Granne till pensionaten i Bromarf Hans Wikström - Gardberg Center

Hans Wikströmm
Granne till pensionaten i Bromarf
Under 1950- och 1960-talen bodde jag i Bromarf
kyrkby som granne till sex pensionatsvillor.
Den tiden är värd att minnas.
Under maj månad städades och fejades det både
ute och inne i pensionaten för att ta emot de första
gästerna. De anlände i början av juni då skolterminen
var slut. De första gästerna var pensionärer och
mammor med sina barn. Papporna jobbade och de
kom ut endast till veckosluten. Det var ett allmänt
folknöje att följa med vem som nu var i tur att komma
när Helsingforsbussen anlände på kvällen. Gästerna
stannade länge, ofta fl era veckor. Endel gäster
stannade så gott som hela sommaren.
¦£¤§¤¥¤£©£¥ ¢¤§¡§¥¤¥¦§§¥¥¡ ¨¦¤¤¦¥¦¨¥§¥£ ¥§¥¤¥¤¦¤¦§¥§¥¦© ¡¢¡£¢¤¥¦§£¥¨©¦§§¨©¦¨©§
£©¦¤£§¥¥§£¨§ £§¥§¥§£¥¡§£¥¨ ¢©¨§¥¥§§¦£¦¦£ ©¦¦£§§§¥§£¤¥£¦¦§ ¦§§§¦¦¦¦§£¡¡¥§¥§
¤§¥ §¦¦¡¤£¦¤¦§¦¦¡ §¦¢££¤¦¦¦¨¦¦¡§¦£
¡¨££§¢©¥¥
Jag växte upp i det hus där lanthandeln Gröna-
Boden fanns. Min far Georg Wikström var butiksföreståndare.
Butiken låg mittemot Sandås
och Villan Ro invid ”trekanten” där bussarna
alltid stannade och vände så jag kunde följa
med händelserna från ”första parkett”. Det
var alltid någon från pensionaten som mötte
eller följde sina gäster. På den tiden kom endast
en handfull gäster med egna bilar. Bilarna
som stod parkerade bland furorna var stora
och fi na ”amerikanare”. Det var ett pojknöje
att studera dessa ”vrålåk” på nära håll, Jaguar,
Oldsmobile, Cadillac, Porsche m.fl .
11 ¤§¥¢¨§£¥¥ ¥§¥£¥§¥ ¥¦¨¥¤§¥¢¨§£¥¥ ¥¦¨¥§¥£¥§¥

Vid den stora granen fälldes en och annan glädje-
eller sorgetår när bussen anlände och vände. Gubbarna
kom till veckosluten och familjerna mötte
dem. På sena söndagskvällar togs sedan avsked
med puss och kram och tårar. Under veckorna var
fruarna ”fria och lediga” (gubbarna i Helsingfors)
så det hände ju ett och annat på bägge hållen. De
fl esta pensionatsgästerna återkom år efter år så de
blev bekanta med varandra på ett speciellt sätt. Vi
ungar från byn blev också bekanta med dem och
i synnerhet deras barn. Det var ingen brist på lekkamrater.
Många hade sådana efternamn att det
var nästan omöjligt att uttala dem, för att inte tala
om att stava dem rätt. Men det gjorde ingenting
för vi simmade, solade och spelade badminton.
Vi rodde, metade, gjorde små ”utfärder” i skogen
och lekte indianer.
De fl esta ungar hade egna cyklar med sig så jag fi ck
vara den med lokalkännedom som åkte med ända
till ”Padvaplagen” ute på Bromarfudden med de
stora och långgrunda sandstränderna. När man
sedan kom upp i tonåren, ”mopedåren”, kunde
det hända att man åkte någonstans med en snygg
fl icka på pakethållaren för att se solnedgången eller
valde Fiskarfjällets dansplats i Wättlax.
12
Till pensionaten hörde två tennisbanor. Därtill
fanns en privat. På dessa banor var aktiviteten alltid
stor. Från tidig morgon till solens nedgång var de
i fl itig användning. Det var en fröjd för en yngling
att se damerna spela i korta veckade vita kjolar och
vita blusar. Jag kan inte komma ihåg att jag såg någon
spela tennis utan vita kläder. Mellan de vuxnas
spelturer slog ungarna boll i vanliga vardagskläder.
Under juli månad var det mestadels fullsatt på alla
pensionat. Sandås kallades ”skyskrapan” på grund
av de fem 5 våningarna, källarvåningen med matsal
och kök medräknad. Villan Ro låg alldeles intill,
50m från. Ovanpå skyskrapans fjärde våning fanns
en stor uteterrass där mången fest hållits. Ovanom
den femte våningen fanns ytterligare en mindre
terrass som vi ungar kallade ”kommandobryggan”.
Vid eftermiddagsstranden fanns både bastu och
”badhus” där gästerna bytte kläder och simdräkt.
Redan då fanns gäster som helst badade näck
men de höll till vid klippskrevorna på ”Näseberget”
några hundra meter längre bort från Bromarf
Rusthålls karaktärsbyggnad. Denna fungerade en
tid före renoveringen också som pensionat.

Tallmo, beläget ovanför landsvägen i höjd med
Bromarf Rusthåll, bestod av tre villor som min farfar
Johan Albert Wikström hade låtit bygga redan
år 1904: först den röda villan, sedan den gröna villan
och sist den gula
villan.
Den gula villan hade två våningar varav den första
bestod av ett kök, ett jättestort samlingsrum med
piano och en enorm glasveranda som fungerade
som matsal. Alla gäster från pensionaten åt middag
på glasverandan. Gästerna från Sandås och
Villan Ro avnjöt frukost och mellanmål i Sandås
matsal. Sandås hade en ”vällingklocka” som kalllade
till ”utfodring”. Från Tallmos gula villa ekade
en ”gånggång” ut över byn när maten var klar. Då
uppkom en folkvandring från Sandås och Villan
Ro de ca 400 metrarna upp till gula villan. Ingenstans
fanns bekvämligheter som innetoalett eller
dusch. Det som gällde var tvättstället och tvättfatet
med kallt vatten i ämbar på rummen, samt havet,
bastun och
utetoaletterna.
Otaliga var de fester och bjudningar som gästerna
arrangerade med personalens hjälp, allt från födelsedagar
till kräftkalas. Det var vanligt att man i köket
på Tallmo kokade över 1000 kräftor när det begav
sig. Jag var för liten att själv delta i kräftkalasen
men jag höll mig på god fot med kökspersonalen.
Det blev ju alltid lite överlopps lösa klor och lemlästade
kräftkroppar som jag fi ck mig tilldelat genom
fönstret av köksfl ickorna som tack för att jag
alltid ställde upp när de var i knipa. De hade själva
fullt upp med matlagning så de hade inte tid att
hämta varorna från butiken. Jag var ju den oavlönade
”springpojken”, allmänt kallad ”gröna-bods
lillhasse”, den räddande ängeln, som fi ck rycka ut
när något saknades i köket. De ringde till butiken
och far skickade iväg mig med varorna.
Normalt levererades dock det mesta av varorna
från huvudbutiken Jakobssons lanthandel en dryg
kilometer längre bort. Jakobsson ägde på den tiden
samtliga pensionat och båda butikerna, Jakobssons
och Gröna-Boden.
13

Vanligen beställde gästerna fl era dagar i förväg sina
bakelser, wienerbröd och kaffebröd till egna små
bjudningar. De ville inte bära dem med sig när de
var på väg till eller från morgonstranden så jag fi ck
föra dem till respektive villor och rum. ”Roomservice”
kallas det visst idag. De fl esta var stamgäster
och skulle ha samma villa och rum år efter år så
det var ett pusslande för personalen då nya pensionatsgäster
dök upp. Det hände att gästerna beställde
smultron av far och då fi ck jag faktisk lov att
själv plocka och distribuera men fi ck en slant för
besväret. Det hörde till att det som inte fanns till
försäljning just då anskaffades, om det så gällde att
gräva efter metmaskar åt ett äldre par som inte självt
orkade.
Mot slutet av augusti märktes tydligt att sommarsäsongen
gick mot sitt slut. Gästernas antal minskade
men somliga höll ut till den sista augusti. Mot slutet
av augusti invaderades Sandås av ungdomar för en
vecka. Då blev det liv i augustimånskenet.
Det var Finlands Svenska Skolungdomsförbund
som ordnade kurser för blivande konventsfunktionärer.
Självklart att man ställde upp och visade solnedgången
på Näseberget åt någon fl icka. Annars
skulle hon aldrig fått se hur vackert det är i Bromarf
också efter det att solen gått ned. Visst kunde det
hända att det uppkom konkurrens mellan byns poj-
kar och kursdeltagare av manligt kön. Men vi hade
hemmaplansfavör och klarade oss för det mesta helskinnade
ur sammandrabbningarna.
Annat var det för dem som ibland råkade ut för en
och annan ”granatattack” med förväxta gurkor som
vapen. Hela kommunens gurkor sorterades nämligen
i byn och vi hittade på att fylla fi ckorna med kasserade
stora gurkor som vi sedan i tur och ordning kastade
på varandra tills de helt mosades. Några allvarligare
incidenter skedde inte. Jag har många år efteråt
träffat en tidigare kursdeltagare som blivit offer för
våra gurkkrig och han hade inga men av det.
Mot slutet av 1960 talet minskade pensionatsgästerna
i antal. Folk nöjde sig inte längre med kallt vatten och
utetoalett. Många skaffade sig egna sommarställen i
Bromarf eller på annat håll. Glädjande många kända
ansikten träffar man ännu också under somrarna
då man rör sig på sommartorget vid kyrkbryggan.
Många är även de som redan på 1950- och 1960-talen
ägde sommarvillor i kyrkbyn och vilkas barn och
barnbarn har blivit Bromarf trogna.
Och varför skulle de inte det, för Bromarf är en unik,
gammal och otroligt vacker bygd.
Hans Wikström är kapten i.a., hobbyhistoriker och guide
på Kaptensbostället i Dragsvik, bor i Tenala.
(Alla bilder i artikeln innehas av Hans Wikström)
14