“Söla inte! Ni två är som sniglar!” ropade Mary så folk vände sig om efter henne. “Akta
så ni inte blir överkörda!”
Denisie och Louise skrattade. Vi skakade på huvudet åt dem. Vad omogna och larviga
dem var.
Vi nådde nu det kända Nôtre Dame. Portarna stod öppna och tog emot besökare. Den
dystra och mörka gotiska stilen gjorde mig en aning nedstämd. Varför visste jag inte.
Kanske hade det med stämningen där inne att göra. Bänkraderna i mitten var fullsatta med
människor som lyssnade uppmärksamt på prästen som talade. Ljuskronorna lös svagt
under dem blekgråa valven och ett blåaktigt ljus sken in genom dem enorma mosaikfönstren.
Folk tassade omkring nästan helt ljudlöst och det viskades med dova röster.
Mrs Tyffie stannade nu upp framför en bekant staty och vi samlade oss runt henne.
“Detta är statyn av Jean D'Arc och alldeles här bredvid finns statyn av heliga Maria som
vi ska titta närmare på om en liten stund. Jean D'Arc var ett mycket speciellt barn. Redan
som liten flicka...”
“Vad tänker du på?” viskade Pierre.
“Inget. Hurså?”
“Undrade bara. Du ser fundersam ut.”
Jag log mot honom.
“Jag gillar att du känner mig så bra Pierre. Du har rätt, jag antar att jag är lycklig att du
och jag har en massa tid på oss att vara tillsammans. Att få sova ihop och älska med varann
utan att riskera att Michele eller dina föräldrar kommer på oss.”
Jag talade med mycket låg röst, nästintill viskade så ingen skulle höra oss.
“Vad tänker du på just nu?” frågade han. “Säg det till mig Keith, jag vill veta vad som
rör sig i ditt huvud.”
“Just nu längtar jag till inatt då vi kan älska med varandra”, sa jag och log på ett sätt
som avslöjade att jag menade vad jag sa.
“Hänger ni med där bak killar?” pep mrs Tyffie.
“Ja då, madame”, svarade Pierre.
204

Han himlade med ögonen och flinade.
Vi fortsatte rundturen och såg dem andra statyerna som stod på sina platser längs väggarna.
Jag fastnade plötsligt för något med blicken och såg inte vart jag gick. Jag krockade
med en gammal dam som hade på sig en mörk kappa; hon såg nästan ut som en gotisk
munk med ett ljus i handen som hon just tänt.
“Pardon”, sa jag och log.
“No, no, no”, sa hon och viftade med handen åt mig. Sen gav hon mig ett ljus som hon
sa att jag skulle hålla hårt i och samtidigt be en bön. Sen skulle jag sätta den i ställningen
där det redan stod en stor samling tända ljus.
Det var svårt att bara komma på en önskning, jag hade så många. Men efter en liten
stund bestämde jag mig. Jag ställde ner den i sin ljushållare. Ljuset flackade och var nära
att slockna, men då satte den gamla damen handen för så att lågan fick nytt liv och brann
starkare än dem andra ljusen.
Jag tackade henne och hon önskade mig lycka till, sen skiljdes vi åt. Pierre såg intresserat
förbi mig.
“Vem tusan var det där?”
“Ingen aning. Hon var mycket underlig, men snäll. Hon fick mig att be en bön och tända
ett ljus.”
Vi vände oss åter igen om, men den här gången var hon försvunnen. Vi såg oss omkring,
men ingenstans såg vi till en gammal dam i en mörk munkkappa. Det var mitt första
intryck av Nôtre Dame. Kanske var det meningen att hon skulle hjälpa mig att be till
dem högre makterna efter nåd. Så tänkte jag i många år efteråt.
Nu begav vi oss ut ur den stora kyrkan med all sin mystik. Det starka dagsljuset stack i
våra ögon. Mary började genast beklaga sig och sa att bara en glass kunde hjälpa henne.
Stackars mrs Tyffie frågade sig fram vart vi möjligtvis kunde finna en glassbar; och det
låg en åt samma håll vi skulle gå för att komma till Louvren.
När vi satt utanför det lilla fiket i kombination med glassbar, var jag nästan glad att
Mary kunde få sina infall. Det var skönt att vila benen och äta nåt svalt och samtidigt titta
på människor som passerade. Mary stönade högt i protest när mrs Tyffie tyckte det var
dags att fortsätta vår promenad innan det blev för sent på eftermiddagen.
Vi vek av från den hektiska trafiken och alla turister och gick nedför trapporna till en
kaj som löpte längs Seine. Stora turistbåtar överfulla med folk åkte förbi med tusen nyfikna
ögon på oss. Mary vinkade glatt åt dem och många besvarade hälsningen, vilket många
av oss tyckte var mycket pinsamt! Mrs Tyffie verkade till min förvåning avslappnad och
lika stolt som om hon hade lett en grupp folkkära kungabarn. Ungdomar som satt parvis
eller ensamma längs muren tittade nyfiket på oss. Men sen kom vi fram till en mörkare
del av kajen. En bred bro fanns ovanför oss som kastade ett tätt mörker över vår väg. Vi
hörde höga röster och skratt nånstans där inne. Gordon Foster som följt efter oss som en
205

osynlig ande hela tiden blev genast på sin vakt. Han gick med längre kliv och slöt upp
alldeles bakom mig och Pierre vilket kändes tryggt för vår del.
Det visade sig vara ett gäng harmlösa män som stod i en klunga. Alla tre var mörkhyade
med långa rastaflätor och säckiga kläder. En av killarna hade en stor tatuering som jag
spanade in extra noga.
“Hello lovers!” ropade Mary plötsligt.
Mrs Tyffie vände sig hastigt om och gav henne ett ogillande ögonkast.
Killarna såg förvånat på oss, varpå den muskulösa av dem kom närmare med ett uttryck
i ansiktet hos en tiger som just upptäckt något intressant i gräset.
“Men tjena tjejen. Hur står det till?” sa han på engelska med en stark brytning på något
annat språk än franska.
“Vart kommer ni ifrån?” ropade den andra killen bakom honom.
“Los Angeles. Tomt med tjejer här va?” sa hon och avvek från gruppen.
“Håll tyst med dig Mary!” röt Pierre oväntat.
“Vadå? Jag får väl flörta med vem jag vill. Om det är du eller någon annan spelar väl
ingen roll för din del. Eller gör det?” sa hon och la sin späda hand på mannens pulserande
muskulösa axel.
“Sluta nu Mary och kom tillbaka till gruppen”, varnade mrs Tyffie.
“Acceptera att jag inte är intresserad Mary. Det finns inget att tillägga.”
Hon låtsades svimma i famnen på den mörka mannen i rastaflätor. Hans ögon blev allt
större när han upptäckte vilken överklasspingla han hade i sina armar. Hans kompisar
började hurra och vissla i bakgrunden. Louise och Denisie viskade ivrigt med varandra
och såg mycket imponerade ut. Mrs Tyffie vägde av och an på sina fötter som om hon
ville gå fram och grabba tag i Mary och släpa henne tillbaka. Gordon som var van att
handskas med obekväma situationer blinkade till henne och log som om han visste att
detta var ett ofarligt ögonblick. Bara ett utslag av dålig humor från en kärlekskrank besviken
tonåring.
Trots Gordons och mrs Tyffies närvarande och det lugna läget var detta en oerhört
spänd och pinsam situation för Pierre och mig. Hon hade visat att hon var beredd att riskera
hela klassens välfärd och trygghet för Pierres skull. Hon skulle aldrig ge sig och detta
skulle bli ett hinder i vägen för oss. Om vi brydde oss vill säga.
“Okej okej, vad du vill. Kom tillbaka nu!” sa han i en frän ton vilket givetvis inte hade
någon effekt på henne.
“Vad sa du Pierre? Sa du nåt snällt? Du får ursäkta att jag är upptagen med en man som
faktiskt vet hur man behandlar en kvinna. Låt mer övertygande så kanske jag kommer
tillbaka”, spann hon som en katt.
Pierre blev alldeles röd i ansiktet. Jag var nära att gå fram och ge henne en rejäl örfil,
men höll mig lugn för mrs Tyffies skull. Ralf, William och Tesscha såg imponerade ut
206

och skrattade som om detta hade varit en föreställning på Moulin Rouge där hon ålade
och kråmade sig på den muskulösa främlingen.
“Vad håller dig tillbaka grabben?” sa Tesscha och flinade brett mot Pierre.
I denna stund mötte Denisie min blick. Med ens blev hon allvarlig och såg ner i backen
som om något plötsligt tyngt hennes samvete.
“Nu får det vara nog”, sa Gordon och tog tag i hennes arm och slet bort henne från den
unge mannen.
“Nej vänta! Vi har ju bara lite kul”, sa afrikanen och knöt ena knytnäven.
“Men ingen får ha kul för den här fångvaktaren”, sa Mary och såg stint på honom och
sedan på Pierre.
“Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men nu måste vi vidare!” ropade mrs Tyffie till
den unge mörka mannen.
Under resten av eftermiddagen höll Gordon Mary under sträng bevakning. Mrs Tyffie
försökte hålla god min och låtsas som om inget nånsin hade hänt. Det var hennes vanliga
strategi.
Nu dök det enorma slottet Louvren upp framför oss och lämnade tidigare händelser i
glömskan bakom oss. Alldeles utanför den stora portalen samlade mrs Tyffie ihop gruppen
och berättade lite kort om dess historia. Sedan gick vi över bron och vallgravarna, och
in på den stora slottsgården. Jag tog fram min kamera som jag fått av morbror Owen och
började ivrigt fotografera. Jag skulle visa honom dem mest detaljerade bilder han nånsin
hade sett. Han skulle anställa mig som fotograf på ett av hans företag. Sen skulle jag bli
den berömda fotografen Keith Blue, som alla ville ha. Mitt namn skulle finnas på allas
läppar.
Pierre skrattade till så högt att mrs Tyffie tittade misstänksamt på oss och undrade om vi
också var på väg att hitta på nåt otyg.
“Ja, fantasi har du i alla fall. Glöm inte att jag har mer erfarenhet av att fotografera än
du och därmed är jag mycket mer konkurrenskraftig. Man blir inte fotograf sådär utan
vidare. Du måste ha talangen och känslan för objektivet. Till att börja med så håller du
kameran fel när du fotar. ”
“Vad menar du?” sa jag irriterat.
“Du håller krampaktigt i kameran vilket ökar risken att bilden blir skakig. Håll så här
istället så får du både stöd och slipper skakiga bilder”, sa han och visade mig.
Därefter gick det bättre att hålla kameran och ta bilder. Pierre studerade mig noga precis
som en privatlärare. Sen tog han några bilder av mig vid fontänen i mitten av slottsgården.
“Du passar bättre som modell faktiskt”, viskade han och blinkade så diskret att ingen
annan hörde eller såg.
Denisie plockade fram sin kamera och fotade mig när hon inte trodde att jag märkte det.
Det fick mig att fundera på om hon fortfarande hade samma starka känslor som Mary
207

hade för Pierre.
“Du kanske skulle skriva en bok”, sa Pierre.
“Förlåt?” sa jag som var totalt inne i mina tankar.
“Ja du vet, en sån där man bläddrar i. Såna där som våra förfäder lämnade efter sig som
en förklaring på den gamla världen.”
“Jag vet vad en bok är Pierre”, sa jag trött.
Han följde min blick till Denisie som försökte gömma sig bakom Sarah och mrs Tyffie.
Han gav mig sedan en genomträngande blick som var minst sagt ovänlig. Sen såg han bort
och fortsatte pilla med sin kamera.
“Jag har sett dig skriva förr. Du har talang för att skriva.”
“Jag vet inte Pierre. Jag har inget att berätta. Det är så svårt att komma på en historia,
och även om jag skulle göra det vet jag inte om det tilltalar mig att hitta på något som
aldrig har hänt.”
“Säg inte det. Ditt liv är kanske inte intressant för dig, men det är det för andra. Hur
skulle du börja? Inledningen menar jag.”
Jag reste mig från fontänen och borstade av mig dammet. Det var många turister vid den
här tiden på eftermiddagen. Vissa kom i grupper och andra strövade omkring parvis. Oavsett
vem man var med så fanns det tillräckligt att upptäcka på egen hand.
“Jag vet inte Pierre. Jag har aldrig funderat på hur man börjar en bok.”
“Tänk efter.”
“Kanske jag skulle börja med att berätta om mina föräldrar och bilolyckan”, sa jag och
såg på honom. .
“Pierre! Keith! Nu går vi vidare!” ropade mrs Tyffie.
Vi begav oss vidare genom slottsgården förbi louvrepyramiden i glas, som var huvudentrén
till museet. Hela stället var så stort att det svindlade för mina ögon. Mrs Tyffie berättade
att det hade tagit nästan två timmar innan dem hittade den berömda målningen av
Mona-Lisa i slottet. Och när dem väl hade hittat den var det en ren besvikelse på grund av
dess storlek, som var mindre i storleken än en dagstidning. Hur salarna såg ut invändigt
kunde jag bara drömma om.
Solen hade gått i moln och vi var nu rädda för att det skulle bli regn, men enligt mrs
Tyffie fanns det mer sol att vänta under eftermiddagen. Mary hade redan börjat klaga över
att hon var trött i fötterna och detsamma gjorde Louise och Denisie.
“Kan vi inte skynda på lite?” sa Mary och blängde på Tesscha, Ralf och William som
släpade benen efter sig.
“Varför så bråttom lilla chokladprinsessan?” ropade Tesscha muntert.
“Vi är alldeles strax framme vid ett förtjusande café, lilla vän. Det ligger en liten bit till
här framme”, sa mrs Tyffie i behärskad ton.
“Jag vet! Jag har faktiskt varit här förut!” sa Mary och fnös irriterat.
208

Vi passerade nu fantastiska skulpturer som stod längs dem breda grusgångarna i slottsträdgården.
Pierre for upp med kameran och bad mig stå modell. Han tyckte att statyerna
inte kom till sin rätt utan mig vid deras sida. Så småningom kom vi fram till caféet där vi
skulle vila våra arma fötter. Konditoribiträdet hälsade oss varmt välkomna och visade oss
till några bord som stod lediga. Till vår tjänst drog dem ihop dem små borden så dem
bildade ett långbord. Sedan fick vi varsin meny som vi kunde beställa vad vi ville ur.
Pierre beställde en café eau lait och en blåbärsmuffin. Jag följde hans exempel, men sekunden
senare fastnade jag för deras äppelkaka med vaniljsås.
Mrs Tyffie skulle till att resa sig, men lyckades på något sätt snubbla på sina höga
klackar så hon föll rätt i famnen på en överraskad Gordon. Alla visslade och jublade runt
bordet. Mrs Tyffie såg till en början generad ut men sedan så fick hon något mjukt i blicken.
Gordon harklade sig lite förstulet bakom handen och log brett.
“Såja, Mary och Tesscha lugnar sig omedelbart!” ropade hon och rättade till sin enkla
klänning med blommönster.
Jag skakade bara på huvudet och log när Gordon såg åt vårt håll. Han log ännu bredare
och ryckte på axlarna.
“Keith”, viskade Pierre alldeles intill mitt öra. “Skulle du vilja stå modell någon mer
gång för mig?”
Vi satt på det trevliga caféet en bra bit in på sena eftermiddagen. Vi glömde totalt bort
tiden, till och med Mary höll inne med sina beska kommentarer för en gångs skull. Emellanåt
märkte jag att Pierre satt och såg på mig. När våra blickar möttes var det som en
liten elektrisk stöt. Hade vårt bordssällskap varit mer observanta hade dem förstått vad
våra heta blickar och småleenden betydde; nu var det inte ens någon som la märke till oss.
Pierre lutade sig närmare mig och viskade:
“Jag vill älska med dig så fort vi kommer tillbaka till hotellrummet.”
Jag kände att jag rös till som om en kall vind hade svept förbi, men det var inte av obehag
utan av heta känslor som rullade upp från magen till mina kinder som blev brännheta.
Han tog i största hemlighet min hand och förde den till sitt skrev. Det kändes hårt och
bultade därinnanför.
“Känner du hur jag vill ha dig?”
Jag ryckte åt mig handen och flyttade mig nervöst i stolen. Min hals blev med ens
mycket torr. Mary hade upptäckt oss där jag satt och såg mycket skyldig ut. Hon såg lite
misstänksam ut till en början. Sedan log hon ett falskt leende som skulle få vilken filmstjärnas
som helst att verka äkta. Därefter var jag helt övertygad om att hon trodde att det
var henne vi viskat om. Därför försökte jag undvika henne så mycket som möjligt så hon
inte skulle få för sig någonting.
Mrs Tyffie såg nu på klockan och hoppade högt i stolen. Hon beklagade sig över att vi
hade glömt bort tiden och att vi nu troligen inte skulle hinna med promenaden till Eiffel-
209

tornet. Efter en kort överläggning beslutade rådet att vi skulle spara den utflykten till
dagen därpå istället. Hela vägen tillbaka beklagade sig mrs Tyffie högljutt och bad så
hemskt mycket om ursäkt för att hon inte haft bättre koll på tiden.
“Det blir nog bra med det”, mumlade Gordon där han gick ljudlöst bakom oss.
Trots våra små fikastunder här och var, kände jag mig trött och sliten när vi kom tillbaka
till hotellet. Denisie tog mig i armen strax utanför dörren till vårt rum.
“Kommer ni ikväll till vårt rum? Eller jag menar, Louises och Marys rum? Dem har
planerat allt. Så fort mrs Tyffie lämnat hotellet börjar festen.”
“Planerat vad? Vilken fest?” frågade jag förvånat, men egentligen var jag inte det minsta
förvånad. Vad Mary anbelangade, kunde hon ha planerat ett rånmord utan att jag skulle
ha lyft på ögonbrynen.
“Alla kommer, så ni måste också vara där. Svik oss inte!” bad Denisie och då gav jag
med mig.
“Nåja, jag ska ta upp saken med Pierre. Han har det avgörande beslutet”, svarade jag
diplomatiskt och högdraget, kanske lite för högdraget för Denisies ögon blev runda som
tefat.
“Du liknar din morbror Owen Mckinsey alltmer för varje dag som går, tycker jag”, sa
hon slutligen och vände på klacken.
Jag visste inte om det var en komplimang eller en förolämpning. Pierre stod och pillade
med sin kamera när jag kom in i rummet. Jag slängde av mig kläderna vilket fick hans
mun att vattnas.
“Vad ville hon?” frågade han med en nick åt dörren.
“Vi är bjudna till Marys hemliga party ikväll”, sa jag utan vidare entusiasm och la mig
ner på sängen och såg upp i taket. Mina ögonlock kändes tunga.
“Och?” sa han.
“Tydligen måste vi komma, enligt Denisie. Alla andra kommer dit.”
Pierre fnös och blev mer hårdhänt med sin kamera som han stod och pillade med.
“Vad ska vi där att göra? Fattar du inte att dem kommer att åka fast? Mary kan inte festa
utan att röka på med sitt skit. Och hon förväntar sig säkert att sina gäster gör som hon.
Dessutom vill jag inte att du luras in i nåt som du inte har någon kontroll över.”
“Snälla, Pierre! Jag gör som jag vill. Det räcker med att Michele försöker styra mitt liv,
du behöver inte inta hans plats. Vi är i Paris för fan!” svor jag så Pierre ryckte till.
“Och hur länge tror du vi blir kvar här om någon kommer på oss?” sa han. “Ingenting
blir bättre för att vi bryter mot reglerna. Jag tycker synd om mrs Tyffie. Att passa Mary är
som att se efter en hel klass med småungar. Man vet aldrig vart man har henne.”
Jag förundrades av hans välvilja och respekt för vår klassföreståndare, men samtidigt
satte det myror i huvudet på mig. Tyckte han att jag var lika barnslig och efterbliven som
Mary?
210

Han la ner sin kamera och stod och såg på mig en stund. Sedan log han hemlighetsfullt
och kröp upp i min famn. Hans kyssar fick mig att vekna inombords. En varm känsla
spred sig från topp till tå. Jag kände hur upphetsad Pierre var. Han tryckte sig hårt mot
mig och viskade mitt namn. Han bad mig att lossa på hans skärp. Han smekte mig över
håret och kysste mina ögonlock, näsa och mun.
“Du är så vacker, Keith.”
Jag kunde inte hålla mig längre, utan bokstavligen slet av honom kläderna. Jag var så
ivrig att han brast ut i skratt.
“Lugna dig. Du ska få”, försäkrade han och hjälpte till.
Vi höll om varandra hårt och rullade runt i sängen som vilddjur i full fart med att inte ge
sig förrän den ena fick det han ville. Han kysste mig igen och lekte med sin tunga nerför
min hals.
“Du doftar gott”, viskade han.
“Pierre”, viskade jag och kysste honom hårt tillbaka.
Han gjorde mig så upphetsad att det susade i öronen på mig. Vi var totalt blinda i kärlekens
rus för varandra, andades för varandra, existerade bara för varandra. Det sista klädesplagget
föll i golvet som ett löv för vinden, och blev liggande som en relik för den
kärlek som dragit fram genom tid och rum, mellan två själar, mellan två kroppar, mellan
två unga män.
Efteråt blev vi liggande i varandras armar medan en sval vind drog in genom den franska
balkongen, över våra svettiga kroppar. Bruset utanför fyllde nu rummet istället för våra
stön. Pierre smekte mitt ansikte och drog sitt finger längs mina läppar. Han böjde sig ner
och kysste mig. Han andades fortfarande tungt.
Inte en förvarning, inte en knackning, plötsligt öppnades bara dörren och Denisie steg
in. Allt tystnade som om intet hade dragit efter andan. Hon blev stående med öppen mun
och öppna ögon. Sen vände hon på klacken och smällde igen dörren som lät som ett pistolskott
i våra öron.
Länge, länge satt vi och frågade oss själva vad vi skulle ta oss till. Var detta slutet på allt
hemlighetsmakeri? Skulle allt komma ut i dagsljus? Hur skulle omgivningen se på saken?
Skulle dem se oss som lögnare och bedragare? Vad skulle dem tycka om Pierre som hela
tiden spelat ett spel inför kärlekskranka Mary? Hur skulle dem se mig som spelat med i
spelets falska regler? Ett ord på allas läppar – svikare!
Pierre var i badrummet och jag satt som förlamad på sängkanten, medan tankarna virvlade
runt i huvudet. Jag kände att jag var mycket nära att ge efter och få ett hysteriskt
anfall. Min kropp darrade som ett asplöv och min mage gjorde uppror. Jag rusade in på
toaletten och kräktes. I sista stund fick Pierre undan sina hårvårdsprodukter som stod
ovanpå toalettlocket. Det kändes som om det inte fanns någonting kvar att kräkas upp
211

förutom het galla. Pierre höll mig hårt när jag sjönk ihop på golvet där jag skrek desperat
av skräck, ångest, lycka och extas. Sen rann allt ont ur min kropp i form av heta tårar,
svett och blod.
Strax hördes en ganska hård knackning ute i rummet. Pierre blev allvarlig, hans läppar
hårdnade. Han tog mig om axlarna och ruskade liv i mig. Men mina ögon fungerade inte
längre. Allt var suddigt och oklart. Jag kunde inte lyfta min arm längre för att torka tårarna,
utan den hängde bara slappt, nästan som något dött djur. Det skrämde mig.
“Jag älskar dig Keith, över allt annat på denna jord. Det kommer aldrig att förändras,
men du måste vara stark och överleva detta”, sa han med en röst hos en äldre man. “Lev
för min skull, tänk på hur mycket jag älskar dig.”
Som om han hade svängt en trollstav så vaknade hela min kropp till liv. Det började
som en pirrning nerifrån fötterna som spred sig med värme och uppåt genom min kropp
tills det började sticka i mina fingrar. Jag kände blodet återvända till mitt huvud och min
blick klarnade. Jag såg upp i hans oroliga ögon. Sedan tvingade jag fram ett ljud mellan
mina klibbiga läppar som lät som ett muspip.
“Det är bra Keith. Försök att skölja ansiktet i kallt vatten så kommer jag tillbaka snart.”
Han reste sig och försvann ut i det andra rummet. Jag blev sittande en stund medan jag
hörde bekanta och obekanta röster. Jag kände ett litet stygn av panik i magen vilket fick
mig att ta mig samman. Jag hävde mig upp på toalettstolen och lyckades komma åt kranen
där det rann härligt kallt vatten över ansiktet. Jag hostade till och försökte svälja. Det
smakade järn. Mina ögon kändes svullna och otäckt igenmurade. Att visa sig som en hel
människa de närmsta timmarna var otänkbart.
Minuterna gick, rösterna hördes fortfarande utifrån rummet. Jag kunde urskilja Pierres
röst. Den lät svag, men stadig. Jag lyckades piggna till så pass att jag kunde ta mig in i
duschen och vrida på kranarna. Svalt vatten rann nerför min kropp. Jag lutade mig mot
väggen och sjönk ihop på botten av den fula duschkabinen. Där blev jag sittande i ett
slags tomrum där allt vad minuter och timmar hette stannade upp omkring mig. Jag måste
ha somnat, för någon vände mitt ansikte uppåt mot ljuset och smekte det varsamt. Vattnet
hade slutat rinna.
“Keith? Vakna nu. Dags att återvända till verkligheten. Lämna mig inte ensam.” Det var
Pierres röst. Han lät så kärleksfull och angelägen, att jag var tvungen att se på honom.
Först var han en suddig gestalt, men sedan klarnade min blick och han stod i fulländad
skapelse framför mig. Han var så vacker och stilig att det pirrade till i min mage. Han
satte sig ner på huk bredvid duschen och smekte mig över benen. “Om du inte orkar så
förstår jag. Eller så går vi ut och visar vad vi står för. Vad säger du?”
Jag såg sömnigt på honom. Han såg allvarlig ut. Dem manliga smala läpparna var sammanbitna
och han såg avvaktande på mig. Han menade allvar. Vad jag svarade skulle
komma att forma vår framtid tillsammans, eller rasera den. Utan Pierres styrka skulle jag
212

antagligen inte orka resa mig igen. Han såg vad jag tänkte på och räckte ut handen för att
hjälpa mig upp. På ostadiga ben, ond mage, tungt huvud och darrig kropp reste jag mig
långsamt upp. Sedan svarade jag ett svagt men bestämt – ja.
Hur jag lyckades ta mig ut ur badrummet, få på mig kläder och se mina trasiga ögon i
spegeln igen var för mig ett mysterium, men jag hade Pierre att tacka för allt. Utan honom
visste jag inte hur jag hade orkat gå vidare i livet. Kanske hade jag inte ens befunnit mig i
detta lilla rum i paris, vid denna tidpunkt. Tiden gick fort och snart var det dags att bege
sig ner till matsalen. Enligt Pierre hade alla blivit väl informerade om mitt plötsligt försämrade
tillstånd. Alla skulle tro att det var på grund av mina föräldrar.
“Du behöver inte vara ängslig. Ingen kommer att misstänka något”, tröstade Pierre mig
med när vi gick ut i korridoren. Jag var dock inte lika säker.
Med lätt skakiga ben vandrade vi nerför trapporna till matsalen. Det susade egendomligt
i huvudet. Röster verkade så avlägsna och ljusen dansade för mina ögon. Alla satt samlade
vid bordet och småpratade och skrattade med varandra. När vi trädde in i rummet tystnade
genast sorlet och allas blickar vändes mot oss. För ett tag kändes det som om golvet skalv
till under fötterna på mig. Jag sneglade på Pierre. Han gav mig en uppmuntrande blick
och så fortsatte vi sida vid sida fram till vårt bord. Ralf, William och Tesscha såg forskande
på mig. Mary och Louise såg på mig som om jag varit en förbrytare som rymt från
fängelset. Resterande av klassen försökte upprätthålla samtalen och låtsas som ingenting.
“Upp med hakan nu”, viskade Pierre i örat på mig när vi satte oss ner vid bordet, vilket
var lättare sagt än gjort. Det kändes som om jag bar skulden för något orättfärdigt.
Jag upptäckte nu att Denisie inte var närvarande, vilket tycktes reta gallfeber på mrs
Tyffie. Ideligen såg hon på klockan, och varje gång hon gjorde det steg färgen alltmer på
hennes skära kinder. Snart hade en rodnad även spridit sig ner på halsen.
“Är det någon som har lust att ta reda på vad Denisie har för sig? Nu är det matdags och
vi kan inte vänta längre. Tesscha, du delar rum med henne. Kan inte du springa upp och
hämta ner henne.”
Busvisslingar.
“Ja, gå nu upp till din flickvän”, retades William som genast fick en smäll på axeln.
“Inga dumheter nu killar!” pep mrs Tyffie. “Gå upp och hämta henne nu, säger jag!”
Han suckade och reste sig. Jag och Pierre såg på varandra och flinade. Tesscha och
Denisie skulle verkligen bli ett omaka par. En liten stund senare dök båda två upp, den
ena surare än den andra.
“Jaha, det var väl trevligt att Denisie kunde göra oss sällskap innan restaurangen stänger
för kvällen”, sa mrs Tyffie hånfullt.
Denisie gick raka vägen fram till sina väninnor och slog sig ner utan att ge oss andra en
blick. Tesscha satte sig ner vid oss och mumlade något vulgärt.
“Snacka om äkta kärlek”, retades Mary, men Denisie verkade för trött för att ta upp strid
213

med sin bästa väninna.
En gång under hela måltiden möttes våra blickar, men då var det jag som såg bort. Jag
skämdes alldeles för mycket för att kunna se henne rakt i ögonen. Rädd för vad hon skulle
se i min själ.
Efter middagen återvände Pierre och jag till vårt rum. Dem som hade önskemål om att
få se mer av staden tydde sig till Gordon. Mary gav sina väninnor en konspiratorisk blick
och avlägsnade sig. Mrs Tyffie önskade oss en trevlig afton och sedan begav hon sig iväg
till nästa middag.
Inte förrän dörren slöt sig om oss pustade jag ut. Det var uppenbart att Denisie inte hade
skvallrat om oss för någon. Varför?
“Jag misstänkte nästan det. Denisie är inte som dem andra tjejerna.”
“Vad säger att hennes svartsjuka inte skulle försöka förstöra för oss?”
“Det kan bara hon svara på”, sa Pierre avslutningsvis.
Det knackade hårt på dörren. Det var Tesscha.
“Kommer ni med eller?”
“Keith har inte mått så bra så jag tror vi står över. Men tack ändå. Hälsa värdinnan!” sa
Pierre gick in i badrummet och stängde dörren hårt efter sig.
Tesscha satte händerna i sidorna och såg surmulen ut. Men sen sprack det i ett skratt.
“Mig lurar du inte, din gamla åsna!”
“Ssssch! Vill du väcka halva kvarteret eller?” väste Denisie bakom honom.
“Ärligt talat så har jag faktiskt mått lite illa på sista tiden. Jag tror det är bäst om vi...”
“Men det är väl klart att man blir illamående av att sitta och glo i dem här trista rummen
dagarna i ända. Kom igen nu! Jag tar inte ett nej från er”, envisades han.
Jag var inte helt säker, men någonting sa mig att han hade druckit någonting han inte
borde ha druckit. Det var hans sätt att le, vifta med armarna och blinka förvirrat med ögonen
som avslöjade honom.
“Kom över sen, annars kommer vi hit och hämtar er”, varnade han och höjde ett finger i
vädret.
“Ok, du vinner Tesscha. Vi kommer över senare”, suckade jag.
“Bra! På återseende gentlemän!” sjöng han och svängde runt och var nära att tappa
balansen.
“Håll tyst med dig! Du hörs säkert ner till lobbyn härifrån”, klagade Denisie och slog till
honom på axeln.
“Äh, vad är det med dig Dennis?” skrattade han nöp henne i sidan varpå han fick sig
ännu en smäll.
Jag skakade bara på huvudet åt dem. Strax därpå kom Pierre tillbaka ut från badrummet.
Varken han eller jag såg fram emot festen, men det måste erkännas att lite nyfiken var jag
214

nog i alla fall. Mary hade en tendens att vilja överraska sin omgivning på alla möjliga sätt.
Samtidigt kändes det skönt att trotsa alla förbud, men jag var väl medveten om vad som
väntade oss om vi skulle bli påkomna.
Nu hade vi i alla fall bestämt oss för att bege oss längst ner i korridoren till Marys rum.
Vi visste att vi var sist i sällskapet att anlända till festen. Jag funderade hur man ens kunde
ha en fest i Marys anda och ingen skulle få reda på det. För jag hade ju hört hur hennes
fester kunde spåra ur.
När vi gick nedåt längs korridoren förbi några bekanta och obekanta dörrar kände jag
mig som en brottsling på väg att utföra ett illdåd. Vi spanade extra noga innan vi smög oss
in i Marys korridor eftersom den var längre än dem andra. Skulle mr Gordon komma
tillbaka från kvällsturen och dyka upp i trappan på andra sidan skulle vi inte ha en chans
att hinna gömma oss. Därför stod vi ett tag och lyssnade efter ljud innan vi snabba som
små möss sprang bort till hennes dörr och knackade på. I mina öron lät det som om han
bankade med en hammare.
Det tisslades och tasslades där inne. Sedan öppnades dörren på glänt och en oskuldsfull
Mary tittade ut. Hon kontrollerade oss från topp till tå.
“Okej, ni duger”, sa hon med ett snett leende och släppte förbi oss.
Pierre såg på mig och himlade med ögonen.
Mary såg sig omkring en extra gång för att försäkra sig om att ingen hade sett oss innan
hon stängde dörren.
På golvet inne i det nedsläckta rummet låg en tom flaska och runt den satt välbekanta
ansikten. Alla hade dem en varsin drink i handen. Denisie såg på mig en kort stund. Sedan
vände hon bort blicken och smuttade på sin drink.
“Sätt er”, befallde Mary.
Vi gjorde som hon sa. Pierre satte sig nära mig, nästan så hans armbåge snuddade vid
min.
“Varsågod Keith. Låt oss dricka och bli helt förtroliga med varann”, sa Mary och gav
mig ett glas med något skärt i.
Jag undrade vad hon menade med det. Fast med tanke på flaskan i mitten var det inte
svårt att förstå vad hon planerade. Detta var hennes enda möjlighet att få veta vad Pierre
kände för henne.
“Varsågod Pierre”, sa hon och gav Pierre en likadan.
Hennes leende avslöjade henne alltför väl den här gången. Jag var nästan lite rädd att
hon hade något riktigt vidrigt i åtanke.
Här satt vi nu allihop, i Marys våld. Snart skulle flaskan spinna och då var man tvungen
att göra vad man blev tillsagd, eller svara på frågan. Åtminstone så nära sanningen man
kunde. Jag visste dock att Mary hade alltför många skelett i garderoben att hon inte skulle
svara ärligt om så hennes liv hängde på en skör tråd.
215

Mary snurrade på flaskan. Och satte sig sedan tillbaka med en duns och svepte resterande
i drinkglaset. Medan flaskan snurrade kommenderade hon att Louise skulle höja musiken
en aning på den lilla bärbara stereon.
Ralf harklade sig lite när flaskan slutligen stannade på honom. Mary såg besviken ut.
Jag visste att Mary tyckte han var tråkig med sin tysta karaktär, en kille som inte sa något
i onödan. En kille som inte sa något utan att tänka först.
“Okay, Ralf-Galf-Palf”, retades Mary. “Snacka eller slava?”
“Sanning eller konsekvens heter det väl?” sa han.
“Inte i mitt rum!” röt hon till svar. “Nå? Säg nåt. Sitt inte bara där som ett fån.”
“Sanning då.”
Louise som satt närmast Mary, viskade ivrigt något i hennes öra och rodnade sedan.
Mary fnissade till och skakade på huvudet.
“Du är en sån nyfiken oskuld Louise.”
Vi andra skrattade, till och med jag. Louise fick nämligen ett sånt ansiktsuttryck att hon
inte visste vart hon skulle ta vägen. Det var rätt åt henne som trodde att hon var så säker
på vart hon hade sin bästa vän. Nu skulle hon få klart för sig att Mary var en häxa mot
alla, inklusive henne själv.
Drinken jag fått smakade inget annat än sprit, men jag drack ändå. Och jag kände hur
det värmde behagligt i magen. Jag sneglade på Pierre. Han tyckte lika illa om att vara här
som jag gjorde.
”När runkade du senast?” frågade hon som om det var något hon brukade fråga honom
varje dag.
Ralf däremot blev röd som en tomat i ansiktet och såg ner i golvet. Jag kunde inte annat
än att sucka högt och skaka på huvudet. Det här var löjligt.
”Nå? Fram med det nu då! Var inte en sån mes. Drick mer sprit så går det lättare.” Denisie
och Louise fnissade bakom sina små händer tills dem blev alldeles röda i ansiktet.
”I duschen imorse”, sa Ralf sedan.
Mary brast ut i skratt och tumlade baklänges. Men snart sansade sig sällskapet. Nu verkade
Mary ännu mer ivrig att snurra på flaskan som skulle peka ut var och en av oss. Det
blev Denisies tur att avslöja sina djupaste hemligheter. Hon sneglade snabbt på mig när
hon valde sanning. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Tänk om hon faktiskt avslöjade oss?
Det var Williams tur att ställa frågan. Mary viskade till honom. Han rynkade på ögonbrynen
åt henne.
“Jag får väl bestämma själv vad jag vill fråga? Dessutom var det världens tråkigaste
fråga”, sa han och gjorde en grimas. Denisie låtsades gäspa.
“Säg något någon gång. Så spännande är jag inte.”
“Hur gammal var du när du hade sex för första gången?”
Det var en typisk William-fråga. Han hade länge varit nyfiken på henne, och jag visste
216

att han skulle göra vad som helst för att få veta om hon var erfaren eller inte.
“Ledsen att göra herrn besviken, men jag har aldrig haft samlag.”
Mary brast ut i ett häxskratt som skulle ha skrämt en flock med vargar på flykten. Louise
kvävde en flämtning, Ralf gjorde stora ögon och William såg besviken ut. Pierre och
jag suckade unisont. Mary trodde förstås det var av ren rastlöshet, om hon nu märkte
något överhuvudtaget.
“Nu är det min tur!” sa Mary och snurrade ivrigt på flaskan.
Varje gång den passerade Pierre lös det till i hennes ögon på ett slugt sätt. Jag fick intrycket
av att hon planerade någonting för hans räkning. Den stannade på mig. Mary såg
ilsket på mig som om det var mitt fel.
“Sanning eller konsekvens?” frågade hon otåligt.
Jag valde sanning. Vid det här laget kände jag att jag började bli påverkad av alkoholen.
Det började bli varmt omkring mig, och jag fick nästan anstränga mig att uttala vissa ord
som nu lätt halkade på tungan. Det fick mig att undra över hur mycket sprit det egentligen
fanns i min drink. Pierre såg inte lika onykter ut som jag kände mig. Mary funderade ett
tag. Sedan smålog hon elakt medan hon ställde sin fråga:
“Har du nånsin fått orgasm tillsammans med någon? Och i så fall med vem?”
“Det där var ju två frågor”, sa Ralf till mitt försvar.
“Jaja, okay. Nå?”
Alla tittade nyfiket på mig eftersom jag hade rodnat nerför halsen. Dennis vågade inte
ens se på mig. Hon såg ut som hon skämdes. Vad skulle jag svara? Det fanns två personer
i ringen som visste sanningen. Men jag kunde inte avslöja oss i en så dum lek. Då skulle
Mary få så mycket hämnd att hon nöjde sig i årtionden.
“Aldrig”, svarade jag.
Denisie lyfte blicken och såg ut genom fönstret. Hon log sammanbitet och tog en stor
klunk ur sitt glas.
“Det tror jag inte på. Men du slipper undan för den här gången. Nästa!”
Pierre blev tvungen att snurra. Medan flaskan snurrade hällde Louise upp varsin drink
till henne själv och Mary. När den slutligen stannade pekade den rakt på Pierre.
“Din tur att ställa frågan”, sa Mary till Denisie.
Hon harklade sig bakom sin dockhand och funderade. Sedan såg hon ett tag på honom.
Hennes ögon smalnade av.
“Har du nånsin varit kär?”
Mary satte sin drink i halsen vilket gjorde det pinsamt uppenbart vad hon satt och tänkte
på.
“Ja, mycket”, svarade han bara.
“I vem?” fortsatte Louise.
“Jag trodde det var Dennis som ställde frågorna.”
217

“Dessutom var det där två frågor”, sa Ralf ännu en gång.
“Tyst med dig. Nästa!” ropade Mary väldigt behärskat och snurrade till den så hårt att
den rullade iväg en bit. Den här gången var det hennes tur.
“Nej, nu tycker jag det är dags för en annan lek”, sa hon irriterat. “Det här börjar bli
tråkigt, tycker ni inte?”
Alla buade.
“Det är ju fusk!” utropade William.
“Du vågar inte!” sa Ralf.
“Du ska nog få se vad jag vågar”, sa hon och höjde flaskan i luften. “Nu ska vi leka en
lite roligare lek. Den som flaskan stannar på går in i garderoben och väntar. Sen snurrar vi
flaskan igen. Och den som flaskan pekar på ska gå in tillsammans med den andra.”
William och Ralf såg på varandra och fnissade.
“Om det blir två killar eller två tjejer då?” sa William.
“Dummer!” röt Mary. “Då skickar vi in närmsta motsatta könet fattar du väl. Fast i ditt
fall kanske det blir en kille.”
Han gjorde en grimas medan vi andra skrattade högt. Pierre såg på mig och suckade
som om detta var vad han väntat sig.
“Vem vill börja?” sa Mary och slog ihop händerna och log slugt. “Du får börja William!”
Han suckade och reste sig långsamt och gick in i garderoben utan tvekan. Han tyckte
nog att det var lite spännande ändå. Strax därpå snurrade flaskan och stannade på Ralf.
Han i sin tur uttryckte sin olust över det hela.
“Nå Ralf! Upp till bevis!” sa Mary och brast ut i skratt.
Ralf låtsades inte lyssna där han satt och smuttade på sin drink.
“Okej, då blir det du!” sa hon och pekade på Sarah som blev alldeles röd i ansiktet.
“Men om man inte vill...”, började hon.
“Spelar ingen roll. Det är bara att sätta igång! Den som spelet spelar får spelet tåla. Tänk
vad skönt det känns när det är över.” Mary hade hunnit bli röd i ansiktet efter sina
paraplydrinkar.
“Vadå? Vad är över?” fnissade Louise och gjorde stora ögon.
“Ja, det bestämmer hon själv förstås.”
Dem flinade elakt åt Sarah, som i sin tur reste sig på ostadiga ben och gick med tunga
steg mot garderoben. Hon vände sig om hastigt och sa:
“Men jag tycker inte ens om honom.”
“Och? Ibland får man svälja lite salt innan vattnet kommer”, sa Mary och skrattade hårt
åt sitt eget skämt.
Jag för min del började känna motstridiga känslor i magen. Det här var inte rätt. Sarah
måste få välja själv vem hon ville kyssa. Bara tanken med William i mörkret, som tände
218

på en kyckling om den hade bröst, fick mig att rysa längs ryggraden.
“Men Mary...”, började jag till Sarahs försvar. Hon vände sig om mot mig med ett litet
leende som ett litet tecken på medlidande. Sen suckade hon och lyfte på ögonbrynen som
om hon oförstående väntade på vad jag ville säga. “Är det inte bättre om vi parar ihop
Sarah med någon hon gillar.”
Mary såg på Louise och låtsades under en halv minut fundera över mitt förslag. Sen såg
hon på mig igen med samma retliga tomma uttryck.
“Regeringen säger nej. In med dig nu innan jag puttar in dig.”
Sarah gav mig ett vädjande ögonkast medan Mary svepte i sig sin drink. Hon slog till
Louise på axeln och beordrade en till.
“Men snälla Mary, jag kan väl få slippa”, bad Sarah.
“Men det var då själva...”, muttrade hon och gjorde ett utfall mot henne.
Hon vacklade till och råkade hicka samtidigt som hon nästan krockade med Louise. Hon
ryckte slarvigt åt sig drinken som skvätte ut över golvmattan, utan att säga tack till Louise.
Sen pekade hon på garderobsdörren och röt åt henne:
“Nu går du in och gör det du ska! Och det är nu på en gång!” Orden lät hotfulla och
sluddriga. Hon vajade lite där hon stod och gjorde sig redo att kasta sig över Sarah. Sen
hände något som fick en dramatisk vändning. Sarah brast ut i gråt, men eftersom inte
Mary kände medlidande med andra människor tvingade hon ändå henne att gå in. Då fick
hon panik och vände på klacken och rusade ut ur rummet. “Tönt”, sa Mary bittert och
satte sig med en duns.
Det knarrade till när William gläntade på dörren.
”Det här var ju inget kul. Det kom ju aldrig någon.”
Mary hickade till och fnittrade.
”Ja, vi undrade just hur lång tid det skulle ta innan du fattade att ingen är intresserad av
dig.”
William blev eldröd och satte sig ner. I en snabb gest svepte han sitt glas. Louise skrattade
hest.
”Sarah är ett barn.”
”Ett spädbarn”, fyllde Mary i.
Pierre såg på mig med en blick som sa mig att nu var det roliga slut. Jag nickade och
svepte resterande av min drink och så reste vi oss. Mary nyktrade till på några sekunder.
“Va? Ska ni redan gå?”
“Ja, det är nog bäst. Godnatt!” ropade jag över axeln när vi lämnade rummet.
“Vänta, det roliga har inte börjat än!”
“Godnatt!” ropade Pierre och stängde dörren.
Vi skrattade tyst åt hennes desperata situation. Nu hade vi grusat det sista hoppet om att
hon skulle erövra Pierre. Plötsligt öppnades dörren och Mary ropade efter oss:
219

“Men det är ju snart vår tur!”
Sen tystade dem andra ner henne och drog in henne och stängde dörren. Att hon gjorde
motstånd hördes på långt håll. Någonting dunsade i golvet, någonting gick sönder och
någonting träffade dörren. Vi småsprang till vårt rum innan vår övervakare Gordon vaknade.
Vi stängde dörren och jag lutade mig mot den och studerade Pierre medan han klädde
av sig. Snart stod han halvnaken framför mig i bara boxershorts. Det mina ögon såg
kunde knappast beskrivas i ord. Jag tror det närmaste man kunde beskriva honom med var
en ung version av statyn David.
“Vad tänker du på?” frågade han.
Jag slickade mig runt munnen.
“Kom hit ska jag visa dig.”
Han kom fram och tryckte sin vältränade kropp mot min. Jag kände någonting stort och
hårt mot mitt lår. Jag daskade till honom över hans fasta stjärt. Han stirrade förvånat på
mig och log sedan ett litet hemlighetsfullt leende.
“Det är bäst du gör som jag säger. Annars kanske jag blir arg”, väste jag som Mary gjort
och blinkade med ena ögat. Han brast ut i skratt.
“Oj då! Då är det bäst att jag lyder min herre. Vad vill du att din tjänare gör för dig?”
Jag tog honom om axlarna och tvingade honom att backa tills vi damp ner i sängen
tillsammans. Jag kysste honom hett och innerligt medan jag smekte hans kropp. Han
suckade och stönade av välbehag. Varenda muskel spändes i hans kropp och hans hud
kändes het mot min hud. Hans inre vibrerade och skakade. Hans själ ville liksom en duva
släppas fri och låta sig föras högre och högre av vindarna tills han nådde den slutgiltiga
höjden som skulle omfamna honom en gång för alla. Jag ville föra honom till dem höjderna.
“Keith, du är så underbar.”
Hans röst var drömsk och sensuell. Hans ögon brann av hetta och åtrå. Det var så underbart
att se att jag kysste honom igen och igen och igen tills vi båda låg utmattade bredvid
varandra och flämtade efter luft.
“Nåd! Nåd min herre!” bönade Pierre andfådd.
Jag skrattade åt honom och så kysstes vi en het lång kyss. Sen reste sig Pierre upp och
gick in i badrummet. Jag låg kvar och såg på ljuset under dörren, och reflekterade över
dagens och kvällens händelser. Imorgon skulle vi på utflykt till Eiffeltornet. Mary skulle
säkert vara så bakfull att hon låg på sitt rum och kräktes hela dagen, tänkte jag och log för
mig själv. Rätt åt henne. Sen tänkte jag på alla platser vi varit på under dagen, och på den
mystiska kvinnan som jag stött på inne i Nôtre Dame. Vem var hon? Varför hade hon så
underliga kläder på sig? Som en medeltida nunna.
Badrumsdörren öppnades. Jag såg Pierres siluett i motljus. Han stod och såg på mig en
stund. Sen gick han fram till sängen och kröp ner tätt intill mig. Han tog min arm och la
220

unt midjan. Hans hud doftade härligt av maskulin doft.
”Keith?” frågade han.
”Mm”, mumlade jag tillbaka trött som jag var av dagens intryck och kvällens påfrestningar.
”Varför älskar jag dig så mycket?”
Hans röst var lugn och rofylld, men bottnade i en viss osäkerhet. Jag kvicknade till påtagligt.
Våra blickar möttes i det dunkla rummet. Jag visste inte vad jag skulle svara. Varför
älskade jag honom bortom allt förnuft? Hur många gånger hade jag inte tänkt samma
sak? Men det fanns inget svar.
Solen lös starkt och värmde Paris alla gator och människor. Det var liv och rörelse överallt.
Caféerna och restaurangerna var fullsatta av människor som fikade och åt lunch.
Alléerna var blomstrande gröna och en lätt bris fläktade i trädkronorna. Vi var på väg till
Eiffeltornet. Vi åkte med buss från hotellet och hoppade av i närheten av sjunde arrondissementet
vid Champ de Mars. Genast for kameror upp från några av elevernas väskor.
Pierre ville ha med mig på sin bild. Sen bytte vi och fotade varandra framför Eiffeltornet.
När vi kom närmre såg vi en lång ringlande kö till entrén. Man kunde välja att gå i trapporna
vilket Ralf, Tesscha och William genast anmälde sig frivilliga till. Men mrs Tyffie
höll oss alla i samlad trupp med järngrepp så ingen skulle komma på villovägar. Efter en
lång stunds väntan kom vi äntligen fram till det lilla inglasade kontoret där man köpte
biljetter. Vi tog hissen till andra våningen, och därifrån tog vi ytterligare en hiss som slutligen
nådde toppen av tornet – trehundra meter ovanför marken. Hela staden låg nu för
våra fötter. Utsikten var fantastisk! Allt låg i ett dis, vilket gav intrycket att detta var en
dröm. Men det var det inte. Hissen var nästan allra högst upp när Pierre diskret viskade till
mig:
”Om vi föll med hissen nu, så skulle jag vara den lyckligaste killen på jorden.”
Han tog försiktigt min hand och tryckte den varligt, och släppte den sedan igen. Hans
ögon brann av kärlek till mig. Jag förstod inte hur det undgick alla omkring oss. Det kändes
nästan som om hissen, ja hela tornet för den delen, skakade när han såg på mig. Strax
därpå var vi alla samlade igen, högt ovanför den glamourösa staden. Det var en skön och
avslappnande känsla. Om den känslan enbart berodde på vår utflykt i sig, eller om det var
för att Mary och Louise anmält sig sjuka i sista stund var svårt att säga.
”Keith, ställ dig där borta”, sa Pierre och pekade mot kikaren. ”Låtsas att du spanar ut
över staden så fotar jag dig.”
Jag gjorde som han sa. Han tog flera kort vilket fick mig att tröttna snabbt. Att stå modell
var inte riktigt min nisch. Ur ögonvrån såg jag Denisie stå och iaktta oss. Det fick mig
samtidigt att känna skam och ångest, vilket Pierre genast upptäckte. När jag sedan vände
blicken mot henne avvek hon genast och slöt sig till gruppen. Pierre kom fram till mig och
221

gav mig kameran.
”Din tur.”
Han ställde sig vid kikaren och låtsades spana ut över staden. Han gjorde en massa grimaser
vilket fick mig att börja skratta. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag stelnade
till. För samtidigt kände jag den där välbekanta söta doften som påminde om en blomma
som ensam men stark växer i orienten. När jag vände mig om stod Denisie där med
likgiltig min.
”Om du vill så kan jag fota er tillsammans”, sa hon.
Jag gav Pierre en snabb blick som såg förvånat tillbaka på mig. Vad menade hon? Stum
som jag var, räckte jag över kameran till henne och ställde mig bredvid Pierre. Hon riktade
linsen mot oss och började fota oss. För varje foto ställde sig Pierre närmare mig. Hans
arm smög upp bakom mig runt min midja på ett diskret sätt. Sen sänkte hon kameran och
blev stående framför oss. Hon log ett ansträngt leende och räckte över den.
”Det blev fina kort. Jag vill ha kopior.”
Isen var bruten.
Efter Eiffeltornet begav sig alla till ett närliggande café som serverade nybakta blåbärsmuffins,
kakor av alla slag och nymalt kaffe och hundratals olika teer. Tesscha åt som
vanligt för mycket av det goda och var tvungen att ta en brustablett för magen. Sedan åkte
vi tillbaka till hotellet där vi fick tid till att vila, fräscha upp oss och klä om till middagen
senare på kvällen. Mrs Tyffie ville ta med oss alla på en närliggande restaurang som tydligen
skulle vara lugnt och fridfullt.
Pierre drog av sig kläderna utom underkläderna och slängde sig sedan på sängen och la
händerna under huvudet. Jag la mig ner bredvid honom och la min hand på hans hjärta.
Det slog jämna och mjuka slag därinne. Jag låg länge och lyssnade på hans bröst. Han la
armen om mina axlar och masserade mig mjukt med sin hand.
”Keith?” sa han.
”Mm”, svarade jag bara eftersom jag hade börjat slumra till.
”Gillar du mig?”
Jag piggnade till något. Men samtidigt lockades jag av drömmarnas värld. Dagen hade
varit lång och med mycket intryck vilket fick det att surra i huvudet på mig av trötthet.
”Ja det gör jag.”
”Hur mycket?”
”Jättemycket”, svarade jag och gäspade stort.
Sen orkade jag inte hålla mig vaken längre utan drogs in i en mörk och trygg tillvaro
som gungade mig sakta av och an. Jag såg de där mjuka bomullsmolnen som vi flugit
över. Jag gled från moln till moln och lät mig föras bort mot en vacker solnedgång som
badade i regnbågens alla färger. Fåglar kvittrade på avstånd och en frisk ljummen bris
fläktade mig i ansiktet. Allt kändes fjäderlätt och sidenbent. Mummel och viskningar
222

trängde in i min vackra dröm och fick mig att sakta öppna ögonen. Framför mig stod mrs
Tyffie, Tesscha och Denisie med stora ögon.
Pierre och jag satte oss spikraka upp i sängen, båda nyvakna och förvirrade. Vad var
klockan? Vad gjorde dem i vårt rum? Vad hade dem sett? Mrs Tyffie harklade sig bakom
handen och knuffade ut Denisie och Tesscha som chockade stod kvar utanför när hon
sedan stängde dörren. Mrs Tyffie såg ut som hon hade sett ett spöke och inte visste vad
hon skulle säga. Sedan suckade hon och kom in till rummets mitt där hon blev stående
och såg ner i sina händer som hon vred nervöst.
”Jag tänkte bara säga att det är hög tid att klä sig och bege sig till restaurangen. Ni är väl
hungriga?” frågade hon som om hon talade med en vägg. ”Ja, det är inget märkvärdigt
ställe förstås, men det är ändå något som jag ville visa er allihop. Den är verkligen värd att
besöka. Med härliga franska traditioner.”
Sedan sänkte sig en pinsam tystnad över rummet. Allt var tyst. Jag var så skräckslagen
att jag inte ens kunde snegla på Pierre. Men jag såg i ögonvrån att han hade sjunkit ihop
något och såg ner i sitt skrev som han försökte dölja med en bit av täcket han hade roffat
åt sig i all hast. Jag visste av erfarenhet att Pierre alltid fick stånd när han sov. Och om
han hade det när mrs Tyffie, Tesscha och Denisie kom in i rummet visste jag inte. Men
jag hoppades inte det. Den tanken var helt enkelt outhärdlig och bisarr.
”Jag vill att ni ska veta att jag hade föredragit att komma ensam in i ert rum, men Tesscha
och Denisie trängde sig förbi mig. Jag önskar så mycket för er skull att dem aldrig
hade sett...”, här tystnade hon och var tvungen att se bort. Hon masserade tinningen en
stund och sedan satte hon handen över hjärtat och gav oss en glasartad blick. ”Hur i allsin
dar gick det här till? Säg mig, såg vi fel? Är det ett misstag alltsammans?”
Jag sneglade på Pierre. Han satt fortfarande ihopsjunken och skämdes. Men när han
märkte att jag såg på honom vred han sin blick mot mig. Sedan var det som han fick tillbaka
all sin styrka. Han rätade på sig en aning och såg rakt på henne. Hon i sin tur blinkade
osäkert några gånger.
”Nej, fröken. Det ni såg är alldeles riktigt. Vi är ett par. Vi älskar varandra.”
Det var som himlen föll ner över henne. Hon drog ett djupt andetag och blev alldeles
blek. Sedan tvingade hon till sig ett svagt leende, fast läpparna darrade en aning. Hennes
blick fladdrade runt i rummet som om hon var på väg att svimma.
”Oj då, kära någon. Jag trodde aldrig att ni två skulle vara... Jag menar jag har aldrig
mött någon som är.” hon harklade sig och satte sig i den rutiga fåtöljen med en duns. ”Ni
får ursäkta min reaktion men jag blev så chockad. Mig har ni minsann lyckats lura totalt.
Inte för att jag menar det i en negativ klang”, la hon till. ”Snarare så tycker jag det är både
sorgligt och vackert.”
Pierre tog min hand i sin och höll den hårt så jag inte skulle få ett nytt anfall och springa
223

in på toaletten och låsa in mig, vilket jag helst velat göra i det ögonblicket.
”Vi har känt så här för varandra väldigt länge, fröken. Jag har alltid älskat Keith, till och
med när vi var små. Fast när man är liten vet man inte vad kärlek innebär. Den erfarenheten
kom senare. Han betyder allt för mig.”
Hon slog ut med händerna och log ett trött leende.
”Ni är fortfarande barn, käre Pierre.”
”Kanske åldersmässigt, men det ändrar sig snart. Inuti är jag mer vuxen än man kan bli.
Jag har alltid känt mig mer mogen än andra i vår ålder. Jag insåg ganska tidigt vem jag
var och jag har aldrig tvivlat på mina känslor för Keith.”
”Har ni...”, hon harklade sig bakom munnen och svalde för att kunna fortsätta. ”Har ni
berättat för era föräldrar?”
Pierre skakade på huvudet och såg ner på sin hand som kramade min hårt. Det kändes så
underligt att sitta här med Pierre och mrs Tyffie och tala om något som vi båda hade burit
på så länge inom oss. Något som ingen av oss visste om det någonsin skulle bli möjligt att
avslöja. Men nu var det bara en tidsfråga innan alla visste. På något sätt kände jag mig
inte längre lika skräckslagen som jag först gjort. Nästan som om jag hade vant mig vid
och förberett mig inombords för att denna dag slutligen skulle komma. Och nu satt vi
alltså här. En liten bit på väg på vår långa resa.
”Om det finns något jag kan göra för att underlätta saker och ting för er så”, sa hon och
såg åter ner i sina små händer som hon höll hårt knutna i knäet.
”Det finns en sak”, sa Pierre och hans hand hårdnade om min. ”Inte för min skull, men
för Keiths. Kan du tala med Tesscha om det här? Och be honom hålla tyst tills resan är
över. Jag tror inte Keith klarar av några tumulter just nu.”
Hon reste sig och gick sakta mot dörren.
”Det ska jag ta itu med på en gång Pierre. Jag vill i gengäld att ni är färdigklädda och
klara när jag kommer tillbaka. Ok?”
Sen gick hon. Kvar satt vi och såg på varandra. Det fanns inget mer att säga just nu.
Därför reste sig Pierre och började välja kläder för kvällen.
”Du kan gå in och ta en dusch så länge Keith. Jag lägger fram kläder åt oss.”
”Jag vill inte”, sa jag med en suck.
Han satte sig bredvid mig och tog mina händer i sina och såg mig djupt i ögonen.
”Tro mig, du kommer må mycket bättre sen. Jag känner dig”, sa han och log sitt charmiga
leende, vilket fick det att pirra till inom mig.
Kanske hade han rätt. Som en robot reste jag mig upp och gick till badrummet. I dörren
vände jag mig om och såg på honom.
”Pierre?” sa jag och han vände sig om och såg på mig. ”Jag älskar dig.”
Han nickade och log på ett sätt som sa mer än tusen ord. Sen stängde jag dörren och
klev in i duschen. Vattnet rann över min kropp och fick mina sinnen och tankar att sking-
224

as. Ångan steg upp mot taket och fick allt att verka som i en dröm. Någonstans inom mig
hörde jag plötsligt en liten pojke som skrattade. Jag visste inte vad det betydde, men det
fick mig att le.
En liten stund senare stod vi klara och redo att ge oss av. Vi hade hört höga röster i rummet
bredvid. En av rösterna var mrs Tyffies. Det lät som hon hade en lång diskussion med
Tesscha. Denisie var ju redan väl informerad om oss.
”Tror du Tesscha kan bli ett problem?” undrade jag.
”Om han vågar yttra minsta lilla ord om oss så åker han ut genom fönstret”, sa Pierre
med mörk hotfull röst.
Strax därpå knackade det på dörren. Pierre öppnade. Det var Denisie. Hon såg först på
Pierre och sedan lite osäkert åt mitt håll. Hon suckade lätt och slog sig ner i fåtöljen som
vid det här laget kändes som en ganska viktig inventariet i rummet, med tanke på alla
besökare som kom och gick.
”Tesscha har lite svårt att fatta vad som står på”, sa hon och såg hon på mig. ”Hur länge
har ni... ja, alltså... hur länge har ni varit ett par?”
Jag sökte Pierres blick. Den stora frågan. Skulle vi ljuga och säga att det bara var något
som hänt på sistone? Eller skulle vi säga som det var, att vi alltid varit ett par? Pierre
visste vad jag tänkte på.
”Det har varit så här en ganska lång tid”, svarade Pierre slutligen.
Denisie nickade kort och såg ner i golvet.
”Det hade jag fan aldrig trott.”
Pierre skrattade till och slängde sig i sängen med den fina svarta kostymen och den vita
skjortan. Han var lika stilig som om han just hade stigit ner från catwalken. Håret var
noggrant bakåtkammat så det glänste i en mörkblond nyans och endast en hårlänk som
hade vuxit ner till ögonbrynen föll envist ner i pannan på honom.
”Nej, inte jag heller”, sa han.
Vi hörde en lätt knackning på dörren, sedan öppnades den och mrs Tyffie kom in. Hon
blev lite förvånad och samtidigt lättad att se Denisie inne hos oss. Men hon frågade inget
mer om det.
”Vad trevligt att se er färdiga. Du ser mycket stilig ut i den där kostymen Pierre. Likaså
du Keith”, sa hon och slog ihop händerna.
Sedan begav vi oss ut ur rummet, vidare ner i lobbyn där vi fann resten av klassen och
en tystlåten Tesscha. Han hade svårt att se oss i ögonen och höll sig på behörigt avstånd.
Pierre gav mig ett uppmuntrande leende vilket fick mig att genast må lite bättre. Vi gick
nu ut i den ljumna sköna nattluften. Det verkade som om hela Paris blommade upp och
vaknade när kvällen inträdde med sina varma romantiska färger från en nedgången sol.
Alla var uppspelta och glada, till och med Mary verkade förväntansfull. Denisie gick lite
225

efter Mary och Louise, som om hon redan hade börjat tagit avstånd från dem. Emellanåt
sneglade hon konspiratoriskt mot Pierre och mig och log så hennes vita tänder blixtrade
till i natten. När vi passerat några kvarter och korsat en gata svängde vi in bland några hus
där det fanns mängder av mysiga, svagt upplysta restauranger som låg på rad. Vi klev in i
en ganska stor entré som funkade som en kombinerad restaurang, kök och bar. Inredningen
gick i mörkt trä och grått murbruk. Det luktade en blandning av gammalt trä, kryddor
och från maten som tillredes i det öppna köket. Vi gick längre in i lokalen. Taken var
välvda i grått murbruk och kraftiga bjälkar löpte kors och tvärs vilket gav ett medeltida
intryck. Till och med smörgåsborden påminde om en medeltida fest, rökta korvar som
hängde i klasar ur en gammal flätad korg, pastejer, syltor, pajer... ja allt som lockade
gommen fanns uppdukat framför oss. Trots stressen som sugit ur all must ur min kropp,
kunde jag plötsligt känna en enorm hunger återvända till min mage. Jag bokstavligen
slukade allt med ögonen. Mrs Tyffie hade förbeställt ett långbord, så det var bara för oss
att hugga in på smörgåsbordet. Stackars servitörerna fick massor av arbete att göra, eftersom
vi inte hade ätit något sedan lunch så rensade vi snart slut på det mesta. Vi satt vid ett
långbord som bestod av enkla pinnstolar och ett stort klumpigt, obehandlat bord som såg
ut att vara ett av dem första exemplaren som någonsin tillverkats. Det stod ett gäng kandelabrar
framme med levande ljus i som spred ett lugnt harmoniskt sken över vår måltid,
några små brödkorgar och vinflaskor som ingick i menyn. Alla drack vin och snart spred
sig ett glatt samtal mellan allihop. Det var som att delta i en medeltida fest. Till och med
Tesscha verkade avslappnad och gladlynt. Mary hävde i sig första glaset som om det inte
bekom henne det minsta, och sedan hällde hon slarvigt upp ett stort glas rött vin till. Om
hon verkligen varit bakfull tidigare på dagen, så hade hon hur som helst kommit över det
vid det här laget. För nu var hon igång igen. Jag var lite orolig att hon skulle dricka för
mycket igen och ställa till med en scen.
En hand smög sig ovanpå min. Värme och glädje spreds i min kropp. Jag såg kärleksfullt
in i Pierres ögon. Hans ögon glittrade och sken av lycka. Alla var så upptagna av sina
samtal att ingen märkte av att vi plötsligt hade stannat upp i vårt ätande och nu slukade
varann istället med våra blickar. Sedan började William och Ralf att prata med Pierre om
tv-spel och då var det bäst att låta dem hållas, eftersom jag inte kunde någonting om sånt.
Istället satt jag och såg in i vinglaset och försjönk i tankar. Hemma flöt livet på som vanligt.
Michele jobbade på restaurangen och Sneek var antagligen ute på jakt efter en mus
eller att bråka med grannkatterna. Plötsligt fick jag en enorm lust att ringa hem och prata
med Michele, men han skulle säkert inte svara eftersom han jobbade sena kvällar.
Strax därpå var det dags för kaffe och dessert. Vi fick välja mellan créme caramel med
apelsin, pekanpaj och chokladsufflé med rom. Mary hade svårt att välja och ville absolut
pröva lite av varje. Jag och Pierre nöjde oss med créme caramel och en enkel kaffe. Ralf
och William försökte beställa cognac på ett väldigt diskret sätt, men inget undgick mrs
226

Tyffie.
”Ni får allt vänta ett par år till”, sa hon bestämt till deras förtret.
Pierre och jag utbytte varsin talande blick med varandra och smålog. Nu var dem inte
med sina föräldrar och var därmed tvungna att lyda en äldre person som inte tänjde på
gränserna på samma sätt som dem var vana vid. Kvällen flöt därefter på med glatt sorl och
skratt. Ingen anade de konflikter som låg under ytan och bubblade. Fast inte ens jag tänkte
så mycket på det. Till och med Tesscha verkade mycket upptagen med att imponera på
Sarah och Denisie och Louise med sin berättelse om honom och hans föräldrars äventyr i
alperna förra året.
”Låt mig gissa”, bröt Mary in”, du fann Yeti och klubbade ner honom med dina bara
händer?”
Ӏh, alla vet att Yeti bara har setts i bergskedjan Himalaya. Man har faktiskt hittat bevis
för att den har existerat. Nåja, nog om det. Jag måste berätta vad vi såg när vi kom högst
upp på toppen av...”
Mer hörde jag inte genom sorlet av folk. Antalet människor hade ökat i restaurangen,
och nästan alla bord var upptagna. Nu dök en skara av tyska turister upp i dörren. Dem
var omkring tio stycken. Samtidigt kom en servitör och informerade att vår sittning var
över. Mary beklagade sig högljutt om att det var så mycket folk och trångt överallt. När
turisterna kom fram till vårt bord och skulle ta över platserna så fnös Mary till med orden:
”Vad illa det börjar lukta här!”
Utanför var luften sval och skön. Himlen var så vacker att man nästan tappade andan.
Solen hade nästan helt gått ner och färgade himlen i en varm rosa nyans som gav Paris en
oskuldsfull rodnad. Alla gick i samlad trupp tillbaka till hotellet. Men vi hade inte bråttom,
utan gick i lugn takt och pratade om allt möjligt. På vägen mötte vi några konstnärer
som hade satt upp sina stafflier och målade av den heta romantiska kvällen i form av både
mästerliga och lite tveksammare motiv. Mary knep för en gångs skull igen med sina sarkasmer.
”Vad tänker du på?” frågade Pierre efter en stunds tystnad. Jag hade lärt mig att både
älska och hata hans telepatiska förmåga.
”När jag såg de där konstnärerna fantiserade jag hur det skulle vara om jag kom tillbaka
hit någon gång och får utveckla mina konstnärliga talanger. Tror du Owen skulle finansiera
en sån resa?”
Pierre flinade så hans jämna tänder blixtrade till.
”Det frågar du mig om. Du borde känna Owen bättre än någon annan. Ärligt talat så tror
jag att så länge du visar att du har uthållighet, energi, ambition och beslutsamhet så ska du
se att du kan åstadkomma vad du vill. Och Owen är väl inte känd för att vara helt omöjlig
vad gäller finansiella beslut. Speciellt när det gäller dig. Han verkar ha ett gott öga till
dig.”
227

Pierre blinkade åt mig och hans ögon glimmade till. Plötsligt uttryckte dem en hetta som
jag mycket väl kände igen. Han slog hastigt ner blicken och rodnade. Jag viskade i hans
öra:
”Jag tror det är bäst att vi skyndar oss till vårt hotellrum.”
Vi sprang ifatt alla i gruppen utan att bry oss om mrs Tyffies rop och mr Gordons protester.
Vi behövde bara springa ett kvarter med honom tätt i hälarna.
”Pierre och Keith! Vi måste hålla ihop i en grupp! Vart är ni på väg?!”
Utanför hotellet tog Pierre min hand och drog med mig uppför trappan och vidare in i
lobbyn. Därinne hoppade folk undan för oss när vi med buller och bång susade igenom
rummet uppför trappan och genom korridoren. Nyckeln krånglade lite i låset innan han
fick upp dörren. Då var han så upphetsad att han var alldeles röd i ansiktet och darrade när
han tog mig i famnen och bar mig till sängen. Han slet av mig kläderna och jag slet av
honom skjortan. När vi var helt nakna och han la sig över mig kunde jag känna att hela
han var redo att göra vad som helst för att få älska med mig. Han var hård som stål och
lika het som eld. Han lät sitt vackra ansikte sjunka ner över mitt tills våra läppar möttes i
en het kyss som fick blodet rusa som ett expresståg i mina ådror. Sedan viskade han i mitt
öra vad han ville göra med mig, och jag lät honom göra allt och lite till. Vi njöt av varje
sekund, som om sista stunden för allt levande på jorden hade kommit. Våra pulsar bultade
ikapp med varandra och våra kroppar förenades i en fantastisk erotisk akt, och den här
gången var jag säker på att jag hörde änglarna ringa i sina bjällror högt ovanför oss i himlavalvet.
Den här gången kände jag verkligen hur vi båda svävade upp i luften, kände hur
vi exploderade i en kaskad av regnbågens färger och slutligen landade mjukt i varandras
armar.
”Du är helt underbar. Finns knappt ord för hur bra du är”, flämtade Pierre.
Jag la mig tillrätta i hans trygga famn och slöt ögonen. Vi hade varit så upptagna av
varandra att vi inte ens hade brytt oss om att det hade knackat på dörren ett flertal gånger.
Det fick vi på något sätt förklara dagen därpå.
Resten av veckan gick så fort att det kändes som om vi bara hade varit i Paris över en
weekend, när det var dags att bege sig hemåt igen. Till Marys förtret blev det inget Disneyland,
men däremot gick mrs Tyffie med på att lätta på tyglarna och ge oss lite mer
frihet under vår vistelse, vilket Mary utnyttjade till bristningsgränsen. Jag var mäkta imponerad
av mrs Tyffies tålamod med henne. Själv var både jag och Pierre så trötta på
henne att vi helst slapp se henne mer. Istället höll vi oss för oss själva och gjorde små
utflykter, ibland tillsammans med Denisie när hon på något sätt kommit på kant med
Louise och Mary.
”Louise har förändrats till det sämre sen vi kom till Paris. Jag vet inte vad jag gör för
fel.”
228

Jag tyckte så synd om henne och önskade för hennes egen skull att hon snart fick upp
ögonen och insåg att hennes vänskap med dem bara var en vacker men kall fasad. Därför
umgicks hon nästan enbart med oss när veckoslutet närmade sig.
En förmiddag besökte vi parken jardin de Luxembourg. Det var fullt med folk överallt,
turister som fotograferade och parisare som strövade runt parken eller spelade tennis eller
boule. Vi satte oss på en uteservering och åt en lätt lunch innan vi fortsatte vår tur. Pierre
var en mycket bra guide och visade oss omkring som om han kände till stället som sin
egen ficka. Han hade periodvis varit mycket fascinerad av Europas historia. Han babblade
på om det florentinska palatset Palais du Luxembourg och dess historia med den tillhörande
trädgården i fransk och engelsk stil.
”Slutet av sjuttonhundratalet, alltså under revolutionen, användes palatset som fängelse.
Det har även använts som högkvarter under världskriget av Luftwaffe.”
Pierre fortsatte att berätta om parken och visade oss den vackra italienska barockfontänen
och guldfiskdammen Fontaine de Médicis från sextonhundratalet. Där fanns många
vackra statyer och en av dem var Pierres personliga favorit. Och det var Paris beskyddare,
Saint-Geneviéve. Vi fortsatte norr om Luxembourg till den klassiska kyrkan St-Sulpice
med sin medeltida romanska fasad. Pierre avslöjade för oss att orgeln inuti kyrkan var en
av Frankrikes största och finaste. Efter vårt besök i den berömda parken var vi helt slut.
Därför besökte vi ett café i närheten av vårt hotell. Där satt vi i de lugna kvarteren och
pratade om allt mellan himmel och jord och drack varsin stor latte.
Dagen därpå besökte hela klassen Centre Pompidou. Det var en fantastisk upplevelse att
åka uppför de långa rulltrapporna högt ovanför Paris takåsar. Mrs Tyffie pratade på:
”Det finns ingen byggnad som liknar Centre Pompidous. Många tycker faktiskt att det
var ett stilbrott att anlägga denna byggnad mitt bland de andra husen i typiskt parisisk
stil.”
Det kändes som om timmarna flög iväg. Vi var på olika utställningar och såg målningar
och teckningar av Picasso och Matisse och flera andra kända konstnärer. Efter ett tag
började en del i klassen att gnälla att dem hade ont i fötterna och var hungriga. Mary klagade
självklart högst av alla.
”Jag ville ha högklackat idag. Hur skulle jag kunna veta att vi skulle gå så mycket?!
Dessutom är jag hungrig!”
Så därför besökta vi restaurangen som låg på sjätte våningen där också lokala konstnärer
tillfälligt hängde ut sin konst. Jag var fascinerad och mycket upphetsad när vi kom tillbaka
tillhotellet för att vila och fräscha upp oss inför sista kvällens middag med klassen i de
berömda latinkvarteren.
”Åh, Pierre! Tänk om jag också får ställa ut i Pompidou en vacker dag!” Pierre log och
började plocka fram kläder till kvällen. Han hade köpt en snygg kostym och blanka skor.
”Ja ditt självförtroende är det då rakt inget fel på.”
229

”Vad menar du med det? Jag kan visst måla lika bra som dem”, sa jag trotsigt och
slängde mig på sängen och blängde på honom.
Han vände sig om och såg på mig med en pojkaktig glimt i ögonen. Det syntes att han
försökte hålla sig för skratt. Det fick mig att bli ännu mer irriterad på honom vilket han
tyckte var oerhört lustigt.
”Keith, du kan bli vad du vill. Om det är konstnär du vill bli så satsa på det. Jag kommer
att älska dig oavsett, kanske ännu mer.”
Med ens kände jag hur hela jag svalnade och hjärtat började pumpa hårt i bröstet. Jag
reste mig sakta från sängen och började knäppa upp min skjorta och lät den falla till golvet.
Pierre iakttog min minsta rörelse med dyrkan i blicken. Jag började knäppa upp gylfen.
Pierres ögon gnistrade till och fick ett längtande uttryck.
”Jag kanske förlåter dig. Men du får nog visa hur mycket du älskar mig först.”
Jeansen föll tungt i golvet. Skärpet gav ifrån sig ett metalliskt ljud. Sen tog jag tag i
överkanten på mina boxershorts och lät dem sakta glida neråt tills jag stod helt naken
framför honom. Hans upphetsning avtecknade sig i form av en frambuktning på hans
boxershorts. Jag log hemlighetsfullt och gick mot badrummet. I dörröppningen vände jag
mig om och gjorde tecken att han skulle följa efter. Genast slet han av sig kläderna och
rusade fram till mig och puttade in mig i badrummet. Dörren struntade vi i att stänga.
Ingen skulle ändå komma in till oss nu.
Vattnet forsade ner över oss. Våra blanka kroppar pressades mot varandra. Pierre visade
mig hur mycket han älskade mig och jag visade honom hur mycket jag älskade honom.
Han stönade av välbehag och log nöjt. Han lät huvudet falla bakåt så vattnet strömmade
ner i hans vackra ansikte. Han viskade mitt namn om och om igen.
”Åh, vad jag älskar dig Keith, Keith, Keith.”
Han andades snabbare och tyngre tills han flämtade till. Jag log upp mot honom och
reste mig sakta. Mina ben skakade en aning. Sen skrattade vi båda två och kysstes en lång
stund medan vi höll om varandra. Den heta ångan förstärkte känslan av välbefinnande.
Hans tungspets kittlade på mina läppar. Han smakade sött.
”Hur kan man älska en person så mycket som jag älskar dig?” sa han med slutna ögon
medan hans läppar gled över min kind och hals.
”Hur kan man älska en person så mycket som jag älskar dig?” svarade jag.
Han log.
”Samtidigt är jag rädd att jag ska förlora dig. Jag får en sån konstig känsla ibland som
smyger sig över mig. Jag vet inte vad det beror på. Men jag har även haft mardrömmar
ibland om att du skriker mitt namn. Du är i fara och jag måste rädda dig. Men jag hinner
aldrig fram i tid.” Vi såg på varandra. Några hårlänkar gled fram i pannan på honom.
Han rynkade på sina svarta ögonbryn till ett oroligt uttryck. Även fast det var varmt som i
en bastu, så frös jag till. Jag hade ju samma mardrömmar.
230

Del 7
Efteråt låg vi på sängen utan att säga någonting. Vi låg stilla och höll om varandra och
lyssnade på varandras andetag. Skulle jag berätta för honom om mina mardrömmar? Nånstans
inom mig sa en röst till på skarpen att det bara var inbillning och ett känslomässigt
resultat av vad jag gått igenom. Men nu hade jag fått Pierre orolig och ängslig också. Det
var oförlåtligt och dumdristigt av mig. Pierre litade helt på mig och jag visade min uppskattning
genom att påverka honom med en massa hokus pokus. Det fick inte hända!
Plötsligt rycktes dörren upp och Denisie tittade in. Hennes ögon blev klotrunda men sen
smålog hon och kom in ändå. Vi satte oss spikrakt upp av ren reflex. Sen kom vi på att
hon ju redan visste hur det låg till.
”Ursäkta att jag stör. Det känns lite konstigt att se er tillsammans.”
Pierre hostade bakom handen och försökte låta bli att brista ut i skratt.
”Hej Dennis. Vad har du på hjärtat?”
”Jo, Tesscha är ute och far runt med dem andra och jag sitter själv i vårt rum. När det är
sista kvällen och allting. Så jag tog med den här som vi kan nyktra till med”, sa hon och
höll upp en flaska med rosévin av fint märke.
Vi skrattade och steg upp för att klä oss.
”Det var bra att du kom. Jag kan förstå att du inte vill umgås med Mary och Lo”, sa
Pierre.
”Finns det glas nånstans?” undrade jag som hade lite svårt med tanken på att halsa rosé
direkt ur flaskan.
”Fixat”, sa hon och plockade fram tre plastmuggar ur handväskan. ”Nå? Hur ser jag ut?”
Hon var klädd i en iögonfallande elegant svart glittrig klänning som slutade vid knäna.
Runt hennes hals hängde en vacker berlock i en guldkedja som blänkte. Håret var lockat
och högt uppsatt med ett pärlemorspänne.
”Wow!” sa vi i munnen på varandra. ”Du ser ut som en filmstjärna.”
Hon log och rodnade.
”Jag hittade en handväska som matchar klänningen. Det var inte lätt må ni tro att hitta
rätt sorts modell till den här klänningen. Man tror den är svart, men tittar man närmre så
ser man att den även glittrar i gult, rött och orange.”
”Jag är imponerad av er tjejer som har öga för såna detaljer”, sa Pierre och knöt sin
blodröda slips som matchade den svarta kostymen och den vita skjortan. ”Om herrskapet
ursäktar så återstår en liten detalj.”
Han försvann in i badrummet och spolade vatten medan han omsorgsfullt fixade till
håret. Denisie satte sig ner i fåtöljen med en duns och började hälla upp rosé åt oss. Hon
sneglade blygt på mig och gav mig sedan mitt glas. Vi skålade innan Pierre hann tillbaka
bara för att provsmaka på vinet. Hon tog en stor klunk och konstaterade med en liten hick
231

att den var helt perfekt. Kanske lite för ljummen, men eftersom våra rum inte hade kylskåp
så var det väntat. Hon såg ner i sina små händer och sen tittade hon upp på mig igen.
Den här gången med vemod i blicken.
”Jag tycker fortfarande tanken på att du och Pierre... det är så overkligt på något vis.
Som om det är en dröm, eller nåt.”
”Ja, jag håller med. Det är overkligt, men samtidigt har jag alltid vetat att förr eller senare
skulle vår hemlighet avslöjas. Pierre har hela tiden velat ha mer av mig än vad jag kunnat
ge honom. Men ju längre tiden gick, desto närmare kom vi varandra. Han har jämt
funnits där för mig som vän, som bror, som... ja, vad som helst. Slutligen var det bara att
inse faktum att jag aldrig skulle klara mig utan honom.”
Denisie såg på mig och nickade instämmande som om hon förstod varje ord jag sa. Som
om allt ljusnade och klarnade för hennes inre.
”Men hur hade det varit om du inte hade haft Pierre? Skulle du fortfarande vara...”, sa
hon och tänkte säga mer men vågade inte.
”Gay”, fyllde jag i och log avslappnat mot henne.
”Ja just det, gay?”
”Jag vet faktiskt inte Dennis. Pierre förkroppsligar allt jag drömt om hos en människa.
Han ger mig trygghet och stöd på ett sätt ingen annan någonsin visat.”
”Och vilken kropp sen”, sa hon och blinkade med ena ögat åt mig. Vi skrattade så högt
att Pierre tittade ut från badrummet och undrade vad som var så lustigt.
”Inget, fortsätt med håret du”, sa jag och blinkade med ena ögat.
Han skakade på huvudet och mumlade nåt och kvinnor, vilket fick oss att skratta ännu
mer. Denisie råkade till och med spilla ut rosé på klänningen.
”Du förstår väl att du lyckats fånga den mest eftertraktade killen i hela skolan?”
Den tanken hade nog inte slagit mig förrän nu. Jag visste ju att han var en av dem stiligaste
och bäst klädda i hela skolan, att tjejerna vred huvudena av sig efter honom och att
alla lärare han mötte hade största respekt för honom. Men eftersom Pierre alltid funnits i
mitt liv, så var jag van vid all uppmärksamhet han väckte vart vi än gick.
”Lova att du tar väl hand om honom”, sa hon och log hemlighetsfullt. ”Det skulle jag
gjort.”
”Jag lovar. Skål på dig Dennis!”
Vi skålade igen och tog en varsin stor klunk av vinet. Jag kände en varm behaglig känsla
som spred sig i kroppen. Strax därpå kom Pierre ut från badrummet. Den skräddarsydda
kostymen gav hans kropp en V-form. Han såg mycket äldre och mognare ut. Hans ansikte
med den jämna lagom breda hakan, de smala sensuella läpparna med den lilla amorbågen,
det manliga leendet som fick hans tänder att blixtra till, ögonen som glittrade som smaragder,
de mörka ögonbrynen som gav hans stiliga ansikte ett allvarligt uttryck och hans
bakåtkammade hår som blänkte som siden. Denisie gjorde stora ögon. Likaså jag. Pierre
232

flinade.
”Kom igen, ni har väl sett mig i kostym förut?”
Det hade vi förstås, men han såg inte vad vi såg nu. En ung man som var lika nyutslagen
som en ros i tidigt morgonljus då daggen lättar. Lika orörd och sval som ett vinterlandskap,
men lika het som dödlig lava.
”Men hörrni! Har ni börjat utan mig?”
Denisie räckte honom ett glas och log med samma dyrkan i blicken som jag sett många
andra tjejer göra när dem lyckats fånga Pierres uppmärksamhet. En svag rodnad spred sig
på hennes vackra kinder. Men han var bara min! Åh den lycka, den hetta som spred sig i
min kropp och mina sinnen. Avundsjuka och dyrkan på samma gång. Alla känslor steg
mig åt huvudet och gjorde mig alldeles yr. Jag var mer kär nu än nånsin! Pierre såg vad
jag tänkte på och blinkade med ena ögat åt mig.
”Undrar vad dem andra gör just nu?”
”Mary är antagligen så full så hon hinner somna innan vi ska samlas i lobbyn”, sa Denisie
och skrattade till.
”Det skulle inte förvåna mig. Och grabbarna grus har säkert dragit iväg på egen hand
och gör stan osäker för alla stackars parisare”, skrattade jag.
”Jaha, då återstår det bara vi tre och Lo.”
”Men hurra, vilken avslutningsfest det kommer att bli”, sa Denisie svävande och tog en
stor klunk av vinet.
”Undrar just hur hon skulle bete sig utan sin dyrkade drottning?” undrade jag och drog i
mig återstoden i glaset.
”Tro mig”, sa Denisie och fyllde på mitt glas. ”Rena likvakan. En mer fantasilös person
har jag aldrig träffat. Hon gör praktiskt taget allt som Mary beordrar henne att göra.”
När vi hade skrattat oss trötta och druckit upp nästan allt rosé låg vi och pratade lågmält.
Vi kunde ha hållit på hela kvällen. Pierre överraskade oss med en flaska bourgognevin. Vi
blev nog lite salongsberusade till slut för munnen gick som ett expresståg på oss alla tre.
Pierre skulle självklart berätta allt han visste om viner från Bourgogne.
”Bourgogne ligger i östra Frankrike, mellan och runt städerna Dijon och Lyon. Vinodlare
fanns redan på romarnas tid i distriktet fram till franska revolutionen.”
Både jag och Denisie råkade plötsligt gäspa helt omedvetet. Då harklade han sig försynt
och bad om ursäkt att han jämt skulle prata för mycket.
”Nej det gjorde verkligen ingenting!” skyndade sig Denisie att säga. ”Helt fantastiskt
intressant. Verkligen.”
Vi sneglade konspiratoriskt på varandra och brast sedan ut i skratt.
”Förlåt hjärtat, men vi är nog alldeles för trötta nu för ingående fakta om vinet. Låt oss
dricka istället!” ropade jag.
Vi svepte i oss det sista just i det ögonblicket som det knackade på dörren. Det var mrs
233

Tyffie.
”Vi samlas om tio minuter i lobbyn. Bara så ni vet”, sa hon och log med hela ansiktet.
Vi ställde oss allihop och trängdes framför spegeln för att kontrollera att vi såg bra ut.
Pierre och Denisie såg fantastiska ut. Dem skulle bli ett vackert par, tänkte jag. Men sen
slog jag bort den tanken och konstaterade att Pierre bara hade ögon för mig. Han såg inte
en sekund på vare sig själv eller Denisie i spegeln. Bara på mig. Precis innan vi gick ut
drog Pierre mig tillbaka in bakom dörren och kysste mig så hett och innerligt att mitt
hjärta rusade i galopp.
”Jag älskar dig, Keith.”
Jag behövde inte säga det tillbaka. Han såg det i mina ögon. Utanför stod Denisie med
armarna i kors och väntade.
”Jaså, ni lämnar en dam i sticket sådär? Ja er kan man inte lita på alls!”
Skratt och sorl hördes från lobbyn. Det visade sig att vi inte var ensamma om att ha
förfestat. När vi kom nerför trappan stannade klassen upp och såg på oss med stora ögon.
Busvisslingar och tjoanden utbröt. Folket i receptionen och gäster runtomkring oss gav
oss en blick av uppskattning och log.
”Oj vilka stiliga och vackra elever jag har!” pep mrs Tyffie och slog ihop händerna. Till
och med Gordon nickade instämmande.
Mary blängde bara misstänksamt på oss och log inte ens lite grann. Louise viskade någonting
i örat på henne och båda såg väldigt nöjda ut plötsligt. Det tände en liten varningsklocka
inom mig. Jag skulle ha lyssnat på den.
Vi tågade ut genom dörrarna och vidare ner till två taxilimousiner som stod och väntade
på oss. Jag, Pierre och Denise hamnade i samma bil som Mary, Louise och Sarah. Gordon
satte sig längst fram hos chauffören.
”Någon som vill ha?” viskade Mary diskret och tog fram en liten flaska ur sin handväska.
Vi andra avböjde bestämt. Jag kände mig yr i hättan efter vår lilla förfest. Med tanke på
hur hårt Mary brukade dricka förvånade det mig att hon orkade dricka ännu mer. Hennes
ögon var rödsprängda och mascaran såg klumpigt pålagd ut, och hennes annars så friska
släta hy såg nästan grå ut under rougen hon borstat på. Hon verkade fnittrig på det sättet
man blev när man gått över gränsen för vad som kallas salongsberusad. Dessutom tror jag
inte att dricka var det enda dem gjort i sitt rum. En svag doft av inrökt förföljde dem in i
bilen. Jag sneglade på Pierre som sammanbitet såg ut genom fönstret. Jag förstod genast
vad han tänkte på. Typiskt att vi skulle hamna i samma bil som dem.
”Kom igen nu, Sarah! Ta en slurk och var glad”, sa Mary och räckte över flaskan till
henne, men lilla Sarah såg bara förskrämt på flaskan som om den skulle bita henne.
”Nähä, oskuld in i det sista”, fnös hon bittert. ”Du då Dennis?”
”Tack Mary, det är bra för min del”, sa hon med sitt vackraste leende. Men om det var
234

av vänlig art framgick inte. Mary som var så insatt i drama och tragik förstod dock genast
vinken.
”Jaså, du ska också spela oskuld? Men det vet jag att det är det sista du är.”
Denisie drog efter andan och spände ögonen i henne. Jag kände hur Pierre knöt ena
näven mot mitt lår. Jag försökte diskret smeka honom över handen, men han reagerade
inte. Jag visste om jag inte lugnade honom skulle han få ett utbrott lika hemskt som Michelles.
Det skulle vara rätt åt Mary förstås, men jag ville inte förstöra kvällen för dem
andra. Och stackars Sarah skulle bli alldeles vettskrämd.
”Säg inget mer nu Mary. Du är full”, sa jag i ett försök att få henne tillbaka ner på jorden.
Hon gav mig en bitter blick som var så full av avsky att jag hajade till. Jag såg att hon
skulle ge mig en rejäl avhylning nu. Medan hon försökte fixera mig med blicken höjde
hon hotfullt sitt finger åt mig.
”Du, Keith Blue. Det enda jag fått höra hela jävla terminen är hur synd det är om dig.
Stackars lilla Keith. Stackars förbannade Keith! Men du nöjde inte dig med att få hela
skolans uppmärksamhet. Nejdå, inte du!” Vid det här laget var jag helt förvirrad. Vad
tusan pratade hon om? Som om bilolyckan hade varit mitt fel. Som om min vistelse på
sjukhuset var att jämföra med en tripp ner till Miami Beach. Som om inte jag hade kämpat
allt vad jag varit värd för att komma ikapp de andra i skolarbetet.
”Du har haft allt!” fortsatte hon nästan på gränsen till hysterisk. ”Men det förstår du
inte. Ingen har väl nånsin förnekat dig någonting, eller hur!”
”Vad pågår därbak?” ropade Gordon från förarsätet. Men Mary brydde sig inte utan
fortsatte:
”Allra minst Pierre Cabrera”, sa hon och sneglade på Louise som fnissade till och gav
oss en föraktfull blick.
Sen frös Mary och Louise till och spärrade upp sina rödsprängda ögon på vid gavel. Jag
följde deras blickar till Pierre som jag visste var eld och lågor vid det här laget. Han stirrade
på dem som en galning. Jag hade aldrig förut sett ett sådant ansiktsuttryck på honom,
och det var både skrämmande och förvånande. Sen har jag inte helt klart för mig vad som
hände. För alla rök ihop med alla, utom Sarah som förskräckt försökte ta sig ut ur klungan
med fäktande armar och ben. Jag fick mig en rejäl känga i ansiktet och därefter ett knytnävslag.
Den första smällen kunde jag konstatera att det var Denisie som siktat lite fel och
bad om ursäkt genom vrål och skrik, men längre hann hon inte innan Mary slängde sig
över henne och därefter Pierre och sedan Louise.
”Jag kvävs! Flytta er!” skrek hon under högen av människor.
Jag började genast slita och dra i Mary som låg underst och fick sig ett rejält kok stryk
av Pierre. När det inte gick att få bort henne så drog jag istället bort Louise som var
överst. Till svar fick jag en smäll så jag tumlade bakåt och slog huvudet i bildörren och
235

fick henne över mig. Hennes armbåge träffade mig rakt i bröstkorgen som gjorde fruktansvärt
ont. Jag kunde knappt andas. Strax därpå kom Mary flygande och landade på
Louise och Pierre som genast kom efter och fortsatte läxa upp Mary. Nu var det jag som
låg underst. Denisie fick se mig längst ner på golvet och började skrika:
”Flytta på er! Ni krossar ju honom! Mr Foster, kom och hjälp!”
Bilen tvärbromsade och jag hörde Gordon öppna dörren, vilket fick den som lutade sig
på dörren att falla. I ren reflex grep Louise tag i Pierre som grep tag i Mary som grep tag i
Denisie. Och snart låg dem alla på trottoaren och tittade upp på en mycket ilsken Gordon.
Folk som satt på uteserveringarna stannade upp i pratandet och bara stirrade på oss. Jag
låg och hostade och flämtade efter luft på golvet och kände mig som en annan trasdocka.
Det värkte i leder och muskler. När jag masserade mitt arma huvud upptäckte jag ett sår
som tack och lov inte var så allvarligt, men gjorde fruktansvärt ont. Sarah tittade nu försiktigt
fram bakom det ena sättet.
”Dem slogs”, sa hon med sin oskuldsfulla röst.
”Jag märker det”, morrade Gordon inte lika oskuldsfullt tillbaka.
Mrs Tyffie och dem andra anlände med sin bil och alla sprang ut för att se vad som stod
på. Redan på avstånd såg jag hur upprörd mrs Tyffie var.
”Vad? Neeeeej, vi bara lekte lite”, sa Pierre och började ta sig på fötter. Hans hår stod åt
alla håll.
”Ja, precis”, skyndade sig Mary att säga som såg ut som om hon just varit med om en
orkan.
”Leker? Är det här ert sätt att leka?” sa Gordon och såg ondskefull ut. ”Ni beter er som
barnungar. Tänker ni inte på trafiksäkerheten? Tänk om ni hade förorsakat en olycka?”
”Hur kan ni vara så oansvariga och barbariska? Vad skulle era föräldrar säga om jag
berättar det här för dem?” pep mrs Tyffie och tryckte sina pimpinätta händer mot de rosiga
kinderna.
”Snälla mrs Tyffie, säg inget till dem! Vi lovar att uppföra oss exemplariskt hädanefter”,
bad Mary och försökte släta ut den åtsittande klänningen på ett diskret sätt.
”Vi lovar!” bad Louise och reste sig upp men upptäckte att ena klacken gått av.
Därefter vändes uppmärksamheten mot mig.
”Hur står det till Keith?” sa Gordon bekymrat och kom fram till mig.
”Det är bra. Vi lekte bara”, hostade jag. Varje andetag gjorde ont. Han vände sig om
mot de andra och kommenderade med underliggande hotfull röst:
”Resten av resan håller ni er lugna. Ni är tillräckligt vuxna för att förstå att jag menar
allvar, eller hur?”
Ingen vågade säga något, men alla instämde genom att nicka. Mary lyckades klämma
fram ett försök till ett charmigt leende, men istället såg det lika charmerande ut som bakdelen
på en ko med skillnaden att den delen på en ko inte se så patetisk ut. Hur som helst
236

gick det tydligen hem för Gordon erbjöd sig att hjälpa mig upp. Det kändes som om jag
skulle svimma. Så ont gjorde det. Speciellt i revbenen och knäet. Sen hände nåt oväntat.
Pierre kom fram till mig och kramade om mig inför hela klassen. Att det var mer än vänskapligt
förstod allihop utom Ralf, William och Sarah som såg ut som frågetecken. Sen
kom Mary, Louise och Denisie fram till mig. Allihop stod tysta och såg skuldmedvetna ut.
Sen började vi plötsligt att skratta. Jag gjorde en grimas av smärtan i bröstet. Mary fick
fyllehicka och Louise vinglade till vilket fick alla att skratta ännu värre. Till och med
Gordon och mrs Tyffie drog på smilbanden.
Sen skärpte vi till oss och försökte räta till kläderna och våra frisyrer innan vi gick vidare
in i restaurangen. Att dem inte var vana vid så pass tilltufsade gäster märktes. Hovmästaren
såg på oss med skeptisk min. Han synade oss uppifrån och ner. Louise med sina
trasiga skor, Mary med rufsigt hår och blåtiror. Pierre med skrynklig kostym och sen jag
som såg ut som om en lastbil hade vält över mig. Mrs Tyffie uppgav sitt namn och sedan
blev vi visade till ett långbord som var placerat avskilt en halv trappa upp längst inne i
salen med utsikt över de andra borden. Mary passade på att flirta med servitören som
rodnade och sprang iväg med en gång. Hon ryckte nonchalant på axlarna och stönade:
”Ja, han var väl som du”, med en sidoblick på mig.
Jag log mot henne.
”Tro mig, det var nog inte därför. Har du sett dig i spegeln på sistone? Bäst du går till
damrummet nu innan vi käkar.”
”Jag antar att du har rätt. Jag var inte alls klädd för slagsmål ikväll. Du, Keith hoppas du
inte gjorde dig illa. Det gick visst över styr alltsammans. Egentligen känner jag inte så för
dig. Det vet du. Det är bara...”
Hon tystnade med en trött blick på Pierre. Sen såg hon menande på mig innan hon trippade
iväg arm i arm med Louise till damrummet som låg på andra sidan. Dem var tvungna
att gå förbi en massa bord, vilket väckte uppseende bland de mer välklädda gästerna.
Pierre lutade sig närmare mig när vi satt oss ner runt bordet.
”Vad sa hon?”
”Inget du inte redan känner till.”
Pierre höjde på ögonbrynet, men han förstod vad jag menade. Hans hand smög sig
ovanpå min och spred värme enda till mitt hjärta.
Eftersom det var sista kvällen skulle vi äta en riktigt härlig avskedsmiddag i form av tre
rätter. Till förrätt valde Pierre och jag stekta sniglar i vitlök som serverades i het gjutjärnspanna.
Till det drack vi varsitt glas Chardonnay. Sedan åt vi lamm med potatismos
och sockerärter. Mer vin beställdes in till detta. Fast nu hade vi gått över till rött. Till
dessert åt vi créme caramel med en kopp kaffe och dessertvin som en syrlig kontrast till
allt det söta. Under tiden som vi åt pratade alla i mun på varandra. På något underligt vis
hade allt det tråkiga tagit ut varandra, så nu var alla mer avslappnade än förut. Vinet flö-
237

dade, likaså dessertvinet, cognac och whiskey. När Ralf och William frågade om det skulle
kunna tänkas beställas in nåt mer i spritväg så sa mrs Tyffie ifrån.
”Jag har fått tillstånd att servera er det som bjuds, men någon annan alkohol blir det inte
tal om.”
”Får vi champagne?!” ropade Mary.
”Nej du lilla vän. Sånt ska man dricka till mingel och som fördrink, men inte efter maten.”
”Kanske inte när du växte upp under andra världskriget”, muttrade hon besviket.
Pierre sneglade på mig.
”Nu verkar det som om vi fått tillbaka den riktiga Mary igen.”
Efter middagen var alla varma och belåtna av den utsökta maten och av drycken. Men
strax därpå erkände mrs Tyffie att en överraskning väntade, trots vårt dåliga uppförande
tidigare på kvällen. Vi skulle besöka en nattklubb i mindre skala som låg ett stenkast från
restaurangen.
”Mycket attraktivt och trendigt ställe”, sa mrs Tyffie.
”Vilken tur att jag ser ut som ett gatubarn då”, muttrade Mary igen. ”Får vi åka tillbaka
till hotellet och fixa ordning oss först?”
”Nej, vet du vad lilla vän. Det kommer att ta alldeles för lång tid. Nu får ni stå för det ni
gjort.”
Ute på trottoaren strövade en hel del vackra människor omkring. Barer och restauranger
frestade besökare att stanna till och njuta av mat, dryck och musik. Vi gick några kvarter
innan vi kom till ett ställe som såg ut som en pub utifrån, men som visade sig vara mycket
större inuti. Först fanns en stor bar och längre in fanns det fler mindre barer och dansgolv
med en restaurangdel som låg lite avskilt från den festande skaran.
Pierre och jag hamnade i den första baren och beställde varsin kall öl. Jag hade smakat
på Micheles öl en gång och det tyckte jag var vedervärdigt. Men jag skulle ge det en
chans till. Det fanns väl någon anledning till att folk tyckte om det. Vi skålade så det
skvätte ut på bardisken. Pierre fnissade när jag svalde hårt och himlade med ögonen. Sen
spanade jag runt efter de andra i klassen. Ralf och William stod en liten bit bort från oss.
Då och då sneglade dem åt vårt håll, men på ett misstänksamt sätt som sa mig att Pierres
och min hemlighet inte längre var hemlig. Mrs Tyffie, Gordon Foster och några av de
andra flickorna i klassen hade slagit sig ner i den lite lugnare delen av restaurangen på
grund av ljudnivån. Mary, Louise och Denisie var utom synhåll. Jag antog att de var längre
in i nattklubben. Antagligen var Mary ute på dansgolvet och flirtade med varenda kille
som hon fick syn på.
Jag kände plötsligt ett varmt finger stryka ovansidan på min hand. Pierre såg mig djupt i
ögonen och log så tänderna gnistrade mellan hans sensuella läppar. Jag kände ett stort
behov av att kyssa honom och hade med största säkerhet gjort det om vi varit ensamma.
238

Trots att kavajen och skjortan mist lite av sin glans i och med slagsmålet i bilen såg han
fantastiskt stilig ut. Håret hade på något magiskt vis lagt sig på sin rätta plats igen och
skimrade som vanligt.
”Jag är ledsen för det som hände”, sa han som om han visste vad jag tänkte på. ”Om det
hade varit möjligt hade jag föredragit att ta hennes kritik, men jag stod inte ut med tanken
på att dem förnedrade och sårade dig. Förlåt Keith. För allt.”
”Tänk inte mer på det nu. Uppenbarligen kunde du ha handskats med situationen på ett
annat sätt, men gjort är gjort. Var glad att inte mrs Tyffie och Gordon spärrade in oss på
hotellrummen.”
Han skrattade lätt och tog en stor klunk. Jag följde hans exempel och lät drycken svalka
min hals. Nu smakade det inte längre lika illa. Kanske var det jag som började bli så pass
berusad att jag bedövat smaklökarna?
”Vill du dansa?” frågade jag och blinkade med ena ögat.
Han nickade och tog min hand. Vi begav oss in i den stora folkmängden som jublade,
skrattade och pratade. Röster överallt, musik som fyllde stämningen till bristningsgränsen
och idel nya glada ansikten. Lokalen var enorm. Det visade sig att dansgolvet var nedsänkt
i en cirkelrund del med bar och sittplatser runtom. Och där hängde folk över räckena
för att titta på dem som dansade nedanför. Det blixtrade från spotlights och rök pyste ut
med jämna mellanrum över det dansande folket. Vi gick nerför den lilla trappan och slöt
oss till festens höga puls. Pierre knäppte upp kavajen och skjortan så hans vältränade bröst
syntes. Plötsligt var det som om alla kvinnors uppmärksamhet vände sig mot oss. Pierre
dansade på sitt rytmiska sexiga sätt, vilket fick både mig och de som såg honom att bli
alldeles heta inombords. Snart blev det nästan lite för uppenbart att vissa av de närvarande,
främst kvinnor, åtrådde Pierre hett. Han tog tag i mig och drog mig tätt intill sig för att
ge dem en hint om hur det låg till. Det hjälpte för stunden, men strax var dem tillbaka
igen, men det brydde vi oss inte om. Han gav allt för mina ögons skull. Och när dem spelade
en låt som vi ofta hört på radion där hemma bokstavligen flög vi i luften. Och det
gjorde också de andra turisterna. Strax därpå slöt sig en grupp killar och tjejer till oss.
Dem var lite äldre än oss och det visade sig att dem också var från L.A. Det var Bryan och
hans flickvän Tyra med sina vänner. Bryan var lite kortare än Pierre, vältränad med breda
axlar och en djup solbränna. Han var lika bra som Pierre på att dansa. Snart blev det en
tävling mellan killarna vem som kunde dansa bäst. Den vann Pierre innan den ens hade
börjat. Som pris fick han en av tjejernas, Sandra, totala uppmärksamhet. Hon ålade fram
till honom och gav honom en kyss mitt på munnen. Killarna jublade. Pierre sneglade
generat på mig. Jag i min tur ryckte på axlarna som sa han att det inte var hela världen.
Njut så länge du kan av det liv du kunde ha levt för snart snor jag dig tillbaka, tänkte jag.
Han läste det i mina ögon och log. Han förstod.
Tyra smög sig intill mig. Hon juckade med sitt underliv mot mig vilket jag tyckte var
239

fruktansvärt pinsamt. Det gick upp för henne att jag inte var som de andra killarna i gänget.
Under kvällens gång kom jag och Tyra närmare varandra. När vi satte oss ner i restaurangen
där mrs Tyffie och några från klassen satt och pratade började vi genast bekanta
oss med varandra. Det var nästan som om vi kände varandra redan. Orden flödade ur
munnarna på oss. Det visade sig att hon var konstnär, fast kämpade hårt för att få sina
konstverk utställda. Jag berättade att min morbror Owen skulle introducera mig för en
känd konstnär och få lektioner av honom under sommarlovet. När jag berättade vem det
var höll stackars Tyra på att svimma av häpnad. Vi hade mycket gemensamt. Då och då
sneglade Bryan misstänksamt på oss. Tyra lugnade ner honom med att fladdra förföriskt
med ögonfransarna. Pierre var fullt upptagen med att ta av sig kavajen och jämföra sina
muskler med Bryan till Sandras förtjusning. Hon klämde och kände överallt på Pierre.
Tyra följde min blick.
”Ni står rätt nära varandra, du och Pierre?” gissade hon.
”Jo det kan man säga. Vi har känt varandra sen vi var små. Han var min första vän och
den enda som någonsin stått vid min sida och hjälpt mig i mina motgångar.”
”Är det nåt speciellt som hände?” sa hon och höjde förvånat på ögonbrynen.
Det var inte förrän då jag upptäckte att min röst hade svikit mig och avslöjat hur svårt
jag haft det. Av någon anledning kände jag inte för att dra upp allt sorgligt och förstöra
nöjet för henne. Det var fel plats vid fel tillfälle.
”En annan gång. När vi ses i L.A. Då bjuder jag på fika och berättar allt”, sa jag och log
tillbaka mot henne.
”Det tycker jag låter bra. Du, har du någonting emot att jag röker? Vi kan gå ut och
snacka mer därute.”
Vi reste oss och gick den lilla biten till entrén och ställde oss precis utanför dörrarna.
Jag trodde nattlivet hade lugnat sig lite utanför vid den här tiden på dygnet, men det var
snarare tvärtom. Det myllrade av festsugna människor och musiken ljöd ut från alla närliggande
nattklubbar och barer.
”Du får förlåta mig om jag är lite nyfiken av mig, men det är sådan jag är är jag rädd”,
sa hon och blåste ut röken på ett sofistikerat sätt. ”Men jag kunde inte låta bli att observera
att du och din vän Pierre, som förresten är hur sexig som helst”, skrattade hon och fortsatte”,
att det är något speciellt med er vänskap. Jag har ju sett hur Bryan och hans vänner
håller på. Du skulle bara veta. Ibland undrar man ju hur det är ställt däruppe. Men aldrig
har jag sett några vänner som ger såna betydelsefulla blickar till varandra som ni gör.”
Jag kände att jag rodnade.
”Jaså, är det så uppenbart?”
”Tro mig sötnos, det märks! Och det är hur gulligt som helst. Man skulle aldrig kunna
ana. Pierre ser nästan bättre ut än min pojkvän för tusan! Och han får man hålla hårt i när
man är ute på såna här ställen.”
240

”Åh nej, du har också gjort ett bra kap tycker jag.”
”Äh, om han gav mig hälften så mycket uppmärksamhet som Pierre ger dig, då skulle
jag dansa på borden därinne.”
”Hemligheten ligger nog i att kunna ge och ta. Vi har känt varandra hur länge som helst.
Fast inte vet jag. Vi har alla våra bördor att bära.”
”Sant förstås. Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig, men är man inte lycklig
tillsammans med den man älskar så förblir man olycklig. Och förresten, din kille ser riktigt
rik ut.”
Hon fnissade och stötte armbågen i sidan på mig.
”Hans far äger en IT-firma. Det går tydligen väldigt bra för dem. Just nu håller dem på
att utveckla olika kontorsprogram.”
Hon visslade högt och såg mäkta imponerad ut.
”Då är han laddad med pengar med andra ord?”
”Han har en dröm om att studera till läkare, men hans far vill att han tar över företaget
så småningom. Så jag antar att det blir datastudier för honom i framtiden.”
”Hur länge har ni varit tillsammans?”
Jag vände blicken mot den blixtrande natthimlen. Himlavalvet var som ett gigantiskt
underverk skapat av något övernaturligt, som inatt speglade det fartfyllda trendiga nattlivet
och lyxen i Paris. Och här var jag. Här stod jag mitt i allt det underbara.
”Hela vårt liv”, svarade jag drömmande.
”Hörru du, du står väl inte och påstår att han alltid har funnits i ditt liv, beskyddat dig
och snart kommer på en vit häst och räddar dig från drakens klor?”
Hon visste inte hur rätt hon hade just då.
”Någonting sånt”, sa jag svävande och flinade.
”Hur tusan fångar jag en sån romantiker? Jag antar att du inte vill byta med mig?”
”Om jag säger så här - du antar rätt.”
Full av lycka att ha funnit en ny bästa vän steg vi in i restaurangen igen. Just då sprang
vi på Mary, Louise och Dennis. Jag presenterade dem för varandra. Sedan ursäktade sig
Mary hastigt och sa i förbipasserande:
”Ännu en nattklubb att besöka! Ses imorgon!”
Dennis stannade kvar hos oss. Hon vände sig nervöst om för att försäkra sig om att mrs
Tyffie och Gordon inte var i närheten, men i just det ögonblicket kom hon springande
fram till oss.
”Vart tog Mary och Louise vägen?”
”Dem skulle till ett annat ställe och fortsätta festa”, sa Dennis.
Mrs Tyffie vände sig hastigt om och ropade på Gordon som genast kom springande.
”Hur kunde ni släppa iväg dem? Ni stannar här tills vi kommer tillbaka.”
Sen rusade dem ut genom entrén i samma riktning som Mary och Louise försvunnit.
241

”Oj, dem kommer att bli hemskickade med en gång”, sa Dennis och skakade på huvudet.
”Rätt åt dem förresten.” Jag instämde. ”När Mary har bestämt sig för något kan man
lika gärna försöka stoppa ett vattenfall.”
”Det är nog lättare än att försöka stoppa Mary”, sa jag och skrattade. ”Berätta nu för
Tyra om din sångbegåvning Denisie.”
Hon rodnade upp över öronen.
”Äsch jag är inte så bra. Jag är med i skolkören och sjunger solo i en popgrupp bara.”
”Det verkar som om vi alla har estetiska talanger”, sa Tyra. ”Jag är konstnär. Eller snarare,
kämpande konstnär.”
Sen hände något besynnerligt. Tyra såg förbi Dennis och mig. Hennes ögon vidgades.
Dennis vände sedan blicken åt samma håll och bleknade som om allt blod runnit ur henne.
Eftersom jag inte riktigt förstod vad det tagit åt henne så var jag inte lika snabb på att
uppfatta vad som hände. Dennis gav mig en blick jag aldrig kom att glömma. En blick full
av ångest och besvikelse. Jag kunde nästan skymta en tår bakom hennes vackra nötbruna
ögon. Sedan vände jag blicken åt samma håll och förstod genast vad som var anledningen
till att mina vänner kommit av sig. I Pierres knä satt Sandra uppflugen. Hon kysste honom!
Pierres ögon var slutna och det verkade som om han inte riktigt visste vad som hände.
Han försökte skjuta bort henne. Killarna runtomkring hejade och skålade. Nu fick
Bryan syn på oss och gav tummen upp i en gest. Men när han fick se Tyras min kom han
av sig och såg förbryllad ut. Tyra sprang genast fram och ryckte tag i Sandras arm och
ställde henne mot väggen och gav henne en rejäl avhylning. Hon stod och svajade hit och
dit och flinade med läppstiftet utsmetat över halva ansiktet. Pierre flinade bara onyktert
och verkade vara oerhört nöjd med sig själv. Killarna viskade något i örat på honom och
han flinade ännu mer. Mitt hjärta sjönk som en sten. Hela mitt liv passerade i revy. Alla
Pierres ord och smekningar. Alla minnen. Det gjorde så ont inuti mig att jag var tvungen
att ta stöd mot väggen. Det blev svårt att andas. Dennis rusade fram och omfamnade mig.
Strax därpå såg jag Tyra ge Sandra en hård örfil så hon tumlade baklänges. Bryan reste
sig upp och slog ut med armarna i en gest.
”Vad fan håller du på med?”
”Du och jag har en del att prata om. Jag är så jäkla trött på den där förbannade bruden!”
skrek Tyra och slet tag i Bryans hand och drog honom med sig. När dem passerade oss
stoppade hon ner ett visitkort i min ficka.
”Hör av dig när du är hemma igen. Vi kommer hem om fyra dagar.”
Mina ögon var så tårfyllda att hela rummet låg i ett ogenomträngligt dis. Jag blinkade
och blinkade för att kunna se igen. Pierre hade fått syn på mig där jag stod lutad mot väggen.
Våra blickar möttes. Nu kunde jag inte hindra tårarna från att börja rulla nerför mina
kinder. Han såg ut att nyktra till på fem röda sekunder. Han hörde inte längre sin nya
bekantskapskrets. Hans läppar sa mitt namn fastän jag inte hörde det. Han sa mitt namn
242

om och om igen.
”Kom Keith. Du behöver inte vara här mer. Du får sova i mitt rum inatt.”
Dennis försökte dra med mig ut men något höll mig kvar. Och det var första gången jag
upplevde den brännande svartsjukan i mitt liv. Jag ville stanna kvar och se Pierre i ögonen.
Jag ville såra honom tillbaka. Jag ville se honom falla sönder. Jag ville att han föll
ner på golvet och grät blodiga tårar för den underbara relation han just krossat. Han i sin
tur knäppte hastigt skjortan och började fumla med kavajen. Sen reste han sig upp och
började gå mot oss.
”Kom nu Keith! Det här är ingen bra idé!” ropade Dennis i mitt öra så jag skulle kvickna
till, men det väckte snarare ännu mer ilska inom mig. Varför skulle jag behöva rusa
iväg?
”Keith, förlåt mig. Jag menade inte att... Det bara hände. Plötsligt satt hon bara där. Jag
trodde först det var du.”
Han sluddrade en aning, vilket fick mig att inse att han förmodligen hade rätt i det han
sa, men faktum kvarstod. Det var inte jag som suttit i hans knä.
”Med den väsentliga skillnaden att Keith inte har bröst”, sa Dennis hårt och drog med
mig ut på trappan.
Pierre följde efter och försökte få tag i mig. Jag slet mig loss och slog till honom hårt i
ansiktet.
”Vad i helvete håller du på med! Jag menade ju inte att...”, röt Pierre. Nu lät han nästan
som Michele, men det skrämde mig inte det minsta.
”Dra åt helvete! Du kommer här och ställer dig in hos mig och får mig att tro att jag
betyder nåt för dig. Att jag är unik och speciell. Du är precis den skitstövel som jag misstänkt
att du är! Michele hade rätt!”
Min röst brast i slutet. Så upprörd var jag. Pierre bara gapade. Den här sidan av mig
hade han aldrig sett förut. Kanske en gång när vi var små och jag varit arg på Michele.
Fast inte ens det gick att jämföra med nuet.
Jag vände mig hastigt om och sprang mot okänd destination. Jag visste inte vilket håll
jag var på väg, men det brydde jag inte mig om. Jag sprang och sprang tills det värkte i
bröstet på mig. Över vägar, förbi argt tutande bilar, genom trånga folkmassor, över broar,
förbi trendiga designbutiker, förbi caféer och nattklubbar tills jag kom till ett torg där en
massa små söta affärer låg runt en stor åttakantig fontän. Utan att tänka mig för fortsatte
jag att springa rakt mot fontänen och precis vid kanten tog jag ett skutt upp i luften och
landade med ett stort plask rakt ner i det kalla vattnet. Sen lät jag mig sakta sjunka ner
under ytan. Jag kände den kalla stenbotten mot mina händer. Mörkret slöt sig om mig som
en trygg varm famn. Det flimrade för mina ögon. Minnen passerade för mitt inre. Pierre
och mig som små barn. Han stiger ut ur moster Dianas labyrint med mig i famnen. Hans
blick är full av dyrkan. Han trodde på sagan att han räddat mig från häxans klor. De första
243

åren i tonåren då det blev mer och mer uppenbart att han älskade mig. Små gåvor som
glimmade. Hans hand på min. Ömma blickar. Micheles misstänksamma inställning och
motvilja till Pierre.
Plötsligt dök den gamle mannen Justin upp. Han skakade sorgset på huvudet åt mig.
Han tog min hand och förde mig bort från en ljus tunnel. Vi var på väg in i ett mörker som
var så ogenomträngligt att jag nästan kunde känna dess sidenmjuka väggar sluta sig om
oss.
”Din tid är inte kommen, min vän. Du har ett uppdrag att slutföra. Utan dig får inte
historien sitt rätta slut. Du är den utvalde. Din tid är inte kommen, min vän.”
Sedan slocknade allt. Det kändes som en evighet, men samtidigt som några sekunder.
Jag vaknade av att jag hostade och spottade vatten. Någon höll mig hårt om axlarna och
tvingade ner mig på sidan så jag kunde få ut vattnet. Det kändes som om mina lungor
skulle explodera!
”Såja, bra Keith. Andas nu.”
Den rösten var så välbekant att det gick kalla kårar utmed ryggraden. Samtidigt började
mitt hjärta slå hårt i bröstet. Pulsen var så oregelbunden att jag nästan var redo att lägga
benen i vädret igen. Men snart lugnade den sig och jag började huttra och skaka i hela
kroppen.
”Hur mår du?”
Jag öppnade ögonen och såg rakt in i den unga mannens stiliga ögon som nyss hade
krossat mitt hjärta. Fortfarande kände jag en stor motvilja bubbla upp inom mig. Han var
för övrigt lika blöt som jag.
”Hur kunde du göra det?” grät han. ”Hur jävla dum får man bli? Varför gjorde du det?”
Jag försökte säga något, men min röst svek mig.
”Ska jag ringa ambulansen?” sa en främling som stod ovanför mig och med begrundande
min analyserade min minsta rörelse.
”Nej, jag tror vi klarar oss nu. Tack för hjälpen.”
Någon barmhärtig själ hade virat en varm filt om mig, vilket fick mig att sluta frysa och
skaka. Nu kände jag att värmen var på väg tillbaka till min kropp, tankarna klarnade och
jag började få grepp om tid och rum igen. Tårar rann hela tiden nerför Pierres kinder. Han
såg så olycklig ut att jag var nära att brista ut i gråt jag med. Jag ville ta honom i famn och
berätta hur mycket jag älskade honom och hur mycket han hade sårat mig denna kväll.
Hur fruktansvärd tanken på att inte ha honom vid min sida var. Men jag kunde inte få
fram ett ord. Om det berodde på att jag var så hes eller att det fanns något mer att säga,
visste jag inte. Jag ville bara hem så fort som möjligt.
Pierre ropade till sig en taxi och hjälpte in mig i baksätet. Han sa adressen vi skulle till.
”Merci.”
”Je vous en prie”, svarade föraren.
244

Jag var så trött att jag omedvetet lutade mitt huvud mot Pierres axel. Han i sin tur la sina
starka armar om mig och höll mig tätt intill sin varma kropp. Jag ville inte att han skulle
röra vid mig. Jag ville banka och slå på honom. Men alla mina krafter var slut. Ljus och
mörker passerade om vartannat utanför fönstret. Pierre kvävde en snyftning. Han grät tyst.
Hans röst var förvånansvärt stadig när han åter igen tackade för skjutsen och öppnade
bildörren åt oss. När vi kom ut i den svala nattluften vek sig benen under mig och det blev
mörkt för mina ögon. I drömmen höll Justin mig i famnen. Han gav mig ett leende. Plötsligt
såg jag Micheles ansikte bakom honom. Han försökte säga någonting, men förblev
stum. Sen vände han sig bort och försvann i mörkret.
”Michele!” ropade jag.
Någon baddade en fuktig trasa över min panna och mina kinder. Jag hörde röster och
kunde urskilja gestalter som stod över mig. Jag låg i min säng på hotellrummet.
”Hallå, Keith? Hur mår du?”
Rösten var obekant med en stark fransk brytning. Jag såg rakt in i ögonen på en läkare.
En ficklampa sken irriterande in i mina pupiller.
”Det verkar som överansträngningen tog ut sin rätt. Men vi behöver nog inte ta med
honom. Ni sa någonting om att han varit förlamad?”
Mrs Tyffies röst berättade kort om min tragiska upplevelse som ledde till min psykiska
förlamning. Doktorn kunde snabbt konstatera att det inte förelåg risk för återfall. Snarare
så verkade det som om jag hade svalt en massa vatten. Lite för mycket vatten.
”Han föll i en fontän. Han snubblade”, ljög Pierre.
”Hur mycket hade ni druckit?” frågade mrs Tyffie misstänksamt.
”Det hade inte med alkoholen att göra. Han halkade bara. Kan hända vem som helst.”
Pierre slog sig ner i fåtöljen och lutade ansiktet i händerna och suckade djupt. Sen såg
han ömt på mig.
”Då så, då är mitt arbete klart här. Får jag tala med er utanför mrs Tyffie?”
Sen gick dem. Utanför stod resten av klassen och ställde hundra frågor i mun på varandra.
Sen blev det tyst. Bara mitt hjärta dunkade hårt så det ringde i öronen på mig. Jag
önskade att Pierre kunde sova i ett annat rum. Jag sneglade misstänksamt på honom och
vände sedan bort huvudet och såg rakt in i väggen. Pierre suckade igen.
”Varför Keith?”
”Därför”, svarade jag tjurigt. Jag lät som en barnrumpa. Varför hade jag dåligt samvete?
Det var ju jag som var offret. Inte tvärtom.
”Tror du verkligen att ta sitt liv förändrar någonting? Tror du det löser ens problem?
Tänkte du på människor som bryr sig om dig och hur dem skulle må? Hur tror du Michele
skulle reagera om han förlorade dig också?”
Det tänkte jag inte svara på. Det var hans fel! Inte mitt. Han behövde uppenbarligen inte
mig. Vilken dum naiv idiot jag var! Det var bara en dröm alltsammans. En illusion.
245

”Jag trodde jag kände dig. Det gör jag tydligen inte”, sa han och reste sig för att gå.
Då tände det till rejält inom mig. Alla krafter som jag inte ägt den sista timmen återvände
med full styrka. Det kokade inom mig. Jag bokstavligen flög upp ur sängen.
”Nej, det gör du inte! Och jag tror inte för en sekund att jag nånsin känt dig. Du fick mig
att tro att jag var den enda. Och så går du till en annan. Mitt framför ögonen på alla! Hur
mycket respekt gav det dig Pierre? Blev du för en gångs skull höjd till skyarna? Eller
räckte det inte med henne?!”
Jag tog tag i hans axlar och tryckte upp honom mot väggen. Nu upptäckte jag att allt jag
hade på mig var ett par åtsittande boxers. Men det brydde jag mig inte om. Pierres ögon
mörknade liksom Micheles kunde göra. Lugnet före stormen. Jag kunde känna ilskan
vibrera under hans muskler som hårdnade.
”Vet du vad man kallar såna som dig? En ynkrygg som inte kan stå för vad han tror på.
Jag tycker synd om dig Pierre!”
Till svar fick jag en örfil som fick det att snurra till i huvudet på mig. Men jag vägrade
släppa taget om honom. Han skulle minsann få stå till svars för det han ställt till med.
”Ja, slå du bara. För det är väl det enda du kan! Du har väl aldrig behövt bry dig om hur
det är att tvingas genomlida svårigheter?! Du sitter på ditt rum utan någon kontakt med
verkligheten. Men jag lever i verkligheten varje dag Pierre. Enda sedan den dagen mina
föräldrar dog! Minns du överhuvudtaget den dagen?”
Det sista fick min röst att brista. Pierres ögon tårades och han försökte göra sig fri från
mig, men jag vägrade låta honom gå. Trots att han var starkare och längre än mig så skulle
han minsann inte få komma undan.
”Det enda du nånsin känt för mig är sympati. Var jag bara ett sympatiknull? För vet du,
du är inte bättre än en förbrytare! Såna som köper sex av prostituerade. Under hela vår
barndom har du försökt köpa mig. Och när mina föräldrar dog såg du din chans att äntligen
få omkull mig och få ditt begär tillfredsställt!”
”Snälla sluta nu Keith”, bad Pierre och började sjunka ner på golvet, men jag höll honom
fast med alla mina krafter. Tårar rann nerför hans kinder.
”Inte en chans Pierre! Du har förstört mitt liv. Det var du som manipulerade mig som
barn. Det var du som fick mig att börja drömma om dig. Det var du som tvingade mig till
att bli den jag är idag!”
Pierre började brottas för att bli fri. Han grät sammanbitet. Det plågade mig så oerhört
mycket att se. Det gjorde nästan mer ont än hans svek. Men samtidigt skrek röster inom
mig att kräva min rätt. Jag släppte honom äntligen och backade undan. Han sjönk ner på
golvet och såg plågat på mig med en blick jag förut aldrig sett. Det fick mig att för ett tag
att tappa talförmågan.
”Är du verkligen så enfaldig att du tror att jag älskar dig? Tror du jag kan älska någon
som inte bryr sig om någon annan än sig själv? Nu lämnar jag dig.”
246

Mina hårda ord tog skruv. Jag hade omedvetet utlöst en våldsam svartsjuka inom honom.
Det tände till en ny låga i hans ögon som brann som helveteseldar. Han tog ett djupt
andetag och knöt nävarna. Han såg ut som en vildsint panter som var redo att slänga sig
över sitt byte. Det var så skrämmande att jag frös till is. I samma ögonblick som jag vände
mig om och i panik rusade mot badrumsdörren for Pierre efter. Jag hann in i badrummet,
men dörren hann jag inte stänga. Som en vansinnig slet han upp dörren och grabbade tag i
mina axlar och drog mig ut i rummet. Allt skedde så fort att jag föll omkull. Han lyfte upp
mig och knuffade mig mot sängen. Jag slog till honom så han tappade balansen. Vi båda
föll till golvet. Jag försökte resa mig och fly mot dörren, men Pierre fick tag i mina ben
och drog ner mig på golvet igen.
”Hjälp!” skrek jag.
Han la sig ovanpå mig och tvingade av mig mina underkläder. Han slet så hårt att jag
hörde hur tyget sprack sönder.
”Nej, Pierre!”
Men han lyssnade inte. Han var blind och döv för mina böner. Jag förstod i detta ögonblick
att jag hade gått över gränsen. Han skulle straffa mig. Han skulle straffa mig för att
bevisa sin trogna och eviga kärlek till mig, även om det skulle innebära att göra mig illa.
Han kysste mig så hårt att det värkte i käkarna. Jag kände blodsmak. Pierre andades
tungt och beslutsamt medan han slet av sin skjorta och byxor. Sen lyfte han upp mig och
slängde mig på sängen som om jag inte vägt mer än en ryggsäck. Jag återfick styrkan och
kämpade för allt jag var värd, men ingenting jag gjorde eller sa fick honom att behärska
sig. Eftersom han var mycket starkare än mig så parerade han varje försök jag gjorde för
att komma loss. Han höll mig i ett jävulsgrepp. Varenda muskel i hans kropp var på helspänn.
Han tvingade över mig på mage och pressade sig omilt mot min kropp. Han tvingade
isär mina ben och pressade sin mandom mot min ringmuskel. Han bet tag i min nacke
precis som ett vilddjur och låste mig totalt från alla chanser att göra mig fri. Jag kände att
jag hopplöst gav efter och förlorade matchen. I sina tankar måste han ha varit mer besatt
och förvirrad än jag nånsin varit i hela mitt liv. Tanken att förlora mig var helt enkelt
outhärdlig för honom.
”Snälla Pierre, gör det inte!”
Strax därpå sköt en smärta upp från underlivet som var värre än jag nånsin känt när han
skoningslöst slet sönder mig inifrån. Jag kände någonting brista. Det gjorde så fruktansvärt
ont att jag inte kunde andas. Allt blev svart.
Jag vaknade senare på natten. Först trodde jag att allt bara varit en mardröm. Allt var tyst
och mörkt. Bara den ljusa natten gav rummet ett overkligt dunkelt sken. Det som bröt
tystnaden var dova snyftningar och suckar. Jag försökte sätta mig upp, men hela kroppen
värkte som om jag rullat nerför en trappa. Jag såg mig omkring i det dunkla rummet. Pier-
247

e satt naken vid fönstret. Han satt hopkurad med huvudet mellan knäna. Vinden fick
gardinerna att sakta gunga av och an. Det annars prydliga håret stod åt alla håll. Hans
starka axlar och nacke avtecknade sig sensuellt i ljuset.
”Förlåt Keith”, viskade han. ”Förlåt mig.”
Jag reste mig ljudlöst upp. Golvet kändes kallt mot mina fötter. Den svala nattluften från
fönstret smekte min nakna hud. Jag rös till. Sakta närmade jag mig honom. Jag sjönk ner
på huk och såg upp på honom. Hans ansikte verkade kusligt blekt.
”Pierre?”
Han ryckte till och såg på mig. Hans ögon uttryckte en ångest som fick mig att vekna
inombords. Han måste ha suttit vid fönstret en god stund för hans hud kändes sval, nästan
som om blodet hade stelnat i hans ådror. Tårar hade runnit och torkat över hans kinder
och armar. Näsan var blank och snuvig.
”Keith”, sa han med skrovlig röst.
”Ssssch”, viskade jag. ”Säg inget. Inte just nu.”
Han öppnade munnen för att säga något mer, men hans läppar började genast darra. Jag
smekte honom över kinden och kysste honom i pannan. Sen tog jag hans hand och drog
honom med mig till sängen. Vi la oss ner tätt tillsammans. Jag lät honom hålla om mig.
Min hand slöt sig om hans. Jag hörde honom sucka av välbehag. Han kramade om mig
försiktigt bakifrån och lät sina svala läppar snudda vid min nacke.
”Förlåt”, viskade han.
Sen gled vi båda in i en djup dvala som äntligen gav oss frid för natten.
Jag vaknade tidigt av att solen sken in genom fönstret. Nu verkade alla händelser ännu
mera avlägsna. Hade allt bara varit en mardröm? Hade Pierre svikit mig med en annan?
Hade jag försökt dränka mig i en fontän? Hade Pierre våldtagit mig? Nej, det lät för vansinnigt
för att vara sant. Jag vände mig sakta om för att försäkra mig om att Pierre var där,
men han var borta. Jag satte mig tvärt upp i sängen. Värken i leder och muskler, sår och
torkat blod på min kropp sa mig att det inte hade varit en dröm. Minnesbilder från förgående
kväll och natt började dyka upp osammanhängande, som på en filmduk för mitt inre.
I och med det bubblade skam och ångest upp inom mig. Var var Pierre? Hade han gjort
så här mot mig? Först krossat mitt hjärta och sedan slitit det som var kvar av det i ännu
mindre stycken.
Det knackade lätt på dörren. Hastigt skylde jag mig med täcket för att dölja min misshandlade
kropp. Mrs Tyffie öppnade dörren och kom in i rummet. Hon såg med bekymrad
min på mig.
”Usch, va du skrämde oss igår. Hur mår du idag Keith?”
Min hals var torr som sand. Jag svalde några gånger innan jag kunde tala.
”Jo, tack. Jag mår mycket bättre nu. När reser vi härifrån?”
248

Nu var jag i stort behov av Michele. Jag ville hem så fort som möjligt och tala med
honom och känna hans broderliga omtänksamhet och närhet.
”Du har en timme på dig att packa dina saker. Är du säker på att du orkar med resan?”
”Ja. Om ni ursäktar, men jag måste gå på toaletten. Jag är klar om en liten stund.”
”Bra. Se till att inte dröja för länge. Vi sitter i cafeterian vid entrén.”
Hon vände sig om för att gå.
”Mrs Tyffie?” ropade jag.
”Ja?”
”Var är Pierre?”
Hon log ett snett leende. Hennes ögon undvek att se på mig när hon sa:
”Lilla vän, Pierre har redan lämnat hotellet tidigt imorse. En bil kom och hämtade honom.
Jag fick ett meddelande där det stod att han köpt en flygbiljett och åkt i förväg. Det
var något som hade hänt hemma så han var tvungen att bege sig hem så fort som möjligt.”
Det var som om mitt hjärta stannat. Jag blev alldeles kall. Hade han övergett mig? Var
detta slutet på vår romans? Vårt liv tillsammans? Förstördes allt över en natt? Alla ord,
smekningar och drömmar vi haft tillsammans. Var allt förgäves?
”Jaha, då vet jag”, sa jag utan att låta alltför besviken.
Hon stannade till i dörren och såg på mig med sina små och numera allvarliga ögon.
Hon förstod givetvis att något var fel.
”Om du vill berätta något för mig Keith, så kan du alltid tala med mig. Det vet du.”
Sen stängde hon dörren. Kvickare än en blixt for jag upp ur sängen och rusade in på
toaletten där jag kastade upp. Sen tog jag mig mödosamt till duschen där jag sjönk ihop på
golvet och bröt samman medan hett vatten lättade upp mina sinnen. I tio minuter grät jag
hysteriskt. Efteråt kändes det lite bättre. Jag var helt tömd på både tårar. Jag tog mig i
kragen och sa till mig själv att nu fick det vara nog med allt detta drama. Jag behövde inte
Pierre. Jag skulle tillbaka till L.A och bli en berömd konstnär. Så det så! Jag skulle allt
visa hela världen att jag kunde klara mig själv! Att jag kunde stå på egna ben och nå långt
upp i skyn med mitt trollspö som jag kunde förvandla vilken tavelduk som helst till en Da
Vinci.
Mina damer och herrar, får jag presentera Keith Blue…
Efter duschen slängde jag på mig mina blå jeans och en långärmad tröja, packade ner
resten och sa adjö till vårt rum. Ett rum som hade sett det mesta vid det här laget, både
kärlek och hat i alla dess former och storlekar. Men innan jag stängde dörren tog jag ett
sista kort från resan. Vårt rum.
I lobbyn var allt lugnt och tyst. Från cafeterian hördes det skratt och sorl. När jag kom in
med min resväska var det som om en kändis hade stigit över tröskeln. Alla i klassen tappade
mål i munnen och bara stirrade. Dennis gav mig en bekymrad blick. Jag låtsades
som ingenting, satte mig vid huvudändan av bordet och satte i mig toast och te. Den som
249

först fick för sig att börja prata behöver jag knappast presentera närmare.
”Hur mår du idag Keith? Det blev visst lite mycket för dig hörde jag.” Mrs Tyffie suckade
högt och gjorde tecken åt Mary att vara tyst. ”Vad? Jag undrade ju bara. Vi går faktiskt
i samma klass än så länge. Var är Pierre?”
Mrs Tyffie förlorade hoppet om en ljus framtid och såg ner i bordet och skakade missnöjt
på huvudet. Gordon Foster lämnade bordet med ursäkten att han skulle kontrollera att
flygbussen var på väg.
”Det är ingen fara med mig. Pierre har, som du redan vet Mary lämnat hotellet. Det har
hänt något hemmavid så han var tvungen att bege sig hem i förväg.”
Mary nickade tankfullt och bet i hörnet av sin kaka med grädde och bär på. Att hon
kunde äta så mycket onyttigt utan att gå upp i vikt förvånade mig. Hon ansåg att träning
och gym var för fånar med utseendekomplex. Hon fick aldrig någon motion. Vart hon än
skulle till vardags fick hon skjuts av sin godtrogne far. Ovanpå detta verkade hon ha lite
problem med alkoholen. Dock måste tilläggas att det gick ett rykte i skolan att hon led av
bulimi. Det förvånade mig inte heller det minsta.
”Jag trodde först det var en fnurra på tråden mellan er. Men så är det väl med. får jag
säga ex?”
Fnissande hördes. Jag kände att jag började tappa aptiten.
”Nu räcker det Mary! Ett ord till från dig och du får gå från bordet”, röt mrs Tyffie så
till och med serveringspersonalen blev nervösa och gömde sig bakom disken.
För en gångs skull tystnade hon. Istället satt hon och smackade högt vilket kunde reta
gallfeber på till och med en dövstum. Men det var att föredra smackandet framför hennes
svarta kluvna tunga. Resten av tiden gruppen var tillsammans ignorerade jag både henne
och de andra så gott jag kunde. Konstigt nog klandrade jag inte Pierre för deras avståndstagande.
På sätt och vis var det en fantastisk känsla att inte längre behöva smyga med den
jag verkligen var. Dessutom var det en lättnad att bli lämnad ifred med mina gnagande
tankar. Mrs Tyffie höll sig dock nära mig och talade med mig så ofta hon kom åt, vilket
var på bussen till flygplatsen, på flygplatsen, i väntehallen och på flyget. Nånstans efter
lunch nickade hon till. Då passade även jag på att vila mina öron en stund. Men jag såg
bara Pierres ansikte framför mig. Hörde hans röst, såg och kände hans läppar mot mina.
Hans klara gnistrande smaragdgröna ögon som var så fulla av liv, men som på sista tiden
mörknat. Jag drömde även om hur fruktansvärt jag sårat honom. Hur ilsken han blev. Vad
han sen gjorde mot mig. Var fanns rättvisan i det hela? Hade jag provocerat fram det?
Fick jag skylla mig själv? Vem var offret? Vem var det svarta fåret av oss två?
Resan var mycket längre än jag mindes den. Inom mig blandades hopp med förtvivlan.
Bara jag kom hem så skulle allt ordna sig. Det var jag säker på. Jag ville sätta igång genast
med mina konstlektioner. Inte en sekund av min dyrbara tid skulle spillas.
Här satt jag och såg ut över allt blått. Blå himmel och blått hav, massor av sol och vita
250

moln. Mitt hjärta började sväva, men mitt emellan glädjerus och panik kände jag plötsligt
ett stort behov av att gråta. Det är omöjligt att förklara, men det var som att jag plötsligt
uppfylldes av en extrem ångest och sorg blandat med längtan och svartsjuka. Som åskmoln
som växer sig större och större på himlen. Det började som ett duggregn som sedan
gick över till en störtskur. Och hur hindrar man regnet från att falla? Jag kontrollerade att
allt var fritt fram. Jag verkade vara den ende som var vaken. När jag passerade stolen där
Tesscha satt vände han på huvudet och såg misstänksamt på mig. Jag ignorerade honom
och fortsatte mot toaletterna längst bak. Tårar bröt fram och rann nerför mina kinder. Jag
rusade den sista biten, slängde upp dörren och kastade mig in i det lilla utrymmet. Jag
försökte låsa men skakade så pass att jag först inte kunde få grepp om den. Det klickande
ljudet sa mig att nu fick jag gråta så mycket jag ville. Och det gjorde jag. Jag grät för min
skull, för Micheles, men mest för Pierres skull.
Förlåt Pierre! Förlåt att jag sårade dig värre än vad du någonsin sårade mig! Förlåt
att mina ord bröt ner dig inifrån tills du inte såg någon annan utväg än att tvinga mig att
förstå att du älskar mig över allt förnuft. Du gjorde det du trodde var rätt just då. Svartsjukan
och rädslan att förlora mig fick dig att se blint. Förlåt att jag drev dig från hotellet
och staden som du älskar så mycket. Förlåt att jag anklagade dig för att vara orsaken till
mitt hjärtas sorg. Snälla kom tillbaka till mig!
Jag satt på huk bredvid handfatet och grät sönder en bunt med papper när det knackade
på dörren. Någon sa mitt namn. Rösten kände jag igen. Det var Tesscha. Han smet förbi
mig in på den lilla toaletten. Jag gjorde inga försök att dölja mina söndergråtna ögon.
”Vi måste snacka Keith. Stäng dörren, är du snäll.”
Jag gjorde som han sa. En stund stod han och vägde på ena benet. Han la armarna i kors,
och sen satte han dem i sidorna. Han försökte se på mig, men vågade inte riktigt möta min
blick.
”Jag vill bara säga att jag är ledsen för allt. Jag var den som skvallrade för Mary. Sen
kunde inte hon hålla tyst. Hon berättade för alla som ville höra på.”
Nu vågade han se på mig under sin korta rödbruna lugg. Fräknarna var ytterst små och
gav ansiktet ett intressant utseende. Ögonen var gröna, men inte lika gröna som Pierres.
”Jag förstår. Fortsätt.”
”Ja, jag vet inte vad jag ska säga, men... Jag vet lite granna om vad som hänt mellan dig
och Pierre. Jag hörde er igår. Jag hade sängen alldeles intill väggen mellan våra rum. Ni
grälade.”
Nu var det min tur att se ner i golvet. Skammen fick mina kinder att hetta. Om du bara
visste Tesscha, tänkte jag.
”Ja, det stämmer.”
”Ja, jag hörde...”, började han och kom genast av sig. ”Jag hörde att du råkade illa ut.
Tror jag i alla fall, men jag kan ha hört fel förstås.”
251

Nu såg han på mig igen med den där busiga blicken, nästan som om han tyckte att detta
var lustigt på något bisarrt sätt.
”Jaha, ja vi bråkade, men det löste sig sen”, ljög jag och kände svetten bryta fram i pannan.
Det här ville jag helst av allt glömma. Lägga allt bakom mig. Jag ville inte alls tala om
saken, allra minst med Tesscha. En person vars liv bara kretsade kring dataspel. Vad visste
han om kärlek?
”Jag hörde... Jag menar, jag tyckte jag hörde att...”, han suckade som om orden vägrade
komma ur hans mun.
”Tesscha”, sa jag hårt. ”Det är okay med mig. Jag mår bra nu. Vi glömmer det.”
Han såg på mig igen. Han blev med ens allvarlig.
”Jag tänkte faktiskt hjälpa dig. Men jag vågade inte. Jag är en ynkrygg.”
Han hängde med huvudet. Han liknade en mycket rädd liten pojke. Ynkrygg hade jag
kallat Pierre. Det mindes jag nu. Jag mindes också att jag varit minst lika blind och döv
som han varit.
”Jag tror inte du hade kunnat göra så mycket. Så ilsken han var så hade nog du också
råkat illa ut.” Han höjde förskrämt på ögonbrynen vilket fick mig att genast ångra vad jag
sagt. ”Alltså, ibland finns det inte så mycket man kan göra för att ändra kurs. Vi var på
väg mot ett isberg och inget kunde hindra oss från att kollidera med det.”
Han såg ner i golvet och blev röd i ansiktet.
”När jag hörde dig skrika och sen tystnade trodde jag för ett ögonblick att han hade...”
”Nej, Tesscha! Han skulle aldrig göra mig så pass illa. Jag är ledsen om vi störde dig. Vi
var onyktra och tänkte oss inte för.”
Han såg upp på mig med den där busiga pojkblicken igen. Fast nu var det någonting hårt
över dem.
”Hur kan du vara så dum att du försvarar honom? Han våldtog dig för fan!” ropade han
och trängde sig förbi mig och slängde upp dörren och försvann ut.
Kvar stod jag med hjärtat i halsgropen. Hans ord hade ställt allt i ett nytt ljus. Han våldtog
mig! Han tog rättvisan i egna händer och gjorde som han ville med mig. Som om jag
varit en slit-och slängdocka. Vem förtjänade ett sådant straff? Sen mindes jag - han gjorde
det säkert med kärlek. Och jag var inte helt oskyldig heller.
Vi landade i New York och bytte plan till L.A. Det kändes underbart att vara hemma igen!
Nu tändes ett nytt hopp inom mig. Bara några timmar kvar innan jag skulle få träffa Michele
och Sneek igen! Jag kunde inte annat än att le när vi bytt plan och lyfte mot himlen
igen – destination L.A.
Vi fick en lätt lunch och sedan en filmvisning som på sätt och vis kopplade bort tanken
på resan. De sista timmarna somnade jag igen. Jag hade avslöjat mina planer att få bli
252

konstnär. Mrs Tyffie pep till av förtjusning och började lägga ut långa texter om konstnärer
hon träffat som ung tågluffare i Europa under 70-talet. Vilka utställningar hon varit på,
och vilka motiv som passar för en nybörjarelev. Allt flöt samman och blev ett monotont
ljud tillsammans med bruset från flygplanet. Jag drömde att jag var en ung tågluffare i
Europa. Jag träffade en massa konstnärer. Fann inspiration på höjderna av Montmartre.
Gick på utställningar och teaterpjäser.
När jag vaknade från min ljuva dröm sov mrs Tyffie igen. Hon hade antagligen pratat
sig själv till sömns. Till min lycka var vi nästan framme. Det fick mig att kvickna till
snabbt och hoppa upp och ner i stolen. När flygvärdinnans röst började tala ur högtalarna
så började alla applådera. Skylten som visade att man skulle spänna fast säkerhetsbältet
tändes och strax därpå började vi förlora i höjd. Den välbekanta staden susade förbi under
oss. Jag såg vårt bostadsområde långt under oss. Det värmde mitt hjärta. Nu kommer jag
hem Michele!
Bussen stannade utanför skolbyggnaden. Mary trängde sig förbi allihop i jakt efter sina
väskor. Hon hade tre med sig! Vi fick egentligen bara ha en.
”Vart är mina väskor? Jag har bråttom! Du som är chaufför borde väl hålla koll på vart
du ställer grejerna.”
Vissa saker skulle man inte sakna, tänkte jag muntert. När det var min tur hade nästan
alla hämtat sitt bagage och stod nu tillsammans med sina familjer. Folk pussades och
kramades. Det fick mitt hjärta att sjunka igen. Vart var mina föräldrar? Just som jag var
redo att traska iväg med mina väskor hördes ett ihärdigt tutande. Jag vände på huvudet
och såg en lång svart limousine svänga in på skolgården. Allas uppmärksamhet riktades
till mig. Owen hade inte glömt mig!
”Du trodde väl inte jag hade glömt att det var idag du skulle komma hem?” ropade han
från vindrutan.
Den svarta lacken blänkte och glittrade i solen. Folk kom fram för att inspektera fordonet
närmare. Mary slängde avundsjuka blickar efter mig.
”Owen! Vad glad jag blir att du inte glömt bort mig!” ropade jag och sprang fram och
kramade om honom.
Han var klädd i sin bästa kostym. Skorna blänkte lika elegant som bilen. Han doftade
som en trädgård efter regn. Det förde tankarna tillbaka i tiden när jag var liten och han tog
upp mig i famnen. Jag fingrade alltid fascinerat på hans vackra fickur som prydligt hängde
i sin kedja från bröstfickan.
”Så klart jag tar mig tid för min systerson, son till en berömd konstnärinna och en framtida
berömd konstnär själv.”
”Ska du verkligen bli konstnär?” frågade Dennis.
”Jag har då aldrig sett en enda tavla”, sa Mary trumpet.
253

”Jo minsann. Denna unge man ni ser här kommer att bli berömd mycket snart”, skröt
Owen.
Nu kände jag att han skröt lite väl mycket. Jag var bara nybörjare än så länge. Allt han
hade sett var några teckningar, vilket inte var någon större prestation världen skådat.
Chauffören Jones kom nu och tog min resväska och bar den till bagageutrymmet. Sen
gled jag in på de sköna läderklädda sätena. Det doftade läder och rent. Owen hälsade på
några bekanta medan jag inspekterade alla finurligheter i form av knappar som styrde
belysning och radio.
”Det här var ju toppen!” sa Dennis och visslade.
De andra kom också för att se hur elegansen höll måttet. Tesscha klev in och gick längre
in i bilen. Han la sig raklång på ena sätet som var placerat vid barskåpet.
”Du, tror du jag får låna den här av din morbror?”
Jag skrattade.
”Jag kan ju alltid fråga honom. Men du får nog inte köra den själv.”
Dennis såg på mig.
”Du, vill du träffas i sommar? Vi kan ju ta en fika på stan, eller så?”
”Det låter bra Denisie. Jag ringer dig i veckan. Okay?”
Hon gav mig en hård kram och sen gick hon tillbaka till sina föräldrar.
Vi var ensamma kvar. Tesscha satte sig upp och såg plötsligt allvarlig ut som om han
blivit medveten om verkligheten. Jag kände mig med ens frusen som om en kall vind hade
dragit förbi mig. Han reste sig och klev ur bilen. Han vände sig om och lutade sig in så
bara jag kunde höra honom.
”Kom ihåg vad jag har sagt.”
Sen gick han. Det var sista gången jag såg honom. Jag fick många år senare veta att han
startat en reklambyrå i Florida och fick fem barn.
Owen sa adjö till sina bekanta och kom tillbaka till bilen. Han satte sig tillrätta och bad
Jones starta bilen som genast sattes i rörelse.
”Nå, hur var Paris? Lika fantastiskt som mina upplevelser?”
Ja, vad skulle jag svara på det? Omgivningarna var lika fascinerande som jag förväntat
mig, men just nu kunde jag inte låta bli att tänka på annat än de hemskheter som ägt rum
det senaste dygnet. Bara tanken att Michele skulle få veta det, fick mig att bli darrig i
kroppen av nervositet. Han skulle slå ihjäl Pierre.
”Det var en underbar upplevelse.”
Jag behövde inte säga mer. Sen kom långa utläggningar om hans resor runtom i Europa.
Inte förrän bilen var framme vid vårt hus tystnade han. Jag slängde upp dörren och rusade
uppför uppfarten, vidare uppför trappan och in i hallen.
”Michele! Jag är hemma igen!”
Det enda som svarade var tystnaden som slöt sig om mig. Jag gick runt i alla rummen
254

men ingen var där. Altandörrarna var stängda och låsta. Först blev jag förvirrad och konfunderad.
Varför var han inte hemma? Han visste väl att jag skulle komma idag? Sen slöt
jag mig till slutsatsen att han antagligen var på restaurangen.
Owen kom in i hallen. Efter honom kom Jones med min väska. Dem stannade till och
såg sig sökande omkring.
”Jaha, här var det ingen välkomstmottagning direkt. Är Michele på jobbet?”
”Ja, antagligen. Han fick nog inte ledigt från restaurangen. Men jag träffar honom senare.”
Han såg sig tankfullt omkring och rynkade på ögonbrynen. Han såg ut som om han
letade efter något. När han upptäckte att jag iakttog honom tog han sig samman.
”Vad har du för planer för kvällen? Vill du att jag bjuder på restaurang?”
Jag skrattade till.
”Tack morbror, men helst inte ikväll. Jag är så trött efter resan och dessa tidszoner att
jag kommer somna som en stock innan jag hinner lägga huvudet på kudden.”
”Åh, jag förstår. Nåja, då ska jag lämna dig här. Men jag hör av mig imorgon igen. Vi
måste komma igång med dina studier så fort som möjligt. Ingen tid att spilla. Tid är pengar.
Jag har redan talat med honom och han ser fram emot att träffa dig.”
Det fick mig att känna fjärilar i magen av upphetsning.
”Tack så mycket för allt du gör för mig Owen. Du är den bästa morbror man kan ha!”
ropade jag och kramade honom ännu en gång.
Han rodnade lite på så sätt som bara vi i vår familj kunde göra. Han slätade ut ett veck
på kavajen och log generat.
”Äh, nu ska vi inte överdriva. Du kommer att få kämpa hårt. Du är än så länge en kyckling
i ett ägg. Du måste hacka dig igenom den där hårda ytan först.”
Ett talesätt jag inte hört honom säga på väldigt länge.
”Jag lovar att jag inte kommer att svika dig.”
Han vände sig om och gick. Dörren stängdes. Kvar stod jag med min väska. Jag bar in
den i sovrummet och slängde den i ett hörn. Mitt sovrum luktade instängt och unket så jag
slog upp fönstret på vid gavel. En frisk fläkt svepte in från trädgården. Jag öppnade även
altandörrarna så det blev korsdrag. Jag gick genom hallen och vidare in i vardagsrummet.
Teven gav lite liv åt det annars tysta huset. Det fick mig att tänka på annat än besvikelsen
över att vara ensam. Tanken slog mig att ringa till restaurangen, men Michele hade antagligen
fullt upp så jag skulle bara störa honom. Istället ställde jag mig i duschen och fräschade
upp mig efter resan. Plötsligt hörde jag någonting smälla till ute i köket. Jag stängde
av vattnet och ropade på Michele. Inget svar. Då var det antagligen bara altandörrarna
som förde oväsen. Jag vred på kranen igen och drömde mig bort i dem heta ångorna. När
jag var klar virade jag handduken runt midjan och ställde framför spegeln. Jag drog fingrarna
genom håret. Det hade blivit längre. Det var kanske dags att klippa det lite. Hårtop-
255

parna började bli lite slitna. Plötsligt hörde jag steg utanför dörren. Det fick mig att stelna
till. Då var han hemma!
Jag slängde upp dörren och kikade ut i hallen. Där fanns ingen. Hade jag inbillat mig
trots att jag hört det så tydligt?
”Michele?”
Inget svar. Jag gick från rum till rum, men såg ingen. Jag kände paniken komma krypande
inom mig. Hade någon tagit sig in i huset? Jag knackade på Micheles sovrumsdörr.
”Michele? Är du där?”
Inget svar. Bara tystnaden och det dova ljudet från teven. Jag såg mot köket igen och
lyssnade spänt. Ingenting. Jag var tvungen att skratta åt mig själv. Antagligen var jag så
trött att jag hörde i syne.
Det började bli kväll och solen var på väg ner över staden. Varmt skymningsljus spred
sig i hela huset. Jag tänkte ändå hålla mig vaken tills Michele kom hem. Därför tänkte jag
göra ordning någonting att äta. Jag gick till kylskåpet och letade fram bröd och pålägg. Då
upptäckte jag all mat från avskedsfesten. Allting stod där det lämnades. Maten var fortfarande
ätlig så jag värmde upp resterna. Hade Michele slutat äta helt och hållet hemma?
Kvällsnyheterna började i samma stund som jag slog mig ner i soffan. En rad oförklarliga
mord hade skett på kort tid. Alla lika vansinniga och vidriga. Folk som hade blivit
angripna i sina hem. Det ringde en varningsklocka inom mig. Det liknade oroväckande
mycket mordet på moster Diana. Det fick mig att tappa aptiten och känna en stor klump i
halsen. Jag ställde ifrån mig tallriken och stängde av teven. Sen gick jag fram till fönstret
och såg ut. Skymningen var så vacker. Hann Diana uppleva sin sista skymning och var
den i så fall lika vacker som den här? Skulle jag nånsin bli fri från mina farhågor? Skulle
jag nånsin kunna gå vidare känslomässigt?
Min blick gled från trädgården till krukväxterna i fönstret. Dem var alldeles uttorkade.
Typiskt Michele att glömma bort växterna. Han brydde sig bara om sitt nya jobb och sitt
supande. Några växter hade bränts sönder av solen och gick inte att rädda.
Jag slängde resten av maten i soporna och släckte ner överallt. När jag passerade telefonen
stannade jag till ett ögonblick. Mina tankar vandrade till Pierre. Är du hemma nu,
Pierre?
Jag bestämde mig för att krypa ner i min säng. Jag skulle vakna av ljudet när Michele
kom hem senare. Det visste jag. Solen hade sjunkit så pass lågt nu och dränkte hallen i ett
blodrött sken. Nu kom jag att tänka på Sneek, men han var antagligen ute och jagade som
vanligt. Att huset var så pass tomt gjorde lite ont inuti mig. Jag hade hoppats på att se
mina nära och kära igen. Kanske var det dumt och själviskt av mig att hoppas på att världen
skulle sluta att snurra bara för att jag kom hem igen. Det hade trots allt bara gått en
vecka sen jag reste min väg.
Sängen kändes sval och skön. Trots att jag var helt utmattad efter dagens strapatser hade
256

jag svårt att finna ro och låta mig föras in i drömmarnas värld. Då och då nickade jag till,
men vaknade hela tiden av små ljud. Efter ett tag tog dock sömnen ut sin rätt och jag gled
in i mitt varma trygga undermedvetna. Jag såg en massa ansikten, bekanta och obekanta.
En del talade till mig. Jag satt åter igen på flygplanet och hoppades på en ljusare och vänligare
framtid där ingen nånsin kunde såra mig. Där död, svek och lögner tillhörde det
förflutna. När jag vaknade nästa gång var jag fortfarande uppfylld av drömmens hoppfulla
budskap. Jag sträckte på mig och såg på klockan. Den var tre. Då borde Michele ha kommit
hem för längesen. Jag steg upp och tassade fram till dörren. Jag öppnade den och
möttes av ett mjukt sken i hallen. Sommarnätter var det vackraste jag visste. Huset var
lika tyst och öde som kvällen innan. Fast det var någonting som lät. Jag gick genom hallen
och fram till Micheles rum. Jag kände på dörrhandtaget, men det var fortfarande låst. Det
fanns inga tecken på att han kommit hem ännu. Var han verkligen så enfaldig att han
glömt bort att det var igår jag skulle komma hem? Nu hördes det där krafsande ljudet
igen. Det kom från altandörrarna. Jag visste vem det var. Och mycket riktigt var det Sneek
som jamade utanför. När jag släppte in honom var han alldeles tokig. Han hoppade och
skuttade som om det var år och dar sedan vi sågs. Jag la märke till att hans päls var ovanligt
rufsig och ovårdad.
”Hur länge har du varit ute egentligen?”
Eftersom han verkade alldeles utsvulten gav jag genast honom mat. Han åt som en galning.
Det fick mig att börja fundera på vad som var på tok. Jag hade haft en underlig känsla
enda sedan jag kom hem. Blommorna, maten och den instängda luften i huset hade inte
verkat ovanligt på något sätt. Men nu när jag fick se Sneek så verkade det faktiskt som om
Michele knappt varit hemma alls. Det var ingen tvekan om att Sneek varit utestängd sedan
jag for min väg. Hade han verkligen varit utan mat under hela den här tiden? Vänta bara
Michele, tänkte jag ilsket. Du ska minsann för höra sanningens ord när du behagar dyka
upp igen.
Allt förtroende jag haft för Michele sjönk som en sten. Han var som en tonåring. Vad
hade hänt om jag hade varit borta ännu längre? Åh, Michele vart håller du hus?
Jag vaknade av att telefonen ringde. Jag var så förvirrad att jag måste göra en kraftansträngning
för att ta mig ur sängen. Sömn hade jag knappast fått. Var det Michele som
ringde?
”Hallå?”
Det susade i andra änden. Sen hördes ett klickande ljud. Tyst. Jag la långsamt på luren
igen och gick sen tillbaka till mitt sovrum. Klockan var nästan tolv på förmiddan! Jag
slängde på mig kläder och gick sen till Micheles dörr igen och knackade på. Inget svar.
Jag suckade och kände hopplösheten komma över mig. Åh, vad jag skulle skälla ut honom
när han kom hem igen!
257

Jag gjorde ordning lite frukost åt mig och såg på nyheterna på tv. Polisen hade startat en
omfattande utredning och varnade folk för att släppa in främlingar i sitt hem. Fönster och
dörrar bör hållas låsta.
Efter lunchen bestämde jag mig för att höra av mig till Dennis. Hennes föräldrar meddelade
att hon var ute, men att hon skulle höra av sig när hon kom hem. Jag la på luren och
visste inte riktigt vad jag skulle göra härnäst. Strax därpå ringde det på dörren. Först tänkte
jag att det var morbror Owen, men sen blev jag misstänksam. Jag gick till köksfönstret
och kikade ut. Det var Pierre! En massa underliga känslor dök upp i magen. Jag ville så
gärna träffa honom! Jag ville krypa in i hans starka armar och höra tröstande ord. Jag ville
säga hur mycket jag älskade honom och att jag ville ha honom hos mig för alltid. Men
stoltheten tog överhanden. Därför blev jag stående i fönstret med Pierres namn på mina
läppar när han tveksamt avlägsnade sig. Han var så stilig i sina ljusa sportiga sommarkläder
som förde tanken till golfklubbor, golfbag och gröna golfbanor. Mitt hjärta kändes
som det skulle flyga ur bröstet på mig.
Det tog mig flera timmar att återhämta mig igen. Jag ställde mig i duschen i minst en
timme och grät. Sedan bestämde jag mig för att städa huset från golv till tak. Att Michele
slarvat med städningen kunde jag förlåta, men inte hans respektlöshet. Jag gick in med
själ och hjärta, och städade där ingen varit sen vi flyttade in i huset. Jag torkade till och
med av alla hyllor i skafferiet. När jag var klar var det sent på eftermiddagen. Jag var
svettig och trött, så jag tog ännu en dusch innan jag tog itu med maten. Sneek som vanligtvis
insisterade att få komma ut höll sig tätt intill mig och följde mig troget i hälarna
vart jag än gick. Det väckte nya frågor. Varför var han så rädd och orolig? Åh, om ändå
Sneek kunde tala!
När jag hade ätit klart låg jag på soffan och slötittade på en dålig film. Varken Dennis
eller Owen hade hört av sig. Nu kände jag mig om möjligt ännu mer övergiven och ensam.
Hade det inte varit för Sneek så hade jag blivit tokig. Han låg tryggt bredvid mig i
soffan och spann. Så fort jag rörde mig öppnade han misstänksamt ena ögat. Sen måste
jag ha somnat jag med, för jag väcktes av att dörrklockan ringde. Jag förstod genast att det
var Pierre. Ena minuten var jag redo att släppa in honom och kasta mig i hans famn. Men
sekunden efter kände jag ingenting. Jag ville bara att han skulle gå sin väg och låta mig
vara ifred. Jag hörde hans röst ropa mitt namn. Sen blev allt tyst. Jag hörde honom gå runt
huset och även kände på altandörrarna. Han visste att jag var hemma, för det lös från
köket och vardagsrummet. Sen blev det tyst igen. Jag kände tårar bryta fram. Om han bara
visste vad jag saknade honom. Men det kunde jag inte säga, ville inte säga. När jag var
säker på att han gått sin väg, släckte jag ner överallt och kröp ner i min säng. Så fort jag la
huvudet på kudden somnade jag. Jag sov hela den natten. Nånstans i drömmen såg jag en
gestalt som lutade sig över mig. Det var Michele. Han såg mager och sliten ut. Han kysste
mig i pannan och sa någonting som jag inte uppfattade. Sen försvann han. Jag började
258

opa efter honom.
”Michele!”
Jag satte mig spikrak upp i sängen. Solen sken in från fönstret och det var så varmt att
jag var alldeles blöt av svett. Sneek kom inspringande från hallen. Dörren var öppen. Jag
var helt säker på att jag stängt igen den kvällen innan. Hade katten lärt sig hur man öppnar
dörrar?
Nu ringde telefonen igen. Jag misstänkte att det var Pierre, men det kunde lika gärna
vara Michele som hade en bra förklaring till varför han var borta. Jag lyfte luren.
”Hallå?”
Det brusade och raspade i andra änden.
”Hallå? Är det någon där?”
”Hej Keith. Det är Pierre. Snälla, lägg inte på. Jag förstår att du inte vill tala med dig,
men jag måste få träffa dig.”
Hans röst vädjade till mig att ta reson. Men jag ville inte ta reson. Han kunde flyga och
fara! Jag slängde därmed på det hårdaste jag kunde. Han skulle inte tro att jag hade glömt
och sörjde honom. Resten av förmiddan var jag upprörd och rastlös. Jag bestämde mig för
att ringa restaurangen. Det gick fram flera signaler innan någon svarade.
”Ahlans Place.”
”Hejsan, jag söker Michele. Michele Blue alltså.”
Rösten skrattade ett kort hårt skratt.
”Ja, det vill jag med. Du kan ju höra av dig om du får tag i honom.”
”Menar du att han inte är där? Han jobbar som servitör hos er, vet jag.”
”Han har inte varit här på en hel vecka. Är du en bekant till honom?”
”Jag är hans lillebror”, svarade jag och kände mig svimfärdig. Mina värsta misstankar
var bekräftade – Michele var försvunnen!
”Jaha ja. Jag är ledsen men här har han inte varit på länge. Du kan ju hälsa honom när
du träffar honom att han kan hämta ut sin lön för två veckor. Sen vill vi inte se honom
igen.”
Sen la han på. Jag stod som förlamad. Tårar trängde fram under ögonlocken. Skulle jag
nu förlora Michele också? Jag började snyfta hysteriskt. Åh, Pierre! Hjälp mig! Ett tag
funderade jag på att ringa honom, men när jag slog sista siffran slängde jag på luren. Jag
kunde helt enkelt. Tankarna virvlade runt i mitt huvud. Vem skulle jag ringa? Fanns det
någon kompis han kunde tänkas ha rymt till? Men jag kom inte på någon person som
kände Michele så pass bra. Jag gick runt i rummen och grät och suckade. Sen slog jag upp
altandörrarna och drog in den friska luften. Efter ett tag hade jag lugnat mig och kunde
tänka klart igen. Jag visste vem som kunde hjälpa mig. Jag slog numret och väntade.
”Hos Mckinsey.”
Det var butlern.
259

”Det är Keith. Är Owen där?”
”Ett ögonblick.”
Ögonblicket kändes som flera timmar. Det brusade och knäppte. Till slut hörde jag
Owens röst.
”Keith. Vilken trevlig överraskning.”
”Åh, Owen. Det gäller Michele. Han är försvunnen”, rösten svek mig och lät raspig.
”Vad säger du? Är han inte på restaurangen?”
Jag berättade vad människan sagt som jag talat med. Jag kände paniken smyga sig på
mig igen. Jag snurrade och drog nervöst i telefonsladden. Hjärtat bultade hårt och jag
sjönk ner på golvet.
”Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Snälla Owen, hjälp mig!”
”Det var det värsta jag hört. Fast det ligger väl inget ovanligt i att han inte brytt sig om
sitt jobb? Han har ju haft flera jobb som han gett upp utan vidare.”
”Det här är annorlunda. Tro mig, någonting är fel. Han har inte varit hemma sen jag
åkte”, grät jag och berättade om de små sakerna som tydde på det.
”Vet du. Jag hör av mig om ett tag. Jag ska ringa runt till mina kontakter inom polismyndigheten.
Dem kan säkert hjälpa dig. Jag återkommer strax.”
Jag la på och satt kvar på golvet med telefonen nära mig. Jag var så nervös och orolig att
jag skakade i kroppen. Hade någonting hänt Michele? Var det därför han inte hört av sig?
Fanns det någon anledning till att han var försvunnen? Minuterna tickade. Var det tio
minuter sedan vi la på? Hur länge skulle det dröja innan Owen ringde tillbaka? Kunde
hans bekanta inom polismyndigheten göra någonting?
Jag kunde inte sitta stilla längre. Jag gick rastlöst omkring i huset och stannade flera
gånger vid Micheles rum och lyssnade. Tyst. Inte en själ. Jag kände åter på dörrhandtaget.
Låst. Jag fick plötsligt infallet och sprang iväg till städskrubben och rotade fram en
skruvmejsel. Sen försökte jag lirka upp dörren, men det var lönlöst. Jag fumlade och tappade
den. Tog upp den och försökte igen. Jag behövde nyckeln. Jag letade i alla skrymslen
där han kunde tänkas ha gömt den. Jag försökte en gång till med en mindre mejsel.
Den här gången lyckades jag rubba den lilla spärren inne i låset. Dörren öppnades. Jag
höll andan.
Därinne var det lika stökigt som vanligt. Sängen stod obäddad. Det kändes som jag var
på väg över tröskeln till något förbjudet. Åt helsike med alla förbud, tänkte jag ilsket. Han
fick skylla sig själv. Jag gick runt på jakt efter en ledtråd. Men inget tydde på att han hade
varit i sitt rum på länge, eller att någon annan hade varit det. Inget som kunde ge någon
vettig förklaring till hans försvinnande. Det lilla skrivbordet var en enda stor röra. Varför
städade han aldrig efter sig? Hur kunde han hitta någonting i den här röran?
Jag letade runt efter vad som helst som kunde ge mig en hint om vart Michele höll hus,
men mest låg där räkningar och en massa delar till en stereo. Där fanns också ett skrin
260

med lås på. Ungefär ett sådant som man har smycken i. Varför i hela friden hade han ett
sådant skrin? Och var inte skrinet vår mors? Jag kände på locket, men det var låst. Just
som jag skulle ge upp såg jag nyckeln till skrinet ligga bland några skruvar och muttrar.
Jag låste upp och hällde ut allt på sängen. Där fanns några halsband som tillhört vår mor,
några ringar och några andra smycken av olika kvaliteter. Jag la tillbaka dem en efter en,
men ett halsband fastnade jag för. Det var ett silverhalsband med en liten duva på med en
blodröd kvist i näbben. Den var så verklighetstroget gjord att jag måste låna den. Michele
fick säga vad han ville. Men om den hade varit mors eller inte visste jag inte med tanke på
att hon oftast burit mer feminina smycken. Den här verkade dock vara av mycket hög
kvalitet vilket hon skulle ha tyckt om.
Jag gick ut i hallen igen, ännu mer förvirrad. Jag hade hoppats på att bli klokare och
lyckas luska ut vart han kunde tänkas vara. Samtidigt ringde telefonen. Jag hoppade till
där jag stod. Mina nerver var på helspänn.
”Hej Keith! Jag har talat med en utredare på polismyndigheten. Han är mycket duktig
och noggrann i sina efterforskningar och utredningar. Han är stationerad på specialenhet
som utreder försvinnanden.”
”Är han en sorts detektiv?”
”Nej, han är utredare sa jag ju. Han kan tyvärr inte komma förbi förrän imorgon eftermiddag.
Så stanna hemma från och med nu. Kanske hör han av sig till dig innan.”
”Tack så mycket Owen. Du anar inte vad det betyder för mig.”
”Jag hade gärna kommit förbi för att hålla dig sällskap, men jag är upptagen några dagar
framöver. Det hoppas jag du förstår?”
”Ingen fara Owen. Vi hörs i veckan. Tack än en gång för allt.”
När vi lagt på kände jag mig lite mer lättad. Samtidigt saknade jag Michele enormt
mycket. När jag fick tag i honom nästa gång skulle jag få honom att förstå hur mycket han
sårat mig. Jag kom inte längre på några logiska anledningar till hans försvinnande, bara
hemska föraningar.
Jag gick ut i köket för att göra ordning middag, men kände mig alldeles för uppriven för
att kunna äta. Jag bestämde mig för att lägga mig på sängen och vila en stund. Sen skulle
jag tvinga ner mat i magen. Om det hade hänt Michele något så behövde han mig i mina
sinnens fulla bruk och inget nervvrak. Jag slöt ögonen och försökte att inte tänka på något.
Men hela tiden såg jag Micheles ansikte för mig. Han såg allvarlig ut. Det fick mig att
tänka på att han väldigt sällan log. Men jag mindes även hans varma och omtänksamma
ord, hans varma famn och hans sätt att älska mig som vår far hade gjort. Dock kvarstod
faktum att han inte hade egenskapen att kunna älska eller lita på någon annan än mig.
Kvinnor hanterade han som sexobjekt för sin egen sexuella njutning. När han var klar
med dem slängde han dem åt sidan igen. Den tanken kändes sorglig. Det var så det skar
mig i hjärtat. Skulle han nånsin våga hänge sig åt någon partner i framtiden? Fanns det
261

någon i den här världen som kunde jaga alla skuggor ur min broders hjärta?
Sakta, sakta gled jag in i ett mörker. Jag såg en vacker vit duva flyga över himlavalvet.
Jag sprang på en äng och försökte fånga den med mina händer. Det blixtrade och dundrade
i horisonten. Vinden tilltog alltmer och det började regna. Regnet smakade salt som
tårar. Duvan flög högre och högre upp bland molnen tills den försvann ur sikte. Jag stannade
och bara stirrade uppåt. Högt däruppe ven blixtar som piskrapp. Jag hörde röster
viska omkring mig. När jag såg mig omkring fanns ingen annan utom jag. Det höga gräset
vek sig och rörde sig som vågor över ängen i den hårda vinden. Plötsligt dök en mörk
gestalt upp. Han kom rakt emot mig. Han sa mitt namn. Varningsklockor ringde inom
mig. Jag började springa i rakt motsatt riktning. Han följde efter. Jag sprang och sprang
utan att veta vart jag var på väg. Gräset var blött och stänkte ner mina ben. Jag vände mig
om. Han var fortfarande kvar. Jag sprang vidare tills jag kom fram till ett stup. Därnere
slog becksvart vatten hårt mot klippväggen. Så hårt att skummet yrde och stänkte ner mitt
ansikte. Jag snodde runt. Han var nästan framme vid mig. Han sa åter igen mitt namn. Sen
sträckte han ut handen mot mig i en gest att jag skulle ta den. Hans hand var blodig. Jag
svalde hårt och skakade på huvudet.
”Ta min hand, Keith”, sa den mörka rösten.
Jag vände mig mot stupet och såg ner. Sen lyfte jag armarna mot skyn och lät mig sakta
falla framåt.
”Nej!” skrek rösten.
Jag vaknade till och satte mig tvärt upp i sängen. Min puls var hög som pulsen hos en
kolibri. Hur länge hade jag sovit? Jag såg på klockan och kunde konstatera att jag bara
sovit i en timme. Solen hade nästan gått ner, och det var ett varmt mjukt ljus som fyllde
trädgården. Jag steg upp och vandrade genom huset i hopp om att Michele skulle ha dykt
upp medan jag sov. Men allt var tyst och stilla. Sneek låg på soffan i vardagsrummet. Han
verkade sova tyngre än han nånsin gjort för han öppnade inte ens ögonen när jag tassade
omkring. Jag vandrade ut i köket och gick igenom kylskåpet. Jag hade fortfarande ingen
aptit och magen kändes som jag svalt en massa levande maskar som vägrade ligga stilla,
men jag måste ändå äta. Jag satte mig framför teven och åt. Det gick en komediserie som
jag följde med nöje. Det kändes bra att kunna skratta igen. Sneek som upptäckte att det
fanns mat i rummet vaknade genast till liv och började stryka sig mot mig. Jag gav honom
lite mat i sin matskål, annars skulle jag inte få en lugn stund med min egen middag.
Plötsligt ringde telefonen. Jag stelnade till. Kunde det vara Michele? Eller Owen? Jag
tvekade ett ögonblick men sen reste jag mig och gick till telefonen och lyfte luren.
”Hallå? Keith? Det är Pierre. Jag har nyheter angående Michele. Snälla, prata med mig.”
Mitt hjärta började slå hårt i bröstet och jag darrade på rösten när jag svarade.
”Vad vet du om honom?”
”Vad skönt att höra din röst igen Keith. Låt mig komma över så berättar jag vidare.”
262

”Vad menar du?”
”Kan jag komma över? Jag vill inte berätta över telefonen.”
”Jag tror inte det är någon bra idé Pierre. Jag vill inte träffa dig. Berätta nu!”
”Om du inte låter mig komma över, så antar jag att du inte bryr dig så mycket om Michele?”
Envisa dumma Pierre! Hade han bestämt sig för en sak så gjorde han vad som helst för
att få det som han ville.
”Pierre, varför måste du...”
”Säg inget mer nu. Jag kommer på en gång!”
”Nej, Pierre... hallå?”
Han hade lagt på. Jag slängde på telefonen så hårt att Sneek hoppade till. Varför var han
tvungen att plåga oss båda med dessa fåniga illusioner? Hur skulle jag kunna koncentrera
mig på någonting av vad han sa när jag fortfarande kände stort obehag att träffa honom?
Jag gick tillbaka till min middag för att tvinga ner det sista i magen. Jag intalade mig att
det var för Micheles skull. Om något hänt, behövde han min styrka. Den sista styrkan som
fanns vill säga. Hur stark jag var vanligtvis visste jag inte. Jag hade aldrig fått en chans att
lära känna mig själv så pass bra. En liten stund senare ringde det på dörren. Pierre såg lika
stilig ut som vanligt. Hans hår var prydligt vattenkammat bakåt. Hans ögon glittrade vänligt
och vidgades när han fick se mig. Han såg solbränd och fräsch ut. Nya fina kläder
hade han också av dyrt kvalitetsmärke.
”Hej, Keith.”
”Hej, Pierre”, sa jag så nonchalant jag kunde och släppte förbi honom.
”Förlåt om jag stirrar, men du ser lite härjad ut. Lika vacker som alltid förstås, men lite
blek. Jag förstår att det här med Michele har tagit hårt på dig.”
Jag stödde mig mot väggen med händerna i fickorna och såg i golvet. Det kändes overkligt
att vi stod så här och talade med varandra igen som om ingenting hade hänt. När det
fanns så mycket kvar att reda ut.
”Jag vill inte förlora honom också. Han är den enda som finns kvar i min familj.”
Pierre lutade sig mot väggen mittemot mig och granskade mig från topp till tå. Sen såg
han i golvet och skämdes.
”Jag förstår inte hur jag kunnat göra så här mot dig. Jag har inte sovit på flera nätter. Jag
äter dåligt och jag tänker hela tiden på dig. Kan du nånsin förlåta mig?”
Jag harklade mig högt för att markera att jag inte ville höra mer. Samtidigt som jag
fortfarande kände mig förråd av den enda jag nånsin älskat, så var jag beredd att stryka ett
streck över alltsammans. Men just nu kändes det viktigare att lokalisera Michele.
”Du sa att du hade nyheter om Michele Pierre. Vad har du fått veta?”
”När du inte svarade igår när jag ringde bestämde jag mig för att gå hit. Det lös svagt i
köksfönstret när jag gick uppför uppfarten så jag tänkte att du säkert var hemma ändå.
263

Men när jag kom närmare huset upptäckte jag något underligt.”
Jag såg spänt på honom.
”Vad såg du?”
Han blinkade ostadigt några gånger som om han inte visste riktigt hur han skulle formulera
sig. Sen suckade han och såg mig rakt in i ögonen.
”Jag såg ett svagt ljus från källarfönstret. Ungefär som ett stearinljus, för det rörde sig
lite. Sedan när jag kom närmare slocknade det.”
Jag svalde hårt och kände kalla kårar utmed ryggraden. Jag hade inte kollat källaren.
Kunde det vara så att han hade gömt sig därnere under de här dagarna? Men varför? Om
det han sa var sant hade jag inte inbillat mig att Michele kommit in i mitt rum härom natten.
Då var han faktiskt kvar i huset.
”Jag är orolig för dig Keith. Snälla, låt mig få stanna här. Jag kan sova på soffan om du
vill, bara du låter mig få vara hos dig. Eller så kan du komma och bo hos mig.”
Samtidigt som jag veknade inombords fanns där ändå någonting som tvingade mig hålla
tillbaka vad jag fortfarande kände för honom.
”Jag tror det är bäst du går nu Pierre. Tack för allt du har sagt. Jag klarar mig nu. Jag vet
vad jag ska göra.”
Han gick med hängande huvud ut genom dörren. På trappsteget vände han sig om och
såg på mig. Blicken var full av ånger och skam. Det gjorde så ont att se att jag var tvungen
att stänga dörren innan jag skulle säga någonting som fick honom att stanna kvar. Av
någon konstig anledning drevs jag av en plötslig impuls och öppnade genast dörren igen.
Pierre såg förvånat upp på mig från det nedersta trappsteget. Jag såg tillbaka på honom.
Och sedan gav jag honom ett litet leende. Han förstod vad jag tänkte på. Sakta gick han
tillbaka uppför trappan. Han såg osäkert på mig, böjde sig fram och kysste mig. All is runt
mitt hjärta smälte och försvann som genom ett trollslag. Jag kunde andas på nytt. Sen stod
vi båda och såg på varandra en stund.
”Jag kommer och besöker dig imorgon förmiddag”, sa han och gick nerför trappan visslande
på en glad melodi.
Jag skrattade till och stängde dörren. Jag lutade mig mot dörren med bankande hjärta.
Nyss hade jag hatat honom och lovat mig själv att aldrig låta honom komma mig nära
igen. Nu älskade jag honom nästan ännu mer än jag gjort förr! Jag ville att han skulle
komma tillbaka och viska ömma ord i mitt öra. Jag ville att han skulle berätta hur mycket
han saknat mig och att vi aldrig skulle var skiljda åt igen. Och hade det inte varit för att
jag hade ett ärende att uträtta så hade jag bett honom stanna kvar. Jag ville inte att Pierre
skulle vara med när jag gav Michele sitt livs utskällning. Hålla sig gömd och inte bry sig
om någonting annat än sig själv. Det var just likt honom. Men nu visste jag att han var här
i huset. Stegen jag hört, känslan av att inte vara ensam i huset och hans ansikte jag sett i
mörkret hade inte varit någon inbillning. Som ett spöke hade han hållit sig gömd i huset,
264

men aldrig mer skulle jag låta honom lura mig igen. Aldrig mer skulle han få slippa undan
sitt ansvar gentemot mig och sig själv. Aldrig mer skulle han bli den bror han förut var.
Om jag bara visste hur rätt jag hade i just det ögonblicket. Sen vände jag mig om mot
den mörka källardörren för att ta reda på vad som dolde sig där bakom...
265

Del 8
Jag kände på källardörren. Den var givetvis låst. Men nu var jag trött på dessa låsta dörrar.
Aldrig mer skulle jag tillåta låsta dörrar i det här huset. Jag hämtade alla verktyg jag kunde
få användning av och bröt sedan upp dörren så det knastrade i dörrkarmen. Sedan hämtade
jag en ficklampa och begav mig ner i källaren. Det var lika kallt och fuktigt där som
sist jag var här. Trappan knakade högt och avslöjade mig, men jag fortsatte ändå. När jag
var nere i det lilla mörka utrymmet lös jag mig omkring. Mycket riktigt stod det ett stearinljus
på bordet. Och det verkade som någon hade flyttat in här. Det låg filtar och kuddar
i den lilla soffan. Hur någon kunde sova i en sån här miljö frivilligt var för mig en gåta.
”Michele!” ropade jag och kände hur huden knottrades på armarna av nervositet, kyla
och obehag.
Jag ville inte gå längre in, men var tvungen för att se om han fanns där eller om Pierre
faktiskt hade sett i syne den där kvällen. Jag smög runt hörnet och såg en dörr stå på glänt.
Det lös svagt därinne. Vid det här laget kände jag mig som en simpel tjuv som snokade
runt där jag inte hade något att göra. Vad Michele skulle säga om det visste jag redan och
det fick mig att stanna till och fundera på om det här verkligen var en bra idé, eller om jag
skulle låta honom komma fram av sig själv. Han hade säkert ett eller annat skäl till att
hålla sig gömd. Och kanske var han så tankspridd att han glömt bort att jag skulle komma
hem efter en veckas tid. Samtidigt var det högst oansvarigt av honom att bara försvinna.
Hur illa ställt det än var så kunde det inte vara så hemskt att man inte kunde reda upp sitt
liv igen. Dessutom var jag trött på att vandra omkring i det tomma huset med bara min
skugga som sällskap. Jag behövde Michele nu! Jag behövde min fåniga bror och hans
halvbittra inställning till saker och ting. Därför steg jag med hjärtat i halsgropen fram till
dörren och sköt upp den. Det snurrade till i huvudet av synen och knäna kändes som gelé.
Stearinljus i hundratals längs båda väggarna. Längst ner täcktes väggen av en stor plansch
med en vit duva med en röd kvist i munnen. Ett stort skrivbord stod framför den och där
satt Michele och såg på mig. Han var kusligt blek och tunn. Hans solbrända vältränade
kropp och lyster i ögonen var ett minne blott. Han såg ut som ett spöke i det flammande
rummet.
”Michele?” viskade jag och gick närmare.
Han såg på mig med ett litet hemlighetsfullt leende. Hans ögon var små och misstänksamma
och granskade varje rörelse jag gjorde. Hans hår var prydligt bakåtkammat.
Det såg ut som han hade sovit i sina kläder för de var alldeles skrynkliga.
”Så du fann mig till sist. Välkommen min käre bror.”
Rösten lät så obekant att jag ryckte till. Jag rätade på mig där jag stod och försökte låta
så kall som möjligt.
”Ja, det har inte varit helt lätt. Jag hade hoppats på att du längtat lika mycket efter mig
266

som jag efter dig. Men det verkar inte som du har en tanke på någon annan än dig själv
Michele. Jag skäms för dig.”
Det lilla leendet försvann och en glimt av ondska uppenbarade sig i hans ögon. Sen log
han igen, ett tillgjort litet leende som retade varenda nerv i min kropp.
”Så klart jag har tänkt på dig. Jag besökte dig inatt. Du såg på mig och talade till mig.”
Jag förlorade all självbehärskning och rusade fram till skrivbordet och slog till några
pärmar som flög iväg med ett brak in i väggen.
”Vad i helvete håller du på med? Försöker du driva mig från vettet? Vet du hur orolig
jag har varit för dig? Owen har satt polisen i arbete med att försöka spåra upp dig. Jag har
inte sovit ordentligt sen jag kom hem, och nu sitter du här nere och tror du kan komma
undan med allt? Vad är du för en människa egentligen?” Jag vände mig om för att gå, men
slängde ur mig över axeln: ”Du har fått sparken förresten.”
Michele rusade efter mig, tog tag i mig och slängde upp mig mot väggen. Allt gick så
fort att jag inte hann uppfatta någonting. Plötsligt stod vi där. Han hade mig i sitt våld.
Hans svarta ögon genomborrade mig tills hela min själ var genomsyrad av hans ilska.
”Du tror du vet allt, men det gör du inte. Kom här”, röt han och slet ner mig från väggen.
Jag föll omkull, men han fortsatte släpa mig över det kalla golvet. ”Se där. Vad tror
du det där föreställer?”
Han pekade på planschen med duvan.
”Jag vet inte”, flämtade jag chockad över hur han behandlade mig. Min arm värkte.
Han slog till mig så hårt att det för några sekunder svartnade för ögonen. Jag blev liggande
snyftande på golvet ur stånd att förstå vad som flugit i honom. Han var som en
annan människa. Han lugnade ner sig och suckade.
”Förlåt Keith. Jag vet inte varför jag brusar upp sådär ibland.”
Jag satte mig försiktigt upp. Michele satte händerna i fickorna och såg ner i golvet. Jag
sneglade mot dörren. Så fort jag fick en chans skulle jag fly härifrån. Jag skulle fly hem
till Pierre.
”Du har ärvt samma temperament som jag Keith. Du vet, man säger att de renblodiga
har ett hetsigt temperament och är envisa in i döden. Precis som Jesus. Han dog för vad
han trodde på. Det är bara såna som vi som blir hjältar i slutändan. Det är såna som oss
barn läser om i sagoböcker. Det är vi som slåss mot drakar och demoner.”
Vad i hela friden pratade han om? Vad menade han med renblodig? Jag blev mer och
mer övertygad om att han hade förlorat förståndet. Jag borde aldrig ha lämnat honom
ensam. Han behövde hjälp.
”Jag ser på dig att du inte tror mig. Det är underligt hur man kan läsa andra människors
tankar. Du kan inte undanhålla någonting från mig. Jag ser direkt på dig när du ljuger. Vår
mor kunde inte heller ljuga för mig. Jag såg direkt när hon dukade upp en historia.”
Han satte sig på skrivbordskanten och såg på mig. Jag kände att jag skakade i hela krop-
267

pen. Svetten bröt fram i pannan. Om han fick veta vad Pierre och jag hade gjort skulle han
utan tvekan göra slut på mitt liv snabbare än man blåser ut ett ljus.
”Vad menar du Michele? Vad ljög hon om?”
Han vek undan med blicken och reste sig hastigt upp. Han vandrade rastlöst fram och
tillbaka i rummet. Det kändes overkligt att se honom igen, nästan som att se en annan
person i Micheles kropp. Det var han, men ändå inte. Han betedde sig dessutom underligare
än han brukade. Som om han misstänkte mig för någonting. Som om han inte längre
kände någon tillit för mig. Hur länge hade han egentligen tänkt hålla sig gömd här nere?
”Jag var inte gammal när jag fick veta vad som plågade vår stackars mor. Du minns väl
hur hon var? Jag gömde mig i deras sovrum, eftersom det var dit mor alltid flydde när hon
inte orkade se oss i ögonen längre. När skammen blev för tung att bära. Men en gång
avslöjade hon tillräckligt för att få mig förstå vad som var på tok. Far blev ursinnig och
rusade ut ur rummet och slängde igen ytterdörren. Hon berättade att hon varit otrogen, och
att barnet som skulle födas inte var hans.” Jag blev alldeles iskall. Vad menade han? ”Jag
var den enda sonen och snart skulle jag få en lillebror. Dig, Keith.”
Jag skakade på huvudet och reste mig på ostadiga ben och drog mig mot dörren. Jag
ville inte höra mer. Han ljög!
”För att få reda på mer var jag tvungen att tjuvlyssna så ofta jag kunde. Jag förföljde till
och med henne när hon var ute. Jag tror hon började känna av det, för hon blev mer och
mer paranoid. Om nätterna sov hon oroligt. Ibland vaknade hon med ett skrik. Hon hade
uppenbarligen en del på sitt samvete. Far förlät henne givetvis för allting för han älskade
henne mer än sig själv. Och dessutom var ju jag hans riktiga son som han älskade över allt
annat. Trodde han.”
Jag ville säga något. Jag ville få honom att ta tillbaka allt han sagt, men kunde inte förmå
mig att säga någonting alls. Min hals snörde ihop sig så jag inte kunde få fram ett ljud.
”Jag tjuvlyssnade när hon pratade med sin älskare i telefonen en gång. Jag hade gömt
mig under sängen. Jag var ju tvungen att få reda på vem det var. Hon grät och skrek åt
honom. `Är du nöjd nu? Nu har du fått din andra son framavlad! Räckte det inte med
Michele? Jag hatar dig! Du våldtog mig! Och jag var dum nog att tro att det aldrig skulle
ske igen! Jag borde berätta för Jonathan hur det egentligen ligger till.´ Så pågick samtalet.”
Jag svalde och svalde för att kunna säga någonting. Min röst var hes och väste:
”Du ljuger. Du måste hört fel...”
Michele vände ryggen åt mig och mumlade något. Sen gick han tillbaka till sitt skrivbord.
”Inte nog med det. När du föddes förändrades dem. Dem älskade dig som sin egen son.
Mor tog upp sitt måleri igen. Hon arbetade mycket ute hos sin bror Owen. Han var hennes
enda språngbräda ut i societeten. Han fick henne att bli känd och komma upp sig i de
268

kretsarna hon hörde hemma. Som hon var född i. Hon gifte ner sig totalt med Jonathan,
men efterhand accepterades även han. Trots att han var impotent och inte kunde få egen
avkomma.”
Det snurrade i huvudet. Jag sjönk ihop på golvet med darriga ben och dolde ansiktet i
händerna. Jag var nära att svimma igen.
”Men konstigt nog blev hon med barn igen. Det visste du kanske inte? Att mor var gravid
när dem körde av vägen.”
”Hur kan du veta det?” stammade jag och kände en tår rinna nerför min kind.
Han flinade upp sig och tittade kallt på mig.
”Har du glömt att enda sen jag var mycket liten hade jag en naturlig fallenhet för att
spionera? Han tyckte väl att det var underligt att hon aldrig blev med barn när han försökte.
Men ändå blev hon med barn igen.”
”Gick hon tillbaka till sin älskare igen? Vem var han Michele?”
”Minns du Dianas begravning? Minns du vad Julia skrek?”
Det gjorde jag. Hon hade anklagat Owen för något hemskt. Men det hade jag inte tänkt
så mycket mer på. Att Owen lyckades såra sina släktingar och göra sig ovän med sina
närmaste visste jag ju redan. Jag och Michele var två av dem.
”Han försökte våldta henne också.”
Trots att han viskade slog det ner som ett bombnedslag i mina öron. Det snurrade till i
huvudet och allting blev suddigt som i en dimma. Jag skakade i hela kroppen och frös
som om en iskall vind dragit förbi mig. Michele reste sig och gick över golvet fram till
mig. Han satte sig på huk och strök mig över ryggen.
”Jag vet hur det känns. Jag var så ung när jag fick veta det. Trots allt, så slutar inte tragiken
där. Det är mer invecklat än så.”
Jag såg upp på honom med tårfyllt ansikte och snyftade högt. Min hals värkte när jag sa
med ostadig röst:
”Vad menar du?”
Han fick plötsligt syn på halssmycket jag hade om halsen. Den lilla duvan med kvisten.
Hans mörka ögon smalnade av. Han tog den mellan sina fingrar.
”Du har varit i mitt rum”, sa han.
Han lät inte arg, bara konfunderad. Som om han inte väntade sig ett svar tillbaka. Som
om han bara sa högt vad han tänkte.
”Jag gjorde vad jag måste. Jag var så orolig för dig Michele. Jag trodde att du kanske
hade lämnat nåt spår efter dig i ditt rum som avslöjade vart du hade tagit vägen. Bli inte
arg på mig, snälla.”
Han skakade på huvudet och såg sedan mot planschen. Det var inte förrän då jag såg
kopplingen mellan symbolen runt min hals och duvan på väggen. Dem var identiska.
Hastigt ryckte jag mig av det och tryckte det i handen på Michele. Jag reste mig upp och
269

ackade mot dörren igen.
”Vad betyder det här egentligen Michele? Vad är det som pågår?”
Han såg fortfarande på den lilla duvan som han höll i sin hand. Den såg plötsligt ut som
något mycket värdefullt och något som skulle kunna ge svar på en hel del av hemlighetsmakeriet.
Jag kunde bara be en tyst bön om att hemligheten inte skulle explodera som en
bomb över mig, för jag var inte säker på att jag orkade med fler överraskningar av den
storleken. Han såg nu på mig med avsmalnade ögon. Som vanligt kunde jag inte tyda hans
humör via de mörka ögonen. Det enda jag kunde göra var att gå på min intuition, och den
sa mig att det fanns en underliggande hotfullhet hos honom. Nästan som mörka moln i
horisonten som närmade sig sakta och på avstånd kunde man höra hur det mullrade
olycksbådande, och man visste att när som helst brakar skyfallet löst över en.
”Renblodiga.” Jag skakade oförstående på huvudet. ”Den röda kvisten symboliserar rent
blod och den vita duvan betyder helig. Den här fann jag bland mors ägodelar. Det borde
hon ha berättat för oss för länge sedan. Att du och jag härstammar från kungligt blod. Det
var det som fick Owen att handla som han gjorde. Han ville ha barn avlade ur sin renaste
källa. Vår mor och Owen. Syskon och ättlingar till köpmannen Christofer Columbus.”
Jag brast ut i skratt. Tanken var fullkomligt befängd. Det fanns så många legender och
anekdoter om Columbus. Inte ens forskarna var överens om vare sig hans härkomst eller
liv. Och nu stod Michele här och påstod att vi skulle vara ättlingar till denne sjöfarare och
äventyrare.
”Skratta du. Men du ska veta att det inte är jag som diktat upp hela den här historien.
Det är Owen.”
Jag tystnade. Varför i hela friden skulle Owen påstå något så fånigt? Var det någon
slags konspiration? Ett tamt försök att driva Michele och mig från vettet?
”Jag ska berätta allt från början. Mor fick ofta uppdrag av Owen. Han var hennes arbetsgivare
skulle man kunna säga. Hon spenderade en hel sommar i hans residens och
gjorde en takmålning. Jag bodde där med henne. Owen var ofta ute på affärsresor. Han
gick in som delägare i ett rederi, minns jag. Fartyg som fraktade gods mellan Mexiko och
Europa. Jag blev snabbt uttråkad av de långa dagarna i det stora huset. Ingen att leka med
eller någonting att göra. Jag hade ju inte några talanger som mor hade. Istället utnyttjade
jag min största begåvning och började snoka omkring. Man kan väl säga att jag blev besatt
av att finna sanningen. Jag hade ju hört samtalet mellan mor och Owen. Jag visste vad
dem hade gjort och att hon väntade dig. En dag när mor arbetade på takmålningen och
tjänarna var lediga, smög jag mig in i hans arbetsrum och vände upp och ner på allt. Jag
hittade en massa brev som bevisade att Owen för längesedan gjort en massa skumma
affärer, köpt och försatt företag i konkurs över hela världen så tusentals människor blivit
arbetslösa. Förstår du hur många människors förlust han måste bära på sitt samvete? Hur
som helst så hittade jag gamla dokument där det stod om våra morföräldrar och ett antal
270

testamente som ledde flera generationer tillbaka i tiden. Där fanns en sak som passerade i
arv från far till son och så vidare. Det var ett slags ägg täckt med ädelstenar och guld. Jag
letade ihärdigt efter det där ägget i hela huset, men jag fann det aldrig. Så småningom
fann jag ett fotografi av ägget tillsammans med ett dokument som beskrev ett bankfack
där det var i tryggt förvar. Ägget som var en gåva till Columbus från sin älskarinna – den
okända dottern till drottningen Isabella I av Kastilien. Skammen att dottern väntade barn
med en enkel handelsman var för stor att dottern hölls undangömd för resten av sitt korta
liv.”
Michele plockade fram en öl och knäckte den. Skummet rann över och efterlämnade
små pölar på golvet. Jag satt som förlamad och bara lyssnade.
”I en revolution lyckades Columbus ta sig in där hon satt instängd. Han lyckades få med
sig spädbarnet och trygga dess framtid, men dottern var för svag för att lyckas fly. Hon
dog inspärrad i sitt lilla privata fängelse. Men barnet levde vidare... här i Amerika. Sedan
dess har det kungliga blodet förts vidare från familjemedlem till familjemedlem och blandats
med andra noggrant utvalda personer från blåblodiga familjer.”
Jag skakade på huvudet. Och torkade tårarna med ärmen.
”Men jag förstår inte Michele. Hur kommer det sig då att vi inte ser utländska ut?”
Michele skrattade ett varmt skratt som jag saknat.
”Det förstår du väl. Hela vår släkt är blandblodiga, men endast av de renblodiga.”
”Vad innebär renblodig?” undrade jag som kände mig mer och mer förvirrad.
”Blod som härstammar från konungar och kungligheter. Då snackar jag givetvis inte om
adeln, vilket är under vår kategori.”
Jag visste inte vad jag skulle tro. Talade han sanning eller hade han blivit knäpp? Det
här var för otroligt för att vara sant.
”Jag ser på dig att du tror mig. Du förstår”, viskade han och böjde sig fram mot mig, ”vi
är kungligheter Keith. Men det är meningen att vi inte ska veta.”
”Du ljuger så din tunga blir svart”, genmälde jag hårt.
Hans leende försvann som om jag hade gett honom en örfil. Han rätade på sig och gick
tillbaka till skrivbordet igen.
”Du borde vara tacksam för vad jag har berättat. Det har tagit en halv livstid att luska
fram alla hemligheter. Jag avskyr hemligheter”, sa han sammanbitet och såg på mig. ”Du
skulle väl aldrig ljuga för mig Keith?”
Jag svalde hårt och kände hjärtat frysa till is. Visste han ändå?
”Michele, jag...”
”Tyst!” skrek han och rusade fram till mig.
Jag hann inte ut genom dörren. Han tog ett hårt tag om min arm bakifrån och tryckte
upp mig mot väggen. Hakan slog i så hårt mot väggen att jag kände huden spricka.
”Enda sen vi var små har jag förstått vad ni håller på med. Och du har retats med honom
271

och förlett honom rakt in i ditt sköte!” skrek han och slungade iväg mig så våldsamt att
jag föll hårt i golvet.
Jag försökte genast ta mig upp, men skräcken förlamade mina muskler. Viljan verkade
tyna bort av sig självt och hopplösheten lös ner över mig med sitt elände. Han kom emot
mig som en panter som väntade på rätt sekund att kasta sig över mig. Ondskan flammade
upp i hans mörka ögon. Han såg vansinnig ut. Skulle han slå ihjäl mig nu? Jag torkade
bort blodet som rann nerför halsen. Hakan kändes svullen och varm.
”Det är inte så att jag har något emot homosexuella. Det var vanligt även i de kungliga
kretsarna. Men du har vanärat familjen. Vårt blod! Och det måste jag straffa. Jag kan inte
låta dig komma undan Keith. Hans blod och saft har trängt in i dina ådror. Du måste renas.
Precis som våra förfäder gjorde med sina avkommor.”
Snabbt som blixten grep han tag om mina axlar och tryckte upp mig i famnen. Hans
läppar rörde vid min panna. Han kysste mig lätt.
”Du förstår väl att jag gör det här av kärlek till dig? Du kommer att räddas. Bara var
lugn. Jag ska ta hand om dig. Vi kommer att klara oss. Vi låter världen fortsätta snurra
utanför vårt solsystem. Vi låter människor förpesta varandra och såra varandra. Men vi
lever här i trygghet. Jag låter ingenting ont hända dig.”
Sen släppte han mig och gick till dörren och låste den. Jag var paralyserad av skräck och
kunde bara sitta där och se på honom. Michele gick fram till ett plåtskåp som stod i hörnet
av det mörka rummet. Han öppnade den och började leta efter något. Jag kunde inte se
vad som fanns i skåpet på grund av mörkret. Sen vände han sig om mot mig.
”Ta den här” sa han och slängde över en tablett till mig.
”Vad är det?” frågade jag med gråten i halsen.
”Sömntablett. Den kommer att ta bort en del av smärtan så du inte behöver lida så
mycket.”
”Michele, snälla...”, bad jag och kände skräcken gripa tag i mig inifrån.
Han steg ur mörkret, kom fram till mig och tvingade in tabletten i min mun och sedan
förde han ölburken till mina läppar. Jag svalde i stora klunkar. Sen tog han mig under
hakan och såg mig djupt i ögonen.
”Jag älskar dig Keith. Jag kommer och räddar dig nu.”
Han kysste mitt ansikte hårt, tog mig i famnen och höll om mig. Där satt vi så länge att
jag dåsade till. Michele vaggade mig fram och tillbaka och nynnade på en psalm. Sakta
sjönk jag in i ett varmt mörker där mina rädslor och farhågor löstes upp och ebbade ut
liksom havet som drog sig tillbaka från stranden. Jag hörde protesterande röster och blixtrar
som ven över himlen som piskrapp. Jag hörde Micheles röst:
”Det är bra Keith. Stå ut. Jag renar din själ från allt ont.”
Men om det var i drömmen eller inte som jag hörde Micheles röst, visste jag inte. Jag
vaknade till emellanåt. Och nu var jag säker på att jag drömde, för det stod gestalter ovan-
272

för mig i munkkåpor. De höll i smycken och spiror. Jag hörde lågmäld sång och böner på
latin. Jag kände en brännande smärta som förde in mig i mörkret igen. Det kändes som jag
befann mig på glödande kol. Först var smärtan fruktansvärd som fick mig att börja gråta,
men sen avtog den sakta igen. Jag försjönk i dvala. Drömmen var svart och grå, ljus och
mörk på samma gång. Jag fördes bakåt i tiden. Jag drömde om ett skepp som seglade ute
på havet. Besättningen kämpade med seglen som revs sönder i stormen. Män föll överbord
ner i det kalla svarta vattnet. Proviant spreds för vinden, master knäcktes som pinnar
och fönster gick i tusen bitar. Skrik och böner dränktes av stormens raseri. Efterhand
ebbade ovädret ut i kav lugnt vatten. Moln skingrades. Skeppet gled ljudlöst in till land.
Kaptenen steg av med ett litet barn i sin famn. Solen sken ner i deras bleka ansikten. Han
ställde sig på knä och log. Han mumlade en bön på ett främmande språk och såg upp mot
solen. Han höjde det lilla barnet mot skyn och skrattade. Barnet sprattlade lite och gav
ifrån sig ett pip av lycka. Manskapet samlades runt dem i en ring och svor en högtidlig ed
att alltid skydda dem.
Jag såg ett ljus i mörkret som långsamt förde mig tillbaka till medvetande igen. Mina
ögon kändes torra och klibbiga. Med en kraftansträngning lyckades jag öppna ögonen på
vid gavel. Det var mörkt, men ändå inte. Ett stearinljus sken svagt. Om det var dag eller
natt hade jag inget grepp om. Jag försökte röra på mig, men då sved det till som eld i
huden. Min rygg kändes stel och vanställd. Mina armar var inlindade i bandage. Jag låg på
en madrass under en filt i det kalla gråa rummet i källaren. Det luktade svagt av rökelse,
svavel och bränt blandat med källarens fuktiga instängda doft. Som om någonting hade
brunnit och sedan slocknat igen.
”Ligg stilla Keith”, hörde jag Micheles röst bakom mig.
Jag vände sakta på huvudet och mötte Micheles ömma blick. Han satt på golvet bredvid
mig och såg på mig med faderliga ögon. Hans ansikte hade ett avslappnat, nästan hypnotiskt
uttryck. Han log på ett kärleksfullt sätt och strök med handen över min kind.
”Du har gått igenom mycket, men du överlevde. Och nu är du renad från all synd. Hur
känner du dig? Vill du ha vatten?”
Jag nickade och försökte erinra mig om vad som hänt, men allt var som en dimma. En
grötig substans i mitt minne. Det verkade ogenomträngligt och overkligt, som om allt bara
varit en enda lång mardröm. Michele förde en vattenflaska till mina läppar som jag sög i
mig vatten ur.
”Jag är så lycklig Keith. Du är min bror igen. Lika ren som jag, med ett vitt samvete.
Precis som vi föddes och som vi är ämnade att leva.”
Min hals kändes inte lika torr längre. Talförmågan återvände och jag försökte forma
orden, men var tvungen att fukta läpparna hela tiden medan jag talade.
”Michele? Vad har du gjort med mig? Varför kan jag inte röra mig?”
273

Han skrattade ett kvävt skratt och såg ner i golvet där han höll flaskan mellan sina händer.
Då la jag märke till ringarna som jag hade sett i det lilla skrinet i hans sovrum.
”Jag gjorde vad som stod i min plikt att göra. Du var på väg att smutsa ner ditt blod och
det faller på min lott att hindra det från att ske. Ditt blod är din rikedom. Det är något du
ska vara stolt över och inte låta någon annan få äga. Inte ens Pierre. ”Här såg han på mig
med avsmalnade ögon. ”Vi är av kunglig börd och måste göra det som krävs och förväntas
av oss. Vi kan inte längre leva som vi gjort tidigare. Det skulle inte förbundet tillåta.”
Mitt hjärta ökade takten och jag kände hur det pirrade till i magen.
”Förbund? Munkkåporna? Det var ingen dröm. Dem var här allihop.”
”Ett sällskap som är grundat för att skydda oss. Den rena duvan med blodröd kvist i
näbben. Det är deras symbol. När jag berättade för dem om ditt oroväckande utsvävande
och det gift du bar i ådrorna, rådde dem mig till en liten ritual som har verkställts i sekler i
vår familj för att driva bort det ofrälsta blodet från vårt.”
Jag svalde för att få bort klumpen i halsen.
”Men, Michele? Vad menar du med att vi inte längre kan leva som vi gjort?”
”Nu har vi plikter att utföra. Nu har vi inte bara oss själva att tänka på. Vi måste respektera
förbundets regler och förordningar. Inget får hända oss. Vi kan inte längre umgås med
vem som helst, eller fortplanta oss med vem som helst. Vi är till för kungligheter, Keith.
Vi måste föra vidare våra gener tillsammans med rätt blod.”
Det var så förvirrande att det snurrade i huvudet på mig. Han var galen! Jag var helt i
händerna på en man som trodde han kunde ställa sig över lag och mänskliga rättigheter
för att driva igenom sin vilja. Resultatet hade blivit en illa misshandlad kropp och kidnappning.
Så fort jag fick chansen skulle jag fly härifrån, tänkte jag desperat. Men med
tanke på att jag knappt kunde röra mig på grund av värken, så skulle det dröja. Men hur
länge? Tiden var knapp. Det visste jag. Jag kunde inte röra mig, ännu mindre försvara
mig om något skulle hända.
”Vila dig nu ett tag, Keith. Du kan ändå inte göra något.”
Det första lät som en order. Det sista lät som ett hot.
Dagarna kom och gick. Jag låg ständigt i ett kvavt mörker och vilade. Mina sinnen vaknade
efterhand. Snart kunde jag nästan ana kvällssolen bakom skynket för fönstret. Jag kunde
röra mig mer och mer. En dag försökte jag resa mig upp. Det gjorde fortfarande ont.
Muskler och leder var så stela att jag fick koncentrera mig med hela min själ för att komma
på fötter. Bandaget satt fortfarande på. Jag bar en alldeles för stor t-shirt som mer
påminde om en urblekt nattskjorta. När jag stod upp tog jag stöd av skrivbordet som stod
alldeles bredvid min madrass med ett ljus på. Jag satte mig på skrivbordets kant och andades
tungt. Ansträngningen fick det att snurra i mitt huvud. Sen kände jag utmed ryggen
med handen. Det var stora torkade skorpor i form av linjer längs hela ryggen. Vissa av
274

linjerna kunde jag se på sidan av min kropp om jag lyfte upp tröjan. Jag hade blivit piskad!
Då var det inte så konstigt att jag var så stel och osmidig. En tår rullade nerför min
kind. Åh, herregud Michele! Vad har du gjort med mig?! Jag vågade först inte, men sedan
lyfte jag försiktigt bort bandaget som täckte mina armar. Synen, trots mörkret, fick mig att
brista ut i gråt. Någon hade bränt mig punktvis längs armarna. Nu var det bara mörkröda
fläckar kvar, men fortfarande värkte det ända in i benmärgen. Någon hade smörjt in mig
med salva, vilket lindrade svedan något. Antagligen Michele.
På det här sättet övade jag mig varje dag tills jag kunde både gå och springa igen. Jag lät
Michele tro att jag var sängliggande hela tiden. Bandagen virade jag på plats runt båda
armarna. Jag visste på ett ungefär vilka tider som Michele kom på besök eftersom han
verkade dyka upp som efter ett schema. Och varje gång var jag lika tyst och avvisande
mot honom. Det sved i min själ att se honom sårad och bortstött, som en liten förvirrad
pojke. Jag älskade ju min bror! Men det han hade gjort mot mig kunde jag inte förlåta. Så
fort jag fick en chans skulle jag sätta planerna i verket och fly till Pierres hus. Så fort
Michele lämnade mig med min mat, vräkte jag i mig maten för att sedan träna. Jag lyfte
bort skynket några gånger och fick se trädgården igen. Solen sken och bin flög från
blomma till blomma.
Jag la märke till att Michele var borta ganska lång tid mellan sina besök. Om han satt
och vaktade nånstans i huset visste jag inte. Men det var jag tvungen att ta reda på om jag
skulle lyckas med min plan. Jag bestämde mig för att nästa dag eller nästa kväll skulle jag
fly. Så fort Michele hade lämnat mig. Redan ikväll tänkte jag gå igenom steg för steg hur
jag skulle göra. Men jag fick inte på något sätt få honom att förstå vad jag hade i åtanke.
Jag öppnade dörren som gnisslade lite, men inte tillräckligt högt för att avslöja mig. Jag
stack ut huvudet och spejade runt i det lilla rummet utanför. Ingen där. Allt var tyst och
mörkt. Jag tassade ut på det kalla golvet som fick mig att rysa till. Jag smög runt hörnet i
det L-formade källarrummet. Det fanns skynken för alla fönster. Jag hatade den här mörkläggningen.
Bara för att reta honom lite, tänkte jag dra bort dem imorgon innan jag lämnade
huset. Jag ställde mig vid trappan och såg uppåt mot dörren. Hade han låst den?
Trappan var en stor utmaning för mig. Den skulle knarra och knaka hopplöst. Av erfarenhet
visste jag att det skulle höras ut i rummen på övervåningen. Jag satte foten på första
trappsteget, men kom sedan på att jag skulle försöka ta mig upp via den tjocka listen som
löpte längsmed väggen ända upp till dörren. Det lät ingenting! Jag kände hoppet stiga
inom mig. Jag höll i mig hårt i räcket och balanserade på listen tills jag var framme vid
dörren. Jag kände försiktigt på dörrhandtaget. Den var öppen. Jag gläntade på den, och
lyssnade spänt efter ljud. Det var tyst som i graven. Jag tog mod till mig och klev in i den
lilla hallen. Mattan kändes varm och mjuk under mina fötter. Vad underbart det var att
återse rummen igen! En plötslig impuls drev mig till telefonen. Jag skulle ringa Owen och
Pierre. Dem måste vara utom sig av oro. Hur länge hade jag varit borta? Jag hade inget
275

grepp om vare sig tid eller rum. Jag tog luren och började slå Owens nummer när jag
plötsligt hörde en bil svänga in på uppfarten. Jag slängde på luren och smög fram till
fönstret. Det var Michele som steg ur en svart Rolls-Royce. Jag blev så överraskad att jag
glömde bort var jag befann mig och vad jag skulle göra. Sen kom verkligheten över mig
som en kalldusch. Med bankande hjärta rusade jag nerför källartrappan och vidare genom
källaren tillbaka till mitt lilla fängelse. Sen kröp jag ner under täcket och försökte lugna
ner min bultande puls. Michele kunde nosa hemligheter på en mils avstånd. Han kom inte
genast ner till mig. Så jag hann till och med dåsa till en stund. Lite senare öppnades min
dörr och Michele kom in. Han såg inte lika blek och härjad ut längre. Han såg tvärtom
oförskämt frisk och pigg ut. Hans hår och ögon hade den där lystern som jag saknat, till
skillnad från mig som såg ut som ett misshandlat spöke.
”Har du saknat mig, min prins?”
Lättheten och mjukheten i hans röst fick mig att rysa till av obehag. Jag hade god lust att
ge honom samma behandling med piskan han gett mig, fast inte av kärlek som han kallat
det.
”Mår du bättre idag? Se här, jag har en present åt dig”, sa han och la en litet paket på
min filt.
Jag reste mig upp och tog den i mina händer. Jag fingrade lite på pappret och rosetten.
Sen gav jag honom en frågande blick.
”Du kanske minns att vår far bar den här”, sa han och reste sig upp.
Då tändes en nyfikenhet inom mig som fick mig att riva av pappret. Vad kunde det vara
för något? Men samtidigt anade jag vad det var. Jag öppnade den lilla blå sammetsasken
och där inuti låg den lilla förgyllda kedjan med den lilla länken utformad som en duva.
Den såg lika vacker ut som sist jag såg den. Det var underligt att smycken och ädelstenar
behöll sin skönhet, men inte vi människor.
”Jag tror han skulle ha velat att du fick den”, sa han och tog den försiktigt mellan sina
fingrar och la den runt min hals.
”Så han visste om vår blodlinje?”
”Ja, så klart. Mor gav honom det här smycket i födelsedagspresent. Nästan som en symbol
för att visa honom att han var en medlem av familjen, trots att han inte kunde få barn
och var en ofrälse.”
Jag skakade på huvudet.
”Jag har inte orkat tänka så mycket på allt. Det är så förvirrande för mig.”
”Så klart det är. Jag förstår det Keith. För mig har det alltid varit en självklarhet eftersom
jag vuxit upp med det. Det fanns tillfällen då jag trodde allt var en mardröm. Det
fanns en tid jag höll på att ge upp alltsammans. Morbror Owen hade försökt hindra mig
från att ta reda på sanningen om han vetat vad jag höll på med. Det är jag säker på. Han
vill inte att någon ska veta.”
276

”Men, hur kom du i kontakt med förbundet? Utannonserade du i tidningen?”
Michele skrattade till.
”Nej, det är samma förbund som skyddar Owen. Det var faktiskt dem som tog kontakt
med mig. Så det hade nog inte spelat någon roll hur Owen än hade försökt dölja allt, förbundet
ser att det är deras skyldighet att skydda oss alla. Speciellt dig och mig, eftersom
vi är den nya generationen som ska föra generna vidare.”
Jag la huvudet på sned.
”Genom att gå och gifta oss med kungligheter? Och du tror att folk kommer tro på den
här historien?”
”Tråkigt att höra att du inte ser mer optimistiskt på det här. För övrigt”, sa han och reste
sig upp och gick fram till skrivbordet och plockade ihop glas och tallrikar, ”så behöver
man inte bege sig till kungahusen i Europa för att hitta en likvärdig maka. Det finns gott
om kungligheter, okända och kända runtom i vårt land. Vissa vet att dem är av blått blod,
vissa vet det inte.”
”Och det här förbundet vakar över oss just nu?”
Han nickade.
”Det är tradition. Den nya generationen måste skyddas.”
”Mot vad?” frågade jag ur stånd att kunna dölja min irritation.
Det här lät mer och mer löjligt i mina öron. Vad betydde vårt arv i dagens samhälle?
Alla hade samma rättigheter. Vad förväntade sig egentligen förbundet av oss? Skulle vi
sitta prydligt och snällt på en piedestal resten av våra liv? Eller ännu hellre, varför inte
låsa in oss i en bur och ta betalt av folk att komma och skåda ättlingar till den store Columbus?
”Det finns motståndsrörelser kan man väl kalla det. Sekter är ett annat ord som försökt
utrota oss i flera sekler. Det är därför viktigt att vi aldrig avslöjar vilka vi är. Risken att
dem skulle hitta oss är minimal. Det som vi utsatts för av våra föräldrar är en vanlig företeelse.
Det barnen inte vet om kan dem heller inte avslöja. Människor som befunnit sig i
samma sits som oss har kört den här taktiken sen urminnes tider, just för att det är svårt att
finna en person som är ovetandes om sin egen ställning. Men som sagt, det finns alltid en
svag länk.”
Det lät logiskt. Ändå kunde jag inte riktigt förstå vad allt handlade om. Det kändes som
om historien tryckts upp i min famn och jag hade bara rört vid det med fingerspetsarna.
Michele gick till dörren. Han vände sig om och såg länge på mig med ett varmt leende.
”Godnatt, käre bror. Allt kommer att ordna sig nu. Snart kommer vi att resa härifrån
tillsammans till en plats där vi kan leva ostört resten av våra liv.”
Sen gick han. Jag fick en stor klump i halsen. Herregud! Vad planerade han nu för
vansinnigt? Nu hade jag fått bekräftelse att tiden började rinna ut i sanden. Snart skulle
jag vara fast för alltid i Micheles våld om jag inte lyckades nästföljande kväll med mina
277

ymningsförsök.
Den natten sov jag dåligt. Hela tiden vaknade jag av att jag tyckte jag hörde piskrapp,
steg och röster. Framemot gryningen hamnade jag i snarare medvetslöshet än sömn, totalt
utmattad både känslomässigt och kroppsligt av den tunna madrassen på det hårda kalla
cementgolvet. Jag satte mig upp och såg mig omkring. En bricka med frukost stod på
skrivbordet. Teet var fortfarande rykande varmt. Jag gick fram till det lilla källarfönstret
och såg ut. Solen sken över baksidan. Jag längtade att få komma ut. Att få börja leva igen.
Att få slippa den gråa trista källaren och dess mörka vrår. Att få gå på toa igen och inte
använda den lilla pottan. Att få veta vilken dag det var, att få veta vilken tid på dygnet det
var. Att få träffa Pierre igen.
Steg hördes utanför dörren. Snabbt som katten for jag till madrassen och kröp ner under
täcket. Michele fick inte ana att jag tänkte på världen utanför. Om han var så pass sjuk
som jag misstänkte kunde jag lätt finta honom. Det kändes fruktansvärt att bedra Michele
framför näsan på det här sättet, men det var för hans egen skull. Han var inte vid sina
sinnens fulla bruk och att jag var här och påminde honom om vilka vi var skulle göra
honom sämre.
”Godmorgon, prinsen”, sa Michele från dörren. ”Hur mår du idag?”
Jag låtsades gäspa som om jag nyss vaknat. Hela mitt liv började kännas som en charad.
Eller ett brädspel med riktiga människor istället för små pjäser.
”Bättre. Skulle jag kunna få ta en dusch nu?”
”Självklart. Ska du inte ha frukost först?”
Jag såg på brickan. Egentligen hade jag ingen matlust alls. Nervositeten fick det att pirra
i hela kroppen.
”Jag äter senare”, svarade jag bara och reste mig.
Vi gick genom den mörklagda källaren och vidare uppför den knarriga trappan till övervåningen.
Michele gav mig en handduk och ett varmt leende.
”Stå inte för länge i duschen nu. Du måste vila dig mycket de närmsta dagarna så du
orkar med nya utmaningar.”
Jag vände mig hastigt om och såg på honom. En liten panikkänsla i magen fick mig att
darra på rösten.
”Michele, vad menade du med det där du sa igår om att vi ska resa härifrån?”
Han kom fram till mig och smekte mig över kinden. Ringarna var borta. Hans blick var
öm och full av beundran.
”Så lik din mor du är, Keith. Du behöver inte vara ängslig. Allt kommer att ordna sig,
men vi får inte avslöja oss för någon. Vi måste hålla oss gömda.”
Plötsligt ringde telefonen. Jag hoppade till där jag stod, spänd som en fiolsträng. Michele
såg misstänksamt mot köket och sedan på mig.
”Om vi inte svarar kommer folk börja leta efter oss Michele”, sa jag i ett försök att låta
278

esonabel.
Han såg på mig och nickade instämmande. Han följde mig tätt i hälarna till telefonen.
”Få det överstökat så fort som möjligt.”
Jag tog luren med darrig hand. När jag skulle tala lät min röst hes och främmande.
”Hallå.”
”Hej, det är Pierre. Vart tusan har du hållit hus i flera dagar? Jag har varit orolig för dig.
Jag var nästan redo att ringa polisen. Och ingen har varit hemma i huset. Jag var förbi en
sväng igår och kollade.”
”Hej Pierre, det är ingen fara med mig. Jag har varit lite trött bara. Men nu mår jag bättre.
Fast jag tror jag ska hålla mig inomhus ett tag till. Vi får ses en annan dag.”
Michele tog mig hårt i axeln. Det betydde att jag skulle lägga på. Jag talade med en oren
person.
”Vad konstig du låter. Är du säker på att jag inte ska komma över?”
”Nej, Pierre. Gör inte det. Vi får höras en annan dag istället.”
”Du är väl inte ledsen över det som hände i Paris fortfarande? Jag lovar att jag ska gottgöra
dig på alla sätt jag kan. Jag vill inte att du ska må dåligt över det.”
Michele fnös till bakom mig och ruskade mig omilt i axeln. Nu gjorde det ont. Vilket
fick mig att utropa ”aj”.
”Vad är det med dig Keith? Är det någon mer där? Är det Michele? Har han kommit
tillbaka?”
Nu hade jag chansen. Det fanns ingen risk att Michele hörde vad Pierre sagt.
”Ja, Pierre. Det är det. Men nu måste jag lägga på. Jag mår inte riktigt bra.”
Innan jag la på kom orden som jag längtat efter:
”Jag ska reda ut det här Keith. Oroa dig inte. Jag låter inget ont hända dig.”
Jag la sakta på luren och brast ut i gråt. Han kunde läsa mig som en öppen bok. Han
kände på sig att något var fel. Han skulle rädda mig. Greppet om min axel lättade. Det
värkte och bultade i den. Michele gav mig en hård kram och viskade:
”Du förstår väl att jag gör det här för oss? Gråt inte, min vän. Ta en dusch nu så mår du
bättre, men stå inte för länge. Du måste vila.”
Jag gjorde som han sa. Ett tag stod jag bara och såg på mitt söndergråtna ansikte i spegeln.
Men sen vandrade blicken till fönstret. Om Pierre skulle få för sig att komma via
framsidan hade jag chansen att öppna fönstret och tala till honom. Jag öppnade det på
glänt så han skulle förstå att jag var där. Sedan satte jag igång duschen. Det var en befrielse
att få känna det varma vattnet spola bort damm och torkat blod från min kropp. Min
rygg såg förskräcklig ut med stora sår där en piska hade rivit upp huden. Det sved som eld
när tvålen rann över såren och brännmärkena. Efteråt smörjde jag in mig med salva från
badrumsskåpet. Jag kände tårarna välla upp i ögonen igen när jag betraktade min kropp i
spegeln. Förutom misshandeln såg jag så tunn ut att man kunde tro att jag skulle gå sönder
279

som en tändsticka om man bara tog i mig.
Plötsligt bankade det hårt på dörren. Jag ryckte till och öppnade. Det var Michele. Han
såg misstänksamt mot fönstret och sedan på mig igen.
”Känns det bättre nu?”
Jag klargjorde halsen och försökte att inte låta som en barnunge.
”Efter vad du gjort mot mig kan du inte förvänta dig att jag mår bra. En läkare borde få
undersöka mig Michele.”
Vi betraktade varandra som fiender för några sekunder. Hans avsmalnade ögon iakttog
mina som om han försökte avgöra vem jag var och om han kunde lita på mig. Visste Michele
vad som rörde sig i mina tankar?
”Jag ska hämta nåt som hjälper. Vänta här.”
Han vände sig sakta om men släppte mig inte med blicken. Sen försvann han ut i hallen.
Mitt hjärta började banka hårt och tankarna virvlade runt i huvudet. Var detta rätt tidpunkt?
Skulle jag hinna ringa efter hjälp? Eftersom jag drabbades av plötslig panik kunde
jag inte längre tänka klart och löd därför mina impulser. Och just nu ville jag bara sätta
stopp för alltsammans och hindra något värre från att hända. Även fast mina broderskänslor
hade börjat svalna helt hade jag tillräckligt mycket omtanke för Michele att jag ville
hjälpa honom från vad han nu planerade att göra med oss. Om jag dessutom kunde lösa
det hela utan att blanda in polis och myndigheter kanske jag kunde hjälpa Michele tillbaka
till verkligheten igen. Det var inte för sent än.
Trappan knarrade. Det betydde att han var på väg ner. Snabbt som en mus smet jag in i
köket till telefonen. Min hand darrade så pass att jag hade svårt att slå rätt nummer. Jag
var tvungen att slå om numret igen till Owen två gånger innan jag lyckades knappa in rätt.
En signal gick fram, sedan två och tre. Mitt hjärta slog så hårt att jag inte längre hörde
någonting. Inte ens min egen röst när jag svarade butlern i andra änden.
”Det är Keith Blue. Jag måste få tala med Owen på en gång. Skynda er!”
”Jag är ledsen, men Owen är ute på ett ärende. Kan jag ta ett meddelande?”
”Ja, snälla säg att...”, mer hann jag inte säga förrän jag kände någon knuffa mig hårt i
ryggen så jag flög över golvet och tumlade rakt in i skafferidörren på andra sidan köket.
Allt hände så fort att jag förlorade kontrollen och inte hann parera när Michele tog några
steg framåt och gav mig en hård örfil vilket resulterade i att jag sjönk ihop förlamad på
golvet. Jag började gråta tyst. Jag hade förlorat.
Michele slängde på luren med en smäll och såg på mig. Han såg lika ondskefull ut som
en hök som just fångat sitt byte med sina sylvassa klor, och nu bara väntade på det slutgiltiga
hugget för att tysta det för alltid. Han såg på mig som om jag inte var hans lillebror
längre. Som om han hade kommit på en inbrottstjuv och nu var på väg att ta rättvisan i
egna händer. Sen rätade han på sig och la armarna i kors över bröstet.
”Du kan inte ljuga för mig Keith. Jag visste att jag inte kunde lita på dig. Du avslöjar
280

dig alltid.”
Jag grät så jag skakade. Jag kröp alldeles utmattad till hörnet under fönstret och drog
upp benen tätt intill kroppen. Michele måste ha sett hur skräckslagen och förkrossad jag
var, för plötsligt veknade han och kom fram till mig. Han satte sig på huk och la ena handen
på min axel. Jag ryckte till.
”Vad är du så rädd för egentligen?”
Jag torkade diskret bort mina tårar med handen och såg skyggt upp i hans ansikte. Han
var så stilig. Hur skulle man kunna ana vilket monster som lurade där under ytan? Vacker
som en tavla med det solblonda håret som vuxit lite för långt och nu hängde ner i ansiktet
på hans manliga unga ansikte. Det var ögonen som avslöjade honom. Mörka som ett oväder.
Mörka som torkat blod. Liksom det heta blod som rann från min näsa och mun.
”Dig”, svarade jag sanningsenligt och trotsade hans blick som åter igen hårdnade.
Han knep ihop läpparna och spände musklerna. Jag kunde nästan höra hur odjuret inom
honom vaknade till liv. Han tog tag i mina axlar och drog upp mig från golvet och höll
mig så tätt intill hans ansikte att jag kunde se de små svettpärlorna som bildades i hans
panna. Sen slängde han iväg mig våldsamt i riktning mot dörren och vidare in i lilla hallen
till källardörren. Jag drabbades åter av panik och gick helt på impulsen att fly ut genom
ytterdörren, men självklart fick Michele tag på mig innan jag ens tänkt tanken.
”Snälla Michele, jag ber dig! Inte källaren!”
Han grep mig så hårt i armen att det knakade till. Det gjorde så ont att jag inte kunde få
fram ett ljud, ännu mindre andas. Jag vet inte riktigt hur vi kom nerför trappan utan att
falla, för jag hade totalt förlorat förmågan att gå. Jag föll och skrapade knäna. Han reste
mig upp igen och tvingade mig att fortsätta. I slutet av trappan föll jag så hårt mot väggen
att jag förlorade medvetandet för några sekunder. Nu var jag så uttröttad att jag inte orkade
kämpa emot längre utan följde efter som en trasdocka. Mina ben sved som eld när han
släpade mig mot det kalla stengolvet. Han slängde upp dörren till det mörka kalla rummet
och bokstavligen slängde in mig i rummet så jag handlöst föll in i mörkret och landade
omilt mot det kalla golvet med min nakna kropp. Sen stängde han igen dörren med en
hård smäll och låste. Kapitulera var för sent, för jag hade redan förlorat en gång för alla.
Jag försökte resa mig upp och dra ifrån skynket för att få in lite ljus men misslyckades
fatalt. Mina ben löd mig inte längre. Istället sjönk jag förtvivlat ner i mörkret som omgav
mig och fick verkligheten att verka grumlig och mardrömslik. Golvet var grusigt och
dammigt. Jag fick plötsligt utlopp för min rädsla och förtvivlan och öppnade munnen och
tömde hela mitt inre i ett skrik som fick det att slå lock för öronen. Jag skrek för min egen
skull, för Pierres och för Micheles skull. Jag skrek för vad han hade gjort mot mig. Jag
skrek för våra föräldrars skull och till och med för sjuklingen Justins.
Jag kröp över det smutsiga golvet fram till min madrass som jag nätt och jämt kunde
281

urskilja i det tätnande mörkret. Där blev jag sedan liggande och gled in i en tung dvala.
Jag kände inte längre smärtan eller den envisa hungern. Blodsmaken i munnen förvandlades
till luft.
En hand smekte mig över kinden. Den strök bort en hårlänk. Sedan kände jag ett par
varma läppar som doftade rosor.
”Gråt inte min vän. Du kunde inte hindra det som skulle ske. Det har varit bestämt sen
länge. Förlåt att jag inte är där och kan hjälpa dig.”
Det var mors röst! Jag kunde känna sidentyget mot min kind när hon la mitt huvud tillrätta
i hennes knä. Precis som när jag var liten och var ledsen över något.
”Du måste förlåta Michele Keith. Han kan inte hindra de mörka makterna som belägrar
hans sinnen. Han är för svag att kunna befria sig från dem. Du måste fly Keith. Det är för
sent att rädda honom. Han kommer att ödelägga er båda. Han älskade mig över allt annat
och du påminner honom om mig. Det klarar han inte av. Så länge du är kvar kommer
spökena att finnas där. Så länge du är kvar kommer det förflutna att komma tillbaka och
kräva sin rätt.”
Jag började snyfta och kramade hennes fåll hårdare.
”Jag kan inte mor. Jag har inte styrkan. Jag känner att jag håller på dö. Jag kan inte.”
Hon smekte min kind. Hennes hand var så varm och len att hon genast lugnade mig
igen.
”Klandra inte dig själv, min älskling. Ingenting av det som hänt är ditt fel. Ibland är
saker och ting redan förutbestämda åt oss. Allt vi kan göra är att genomlida det. Jag är så
ledsen att just du skulle drabbas så hårt. Kanske är det mitt straff. Men jag ska göra vad
jag kan för att hjälpa dig. Men lova mig en sak, håll alltid fast vid duvan. Den är en del av
dig. Glöm aldrig det.”
”Mor, kan du stanna tills jag somnat?”
Hennes lilla skratt var varmt och ljuvt.
”Ja, det gör jag. Du är inte ensam längre. Sov nu. Du måste samla kraft för nästa utmaning.
Om du misslyckas finns din far och jag här och väntar på dig.”
Jag ville fråga vad hon menade med det där sista, men hann inte. En rofylld sömn föll
ner över mig liksom solen gick ner över staden vi bodde i. Jag kände blomblad som föll
ner över mitt ansikte. Någon höll om mig och viskade mitt namn. Jag kände mig lika
trygg som när jag var barn och låg hopkurad i min mors famn. Hon nynnade på en vacker
visa. Hennes röst klirrade som porlande vatten, rytmiskt och rofyllt på samma gång.
Ett hårt bankande väckte mig ur mitt transtillstånd. Jag lyfte huvudet från madrassen
och försökte minnas vad som hänt. Vart var jag? Hur länge hade jag sovit? Var allt bara
en dröm? En lång hemsk mardröm?
Jag vände sakta på huvudet och såg en gestalt utanför källarfönstret. Skynket hindrade
både mig och den som var utanför att se varandra. Kvällssolen lös starkt upp fönstret som
282

en filmduk. Jag kände igen gestalten på andra sidan. Det var Pierre! Han hade inte glömt
mig!
Med alla krafter reste jag mig från madrassen. Det snurrade i mitt huvud som om jag var
drogad. Jag var tvungen att ta stöd av väggen för att inte falla omkull. Sen tog jag mig så
fort jag kunde längs väggen fram till fönstret ovanför mig. Jag rev snabbt och hårt ner
skynket som genast fyllde rummet med ett varmt välkomnande ljus. Och där var han.
Hans ögon utstrålade en ömhet och värme jag förut aldrig sett. De bokstavligen utstrålade
kärlek och dyrkan som reflekterades i det starka solljuset som fick hans smaragdgröna
ögon att blixtra. Hans läppar skiftade från ett kärleksfullt varmt leende till en allvarlig
min. Sakta särades dem och han försökte säga något. Jag fick syn på den lilla haspen och
försökte få upp den, men det verkade som om den hade rostat ihop. Med en kraftansträngning
fick jag till slut upp den. Ljudet som blev fick det att skära i öronen på mig. Pierre
såg sig misstänksamt omkring med en snabb blick över axeln. Nu hörde jag hans efterlängtade
stämma:
”Jag kom så fort jag kunde Keith. Vi måste härifrån nu.”
”Hur visste du att jag var här?” undrade jag både förvånad och hänryckt på samma
gång.
”Vi tar det sen”, röt han till. ”Skynda dig nu. Klarar du att ta dig hit upp?”
Jag såg mig omkring i det mörka rummet bakom mig och fick syn på stolen bakom
skrivbordet. Jag hoppade ner och rusade så fort jag kunde över golvet som kändes som en
kall gravsten mot fotsulorna. Jag bar iväg med stolen och ställde den alldeles under fönstret.
Jag kände viss tvekan inför hur jag skulle lyckas klämma mig ut genom det smala
fönstret, men det fanns ingen tid att förlora nu. Fort och smidigt som en mus sträckte jag
mig upp i Pierres starka armar som i sin tur greppade tag om mig och kämpade med all sin
kraft för att rädda mig ur mitt fängelse. Det värkte överallt i min misshandlade kropp.
Helst hade jag velat skrika högt, men bet bittert ihop tänderna. Mina ben förlorade snabbt
styrkan och mina armar värkte av mjölksyran. Den vassa karmen skavde och förstörde
tröjan jag hade på mig. Jag kände min hud rivas upp.
”Kom igen Keith. Du är snart ute.”
Pierre uppbådade sig av all sin styrka. Jag kunde känna varenda muskel spännas i honom
ytterligare, och sen drog han ut mig som om jag varit hur lätt som helst. Vi föll i
varandras armar och bara såg in i varandras ögon. Han smekte min kind.
”Herregud, vad har han gjort med dig?”
”Förlåt mig Pierre. Jag har varit så envis och dum. Nu har jag ställt till det för mig ordentligt.
Michele har totalt förlorat förståndet. Jag är rädd för vad han ska ta sig till.”
Hans ögon mörknade.
”Vi måste härifrån Keith. Du kan inte stanna här.”
”Pierre? Ringde du efter polisen?”
283

Han suckade och skakade sakta på huvudet.
”Nej. Jag tänkte att vi kanske på något sätt kunde lösa det här utan att dra in polisen.
Michele skulle råka illa ut och sen skulle han hamna i fängelset. Eftersom han är din bror
så var jag rädd att du skulle hata mig ännu mer. Därför kom jag själv. Jag ville rädda dig
på egen hand.”
”Åh, Pierre. Jag har dig att tacka för så mycket. Jag tänkte på samma sätt, men nu vet
jag inte längre om det spelar någon...”
Något skramlade till från källaren. Vi flydde snabbt in till husväggen. Pierre höll mig
hårt intill sig. Sedan blev det tyst. Pierre tog min hand och drog mig med runt husknuten
och sen sprang vi mot uppfarten. Snart fria! Plötsligt steg Michele fram bakom husknuten
och hindrade vägen för oss. Han såg så vansinnig ut att jag förskräckt ryggade tillbaka.
Hans ögon var så mörka att de blixtrade som svart onyx. Han drog upp axlarna och knöt
nävarna. Sen kom han emot oss som ett hungrigt rovdjur.
”Du kommer aldrig lyckas ta honom ifrån mig Pierre”, sa han med en röst så mörk och
djup att jag blev alldeles iskall.
”Vi får väl se”, mumlade Pierre trotsigt, fast om han själv trodde på det eller ej kunde
inte min intuition lista ut.
Han tog min hand och rusade tillbaka in i trädgården. Dessvärre fanns inga gömställen,
eller några utvägar förutom stupet på andra sidan. Angränsande tomter var avskurna från
vår genom höga plank och träd och grönska. Jag hade inte längre styrkan i vare sig ben
eller armar för att kunna ta mig nånstans. Vi hade bara en väg att fly och det var runt hela
huset tillbaka till framsidan där Michele likväl kunde stå och vänta på oss igen.
”Pierre, vi kommer inte att klara det!” ropade jag och såg mig om efter Michele som
kom i bestämd takt efter oss.
Han visste att vi inte skulle lyckas fly nånstans, men han ville dra ut på det tills rätta
tillfället kom. Precis som en katt leker med råttan. Han kunde vara så grym. Pierre sa
ingenting, utan bara drog mig uppför altantrappan och in i hallen. Han låste dörrarna och
sedan sprang han till ytterdörren på andra sidan för att låsa den också. Michele var kvar
där ute. Plötsligt sjönk jag ihop på golvet och bara snyftade hysteriskt. Jag kunde inte
sluta utan bara grät så jag skakade. Pierre satte sig på huk bredvid mig.
”Stackare. Sitt här medan jag ringer efter polisen”, sa han och gick med raska steg till
telefonen.
Nu var det för sent. Nu hade Michele ingen chans att någonsin ta sig tillbaka till verkligheten.
Han skulle hamna i fängelset, och sedan var det upp till ödet vad som skulle
hända med honom. Om du bara hade gett mig en chans! skrek det inom mig. Om du bara
hade lyssnat på det sunda förnuftets röst!
”Keith”, sa Pierre från dörren. ”Telefonen funkar inte.”
Hjärtat började banka hårt i bröstet. Paniken stockade sig i halsen, liksom gråten och
284

skriken. Plötsligt hördes ett gnisslande ljud som naglar mot en griffeltavla. Jag spärrade
upp ögonen och kände mig som fallen från skyarna. Michele stod utanför glasdörrarna.
Han var inte ens två meter från mig och bara tunt glas skiljde oss åt. Någonting blänkte i
hans hand. Detta något var en stor jaktkniv med en sylvass sida och en sågkantad sida.
Han knackade lätt men bestämt mot den ena glasrutan. Hans blick såg forskande på mig,
som om han konsulterade med sig själv om han fortfarande älskade mig eller inte. Sen
hårdnade hans ögon till två isbitar. Ett hårt grepp om kniven och en hård stöt fick den lilla
rutan att splittras i tusen bitar och regna ner över mig. Det var en ruta som satt oroväckande
nära handtaget och låset.
Pierre sprang fram till mig och grabbade tag i mina armar och försökte slita mig bort.
Men jag kunde inte annat än att desperat söka efter Micheles blick i ett försök att se om
det fanns ett spår av mänsklighet kvar. Men han såg bara ondskefullt och kallt tillbaka på
mig medan han drog den blänkande kniven över till nästa ruta. Det blev vita strimmor mot
glaset. Sedan knackade han hårt och snabbt in den andra rutan.
”Keith, vi måste bort härifrån. Kom”, väste Pierre i mitt öra.
Michele kunde på ett ögonblick öppna dörren om han ville. Hans svarta ögon såg på
mig medan han försiktigt vred om låset. Dörren gled upp och han tog ett steg inåt. En ny
energi bubblade upp inom mig och fick mig att med all min kraft sparka till altandörren så
återstoden av de hela rutorna explodera i en kaskad av glassplitter. Michele förlorade
balansen och föll bakåt. Jag och Pierre tog till flykten in i lilla hallen fram till ytterdörren,
men den hade fastnat. Det borde jag ha förstått! Michele hade låst det lilla säkerhetslåset
som satt under det vanliga. Vi skulle inte få upp dörren utan rätt nyckel. Vi hörde Michele
stöna svagt från altanen. Av ren panik flydde vi in genom den andra dörren som ledde ner
till källaren. Nyckeln till dörren satt redan i låset. Pierre vred hastigt om den. Det klickade.
Sen blev det tyst några sekunder. Jag hörde steg utanför dörren. Sen kom ett våldsamt
bankande och knivhugg som snabbt hackade sönder träet. Jag flydde ner i det kalla mörkret.
Solen hade nästan gått ner och kastade inte ens ett hopp av en stråle ljus i det dunkla
rummet. Pierre hoppade över de sista trappstegen och rusade efter. Det lät som Michele
slängde gud och hela världen mot den där dörren som vägrade ge vika, men det var bara
en tidsfråga innan han skulle bryta sig igenom den. Vi kom nu in i rummet som varit mitt
fängelse. Hur länge skulle den här jakten pågå? Vi var fast. Men så kom jag ihåg när jag
varit nere i garaget för lite mer än två veckor sedan. Det hade funnits en dörr från garaget
in hit. Och där var den, bakom en hylla med en massa bråte och bensindunkar. Oturligt
nog var den numera låst. Det hade den inte varit förut. Michele hade verkligen tänkt hålla
mig fången här en lång tid framöver.
”Det finns ingen väg ut!” ropade Pierre med paniken i rösten. ”Vi måste ta oss ut genom
fönstergluggen igen.”
”Nej, vänta”, sa jag och rusade genom det mörka rummet fram till skrivbordet. Jag drog
285

ut alla lådor och tömde innehållet. Där fanns mest papper och annat skräp, men ur en av
lådorna föll en liten mässingsnyckel. Den såg ut att passa. Just som jag skulle ta den såg
jag ett brev till Michele från moster Diana. Pappret var så illa medfaret att det var svårt att
tyda. Nästan som om någon hade kramat sönder det gång på gång för att sedan veckla upp
det igen. Jag höll upp den med darrig hand och läste:
Det hjälper varken dig, mig eller Keith att du hotar oss. Var vänlig att ta kontakt med
vår advokat i fortsättningen. Vårdnaden om Keith har tillfallit oss, och vi kommer att ta
hand om honom. Du får klara dig själv.
Med vänliga hälsningar
286
Diana
Jag kände mig mer och mer förvirrad. Hade moster Diana för avsikt att ta mig tillbaka
innan dem blev mördade? Dem hade ju kommit överens om att låta Michele få full vårdnad
om mig. Hade hon ändrat sig utan att tala med mig först?
”Keith, skynda på!” ropade Pierre från dörren.
Jag pressade ner brevet i fickan och fick genast syn på ett till brev. Det hade brännmärken
i kanterna. Också det från moster Diana.
Vi kommer inom kort att lämna L.A tillsammans med Keith, var vänlig att förbered
Keith inför resan. Vi hoppas du är villig att samarbeta, både för din egen skull och för
Keiths. Annars blir konsekvenserna tråkiga för oss alla.
Med vänliga hälsningar
Diana
Datumet var stämplat bara två dagar innan dem hittades mördade i sitt hem. Jag blev alldeles
kallsvettig. Det kunde innebära att Michele...
”Keith!” ropade Pierre.
Jag pressade ner brevet tillsammans med det andra i byxfickan och tog nyckeln och
rusade sen tillbaka till Pierre.
”Vad hittade du för nåt?” undrade han och sneglade på fickan där breven låg.
”Jag förklarar sen”, sa jag och låste upp, men handtaget var alldeles löst i min hand.
Hur mycket jag än försökte fick jag inte upp den. Pierre sparkade och knuffade men det
enda som hände var att dörrkarmen knakade och knastrade. Jag blev alldeles förlamad av
skräck. Dörren var blockerad från andra sidan. Var det saker i vägen eller hade han medvetet
spikat igen dörren så jag inte skulle kunna fly undan?

Ett brak hördes från ovanvåningen. Michele hade tagit sig in i källaren!
”Pierre?” sa jag med gråten i halsen. ”Han kommer döda oss också!”
Pierre såg på mig med uppspärrade ögon. Sen tog han hastigt ur nyckeln från den andra
dörren och drog med mig in i rummet jag nyss lyckats fly från. samtidigt snubblade jag
över en stor dunk med bensin som gick upp och spillde ut den illaluktande flytande vätskan
över golvet. Han smällde igen dörren och låste just i det ögonblicket Michele hann
fram till oss. Det var ren tur att nyckeln passade. Han ryckte och slet i handtaget som ett
vilddjur, men som tur var fick han inte upp den fast dörrkarmen knakade oroväckande av
hans våldsamma utbrott på andra sidan.
”Öppna dörren Keith. Jag älskar dig.”
Jag gick fram till dörren och lutade huvudet mot den.
”Michele? Jag fann dina brev från Diana.”
Det blev tyst. Jag kände hur dörren bågnade när han lutade sig mot den. Han andades
tungt. Grät han? Det var omöjligt att säga när det gällde Michele.
”Du skulle inte ha rotat i det förflutna. Det blir värre för dig själv.”
Jag slog till dörren med näven och började snyfta. Helst av allt hade jag velat slå till
Michele.
”Det var du! Eller hur? Erkänn Michele!”
Min ilska blommade upp liksom Micheles kunde göra. Just nu såg jag svart. Han var
inte min bror längre. Det sista av min bror försvann i och med hans handlingar, hans
svartsjuka och galenskap som resulterat i att han förgjort två människor som stått mig
nära.
”Jag menade inte att...”
”Du menade inte att mörda dem?”
Han vände sig hastigt om och satte kniven i dörren. Nu kunde jag höra en djup suck och
hur han kvävde en snyftning.
”Dem ville ta dig ifrån mig! Min enda familj! Den enda bror jag har. Jag var tvungen att
göra någonting. Kan du förstå det?”
”Det ger dig ändå inte rätten att döda någon”, svarade jag iskallt. ”Du ödelade Diana
och Mart.”
Pierre tog mig i armen och sände ett tyst budskap att vi skulle fly via fönstervägen.
”Du väljer väg Keith, men om du väljer den utan mig så får du stå för konsekvenserna.
Jag vägrar att släppa dig. Du tillhör mig. Vi hör ihop.”
Sekunden därpå hördes ett vrål och sedan flammade det upp eldslågor utanför dörren
som snabbt åt upp det murkna träet.
”Michele!” skrek jag. ”Nej, Michele!”
Pierre tog mig i armen och tvingade mig bort från dörren som snabbt svartnade av elden.
Tjock rök trängde in och fyllde rummet på mindre än en minut. Jag började gråta av
287

hysteri.
”Pierre, vi måste rädda honom! Nej Pierre, vi kan inte lämna honom!”
”Keith lyssna! Om vi inte tar oss ut härifrån så dör vi allihop!”
Chocken och skräcken som fyllde min kropp och själ fick mina ben att vika sig. Dem
lydde inte längre. Pierre tog mig i famnen och bar mig till stolen under fönstret.
”Du måste häva dig upp. Kom igen Keith! Vill du att vi båda dör?”
Det gav mig nya krafter, även fast benen inte löd mig som jag ville. Pierre knuffade upp
mig och återigen kände jag den svala friska doften från gräset. Men min kropp var så
utmattad att jag föll ihop och bara skakade. Pierre kom strax efter och drog mig bort från
fönstret som nu spydde ut tjock svart rök. Jag kunde skymta lågor därinne. Pierre tog mig
i famnen och bar mig ut till uppfarten. Sirener hördes i fjärran. Vi hade klarat oss. Nu var
räddningen nära.
Plötsligt snavade Pierre så illa att han tappade mig och föll mot asfalten med huvudet
först. Han blev liggande. Jag återfick alla krafter och la hans huvud i mitt knä. Jag lät ett
regn av små kyssar falla över hans ansikte. Han öppnade ögonen och såg förvirrat på mig.
”Keith? Jag föll visst...”
”Ssssch”, viskade jag och smekte hans sotiga kind.
Jag såg mot huset. Det bolmade ut rök ur alla källarfönster och fyllde övervåningen
gradvis med tjock giftig dimma. Ambulansbilar och polisbilar närmade sig. Snart skulle vi
föras härifrån. Men först måste jag göra en sak. Jag la försiktigt ner Pierre på marken
igen.
”Keith”, viskade han som om han drömde något obehagligt.
”Jag kommer strax igen”, sa jag och reste mig.
Samtidigt såg jag ett gäng bilar kommande körande in i bostadsområdet med syrener
och ljus som lös upp alla hus. Grannarna kom ut för att se vad som försegick. Jag vände
hastigt på klacken och rusade tillbaka till husets baksida och uppför verandatrappan och in
genom den krossade dörren. Röken låg tjock i rummens övre del, vilket tvingade mig att
hålla mig under den. Först slog jag upp dörren till mitt rum på jakt efter Sneek, men han
var inte där. Då var han antagligen ute. Jag sprang ut i hallen och in i vardagsrummet. En
enda sak som var värd mer än allt annat var fotoalbumet med vår familj. Om det gick
förlorat skulle alla minnen vara förlorade för alltid. Jag fann den i hyllan bakom soffgruppen
framför öppna spisen. När jag vände mig om igen stelnade jag till som om jag frusit
till is. Där stod Michele. Hans bara överkropp glänste av svett och avtecknade hans spända
muskler, jeansen var sotiga och håret hängde ner i fuktiga hårlänkar över hans ondskefulla
ögon.
”Keith”, sa han med mörk och hotfull stämma. ”Du valde alltså Pierre framför ditt eget
kött och blod? Det är en synd jag inte kan acceptera.”
Röken och lågorna slog upp från källartrappan bakom honom. Golvet var varmt och
288

väggarna knakade. Allt låg som i en dimma, vilket fick mig att hoppas någonstans inom
mig att detta bara var en mardröm.
”Jag väljer hellre att leva med Pierre, än att leva med en mördare”, genmälde jag med så
kall röst att det till och med skrämde mig.
Han knöt nävarna och tog ett steg framåt. Jag drog mig bortåt fönstren som vätte ut mot
garaget och grannens trädgård. Det var mörkt därute. Blinkande röda ljus fick rummet att
verka ännu mer skräckinjagande. Nu var jag helt säker på att jag stod på tröskeln till helvetet,
och framför mig stod jävulen själv och vägrade släppa mig.
”Michele, snälla. Vi kan lösa det här på något sätt. Vi säger att det är en olyckshändelse.
Snälla, jag ber dig. Lämna mig inte”, min röst bröts i en snyftning.
Min bror måste finnas nånstans där under denna mörka skönhetens yta. Kanske jag
kunde leda honom tillbaka till verkligheten?
”Det är för sent, Keith”, svarade han stelt.
Jag tog några steg mot honom. Som två varelser mellan två världar stod vi där i rummet,
som minut för minut fylldes av rök och lågor. Jag tog mod till mig och gick fram till honom.
Nu stod vi så nära varandra att vi kunde läsa varandras tankar. Ondskan ryggade
tillbaka och en glimt av försoning uppenbarade sig i djupet av de svarta bottenlösa ögonen.
Jag la mina armar om honom och drog honom intill mig. Hans muskler slappnade av
och han höll om mig. Jag hörde honom snyfta till mot min axel. Jag kände hans läppar
mot min panna, mot mina ögonlock och kinder. Han smekte mig över halsen och axlarna.
Hettan i rummet fick vårat svett att blandas med tårar och sot. Han såg på mig med dyrkan
i blicken. Gråten fick honom stamma fram:
”Förlåt för allt Keith. Nu ser jag vem du är. Nu förstår jag allt.”
Han tog min hand i sin och höll upp den. Sen höjde han kniven och högg snabbt ett snitt
över handflatan. Jag flämtade till och drog mig bort men han höll mig fast. Sen snittade
han upp ett sår i sin handflata och pressade samman våra händer till ett.
”Nu är jag med dig vart du än går. Du kommer aldrig att bli fri från mig”, sa han och
såg mig djupt i ögonen.
Källartrappan gav vika och åstadkom ett vansinnigt brak, vilket fick följden att elden
fullkomligen sprutade ut i hallen. Hettan var outhärdlig. Michele vände sig sakta om och
drog upp en pistol ur fickan samtidigt som brandmännen kom in i vardagsrummet. Han
avlossade några skott som fick mig att kasta mig skrikandes på golvet. Männen föll ihop
och blev liggande medan elden slukade dem en efter en.
Jag var så chockad att jag inte kunde röra mig. Den kvava rökfyllda luften irriterade
luftrören och det kändes som jag skulle få ett nytt svimanfall när som helst. Det fick inte
ske! I så fall var jag förlorad för alltid. Michele vände sig mot mig och såg mig rakt i
ögonen. Den hårda blicken mjuknade och han sänkte pistolen igen.
”Keith, förlåt mig. Jag...”
289

Någonting brakade till i hallen och sen kom en gestalt insvept i en filt genom lågorna.
Jag kände genast igen honom. Michele höjde pistolen igen.
”Nej Michele!”
Jag kastade mig över honom. Vi föll omkull och pistolen flög iväg under soffan. Michele
knuffade undan mig så hårt att jag gjorde en liten flygtur genom luften och landade vid
Pierres fötter. Han hjälpte mig genast upp på skakiga ben och såg mig djupt i ögonen.
”Du är skadad”, sa jag och smekte honom över tinningen där blodet torkat.
”Jag är okej. Hur är det med dig?” sa han och sneglade misstänksamt på Michele som
nu stod upp med pistolen i ena handen. Sen vandrade hans blick vidare till hallen där en
stövel stack ut ur lågorna. Jag snyftade till mot Pierres axel. Han vände mig bort så jag
inte behövde se det. Sen såg han stint på Michele.
”Du har gått för långt Michele. Poliser har omringat hela huset. Du har inte en chans.
Det är lika bra att du ger dig.”
”Se på dig, du ofrälste orena person”, predikade han med en röst lik påvens. ”Du kan
inte ens mäta dig med vårt blåa blod och ändå vågar du besudla min bror. Släpp honom
genast.”
Pierre höll mig hårdare.
”Du har gjort dig skyldig till grov misshandel både fysiskt och psykiskt, kidnappning
och mord. Ge dig nu Michele innan det är för sent. Om inte för din egen, så för Keiths
skull.”
Det knarrade till och det lät som något brast under oss. Golvet sviktade och luften var så
kvav och het att vi var tvungna att sitta på huk för att inte kvävas.
”Keith stannar hos mig”, svarade han med beslutsam min och riktade pistolen mot Pierre.
”Ge mig honom nu, eller så dör vi allihop.”
Vi satt i en rävsax. Nu visste jag att vi på något sätt skulle dö. Michele skulle inte ge sig.
Han gjorde vad som helst för att hålla kvar mig i sitt våld. Snart ses vi mor, tänkte jag.
Men tanken att ge upp det ljuvliga livet och mina framtidsplaner och risken att aldrig få se
in i Pierres ögon igen gav mig nytt mod att ta mig ur situationen.
”Då så, ni har valt”, sa han och tryckte hårdare om pistolen. Pierre höll mig så hårt att
jag kände hans revben.
”Jag älskar dig”, viskade han.
Jag tog tag i den antika mässingslampan som stod på det lilla bordet bredvid tv-soffan
och skickade iväg den med full styrka mot Michele som föll bakåt. Samtidigt avlossade
han ett skott som träffade strax ovanför våra huvuden.
Golvet knakade till igen, fast den här gången brast området kring den öppna spisen. Den
vackra soffgruppen försvann ner i ett enormt hål där eldslågor våldsamt slog upp och fick
taket att svartna på några få sekunder. Michele kastade sig åt sidan för att inte själv falla
offer för lågorna. Jag stålsatte mig, sprang över golvet och tog en av stolarna som stod vid
290

väggen och kastade den mot det stora objektivfönstret, vilket fick det att genast gå i miljoner
bitar. Ljudet var öronbedövande. Därefter slängde jag ut fotoalbumet. Jag hade
fullgjort mitt uppdrag.
”Kom Pierre!” ropade jag.
Brandmännen utanför sprutade in vatten vilket fick mig att falla omkull igen och slå i
huvudet mot golvet. För ett par sekunder försvann jag, men Pierre grep tag om mina axlar
och drog mig tillbaka till fönstret. Mina ben skakade som om dem när som helst skulle ge
vika liksom golvet gjort. Michele stod bara några meter ifrån oss. Han tog några steg mot
oss med pistolen i ena handen. Blicken i hans ögon var utan nåd. Elden flammade upp
överallt runt honom. En skräckscen uppenbarade sig som jag aldrig skulle glömma så
länge jag levde, där Michele liksom djävulen steg ur lågorna som i sin tur vek undan för
hans makt. Vi backade mot fönstret och kröp upp i fönsternischen. Där ute stod brandmännen
och skrek åt oss. Jag såg Owen komma springande runt husknuten och ropa någonting,
men jag hörde inget av vad dem sa. Michele rätade på sig där han stod och höjde
pistolen mot oss igen. Strax därpå hördes ett dån som fick det att slå lock för öronen på
mig. En vägg av intensiv hetta slog emot oss och fick mig att flyga i blindo rakt ut i mörkret.
Lågorna kom efter som en flodvåg, men lyckades inte nå mig. Nånstans hörde jag
Michele skrika, nånstans hörde jag Pierre ropa, nånstans hörde jag min mor säga:
”Han är en del av dig. Glöm aldrig det.”
Jag öppnade ögonen. Jag hörde röster ropa och såg eldslågor sträcka sig upp mot den
mörka himlen. Rött ljus flackade i periferin. En man i uniform lutade sig över mig och
satte på mig en syrgasmask. Jag lyftes upp på en bår och flyttades vidare in i en ambulans.
”Nu vaknar han. Hur mår du Keith?” frågade en främmande röst.
Sen såg jag Owens bekymrade ögon. Han satt vid min sida och höll mig i handen.
”Keith? Hur mår du Keith?”
Fordonet sattes i rörelse. En tjutande siren hördes. Vi åkte väldigt fort. Det klingade
metalliskt runtomkring mig. Folk undersökte mig. Någon öppnade mina ögon och lös med
en stark lampa. Jag tog av mig masken och fuktade läpparna.
”Var är Pierre?” frågade jag med hes röst.
Owen log varmt och lutade sig närmare mig.
”Han är i den andra ambulansen. Han klarade sig. Vila dig nu.”
Mitt hjärta fann ro i det han sa. Jag brydde mig inte om någonting annat än att Pierre
fanns kvar hos mig. Utan honom kunde jag inte gå vidare i livet. Jag kände att han var lika
orolig för mig. En hand satte på mig masken igen och sen slöt jag ögonen.
Jag såg starkt vitt sken som lös irriterande i ögonen. Jag såg en glimt av en korridor och
vita väggar. Folk som jäktade på och talade med varandra. Sen blev det mörkt igen. Nästa
291

gång jag vaknade var det tyst och behagligt varmt. Jag kände nästan genast igen både
lukten och synen av ett sterilt sjukhus. Jag låg på en privatavdelning. Den här gången
kunde ingen lura mig att det var någonting annat. Det stod blommor på bordet tvärs över
rummet. På sängbordet fanns ett krya-på-dig-kort. Det var från Owen.
Plötsligt öppnades dörren. En sjuksköterska kom in i rummet tillsammans med några
läkare. Dem ställde sig runt sängen och såg på mig.
”Hur mår du Keith?” sa en av de yngre läkarna som började undersöka mina reflexer
och ögon med en lampa.
Jag var tvungen att fukta läpparna innan jag kunde tala. Min hals var torr och rösten lät
raspig.
”Var är Pierre?” frågade jag och försökte sätta mig upp i sängen.
Han såg frågande på de andra läkarna.
”Ja just det. Ni var två stycken som kom in igår kväll. Han ligger på en annan avdelning.
Det verkar som ni båda har fått hjärnskakning av fallet. Det du först ska tänka på nu
är att vila några dagar och äta ordentligt. Hjärnskakning är inte att leka med.”
Jag hostade till och kände samtidigt att det högg till i huvudet. Allt började snurra så jag
var tvungen att lägga mig ner igen. Jag jämrade mig.
”Drick lite juice”, sa den snälla sköterskan och höll glaset nära min mun med ett sugrör.
Jag drack lydigt.
”Keith, känner du några andningssvårigheter?”
”Ja, det gör ont i bröstet”, svarade jag.
Han antecknade snabbt och kort.
”Det beror på att du utsatts för ganska stora mängder brandrök. Det kommer att kännas
lite jobbigt den närmsta tiden, men det går över. Hur känner du dig för övrigt?”
Vad skulle jag svara på det? Mitt hjärta var totalt krossat. Jag hade förlorat den enda
familjemedlemmen jag litat på och dessutom var jag hemlös. Alla värdesaker och minnen
hade gått upp i rök. Jag ryckte lätt på axlarna.
”Okey, jag tror han kommer vara på fötter om några dagar igen. Som sagt, kom ihåg att
inte överanstränga dig på något sätt. Vila mycket och ät ordentligt. Lyssna på sköterskan
här så kommer allt ordna sig.”
Jag nickade kort. Sen gick dem. Sköterskan presenterade sig som Miriam. Hon puffade
upp kuddarna åt mig och bäddade ner mig.
”Jag kommer tillbaka om en stund igen. Försök att sova lite under tiden.”
Hon gav mig en lugnande tablett och ett glas vatten. Sen gick hon också. Jag låg kvar
och såg i taket. Ett tag var jag rädd att jag inte skulle få en blund i ögonen, men jag var så
utmattad både själsligt och kroppsligt att jag genast nickade till. Nästa gång jag vaknade
ställde Miriam ner en bricka på bordet bredvid sängen med min middag. Sjukhusmat. Jag
hade ingen aptit alls, men det var bäst att inte begrava sig i sorg och riskera att bli sämre.
292

Så därför åt jag mekaniskt tills tallriken var tom. Sen hjälpte Miriam mig till badrummet.
Jag stod i duschen länge och lät det varma vattnet spola bort smuts och blod från min
såriga hud. Jag lät fingrarna smeka min hud i små rörelser. Det sved och stack obehagligt i
sår som mjukades upp. Skorpor löstes upp och försvann. Halsbandet med duvan hängde
kvar runt min hals. Kanske hade jag den att tacka för att jag levde. Kanske var den en länk
till mor som genom ett trollslag hjälpt mig från andra sidan.
Min kropp såg så hemsk ut av allt jag fått gå igenom att jag undvek att se mig i spegeln
efteråt. Jag visste att jag skulle börja gråta om jag såg det. Allra minst ville jag visa hur
jag såg ut inför Miriam. Hon trodde förstås att jag bara var blyg. Så diskret jag kunde bad
jag om en salva att smörja in mig med. Då var jag förstås tvungen att se mig i spegeln.
Mina händer skakade så pass att jag tappade tuben med salvan två gånger.
”Keith?” ropade Miriam från andra sidan dörren. ”Du har besök.”
Hastigt drog jag på mig kläderna. Det kändes kladdigt under plaggen, men det struntade
jag i just då. Allt jag ville var att få se Pierre igen.
”Jag kommer!”
Jag öppnade dörren och fick se Pierre. Mitt hjärta rusade i galopp och jag kände mig
genast lättare i mina sinnen. Till och med huvudet slutade banka.
”God dag, mr Blue. Din skönhet bländar till och med nu. Hur mår du?” sa han och blinkade
med ena ögat.
”Du ser inte så tokig ut själv, mr Cabrera. Jag mår bra, förutom att jag har ont i huvudet.
Hur känner du dig?”
Han såg ner i sina händer som han höll knäppta i knäet.
”Samma här. Vi hade tur som inte råkade värre ut. Jag minns ingenting om hur vi lyckades
ta oss ut ur huset. Allt jag ser när jag blundar är eldslågor.”
Jag satte mig ner i sängen och såg på honom. Jag visste inte varför, men jag skakade
fortfarande i kroppen.
”När jag blundar ser jag eld och Michele. Men jag minns inget heller. Kanske bäst att
inte minnas.”
Den lite för stora sjukhusskjortan jag hade på mig hade glidit ner över nyckelbenet och
visade halsbandet.
”Vad kommer det där smycket ifrån?” frågade han och inspekterade det närmare.
”Den var min mors.”
Han såg länge på det och sen på mig. Kände han på sig att det fanns mer att berätta?
Vad skulle jag säga? Pierre var den sista personen på jorden jag ville ljuga för.
”Jag minns en sak. Michele var förstås yr i huvudet, men det var någonting annat. Han
sa något om ert blåa blod. Vad tusan menade han med det?”
Jag vek undan med blicken. Pierre måste ha förstått att jag inte ville tala om saken, för
han frågade mig aldrig mer om det. Han förstod. Det såg jag i hans ögon. Istället satte han
293

sig på sängen och tog min hand.
”Vi måste snart lämna sjukhuset. Jag vill att du kommer och bor med mig.”
Det kom som en kalldusch fast på ett bra sätt. Först kom orden som en chock, men sen
kände jag en värme likt en brasa som flammade upp inom mig. Jag kunde inte säga i ord
hur lycklig jag blev. Att det var en metafor visste vi bägge. Men det låg så mycket mer
bakom de där orden.
”Ja Pierre. Jag vill gärna dela mitt liv med dig.”
Han log så alla hans jämna vita tänder blixtrade. Ögonen sken som två stjärnor på himlavalvet
en klar natt. Som två glittrande juveler.
”Bra. Sen en sak till. Jag vill aldrig mer vara ifrån dig. Kan du lova det?”
”Jag lovar. Så länge du lovar att inte hångla upp fler tjejer på krogen.”
Vi skrattade tills mitt huvud sa mig att nu fick det vara bra med alla bergochdalbanor.
Mitt hjärta svävade på små moln igen. Det var fantastiskt hur Pierre lyckades få mig att
känna så starka känslor. Bara genom en blick eller genom ett leende från hans magiska
ögon och charmiga läppar.
Det knackade lätt på dörren och Miriam tittade in.
”Keith, din morbror är här.”
”Du kan visa in honom, Miriam.”
Strax därpå kom Owen in i rummet. Han blev lite förvånad när han såg oss sitta tillsammans
med stora leenden på våra läppar.
”Nämen, det gick visst fort att friskna till den här gången. Hur mår du då Pierre? Nu
måste ni vara alldeles färdiga med sjukhus för en hel livstid.”
”Jag mår bättre nu. Man var lite snurrig i bollen först, men nu känns det bättre. Måste
vara den uppiggande miljön”, svarade han och himlade lätt med ögonen.
Owen skrattade till.
”Det är rätt inställning. Tänker man så går man långt här i livet. Positivt tänkande är a
och o i våran värld. Jag blev så orolig för er. Jag trodde att ni...”, Owen avbröt sig och
satte sig tungt ner på stolen. ”Det jag såg... Det var ett under att ni överlevde.”
Han såg på oss med uppriktig oro i blicken. Jag kände mig plötsligt frusen och tog mig
om armarna. Pierre sneglade på mig och såg sen ner i golvet.
”Keith, jag är så ledsen. Jag gillade Michele. Trots att han inte hade så mycket till övers
för mig. Men han var trots allt Cathryns son och din bror.”
Mina ögon tårades. Inom mig trodde jag egentligen inte på att han var död. Snart skulle
jag resa hem igen och där väntade Sneek och Michele på mig. Tanken på att jag faktiskt
inte skulle få se vare sig Michele eller vårt hus igen fick det att svida till i själen. Jag kunde
inte hindra tårar från att börja rulla nerför mina kinder. Owen satte sig på sängkanten
och tog mig i famnen. Han gungade mig sakta av och an. Det fick alla fördämningar att
brista. Jag grät så jag skakade. Jag tyckte mig kunna känna att Owen var mycket nära att
294

gråta också. Men det fick inte ske. Han hade haft det tillräckligt svårt i sitt liv. Missförstådd
och ensam. Ratad av dem han hade älskat och värdesatt mest i världen. Därför tog
jag mig samman och torkade mina våta kinder med armen.
”Det är så hemskt alltsammans. Men du behöver inte vara orolig. Imorgon ska du få
komma hem till mig. Jag har pratat med Miranda och kommit fram till att vi gärna vill att
du kommer och bor hos oss. Du är trots allt en familjemedlem. Du är en Mckinsey. Jag
ska hjälpa dig på alla sätt som är möjligt.”
Jag sneglade på Pierre som lyfte frågande på ögonbrynen.
”Sen får vi ta en dag i sänder. Det kommer att bli svårt emellanåt. Du måste anpassa dig
till ett helt nytt liv och försöka glömma allt som varit. Men vi hjälps åt. Vad säger du?”
”Tack för erbjudandet Owen, men jag...”
”Vänta ett tag”, avbröt Pierre. ”Kan jag få prata ensam med Keith, mr Mckinsey?”
”Javisst, Pierre. Jag väntar här utanför.”
När han gått tog Pierre mina händer och såg mig djupt i ögonen.
”Du måste lyda honom och flytta in i deras residens.”
”Nej Pierre! Jag vill vara med dig. Du lovade att vi aldrig skulle skiljas åt igen.”
”Det kommer vi inte heller. Jag kommer och hälsar på dig så ofta jag kan och du får
komma hem till mig så fort du är ledig från din utbildning. Lyssna, han ger dig ett erbjudande
som bara kommer en gång i livet Keith. Han kommer att hjälpa dig på alla sätt han
kan för att du ska kunna bygga upp ett nytt liv. Jag vill egentligen inte heller att du ska
flytta dit ut, men samtidigt vill jag ditt bästa. Jag vet att du kommer få allt stöd för att
bygga upp någonting nytt. Snälla, för min skull.”
Han såg på mig med en stark längtan i blicken. Jag suckade och såg ner i mina händer.
Vilken barnunge jag var!
”Ja, du har rätt. Jag gör det, men ses vi inte varje helg så dör jag!” ropade jag så han
skulle veta att jag menade allvar. Han skrattade lätt.
”Jag med. Då får vi göra vad vi kan för att ses så ofta det är möjligt.”
Så var det bestämt. Jag ägnade hela kvällen till att förbereda mig mentalt inför de kommande
dagarna. Jag måste vara stark. Owen skulle låta mig förslösa en minut till att försjunka
i tankar. Pierre och jag hade åtminstone några dagar på oss tillsammans. Och vi
skulle utnyttja tiden väl.
En kväll satt jag i sängen och bläddrade i en modetidning. Som vanligt hade jag svårt att
slappna av och somna när det blev tyst och mörkt omkring mig. Och jag ville inte fortsätta
med lugnande tabletter hur mycket rara Miriam än insisterade på att jag skulle ta en.
”Tittut”, hördes från dörren.
Det var Pierre som smugit sig hit från sitt rum. Hans ögon glittrade på ett busigt sätt
som jag kände igen. Samma blick som när han var en liten pojke och hade något bus för
sig.
295

”Kom in Pierre”, sa jag och la undan tidningen.
Han kom fram och satte sig på sängen. Han smekte min hand och såg längtande på mig.
Den blicken kände jag också igen.
”Jag kunde inte sova.”
”Inte jag heller. Så fort jag sluter ögonen så ser jag den där hemska pistolen. Fast i
drömmarna så hör jag hur ett skott lossas av mot oss.”
”Det minns jag också. Jag var så rädd att det skulle hända dig någonting”, sa han och
smekte min hals och vidare ner över nyckelbenet.
”Vi får inte tänka så Pierre. Vi överlevde och det är det ända som räknas.”
”Du är så klok Keith. Du har blivit mer vuxen efter allt som du fått gå igenom. Det kan
jag se i dina blå ögon. Där finns en vuxen människa som granskar världen på ett nytt sätt.
Som en nyutslagen ros.”
Hans ord fick mig att rysa av välbehag och en massa känslor pirrade och fladdrade runt i
magen. Han böjde sig fram och tvekade några sekunder innan han gav mig en lång dröjande
kyss. Det susade till i mitt huvud. Som i en dröm lyfte jag handen och smekte hans
hår, kind och vidare nerför bröstet. Han tog min hand i sin och drog upp mig från sängen.
Han log på det där hemlighetsfulla busiga sättet bara han kunde åstadkomma. Han drog
mig intill sig och kysste mig hett medan vi backade mot badrummet. Dörren stängdes och
låstes. Han drog av sig tröjan och byxorna. Snart stod han bara i boxershorts framför mig.
Jag blev alldeles tagen av hans vältränade kropp. Mjuka runda axlar och framskjutande
bröstmuskler. Jag lät mina fingrar glida nerför hans magrutor som genast spändes av min
beröring. Lite längre ner putade det ut på ett sätt som fick mig att börja skälva inombords
av upphetsning. Han tog tag om min tröja och började dra av den. Då ringde genast en
varningsklocka.
”Pierre?”
Han stannade upp och blinkade till några gånger som om han inte visste vad jag menade.
Jag drog försiktigt ner tröjan igen och rodnade.
”Jag ser hemsk ut.”
Han såg allvarligt på mig.
”Låt mig se Keith. Låt mig få se vad han gjorde med dig.”
Mycket sakta drog jag av mig tröjan. Samtidigt började jag gråta helt stilla. När jag stod
helt naken framför honom drog han mig tätt intill sig. Hans starka armar omfamnade mig
försiktigt. Han kände utmed ryggen och suckade. Sen vände han mig om. Jag hade aldrig
förut känt en sån skam och ångest. När han inte sa något vände jag på huvudet och såg på
honom. Hans ögon var alldeles blanka av tårar. Sen, för första gången i mitt liv, började
han gråta så han skakade. Jag la mina armar om hans midja och kysste hans hals.
”Hur kunde han?” snyftade Pierre mot min axel.
”Jag mår bättre nu Pierre. Jag ville inte att du skulle veta. Jag ville inte att du skulle hata
296

Michele mer än du redan gör. Han visste inte vad han gjorde. Du måste förlåta honom.”
”Vad är det jag ska förlåta Keith? Att han var en mördare? Att han försökte mörda oss?
Att han plågade och misshandlade dig? Vad fan begär du av mig?” sa han irriterat och
backade undan.
Han satte sig ner på toalettsitsen och stödde ansiktet i händerna. Han tog ett djupt andetag
och torkade hastigt bort tårarna från kinderna med ärmen på ett manhaftigt sätt. Jag
tog mod till mig och gick fram till honom. Jag satte mig på huk och såg upp i hans ansikte.
”Jag vet att det är svårt Pierre. Jag kommer nog aldrig förstå vad som hände eller varför
det hände. Jag tror ingen riktigt kände Michele. Och nu kommer vi aldrig att kunna ta reda
på vem han egentligen var. Men jag är säker på att under den där tuffa ytan dolde sig en
mycket ensam och rädd ung man.”
Jag böjde ner huvudet för att dölja att mina tårar åter igen började rinna. Pierre tog mig
under hakan och vände mitt ansikte upp mot hans. Sen kysste han mig hårt. Han tog tag
om mina axlar och tvingade ner mig på golvet. Han la sig ner på mig och fortsatte kyssa
min hals och bröstvårtor som genast styvnade och sände heta ilningar genom hela kroppen.
Jag smekte hans muskulösa axlar och lät händerna glida ner längs den lena ryggen till
hans fasta stjärt.
Jag vet inte riktigt hur, men snart stod vi i duschen tillsammans och älskade som aldrig
förr. Jag var så yr av upphetsning att jag totalt förlorade mig i drömmarnas värld. Pierre
gav allt till mig. Han älskade ömsom varligt och försiktigt, ömsom hårt och djuriskt.
”Jag älskar dig Keith. Jag kommer aldrig att lämna dig igen.”
Efteråt var jag så avslappnad att jag inte ens kände av värken i muskler och leder, eller
de svidande såren. Han bar mig till sängen och la mig tillrätta. Sen smörjde han försiktigt
in mig med vårdande salva på de ställen där jag blödde mest. Sen satt han hos mig tills jag
hade somnat. Till och med i drömmen kunde jag känna att han höll mig i handen. Jag
kände hans närhet och värme. Sen blev allt som en svart dimma.
Nästa gång jag vaknade till förnimmade jag en viss aktivitet i rummet. Jag öppnade
ögonen och fick se Miriams obotligt optimistiska leende. Solen som sken in genom persiennerna
bakom henne gav håret en vacker gloria. Det var en strålande morgon.
”God morgon Keith. Har du sovit gott? Jag hoppas du är hungrig. Jag tog med en brakfrukost
åt dig.”
Jag satte mig upp i sängen och gnuggade sömnen ur ögonen.
”Tack. Jo, jag är nog lite hungrig.”
Hon placerade brickan med min frukost i sängen. Genast högg jag in på en macka samtidigt
som jag hällde i mig teet. Allt smakade fantastiskt gott. Kanske berodde det på nattens
aktiviteter snarare än matens kvalitet. Miriam skrattade åt min iver. Hon trodde förstås
att min nyvunna aptit var ett resultat av den känslomässiga resa jag fått genomlida.
297

Det var det kanske också. Sen lämnade hon mig ensam med dagens tidning som jag
skummade igenom sida för sida. Det var inte rubriken som fick mig att tappa all matlust.
Det var det svartvita fotot av resterna av ett hus som fick mig att känna kväljningar. Som
en filmduk spelades hela kvällen upp igen för mitt inre. Den där skorstenen såg jag när jag
rullades in i ambulansen på en bår. Fast då var den upplyst av eldens lågor. I tidningen var
den svart. Den stod där som en påminnelse - som en symbol över människans vansinne
och galenskap, och vad det kunde leda till. Jag slängde av mig täcket och rusade in i badrummet
och kastade upp. Sen sjönk jag ihop på golvet och skakade som ett asplöv. Jag
frös och svettades samtidigt. Huvudet snurrade som en karusell. Minnen och tankar fick
det att knastra i tinningarna. Jag försökte få kontroll över allt genom att skölja kallt vatten
över ansiktet. Jag tog stöd mot handfatet och såg mig själv i spegeln. Allt dansade för
mina ögon och det verkade som om väggarna lutade inåt. Någon dök upp bakom mig. Det
var Pierre. Hans röst lät ihålig. Som ett eko. Hans lyckliga leende försvann hastigt. Hans
läppar var så vackra. Jag vände mig om och såg stumt på honom. Han upptäckte tidningen
på golvet. Mittuppslag. En blick på den räckte för att han skulle förstå. Han gjorde en
ansats för att fånga upp mig. Det var inte förrän då jag blev medveten om att jag föll. Allt
blev svart.
Snart skulle mitt nya liv börja ute på landet. Det tog en timme in till staden enligt Owen.
Jag hade sett foton av huset och hört Michele berätta lite kort om det. Jag visste att fasaden
såg ut som ett grekiskt tempel med höga vita pelare och dubbel veranda och många
fönster med svarta fönsterluckor. Men det var i stort sett allt jag visste. Samtidigt visste
jag inte vad jag skulle tycka om Owen. Hade han verkligen gjort allt det där som Michele
avslöjat? Jag ville inte tro det, men när tiden var inne skulle jag ställa honom mot väggen.
Just nu var jag för trött för att orka med ännu fler konfrontationer. Efter mitt nervsammanbrott
hölls jag åter igen inlåst som en fånge i flera dagar. Jag fick inte träffa någon.
Piller och undersökningar blev min vardag. Jag hade nästan börjat vänja mig vid att vara
bortkopplad från omvärlden när Pierre en dag steg över tröskeln. Jag hade aldrig sett något
vackrare i hela mitt liv.
”Är du redo Keith?” sa Owen bakom mig.
Jag stod vid fönstret och såg ut över parken. Det var så vackert. Solen sken över träd
och buskar. Folk njöt i fulla drag av harmonin som omgav dem. Det var de vita rockarna
och rullstolarna som avslöjade att parken tillhörde ett sjukhus.
Limousinen hämtade mig utanför entrén och sedan begav vi oss av sydväst om Los
Angeles. Körningen tog nästan en timme. En hel timme! Och jag som var van att gå in till
staden. Bara tanken att jag var så långt hemifrån fick mig att känna en stor sorg. Men jag
visste ju att huset inte stod kvar och att Michele var borta.
”Ja, här är det”, sa Owen högtidligt som om det var presidenten vi skulle hälsa på.
298

Vi svängde in genom stora svarta grindar och under en stor skylt i guld där Owens efternamn
stod. Vi åkte genom en allé av pilträd som vajade sakta i vinden. Sen dök en stor
cirkelrund uppfart upp med en fontän i mitten. Alla häckar var ordentligt klippta och formade
som djur. Alldeles riktigt kände jag igen byggnaden som liknade ett grekiskt tempel,
men det som inte framgått av fotografiet var sidobyggnaderna på vardera sida om
huvudbyggnaden. Också de med svarta fönsterluckor. Owen skrattade när han såg min
min.
”Ja, inte hade du väl väntat dig att se något i stil med det här? Du kanske inte ens har
sett något fotografi?”
”Jo, fast det ser lite annorlunda ut i verkligheten”, svarade jag matt.
”Du ska inte oroa dig nu. Visserligen var ert hus blygsamt i jämförelse med detta, men
du vänjer dig fort ska du se. Imorgon tänkte jag ta med dig ut på ägorna och visa dig resten.
Om jag hinner förstås. Både jag och Miranda är mycket upptagna med våra arbeten,
men någon dag ska jag ta mig tid. Det finns så mycket vackert att se häromkring. Det
finns till exempel en härlig bäck lite längre ner i gläntan under pilträden. Ja, det är förstås
mycket pilträd här, men det är våra förfäder som har låtit plantera dem. Jag gillar pilträd.
Det ligger visst i släkten det där med gröna fingrar.”
Han skrattade till och steg ur bilen. Tveksamt steg jag också ur. Det doftade härligt och
friskt överallt. Välskötta rabatter med mängder av azaleor och körsbärsträd fullbordade
bilden av en sagolikt vacker park. Jag längtade efter Michele, vårt hus och Sneek. Det här
var så stort att jag antagligen inte ens kunde gå på toa utan att förvilla mig. Dessutom var
det för långt till stan. Det här låg ju mitt ute på landet. Men sen sa jag till mig själv att nu
fick jag allt sluta att bete mig som en barnunge och ta mig i kragen istället. Jag hade ju
faktiskt inget val. Det här var mitt nya hem. Hur ovant det än skulle kännas till att börja
med. Vi gick uppför den stora trappan och in genom de stora ekportarna med stora svarta
klappar i järn. Inomhus var det svalt. Hallen var enorm med en svängd trappa upp till
nästa våning. Den största matta jag nånsin sett i orientalisk stil dominerade den ljusa parketten.
Runtomkring på de vita väggarna hängde stora tavlor i guldramar och längs väggarna
stod små bord och antika möbler i blonda nyanser. Rummen gick i fil på bottenvåningen.
Jag såg åt båda hållen och kände mig med ens mycket liten. Rummen var så stora
att man fick en känsla av att vara på en tjusig fotbollsplan. Överallt fanns piedestaler och
vitrinskåp med prydnadssaker som glittrade och glänste i regnbågens alla färger. Det här
stället påminde mer om ett museum än ett ombonat hem där en älskvärd familj bodde.
Bodde verkligen Owen och Miranda ensamma i det här enorma huset?
”Är du snäll och kontrollerar att husan har färdigställt gästrummet längst bort i korridoren
på andra våningen. Eller ska jag säga - Keiths nya rum?”, sa Owen och blinkade mot
mig. Jones vandrade lydigt iväg med bestämd min. ”Vi är så glada att du äntligen är här
Keith. Du ska se att du kommer att stormtrivas bara du får lite tid på dig.”
299

Han klappade mig på axeln. Det syntes på honom att han menade vad han sa för hans
ögon glimmade till och han log faderligt mot mig.
”Tack Owen”, sa jag med liten röst.
Det var inte min mening att låta så ynklig, men just nu kände jag mig mer bortkommen
än jag känt på väldigt länge. Och hela tiden kände jag en stark hemlängtan och en längtan
efter Pierre. Åh, om han ändå varit här tillsammans med mig!
”Nu ska jag säga till om scones och te. Kom så ska jag visa dig verandan på baksidan.”
Vi gick till baksidan genom en lång upplyst korridor. Jag fick en ny chock när jag såg
den stora bassängen med solstolar och bord utplacerade på ett representabelt sätt runtomkring.
På den enorma verandan stod stora lerkrukor med palmblad som livfullt lekte i
vinden. Jag satte mig ner i den ena korgstolen av rotting och andades in den lantliga luften.
Det fanns en lukt av stall. Det förbryllade mig.
”Sådär, teet serveras alldeles strax. Nå, vad tycker du om bassängen?”
”Den är enorm.”
Owen skrattade till.
”Ja, den får du använda så ofta du vill. Miranda simmar tio minuter varje morgon. Stärker
både kropp och själ brukar hon säga.”
”Vart är hon nu?” frågade jag som undrade varför hon inte mött oss när vi anlände.
”Hon sitter i styrelsen för vår privata ridskola. Hon är makalös. Det var hennes idé att
starta upp Mckinseys ridskola härute. Det finns gott om ungdomar till andra familjer som
är tokiga i hästar. Men tyvärr var dem tvungna att resa så långt bort innan vi startade vår
verksamhet. Och här stod stallen helt oanvända. Stallen ligger alldeles bakom häckarna
där borta”, sa han och pekade längst nedåt trädgården som avskärmades av höga vältrimmade
buskage. ”Just idag håller dem på att gå igenom listan för höstens elever. Men hon
kommer lite senare. Var inte orolig.”
Nu kom en husa i strikt uniform med en liten serveringsvagn. Hon dukade fram och
gick tillbaka utan ett ord. Owen hällde upp te och såg till att jag tog för mig. Trots min
ängslan smakade det underbart. Efteråt mådde jag lite bättre. Owen hade lite pappersarbete
som han skulle ta itu med på kontoret, men först ville han visa mig mitt rum. Vi vandrade
uppför trappan som var täckt av en tjock matta i samma stil som mattan nere i hallen.
Övre hallen var ljus och vacker. Det låg mattor överallt.
”Här har du takmålningen som din käre mor arbetade på under en sommar hos oss”, sa
han och pekade uppåt i det cirkelrunda taket. Det föreställde en vacker sommarkvällshimmel
i pastellfärger med änglar och keruber. En del av dem spelade på små instrument
och blåste i trumpeter. I mitten av takmålningen fanns en kätting fastmonterad i en gräddvit
takrosett och i den hängde en stor ljuskrona ner i en kaskad av kristaller och pärlband
som glittrade som diamanter. Det var så fascinerande att jag fick tårar i ögonen.
”Vad vacker den är”, sa jag med hes röst.
300

”Ja, hon hade talang”, sa Owen med lika hes röst. Jag sneglade på honom. Han såg ut att
vara långt bort i sina tankar.
Vi fortsatte in i en korridor med en massa dörrar på båda sidor om gången. Jag blev lite
nyfiken på vad som kunde finnas bakom dem. Dörren längst ner var mitt rum. Han slog
upp den och lät mig gå in först. Det gick inte att jämföra storleken på det här rummet med
nånting annat. Det var stort och luftigt. En stor säng regerade mitt i rummet med ett överkast
i varma blommiga färger. Det fanns ett skrivbord i valnöt och bokhyllor i samma
träslag. En stor orientalisk matta fanns även här fast i blåa nyanser som gav ett svalt intryck.
Fönstret var stort och släppte in massor av ljus genom de tunna vita gardinerna som
rörde sig i vinden från en dörr som stod på glänt till vänster. Det fanns en balkong också!
Jag gick med snabba steg dit och öppnade dörren på vid gavel. Härifrån hade jag utsikt
över poolen och stallen. Balkongen var så stor att jag inte kunde låta bli att undra över när
jag skulle få användning av den. På andra sidan av den fanns ännu en dörr.
”Vart går den där dörren?” frågade jag nyfiket.
”Den går till det andra gästrummet. Nå, vad tycker du om ditt rum? Om det är något du
vill ändra på så kan du säga till mig så ska vi se vad jag kan göra. Jag tänkte köpa en tv till
dig. Jag och Miranda brukar sällan se på tv, men ni ungdomar verkar ju leva för television.
Och här har du ditt eget badrum”, sa han till min förvåning och öppnade en dörr som
jag hade missat. Badrummet var mycket vackert med marmorbadkar och speglar på väggarna.
Handfatet var nedsänkt i en stor rosa marmorskiva som liknade mer ett sminkbord
för en kvinna, med skåp både över och under. Det fanns ännu en dörr bredvid badrummet.
Jag sneglade nyfiket på den, men vågade inte ta mig friheten att öppna den själv.
”Ja, det här är förstås klädkammaren. Miranda har redan inhandlat lite kläder åt dig. Det
mesta är fritidskläder och några par skor. Jag vet ju på ett ungefär vilken storlek du har så
jag är säker på att det mesta passar. Men du kommer att behöva fler kläder så någon dag
framöver ska vi ta en shoppingtur i Los Angeles och fylla på härinne. Men du kan ju pröva
lite av det som hänger där nu och det som inte passar kan du lägga i en hög så tar husan
hand om det.”
Jag var helt förundrad. Lite kläder? Det hängde mer härinne än jag nånsin ägt. Det kändes
som att gå in i en egen privat galleria. Nåja, kanske inte, men nästan. Där fanns till
och med en spegel för helfigur och en antik sidenklädd bänk där man kunde sitta och
prova skor. Var verkligen allt det här för mig? Jag kontrollerade hastigt genom märken
och kvalitet på jackor och byxor. Såna här fina kläder hade jag aldrig haft förut.
”Jag tror du kommer att kunna hålla dig sysselsatt ett bra tag framöver”, sa Owen med
ett litet leende när han såg mina stora ögon. ”Jag har lite arbete att avklara som sagt, men
jag kommer och kollar till dig sen. Du kan ju göra dig bekant med huset så länge, eller
vila en stund. Du måste vara trött efter alla synintryck.”
Han gav mig en uppmuntrande klapp på axeln och försvann ut genom dörren. Kvar stod
301

jag ivrig att få pröva allt på en gång. Jag drog på mig en träningsdress i blått. Det var rätt
storlek. Jag prövade de vita skorna till. Passade perfekt. Sen gick jag igenom resten av
kläderna. Men när jag kommit halvvägs tappade jag orken att fortsätta. Jag var visst tröttare
än jag först trodde. Så jag tog på mig ett par jeans som satt tajt över baken och en snygg
V-ringad figursydd tröja av dyrt märke. Jag betraktade mig i helkroppsspegeln. Jag såg ut
som en tonårsmannekäng. Det vackra blonda håret nådde nästan ner till läpparna om jag
drog luggen framåt. Stora rådjursögon och vacker sensuell mun. Det enda som jag inte var
nöjd med var min solbränna som lös med sin frånvaro. Det skulle jag ändra på. Jag la
märke till en vas med blommor på skrivbordet. Och där hängde en lapp. Det var från Miranda
och Owen. Välkommen till ditt nya hem Keith, stod det. Jag fick tårar i ögonen.
Dem ville verkligen ha mig här. Det fick mig att känna mig lite mer säker på vad jag ville.
Men jag önskade ändå att Pierre hade varit här.
Jag gick tillbaka ut på balkongen och såg ut över baksidan. Där låg stallet som Owen
talat om. Det var två väl tilltagna byggnader med plåttak som var placerade som ett L.
Bakom stallen bredde sig gigantiska hagar ut där det fanns massor av rymd för hästar att
galoppera. Nu såg jag en ung man rida rakt ut på ängen. Han red med självförtroendet hos
en van ryttare – rytmiskt och lugnt. Sen tog hästen ett språng ut i luften och han föll av.
Jag skrek till och rusade in i rummet igen. Jag slängde upp min dörr och rusade det fortaste
jag kunde genom korridoren och nerför trappan. Sen sprang jag ut genom den stora
dörren på framsidan och rundade huset till baksidan. Sen satte jag kurs mot stallen. Jag
lyssnade spänt efter ljud medan jag tog mig så fort jag kunde till hagen där jag sett mannen
med hästen. Jag hoppade över staketet och sprang ut på ängen. Där satt han och
gnuggade sig om armarna.
”Hur gick det?” ropade jag.
När jag kom fram drog jag efter andan. Han var mycket lik Pierre, fast lite äldre. Han
var lång och hade breda axlar.
”Hejsan. Jag klarar mig tror jag”, sa han och reste sig upp och borstade av sig dammet.
”Fast den där hästen ska du inte pröva. Hon är vild som en tjur.”
Den stora bruna hästen lunkade runt oss. Förut hade jag tyckt att hästar var vackra och
harmoniska djur, men nu sneglade jag avvaktande på den.
”Jag rider inte”, svarade jag kort.
Han sneglade misstänksamt på mig. Hans blick vandrade uppifrån och ner.
”Vad gör du då här?”
”Jag bor här. Jag är Owens brorson.”
Han såg imponerad ut.
”Jaså? Då får jag be om ursäkt. Jag heter Alexander och jag tränar hästarna här. Eller
snarare håller dem i trim till eleverna.”
”Jag skulle hemskt gärna lära mig att rida. Är det svårt?”
302

Han flinade och satte händerna i sidorna och såg bortåt hagen dit hästen tagit till flykten.
”Nä, det är inte så svårt. Man lär sig snabbt. Jag har ridit hela mitt liv så för mig går det
på rutin så att säga. Om du vill kan jag ge dig privata lektioner.”
”Verkligen? Det vore hemskt snällt av dig!” utropade jag lyckligt.
Han såg på mig igen, nu lite vänligare än nyss.
”Brorson till Owen Mckinsey och du har aldrig ridit? Jag trodde alla i er familj hade det
fritidsintresset.”
Jag såg blygt i marken och sparkade till en sten.
”Det har väl aldrig funnits rätt tillfälle för mig att lära mig rida. Vi stod inte så nära med
familjen Mckinsey.”
Han såg förvånad ut och satte armarna i kors över bröstet.
”Det låter intressant. Ändå så bor du här? Vart är dina föräldrar?”
Min blick måste ha fått honom att förstå att det var ett ämne jag helst inte ville diskutera.
Han såg bort och harklade sig.
”Förlåt, det var inte meningen att snoka.”
”Ingen fara, jag tog det inte så hårt. Dem råkade ut för en bilolycka. Dem klarade sig
inte.”
”Aj, det var illa. Jag beklagar verkligen.”
”Tack, det var snällt av dig.”
”Du, mitt erbjudande står kvar. Du kommer att älska att rida.”
”Det tackar jag för. Jag kommer förbi någon dag”, sa jag och började dra mig baklänges
åt det håll jag kommit ifrån.
”Ja, gör det. Nu ska jag försöka fånga in Storm. Han kunde inte ha haft ett bättre passande
namn, eller hur?” sa han och log så alla hans vita jämna tänder blixtrade i solen.
Jag skrattade och lämnade honom tillsammans med Storm. Första dagen på landet och
jag hade redan skaffat mig en vän. Det verkade som min nya tillvaro skulle bli bättre än
jag vågat hoppats på.
De följande dagarna blev inte som jag hade tänkt mig. Jag var konstant trött och lättirriterad.
Anledningen berodde på att jag inte sov en hel natt sedan jag kom till Mckinsey.
Första natten vaknade jag av att jag skrek efter Michele. Men ingen kom för att trösta mig.
Jag var så uppskakad att jag var tvungen att ta en kall dusch. Sen dröjde det flera timmar
innan jag kunde somna om. Inte förrän i gryningen lyckades jag stjäla till mig någon timmes
sömn. Om Owen eller Miranda märkte något sa dem i varje fall inget om det. Tydligen
ville dem att jag skulle glömma bort allt tråkigt och gå vidare med mitt liv så fort som
möjligt, men det var inte så enkelt. En dag när jag och Owen åt lunch, vilket inte skedde
ofta med tanke på allt arbete som jämt kallade, tog han upp mitt labila psykiska tillstånd
på sitt eget sätt.
303

”Keith, jag har märkt att inte allt är riktigt som det ska med dig. Jag hade hoppats på att
du skulle återhämta dig fort, men nu förstår jag att den psykiska delen har man ingen makt
över. Och ibland kan man till och med behöva lite extra hjälp för att lyckas ta sig igenom
saker och ting.” Han såg på mig över kanten på koppen. ”Därför har jag bokat in dig hos
en psykolog. Här är hans visitkort. Jag har talat med honom och han kan ta sig an dig två
till tre gånger i veckan.”
Jag tog emot det och såg på honom. Han var uppriktigt orolig för mig. Därför svarade
jag med en nickning. Jag behövde hjälp. Mardrömmarna höll på att ta livet av mig. Men
jag var lite skeptisk till att det skulle hjälpa.
Några dagar senare ringde Pierre äntligen. Jag hade bara talat med honom som hastigast
första kvällen jag anlände, men nu ringde han och berättade en god nyhet. Han skulle
komma och besöka mig den här helgen. Genast blev jag så upphetsad att jag hoppade upp
och ner i sängen. När vi lagt på sprang jag för att berätta för Owen och Miranda. Men dem
var inte hemma. Besviken över deras nonchalanta sätt mot mig drev mig till stallen. Jag
gick in till båsen där hästarna stod. Jag gick fram till Storm. Han tuggade på en hög med
halm. När jag ställde mig vid grinden och såg ner på honom vände han intresserat blicken
mot mig. Jag gick in och smekte honom över ryggen och manen. Han gjorde ett lyckligt
gnäggande som bara hästar kunde.
”Livet är väl inte lika komplicerat för dig, antar jag”, sa jag. ”Men på fredag kommer
Pierre. Du kommer gilla honom. Han är den underbaraste människan i världen. Och så
stilig att till och med du kommer bli överraskad.”
Det knarrade till bakom mig. Det var Alexander. Han såg förvånat på mig.
”Brukar du ha för vana att tala med oväder som Storm?”
Jag fnös till på det högdragna sättet som det anstod en Mckinsey. Inte för att jag var
snobbig på något sätt, men när jag ville kunde jag vara lika knepig som Storm.
”Brukar du ha för vana att tjuvlyssna?”
Jag gick med bestämda steg ur båset och knuffade medvetet till honom när jag trängde
mig förbi honom. Han fnissade till, vilket fick mig att vända mig om och sätta händerna i
sidorna.
”Oj, du har verkligen ett hett temperament. Precis som Storm.”
”Jag är inte som Storm. Jag är Keith”, svarade jag ilsket och vände på klacken och rusade
tillbaka till huset.
Det var tyst och tomt när jag kom in i hallen. Bara tickandet från golvuret hördes och
städerskans ihärdiga arbete med dammsugaren i någon av salongerna på nedervåningen.
Jag kände mig irriterad och rastlös så jag begav mig tillbaka till mitt rum och slängde mig
på den stora sängen. Länge låg jag och tänkte på incidenten med Alexander. Det var inte
min mening att vara så ohövlig, men jag kunde inte rå för det. Kanske berodde det på min
brist på sömn och resan i mitt undermedvetna som ständigt påminde mig om den värsta
304

perioden i mitt liv. Kanske saknade jag allt som varit så mycket att jag inte längre kunde
få grepp om nuet. Var fanns Michele nu? Var fanns min älskade Sneek? Vart tog hela mitt
liv vägen? Plötsligt med ett abrupt slut var allt över på det mest omildaste och omänskliga
sätt. Åter igen stod döden för dörren och tog mina närmaste ifrån mig. Åh, mor om du
ändå var här och höll mig i din varma famn. Vaggade mig som när du gjorde när jag var
liten. Sjöng en sång och viskade till mig att allt kommer att bli bra igen. Men hon skulle
aldrig återvända. Och min far, som egentligen inte var min far, skulle smeka mig över
håret och säga att han älskar mig. Vart tog all kärlek och trygghet vägen? Skulle jag nånsin
känna mig levande igen? Svaret på min fråga kom några dagar senare.
305

Del 9
Pierre kom som han lovat på fredag eftermiddag. Alldeles innan han anlände blev jag så
nervös att jag inte kunde få en lugn stund. Både Owen och Miranda var hemma, men dem
skulle ge sig av lite senare på en bjudning så jag och Pierre hade huset för oss själva. Jag
stod framför spegeln och prövade mina nya kläder som jag övertalat Miranda att köpa till
mig just för det här tillfället. Det var kläder av högsta kvalitet och tillverkade av designer
som bara filmstjärnor hade råd att köpa. Men nu stod jag här i ett lyxfodral och betraktade
min bild. Jag fick en klump i halsen av lycka. Så vacker jag var. Svart sidenskjorta som
var intagen i midjan, svarta kostymbyxor med pressveck, men så tunna att jag var rädd att
dem skulle gå sönder om man satt i dem. Till detta hade jag valt blanka svarta läderskor
som klickade rytmiskt när man gick på parketten. Mitt hår hade jag omsorgsfullt kammat
bakåt och sedan hade jag i all hemlighet använt lite av Mirandas skönhetsmedel för att ge
mitt ansikte en extra touch. Det var min avsikt att Pierre skulle bli förälskad igen och
aldrig mer se åt någon annan än mig.
”Väldans vad mycket tid du lägger ner på mötet med Pierre ikväll. Är du klar nu? Vi
väntar honom när som helst. Vi tänkte ta oss en fördrink innan middagen i salongen”, sa
Miranda från dörren.
Jag vände mig om och satte händerna i sidorna och sa i lika nonchalant ton som hon
kunde:
”Så klart man vill se proper ut en sån här kväll. Vi har varit vänner så länge tillbaka jag
minns. Och för övrigt så var jag precis klar när du kom.”
Hennes ögon vidgades och hon tappade hållningen en aning. Hon studerade mig några
sekunder. Sekunderna tickade iväg och det började bli genant.
”Nämen Keith. Du ser ju ut som en mannekäng. Det hade jag aldrig trott”, sa hon och
kom fram till mig och svängde mig runt. ”Den där skjortan passar som handen i handsken.
Vilken tur att du hade med mig så du inte valde något opassande.”
I sanningens namn var det jag som hade valt kläderna. Innan jag ens hunnit uttrycka
mitt intresse för ett plagg hade Miranda tryckt upp det i min famn. Jag kände att jag retade
mig mer och mer på hennes sätt, inte bara mot mig utan gentemot alla andra som inte
tillhörde samma samhällsklass som hon. På sätt och vis påminde hon om Mary, fast Miranda
var bättre på att väva in sina sarkasmer och nedlåtande kommentarer i bomull och
inte yppa för vidlyftigt om sina privata åsikter i känsliga saker. Men hon var trots allt min
nya mor och det var bara att acceptera henne som hon var. Hon hade trots allt gått med på
att låta mig bo här. Och dessutom var det inte ofta vi behövde umgås på tu man hand,
eftersom hon var minst sagt lika upptagen som Owen.
Nu vandrade vi genom korridoren fram till trappan och vidare nerför den. I hallen stod
redan Pierre tillsammans med Owen och diskuterade nånting. Miranda gick före mig
306

nerför trappan och efter kom jag. Till och med på avstånd kunde jag se hur Pierres ögon
vidgades när jag gjorde entré. Miranda trodde förstås att det var henne han blev så tagen
av. Hon gled fram till honom och sträckte fram handen. Han i sin tur kysste hennes hand
och räckte över en bukett med blommor. Jag såg hur Pierre gjorde allt i sin makt för att
dölja sin upphetsning och iver att få lägga ögonen på mig igen. Sen kunde han inte hålla
sig, utan vände sig till mig. Jag kom fram till honom och såg honom djupt in i ögonen.
Dem gnistrade som smaragder. Han var lika stilig som en filmstjärna, bredaxlad, solbränd
och kritvita tänder som blixtrade när han log.
”God kväll, mr Cabrera.”
”God kväll, mr Blue. Hur står det till med dig nu för tiden?”
”Fantastiskt. Kunde inte vara bättre.”
Här sneglade Miranda lite misstänksamt mot mig som om hon inte kunde bestämma sig
för om det var bra eller dåligt att jag tagit efter hennes formella och nonchalanta sätt.
”Hur står det till med dig? Du ser mycket mer solbränd ut än senast jag såg dig.”
”En dag på Long Beach med föräldrarna gör susen. Jag har börjat surfa igen. Sascha är
nästan rädd att jag ska bli bättre än honom och stjäla damernas totala uppmärksamhet.”
”Vad trevligt att du är här Pierre. Ska vi gå in i salongen och ta en fördrink innan middagen?
Whiskey? Cognac?”
”Whiskey tack. Alltför vänligt”, sa Pierre och blinkade med ögat mot mig. Jag fnissade
till.
Vi gick in i en av salongerna som hade en inglasad veranda med utsikt över poolen och
den vackra blommande trädgården. Pierre tog emot sitt glas och skålade med oss. Han
verkade mycket äldre och mer självsäker än förr. Var det inbillning? Sedan slog vi oss ner
i de stora karmstolarna som stod i en bedårande grupp runt en stor eldstad. Det sprakade
melodiskt från den öppna elden. Rummet fylldes av en behaglig värme och en naturlig
doft från veden som brann sakta och stilla. Pierres ögon mötte mina för några sekunder.
Dem brann lika hett som elden. Hans leende blev bredare och blicken längtansfull.
”Pierre, berätta om resan i Paris. Motsvarade den alla förväntningar?” sa Owen och
lutade sig tillbaka mot de stora kuddarna.
Pierre började berätta rent allmänt om resan. Han fick verkligen allting låta så enkelt
och perfekt. Till och med Mary beskrev han som ett lamm. Men jag visste att det här var
bara det Owen och Miranda ville höra. Så jag avbröt honom inte.
”Det låter ju helt underbart! Jag visste väl att Paris var rätta staden för er. Jag måste få
se foton vid ett senare tillfälle.”
”Det kan du få på en gång. Jag har dem med mig”, sa Pierre och tog fram ett litet kuvert.
Jag tänkte genast på min kamera. Den blev kvar i huset. En tröst var dock att Pierre hade
fotat nästan samma motiv som jag. Owen bläddrade noggrant igenom korten och mumlade
någonting oförståeligt. Miranda fick plötsligt ett telefonsamtal och var tvungen att
307

lämna oss för en liten stund. Pierre såg drömmande på mig igen och blinkade med ena
ögat. Han såg ut som en bländande stilig affärsman och fräsch som ett kristallklart vattenfall.
Jag kände samma starka längtan efter honom, att få bli ensamma och älska med varandra
som galna för att sedan somna fridfullt i varandras armar. Jag visste inte riktigt hur
jag skulle klara att sitta stilla under en hel trerätters middag. Varje gång Pierre såg på mig
väcktes det något till liv inom mig. Något som hade hamnat i dvala sedan vi skiljdes åt på
sjukhuset. Nu började det sakta vakna till liv igen och det spreds en hetta som fick mig att
darra och skaka inombords. Fantasin skenade iväg och fick mig att totalt tappa fokus på
vad som sades i sällskapet. En av husorna kom in i rummet och meddelade att middagen
var serverad. Vi reste oss och gick in i matsalen.
Matsalsbordet var så långt att det rymdes tjugo personer runt det utan några problem.
Dessutom var det så brett att två personer kunde dela på en kortsida. Där skulle Owen och
Miranda sitta. Pierre och jag satt på varsin sida av värdparet. Vi skålade och började med
förrätten bestående av skaldjur och sallad. Det smakade fantastiskt gott. Owen och Pierre
pratade mest under middagen. Miranda verkade försjunken i tankar, men uppförde sig
som den exemplariska värdinnan genom att nicka och hålla med då och då under samtalen.
Så småningom blev hon mer närvarande och deltog med själ och hjärta i samtalen.
Speciellt när dem kom in på ämnet mode och designer. Vi drack ganska mycket vin och
till slut pratade alla i munnen på varandra och skrattade. Sen påminde Owen att det bara
var en stund kvar tills dem var tvungna att ge sig av till några vänner. Men huset fick vi
utnyttja som vi ville så länge vi inte hade sönder något och lät bli kontoret. Owen tillade
det med ett litet leende förstås. Miranda ursäktade sig och sprang iväg för att pudra näsan
medan vi satt kvar.
”Ja det där med pudrandet av näsor har jag aldrig förstått. Men det får även ni stå ut med
när ni gifter er en vacker dag. Dessutom tror jag att den nya generationen lider ännu mer
av utseendefixering än folk av vår årgång.”
”Åja, så farligt blir det nog inte. Jag kan nog hantera det”, sa Pierre och log konspiratoriskt
mot mig.
”Ja, det tror jag säkert. Hur som helst så påminner jag ännu en gång om att huset står
helt till ert förfogande. Vi blir nog ganska sena så ni får massor av tid för er själva. Sen
kan ni ju alltid ta en simtur i poolen. Den svalkar skönt varma nätter som den här.”
Miranda kom tillbaka. Sen tackade dem för en trevlig middag och gick ut till bilen som
väntade utanför. Dörren stängdes. Jag vände mig om mot Pierre och slängde mig runt
hans hals. Han i sin tur blev så överraskad att han höll på tappa balansen, men sen slog
han armarna om mig och höll om mig hårt. Han drog in min doft och suckade tungt.
”Jag trodde jag skulle bli tokig utan dig”, viskade jag.
”Jag med. Jag har saknat dig så mycket. Ett tag tappade jag hoppet. Sen när vi bestämde
att jag skulle komma idag så blev jag nästan helt besatt av att allt skulle bli så perfekt som
308

möjligt. Jag köpte en ny kostym, bukett med blommor och till och med nya underkläder.”
Han blinkade med ögat och knäppte upp gylfen. Jag kikade in. Boxershorts av dyrt
märke med dess logotyp i silver broderat längs resåren. Hans magmuskler spändes. Jag
förde in handen och rörde vi hans hud, och lät handen glida ner under hans boxer. På
några få sekunder styvnade han. Han suckade djupt och såg mig på mig med ett förtrollat
leende. Pierre lyfte upp mig i famnen och bad att få instruktioner hur man tar sig till mitt
sovrum. Medan han bar mig i famnen uppför trappan och genom korridoren såg han
drömmande på mig. När vi kom in i mitt rum slängde han mig på sängen. Sakta lät han
skjortan glida av hans överkropp. Vad jag hade saknat den synen. Han var så fullkomligt
perfekt att det värkte i hjärtat att se på honom. Strax därpå låg vi nakna i sängen och rullade
runt och kysstes som om det varit tio år sen vi såg varandra sist. Han viskade i mitt
öra:
”Nu släpper jag dig aldrig igen Keith. Jag älskar dig. Jag ber dig, låt oss aldrig vara ifrån
varandra igen. Och om du skulle tycka annorlunda så ber jag dig att göra slut på mitt lidande.
Jag kan inte leva utan dig.”
Jag grät av lycka. Han älskade mig lika mycket som jag älskade honom. Och det visade
jag på alla sätt jag kunde den natten. Efteråt låg vi och flämtade. Pierre skrattade.
”Vad är det?” undrade jag och la mig så nära intill honom som möjligt.
”Jag måste ha blivit lite galen när vi var ifrån varandra de här dagarna. Jag började inbilla
mig att du träffat någon annan och glömt bort mig. Knäppt av mig va?”
Jag var tvungen att skratta.
”Ja, det var fånigt av dig. Däremot fick jag en ny vän redan första dagen jag kom hit.
Han heter Alexander och jobbar som ridlärare i stallen. Han lär mig rida.”
Pierre la sig på sidan och såg ner på mig.
”Han måste jag få träffa.”
”Han är här imorgon också. Då får du träffa honom och Storm.”
”Storm?”
Jag skrattade.
”Du får se. Vet du, jag har en idé. Kom”, sa jag och tog hans hand och drog honom med
mig ut i korridoren och vidare nerför trappan.
På vägen visade jag mors takmålning. Pierre blev så imponerad att jag var tvungen att
ropa hans namn för att han skulle vakna ur sin trans. Sen steg vi ut i den varma natten på
verandan. Framför oss låg poolens spegelblanka yta som bara väntade på att få användas.
”Sist i är en rutten fisk”, sa jag och satte fart mot poolen.
Pierre och jag kom fram till kanten samtidigt och hoppade i med ett plask. Vattnet var
härligt uppfriskande.
”Vem var sist i nu då?”
”Inte jag i alla fall.”
309

Han simmade fram till mig och kysste mig. Sen sjönk vi ner under ytan och smekte
varandra. Vi dansade tillsammans genom det upplysta vattnet. Pierre tog tag om min midja
och smekte hela min kropp, och jag gjorde detsamma med hans kropp. Jag kände musklerna
spännas och slappna av under mina händer. Jag lät mig föras fram som en ängel
genom mjuka moln. Pierre höll mig fast med lätta händer och simmade tätt intill min
kropp. Hans kropp gled smidigt som en delfin genom vattnet. Vi kom in på den grunda
delen där han la mig till rätta under honom. Sen låg vi och kysstes medan vattnet gav efter
för våra allt mer passionerade rörelser. Hans starka armar höll mig tätt intill honom. Jag
öppnade ögonen och såg på hans slutna ögon. Han rodnade och andades tyngre. Han blev
alltmer upphetsad.
”Kan vi inte gå tillbaka till mitt rum nu?”
”Om en stund. Jag måste simma bort lite frustration.”, sa han och kastade sig bakåt från
kanten.
Jag satt kvar i det grunda vattnet och såg fascinerat på när Pierre kraftfullt plöjde genom
vattnet. Hans breda axlar och starka armar arbetade som besatt och sprängde sönder vattenytan.
Sen simmade han in till kanten igen och steg upp. Han såg så sexig ut att jag
genast blev upphetsad. Jag kunde inte resa mig upp på en stund. Han stod och såg frågande
på mig. Sen gjorde han några övningar för att mjuka upp den nytränade kroppen, vilket
fick mig att bli ännu mer upphetsad. Jag var tvungen att titta bort för att lugna pulsen.
”Kom så går vi tillbaka”, sa Pierre och tog min hand i sin och drog mig med tillbaka in i
huset.
Den natten älskade vi om och om igen tills vi somnade utmattade i gryningsljuset och i
den ljumna vinden som fläktade över oss från balkongen.
Dagen därpå åt vi en sen lunch på verandan vid poolen. Owen och Miranda hälsade på
oss som hastigast innan dem begav sig in till staden för att uträtta ärenden. Pierre och jag
bestämde oss för att besöka Alexander på eftermiddagen. Jag ville att Pierre skulle träffa
Storm som blivit lite av min personliga favorit. Att han gillade mig också märktes när jag
red på honom. Till och med Alexander var förvånad. Han som annars hade så god hand
med hästar. Vi steg in i stallet och bort till båset där Storm brukade stå. Men idag var han
borta. Jag antog att Alexander släppt ut honom i hagen tillsammans med de andra hästarna
så vi gick dit istället. Och mycket riktigt sprang Storm lyckligt omkring på det öppna
fältet. Jag ropade på honom och genast lystrade han till min röst. Alexander såg upp under
kepsen. Han höll på att sko den ena hästen.
”God dag Alexander. Det här är min vän Pierre.”
Alexander kom fram och torkade hastigt av sig på byxorna innan han hälsade på Pierre.
”Trevligt att träffas. Jag heter Alexander. Ridlärare här på skolan.”
”Inte visste jag att du även var hovslagare”, sa jag och såg på hästen som han just höll
på att sko.
310

”Jag är lite av varje. Eftersom vi är få anställda så måste man kunna bidra med sina
kunskaper på alla områden.”
Pierre såg sig omkring och verkade imponerad.
”Stora ägor eller hur?” sa jag och stötte armen i sidan på honom. Han nickade.
”Jag antar att ni vill rida? Har du ridit förr?”
”Nej, egentligen inte. Det var länge sen hur som helst”, svarade Pierre och satte händerna
i sidorna och såg mot hästarna som nu nyfiket kom fram till oss.
”Du vill väl ha Storm som vanligt?” sa Alexander och ledde hästen fram till mig.
”Självklart. Det här är Storm Pierre.”
Pierre såg lite avvaktande på hästen. Han var större än de andra och mörk som ett oväder.
Han kom fram och luktade och slickade på min hand.
”Nu blir jag ju svartsjuk”, viskade Pierre och blinkade.
Alexander kom fram för att hjälpa oss upp på hästarna. När vi satt upp instruerade han
hur Pierre skulle manövrera hästen. Det var enkla och okomplicerade instruktioner som
han lärde sig snabbt. Snart var vi på väg ut på fältet. Jag ökade takten och galopperade
före Pierre. Men eftersom Pierre var så tävlingsinriktad så tog det inte lång tid förrän han
var ifatt mig. Strax kom vi fram till en vacker liten bäck med ett stort pilträd. Platsen var
som hämtad ur en saga.
”Här kan vi väl stanna en stund”, sa jag och klev av.
”Gärna för mig. Inte hade jag en aning om att det var så stora ägor. Hur många hektar är
det på egentligen?”
Jag skrattade.
”Det får du fråga Owen om ikväll vid middagen. Han kommer att berätta hela släkthistorien.”
Vi gick fram till bäcken och njöt i fulla drag av den ljumna vinden och ljudet av porlande
vatten. Pierre slog sig ner vid trädet och jag satte mig nära intill honom.
”Det här är min älsklingsplats redan”, avslöjade jag helhjärtat.
”Min med. Det är så fridfullt.”
Vi satt en lång stund och bara höll varandra i händerna och lyssnade på vinden, fåglarna,
ljudet av prasslande löv och vattnet som flöt bredvid oss. Hästarna gav ifrån sig små
gnägganden ibland av välbehag. Jag lutade mitt huvud mot Pierres axel.
”Jag önskar att vi kunde resa iväg nånstans du och jag. Nånstans långt bort. Kanske till
Europa?”
Han såg på mig med dyrkan i blicken. Sen smekte han min kind och hals och lät handen
glida innanför tröjan. Jag skrattade till och slog bort hans arm.
”Jag menar allvar Pierre! Tänk dig, du och jag tillsammans i ett halvår. Få resa runt
tillsammans och uppleva massor av spännande saker.”
”Förlåt, jag menade inte att göra narr av dig. Vi kan väl tala med våra respektive föräld-
311

ar”, sa Pierre och gled undan med blicken. Jag visste att han fortfarande var lite osäker på
hur jag skulle reagera vid ordet ”föräldrar”.
”Pierre?” Han såg upp på mig. ”Jag lovar att jag mår bra nu. Jag går hos en terapeut
några dagar i veckan och det har hjälpt mycket. Dessutom trivs jag bättre här eftersom det
finns mer att göra. Du ska inte tro att bara för jag har hamnat mitt i smöret så ligger jag
och latar mig dagarna i ända. Som du märker har jag skaffat mig en god vän här som har
lärt mig att rida. Alexander är bäst.” Här sneglade Pierre misstänksamt på mig, men jag
kysste honom genast och då log han igen. ”Dessutom betraktar jag Owen och Miranda
mer och mer som föräldrar. Miranda är lite speciell, men jag klarar av att umgås med
henne. Fast inte för länge åt gången.”
Pierre skrattade till.
”Jag är glad att du mår bra, och jag litar på att du säger mig sanningen. Det syns förresten
på dig att du mår bra igen. Du är vackrare än nånsin.”
Han lutade sig fram och kysste mig länge. Sen var det dags att bege sig tillbaka till stallet.
Jag svingade mig elegant upp i min sadel, men Pierre hade lite svårigheter att ta sig
upp. Men efter två försök klarade han det lika fint som jag. När vi kom tillbaka såg vi
Alexander längre bort i hagen där han travade runt med sin häst. Vi lämnade våra hästar
och gick till husets veranda där jag sa till om te och scones.
”Det känns lite ovant att se dig så här i rollen som Owens son måste jag erkänna”, sa
Pierre och lutade sig bekvämt tillbaka i sin korgstol.
”Det var lite ovant för mig i början, men man lär sig fort. Nu för tiden känns det helt
naturligt att springa på en städerska i mitt rum och säga till om mat som kommer på en
serveringsvagn.”
”Annat var det i L.A, eller hur?” sa han och blinkade mot mig.
Jag skrattade till.
”Ja, fast Michele var en duktig kock. Ibland”, tillade jag och log åt mina minnen.
”Du saknar honom mycket.”
”Bara den gamla Michele. Han som var min storebror. Inte den andre. Michele som
retade sig på att jag stod i duschen för länge, som alltid skulle ha rätt i sak och som kunde
säga att han älskade mig. Han kunde vara hård, men han var rättvis. Och han bad alltid om
förlåtelse när han hade gått över gränsen.”
Det sved till i hjärtat när jag tänkte på honom, min vackra envisa bror. Som jag saknade
hans tröstande kramar, hans röst och hans närvaro. Men det kändes som en evighet sedan.
Allt som jag tog för givet, allt som jag nu saknade var förlorat för alltid.
Helgen var över. Men fortfarande hade vi lov och jag bad Owen att låta Pierre få stanna
kvar hos oss ett tag till. Det fick han naturligtvis. Redan på måndag förmiddag började
mina lektioner i oljemålning. Det visade sig att jag hade större talang än jag anat. Penseln
312

flöt fram som om jag varit en professionell konstnär. Owen såg inte på utgifterna utan
beställde hem massor av ramar och dukar som jag fick hjälp att spänna upp. På eftermiddagarna
när jag var ledig red vi långa turer, ofta till bäcken där vi satt och planerade vår
framtid tillsammans. Pierre var så entusiastisk att jag var tvungen att skratta åt honom.
”Vad är det? Vill du inte bo med mig i L.A?” sa Pierre gravallvarligt.
”Förlåt mig Pierre. Jag menade inte att skratta. Jag är bara så lycklig och glad att jag har
dig. Lova att du stannar hos mig hela sommaren.”
Han log och tog min hand i sin.
”Jag lovar. Men nu till helgen har jag lovat att åka hem en sväng. Annars finns risken att
dem hyr ut mitt rum”, la han till skämtsamt.
”Då har jag en idé. Vi låter chauffören Jones skjutsa oss till stan. Så stannar vi där över
helgen och på söndag eftermiddag blir vi hämtade igen. Vad sägs?”
Pierre tog mig om hakan och kysste mig hårt. Sen såg han länge på mig.
”Det låter som en mycket bra idé. Jag vill inte vara utan dig en minut längre än nödvändigt.
Aldrig nånsin igen.”
Sagt och gjort. När helgen kom packade vi ihop våra väskor och begav oss tillbaka till
stan. Eftersom resan var ganska lång bad vi chauffören spela hög musik åt oss i baksätet.
Sen satt vi och spelade schack på det lilla utfällbara bordet vid barskåpet. Givetvis snodde
vi varsin drink ur barskåpet som Owen alltid lät stå full.
”Martini älskling?” sa Pierre och blinkade med ögat.
”Gärna älskling”, sa jag och fnissade.
Jag kände mig som en lyxhustru. Kanske livet skulle bli bättre hädanefter? Med Pierre
vid min sida hade jag aldrig tråkigt. Och han verkade njuta av mitt nya liv lika mycket
som jag själv. Det syntes i hans ögon. Jag hade Owen att tacka för så mycket. Och för
övrigt, så var jag en mer renodlad Mckinsey än vad Miranda visste om. När och hur den
frågan skulle tas upp visste jag inte. Jag kände bara med kropp och själ att nu inte var rätt
tillfälle. Jag var nyplanterad på Mckinseys residens och innan jag kunde kräva lite mer
plats var jag tvungen att först slå rot. Likadant var det med sanningen. Vi kunde spela
charader för varandra, men inom en snar framtid skulle fasaden rivas och korten läggas på
bordet.
Nu närmade vi oss staden. Genast for jag till fönstret.
”Vet du Pierre? Tills jag får ärva egendomen på landet så bor jag gärna med dig i stan.
Åh, va jag har saknat den!” ropade jag.
Vi åkte in på de välkända gatorna. Mitt hjärta sjöng av lycka att återse allt. Där bakom
låg Ahlan´s place. Sen tog bilen av mot bostadsområdet. Vi åkte uppför den långa backen.
Snart skulle vi passera vårt hus, som inte längre skulle stå där. Mitt hjärta bankade hårt i
bröstet på mig. Jag bad Pierre ta min hand. Hans styrka skulle få mig att orka se allt igen.
Jag bad chauffören sakta in när vi gled förbi uppfarten. Det enda som stod kvar var hus-
313

grunden och skorstenen. Allt svart av sot. Trots förödelsen såg trädgården ut precis som
vanligt med sina små ovårdade buskar och vildväxta blommor. Jag vände mig bort och
Pierre tog mig i sin famn. Han kysste mig i pannan. Mitt hjärta slog så hårt att det susade i
öronen på mig. Pierre höll mig hårt.
”Hur känns det nu?” viskade han.
”Lite bättre. Jag hade en bild i huvudet av hur det skulle se ut, och det motsvarade ungefär
det vi nyss såg.”
”Jag ska ta hand om dig hela helgen”, försäkrade han och strök mig över kinden.
Vi blev väl omhändertagna av Pierres föräldrar. Bella omfamnade mig och kysste mig
på bägge kinderna. Steve gav mig en kram och började genast fråga om hur jag trivdes
hos Mckinseys. Den enda som fattades var Sasja. Pierre informerade att han skulle bli sen.
Som vanligt var han på en dejt. Flickorna verkade inte få nog av honom.
Sen bjöd Bella och Steve på en grillkväll på baksidan av huset. Ingen talade om det som
hänt med Michele. Det märktes att alla gjorde sitt bästa för att undvika ämnet helt och
hållet, men inte på samma sätt som Miranda och Owen som såg det som en självklarhet
att inte gräva i det som varit. Bella och Steve var i naturen varma och vänliga människor.
Det var en omöjlighet att inte trivas i deras sällskap. Vinet flödade, likaså den ljuvliga
maten och pratet. Kvällen var ljus och varm. Det var nästan svårt att föreställa sig vilken
tragedi som utspelat sig några få kvarter härifrån för några veckor sedan. När Pierre och
jag blev lämnade ensamma en stund lutade han sig närmare mig.
”Är du okej?”
”Ja, i ert sällskap kan man inte känna sig annat än välkommen. Ni har verkligen en
fantastisk sammanhållning. Något jag har saknat länge.”
Han tog min hand under bordet och såg mig djupt i ögonen. Var det vinet eller mina
heta känslor för Pierre som fick mitt hjärta att börja bulta och min upphetsning att bli
alltför uppenbar?
”Jag kommer alltid vara din familj Keith. Med mig kommer du aldrig känna dig vare sig
ensam eller oälskad. Jag lovar att alltid ta hand om ditt hjärta. Du kommer aldrig att behöva
sakna något.”
Hans röst var mörk och allvarlig. Sen tog han min hand och kysste den. Strax därpå kom
Bella och Steve tillbaka till oss på verandan.
”Vi får tackla mor och far senare med våran situation”, sa han och blinkade med ögat.
Vi satt länge allihop och pratade om allt mellan himmel och jord. Steve och Bella var
oerhört bra värdar och var mer eller mindre kända för att hålla ett party vid liv. Fram emot
småtimmarna var alla trötta och gäspade ihärdigt. Vi sa godnatt och drog oss tillbaka till
Pierres rum. Vi kröp ner under det svala täcket och höll om varandra.
”Keith? Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig Pierre. Av hela mitt hjärta.”
314

”En sak till, om du verkligen vill åka till Europa ett halvår så känner jag att det är min
plikt att uppfylla dina drömmar.”
Jag gav till ett litet lyckligt utrop och kysste honom så länge att han höll på tappa andan.
”Nåd min härskare! Jag måste ha luft!” bad Pierre.
”Åh, men Pierre menar du verkligen det du säger om resan?”
”Så klart jag gör. Om det är så viktigt för dig så är det lika viktigt för mig. Jag ska tala
med mina föräldrar och med Owen.”
”Med Owen? Är det inte bäst att jag gör det?”
Det förvånade mig att han var så ivrig att ordna med allt själv. Dessutom var ju jag
Owens riktiga son. Hur skulle han reagera om jag inte själv kom med min önskan? Han la
armen om mig och höll mig tätt intill sig.
”Bara lugn. Jag ordnar med allt. Du ska inte behöva tänka på nånting annat än att älska
mig.”
”Åh, Pierre. Du skämmer bort mig alldeles.”
Han kysste mig över halsen och viskade:
”Det är bäst du vänjer dig. Jag har för avsikt att skämma bort dig så länge jag lever.”
Den natten sov jag som om jag sovit på ett mjukt moln i himlen. Så trygg och älskad
hade jag aldrig förr känt mig. Men nånstans mitt i natten kunde jag höra en röst kalla på
mig. Rösten kom från vår trädgård.
Dagen därpå efter en sen lunch låg Pierre och jag vid poolen och solade. Jag kunde inte
glömma den där rösten. Vad betydde det? Till slut vände jag mig till Pierre. Han såg så
sexig ut där han låg halvnaken att jag för ett ögonblick tappade bort mig.
”Pierre? Jag vill besöka mitt hem.”
Han i sin tur höll på att tappa solglasögonen i backen.
”Vad? Men Keith. Varför?”
”Jag vill bara se det en sista gång till. Snälla, Pierre. Följer du med mig?”
”Självklart. Din önskan är min lag, sir Blue”, sa han och gjorde honnör. Jag skrattade
men kände mig egentligen inte alls på humör för skämt just nu.
Vi klädde på oss och begav oss iväg längs trottoaren. Solen gassade över de vackra
trädgårdarna och villorna. Nu kom vi in i vårt kvarter. Vår trädgård var som en liten oas,
gömd av högt buskage och därmed avskärmad från omvärlden. Det var inte förrän nu som
jag förstod vad Michele menade med att vi skulle hålla oss gömda och leva i vår egen
värld. Detta hade varit hela hans värld där bara hans regler gällde. En värld där ingen
kunde ta mig ifrån honom. Där han kunde hålla mig instängd och gömd för alltid. Tanken
på att han nästan lyckades fick det att gå kalla kårar utmed ryggraden.
Nu gick vi uppför uppfarten. Jag stannade till och försökte fokusera på den bild jag såg
framför mig just i detta ögonblick. Trappan som gick upp till ytterdörren. Fast bara trap-
315

pan fanns kvar. Väggar och tak hade störtat in som ett korthus. Det enda som fortfarande
fanns kvar var mitt rum, fast där hade taket helt kollapsat. Fönstret var som ett svart hål.
Altanen var också kvar. Det var det enda som såg normalt ut, men på ett bisarrt sätt eftersom
resten låg i ruiner. Dit hade inte elden hunnit tack vare brandmännen. Vi gick runt
huset på avstånd som om vi var rädda för att den onde själv skulle resa sig ur askan när
som helst. Vi sa inte många ord till varandra under tiden. Jag förstod att även Pierre kände
sig obekväm till mods i och med att vi vandrade runt i spillrorna av det som en gång varit
mitt hem. Att allt kunde sluta så tvärt och grymt. Huset där jag känt ro och trygghet, kärlek
och lycka, men även tårar och sorg. Huset som hade blivit min vän och som hjälpt mig
att hitta tillbaka till livet. Nu stod bara ett bränt skelett framför oss. Resterna av ett kärleksfullt
hem där två vilsna själar en gång hade bott. Den ena själen stod nu och såg med
tårfyllda ögon på det som en gång varit så levande.
Nu tog Pierre mig i ärmen och drog mig tillbaka mot uppfarten. När vi passerade platsen
där man funnit mig och Pierre såg jag plötsligt nånting ligga i buskaget. Jag böjde mig ner
och drog fram familjealbumet. Jag var tvungen att le. Tänk att jag glömt det. Nu visste jag
att det funnits ett skäl till att jag skulle gå hit. Vår familj var återförenad. Cirkeln var sluten.
Jag plockade upp en ensam ros som växte i ogräset. Sen gick jag fram till ruinerna
och slängde ner rosen i den svarta källaren.
”Vila i frid, Michele. Jag älskar dig. Hälsa mor och far.”
Pierre klappade mig lätt på axeln. Jag vände mig om och möttes av hans varma omtänksamma
leende. Han förstod. Sen lämnade vi trädgården och huset. Men halvvägs nerför
uppfarten hörde vi ett jamande bakom oss. Det var Sneek!
”Sneek! Var har du varit?”
Jag lyfte upp honom i famnen och kramade om honom. Han var lika glad att se mig, för
han började spinna och buffa på mig. Hans klor grävde sig in i tröjan som om han var
livrädd att jag skulle släppa honom igen. Men det skulle jag aldrig mer göra. Jag slängde
en sista blick på omgivningen och vände sedan ryggen till. Nu var det över en gång för
alla.
Pierre följde med mig på söndag kväll tillbaka till Mckinseys. Owen skulle nog bli förvånad
att se honom igen. Men det struntade jag i. Pierre gjorde nånting förhastat och ogenomtänkt
när vi gick nerför trappan i riktning mot bilen. På ena armen bar jag Sneek,
medan han tog min lediga hand i sin. Bella och Steve såg frågande på oss, men Pierre
blinkade och log sitt charmerande leende. Dem förstod. Bella lutade sig mot Steve som
kysste henne i pannan.
”Kom tillbaka snart!” ropade hon.
Chauffören Jones höll upp dörren för oss. Vi gled in på de mjuka sätena. Sneek skuttade
omkring och nosade på allting.
316

”Vill mr Sneek ha en Martini tro?” sa Pierre.
Jag rätade på mig och satte hakan i vädret.
”Sir Sneek om jag får be.”
”Åh, förlåt. Alla dessa titlar.” Han kramade om mig. ”Är du lycklig?”
Jag såg in i hans gnistrande ögon och log varmt.
”Ja, så länge jag får vara med dig. Och Sneek förstås.”
Hela resan tillbaka låg Sneek tryggt på mitt knä och vilade. När vi kom tillbaka till
Mckinseys residens slängde vi våra väskor i mitt rum och rusade ner till verandan och åt
lunch. Husan blev lite förvånad att servera en katt, men Sneek förtjänade det bästa med
tanke på vad även han hade fått gå igenom. Sen gick vi till stallet som numera hade blivit
mitt favoritställe. Sneek följde efter men tappade intresset för oss och gick på upptäcktsfärd
istället. Alexander var inte där, men det gjorde ingenting. Vi tog hästarna och red ut
på det öppna fältet och vidare till vårt ställe vid bäcken. Där satt vi hela eftermiddagen
och pratade om allt mellan himmel och jord. Solen sken starkt och gav hela landskapet en
vacker gloria. När vi kom tillbaka till huset var det dags för middag. Owen och Miranda
satt i salongen och läste och smuttade på varsin torr sherry. Dem såg förvånat upp när vi
steg in i rummet.
”Jag hörde av husan att ni kom i förmiddags redan. Ursäkta att vi inte var här, men affärerna
kallade.”
Jag brydde mig inte om hans ursäkter. Jag hade Pierre och han gav mig mycket mer än
vad Owen nånsin skulle kunna ge mig. Det måste ha synts på min besvikna min för Owen
harklade sig och fortsatte med allvarlig röst:
”Jag var nere på stationen.” Miranda gav honom en förebrående blick. ”Egentligen vill
dem tala med dig Keith, men jag har sagt att du inte minns någonting och att du inte kan
tala om saken just nu.”
”Vad exakt vill dem veta?”
”Detaljer kring hela händelsen. Hur det började brinna, vad som låg bakom tragedin och
vad som hände när du såg Michele sista gången.”
Han knäppte händerna i knäet och såg i golvet. Jag förstod att han var orolig för hur jag
skulle reagera. Jag gick fram till honom och la min hand på hans axel. Han såg upp med
sina klarblåa ögon som påminde så mycket om mina egna.
”Tack Owen. Jag ska tala med dem när jag är redo.”
Han sa inget utan nickade bara tacksamt. För att lämna ämnet och bryta den tryckande
tystnaden reste sig Miranda upp och meddelade att middagen väntade. Jag hade svårt att
få ner nånting alls. Trots att maten var utsökt kändes det som papper i munnen. Efteråt satt
Pierre och jag länge vid poolen och pratade. Jag kände en längtan att få ställa mig i en het
dusch. Det var det enda sättet för mig att skingra tankarna och slappna av i kropp och själ.
”Jag väntar på dig här”, sa Pierre som förstod att jag ville ha tid för mig själv för att
317

kunna rensa tankarna.
Jag vet inte hur lång tid jag stod där och grät, men till slut värkte halsen och tårarna
sinade. När jag såg mig i spegeln var mina ögon rödsprängda. Jag sköljde ansiktet under
kallt vatten tills svullnaden lagt sig. När jag kom in i sängkammaren låg Pierre till min
förvåning i sängen och väntade på mig i sina åtsittande boxershorts. Det fick mig att börja
tänka på annat. Pierre gjorde en tyst gest mot den ena fåtöljen vid dörren. Där låg Sneek.
Han öppnade ena ögat och såg på oss. Jag gick fram och gav honom en stor blöt puss
innan jag kröp ner bredvid Pierre som la armen om mig. Han nynnade på en sång som fick
mig att bli alldeles varm inombords. Hans röst frestade mig att hålla fast vid medvetande,
men sömnen var mig övermäktig.
När jag vaknade nästa gång var det strålande morgon. Solen silade in genom de tunna
gardinerna. Fåglar sjöng utanför och fick hela världen att vakna. En dammsugare hördes
på avstånd. Jag reste mig försiktigt upp i sängen utan att väcka Pierre och klev ur sängen.
Jag öppnade dörren till balkongen och steg ut. Sneek tassade ljudlöst efter och strök sig
mot mina ben. Trädgårdsmästaren höll på att trimma häckarna. Portarna till stallet var
öppna och hästarna var lösa i hagen. Plötsligt kände jag någon omfamna mig bakifrån.
Det var Pierre. Han kysste mig i nacken.
”Sovit gott?”
”Så klart jag har. Du är ju här.”
”Inga mardrömmar?”
Jag vände mig om och la armarna om hans hals och kysste honom.
”Nej, inga alls.”
”Vilket vackert väder. Vill du rida idag?”
”Ja, fast jag har lektion i konst under förmiddagen så du får förströ dig med någonting
under tiden. Gå och snacka med Alexander en stund. Han gillar sällskap. Ta Sneek med
dig.”
”Det kanske jag gör. Kommer du till stallet sen då?”
”Det gör jag.”
Jag hörde dörren öppnas inne i sängkammaren. Pierre släppte mig genast. Strax därpå
kikade Owen in genom dörren.
”God morgon. Allt väl?”
”God morgon, Owen. Skulle du vilja säga till om frukost? Vi är alldeles utsvultna. Jag
och Pierre vill äta här ute på balkongen.”
”Javisst Keith. Glöm inte att du har lektion om en timme.”
”Tack, Owen.”
Frukosten serverades. Till och med Sneek fick sin skål med mat. Han slukade allt i en
rasande fart. Men vi satt däremot länge och latade oss i solen. Sen var jag tvungen att klä
på mig och möta min lärare i ett av rummen på bottenvåningen som tjänade som mitt
318

galleri. Förut användes det som ett förråd, vilket var onödigt enligt min mening med tanke
på hur stort och ljust rummet var med ett vackert fönster som vätte ut mot trädgårdens
grönska. Just idag ville läraren att jag skulle måla nånting ur min dröm. Inget skulle vara
logiskt eller perfekt. Han instruerade mig om hur det skulle kunna se ut genom att själv
sitta framför staffliet och måla upp en värld av ljusa och mörka färger. Till slut liknade det
en dansande älva i rymden. Jag blev så inspirerad att jag genast satte igång med min tavla.
Penseln dansade fram som om den fått eget liv. Inte förrän jag var helt klar upptäckte jag
att min handled värkte. Han ställde sig på avstånd och betraktade tavlan en lång stund.
Sen nickade han stumt och sa:
”Mycket intressant. Har du nånsin målat i den här stilen tidigare?”
”Nej, aldrig”, svarade jag och ställde mig bredvid honom. Det var inte förrän då jag såg
vad den föreställde. Det var en svart gestalt som kom gående hotfullt ur lågor. Det var
sista minnet jag hade av Michele.
Efter lektionen var jag gråtfärdig igen. Det var så mycket känslor och minnen som
kommit fram genom min kreativitet. Jag var tvungen att gömma mig i badrummet en
stund och gråta innan jag kunde möta Pierre. Men som vanligt så var det omöjligt att dölja
något för honom. Jag kom in i stallet. Pierre satt på en höbal och såg på när Alexander
sopade upp smuts från golvet. När jag kom in såg Pierre först på mig med lyriska ögon,
men snart smalnade dem av på ett misstänksamt sätt.
”Har du övergivit din vän här över dagen?” frågade Alexander och log.
”Nej, jag hade lektion i konst.”
”Oj, det låter intressant. Vad målar du för motiv?” sa han och stannade upp i sopandet.
”Lite av varje. Jag är inte så bra ännu. När jag bodde i L.A så fick jag inga tillfälligheter
att öva på dukar. Men så här långt är läraren stolt över mig. Så jag har väl lite talang att
kunna skryta med.”
”Jag köper din första tavla som blir klar”, sa Alexander bestämt och blinkade med ögat
som Pierre ofta gjorde.
Mitt hjärta klappade hårt när jag tänkte på tavlan som blev klar tidigare samma dag.
Helst av allt ville jag bli av med tavlan så fort som möjligt. Men samtidigt kände jag att
den betydde något för mig. Den var en del av mig och den bror jag en gång haft. Den
representerade en händelse som inte bara fått mig att bli medveten om hur orättvist livet
var, utan det var även den händelsen som bundit mig och Pierre tillsammans en gång för
alla.
”Vi får se”, svarade jag bara. ”Är Storm tillgänglig för en ridtur?”
”Han ska äta strax, sen måste jag borsta honom ren för han har rullat sig i nånting. Du
får gärna ta någon av de andra hästarna.”
”Nej, jag vill bara ha Storm. Kom Pierre så tar vi en promenad istället.”
Vi gick genom den vackra allén ner till grindarna och ut på landsvägen. Solen värmde
319

och överallt flög det omkring fjärilar, bin och andra insekter. Blommorna gav landskapet
en kaskad av varma färger och överallt doftade det härligt av blomsterängar och friskt
gräs. Pierre tog min hand i sin. Jag visste att han var orolig för mig, men just nu kunde jag
inte tala om saken utan att min hals snörde ihop sig. Därför pladdrade jag på om allt möjligt
jag kunde komma att tänka på för att skjuta det obehagliga ifrån mig.
”Du borde be din konstlärare att komma ut hit och måla någon dag”, föreslog Pierre och
stannade för att spana ut över fälten med sina berg och dalar i horisonten.
”Det har han faktiskt redan föreslagit. Men jag är lite nervös. Tänk om jag bara inbillar
mig att jag har talang Pierre? Tänk om jag inte kommer att kunna måla nånting alls?”
”Var inte dum Keith. Han har ju sagt att du har talang, inte sant? Lita på hans omdöme.
Han är ju känd konstnär själv och verkar ha lång erfarenhet inom branschen. Han kommer
att vägleda dig, men du måste lyssna på hans råd och lära dig tekniken. Oroa dig inte. Du
har gott om tid på dig. Innan du vet ordet av målar du bättre än honom.”
Jag slängde mig runt hans hals och kramade honom hårt.
”Åh, Pierre. Tack för att du finns. Tack för att du sporrar mig att fortsätta. Jag är ledsen
om jag har varit lite tankfull och avståndstagande på sistone. Men jag håller på att bli
bättre nu. Och det är din förtjänst. Du ger mig den styrka och självförtroende jag behöver
för att kunna gå vidare med mitt liv.”
Han log till svar. Det sa mer än tusen ord. Det sa någonting annat också. Därför småsprang
vi tillbaka till huset, smög oss in i huset och vidare uppför trappan till mitt rum. Vi
rev och slet i varandras kläder. Sedan tog han mig i famnen och bar mig in i badrummet.
Jag andades in den fräscha doften från rakvattnet på hans hals.
Vi älskade en lång stund i den svala duschen. Det snurrade i huvudet på mig som om jag
varit berusad av alla känslor han väckte inom mig. Han viskade mitt namn om och om
igen. När vi kom samtidigt var det med styrkan av en explosion. Jag kunde nästan se små
stjärnor tindra i hans ögon. Han bet hårt i min axel för att inte skrika. Sen sjönk vi ihop på
golvet och lät vattnet regna ner över oss.
”Jag vet inte hur du känner det Keith, men för mig är det som första gången varje gång.
Hur lyckas du få mig att känna så?”
Jag skrattade och kysste honom hårt. Jag kände ju på samma sätt. Hans ögon utstrålade
en sån kärlek att jag blev alldeles varm trots det svala vattnet. Plötsligt bankade det på
dörren. Vi bokstavligen flög från varandra.
”Keith? Keith är du därinne?”
Det var Owen. Jag stängde av vattnet och klev ur duschen. Pierre gömde sig bakom
draperiet. Jag slängde in en handduk till honom.
”Ja, jag är här. Vad vill du?”
”Får jag tala med dig Keith? Nu på en gång helst.”
”Gå ner och vänta på mig. Jag kommer med detsamma.”
320

Han gick. Vi pustade ut. Jag torkade mig så fort jag kunde och klädde mig.
”Vad kan vara så viktigt att han kommer och stör dig i duschen?” undrade Pierre och
virade enkelt handduken runt midjan.
”Det får jag väl reda på om en stund antar jag.”
Jag öppnade dörren och gick ut. Mitt hjärta bankade hårt och jag kände att jag blev
nervös. Hade det nånting med polisen att göra? Som svar på den frågan satt Owen med ett
par poliser i salongen och väntade. När jag kom in reste dem sig upp och hälsade. Det var
en stilig man och en kvinna.
”Så bra att du kunde ta dig tid, Keith. Jag hoppas inte vi störde? Vi är från polisen och
skulle bara vilja ställa några korta frågor angående Michele.”
”Ja, det går väl bra”, svarade jag och sneglade på Owen som såg lika nervös ut som jag.
Jag satte mig i fåtöljen bredvid Owen och stålsatte mig för att orka gå igenom allt igen.
Jag tänkte på Pierre, vilket gav mig kraft och styrka.
”Vill du berätta vad som hände när du kom tillbaka från skolresan?”
Jag berättade så mycket jag mindes. Jag gjorde inga försök att förvrida sanningen eller
undanhålla nånting för Owens skull. Allt rann ur mig som vatten. Jag berättade om hur
Michele hållit sig gömd, när jag fann honom och hur han plågat mig psykiskt och fysiskt i
flera dagar. Vidare berättade jag hur han förlorade förståndet och försökte ha ihjäl både
mig och Pierre. Slutligen berättade jag tveksamt om skottdramat och branden. När jag var
klar var det som luften gått ur alla i rummet utom mig. Dem såg medlidsamt på mig och
gjorde de följande frågorna så korta som möjligt. När hela tragedin var uppdukad gav dem
sig av. Då brast alltsammans totalt och jag sjönk ihop på golvet i hallen och grät så jag
skakade. Jag som trott att det inte fanns en enda tår kvar att fälla. Det var inte meningen
att det skulle bli så dramatiskt, men jag kunde inte hejda mig. Owen blev alldeles ifrån sig
och bar in mig i salongen där han la mig tillrätta på soffan. Sen skyndade han efter lugnande
medel och vatten. Efter en stund sansade jag mig. Han höll min hand varligt och
strök mig över huvudet med den andra handen. Den lugnande tabletten gjorde sin verkan.
Jag kände mig yr och rofylld på samma gång.
”Michele gav mig en sömntablett för att jag skulle slippa lida under misshandeln”, sa
jag med en grötig röst.
Owen blev likblek och suckade tungt medan han sakta skakade på huvudet.
”Såja, såja. Han är borta nu Keith. Han kan inte göra dig nånting. Här är du fullständigt
trygg. Vi kommer att ta väl hand om dig.”
Plötsligt dök Pierre upp i dörrposten. Han rusade fram till mig och satte sig bredvid mig
i den stora soffan. Hans gestalt var suddig och när han talade lät det som om han talade i
en plåtburk. Det fick mig att fnissa till, fast jag egentligen inte hade en aning om vad som
var komiskt just då.
”Hur är det fatt? Vad har hänt?”
321

”Hjälper du mig att lägga Keith i sin säng?” sa Owen med en faderlig stämma.
Owen gjorde en gest att lyfta upp mig, men istället tog Pierre mig i sin famn och lyfte
upp mig som om jag inte vägt mer än en fjäder. Sen vandrade vi uppför trappan. Målningen
tycktes dansa för mina ögon. Jag tyckte jag hörde änglaspel och vackra spröda toner.
Plötsligt såg jag en lång stege som en vacker kvinna stod på. Hon sträckte sig upp mot
taket och målade på det mest graciösa sätt. Vid räcket stod en liten blond pojke och iakttog
henne med små svarta ögon. Hon talade till pojken, men han svarade inte.
Pierre la mig försiktigt ner i sängen som om jag hade varit av glas.
”Michele tog alltid så väl hand om mig. Han menade inte att bli så där tokig. Han var
alltid så snäll och omtänksam”, mumlade jag.
Jag kände inte igen min egen röst. Det var som om någon annan talade genom min mun.
Det sista jag hörde innan jag försjönk i djup dvala var Pierres röst.
”Mr Mckinsey. Det är nånting jag måste få tala med er om.”
Sen gick dem. En annan figur rörde sig runt min säng. Först trodde jag det var ett spöke
från mitt förflutna som återvänt för att kräva sin rätt. Men sen såg jag att det bara var
husan.
”Tack”, viskade jag som kände att jag måste ge henne uppskattning för hennes arbete.
Sen blev allt svart.
Jag vaknade mitt i natten av att jag ropade efter Michele. Jag var helt hysterisk. Jag
kunde inte sluta att skrika och fäkta med armarna. Jag tyckte mig se hans ondskefulla
ögon stirra ner på mig från taket. Han kom emot mig med en pistol.
”Nej, Michele! Du får inte! Hur kunde du?!”
Jag vaknade inte ens fast lyset tändes och människor kom in i rummet. Jag hörde oroliga
röster. Någon la en sval fuktig handduk över min panna och sen kände jag ett nålstick som
fick mig att slå upp ögonen på vid gavel. Han skulle förgifta mig! Men istället för att se
Michele såg jag mina nära och kära. Jag såg upp i husläkarens ansikte. Han log varmt mot
mig.
”Sådär Keith. Nu ska du bara vila och ta det lugnt. Du kommer inte att vara ensam. Jag
finns här i huset. Jag kommer tillbaka imorgon bitti och ser till dig.”
Jag tackade honom och bad om ursäkt för all uppståndelse jag orsakat.
”Du hade rätt Pierre. Jag ska ta itu med saken redan imorgon”, hörde jag Owen säga.
Sen somnade jag om och vaknade inte förrän tidigt nästa morgon. Pierre satt i fåtöljen
bredvid sängen och sov. I handen hade han en fuktig handduk och mitt sängbord var i en
enda stor röra av glas med vatten, tillbringare och servetter. Jag mindes ingenting från
kvällen innan. Bara läkarens och Owens röster. Jag satte mig upp i sängen och log för mig
själv. Pierre såg ut som en sovande prins, beredd att slåss mot drakar för att jag skulle få
min vila. Nu blinkade han till och rätade på sig. Sen möttes våra blickar. Han satte sig
spikrakt upp.
322

”Hej. Hur mår du?” sa han och flyttade över till mig i sängen.
”Jag mår bättre. Kan jag få lite vatten?”
Min hals var torr och sträv som om jag svalt grus. Efter några djupa klunkar kunde jag
tala ordentligt igen.
”Minns du nånting från inatt?”
Jag skakade på huvudet. Allt var som i en dimma. Som en grötig blandning av ljus,
mörker och ljuv musik. Det var otäckt att förlora sig i sitt undermedvetna så pass djupt att
man inte längre var på det klara med vare sig tid eller rum för att sedan slå upp ögonen
och möta den kalla verkligheten.
”Förlåt om jag skrämde dig”, sa jag och tog hans hand i min.
”Dummer. Be inte om ursäkt. Men nog blev jag rädd alltid. Jag trodde du skulle göra
dig illa.”
”Har du vakat över mig hela natten?”
Han såg ner i golvet och rodnade. Sen ryckte han lätt på axlarna.
”Ja, jag var rädd att du skulle vakna igen. Jag ville vara här för dig då. Fast jag somnade
visst. Så bra duger jag som vakthund.”
Vi skrattade och kramade om varandra. Strax därpå knackade det på dörren och sen steg
husläkare in med Owen i släptåg.
”Jaså, är du redan vaken? Hur mår du idag Keith?”
Han kom fram till sängen och undersökte mina pupiller och kände på min panna. Sen
tog han fram olika instrument och lyssnade på mitt hjärta.
”Jag mår bra nu. Jag hoppas jag inte var till besvär inatt. Jag minns ingenting av vad
som hände.”
”Det är ingen fara Keith. Vi är glada att du mår bättre. Det är vanligt att man drabbas av
ett hysteriskt anfall, speciellt när man utsatts för svåra upplevelser.”
Han reste sig upp och packade ihop sina små instrument.
”Jag tror det värsta är över nu. Han kommer att bli helt återställd. Bara se till att han
vilar sig mycket och äter näringsrik mat. Jag kommer tillbaka om några dagar. På återseende
Keith.”
Sen gick dem ut. Pierre satt kvar hos mig och höll mig i handen. Jag gled in i en fridfull
dröm där jag såg änglar på rosa moln. Dem spelade på sina instrument och skrattade ett
klingande skratt. En vacker gudinna höll mig i sin famn och smekte mig över kinden. Hon
hade min mors ansikte. Hon log och viskade mitt namn.
”Jag älskar dig min Keith. Nu är allt över.”
Jag var på benen igen redan dagen därpå. Trots att jag kände att livsglädjen återvänt och
ville göra tusen saker, höll Owen mig under sträng kontroll. Inte till något pris fick jag
överanstränga mig. Jag fick inte ens rida Storm. Därför latade vi oss vid poolen hela da-
323

garna och höll Alexander sällskap i stallet. Det märktes att han hade fattat tycke för både
mig och Pierre för han sken upp så fort vi kom på besök. Hade det inte varit för oss hade
han fått spendera den mesta tiden själv med sina hästar. Nu fick han fullt upp att besvara
våra frågor om rashästar, vilken skötsel hästar krävde, hur mycket all utrustning kostade
och vilka tävlingar han varit på och medverkat själv i.
En eftermiddag bad vi honom följa med oss ut på en picknick. Vi höll oss i närheten av
huset ifall Owen skulle få för sig att leta efter mig. Jag ville inte vara till mer besvär och
göra honom ännu mer orolig än jag redan gjort. På sätt och vis hade mitt nervsammanbrott
fört med sig något gott för Owen och jag hade kommit närmare varandra. Det kändes
varje gång vi träffades. Han uppträdde som en äkta far – orolig och mycket mån om att
jag hade det bra. Till och med konstlektionerna ställdes in. Owen var rädd att jag skulle
trötta ut mig psykiskt. Just som jag undrade hur länge till jag skulle behöva handskas med
silkesvantar hände något. Det var en sen kväll efter middagen. Miranda var som vanligt
upptagen med nånting och var tvungen att fara iväg. Pierre var trött och drog sig tillbaka
till mitt rum med en blick på mig som avslöjade att han nog orkade med lite aktiviteter
innan sömnen tog ut sin rätt till fullo.
”Keith, skulle jag kunna få byta några ord med dig i salongen innan du drar dig tillbaka
för kvällen?”
Jag gav honom en frågande blick och kände mig med ens nervös, men så drog han mig
till sig och klappade mig uppmuntrande på axeln. Hans blick skvallrade om hur mycket
han älskade mig. Det fick mig genast att känna höga förhoppningar att en vacker dag
skulle han berätta hur allt hängde samman i vår familj. Och det skulle vara den nakna
sanningen, även om den gjorde ont.
”Jag hoppas inte du är arg eller besviken på mig för att jag har hållit dig i koppel de här
dagarna? Du vet att jag bara vill ditt bästa. Allt som rör dig är mycket viktigt för mig.
Förstår du?”
”Ja, det gör jag. Jag är mycket tacksam. Jag hoppas inte jag har ställt till det för dig på
något sätt?”
Han skrattade ett varmt skratt som fick mig att rodna av skam. Hur kunde jag tro något
sådant? Han älskade ju mig som sin egen son.
”Keith, du anar inte vad du gjort för mig. Det känns som jag fått hem min...”, han tänkte
säga son. Jag gav honom en hoppfull blick. Skulle han nu avslöja alltsammans? ”Du är
som min riktiga son. Och jag är villig att göra allt för att du ska få det så bra som möjligt.”
Han gjorde en gest att jag skulle slå mig ner i fåtöljen. Den var stor och skön att sjunka
ner i. Den var klädd i sammetstyg i en varm honungsfärg. Resten av soffgruppen gick i
samma färg med kuddar i terrakotta och vinrött. Owen gick fram till barskåpet.
”Whiskey? Det får du nog vänja dig vid det om du ska umgås med mig är jag rädd.”
”Det blir bra Owen. På sätt och vis vill jag lära mig lite mer om drycker. Det är ju en
324

kultur det med, nästan som konst.”
”Ja, det har du rätt i Keith. Det är faktiskt en kultur. Och i många kretsar förväntas det
att man har en viss kännedom inom det området. Jag kan faktiskt avslöja att det förekommer
en hel del alkoholism bland bekanta och vänner. Men det är inget man talar öppet
om”, tillade han med en teatralisk viskning. ”Dessutom så är det mer viktigt att man kan
föra sig och har en varm social personlighet. Som du har Keith. Det har du fått efter mor
din.”
När han nämnde min mor vek jag undan med blicken. Det kändes fortfarande svårt att
tänka på henne och den spända relationen hon haft med Owen. Jag hade behövt henne vid
min sida. Fast jag tröstade mig med att på sätt och vis fanns hon hos mig ändå och vakade
över varje steg jag tog.
”Sen har jag tänkt på en annan sak. Nånting Pierre sa till mig för några dagar sedan.”
Jag såg förvånat på honom. Vad menade han?
”Pierre?” sa jag förvånat.
Owen lutade sig tillbaka i fåtöljen och begrundade mig några minuter innan han fortsatte.
”Ja, egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Pierre känner dig bättre än mig och
jag vet att han talade sanning. Han är som en öppen bok. Där har du gjort ett mycket bra
val av vän. Jag är mycket förtjust i honom. Han är alltid välkommen här. Det ska du
veta.”
”Men, vad exakt är det han har sagt?” sa jag ur stånd att kunna dölja min nyfikenhet.
”Jo, just det. Han har sagt att du har en önskan att få resa runt i Europa under höstterminen
för att utveckla din konstnärstalang. Stämmer det?”
Mitt hjärta rusade i galopp. Hade Pierre verkligen tagit mod till sig och talat med Owen
om det här? Det var ju bara nånting jag yppat vid ett tillfälle. Menade han att resan skulle
bli av på allvar?
”Jo, det stämmer nog”, svarade jag bara.
”Om jag ska vara helt uppriktig med dig så vill jag inte släppa dig riktigt ännu. Inte
förrän du har installerat dig och känner dig hemma här, men samtidigt vet jag att en resa
utomlands skulle vara bra för dig. Säkert den bästa terapin som kan fås för pengar. Samtidigt
skulle det ge dig den erfarenheten som behövs när man är på god väg att bli vuxen.”
Jag såg upp på honom. Menade han verkligen vad han sa? Menade han att min dröm
skulle få gå i uppfyllelse?
”Därför har jag redan börjat förbereda er resa som tar sin början i slutet av sommaren.”
Det kändes som tusen fyrverkerier exploderade i mitt huvud. Jag blev så lycklig att jag
bokstavligen flög upp ur fåtöljen och slängde mig i armarna på Owen som brast ut i skratt
åt min entusiasm. Han klappade mig lätt på axeln.
”Ja, jag måste erkänna att jag kommer sakna dig mycket. Så om du får minsta hemläng-
325

tan så kommer jag genast och hämtar er.”
”Menar du verkligen att Pierre får följa med också?”
”Ja, jag skulle inte våga släppa lös dig på egen hand ännu. Pierre tar väl hand om dig,
det vet jag. Det har han lovat.”
”Jag kan ta vara på mig själv”, sa jag bestämt.
Han skrattade.
”Det tror jag med. Det är inte så att jag tvivlar på din förmåga att anpassa dig till omgivningen.
Men jag känner mig lite lugnare när jag vet att Pierre är med dig. Dessutom vet
jag att du skulle få mycket roligare.”
”Du har rätt. Jag är så tacksam över att han kunde följa med. Om du ursäktar, så tänkte
jag gå till mitt rum nu och prata med Pierre om resan. Det är så mycket vi måste hinna
med innan vi reser.”
”Gör du så. Jag sitter kvar här ett tag”, sa han och satte igång lite klassisk musik.
Jag rusade uppför trappan och in i mitt rum. Pierre var ute på balkongen. Han var så
stilig i månljuset att jag för ett ögonblick blev stum. Sen kastade jag mig runt hans hals ur
stånd att dölja min odödliga kärlek för honom. Han skrattade åt min iver.
”Tack Pierre! Du talade med Owen. Tack för att min dröm äntligen blir sann!”
Han höll mig hårdare och sa med allvarlig röst:
”Jag gör allt för dig, Keith.”
Han släppte taget om mig och sen stod vi bara och såg på varandra. Hans ögon utstrålade
en så stark kärlek att jag blev alldeles varm. Hans min var allvarlig. Jag såg att han
ville säga nånting, men så tog han min hand och ledde mig in i sovrummet. Han knäppte
långsamt upp min skjorta och smekte mig över nyckelbenet och över halsen. Han suckade.
Skjortan gled av mig och föll till golvet. Sen knäppte han upp mina byxor. Snart stod
jag i bara underkläder framför honom. Han såg drömmande på mig. Hans blick gled uppifrån
och ner och tillbaka igen. En rodnad spred sig över hans ansikte och nedåt halsen.
Sen tog han ett fast grepp om mig och lyfte upp mig i sin famn. Varsamt la han ner mig i
sängen. Han tog några steg tillbaka och klädde av sig. Hans vältränade kropp spändes som
om han var redo att ge sig ut i strid. Han kom fram till sängen och la sig tillrätta ovanpå
mig. Jag smekte hans starka armar och axlar. Hans hud kändes len och het av upphetsningen.
Den natten älskade vi timme efter timme tills vi somnade i varandras armar. För
nästa dag skulle snart komma med mer sol, mer värme och mer kärlek som lyfte mig upp
och vidare långt bort från den mörka dystra värld jag upplevt.
Sommaren förflöt fort. Jag hade i all hemlighet varit rädd för att lovet skulle ta slut. Pierre
och jag skulle glida ifrån varandra. Pierre skulle iväg på college och finna ett nytt liv.
Träffa nya människor och kanske glömma mig. Men nu var jag inte rädd längre. Vi skulle
få vara tillsammans så mycket vi ville och han skulle aldrig glömma mig.
326

De sista dagarna före resan var vi så upphetsade att vi knappt kunde prata om annat. Vi
låg länge på nätterna och planerade allt vi skulle göra. Hela världen låg öppen för oss. Vi
skulle få uppleva allt vi nånsin drömt om. En kväll satt vi tillsammans med Owen i salongen
och diskuterade resans gång. Han hade bokat hotellrum åt oss i olika städer som vi
skulle besöka. Det var dessutom riktigt fina hotell som var välkända i hela världen. Pierre
var onekligen imponerad av Owens engagemang. Det var jag med för den delen. Jag kände
en stolthet som på sätt och vis väckte dåligt samvete inom mig. Jag undrade vad mina
föräldrar skulle ha tyckt om det här. Det skulle jag aldrig få veta. Men jag visste nog innerst
inne att dem skulle vara lyckliga för min skull och samtidigt förtvivlade för Micheles,
liksom jag själv var och alltid skulle komma att vara.
Kvällen innan vår avresa skulle ske, bjöd Owen och Miranda Pierres föräldrar på en
avskedsfest. Jag tog dessutom kontakt med Tyra som jag träffat i Paris. Hon hade med sig
sin pojkvän Bryan. Jag blev så glad över att se dem igen. Tyra blev mäkta imponerad av
husets storlek och omgivningarna. Vi satt allihop på verandan vid poolen på kvällen och
åt en fantastisk middag. Den här gången var Sasja med. Han hade skaffat sig en väldigt
söt flickvän. Dem såg ut som filmstjärnor tillsammans.
”Så otroligt lika Pierre och Sasja är”, viskade Tyra till mig. Hon hade fått i sig några
glas vin vid den här tidpunkten. ”Dem ser ut som fotomodeller. Vilken tur du har.”
”Ja, dem är väldigt lika. Lika stiliga båda två.”
Vi skålade och skrattade. Sasja sneglade lite på Pierre och sen på mig. Sen såg han bort.
Den blicken var så underlig att jag genast blev på min vakt. Anade han något?
”Keith. Skulle jag kunna få byta några ord med dig?” frågade Bella som plötsligt stod
bakom mig.
”Javisst”, svarade jag och tog med henne på en promenad runt poolen och vidare runt i
den väldoftande trädgården.
Vattnet i poolen låg som en utsträckt mörk spegel. Det fläktade knappt och överallt
hördes fåglarnas sång. Himlen var halvmörk och avslöjade små gnistrande stjärnor över
himlavalvet.
”Vi är så glada att du funnit dig tillrätta hos din morbror. Han är fantastisk. Miranda
också givetvis, men henne känner vi inte så väl.”
”Jag är mycket tacksam över att jag fick komma hit. Det har på sätt och vis hjälpt mig
att orka gå vidare med mitt liv.”
”Jag förstår. Det känns skönt att höra. Jag antar att Pierre varit ett stort stöd för dig i all
misär?”
”Jag vet inte hur det hade gått om det inte varit för Pierre. Det var han som räddade mig.
Det var han som fick ut oss båda innan… Jag står i tacksamhetsskuld till honom för
evigt.”
Jag visste också att det enda Pierre ville se som en livstids skuld var min kärlek och
327

trohet till honom. Vi fortsatte vår lilla tur genom smala gångar med låga buskar och vackra
blomsterarrangemang tills vi kom fram till en stor fontän. Vattnet porlade harmoniskt i
den stora dammen där näckrosblad sakta rörde sig i dem små vågorna. Jag kom att tänka
på Monet när jag såg alla brokiga vackra färger omkring oss. Bella vände sig om mot mig
och tog mina händer i sina.
”Jag måste säga att det tog ett tag för oss att smälta chocken. Vi har ju alltid misstänkt
att det är nåt speciellt mellan dig och Pierre. Han var alltid så ivrig och lycklig varje gång
ni skulle träffas. Han la ner mycket pengar på presenter och andra dyrbarheter. Bara det
bästa var gott nog. Och han var alltid så ledsen och besviken varje gång ni inte sågs. Som
om han sakta tynade bort framför mina ögon. Som en vacker blomma som börjar slokna i
sin vas.”
Hon talade mycket lågt som om hon var rädd för att hennes röst skulle brista när som
helst. Jag sneglade på hennes vackra ansikte.
”Men nu förstår jag att utan dig skulle han faktiskt tyna bort. Jag har tvingat mig själv
att acceptera hur saker och ting ligger till. Jag och Steve har haft många diskussioner om
det här. Varje gång kom vi fram till samma sak – att göra det som är bäst för Pierre. Jag
ville bara att du skulle veta det.”
”Tack mrs Cabrera. Det betyder mycket för mig. För Pierre också.”
”Jag vet. Det var därför jag ville träffa dig så fort som möjligt och berätta innan ni reser
iväg. Det var oerhört modigt av er att stå för vad ni tror på. Jag var nog lite ängslig i början,
men en mor är som lyckligast när ens son är lycklig. Jag önskar att alla mödrar vore
såna. Tack Keith. Tack för att du gör honom lycklig.”
Vi kramade om varandra. Sen gick vi tillbaka till verandan. Pierre såg frågande på mig.
Jag besvarade honom med ett leende.
”Ojdå, på tu man hand med svärmor, va?” skämtade Tyra när jag satte mig hos henne.
”Ja, jag har tur som har en sån bra svärmor. Fast det känns konstigt att tänka på henne
som sådan.”
”Hurså? Jag menar, ni har ju varit tillsammans så länge.”
”Nej, det har vi faktiskt inte. Jag har alltid varit som en bror för Pierre och tvärtom. Jag
har alltid känt att vi är mer än vanliga vänner. Och det var inte förrän vi blev äldre som
det utvecklades till något annat.”
”Du är värre än mig när det kommer till karlar. Din bror?” sa hon höll på sätta sin drink
i halsen. ”Ja, varför inte? Det verkar inte finnas någon vettig man därute, så då får man ta
vad man har hemma istället.”
Vi brast ut i skratt så Miranda vände på huvudet och höjde på ögonbrynet.
”Hoppsan, om vi inte lugnar oss snart så är det din tur att ta en liten promenad med min
styvmor istället.”
”Och vem ska komma och rädda mig då?”
328

”Bryan ser ut att klara både häxor och drakar med sina muskler. Han är nog man när det
kommer till kritan.”
Tyra fnös till och fixerade sin pojkvän med blicken genom martiniglaset. Antingen
gjorde glaset allting suddigt eftersom hon skelade, eller så var hon på god väg att bli berusad.
”Nåja, man och man är väl att överdriva ändå? Förresten måste jag berätta om när jag
träffade Bryans mor. Alltså, jag trodde jag skulle dö av nervositet. Och gissa vad som
händer när jag ska kliva över tröskeln i mina nya höga klackar...”
Festen fortsatte till långt in på natten. Alla pratade i munnen på varandra och skrattade.
Owen såg ut att trivas som fisken i vattnet. Han hamnade i en livlig diskussion tillsammans
med Pierres föräldrar och Sasja som gärna uttalade om sina åsikter i frågan, vilket
stred helt emot vad Owen tyckte. Till slut var det som att hänga med i en tennismatch där
kommentarer och analyser studsade mellan deltagarna. Det som mildrade omständigheterna
något var när Miranda bjöd upp till dans inne i salongen. Spröd klassisk musik flöt
ut från altandörrarna till oss. Jag och Tyra såg förvånat på varann.
”Det där var väl helt emot reglerna, att en dam bjuder upp herrn?”
”Verkligen. Det kanske är vi som har dåligt inflytande över värdinnan? Eller så börjar
hon tina upp”, sa jag och blinkade med ögat.
Sen blev det dans enda fram till småtimmarna. Men till slut kom sömnen över oss allihop.
När vi låg i sängen en liten stund senare höll Pierre om mig hårt. Jag hade fortfarande
ont i magmusklerna efter alla skrattsalvor tillsammans med Tyra.
”Imorgon Keith. Imorgon börjar vårt nya liv tillsammans i Europa.”
”Ja, Pierre. Tillsammans för evigt.”
Jag kunde inte tro att det var sant. Men jag bad inte Pierre nypa mig i armen, för om
detta var en dröm ville jag aldrig mer vakna.
Eftersom flygplanet inte lyfte förrän på förmiddagen till Wien låg vi kvar länge i sängen
och såg på varandra. Lyckliga över att vakna upp bredvid varandra och känna varandras
värme och närhet.
”Jag älskar dig Pierre.”
Han smekte mig varsamt över kinden.
”Jag älskar dig Keith.”
När vi hörde röster från undervåningen bestämde vi oss för att det var dags att stiga upp
och sluta oss till de andra nyvakna gästerna vid frukostbordet. Tyra och Bryan hade funnit
nya vänner, nämligen Sajsa och hans flickvän. Dem skulle slå följe tillbaka till stan.
”Hör av er när ni är tillbaka”, sa Tyra innan dem klev in i bilen tillsammans med Pierres
föräldrar.
”Jag lovar. Det kanske dröjer länge. Men vi skickar vykort från alla platser vi besöker.”
329

Bella kom fram och kramade om oss hårt.
”Jag är så stolt över er. Ta hand om er och ring ofta”, sa hon och vände sig bort för att
inte låta oss se att hon fällde en tår av lycka.
Sen åkte dem. Vi stod kvar och vinkade på trappan. Sen var det vår tur att göra oss klara
för avfärd. Medan jag packade om väskan för att få plats med necessären lekte Sneek vilt
med mina kläder.
”Nej, Sneek! Inte sätta klorna i sidenskjortan.”
Pierre fnissade åt mig. När jag såg på honom stod han och fingrade på hakan och såg
tillbaka muntert på mig. Jag förstod vad han tänkte på.
”Nej, Pierre. Jag har inte blivit en snobb. Den här skjortan var den jag bar första gången
du kom hit. Minns du inte? Den betyder mycket för mig. När jag inte kan ha den längre
vill jag ändå spara den som ett minne.”
Pierre mjuknade och kom fram till mig och la armarna om mig bakifrån. Han kysste mig
lätt i nacken. En svag doft av vanilj och tränoter svepte förbi mig.
”Förlåt mig Keith. Jag förstår vad du menar. Det är bara så ovant att se dig i den här
miljön. Att se dig som en helt ny människa. Från fattiga Keith i vårt blygsamma bostadsområde
till arvtagare av Mckinseys residens. Det har inneburit en stor omställning för mig
också. Att du inte längre är beroende av mig på samma sätt känns hårt. Du är nu mer förmögen
än mig.”
”Pierre! Pengar har verkligen inte med saken att göra. Jag är fortfarande samma person.
Pengar är inte allt här i världen.”
”Jag menar bara att det är jäkla synd att du inte är lika fattig längre så jag kan köpa fler
dyrbara saker till dig. För nu kommer du att vänja dig vid all lyx. Det blir inte längre lika
lätt att imponera på dig.”
Jag vände mig om och såg honom djupt i ögonen.
”Ingen sak i världen kommer nånsin att betyda mer för mig än du gör. Att du finns hos
mig är allt jag behöver Pierre.”
Sen böjde jag mig fram och kysste honom.
”Jo, fast jag måste nog erkänna att jag är lite rädd samtidigt. Rädd för att du glömmer
bort mig. Du kommer att få uppleva så mycket och träffa nya människor.”
”Pierre, tror du verkligen på det där själv? Att jag skulle glömma dig? Allt jag vill är att
uppleva hela världen med dig. Det är därför vi reser iväg.”
”Förlåt, jag är nog lite paranoid. Jag vet bara inte vad jag skulle ta mig till utan dig.”
Jag vek den sista tröjan och knäppte igen det lilla låset på resväskan som måste vägt
flera ton. Tack och lov hade den hjul. Jag hoppades innerligt att vi inte skulle behöva
bestiga berg och dalar, för hur tusan jag skulle lyckas att bära den på egen hand visste jag
inte.
”Och jag vet inte hur jag skulle ha överlevt om det inte hade varit för dig Pierre. När du
330

äddade mig från den där hemska källaren var det som om du skrev på ett osynligt kontrakt
att för evigt tjäna som min riddare och beskyddare.”
Han log blygsamt och ryckte på axlarna. Han trodde förstås att jag skämtade. Det gjorde
jag också, men bara till hälften.
”Du kommer alltid att vara min prins, Keith.”
Om han bara visste hur rätt han hade just då.
Jones körde fram bilen och började bära ut våra väskor. Owen klappade mig uppmuntrande
på axeln och log.
”Ja, då var det dags. Hoppas ni får en fantastisk resa. Och glöm inte att besöka alla attraktioner
som jag har berättat för er om. Jag vill ha bildbevis på att ni varit där. Och ring
ofta! Lova det.”
”Det lovar vi. Tack Owen för allting. Du är den bästa morbror man kan ha”, svarade jag
och kramade om honom.
”Och lova att du tar hand om Keith åt mig. Från och med nu är du chefen”, sa Owen till
Pierre.
”Jag lovar mr Mckinsey. Han är i goda händer.”
Här sneglade Pierre på mig och blinkade med ögat. Sen gick vi nerför trappan i riktning
mot bilen. Jones höll upp dörren för oss. Vi gled in på de sköna sätena som knarrade i
lädret. Bilen sattes i rörelse. Owen stod kvar på trappan och vinkade. Sneek dök upp
bredvid honom. Då gjorde Owen något oväntat – han lyfte upp honom i famnen. Han tog
tag i kattens tass och vinkade åt oss. Det såg så komiskt ut att jag brast ut i skratt. Jag
skulle sakna dem båda så ofantligt mycket. Sen försvann båda ur sikte. Nu var det bara
Pierre och jag mot resten av världen. Det var så spännande att varenda nerv pirrade i
kroppen. Nu var vi verkligen på väg mot våra drömmars land.
”Fortfarande lycklig?”
Jag såg leende på Pierre. Hur skulle man kunna vara annat tillsammans med honom?
”Fast det återstår en sak”, sa han och grävde runt i fickan. ”Jag hade tänkt säga det till
dig igår, men så blev jag distraherad av en vacker nymf som slängde sig runt halsen på
mig.”
Jag visste att han var på väg att säga nånting kvällen innan, men så hade jag fängslat
hans kropp och själ med min intensiva längtande kärlek. Han plockade upp en liten grön
sammetsask som han räckte över till mig. Jag blev så överraskad att jag för ett ögonblick
inte fick fram ett ord. Sen öppnade jag försiktigt locket. Jag drog efter andan. Där på en
bädd av vitt siden låg två ringar av guld. Pierre tog den ena ringen i sin hand och gav mig
den andra.
”Jag vet att det här inte är juridiskt riktigt, men huvudsaken är att vi känner som vi gör
för varandra. Keith, jag har alltid älskat dig. Om detta här är det enda sättet att för alltid få
ha dig vid min sida, så må det ske. Det här är ett tecken på att jag alltid kommer att finnas
331

vid din sida”, sa han och trädde på ringen på mitt finger.
”Keith Blue Mckinsey, jag lovar att ära och älska Dig i alla mina dagar tills döden skiljer
oss åt.”
Jag fick tårar i ögonen av den vackra ceremonin. Detta hade varit en av mina högsta
drömmar sen jag var liten, men jag hade aldrig vågat hoppas på att det faktiskt en dag
skulle hända. Nu satt vi här mitt i händelsernas centrum där alla önskningar slog in en
efter en. Mitt hjärta bultade hårt i bröstet.
”Pierre Richard Cabrera, jag lovar att ära och älska Dig i alla mina dagar tills döden
skiljer oss åt”, sa jag med darrig stämma och trädde den lilla guldringen på hans finger.
Sen slöts våra händer och vi såg djupt i varandras ögon. Nu var det sagt. Nu var det
gjort. Vi var ett riktigt par. Nu var vi en riktig familj. Aldrig, aldrig mera skulle vi vara
ifrån varandra igen.
”Och nu återstår bara en avslutning. Keith? Om du inte har något emot det, så önskar
jag att för alltid få vara din riddare i skinande rustning.”
”Bifalles”, sa jag lättsamt för att inte börja storgråta. Jag var redan nära att falla i gråt av
det vackraste som någonsin hänt mig.
Jag kröp in i Pierres famn och sen satt vi och såg på det soliga landskapet som susade
förbi utanför fönstret.
”Pierre?”
”Ja?”
”Är du lycklig?”
”Nu mer än nånsin. Känn på mitt hjärta.”
Jag la handen på hans bröst. Det bultade lika hårt och glatt därinne som mitt gjorde. Han
la åter armarna om mig. Sen satt vi där och lät oss sakta men säkert föras in i den ljusa
hoppfulla framtiden tillsammans där alla våra drömmar skulle gå i uppfyllelse och fantasier
skulle bli till verklighet. Där vi aldrig mer skulle behöva sakna varandra igen.
Och vi visste inte om vi någonsin skulle komma tillbaka igen.
332

Epilog
Resan skulle förändra livet för oss för alltid. En resa som många drömmer om, men som
inte alla har möjlighet till. Jag var så lycklig. Jag var så tacksam.
Vi reste genom alla städer i hela Europa och upplevde det ena hisnande äventyret efter
det andra. Owen höll sitt löfte och bidrog till den överflödiga lyxen genom att ha bokat de
bästa och finaste hotellen åt oss i de mest spännande städerna. På dagarna strövade vi
omkring på ett dussin olika utställningar och museer och på kvällarna besökte vi förstklassiga
restauranger. Det var inte alltid vi förstod språket, men med hjälp av lexikon och
handböcker klarade vi oss ändå skapligt ur den aspekten. På sätt och vis bidrog detta till
ytterligare en utmaning i allt som vi började ta för givet. För hur rik man än var, kunde
man inte köpa sig ett språk. Det var man tvungen att lära sig på egen hand.
Berlin blev ännu en utmaning för oss. Det tyska språket var totalt oförståeligt, men det
verkade som om dessa länder i Europa förstod engelska bra vilket jag var glad över. Vi
bodde på det förstklassiga hotellet Regent Berlin i hjärtat av staden nära berömda teatrar
och museum. En kväll åt vi en utsökt middag i hotellets restaurang med sina vackra träpaneler
i valnöt och gnistrande kristallkronor. Efteråt tog vi en lång promenad i den friska
luften längs den populära avenyn Unter den Linden. Allt kändes så fullkomligt när jag
gick här tillsammans med den som jag älskade över allt annat i världen i den vackraste
staden jag nånsin sett. Vi tog oss till Brandenburger Tor. Det var förtrollande vackert på
kvällen med den upplysta byggnaden influerad av propyléerna i Aten med tidstypiska
detaljer i doriska fasader som i det hela förde tankarna till det antika Grekland.
Vi stannade till mitt i all prakt runtomkring oss. Pierre såg mig djupt i ögonen. Hans
lilla hemlighetsfulla leende skvallrade om vad han tänkte på. Sen var den utflykten ett
minne blott, för vi kunde inte hålla oss utan halvsprang tillbaka till hotellet och älskade
hela natten tills morgonsolen sken upp vårt stora luftiga sovrum med sin antika inredning
och tunga draperier.
Tiden gick fort. Snart hade vi varit på vår resa i nästan fyra månader. Ännu kände vi
inget behov av att återvända, men emellanåt saknade vi våra familjer. Vi såg noga till att
skicka vykort och fotografier från alla platser vi besökte. Jag skrev milslånga brev hem till
Owen och ringde så ofta jag kunde. Han var så lycklig över att jag inte längre tänkte på
allt hemskt som varit. Det hördes på hans varma lugna röst. Även fast jag inte berättade
det för honom så fick jag mina svackor emellanåt och försjönk i djupa tankar. Då piggade
genast Pierre upp mig med att påminna mig om att han fanns där. Han skulle alltid finnas
där.
Den sista anhalten på vår resa var Paris. Staden som både jag och Pierre förälskat oss i.
Som vanligt hade Owen planerat vårt boende centralt och lyxen som omgav oss var idel
glittrande förgyllda salonger.
333

En dag fick vi för oss att besöka hotellet vi bott på med mrs Tyffie och våra klassvänner.
Genast bubblade en massa minnen upp inom mig. Både bra och dåliga. På sätt och vis
förde det oss närmare varandra, hur det nu var möjligt, eftersom den här sommaren var
den slutgiltiga resan som en gång för alla band oss tillsammans i hela världens ögon.
Sedan kom den dagen då vårt öde skulle avgöras. Det var en vacker dag på senhösten då
löven började gulna längs de vackra alléerna och parkerna. Vi besökte stadsdelen Montparnasse
väster om Seine. Luften var så där frisk och väldoftande som den kunde bli på
hösten. Människor hade börjat klä sig i tjockare kläder och somliga bar till och med scarfs
och handskar trots att temperaturen ännu var mild. Solen stod högt på himlen och sken
upp de berömda konstnärskvarteren med sina många restauranger, hotell och caféer. Jag
var eld och lågor när vi gick från ena utställningen till den andra på trottoarerna. Pierre
var mycket imponerad han med av allt vi såg. Jag kunde se mig själv sitta här och arbeta
på en linneduk. Ja det kunde jag verkligen!
När vi stannade till hos en äldre man i basker och slitna kläder för att betrakta hans verk
hörde vi plötsligt en grumlig röst med stark fransk brytning bakom oss. Mannen som
presenterade sig som Armand kom fram till oss för att berätta lite om sina verk.
”Ni är från Amerika hör jag.”
”Det stämmer monsieur. Jag heter Pierre Cabrera. Det här är Keith Mckinsey. Trevligt
att träffas.”
”Detsamma. Vad tycker ni om mina målningar? Något som passar?”
”Ja, allihop”, svarade jag. ”Jag önskar jag målade lika bra som ni.”
”Men det gör du Keith. Ni skulle se Keiths målningar. Dem är minst lika bra som era
verk”, sa Pierre stolt till den gamle mannen.
Han höjde förvånat på dem buskiga ögonbrynen.
”Då är ni här för att få inspiration förstår jag.”
”Jo, på sätt och vis. Man utvecklas inte genom att sitta i sitt rum och måla hela dagarna”,
sa jag och vi skrattade.
”Det är så sant. Ja om du vill ha några tips eller se på när jag arbetar så är ni välkomna.”
Jag hoppade upp och ner och klappade i händerna av lycka.
”Det låter fantastiskt. Det vill vi gärna.”
”Fast det beror på hur länge ni stannar här förstås.”
Pierre knackade mig lätt på axeln för att få ner mig på jorden igen.
”Keith, vi kan bara bo i vårt hotellrum i några få dagar till. Sen måste vi resa hem igen.”
”Åh nej”, sa jag besviket och kände hoppet sjunka som en sten.
Den gamle mannen började fundera och humma medan han försökte komma på en lösning
på vårt problem. Tydligen uppskattade han tanken att få en lärling, tänkte jag.
”Vet ni. Jag har en liten lya här i området som står tomt. Ja, det är ingen lyx. Om ni kan
förlänga er resa är ni välkomna att hyra den. Jag vill ju egentligen sälja den så småning-
334

om, men ni är mycket välkomna som sagt att hyra den under er vistelse. Om ni känner för
det”, la han till och log under den gråa mustaschen.
”Vi måste nog tänka på saken”, avbröt Pierre och drog mig i ärmen. ”Det var trevligt att
träffas monsieur. Vi kommer snart tillbaka.”
Sen gick vi en bit, men jag kunde inte låta bli att tänka på vilken chans det här var för
oss båda två.
”Vi måste tala med våra föräldrar först. Vi kan inte avgöra såna här beslut på egen
hand”, sa Pierre när vi kom tillbaka till hotellet.
”Åh, Pierre. Jag kan inte bestämma för din del, men jag känner att det är här jag hör
hemma. I Montparnasse.”
Han log åt min entusiasm. Sen sa han bara att vi fick ta det beslutet lite längre fram.
Men någon dag senare kom Pierre in i vårt rum efter några ärenden på stan, som han uttryckte
saken. Jag låg och vilade efter vår vilda förgående kväll. Jag satte mig upp i sängen
och gnuggade ögonen. Eftermiddagssolen lös starkt utanför fönstren.
”Har du talat med dina föräldrar?” frågade jag som undrade varför han varit borta så
länge.
”Bättre upp”, sa han roat och plockade fram en vacker ask i svart plysch ur fickan och
räckte det till mig. Jag såg förvirrat på honom.
”Men Pierre. Vi är ju redan gifta.”
Han skrattade högt åt min misstolkning och skakade på huvudet. Sen slöt han min hand
om asken och kysste mig hett och innerligt.
”Jag tror det här är det slutgiltiga beviset för min kärlek till dig. Öppna nu.”
Jag gjorde som han sa. Inuti låg en rostig gammaldags nyckel med ett blått sidenband
knutet omkring själva öglan. Jag höll upp den och förstod inte alls vad det var frågan om.
”Det är vår nya lägenhet. Ditt nya hem i Montparnasse.”
Jag spärrade upp ögonen och kunde inte tro att det var sant. Vad menade han egentligen?
Hur hade han lyckats ordna allt det här på så kort tid? Som svar på min gapande mun
satte han igång att förklara.
”Jag hälsade på Armand. Han verkar sitta där varenda dag verkar det som. Jag berättade
att vi bestämt oss för att godta hans erbjudande om den lediga lägenheten. Han visade mig
den som för övrigt är under all kritik. Vi har massor av jobb framför oss. Väggarna måste
målas, fönstren måste tätas och kranarna i badrummet måste bytas ut. Han skulle hjälpa
oss med det lovade han. Han har tydligen jobbat som hantverkare och sotare när han var
yngre. För övrigt såg han fram emot att ha dig som lärling hos sig. Och han förväntar sig
att du arbetar hårt. Han har inte mycket till övers för latmaskar som han uttryckte det. Sen
ringde jag hem till Owen och till mina föräldrar för att meddela att vi förlänger resan, men
att vår avsikt är att bli franska medborgare och bosätta oss här.” Han stannade upp i berättandet
och satte sig hos mig och tog min hand i sin. ”För att jag älskar dig Keith. Och jag
335

kommer att följa dig vart du än går”, avrundade han och kysste mig igen.
Jag tjöt av lycka och drog ner honom i sängen där jag överöste honom med all min heta
kärlek i form av kyssar och smekningar.
”Åh, Pierre är det verkligen sant? Offrar du ditt liv i Los Angeles för min skull?”
”Jag offrar ingenting Keith. Jag får något mycket bättre i utbyte. Aldrig i mitt liv har jag
älskat någon som jag älskar dig. Jag behöver dig. Jag skulle tyna bort och dö utan dig
Keith.”
Jag gav honom hundra små lätta kyssar i ansiktet. Han i sin tur skrattade och försökte
dra sig undan.
”Vänta ett slag Keith. Det är mycket att ordna med innan. Vi måste ansöka om uppehållstillstånd
och så vidare. Det är en lång procedur. Men Owen har lovat att han ska ordna
med allt åt oss. Som tur är har din morbror inflytesrika vänner här i stan, så enligt honom
så dröjer det inte länge tills allt är klart. Dessutom har jag själv varit i kontakt med
ambassaden här.”
Jag tappade hakan.
”Hur har du hunnit med allt?”
”Ja, det tog sin tid. Men tanken att få se dig så lycklig som du är nu gav mig kraft. Och
nu måste du vara utsvulten?” sa han och klappade mig på magen.
Det var jag förstås. Eftersom jag inte haft någon större aptit på förmiddagen och uteslutande
sovit som en stock hela eftermiddagen så knorrade det högljutt därinne.
”Vad sägs om en lyxig middag på en av stadens förnämaste restauranger?”
Jag undrade genast vilken, och Pierre sa namnet på den. Jag gjorde stora ögon. Men
sedan funderade jag en stund.
”Nog för att jag trivs att leva som en kunglighet, men nu börjar jag faktiskt tröttna på
alla dessa överklasshotell och glittrande salonger. Det ger mig ingenting längre. Jag ser
fram emot en lugn privat middag med dig på hotellrummet och sedan planerar vi för framtiden
istället. Och så kan du berätta mer om lägenheten.”
Han fnissade och sträckte ut sig på det klargröna sängöverkastet som var i något glänsande
tjockt tyg som liknade quiltad satin.
”Jag undrade faktiskt hur du skulle reagera om du såg det med egna ögon. Du har ju
vant dig vid all den här lyxen”, sa han med en gest runt rummet med guldspeglar och
sidentapeter.
”Åja, jag har nog hunnit bli bortskämd, men dum är jag inte”, genmälde jag till mitt
försvar. Sen veknade jag och strök bort en hårlänk i hans ansikte. ”Jag hör hemma i
konstvärlden, inte i de kungliga salongerna och de förnäma restauranger. Det betyder
ingenting för mig längre. Att leva så här känns så enformigt. Mitt hjärta klappar för det
mystiska kreativa livet... och dig. Jag bor hellre i en sjaskig lägenhet med rostiga nycklar
tillsammans med dig än ensam i överflödig lyx. Du minns väl sagan om fågeln som dog i
336

sin gyllene bur? Instängd med skuggor som enda sällskap. Jag skulle bli galen.”
Han såg på mig med nyvunnen dyrkan och uppriktighet i blicken.
”Jo Keith. Visst hör du hemma i den blåblodiga världen. Det är en sak som är säker”, sa
han och smekte mig över kinden. Om han bara visste, tänkte jag.
Sen gav han mig en lång kyss och sträckte sig efter telefonen där han beställde nästan
allt som fanns på menyn åt oss. Det kostade säkert en hel liten förmögenhet.
”För att symbolisera vårt nya fattiga liv som konstnärer och vår sublima sjaskiga lägenhet
ska vi äta en storslagen måltid.”
”Det låter näringsrikt, herr Cabrera. Berätta om lägenheten nu!” utropade jag upphetsat
som var så nyfiken att jag kunde spricka.
Han skrattade och började berätta om den lilla tvårummaren med slitna betongväggar
och sina skrangliga möbler från nittonhundratalets början. När han berättade om den
rostiga dubbelsängen rodnade jag genast. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur
mycket den skulle komma att knaka med oss två i den. Strax därpå knackade det på dörren
och två vagnar med läckerheter rullades in till vardagsrummet. Pierre gav den unge
mannen från roomservice rejält med dricks, vilket fick honom att tacka oss översvallande.
När vi blev ensamma igen rullade vi tillbaka dem in till sängen där vi slängde oss på
överkastet. Där låg vi sedan resten av kvällen och åt och planerade inför vårt nya liv tillsammans.
Ett liv av sanning och lycka. Jag hade aldrig förut sett Pierre så brinnande och
energisk. Han talade i ett kör och gav mig knappt en chans att kommentera något.
Mitt i natten vaknade jag till och såg mig förvirrat omkring. Hela rummet badade i månljus
och fick de vackra sidentapeterna att skimra i rosa, lila och grönt, och kristallamporna
på väggarna glittrade som isbitar. Jag frös till och vände mig om. Där låg han och sov som
ett vackert litet barn, fortfarande klädd i sina bästa kostym med uppknuten sidenslips och
omgiven av tomma champagneflaskor. Då och då hörde jag honom mumla något i sömnen.
Jag la mig intill honom för att höra vad han sa. Orden som viskades från hans undermedvetna
fick mitt hjärta att bulta hörbart av lycka och glädje.
”Keith. Var är du Keith?”
Jag viskade i hans öra:
”Jag är här Pierre. Och jag kommer aldrig att lämna dig.”
Han log hemlighetsfullt. Det leendet varade hela natten tills de första morgonstrålarna
sken in genom de spindelvävstunna gardinerna och väckte oss till en ny dag.
337

338

Efter en tragisk olycka tvingas den unge Keith
växa upp med sin äldre bror Michele. Keith är kär
i sin granne Pierre men vägen till att nå kärleken
är lång och svår. Keith och Pierre gör allt för att
dölja och förtränga sin längtan efter varandra
och med en bror som ständigt är misstänksam blir
inte livet lättare.
Snart inser Keith att de människor som finns i
hans omgivning kanske inte är dem de utger sig
för att vara. Där finns lögner som vilar under
ytan. Lögner som till slut inte längre kan hållas
dolda.
Familjens svarta får handlar om ungdomars
homosexualitet och det som gör ont men är också
en kärlekshistoria, så djup och varm på gränsen
till smärtsam.
Detta är Alex B. Karlssons debutroman.
Diktonius Text
ISBN: 978-91-977874-6-8