Arkiv för ljud och bild - Visa filer

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 

2001:2 

Svenska Arkivsamfundet

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 

utges av Svenska Arkivsamfundet 

med stöd av Vetenskapsrådet. 

REDAKTION 

huvudredaktar 

Mats Burell, kansliråd, Regeringskansliet 

(mats. burell@arkivsamfundet.org) 

FD Mai ja Runcis, forskare, 

Stockholms universitet 

(maija.runcis@arkivsamfundet.org) 

Jan Dahlström, förste arkivarie, Krigsarkivet 

Gan.dahlstrom@arkivsamfundet.org) 

Peeter Mark, förste arkivarie, Stockholms stadsarkiv 

(peeter.mark®arkivsamfundet.org) 

REDAKTIONENs ADRESS 

Arkiv, samhälle och forskning 

c/o Riksarkivet, Box 125 41, 102 29 Stockholm 

Fax oS-737 64 74 

( editor@arkivsamfundet.org) 

REDAKTIONsRÅD 

Cand. phil. Inge Bundsgaard, Iandsarkivar 

Landsarkivet for Sjrelland, K.0benhavn 

FL Torbjörn Kjölstad, forskningsdirektör 

Mitthögskolan, Härnösand 

FD, Doc. Anna Brita Lövgren, fd landsarkivarie, Lund 

FL Jari Lybeck, enhetschef 

Riksarkivet, Helsingfors 

Dr. philos. Hans-Eyvind Nress, statsarkivar 

Statsarkivet i Stavanger 

FD Anna Christina Ulfsparre, professor emerita, Lund 

GRAFISK FORM 

Julian Birbrajer 

OMBRYTNING 

Nora Liljeholm 

TRYCK 

Norsteds Tryckeri AB, Stockholm 

JSSN 0349-0505 

SVENSKA ARKIVSAMFUNDET 

bildades 1952 och har till ändamål att väcka och vidmakthålla 

intresset för arkiv i offentlig och enskild ägo, att 

arbeta för den svenska arkivvårdens utveckling ocn att 

sprida kännedom om dess uppgifter och villkor. 

Hemsida: www.arkivsamfundet.org 

Ordforande (tillika ansvarig utgivare) 

Prof. Berndt Fredriksson, departementsråd, 

Regeringskansliet och Stockholms universitet 

Vice ordforande 

Carina Sjögren, arkivchef, Dokumentarkivet Sveriges Radio 

sekreterare 

Mikael Dahlin, koncernarkivarie, AstraZeneca 

skattmästare 

Birger Stensköld, arkivarie, Riksarkivet 

PRENUMERATION 

Arkiv, samhälle och forskning utkommer med två häften om året. 

Den kan erhållas genom medlemsskap i Svenska Arkivsamfundet. 

Årsavgiften för 2002 är 12 5 kt för personliga medlemmar. För institutioner (motsv.) 200 kt. 

Anmälan om medlemsskap eller adressförändring göres till 

Svenska Arkivsamfundet, c/o Riksarkivet, Box 12 5 41, 102 29 Stockholm. 

Fax oS-737 64 74, E-post: kansli@arkivsamfundet.org

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2001 :2 

6. Arkiv för. ljud och bild 

ARTIKEL 

Ann-Marie Nilsson 7· Källor till Brunnens musik 

Pelle Snickars 3 7. Ljusarkiv I 8oo- I 900- 2000 

ÖVERSIKTER 

Sven Alterstrand 52. Statens ljud- och bildarkiv- ett svenskt nationalarkiv för ljud och rörliga bilder 

Håkan Lö'vblad 58. Dokumentation av !T-system 

RAPPORTER 

Staffan Smedberg 68. Sjätte europeiska arkivkonferensen i Florens 

Susanne Strangert 70. Arkivens framtid- visioner och problem 

Maija Runcis 73· Temadag om form och design 

Karin Aströnz 75· ARM-samverkan i fokus 

RECENSIONER 

Anki Steen 78. Det verkliga livet- kaos eller struktur 

Marika Hedin 8r. Spåren efter Nobel 

Maija Runcis 84. Invandringen och myndigheterna: "En fullständigt paranoid bild ... " 

86. NOTISER 

87. SVENSKA ARKIVSAMFUNDETs VERKSAMHET 2000 

88. ATT LÄMNA BIDRAG TILL TIDSKRIFTEN 

89. MEDVERKANDE l DETTA NUMMER 

Omslagsbild: Fältmusikant A. Zinn. FotografWerner Lindhe. Krigsarkivet, 

Gruppfotosamlingen, Västgiita regemente.

6 

Arkiv för ljud och bild 

LJUD OCH BILD ÄR EN MINST SAGT DOMINERANDE 

informationskälla i vårt dagliga liv. Även arkivhandlingar 

och arkivbestånd består givetvis av 

mycket annat än skriftligt material. Ändå är det nästan 

alltid det skriftliga materialet som står i fokus i 

de artiklar och översikter som publiceras i Arkiv, 

samhälle och forskning. 

Vi är därför glada i redaktionen för att i denna utgåva 

kunna publicera två artiklar, med helt annat 

material än skriftligt material i fokus. Pelle Snickars 

diskuterar ideer och begrepp kring fotografiskt 

material som historiska källor och Ann-Marie Nil- 

sson ger oss en spännande inblick i musikaliernas 

möjligheter att bidra till att belysa musikens funktion 

i samhället. 

Sist, men inte minst, väljer vi även att publicera en 

översikt av Sven Allerstrand, över hur de särskilda 

problem som bevarandet av ljud- och bildupptagningar 

har erbjudit arkivverksamheten. 

Med önskan om en angenäm läsning! 

MatsBureli 

huvudredaktör 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2001:2

ANN-MARIE NILSSON 

Källor till Brunnens musik 

I FEBRUARI I909 SATr MUSIKFANJUNKAREN AUGUST 

Zinn i Skövde och skrev noter. Zinn spelade tenorbasun 

men var också mycket produktiv som notskrivare. 

I sitt rutinarbete har han låtit ombyte förnöja: 

uppmaningen att vända sidan snabbt (Y.S. = 

volti subito) skrevs inte bara "Vänd snabbt" utan 

också "Hastig vändning", "Vänd fort", "J ag tror vi 

Vänder!" eller "Blås och Wänd!" Den här dagen, 

den I I februari, har han avslutat en stämrna till 

Parlows Amboss-Polka med en belåten marginalanmärkning 

"I dag uppgörelse med R. by o. B åstad".' 

90 år senare påträffades Zinns anteckning bland 

drygt Iooo nummer oktettrnusikalier, som låg 

osorterade i flyttlårar i en skrubb hos Marinens musikkår 

i Karlskrona. För attvisa hur man med hjälp 

av olika slags källor kan närrna sig en helhetsbild av 

brunnsmusiken vid Ronneby Helsobrunn från I838 

till omkr. I920 tar jag Zinns notis som utgångspunkt 

för en historisk översikt och ett avsnitt om 

musikernas arbetsvillkor. Eftersom min forskning 

främst behandlar blåsoktetter' ville jag undersöka · 

hur och när oktetterna kornmer in i bilden. Det bevarade 

notrnaterial, som jag kunnat få tillgång till, 

har kompletterats med andra slags källmaterial: ar- 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200I:2 

kivaller från kurorter och regementen, brev, tidningsartiklar 

m m. Därigenom kan musiken belysas 

ur olika perspektiv: rnusikvetenskapliga, musikhistoriska 

och kultursociologiska. 

Musikhållningen härstädes under 

instundande saison - från trumma till oktett 

Brunnsområdet vid Ronnebyån var en av dessa lurnrniga 

oaser - Ronneby, Medevi, Ramlösa och Söderköping 

med flera- som under somrama besöktes 

av människor ur olika samhällsklasser och med 

skilda syften. Som kurort fungerade Ronneby Brunn 

från I705 till I939· Ännu vid I8oo-talets början 

hade verksamheten en ganska oansenlig omfattning. 

Från I820-talet och framåt märktes ett uppsving: 

nu började gästerna kornrna mer långväga 

ifrån än Karlskrona och Blekinge, och brunnssäsongen 

förlängdes. Fram till I848 hade man endast 

en "termin", och i kontrakt för musikerna anges 

också endast c: a 3 veckors kontrakterad anställning, 

ibland med möjlighet till förlängning (se tabell 

I). 

Med brunnens expansion efter seklets mitt förändras 

också musikens arbetsförhållanden. Från 

7

8 

somrarna I857 och I863 finns kontrakt skrivna på 

en månad. I866 var musiken engagerad från 26 

juni (alltså direkt efter midsommar) till c:a I augusti. 

År I872 skulle musiken vara på plats "snarast 

i juni, till I5 augusti" och året därpå, I873, gäller 

kontraktet 6/6-3 I/8 (87 dgr). Allteftersom tillströmningen 

av gäster ökat omfattade säsongen 

(I 8 7 I och därefter:) två terminer om 6 veckor, varav 

den första - I juni till I 5 juli - ansågs vara "den förnämsta") 

Nya ståndsmässiga byggnader tillkom i takt med 

expansionen.4 Det nuvarande brunnsområdet speglar 

närmast tillståndet vid sekelskiftet, efter det 

Ann-Marie Nilsson 

stora uppsvinget, bortsett från den viktiga omständigheten 

att det stiliga brunnshotellet från I897 

jämte sin musikpaviljong brunnit ned (I959) och 

ersatts av nya hotellanläggningar. Den lugna stämning 

man ännu kan förnimma vid en promenad i 

parken och "brunnsskogen" kan ändå ge ett återsken 

av dåtidens tempo. Med lite inbillning kan 

man nog föreställa sig flanörerna av olika "klasser" 

(gästerna indelades i klasser, I :a till 4:e klass, med 

s k "lazarettshjon" eller "medellösa" lägst i hierarkin) 

och "brunnsmusiken" på plats i musikpaviljongen 

eller vid schweizercafeet "Rotundan". 

Blåsoktett i sina uniformer- exeptionellt om den var ett brunnskapell. På fotot en av de brukliga besättningarna, 

med två althorn och en tenorbasun; givetvis tre klarinetter. Det är I 8 go och flöjtisten på fotot, G. F Lundin, 

kommer från Kalmar regementes musikkår, flera av de övriga musikerna från livgrenadjärerna i Linköping. 

Lundin sö.kte engagemang i Ronneby två gånger (I 878 och I 905) men utan framgång i konkurrensen. Foto i 

Grenadjärmuseet, Linköping. 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200I:2

lO 

använts av professionella ensembler och varit i 

kapellmästarnas privata ägo ligger däremot ofta 

ännu på privata händer, i den mån de inte sålts. En 

sådan samling köpte förf. på 196o-talet i Stockholm. 

Albert Gilles samling partitur för oktett med 

trumpet, skrivna under 1900-talets tre första årtionden, 

ligger i Södermanland-Nerikes nations bibliotek 

i Uppsala, och oktettnoter som tillhört G.F. 

Lundin har inköpts på privatväg genom annons av 

Jan Thor, Täby. 

Under senare år har genom Försvarsmusikcentrum 

(FöMusC) äldre musikalier från nedlagda 

regementsmusikkårers och regionala musikstiftelsers 

notbibliotek börjat insamlas till FöMus' arkiv 

i Strängnäs. 

Anteckningar i musikalier (noter, oftast stämböcker) 

kan utvisa var och när musikstycken har 

framförts, resp. skrivits in i stämboken. I en del 

stämmor finns streck, troligen "statistik" för var 

gång stycket spelats, och dateringar av skrivare 

(med samma piktur som notskriften) eller musiker. 

Intressanta är också inskrivna agogiska beteckningar 

om tempoförskjutningar o dyl och de 

"språng" som kan förekomma i långa potpurrier, 

som musikerna velat förkorta. Av partituren kan exakta 

stämbesättningar bekräftas. Med stämböcker 

kan det finnas en risk att någon stämma förkommit, 

men detta kan i regel kontrolleras utifrån arrangemanget 

och förekommer ytterst sällan; oftast är 

samlingarna väl sammanhållna. Enstaka gånger får 

man genom "klotter" konkreta besked om medverkande 

musiker: 

Har i dag köpt en Obligation Ser: 3 768 N :o 3 70 

tillsammans med de övriga som spelade i 

Centralträdgården under aug. 1919 Eugen Edling./ 

Dir. Willners, Fanj. Hedmark, Lundgren, 

Eriksson, Wallin, Serg. Sahlström, Danielsson, 

Hillgren, Rydberg o. överst[.] samt furir G. Bolin".9 

Vissa fakta om repertoar, musicerande och publikreception 

återfinns också i samtida pressnotiser. 

Ikonografiskt material (fotografier) i privat ägo och 


i arkiven börjar förekomma mot slutet av den undersökta 

perioden. Spellokalernas utformning, med 

"musikens" placering mer eller mindre avskilt, är 

exempel på kompletterande källor att uttolka i relation 

till musikalierna, liksom samtida skönlitterära 

skildringar. 

I kopieböckerna i Helsobrunnens arkiv återfinnes 

ena sidan av den korrespondens som gällde musikhållningen, 

brev till musiker från Brunnens direktion, 

medan inkommande post saknas. Registret i 

var och en av böckerna är till nytta vid sökningen, 

eftersom breven gäller mångahanda saker: svar på 

frågor från gästerna, byggnationer vid brunnen, beställningar 

av allt ifrån tallbarr för baden till etiketter 

för mineralvattenstillverkningen m m. En fördel 

är förstås att känna igen namnen på de många militärt 

anställda musikerna som lämnar anbud (förteckningar 

kan upprättas efter rullor och räkenskaper 

i Kr A), •o men det underlättar också sökningen 

att anbudsperioden brukar vara avgränsad till december-februari. 

Även brev från musiker (i privatarkiv) 

ger en direkt inblick i dåtida förhållanden. U r 

sådana källor hämtar man inte enbart "hårddata". 

Det går även attutläsa attityder till och förväntningar 

om musik och musiker, bl a ur brevens språkliga 

utformning och kontraktens, med ord som 

"musikhållning" och "personal". 

Naturligtvis finns där fällor: man kan inte förutsätta 

att styrelseprotokollens beslut alltid realiserades 

efter bokstaven, och berättande källor, såsom 

pressnotiser, kan ge subjektiva vinklingar. Brevkopior 

skrivna av Brunnsstyrelsens VD visar ganska 

tydligt hur denne spelade ut musiker mot varandra 

i antydningar om att gagerna kunde pressas. Ödmjukt 

hållna brev från regementsmusiker till deras 

chef kan innehålla lätta överdrifter. Ett exempel 

(som inte har direkt med brunnen att göra): 

"H: Herr Direktör Hellman! 

Af tvingande omständigheter nödgas jag att i 

största Odmjukhet anhålla att H. Herr Direktören 

godhetsfullt behagade från och med nästa års 

ingång något öka den lön, som jag såsom fältmusikant 

åtnjuter vid Kalmar Regemente, Med 

den största hushållning är det i närvarande tid 


dock omöjligt att försörja sig och familj på den 

årslön, som jag hittills åtnjutit, öfverlåtande åt H . 

Herr Direktörens egen godhet att bestämrna om 

det förhöjda belopp, H. Herr Direkt. anser nödvändigheten 

fordra bör korna mig till del, kan 

och vill jag härutinnan ingenting nämna utan 

innesluter mig i H: Herr Direktörens välvilja förvissad 

om, att H : Herr Direktören nogsamt inser 

behof af den tillökning, jag härmed vördsamt begär. 

Mina Karnrnrater vid härvarande StadsMusik 

Corps hafver fått påökning på sina löner, både di 

som käna på Kronobergs och Norra Skånska Regementen, 

Och med det samrna far jag fråga H. Herr Direkt. 

om jag får lof att ställa mitt Althorn till Stockholrn 

i januari månad till lagnings, för Ventilerna 

är så slitena att tonerna löper ut hälften i 

Kl ockstöket och hälften igenom Ventilerna, 

v. s. 

Så det är mig omöjligt att få någon ton uti det. 

Med djupaste högaktning 

J o han Gresell 

Karlshamn den 10/12 I875"" 

Utifrån källorna kan man börja bygga upp en bild 

av vilka musiker som besörjde "rnusikhållningen 

under saisonen" (se tabell I), vari tjänstgöringen 

och musikernas villkor bestod, antalet musiker i 

"kapellen", arvodering, logi m m och den repertoar 

man tyckte skulle passa vid kurorten om sommaren. 

Musikens uppgifter vid brunnen 

Revelj och tapto var från början musikens uppgifter. 

Koralerna vid morgonbönen samt underhållande 

musik en timme vid brunnsdrickningen tycks ha 

tillkornmit senare. Antalet musiktimmar per dag 

korn att ökas allt mer under seklets gång. Vid sekelskiftet 

I 900 förväntas musiken stå till tjänst c: a 6 

timmar under var och en av arbetsveckans sju dagar. 

Det måste betraktas som en dryg tjänstgöring, med 

tanke på förberedelser som notskrivning, repetitioner 

m m. Vid olika tider och på skilda platser skulle 

man konsertera. Musiken skulle dessutom kunna 

engageras mot extra ersättning vid brunnsgästernas 



" 

utflykter och andra festligheter. F rärnst var musiken 

där för I :a klassens gäster. 

Brunnssocietetens baler var ett inslag i brunnslivet, 

om de än ej alltid ansågs lämpade för klientelet. 

Alltifrån I8oo-talets början finns det belägg för 

brunnsbaler åtminstone tre gånger per säsong. 

Brunnsintendenten A.F. Hellmans råd kan verka 

som ett slag i luften: 

En mycket vanlig och tyvärr ofta anlitad rörelse 

är dans. Vid vanliga tillfällen är detta visserligen 

en både nyttig och angenäm motion, men under 

en brunnskur, särdeles vid Ronneby, faller af sig 

sjelft, att den måste vara rentaf skadlig om den det 

ringaste sträcker sig utöver det aldrarnåttligaste. 

Vals och galoparder böra aldrig tillåtas; - det är 

faktiskt, att blodstörtningar, krarnpfälligheter, 

svimningar, häftiga kräkningar m m ornedelbart 

följa dylika i spåren[ ... ] Alla läkares förrnaningar 

betyda intet, om ej allvarliga, på förnuft och sans 

stödda förrnaningar från de ungas orngifning hejda 

dans-raseriet, hvilket, en gång lössläppt, knappast 

känner några gränser förr, än den slappa, 

släpande gången, de häftiga krampaktiga rörelserna, 

den retande skafhostan och densamrna åtföljande 

blodspottningen göra ett ohyggligt slut 

på nöjet. Må man då blott ihågkomma, att det är 

- försent." 

I vår tid tänker man sig kanske att musiken fungerade 

som ljudtapet, som bakgrundsmusikvid middagar, 

promenader osv. Men dåtiden var annorlunda. 

"Man lyssnade" berättade en garnmal musiker 

som spelat i Ronneby på I920-talet. Tacka för 

det, när musik var ett sällsynt och lite extra festligt 

inslag i tillvaron! Vem har inte hört någon äldre 

släkting berätta om hur man om söndagen klädde 

sig fin för att gå till stadsparken och lyssna på 

musikkåren? Snarare kan man tänka sig att musiken 

genom sitt repertoarval gav en fläkt av den fina 

världen, en attnosfår från balsalonger och huvudstadens 

opera- och operettscener. Brunnssejouren i 

landsorten blev mondän genom den fina musiken. 

Så det gällde att skaffa vad prospekten utlovade, "ett 

god t musikkapell". 

II

Det utbetalades nu en klumpsumma till ensemblens 

"anförare". 40 kronor per dag var normal ersättning 

för en sextett. Sf>elsäsongen hade, som 

nämnts, också förlängts. Åren I88o och framåt 

drogs svångremmen emellertid åt. De svenska musikerna 

kvitterade ut 3 ooo:- för hela säsongen (i 

snitt 30 a 3 3 kronor per dag för 6 a 8 man) och nivån 

var densamma under "oktetternas tid", efter 

I9IO dock något högre med c:a ss:- för tio man 

och på I920-talet 70:-a 8o:-. 

För säsongen I 8 5 s hade man försökt få tillbaka 

"sjöartillerimusiken". Men musikernas krav ansågs 

nu för höga: 

De önska helst attvara IO personer för att få fullständig 

harmoni [o]ch därtill en trumslagare 

hwilken ibland torde behöfvas att väcka de sömnaktige 

brunnsgästerne i Snäckebacken. Vilkaren 

äro mer än dryga: 

I= fria rum. 

2!12 I Rd 92 Skl. B!:!! dagligen per person. 

3ci2 I s Rd för hvarje ordinarie bal 

4 2 Skjuts för 8 hästar till och ifrån Ronneby. 

Jag har ej ansett mig kunna contrahera på dessa 

viikor utan hörande afDirectionen hwars svar jag 

efter blifvande sammanträde torde få förvänta 

med snaraste. med största högaktning Ödmjukast 

d. I3/4 I8s6 A.F. Hellman.' 6 

Direktionen håller med om att "den samma musiqueCorpsens 

derstädes pretensioner, äro alltför 

drygt tilltagne" och 

uppdrogs åt Cassör Åsberg, att tillskrifwa Fahn 

Junkare Sjögren uti Christianstad, som under 

sednare åren biträd t wid Helschrunnen med musik, 

om han på ena handa willkor, som förlidet år 

skulle willa åtaga sig att med 6 a 8 personer under 

instundande Brunnstermin betjena Helsobrunnen 

med Musique; Och i händelse Christianstad 

musiken emot förmodan ej kan erhållas 

skall skrifwelse afgå till Herr ÖfwerstLieutnant 

G. von Boismann uti Wexiö för erhållande af 

Kronobergs musik.'7 


Källor till Brunnens 11msik 

Varför ville musikerna vara 10? Ville de skaffa anställning 

åt så många kamrater som möjligt? En hypotes 

är att IO man kan ha inneburit en annan besättning 

än man haft tidigare. 

Utvecklingen på instrumentsidan 

Under tidigt I8oo-tal (på Herr von Hanckens tid!) 

och in på I83o-talet innehöll musikkårerna fortfarande 

andra instrument i4J. efter seklets mitt och, givetvis, 

helt olika dem man hör i vår tids musikkårer. 

Av en lönelista för Sjöartilleriregementets musiker 

från I 8 2 5 framgår musikernas namn, instrument 

och löner. Sammantaget finns där I flöjtist, 3 

klarinettister, 2 fagottister, 3 valthornister, 2 trumpetare 

och I basunist. ' 8 Denna träblåsrika besättning 

var vanlig på den tiden i landets militära 

"harmonikårer", och brunnsmusiken från regementet 

torde ha haft en sammansättning liknande kårens. 

I flera kårer fanns också bleckblåsinstrument 

med klaffar: kenthorn och ophicle'id. 

Framemot I84o börjar en utveckling åt annat 

håll: sedan ett antal år tillbaka hade man börjat 

bygga bleckblåsinstrumenten (trumpet och basun) 

med ventiler, och nya ventilinstrument - bas- och 

tenortuba, tenorbasun, alt- och tenorhorn, kornetter 

som kunde ersätta kenthornen - hade tillkominit. 

På dessa kunde man spela melodiskt och t o m 

kromatiskt i alla tonarter, precis som på träblåsinstrument 

och dragbasuner. Under den tidigaste period 

som här skildras, c:a I838-I86o, har nykomlingarna 

sakteliga introducerats och börjat användas 

i musikkårerna, kompletterat eller ersatt dem 

som funnits där sedan tidigare. Detta har säkerligen 

också präglat de mindre ensemblerna. Det är inte 

möjligt att ange ett årtal för en plötslig förändring, 

men efter seklets mitt varventilinstrumenten höjden 

av modernitet. Flera militärmusikkårer gick in för 

en ren bleckblåsbesättning, även vissa infanterimusikkårer, 

om än sådana som regel brukat behålla 

flöjter och klarinetter jämte det nya blecket. 

Mässingskvintetter och mässingssextetter kunde fås 

från mässingskårerna, blåsoktetter ur de blandade 

kårerna. 

Just från mitten av I85o-talet finns emellertid de 

tidigaste beläggen för en liten ensembletyp som se-

I6 

nare, på I 88o- och I 89o-talen, kom att uppleva en 

guldålder och som dessutom var starkt representerad 

vid Ronneby Brunn åtminstone in på I920-talet: 

blåsoktetten med flöjt, klarinetter, kornett, althorn, 

tenorbasuner, bastuba, ofta också trummor 

och gärna en trumpet. Med dubblerad I :a klarinettstämma 

(vilket var regel) rymmer en sådan oktett 

justIO +I man.'9 

Om inte arkivhandlingar och tidningar ger besked 

om vilken besättning som förekom vid Brunnen 

ett bestämt år krävs andra data för att kunna 

ställa upp en hypotes om detta. Uppgifter om vilka 

instrument som förekom vid musikernas regemente 

under ifrågavarande år kan sökas i musikkassornas 

handlingar, och detta kan ge en grund för hypoteser. 

Säkrare är det om man kan finna uppgifter om vad 

för instrument bestämda musiker haft i musikkåren. 

Flera av dem trakterade dock mer än ett instrument. 

Om en sökande, sergeant Niitzmann i 

Karlskrona uppges (I882) att "Han sköter Cornett, 

Klarinett, flöjt, violin samt kontrabas. "' 0 Någon 

gång kan man finna uppgifter om permissioner i 

generalorder. Mera sällan träffar man på fotografier 

av musiker med sina instrument. Goda belägg har 

vi i bevarade musikalier som använts vid brunnen. 

Men det skulle vara ett projekt för sig att uppsöka 

sådana handlingar för hela den period denna artikel 

behandlar. 

Bleckblåsepoken. Brunnsmusik från 

grannländerna 

Det finns starka skäl att förmoda att det oftast var 

mässingsensembler som svarade för musiken vid 

Ronneby brunn under de tre årtiondena I86o 

I89o. Dels var det vanligt med mässingssextetter, 

dels annonserar man efter "sextett eller dubbelkvartett", 

och dels kommer flera av musikerna från 

regementen med stark mässingsdominans. Belägg 

för detta finns också i en del brev. Å andra sidan förekommer 

en del träblåsare i kontrakt och brev, t ex 

år I 86 I flöjtisten fan j. Julius Witthöft i Kronobergs 

regementes musikkår.' ' Till att börja med hade 

brunnsmusiken ofta hämtats från närliggande städer. 

Men brunnssäsongen förlängdes, och ett problem 

med den svenska militärmusiken var ju att den 


måste vara närvarande vid regementsmötena. Dessa 

var som regel förlagda till några av sommarveckorna, 

medan brunnsmusik ansågs oumbärlig 

under hela brunnssejouren. Man började I874 ta 

musik från Köpenhamn, men Brunnens VD förklarar 

ännu I878 att man skulle föredra svensk musik: 

Hvad vidkommer d.s.k. brunnsmusiken härstädes, 

måste den vara beredd kunna börja sednast 3 

a 4Juni, i annat fall är ett engagement omöjligt. 

Wi hafva just med anledningen af de svårigheter 

som äro förbundna med erhållaodet af svenska 

musici måst under sommarmånaderna antaga utländsk, 

deraf vi under 5 år haft dansk, hvilken 

dock varit af underordnad beskaffenhet för våra 

svenska öron, hvadan jag i sommar lyckades engagera 

en Sextett från Mecklenburg Schwerin l 

hotkapelll som exeqverade såväl musik å messingsinstrument 

som ock å stränginstrument. 

dessavoro ovanligt skickliga musici och hvar och 

en solist på ett a 2 instrument, samt voro serdeles 

gerna hörda af alla besökande. J ag har dock af 

rent patriotiska skäl velat försöka få en svensk 

sextett, då ju Sverige eller rättare Svenskarne anses 

för att vara ett serdeles musikaliskt folk, men 

skulle detta ej lyckas, så har jag alltid att påräkna 

den musik som vi hade i somras, då jag vet att alla 

dermed blefvo belåtna. 

Då Ni emellertid säger Eder ej kunna komma i 

Juni, så får jag tyvärr afsäga mig nöjet af Edert erbjudande. 

l Högaktningsfullt l P Siegbahn" 

De tyska musikerna från Mecklenburg-Schwerinska 

hovkapellet gjorde sig omtyckta, inte bara 

bland gästerna och i lokalpressen, här Ronneby 

Tidning den 3 augusti I878 (ur brev till Blekinge 

Läns Tidning): 

Den. Mecklenburgska sextetten winner erkännande 

för sitt goda spel och omwexlande program. 

Så swåra saker som ouwerturen till barberaren 

utföres med lätthet, och nya stycken arrangeras 

och inöfwas på några dagar af de wana 

medlemmarue 


Källor till Bmnnms musik 

"Uniform behåfves icke." Kapellet spelade mestadels i civil klädsel. Utomhus var fo·rstås huvudbonad en självklarhet. 

C.A. Gagner, trummor, F. Bentzel, esskornett 2, B O. Bogren, tenorbasun z,J.L. Brandt B-kornett, NA. Hultman, 

esskornett I, C.A. Gemzell, althorn, C. O. Bäckström, tenorbasun I och E.E. Linder, bastuba: Skånska dragonregementets 

septett (''oktett'') vid schweizeriet på Karan år I 8 9 5. F o to i privat ägo, prof C.A. Gemzell (j:r), Lund. 

utan också hos brunnens företrädare, vilket kommer 

till synes i tonen i brevkopiorna (anmärkningsvärtnog 

på svenska): 

Jag får på det förbindligaste tacka för Edert vänliga 

bref af 28 [Decemb.] och för Edra deri uttalade 

välönskningar. 

Som alla svenska regimentsmöten i år skola inställas 

blir här en hel del musikcorpser lediga, 

hvarför jag af patriotiska skäl troligen kommer att 

engagera en dubbelqvartett, 8 man,['J] som erbjudes 

till ett honorar af 2,500 kr, som ju är serdeles 

billigt. Jag reser i morgon till Lund för att träffa 

aftal om denna sak. 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2001:2 

Bedjande om mina vänskapsfullaste helsningar 

till de Edra herrar kamrater, som voro här i somras 

tecknar /Högaktningsfullt l P Siegbahn'4 

Flera av dessa herrar kamrater nämns vid namn i 

brevkopiorna. I detMecklenburg-Schwerinska hovkapellet'5 

spelade Carl Owerbeck valthorn, Carl 

Briigmann basun och Adolph Marx trumpet. "Herrar 

Franek & Scheel" nämns där också, kontrabassist 

resp. violinist i hovkapellet, men det är inte bekant 

vilka blåsinstrument de spelade. En räkning 

avfattad på tyska för pianostämning torde gälla en 

viss Joachim Ramm, som deltagit i sextetten.' 6 I en 

annons i Ronneby Tidning (24' 7 1 878) finner man

18 

namn på fem av dem: Briigmann, Franck, Scheel 

samt Carl och Friedrich Owerbeck (även den sistnämnde 

hornist). En förklaring till deras popularitet 

kan tänkas vara, att de framträdde inte bara på 

blåsinstrument utan också som solister på stråkinstrument 

och som sångkvartett, varigenom de närmat 

sig publikens musicerande och ställt sig mera 

på gästande "artisters" nivå. Blåsinstrumentens lägre 

status är ju något vi dras med alltsedan antikens 

aulas och lyra, Dionysos och Apollon ... 

Namnen är fler än sex: kanske har några av herrarna 

avlöst varandra under sommaren. -Men allt 

kan göras ännu bättre: 

Jag anser mig böra nämna, att den enda anmärkning, 

som af kurgästerna gjordes var, att det var 

bra långa pauser, samt att repertairen borde varit 

något mera omvexlande, hvilka båda saker ju lätt 

kunna afhjelpas.'7 

I januari 188o meddelas att eftersom "alla svenska 

regimentsmöten i år skola inställas blir här en hel 

del musikcorpser lediga",Z 8 och fram till 1884 

lyckas man skaffa svensk musik, först 8 man under 

Albert B.C. Heinzelmann, en tysk musiker som 

invandrat i 20-årsåldern och tjänstgjort vid bl a 

Sjöartilleriregementet (där han framträtt som solist 

på flöju843)' 9 och Södra Skånska Infanteriregementet. 

Ibland lät VD en musiker bilda ensemble 

av musiker ur olika musikkårer. 1881 har en musiker 

från ett av Stockholms kavalleriregementen 

samlat "en sextett bestående af äldre pensionerade 

medlemmar, men voro dessa hvarken mig eller publiken 

till nöjes, de voro för beqväma och saknade 

uthållighet, samt satte sina egna personers beqvämlighet 

i främsta rummet. " Jo Man söker ansvariga på 

närmare håll: 

Tror Ni att om hela sextetten kommer att utgöras 

af äldre musici att de kunna höras[?] ut, samt att 

de kunna blåsa med den kraft som fordras för att 

göra god effekt? 

Det vore nog bra om Ni [Jean Linderholm] och 

Heinzelman kunde hopsätta ifrågavarande musik, 


då jag hade garanti att ha med redbara män att 

göra .l' 

1885-1890 fick man åter lov att skaffa musik från 

Tyskland: basunisten Carl Briigmann, en av hovkapellisterna 

från säsongerna 1878- 79, kom att få 

svara för musikhållningen. Inte heller denna gång 

är de tyska ensemblernas sammansättning bekant. 

En av säsongerna sägs det ha varit oktett.J' Men att 

populariteten var i avtagande visar sig i dagspressen 

(1890): 

I badhusparken, der brunnsgästerna om morgname 

promenera med sina glas och sugrör i handen, 

under uppehållen mellan drickandet, undfägnas 

man fortfarande med tyskmessingsmusik,[ll] 

som nog kan vara rätt bra - på margname och 

inför en anspråkslösare publik. Dock förefalla 

musikanterna, såsom de ock i verkligheten äro, 

temligen nybörjare, hvarjemte instrumenten låta 

gamla och slitna, hvilket näppeligen kan upphjelpas 

af aldrig så stor duglighet å instruktörens 

sida. Egendomligt är ock, att sedan desse unga 

musikanter vunnit någon öfuing eller skicklighet 

under ett års vistelse här de aldrig mera återkomma 

hit. En sextett från något af våra 

landsortsregementens i de flesta fall goda musikkårer 

skulle nog af de flesta här helsas mycket 

välkommen.J4 

Oktetternas tid 

I april året därpå berättas i Ronneby Tidning att 

man engagerat "ett kapell från Stockholm, bestående 

af 10 man under anförande af direktör Enstedt" 

för sommaren. Detta var inledning till en period 

dominerad av blåsoktettmusik, först en oktett 

från Stockholm under M H Ehnstedt, en pensionerad 

musiker från 2:a livgrenadjärregementet i Linköping.JS 

Alltifrån den tiden fiims i brev från 

brunnsdirektionen och dess VD Ernst von Heidenstam 

(en äldre kusin till Verner von Heidenstam) 

uttryckliga önskemål om just oktettbesättning, i den 

mån man inte engagerade en septett från skånska 

Dragonregementet, eller undantagsvis- såsom vid 


Kö/lm· till Brunnens 1Jl11sik 

Morgon vid brunnen, gästerna i fo"rgrunden, musiken lite i skymundan, som alltid! Med en stor dosis forestältning 

kan man skymta dem i sin paviljong inne bland träden. Foto Nils Pettersson, Ronneby (i Blekinge läns museum). 

nässansens och den sena medeltidens blåsarkapell, 

som spelade inte från scener utan från avskilda 

platser, såsom balkonger och läktare."" Inomhus ska 

en musikläktare ha funnits i brunnssalongen som 

tillkom I844 och tillbyggdes I877, men den skall 

senare ha gjorts om till teaterscen.4' Ännu I 888 vill 

man helst placera musiken lite avsides: "Som 

musikpaviljongen efter nedrifvandet af gamla badhuset 

och butikerna vid brunnsvägen kommit att 

framträda på ett alltför mycket i ögonen fallande 

sätt, och platsen i öfrigt vore olämplig, beslöts att 

flytta paviljongen till planteringen söder om gymnastik 

byggnaden".4' Paviljongen behövde byggas 

ut I896, då hela Kronobergs regementes musikkår 

var engagerad vid Brunnen.4J En helt ny byggdes invid 

detnya brunnshotellet I897· 


På ett foto av morgonbönen vid brunnen kan man 

svagt urskilja en liten musikpaviljong där troligen 

musikerna sitter beredda att spela sina koraler. 

En annan bild visar Dragonoktetten utanför 

Schweizeriet på Karön, uppfört I877. Ibland spelade 

man under tak, ibland inte, t ex intill serveringen 

"Rotundan" som var i bruk I873-97 och avlöstes 

av "Skogshyddan" som tillkom före I 897. Ett 

styrelseprotokoll från så sent som år I 894 redovisar 

diskussionen om behovet av en musikpaviljong i 

brunnsskogen: "då musikkapellet numera reguliert 

2 ggr i veckan utförde musik i skogen, vore det 

nödvändigt att bereda personal och musikalier 

skydd mot regn, derest man eljest skulle vara 

tvungen att inställa dessa musiktimmar snart sagt 

2I

Ann-Mtn-ie Nilsson 

GustafLeonard Wiström spelade althorn i Ehnstedts oktett. Han skrev flitigt ut stämmor till oktettens musiker, här 

en mazurka, i fotogenlampans sken under "saisonen" i Ronneby. Noter i privat ägo (förf). 


ersättning för resan och restraktamente av Brunnen, 

men det blev ytterst ovanligt senare, då säsongen 

varade längre. 

En resa med båt var möjligen ett mindre obekvämt 

färdsätt, som både brunnsgäster och musiker 

nyttjade. Musiker från Köpenhamn och från Tyskland 

reste med ångbåt: 

Da wir von L ii beck directe Dampfschiffs Verbindung 

mit Karlskrona und von Karlskrona nach 

Ronneby haben, wiirde sich die Ueberfahrt 2 

Classe auf Dampfschiff bis hi er circa auf I 5 

Kronen perMann stellen 6 7 

Med utbyggnaden av järnväg blev tågresor snarare 

regel än undantag och musikerna började i större 

utsträckning hämtas från mellersta Sverige, från 

Stockholms- och Göteborgstrakten. Här gäller det 

Sirius Köhlström som i augusti I895 skall ta sig 

från ett engagement i Stadsträdgården, Lidköping: 

Såsom förut nämnts, önska vi att Ni börja tjenstgöringen 

den I4 ds, senast kl. 3 e.m. och torde Ni 

derför anordna resan så, att Ni kan inträffa här 

med Edert kapell i god tid på f.m. Resan göres 

nog fortast med natt-tåget, alltså kl. 7.05 e.m. 

från Lidköping och vidare öfver Vislanda och 

Karlshamn hit, då Ni framkommer till Ronneby 

Brunns station kl. 2 e.m. men svårligen skulle Ni 

kunna hinna packa upp noter och ordna allt 

öfrigt så att *nstgöringen kunde börja en timma 

senare; vi skall gerna lemna allt biträde som kan 

påfordras, om Ni emellertid [väljer?] detta sätt att 

resa. Rådligare torde vara att Ni med kapellet 

kommer hit d. I 3lk vid samma tid & på samma 

tåg; nattlogis skola vi söka att på något sätt anordna 

härstädes, men behöfva då i tid underrättelse 

derom. I hvarje fall anhålla vi om underrättelse 

snarast möjl. [av?] dag och tid för Eder ankomst 

hit med hela personalen. 68 

Det var säkert attraktivt att bli engagerad vid Ronneby 

Helsobrunn. Lönen- uppåt 4 gånger så stor 

som en arbetarlön-bör ha varit fördelaktig och arbetsmiljön 

rätt angenäm, om än tjänstgöringen var 


nog så omfattande. Arvoderingen höjdes, delvis i 

takt med att säsongen förlängdes och musiktimmarna 

blev fler. En del av arvodet utgick kontant. 

I breven från VD:n frainhölls också fördelen 

av logi och subventionerad kost, liksom att det gavs 

goda tillfällen till extrainkomster vid brunnsgästernas 

utfärder och baler- detta förutsatt att man 

skötte sig och spelade god musik som gästerna 

kunde uppskatta. "Fria ångslupsresor" till Karön 

fick man när man skulle spela för gästerna där ute, 6 9 

men ersättningar för den längre resan till och från 

Ronneby bortföll om ledningen kunde frainhålla 

att säsongens längd motiverade att någon resersättning 

inte skulle bekostas. 

[I883:] såsom af Edert kontrakt synes hafva vi 

gått in på den fordrade godtgörelsen, IO kr. pr 

person, för hemresan, men då vi i allmänhet icke 

vilja utbetala några rese-ersättningar eller rättare 

förbinda oss dertill, äro ifrågav. 6o kronor 

upptagne bland det betingade månadsarvodet.7° 

Allmänt gällde det att hysa musiken på plats där de 

inte störde med sina övningar. Frågan löstes på 

flera sätt. I Brunnens räkenskaper återkommer till 

att börja med Marie Isbergs räkningar: 

Ronneby Helsobrunn Debet 

I858 aug. d. 2. An för begagnaodet af 3ru: rum 

med åtta sängplatser jemte sängkläder Linne och 

uppassning för Åtta Herrar Musikanter från och 

med den 4de Julii till och med den I . Aug. enlt 

accord. 

BancoRd n:-I6 sk. 

quitteras 

Ronneby som ofvan 

Marie Isberg7t 

Någon "musikbostad" är inte utmärkt på de äldre 

kartorna, och det framgår inte var det hus, där musiken 

bodde i delade rum, var beläget. Åren närmast 

före I 89 I inhystes musikerna i ett hus på 

Rönningeområdet i sydligaste delen av brunnsområdet. 

Men brunnsgästerna klagade på störningar av 

"musiköfningarne". På en äng som gränsar till 

ARKIV, S4MHÄLLE OCH FORSKNING 200I:2

unnsområdet byggdes då ett hus på 5 rum och 

kök åt musiken. Brunnen hyrde detta hus till dess att 

det nya brunnshotellet byggdes I897, just i den 

södra delen. Nu flyttades ett annat hus för musikerna 

längst bort till den norra delen, till "Borgen". 

Huset, som blev ombyggt så att de fick en repetitionssal, 

kom senare att kallas "Rövar borgen". 

Villeoren äro fri bostad och kontant aflöning, 

hvarmed personalen får bestrida alla öfriga utgifter 

såsom resor, vivre m.m.; sistnämnda kan beräknas 

till r. so pr dag & person, el. billigare om 

man villlefva enkelt. Aflöningen har hittills utgjort 

4000 kr för sommaren. "7' 

Kost till fördelaktigt pris kunde musikpersonalen 

alltså få genom Brunnens restauratör. Men hur var 

det med punschen? undrar kanske någon. I den allmänna 

föreställningen ska det ha gått åt en hel del 

punsch för att hålla musiken i gång, och även ett 

balsällskap behövde energi, det visar sig i räkning 

för traktering på en av brunns balerna: 

I 8 55 Juli 8 för Balsällskapet åtgått 

2 kannor fransk vin Rgs R d 6 

6 [skålpund] Socker 3 

5 [skålpund] mandelmassa 6 32 

Hvetebröd 2 24 

Pepparkakor 2 24 

3ne uppasserskor I 24 

Musiken 2ne flaskor punsch 3 

undert 3 

Summa RgsRd 28:-8 

Qviteras Ronnebyden 9Juli I855 

Emma Lindström7J 

De två kannorna vin bör ha rymt tillsammans 2 x 

2,6I7 = 5,234liter, mer åskådligt: drygt sju 75:or. 

Hur mycket punsch som gick på en flaska är inte 

bekant. Under flera år återkommer dessa buteljer 

punsch för musiken på varje räkning för servering 

vid brunns baler. Endast år I863 har "musiken" fått 

trenne buteljer att dela på, I 873 däremot endast en 

butelj punsch, och följande år återfinns denna post 

inte i räkenskaperna. Möjligen var det därefter som 



musikerna själva började arrangera recettbaler. Att 

många drack mycket sprit under denna tid är dock 

välbekant, och man bör kanske inte förledas att tro 

att alla musiker utgjort undantag härvidlag. 

Baler var för musikerna ett angeläget tillskott till 

kassan, även om inte alla brunnsintendenter gillade 

dans vid kurorten. Sådana baler var reguljära inslag 

i brunnslivet, även om deras frekvens varierar från 

tid till annan. Ersättningen är inskriven i de tidiga 

kontrakten kring mitten av I8oo-talet. Under flera 

av säsongerna ordnades recettbaler, vars entreavgifter 

tillföll musiken. För musik vid utflykter betalades 

också extra och enstaka gånger kunde musiken 

få extra traktering. I kassajournal för augusti 

I895, under sedvanlig rubrik "Musikhållningen 

och predikanten", finns en utgiftspost på IS:8o för 

"Smörgåsar, cognac, punsch m m till musiken vid 

utfärden till Alnaryd den I dennes". 74 

Jämväl ha vi förut beviljat Kapellets medlemmar 

fria hafsbad vid Karö badhus, men härutöfver ej 

några naturaförmåner. Någon kontant ersättning 

för privat logi eller måltidsinackordering utgår 

ej .75 

De fria kalla baden hade länge varit en stående 

"förmån" för musiken; duschar och andra bad vankades 

däremot inte kostnadsfritt. 

Klädsel och "conduit" 

Musikerna var vid brunnen som "personal", deras 

sociala ställning var betjäningens. Men de tycks under 

I 8oo-talet vanligen ha burit civil klädsel där, 

. inte uniform, vid sina framträdanden. Detta ser man 

på fotografier, och det kan utläsas av brev. För att 

bära uniform vid civila uppdrag behövdes som regel 

speciellt tillstånd. Under I89o-talet tycks man 

ha märkt att vackra uniformer utgjorde en särskild 

attraktion. Kanske spelade utländska orkestrars, t ex 

Österrikisk-ungerska gossorkestern, framgångar i 

Stockholm in?7 6 Först mot I8oo-talets slut börjar 

uniformsfrågan beröras explicit i brevväxlingen: 

(I899:) "Om, såsom vi hoppas, kontrakt uppgöres, 

vill Ni förbinda Eder att emellanåt, särsk.

30 

Lördagar och Söndagar kl. 3- 5 e.m., uppträda i 

uniform?" 77 

(I9I2:) "Uniform behöfves icke."7 8 "Ärade af 

gårdagen tillhanda och bedja vi få meddela, att 

personalen icke behöfver uppträda i uniform, om 

än sådant någon gång kunde vara önskvärd t; dock 

hålla vi als [?]icke der[på?)."79 

(I9I3:) "SkulleNi vara benägen attåtaga Eder tiden 

I5/7- 3I/8 mot 45 kr. pr dag, om tjänstgöringen 

blir 5 1 h tr och Ni slippa uppträda i uniform?"So 

Gästerna var indelade i klasser. Musikerna ingick 

också de i en mer osynlig hierarki, men den röjs i 

tonen i de brev Brunnens VD skickar ut. Somliga 

tilltalas mer förtroligt, kapellmästare in spe tituleras 

med tillbörlig aktning, men deras medarbetare och 

kamrater benämns oftast "personalen"; i räkenskaperna 

redovisas kostnaderna under rubriken "Musikhållningen 

och predikanten" (man kunde jämföra 

med uttryck som "djurhållning" och "mathållning"). 

Våra brunnsmusiker kan ses som efterföljare 

i samma tradition som I 700-talets och det tidiga 

I 8oo-talets hovmusiker, med det slags betjäntställning 

som tillkom dessa. 8 ' 

Som framgår av flera brev hade musikerna att 

vinnlägga sig om ett gott uppförande i relation till 

gästerna: "personalen skall vara i hela sitt uppförande 

sådan, att de dermed kunna tillvinna sig sällskapets 

aktning." [ ... ] 8 ' "Åberopande förda telefonsamtal 

angående musikhållningen härstädes [ ... ] äro 

vi på grund af vissa erfarenheter ifråga om musikpersonalens 

uppträdande under sistlidne sommar 

fortfarande mycket tveksamma om lämpligheten att 

afsluta kontrakt för innevarande sommar. Kunna 

fullt tillförlitliga garantier [mot?] ett upprepande af 

nu antydda förhållanden verkligen ställas? Kan 

Edert anbud stå öppet till början af nästa månad?" 8 3 

Sammanfattning - ett sekel med 

brunnskapellen 

I 8oo-talet var en tid av stora förändringar på blåsmusikens 

område, och blåsmusiken var den vikti- 


gaste musiken vid brunnen. Till uppgifterna hörde 

till att börja med revelj och tapto (reveljerna upphörde 

omkring år I87o) samt musik vid brunnsdrickningen, 

alltså musik utomhus. Brunnskapell 

på kontinenten var oftast blandade, med både stråkoch 

blåsinstrument, men i Sverige var de klimatiska 

förhållandena mindre gynnsamma för sådant. Det 

uttryckliga önskemålet om stråkmusik (blandad ensemble) 

till dans återkom ofta, och musikerna tycks 

ha behärskat flera instrument. 

Men det finns flera uppenbara skäl till att blåsmusik 

valdes. Det övervägande antalet svenska 

yrkesmusiker på I 8oo-talet, de som kunde tänkas 

åtaga sig musikhållningen, var militärmusiker: år 

I85o fanns I 529 tjänster inom svenska armen och 

flottan. 8 4 Militärmusiken gav säkert också brunnslivet 

en touche av högreståndskultur: harmonimusiken 

(den flerstämmiga underhållningsmusiken, 

till skillnad från signalgivningen) kunde associeras 

till officerarnas högreståndsmiljö, musik med 

ett arv från europeiska furstehov kring sekelskiftet 

I8oo. 

I allmänhet önskade man få "svensk militärmusik", 

dvs yrkesmusiker med den rutin och allsidiga 

repertoar som var utmärkande för dåtidens militära 

kapell, större likaväl som mindre, och med de instrument 

som var vanliga i svenska militärmusikkårer. 

Indelta musikers militära tjänstgöring krävde 

inte deras närvaro vid regementet året om, och 

musikerlönerna var så lågt satta att man måste 

räkna med extrainkomster. Musikerna var för övrigt 

långt ifrån den enda gruppen i dåtidens samhälle 

med yrkes- eller tjänstekombinationer. T ex var 

Ernst von Heidenstam yrkesofficer men hade även 

inkomst av sin tjänst som brunnens VD. 

Orsaken till att man sökte en viss typ av kapell 

kan endast uttolkas utifrån föreliggande uppgifter. 

(Som oftast blir det som anses självklart ytterst sällan 

uttalat.) Vad som var modernt i fråga om instrument 

och repertoar ville man säkert ha, och preferenser 

hos Brunnens ev. musikintresserade VD kan 

möjligen ha spelat in. Ofta anförs publikens reaktioner, 

och det verkar tydligt att musiken verkligen 

angick publiken. I ett brev berättar VD Siegbahn 

om en mer extrem reaktion: 


Min personliga högaktning kunna Ni alltid vara 

förvissad om och hade jag endast fått följa min 

egen åsigt, hade jag med nöje förnyat vårt kontrakt, 

men flera af Edra egna landsmän önskade 

ombyte af musik och då jag hyser mycken aktning 

för Edra landsmän, som jag gerna vill så mycket 

som möjligt tillmötesgå, så har jag velat försöka 

ett ombyte. J ag har äfven emottagit anonyma bre f 

angående musiken och sänder jag Eder tvenne af 

dessa bref, deraf Ni finner hur åsigterna tyckts 

vara. 8 5 

"Klassisk" och "modern" musik, musik till underhållning 

och till dans var önskemålen som står kvar 

ännu på 1920-talet, men modena har skiftat: "Kapellet 

måste vid dansaftnar å Societetssalen och 

Supedansante [?i fe ]stsalen kunna utföra fullt modern 

dans- och jazzmusik å stråkinstrument samt då 

uppträda i civil högtidsdräkt (smoking)." 86 

* * * 

Vilken lycka att musikerna på den tiden "klottrade" 

ett och annat i sina noter! Under studentåren i 

Stockholm på 196o-talet kom jag att få inköpa en 

samling stämböcker av den då 89-årige musikhandlaren 

Nils Axberg. Böckerna innehöll anteckningar 

från 189o-talets Ronnneby. Jag sökte då 

kontakt med Ronneby och fick besked att en viss Dr. 

T Rietz, som tjänstgjort vid Ronneby Brunn under 

den sista eran, kände väl till brunnens historia. 

Rietz skrev till svar på min förfrågan att arkiven 

inte innehöll något om musiken. Kanske trodde 

han, som så många andra, att detvar noter jag sökte 

i brunnsarkivet - något som man inte kan räkna 

med att finna där, eftersom noterna var kapellmästarnas 

privata egendom. 

På 198o-talet gjorde jag ett nytt försök med undersökning 

bl a av notiser i lokala tidningar. F orskning 

kring samlingen kunde bekräfta att noterna, 

som tillhört M.H. Ehnstedt, verkligen hade använts 

bl a vid Ronneby Helsobrunn somrarna 1891-94· 8 7 

Jag fick kontakt med Per Beijer, som ordnat Ronneby 

Helsobrunn AB:s arkiv i Ronneby Centralarkiv 

och som visade mig till rätta i arkivet. Bilden 

började klarna, och spåren kunde följas: med hjälp 


Källor till Bnmnens musik 

av rikhaltiga data i detta och andra arkiv gick det att 

pussla samman uppgifter om "brunnsmusiken" och 

sätta in den i musikhistorien. När man studerar 

"brunnsmusiken"-svensk militärmusik med revelj 

och tapto - blir det också tydligt hur mycket den 

s.a.s. militära adelskulturen och det goda liv som 

denna måste ha representerat spelat en roll som förebild 

för bourgoisiens brunnsliv. 

* * * 

August Zinn 

Namnet Aug. Zinn hade jag redan tidigare träffat på 

i oktettsammanhang. En närmast oläslig namnteckrungB9 

visar att han i maj 1899, tillsammans med 

några skånska regementsmusiker, spelade solobasunstämman 

i Adolf Sandbergs ståtliga Polonäs i 

Lund under ledning av Ernst F. Eklund, som ledde 

Skånska dragonregementets musikkår. 9o Zinns karakteristiska 

notskrivarpiktur har jag också senare 

mött i noter, som med tidens gång hamnat i samlingar 

på bl a Kronobergs regemente91 och Marinens 

musikkår i Karlskrona. Dateringarna visar att 

han varit verksam i Lund åren 1899 och 1900, i 

Göteborg maj- juni 1904, sedan Skövde 1905, 

19o8-o9, I9II-I4 och naturligtvis Axvall 1903, 

1908-191 I, 1914. En datering från 1908 ("Wbg") 

kan gälla Väners borg. 

I KrA:s handlingar från Västgöta regemente9' 

finns uppgifter om denne Nils August Fredrik 

Zinn: "född 8/6 1865, kom i *nst 281I 1882, erhållit 

innehafv. grad 13/8 1892 (m. blyerts: "vid 

reg:tet") instrument: tenorbasun. Lön 450, spel i Nr, 

sergeant." Anteckningar: 28/8 I882-15/7 1892 

tjenat vid Södra Skånska Infanteriregementet". 

1895 var han således bosatt i Skövde, där han om 

vintern skrev sina oktettnoter. Om sommaren har 

han dels haft att närvara vid regementsmötena, dels 

har han haft engagemang därutöver, t ex i hemstaden 

Lund, i Ronneby och säkert även på annat håll. 

Magnus Hennan Ehnstedt (19/ 8 18JJ- 15/12 

1905) 

tjänstgjorde vid 2:a livgrenadjärregementet i Linköping, 

där han bodde i "Tannefors quarter N:o 

18" (1883). Efter att ha beviljats avsked "med pen- 

31

32 

sion och fyllnadspension" den 28 sept. 1886 9 3 flyttade 

Ehnstedt med familj till Stockholm och bosatte 

sig på Östermalm, där många andra musiker bodde.94 

I mantalslängder9s upptas år 1895 fem personer 

i det Ehnstedtska hushållet: "Masse" själv, hustrun 

Ch: a Wilhelmina Thorndahl, döttrarna Alma 

Wilhelmilla och Gerda Augusta och sonen Albert 

Herman9 6 (f. 1867) som också blev musiker. Han 

spelade först klarinett, senare oboe och avled 1926 

under tjänstgöring i Kungl. Hovkapellet. 

Liksom andra musiker från samma kår skaffade 

Ehnstedt kortvariga engagemang med oktett på 

Stadshotellet i Hudiksvall och vid Söderköpings 

Brunn, där man gärna engagerade livgrenadjärmusikerna. 

Noterna har även använts ett par säsonger 

i Norrtälje. Det finns inga uppgifter om musikinstrument 

i Ehnstedts bouppteckning,97 och inte 

heller hans sondöttrar, som aldrig träffat sin farfar, 

kunde ge besked om vilket som var hans huvudinstrument. 

Åke Edenstrand bidrog vänligen med uppgifter 

om Ehnstedts namnbyte och militära karriär efter 

källor han sett i Krigsarkivet: "kallas Stedt ännu 

186o, 1863 ffg Ehnstedt. I tjänst (Is) 1849, hautboists 

n h o v [namn heder och värdighet] 1863, 

fältmusikant på stat I 869."9 8 

NOTER 

1. Marinens musikkår i Karlskrona Portfölj A 8, nr 6. 

2. Inom forskningsprojektet "Blåsmusik i I8oo-talets 

Sverige" undersöker förf. professionella blåsoktetter under 

tiden c:a I86o-I920, deras musik och dess betydelse i 

svenskt musikliv. Yrkesmusikerna - militärmusiker och 

teatermusiker (ibland i en och samma person) samt 

enstaka restaurangmusiker - spred en regionalt särpräglad 

blåsmusik och utgjorde förebilder för amatörensemblerna 

vid bruken. I musikhistorisk litteratur har denna blåsmusik 

länge hört till de vita fläckarna på den musikhistoriska 

I8oo-talskartan. Aktuella frågeställningar gäller 

vilken musik oktetterna egentligen spelade, deras 

historiska bakgrund och framväxt, deras särprägel som 

svensk musiktradition samt deras roll inom musiklivet. 

Projektet finansieras av Riksbankens jubileumsfond och 

bedrivs vid Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala 

universitet under åren I999-2001. 

3· RHB B I: 2 b, fol. 3I4"3I5, brev I2 februari I878 till 

Edvard Jorck, en dansk kapellmästare. 


4· En historik över verksamheten i dess många olika 

aspekter ges av Thomas Persson i "Ronneby Brunn". 

Kring en åkriik. Ronneby - stad och bygd. Red. Per Beijer 

(Ronneby kommun I987, sid. 289-334). 

5· Termen "harmonimusik", av tyskans "Harmonie-Musik", 

avsåg ursprungligen (under senare delen av I 700-talet) 

ensembler av blåsare där en vanlig besättning var två 

fagotter, två valthorn och två oboer och/ eller klarinetter - 

dvs vad som i Sverige ibland går under namnet "serenadensemble". 

I Sverige har beteckningen "harmonimusik" 

bibehållits långt in på I9oo-talet att gälla blåskårer i 

allmänhet, även de större som kring I 8oo utvecklades ur 

"Harmonie-Musik"-ensemblerna. Dessa tidiga kårer 

innehöll flöjter, klarinetter, kenthorn, (natur-)trumpeter 

och -horn, (drag-)basuner, fagotter, serpenter och bashorn. 

Jfr nedan om Sjöartillerimusiken (not I8). 

6. Sofia Sjöborg: "Minne af Ronneby Helsobrunn från 

I8IO till I84o". Minnena nedskrevs i Florida I88I och 

ingår i Henschenska släkrarkivet. Blekingeboken I 9 55 ( 77 ): 

27-38 (de två citaten: sid. 3I resp. 33). 

7· Helsobrunnens arkiv (nedan: RHB) förvaras i Ronneby 

kommuns centralarkiv. Ett varmt tack till Per Beijer för 

att han introducerat mig till detta arkiv i samband. med 

förberedandet av jubileumsboken för Ronneby kommun 

år I987. -Protokoll (A) föreligger alltifrån I838 och 

brevkoncept (B l) från år I874 och framåt. Kassaböcker 

(G II-III) finns bevarade alltifrån I873, året för 

grundandet av AB Ronneby Helsobrunn, men verifikationer 

(G IV), varav ett fåtal även innehåller kontrakt, redan 

från år I854 fram till 1899 förutom åren 1883-86, 1888 

och I 89o-98. - Ett annat kurortsarkiv finns i Söderköping 

(AB Storåns arkiv, kontaktperson Leif Vmdevåg). 

8. KrA:s stora notsamlingar inkluderar oktettnoter, en del 

partitur men mest stämböcker, som kan ha använts både 

vid regementsmusikkårerna och av musikerna i privat 

yrkesutövning varefter de inköpts till regementsmusikkåren. 

En översiktlig förteckning finns i Krigsarkivets 

Interna meddelanden I 98 5: 1. Något har tillkommit efter 

I985. Även FöMus' arkiv i Strängnäs rymmer en mängd 

oktettmusikalier. Någon del av detta har använts vid 

kurorter såsom Ronneby; inom förf:s projekt har dock 

sextett- och kvintettmusikalier inte undersökts. - 

Förekomst av notmaterial från folkrörelsernas mindre 

ensembler rapporteras emellanåt i SMA:s (Svenskt 

Musikhistoriskt Arkiv) Bulletin. Svar (bevarade på SMA) 

på SMA-enkäter kan leda till sådant material, t ex 

enkätsvaren för ett uppsatsarbete av Stig Holmberg och 

Gurmar Cronholm (1985) ang. bruksmusiken. 

Bruksorkestrarna framträdde dock ytterst sällan vid 

kurorterna. 

Personuppgifter m m om musikerna kan påträffas i 

fackpressen (t ex tidskriften Musikern) samt i rege·mentenas 

handlingar i KrA, då ju många av dem har haft militär 

anställning (nämnas kan musikkompaniers handlingar, 

regementsorder, Verifikationer till Armens huvudböcker 

och förteckningar över instrumentinköp). Hovkapellets 

musiker utgör en särskild grupp (härtill Norlind-Trobäck 


19z6). Härtill kommer biografie·r och självbiografier, 

tryckta såväl som otryckta (t ex har jag uppspårat en 

maskinskriven självbiografi av Gustaf Gille). Uppgifter 

kan vidare sökas i folkbokfohngen, med vars hjälp efterlevande 

till musikerna kan spåras (i vissa fall mot viss avgift), 

och intervjuer med efterlevande ger ibland upplysningar. - 

Ett betydande arbete med sådana förteckningar har 

utförts av Åke Edenstrand som i flera fall vänligen lämnat 

mig uppgifter om enskilda musiker. 

9· Hälsinge regemente, Musikkompaniet Serie F II ba, vol. 

I4; stämbok 6 piston nummer 94, ''Till aftonstjärnan" ur 

Ttmnhärtsl!1" av R. Wagner. - Att elva musiker nämns 

förklaras av att det är en oktett med pistonstämma, 

trummor och givetvis två I :a klarinettister. 

ro. Jag vill här gärna rikta ett varmt tack till Åke Edenstrand 

för faktauppgifter och diskussioner om musikers 

personaHa samt för uppgifter om utvecklingen av 

instrwnentation i de större musikkårerna under r Boatalets 

mitt. 

r r. Hellmanska släktarkivet, H z8, brev från J Gresell 

r87r-r877. 

IZ . A. F. Hellman: Ronneby. Dess hälsokällor och bad (r86o), s. 

88. Härtill Thomas Persson: "Ronneby brunn", s. 331 f. 

- A. F. Hellman var intendent vid Ronneby hälsobrunn 

vid r8oo-talets mitt. 

13. Åke Edenstrand, "Civila och militära musiker". Mrisiken 

i Svl!l·ige m (I99Z), sid. I55-I74; spec. sid. 159 och I64. 

14. Ronneby Helsobrunns arkiv, Ronneby A I: r Protokollsbok 

I838-so, protokoll I6 juni I838, § 7· 

I 5. Ronneby Helsobrunns arkiv, Ronneby A I: r Protokollsbok 

r838-so, protokoll rz juli r838, § r 

r6. Ronneby Helsobrunns arkiv, Ronneby A I: r Protokollsbok 

rBsr-59, protokoll r6 april I856, §z och 

bilaga. 

17. RHB A I: r Protokoll r6 april I856, § z. 

r8. K.rA Marinregementet, Musikkassan, Serie F vol. r. 

Mrtsik Cassan r8z5, lönelista för musiken r8z5, fal. zo. Se 

även fotnot 5. 

19. Ann-Marie Nilsson: "Instrumentbesättning i svenska 

blåsoktetter före c:a r 920". Svensk Tidsk1·ift for Mztsikforskning 

årg. 19941'95, sid. 69-103, och "Die schwedischen 

Oktette - professionelle Bläserkapellen des späten 19. 

Jahrhunderts". A/ta Mrtsica, Bd z z: Kongressbericht Banska 

Bystrica (hg. Armin Suppan, zooo), sid. z9r-3o6. - Det 

tidigaste belägget för oktettbesättning, daterat i Stockholm 

r855, är ett arrangemang av "Harpospelet på 

Schylla" ur Wennerbergs Gluntarne med besättning "Terz 

Flöjt, Clar. in B r-z, Cornettino in Ess, Tenorbasun, 

Corni in Ess [z stämmor] och Basso i Forsvarsmuseet, 

Oslo, Brigademusikkorps IV Bergen. (Båda klarinettstämmorna 

är ställvis diviserade.) 

zo. Ronneby Helsobrunns arkiv, B I: 4:b (kopieböcker), 

fal. r u/r rz, z 5 februari r88z till Jean Linderholm l 

Nybro. 

z r. Kontrakt för r86r i RHB G IV:z, ver. z4. Uppgiften 

att Witthöft spelade flöjt har jag främst frän ett av honom 

skrivet brev i Hellmanska släktarkivet (Frey Björlingson, 


Käl/m· till Brttnnens musik 

Uppsala). 

22. RHB B I: z b, fal. 58314, Brevkopia z8 november r878 

till "Fahnjunkaren Herr A Malmqvist" i Linköping. De 

fem åren med dansk musik är enligt protokoll, brevkopior 

och räkenskaper 4 år dansk, ett år tysk musik (se tabell r). 

Förf:s anm. 

z3 . 8 man totalt ur Södra Skånska inf.reg:tets mk under 

ledning av A.B. Heinzelmann. Avtal har tydligen träffats 4 

januari r88o (RHB B I: 3:b, fol. 170; odaterat, senast z7 

januari r88o). "Dubbelkvartetten" torde (trots att 

Heinzelmann spelade flöjt, jfr not z9) ha bestått av ren 

bleckblåsbesättning, eftersom musikkåren vid detta 

regemente använde uteslutande bleckblåsinstrument 

(Räkenskaper för åren r859-r883 i K.rA, Södra Skånska 

Inf.reg:t, Regementsexpeditionen. Musikkompaniet, vol. 

635-637 visar sådana inköp och reparationer utförda 

främst av LV. Wahl. Inga träblåsinstrument förekommer i 

dessa räkenskaper). 

z4. RHB B I: 3:b, fal. 157, brevkopia 3 januari r88o till 

"Hofkapellmusikns Herr C. Briigman, Mecklenburg 

Schwerin". - Briigmann tycks ha trivs i Ronneby: 

sommaren r884 befann han sig där för att"inöfva den vid 

kärlfabriken [Kockums] nybildade sextetten" (Ronneby 

Tidning 31 maj r884). 

z5. Clemens Meyer: Geschichte der Mecklenburg-Schwerine1· 

Hofkapelle. Schwerin i.M. (1913), sid. 223, zz5, zz6. 

z6. RHB G IV:Iz, 1879, ver.nr. 54z, undertecknad A. 

Ramm. En altviolinist Joachim Ramm (r843-I9ro) 

nämns i Geschichte der Mecklenbm-g-Schweriner Hofkapelle, 

sid zzs, dock ingen A. Ramm. Däremot finns brevkopior, 

varav det framgår att J. Ramm deltagit r 88 r och aspirerat 

på musikhållningen r88z (RHB B I: 4:b fal. 31, 44-45, 

77-78). 

z7. RHB B I: z b, fal. 6z3l6z5, 4 januari r879 till 

"Storhertiglig Hofrnusikns l Herr C. Overbeck l 

Schwerin". - "Som det klagades förliden sommar öfver de 

långa pauserna under exeqverandet af den dagliga 

musiken, så bör minst 9 stycken blåsas under hvarje af de 

trenne tiderna på dagen som musiken blåser för Brunnsälskapet" 

(B I: z b 658l66r till "Hofkapellmusikus l Herr C 

Briiggman l Mecklenburg Schwerin 7 febr 1879"). 

z8. RHB B I: 3:b, fal. I 57, 3 januari r88o till Carl 

Briigman, Mecklenburg-Schwerin. 

z9. Edenstrand a.a., sid. 171. Uppgiften om flöjtsolot i 

annons, publicerad utan källhänvisning i Per Rostin: 

Flottans mztsikkå1· i Carlserona (1994), sid. 14. Fortfarande i 

annons från r847 (Olle Melin: Militärmztsik i Blekinge 

r68o-I999, Marinmuseum) framgår att den äldre typen 

av "Harmonie-Musik" var i bruk och utgjorde kärnan av 

Sjöartillerimusiken. - Uppgifterna i annonserna, liksom i 

Sjöartilleriregementets handlingar från r8z 5 (se ovan not 

r 8) , visar således att Rostins uppgift i a.a. sid. r 3 att 

"denna kår införde i början av r8oo-talet endast mässingsinstrument 

[ ... ] vilket gav upphov till en helt ny typ av 

musikkår" är felaktig. 

Det går inte att på basis av sådana räkenskaper som i 

Revisionsberättelse,· r8z6-r88z (K.rA. Marinreg:t Musik- 

33

34 

kassan Serie F vol. I), grunda något antagande om när 

"en ny typ av musikkår" införts. Uppgifter om medel för 

instrumentinköp fr.o.m. I8JI är inte specificerade utan 

räknas samman med musikalier och notskrivning. 

30. RHB B l: 4:b, fol. 6gl7o, 8 februari I88z, till A. 

Heinzelman l Malmö. 

31. RHB B l: 4:b, fol. 75l76, IJ februari I88z till Jean 

Linderholm l Kosta. 

p . RHB A l:4 (a), Protokoll 3 I augusti I886, § 7· 

3 3. Man får kanske vara försiktig med uttryck som dessa. I 

våra dagar händer det ofta att folk kallar blåsoktetter 

"mässingsoktett" och möjligen hände liknande förr. 

34· Svenska Dagbladet 23 juni I8go. 

3 5. Musik ur Ehnstedts notsamling finns inspelad på två 

fonogram med Oktetten Ehnstedts Eftr. (Stockholms 

hemvärnsoktett): "Brunnsmusik som för hundra år sedan". 

Marcia MCD zoi Dokumentär (I99I), samt ''Vid denna 

källa". Caprice CAP 21529 (I999). 

36. Muntlig uppgift av Bäckströms sondotter, Anna-Lisa 

Collin. 

37· RHB A 1:!/bl, Styrelseprotokoll I6 april I856, § 2. 

38. Ronneby Tidning II juli I891. 

39· Storåns arkiv, Söderköping, F II:I. 

40. Se Ann-Marie Nilsson: "Brunnskapellet spelar svensk 

I8oo-talsmusik. Om svenska musikers arbetsförhållanden". 

Från stannakt till smånation. Sveriges plats i Etwopa 

från I 6oo-tal till I goo-tal. Red. S Dahlgren, T. Jansson 

och H . Norman Gyväskylä I995), s. zg8-JIJ. Se äv. not 

81. 

41. Thomas Persson, "Ronneby Brunn", sid. 307. 

42. RHB A l: 4 (b) I888-I8gi, protokoll IS augusti I888, 

§ 7· 

43· RHB B l: 12 a 295h96. Brev 7 april I8g6 till musikdirektör 

Viktor Åström. Aven vid kungabesöket I8go var 

"Kronobergarna" där för att förgylla evenemanget. Extra 

Blad af Ronneby Tidning 7 augusti I8go, s. I, sp. 3 berättar 

att Kronobergs reg:tes hela musikkår på den med flaggor 

och signaler rikt prydda ångslupen "Freja" spelar 

"ypperliga saker, sådana som t ex Carmen, Hvita frun m.fl. 

och till sist Kronobergs regementes paradmarsch." [ .. . ] 

"Också blåste Kronobergarne förträffligt, såsom de alltid 

göra, med en mjukhet och finess i de vekare momenten, 

som endast kan jämföras med den dråpliga kraften i mera 

forcerade passager". 

44· RHB B l: 3:b, fol. 5331534, I februari I88I till "Herr 

Musicus Ag Jonsson IGrefgatan nr 6 adr. Fru Andersson l 

Stockholm" 

45· B l: J:b, fol. s64fs6s. P. Siegbahn I4 februari [I88I] 

till "Musikdirektör Herr Ant. Asp, Stockholm" 

46. RHB B l: 3:b, fol. sulsiJ. P. Siegbahn till V 

Engelhardt, Köpenhamn, 23 januari I881. 

47· RHB B l: 2 b, fol. 703. 

48. RHB B l: 3:b, fol. s6zl563. P. Siegbahn I4 februari 

I88I till Herr Thure Werner, Stockholm. 

49· NB att flera "nummer" kan ha samma titel (t ex 

"Potpourri ur op. Martha") och stå för samma eller olika 

stycken. Ett potpurri kan innehålla olika (eller samma) 


delar ur en opera, och ett mindre stycke, t ex en marsch 

eller polka, kan förekomma i olika (eller samma) arrangemang. 

Jag har räknat varje utskrivet arrangemang 

(exemplar) som ett nummer. Statistiken torde ändå kunna 

utvisa en tendens. 

so. RHB B h, fol. 620 (JI december I878). 

51. RHB B l: 4:b, fol. I27l128, IO mars I88z till Sergeant 

C H T[F?] Petersson, Kristianstad 

52. T ex RHB B I:Io b, fol. 334 (Växjö), 339 (Stockholm), 

B l: I 2 fol. 6o (Köpenhamn). 

53· RHB B I:I:b, fol. 263 , till E. Jorck 5 maj I875· 

54· RHB B I:IJ b fol. 4551456, brev 27 januari I899 till 

fanj . vid Skånska Dragonregementet C.O. Bäckström i 

Ystad. - Eljest tillbringade musikerna tjänstgöringen i 

Ronneby - oftast tre månader - utan familjer; endast år 

I887 medförde den tyske musikern Carl Briiggman sin 

son. 

55· RHB B l: 2 b, fol. 623l6zs, 4 januari I879 till 

"Storhertiglig Hofrnusikus l Herr C. Overbeck l 

Schwerin" 

s6. "Skulle de två trummorna ej kunna indragas, så att 

antalet blefve 7 personer? Detta skulle inbespara en hel 

del, hvilket i år troligen kan behöfvas, då man har 

anledning förmoda, att anstalten kanske ej i år blir så 

talrikt besökt som vanligt, då tiderna nu äro ganska 

dåliga." P Siegbahn I2 februari I878 till "Herr Musikus 

G.F.Lundin /Brunnsgatan nr 3 l Stockholm" RHB, B l: 2 

b, fol. JI2IJIJ. 

57· RHB B l:27 b fol. 86l87. 

58. Med andra ord i den s k "Rövarborgen". 

59· RHB B l: 2 b, fol. 40I4I, 2I januari I877 till "Kaptenen 

och Riddaren Wälborne Herr L.WA. Lagercrantz" i 

Kristianstad. 

6o. RHB B bo c, fol. 352, I I februari I893 till Anton 

Seufert, Stockholm (Seufert hade faktiskt deltagit i 

Ehnstedts brunnskapell något år tidigare!). 

61. RHB B l:12, fol. 46-49 av den 22 mars I897, till "H. 

Herr Musikdirektör Carl Hansen", St. Kongensgade gg.I, 

Köpenhamn. 

62. "RHB B 1: 3:b, fol. sos, IS januari I88I till Nya 

Annonsbyrån, Stockholm: annonstext att sättas in "4 

gngr, 2 gngr i veckan" i 2 tidningar i Stb, Gbg, Norrköping, 

samt tre Skånetidningar. - Elisabeth Mansen anger 

i Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen I 68o 

I88o (2o01, s. I49) att musiken haft till "uppgift" "att 

föra tillräckligt mycket oväsen" för att hålla brunnsgästema 

vakna efter vattendrickning och middag. Detta verkar 

sakna belägg; mina källor talar i annan riktning. 

63. Ovan (not 6I) citerade brevkopia (RHB B l:12, fol. 46- 

49) av den 22 mars I897, till Carl Hansen. 

64. RHB B I:I4:a, fol. I 59·- Att man fick med N A 

Hultman bekräftas av RHB G IV:I8 verif.nr. 943, där 

Köhlström kvitterar resersättning för fanj. Hultman I2 

kronor samt en kvittens av Hultman i G III:8 nr I6o. 

65 . Se not 25 och z6. 

66. RHB B l: 2 b, fol. 6s8166I, 7 februari I879 till 

Hofkapellmusikus Herr C Briiggman, Mecklenburg 


Bilaga 

Ronneby Helsobrunns arkiv, G IV: I 1854, 

verifikation 2 5 

Contrakt 

Emellan Undertecknad och Bruns Derictionen i 

Ronneby. 

Undertecknad har med Brunns Derictionen öfurerenskommit 

om anskaffandet af god Blås och Dansmusik 

under nu instundande Brunns Termin eller 

från och med den 2ra Juli till och med den I6. i 

samma månad mot följande rättigheter och skyldigheter 

som nedanstående punkter utwisa. 

I 2 Erhåller war och en af Herrar Musici hwilka 

blifura 8 /åtta/ till antalet En Rd banco om dagen 

och fritt Logis. 

2 2 För Resan fram och åter 12 11 dagar/ erhåller 

hwarje person En Rd. banco i Res Tracktamenter 

om dagen. 

3u Skjuts med 6. hästar från Christianstad till Ronneby 

och till baka till Christiansta d. 

4 2 Enligt nedanstående bestämmelser, och som 

förut warit wanligt särskilt betalning för de Extra 

nöjen som kunna ifrågakomma. 

5 2 Häremot förbinder sig musiquen att utföra Rewelj 

om morgnarne, musik wid brunnen, samt 

Tapto dagligen en Timma. 

Ann-Mar·ie N ilsson 

6 2 Dans musique wid de ordinarie Brunnsbalerue 

den4. 9· och.I7.]uli. 

7 2 Musiquenär skyldig att på Brunns Intendentens 

anmodan wid Brunns sällskapets extra nöjen wid 

utfärter biträda med utförande afHarmonie musik 

mot I Rd. banco personen, samtwid sällskapets extra 

nöjen med Dans utför dansmusik mot I Rd. 

banco personen. 

8 2 Musiken äger rättighet att dagen efter andra 

Bruns balen, /eller annan lämplig dag som därtill af 

Intendenten utsättes/ i Brunns Salongen tillställa 

Concert (eller Bal) wars inkomst tillfaller musiken. 

9 2 Herrar musici äger rätt attdå de af Intendenten 

erhållit upplysning att sällskapet ej på deras biträde 

för tillfället har anspråk, åtaga sig de anmodanden 

som dem af andra kunna erbjudas. 

Christianstad den I8 februari I854· 

].H. Sjögrehn 

F ahnjunkare 

A.F. Hellman 

2 ru: lika lydande contract äro upprättade hvaraf 

Brunns Intendenten innehar det ena och Fahnjunkare 

Sjögrehn det andra." 

[kvittering följer] 


PELLE SNICKARS 

Ljusarkiv 18oo- 1900- 2000 1 

"Den okände tar upp fotografien; betraktar den 

noga och stoppar den i bröstfickan. 

Damen: Vad var det? 

Den Okände: Det förflutna!" 

AS Till Damaskus (1898 -1904) 

"För framtida forskning blir det givetvis av allra 

största värde att kunna följa gångna tiders liv så fullständigt 

som kinematografbilden möjliggör." 

-Biografen 1913 

x8oo 

IJ an Troelis dokumentärfilm om ingenjör Andrees 

polarexpedition, EN FRUSEN DRÖM (1.997), finns en 

märklig sekvens efter att ballongen Ornen havererat. 

Den visar i en serie närbilder en av expeditionens 

upphittade kameror och den indexeringsmekanik 

den var försedd med. Berättarrösten läser 

samtidigt ur expeditionens instruktion hur fotograferingsmedietvar 

tänkt att användas: "[kameran] 

skall tillåta tagandet av hastiga ögonblicksbilder. 

Exponeringstid en hundradels sekund med stor synvinkel." 

Expeditionens fotoutrustning var ameri- 


kansk, men specialkonstruerad av firma Numa Peterson. 

Det var firman som under samma sommar 

1897 - med koncession från bröderna Lumiere - 

på allvar introducerade filmmediet i Sverige under 

stockholmsutställningen. Polarexpeditionens fotoutrustning 

bestod av två rullfilmskameror, med ett 

utbytbart dubbelt objektiv för tagning av stereoskopiska 

bilder. Som närbilderna i EN FRUSEN DRÖM visar 

var kamerorna försedda med en apparatur som 

gav expeditionens fotograf möjligheten att med 

symboler grafiskt indexera rullfilmen. Tre små hjul 

av mässingsbleck fastställde väderstreck, och sex 

andra datum, klockslag och minut för varje fotografi. 

Fotomediet var med andra ord tänkt att användas 

som ett forskningsinstrument. I vetenskapligt 

syfte skulle fotografier från resan bevara och 

förmedla exakt indexerad, visuell information; ett 

slags optisk empiri i nationalismens tjänst. Den 

medfarna stillbild som Troeli visar upp efter sekvensen 

med kameran är just daterad; faktum är att 

en mer tydlig illustration till Strindbergcitatet ovan 

kan man knappt tänka sig. Bilden fotograferades 

nämligen den 14:e juli 1897 -av författarens släkting 

Nils Strindberg- och framkallades inte förrän 

33 år senare. 

37

Redan samma år som Louis Jacques Mande 

Daguerre I839 storstilat skänkte fotograferingskonsten 

- som det så vackert hette - till världen, publicerades 

några texter i vilka det nya bildmediet 

diskuterades som dokumentationsverktyg. Precis 

som Andree vetenskapligt tänkte nyttja mediet under 

sin expedition, investerade I8oo-talets positivister 

snabbt empiriska förhoppningar i den nya 

bildteknologin. Föreliggande artikel diskuterar de 

förväntningar, utsikter och problem som det sena 

I8oo-talet och tidiga I9oo-talet tillskrev bildteknologier 

som arkivariska dokumentationsverktyg. Dagerrotypin 

- den första typen av teknologiskt producerad 

bild- kom till exempel tidigt att apostroferas 

som en spegel med minne. Artikeln resonerar 

kring föreställningar som hävdade att modernitenmen 

kanske framför allt det som den hotade- borde 

arkiveras med de mest avancerade teknologiska 

medier som då stod till buds. Som inledningscitaten 

från Strindberg och Biografen gör gällande betraktades 

tidens bildteknologi er som foto och film som 

ett slags ljusarkiv över det förgångna. Det förelåg en 

tilltro till teknologin, men artikeln strävar även efter 

att få korn på en tidigt förd diskussion runt olika 

medieringsstrategier - det vill säga det subjektivt, 

kreativa moment som all bildproduktion var behäftad 

med. 

Den franske kritikern Jules Janin framhöll i en 

artikel I 839 dagerrotypin som ett löftesrikt instrument 

för museal och arkivarisk visuell dokumentation, 

trots att dagerrotypier var omöjliga att reproducera.' 

Framför allt gällde det konstmuseer där 

Janin lyriskt menade att fotografiska konstreproduktioner 

snart skulle göra konsten tillgänglig för 

alla. Av Janin själv finns just ett berömt kalotypien 

liknande tidig fototeknik-tagen av mästerfotografen 

Nadar i Paris I853· I Frankrike hade fotograferingsmediet 

vid den tiden börjat att utnyttjas 

på det vis som J anin förutspått. Eugene Atgets bilder 

av Paris under det sena I8oo-talet tillhör den 

kanoniserade fotohistorien. Men hans arbete med 

att föreviga oansenliga delar av Paris bedrevs redan 

under I8so-talet av Charles Marville, en fransk 

stadsfotograf som arbetade på uppdrag av baron 

Georges Eugene Haussmann, (som vid den här ti- 

Pelle Snickars 

den genomförde den radikala ombyggnationen av 

Paris.) Marville gick mycket noggrant tillväga, dokumenterade 

fotografiskt kvarter efter kvarter innan 

rivningsarbetena kom igång, och tack vare hans 

nitiska avbildande bevarades bilden av det gamla 

Paris till eftervärlden. En samtida kollega till Marville, 

britten Roger F en ton, har dock främst kommit 

att förknippas med tidiga musealogiska föreställningar 

kring den fotografiska apparaturens mnemoniska 

förmåga. Fenton är intressant som en 

förelöpare till senare museifotografer eftersom han 

redan under I8so-talet anställdes av British Museum 

för att fotografiskt inventera delar av dess 

samlingar.J Allan Sekula skriver att för Fenton och 

tidens positivister utlovade fotografin "mer än detaljrikedom; 

den gav löfte om en reducering av naturen 

till dess geometriska essens." Fotografietvar 

en del av tidens nya museikultur, med dess betoning 

på visuellt förevisande, som spreds i Västeuropa och 

Nordamerika under senare hälften av I8oo-talet. 

Med den fotografiska bildteknologin och dess "optiska 

empirism" kunde man (kultur)historiskt dokumentera 

verkligheten, inte minst eftersom fotografiet 

agerade "som bilden av en vetenskaplig sanning."4 

Förflyttar man fokus från Paris till Berlin berättas 

det att den preussiske historikern Johann Gustav 

Droysen använde sig av fotografier i sina föreläsningar 

under I 86o-talet. Att en så prominent historiker 

drog nytta av det nya bildmediet säger en del 

om dess samhälleliga betydelse. Förvisso lär Droysen 

nyttjat fotografier i metaforiskt hänseende snarare 

än praktiskt, men han menade att de kunde lära 

människan en hel del om hennes förhållande till 

verkligheten och tiden. Droysen påpekade till exempel 

att fotografier hade en mikroskopisk detaljtrogenhet 

[der mikroskopischen Richtigkeit der 

Photographie] som var överlägsen den måleriska 

konstens. Denna maskinära realism och rikedom 

borde historikern ge akt på.s Vid mitten av I 8oo-talet 

var annars den baudelairska uppfattningen att 

fotografier endast var resultatet av en själslös maskin 

vanlig. Utan tillstymmelse till kreativitet producerade 

denna teknologi avbilder av det som befann 

sig framför kamerans lins. Den fotografiska 


ilden var helt enkelt till sin natur teknologiskt 

determinerad att aldrig bli konst. Så sent som på 

världsutställningen i London I862 klassificerades 

fotografiet till exempel som ett rent tekniskt medium. 

För vissa tidiga kommentatorer som 

Droysen och J anin var frågan kring fotografiets 

eventuella konstlöshet emellertid inte den centrala. 

För dem syns istället fotomediets dokumentationaspektvarit 

viktigast-i så motto att fotografiet som 

instrument hade att tjäna vetenskapen och konsten. 

I I8oo-talets föreställningsvärld kan man i samband 

med diskussioner kring fotograferingsmediets 

potential emellanåt skönja att fotografier betraktades 

som ett slags mikrohistoriska utsagor. Emile 

Zola påtalade till exempel att man knappast sett något 

förrän man fotograferat det. För den franske 

naturalisten gav fotografiet bilden av en fullödigare 

- och modernare - åskådningsform med historisk 

relevans. 6 Förstod man fotografier som ur tiden lösryckta 

bilder av verklighet var deras egentliga 

funktion dock främst referentiell. Som avbilder av 

det som en gång existerat var det ofta först genom 

fotografiets förklarande bildtext som relationen till 

det förflutna gav sig till känna. (Tittar man till exempel 

i en bok med fotografiska illustrationer instämmer 

nog de flesta i att man snabbt läser de texter 

som beledsagar bilderna.) Först genom kontextualisering 

blev "fotografiens förflutenhet", för att 

tala med Strindberg, historiskt konkret. 

Under senare hälften av I 8oo-talet kom fotografier 

och liknande bildmedier som stereoskopiska 

bilder, skioptikonbilder och ljusbilder för laterna 

magica att gradvis inkluderas i det mediala dokumentationssystem 

kulturhistorien ständigt bygger. 

Fotograferingsmediet blev ett mikrohistoriskt 

verktyg, med dess optik kunde visuella detaljer 

granskas och fakta medieras. I historiskt hänseende 

förmådde fotografier inte minst informera om tidens 

sätt att se och de historiska diskurser och föreställningar 

som därvidlag blottades. I kunskapsteoretiska 

termer kom "foucaultska" textarkiv alltmer 

att kompletterats med "kittlerska" mediearkiv.7 

Som samtida mediediskursanalys visat är bilder ur 

det förflutna därför minst lika viktiga för att framkalla 

bilden av det förflutna som textuella källor. 


Ljusarkiv r8oo - rgoo - 2 000 

Förhoppningen om att historiografiskt kunna använda 

sig av fotografier - och senare filmbilder - 

som historiska källor förblev dock något av en chimär.8 

För det första kunde film och fotografier 

knappast agera som "historia" eftersom en sådan 

homogen entitet svårligen lät sig omtalas. Det förflutna 

utgjordes av en mängd "historier" besvärliga 

att foga samman till den klassiske tyske historikern 

Leopold von Rankes dietum om hur det egentligen 

förhöll sig [wie es eigentlich gewesen]. För det andra 

förintade bildmedia sin historiska tillblivelsekontext. 

"Fotografi är möjligheten att återge ett 

bortsminkat sammanhang", för att citera Bertalt 

Brecht.9 "Det enkla återgivandet av verkligheten [utsäger] 

i mindre grad än någonsin ... något om verkligheten."10 

Utan annan information än bilders grafiska 

innehåll var det svårt, för att inte säga omöjligt, 

att använda sig av dem som källdokument. 

Brecht var förvisso en ganska sen kommentator av 

fotografiets döljande förmåga, något som redan poeten 

Charles Baudelaire retade sig på under I B sotalet. 

För Baudelaire var fotografiet som tidigare 

påtalats konstlöst. Det förvrängde det förflutna under 

förevändningen att bevara det- samtidigt som 

Baudelaire var en av de första att inse fotomediets 

arkivariska potential. 11 Med utgångspunkt i Baudelaire 

bör man därför inte helt frånta fotografier förmågan 

att aktualisera det förflutna. Om man påstår 

att ett fotografi är ett index av något som hänt är den 

mest stringenta följdfrågan vilken "historia" som 

bilden ger uttryck för. För att tala med Jennifer 

Green-Lewis gäller det att se och läsa fotografier 

inom historien själv, snarare än som historia [to 

read photographs in, rather than 'as' history]." 

När det gäller Sverige under I 8oo-talet förefaller 

upprättandet av visuella arkiv varit en långdragen 

process. Arthur Hazelius införskaffade förvisso redan 

vid mitten av I87o-talet de första fotografierna 

till den skandinavisk-etnografiska samlingen, som 

Nordiska museet då fortfarande kallades. Svenska 

turistföreningen började därtill under I89o-talet 

samla nationellt, topografiska fotografier och skioptikonbilder. 

Man lär haft landets största fotosamling 

kring I 900. Andra museer och arkiv verkar 

inte varit lika intresserade (förutom när det gällde 

39

och museer. Beträffande mina egna efterforskningar 

förelåg med få undantag någon inventering eller 

ordentlig katalogisering av tidigt massmedialt 

bildmaterial. Vare sig Tekniska eller Nordiska museet, 

Kungliga biblioteket eller Stockholms stadsmuseum, 

hade en klar föreställning kring, till exempel 

vilka stereo- eller skioptikonbilder [illustration 

2.], som fanns i deras samlingar. Att den typen 

av bildmaterial inte noga katalogiserats är en sak; 

det föreligger säkert en mängd skäl till detta. Värre 

är att i flera arkiv verkar man inte betrakta liknande 

bildmaterial som värdefullt och bemödat sig om att 

spara bilderna ordentligt. En del av Kungliga bibliotekets 

glasstereobilder ligger trasiga i sina ställ 

och Stockholms stadsmuseums samling av 

skioptikonbilder är mer eller mindre inslängda i ett 

plåtskåp, trots att bildmaterialet -när det till exempel 

gäller vaxmuseet Svenska Panoptikon-är unikt. 

Ljusm·kiv r8oo - rgoo - zooo 

Situationen kan naturligtvis vara annorlunda på andra 

håll, och ovanstående är enkom mina egna erfarenheter 

som forskare. Likväl torde man kunna 

konstatera att en viss typ av massproducerat bildmaterial- 

utan "konstnärlig" avsändare- faller mellan 

stolarna när det gäller arkivering och katalogisering. 

Tekniska museet besitter till exempel förmodligen 

Sveriges största samling av ljusbilder, såväl 

målade laterna magica-bilder som fotografiska 

skioptikonbilder. Den är hjälpligt katalogiserad, 

främst utifrån estetiska premisser, men skulle behöva 

att inventeras av ett forskarlag som kan identifiera 

ljusbildernas härkomst, distribution och användning. 

På Tekniska museet finns naturligtvis en 

rad rariteter; av ovan nämnde Carl Curman föreligger 

till exempel omkring ro.ooo skioptikonbilder 

av olika europeiska städer - ett enastående visuellt 

stadsdokument-fotograferade på resor åren innan 

första världskriget.'? 

19 00 

Efter att ha sett några av bröderna 

Lurnieres filmer sommaren r896 

förfärade sig Maksim Gorkij över 

det odödliggjorda nu som tycktes 

härska i skuggornas rike. Gorkij 

publicerade sina intryck i tre texter, 

i vilka han uttryckte sin fascination 

över att på en marknad i 

Nzjnij-Novgorod se Paris gatuliv, 

samtidigt som förflutenhetens gråa 

verklighet tyckes honom mycket 

kuslig.' 8 Tanken på film som visuell 

historiografi går just tillbaka 

till den allra tidigaste filmen. På 

nordligare breddgrader finner man 

också tidiga utkast om film och 

Illustration 2. "Vid Fryken" ur bildserien Svealand i 50 bilder. Skioptikonbild producerat av Hasselblads 

fotografiska AB, Giiteborg, I 909. Bilden återfinns på Kungliga biblioteket men har knappast blivit lika omsorgsfullt 

bevarad som den i textboken till bildserien blev analyserad: "Utsikt från dess ö"stra strand mot söder. Sjön på ö1nse 

sidor omgiven av skogsbeväxta höjder. I fo"rgrunden ö"stra höjdsträckningens sluttning mot sjön. På västra sidan höga 

skogsåsar med ljusa röjningar uppe i skogsmarkerna. Närmast sjön odlade folt; säden uppsatt i skylar; på ett par 

ställen synas hässjor. Nära stranden en landsväg, som leder bort till Lysviks kyrka med kringliggande kyrkoby; lyser 

bländande vit mot den ffttla sanden. " 


historia. Med anledning av utställningen I 897 

skrev bland annat stockholmstidningen: "Vilja vi 

forska i forntiden, får vi vackert ta till spaden eller 

söka efter ett knappt material i gulnande luntor. Eftervärlden 

drar helt enkelt på vefven och ser allt lifs 

lefvande för sig. Lycklig eftervärld! Vi undra om 

den skall tacka oss för allt hvad vi göra till dess bekvämlighet."'9 

Ett annat omtalat exempel finner man i en sekvens 

i den brittiska filmen WARTIME LONDON (okänt 

bolag, I9I7). Där visas en engelsk soldat i mörk 

uniform upp, som framför sig håller ett vitt 

pappersark med tidsangivelsen SEPT. 26 I9I7 [illustration 

3.]. Bakom soldaten står två pojkar och i 

bildens bakgrund skymtar Honses of Parliament. 

Givet bildsekvensens indexikala förhållanden- det 

vill säga att det avbildade är det som de facto befann 

sig framför filmkamerans lins när filmen togs- råder 

det knappast något tvivel om att kameran registrerat 

dessa skeenden i London. Det filmiska 

rummet äger en autenticitet genom attvara geografiskt 

placerbart, men med tidpunkten är det värre. 

Det textade pappersarket är på dagstidningsmaner 

tänkt att fungera som tidsmarkör, .men log-iskt betraktad 

är denna fullständigt godtycklig. Aven om 

det är troligt att filmsekvensen spelades in under 

första världskriget så existerar det få tidsliga bevis 

för att så var fallet. ' 0 

Gorkij s intryck, artikeln i stockholmstidningen och 

sekvensen ur WARTIME LONDON utgör några av de 

första trevande försöken att beskriva filmens relation 

till tiden och historien. Tilltron till filrnmediet, 

som ytterst vilade på den fotohistoriska föreställningen 

att (filrn)karneran inte kunde ljuga, är också 

framträdande i Frans Hallgrens filmvetenskapliga 

pionjärinsats. Folkskolläraren Hallgren är en alltför 

lite uppmärksammad person i den svenska filmhistorien. 

Eftersom han ansvarade för granskningen av 

film i Malmö från I9o8 fram till Statens biografbyrå 

tog över all sådan verksamhet I 9 I I, brukar 

han nämnas i filmcensoriska sammanhang. Men 

Hallgren var även en ivrig filmpedagog med blick 

för mediets särart och möjligheter. I en artikel i nationellt 

liberala Sydsvenska Dagbladet Snällposten påtalar 

han till exempel att "inom vetenskapens, kon- 


stens och industriens olika områden utgör [filmen] 

ett åskådningsmedel af förut oanad tydlighet och 

verklighetstrohet."" Kinematogrammet var en 

kunskapskälla och kinematograflen ett bildningsmedel, 

för att travestera två av Hallgrens artiklar." 

300 biografbesök redovisades i Hallgrens årsöversikter 

I909 till I9I I, en indikation om att han 

kunde film, och hans verksamhet sällar sig till den 

filmdebatt som då fördes i Sverige. I korthet 

turnerade den filmutbudets föregivet fördärvande 

egenskaper, i synnerhet fiktionsfilmens förråande 

inverkan på den yngre publiken. I Sverige och i övriga 

västvärlden propagerade så kallade filmreformister 

för att bioprogrammens innehåll borde gran- 

Illustration 3. Stillbild ur WARTIME LONDON / LONDON 

INOORLOGSTIJD (okänt bolag, 1917). Nederlands 

Filmmuseum D4977. 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200I :2

skas för samhällets bästa. Det var framför allt spelfilmens 

"idiotiska upptåg, vilka ... verka smakfördärvande 

genom sin horribla dumhet" 2 3 som irriterade, 

och även Hallgren ondgjorde sig över fiktiva 

"hyperbefångda osmakligheter". 2 4}an Olsson, som 

behandlat debatten inom ramen för en övergripande 

receptionshistorisk forskning, har lanserat 

begreppet "den vita diskursen" som en beteckning 

på det officiella mottagandet av film. Inom diskursen 

förelåg en distinkt boskillnad mellan 

uppskattaodet av den icke-fiktiva filmen, verklighetsbilderna 

som var mediets sanna mission, och ett 

pejorativt nedvärderade av spelfilmen med dess 

underhållningsorienterade syndfullhet. 2 5 Olsson 

har påtalat "att nästan samtliga debattörer främst 

uppskattade de programinslag som hade dokumentär 

prägel." 26 De texter Hallgren publicerade ansluter 

till denna vita diskurs. Men som få andra trodde 

han på mediets möjligheter, då "biograferna ha en i 

vidaste mening demokratisk läggning." 2 7 De flesta 

av Hallgrens reflektioner kring filmmediet i allmänhet 

och dess pedagogiska funktion i synnerhet, 

sammanfattades I9I4 i boken Kinematograften som 

bildningsmedel. Ett kapitel i denna svenska filmhistoriska 

klassiker diskuterade även kinematogrammet 

som historiskt dokument. 

Tänkarn oss för ett ögonblick, att kinematografen 

varit en äldre företeelse! Vi föreställa oss då möjligheten 

att nu kunna framtaga en väl konserverad 

film från de minnesrika midsommardagarna 

I 52 3, då den förste vasakonungen höll intåg i sin 

erövrade huvudstad, eller från det tillfälle, då 

Gustav Adolvs krigsflotta sågs sticka ut från 

Elvsnabben. . .. Alla dessa handlingar hade då 

framställts för oss i sin äkta historiska miljö av 

dräkter, byggnader m. m. 'Historiska verklighetsbilder' 

kunde man väl säga. 28 

För Hallgren förefaller filmmediet i kraft av sin 

teknologi ägt förmågan att åstadkomma objektiv 

visuell samtidshistoria. Ett liknande resonemang 

hittar man i samband med att BILDER FRÅN HALMSTAD 

(Svenska Bio, I 908) premiärvisades på den nyöppnade 

Biorama-teatern i Halmstad I 908 [illustration 


Ljusarkiv r8oo - rgoo - 2000 

4.]. Premiären sammanföll med en lokal tidningsredaktörs 

begravning vilken påpassligt filmades. 

"Bi ararna idag", stod att läsa i annonserna, "de stora 

begravningshögtidligheterna i söndags, även den 

omtyckta Halmstadsrevyn visas". 2 9 Konservativa 

Hallands-Posten skrev i en längre recension att "bilderna 

äro ... särdeles lyckade. Såväl likbåren och 

vagname som den långa begravningsprocessionen 

synas med all önskvärd tydlighet." Av texten att 

döma blandade skribenten inte ihop filmens bilder 

med den verkliga händelsen, men intressant nog 

försvarade tidningen filmen mot kritiker som förefaller 

hävdat att de stred mot god sed att låta en så 

lågkulturell tingest som en filmkamera närvara vid 

en högtidlig begravning: "för en och annan kan 

kanske detta återgivande å biograferna ... synas 

mindre lämpligt", som tidningen uttryckte sig. 

"Dessa böra dock besinna, att detta bevarande till 

eftervärlden av en i vår stads annaler enastående begravningsakt, 

har sitt stora k u l t u r h i s t o r i s k a 

värde, vilket man ej får bortse ifrån. "Jo 

Recensionen i Hallands-Posten ger vid handen att 

filmmediet emellanåt associerades med arkivariska 

föreställningar. Det fanns en tro till (film)bildens 

historicitet och den realism som mediet till sin natur 

tycktes förlänat med. I en not skrev till exempel 

Hallgren, att "inför den realistiska kinakamerans 

bevis skulle nog en och annan av de lögner, som 

ofta avsiktligt slungas ut över världen, falla tämligen 

platt tillsamman."3' Det är därför knappast ägnat 

att förvåna att Hallgren i en av sina artiklar 

argumenterade för finansieringen och upprättandet 

av ett nationellt filmarkiv. Filmen bör, skrev han 

"kunna göra anspråk på att ... bli bevarad som dokument 

för kommande tider." Han påpekade att redan 

I 9 I I "inlades den första filmen, BILDER FRÅN MALMÖ 

på Malmö museum." För Hallgren låg det i kinematografins 

natur att, som han elegant uttryckte 

det, "den på ettverkningsfullt sätt [kan] förläna nutiden 

möjligheten att leva i framtiden. "P 

I ett internationellt perspektiv hade redan polacken 

Baleslas Matuszewski i Une nouvelle Source 

de l'Histoire - (Creation d'un depot de cinematographie 

historique), argumenterat för att upprätta arkiv för 

de animerade fotografierna [les photographies ani- 

43

44 

Illustration 4· Stillbilder ur BILDER FRAN KARLSKRONA 

(Svenska Bio, I 907). Sveriges Television Tevearkivet 

SF 2044. BILDER FRAN KARLSKRONA var en av 

filmbolaget Svenska Bios fo"rsta så kallade stadsfilmer, 

en genre som även BILDER FliAN HALMSTAD ingick i. 

stadsfilmerna annonserades som "vackra och vällyckade 

fotografier där vmje stadsbo igenkänner vänner och 

bekanta." Inte minst lockade den kusliga möjligheten 

att kanske se sig själv på den vita duken. Det var även 

vanligt att i reklamsyfte inkludera en metasekvens 

framfo·r bolagets egen biografi staden. 


mees], som han kallade filmen. När hans pamflett 

publicerades I898 beklagade han sig över att Bibliotheque 

Nationale i Paris inte ens hade en fotografisk 

avdelning. Tidens positivistiska föreställningar 

och tilltro till de teknologiska bildmediernas 

matematiska exakthet [exactitude mathematique] 

framgick väl av Matuszewskis text. Vältaligt resonerade 

han kring film, som han såg som ett historiskt 

dokument i paritet med andra källor: "de animerade 

fotografierna har en autentisk, exakt och precis karaktär 

... och fungerar som ofelbara sanningsenliga 

ögonvittnen." Liksom senare Hallgren använde sig 

Matuszewski av det retoriska knepet att spekulera i 

hur värdefull till exempel film från den franska revolutionen 

hade varit för samtida historiker för att 

understryka att arkiv och museer borde ta sig an att 

bevara film. Trogen sin tid betonade Matuszewski 

främst filmens betydelse för grandiosa historiska 

händelser, men han insåg även mediets kulturhistoriska 

värde att förvara mikrohistoriska och mer 

efemära aspekter av verkligheten - "till och med 

det som undgick ögonen" - som till exempel utseendets 

förändring [la physionomie changeante] eller 

trafikens utveckling i städerna.Jl 

Dessa ideer kring inrättande av filmarkiv styrker 

en ibland framförd tes att filmmediet kring I9IOsamtidigt 

som den långa spelfilmen vinner markäven 

försköts i en mer nytto-orienterad riktning. I 

Tyskland hade till exempel arkivfrågan debatterats 

under oo-talet. Branschtidningen Kinematographische 

Rundsch au rapporterade I 907 att avsaknaden 

av filmarkiv åter diskuterades i Berlin pressen. Tidningen 

påpekade att det på flera ställen existerade 

fanagrafiska arkiv, men inga som bevarade rörliga 

bilder, trots att film skulle utgöra ett "oändligt värdefullt 

material i forskarens händer."H I Matuszewskis 

efterföljd och med intryck från kontinenten 

började man även i Sverige intressera sig för 

frågan. Svenska Dagbladet publicerade två artiklar 

om uppförandet av ett nationellt filmarkiv i november 

I 9 I r. I den första artikeln, "Arkiv för biografbilder?" 

framhölls en rad tyska kommunalförvaltningar 

som förebilder, vilka "kommit till insikt 

om betydelsen af ett sådant biografmaterial." Artikeln 

apostroferade filmen som "forskningsmaterial 

ARICV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200I:2

för eftervärlden" och resonerade kring vilken typ av 

film som skulle bevaras, om den skulle vara av nationell 

betydelse eller kommunalt inriktat på Stockholm, 

samt de problem arkivering av filin innebar.Js 

Att spelfilm överhuvudtaget inte åsyftades framgick 

av nästa artikel- avsikten var att bevara "värdefullare 

biografbilder, belysande t. ex. hufvudstadens utveckling." 

Enligt tidningen skulle biografbyråns 

nyligen förordnade föreståndare, Walter Fevrell, ha 

tilltalats av iden, och tillfrågad förde han åter Tyskland 

på tal som föregångsland.3 6 Även Gustaf Berg, 

som efterträdde Fevrell I9I4, ägnade sig åt frågan 

om ett filmarkiv. I ett uppsluppet bidrag i antologin 

Om jag vore stadsfullmäktig skisserade Berg ett år senare 

sin vision om ett kommunalt filmarkiv, med 

uppgift "att i representativa ögonblick och detaljer 

rädda det Stockholm, som nu lever och rör sig, i levande 

bild åt eftervärlden." Intressant nog innehöll 

antologin även en text som pläderade för ett grammofonarkiv.J7 

Arkivfrågan turnerades även i den 

svenska branschpressen. I9I7 argumenterade till 

exempel Filmbladet i en ledare om nödvändigheten 

av ett nationellt filmarkiv. Något förvånande hävdade 

man redan i nästa nummer att frågan var löst; 

ett filmarkiv skulle snart vara verklighet då en förening 

bildats "för att bevara filmer av historiskt intresse 

såväl som märkligare grammofonskivor."J 8 

I tidens tankar efter I900 florerade med andra 

ord föreställningar att moderniteten borde arkiveras 

med de mest avancerade teknologiska medier 

som stod till buds. De i regel rätt så konservativa 

nationalbevarande ideer som olika debattörer gav 

uttryck för, kunde paradoxalt nog bäst realiseras 

med den mest moderna teknik. Huruvida redaktörerna 

till Gamla svenska städer övervägde att till exempel 

nyttja filmen som stadstopografisk dokumentationsmetod 

framgår inte, men det är påfallande 

hur ofta skribenter illustrerade arkivfrågan 

med filmer av stadshistoriskt värde [illustration 

5.].3 9 Filmens mediala rörelse från en kommersiell 

biokultur till alternativa visningskontexter förändrade 

därför mediets ställning efter I 9 I o. Filmen förefaller 

blivit mer respekterad i bland annat pressen, 

något som till exempel artiklarna kring upprättandet 

av ett nationellt filmarkiv i Svenska Dagbladet 


Ljusarkiv r8oo- rgoo- zooo 

vittnar om. Liksom visningskon texten, förändrades 

också produktionsvillkoren för film. Under 1910talet 

började man till exempel på Nordiska museet 

att producera dokumentär film med uttalad kulturhistorisk 

ambition. De äldsta filmerna i Nordiska 

museets arkiv daterar sig till den här tiden, till exempel 

SKANSENS VALROSS (Nordiska museet, 1916) 

och VINTERSCENER FRÅN SKANSEN (Nordiska museet, 

I9I6). BengtNystöm, som behandlatmuseets film- 

Illustration 5· Stillbilder ur BILDER FRAN HERNÖSAND 

(Svenska Bio, rgo8). Sveriges Television Tevearkivet 

SF2074. 

/ 

45

som riskerar att de går förlorade. -Vi vet att allt 

fler intresserar sig för film som historiskt källmaterial 

och den nya filmvårdscentralen kommer att 

spela en viktig roll för att göra historien tillgänglig 

och levande. Filminstitutets huvuduppdrag är 

att bevara filmen som konstform, men också att ta 

hand om den stora mängd professionellt producerad 

kort- och dokumentärfilmer som gjorts för att 

visas på biograf. Genom att en Filmvårdscentral 

blir inrättad i Grängesberg kompletteras Filminstitutets 

uppdrag och förutsättningar skapas för 

att även ta hand om annan slags film. - Filminstitutet 

kommer att spela en aktiv roll i etableraodet 

av Filmvårdscentral en, säger Åse Kleveland. 

Den filmtekniska kunskapen som finns 

inom institutet är en viktig tillgång i detta sammanhang.44 

I slutet av september 2001 kunde man läsa ovanstående 

pressmedelande från Svenska Filminstitutet 

[SFI]. För en nydisputerad filmforskare är det 

märklig läsning. Naturligtvis är det utmärkt att den 

dokumentära filmen uppmärksammas och att 

eldfängda nitratkopior av till exempel nyfunnen 

hembygdsfilm räddas till eftervärlden.45 SFI har 

som påtalas i pressmedelandet främst ägnat sig åt 

att bevara och restaurera "konstnärlig" film, där 

Mauritz Stiller tveklöst ansetts mer betydelsefull ur 

bevarandesynpunkt än exempelvis svensk industrifilm. 

Den filmhistoriska kanon SFI:s bevarandestrategi 

baserar sig på är dock långt ifrån självklar. 

Det är en kanon som främst upprätthålls av landets 

filmkritikerkår, med i allmänhet tämligen grunda 

filmhistoriska kunskaper. Det är talande att SFI inte 

initierat någon mer offentlig diskussion kring vad 

som skall bevaras, övergripande resonemang kring 

och problematisering av arkivets bevarandestrategi 

har också lyst med sin frånvaro. 

Om det på SFI råder oklarheter när det gäller 

icke arkivbeständigt filmmaterial och vad som skall 

"räddas", är det än värre med tillgängligheten till 

detvisningsbara filmmaterial som arkivet trots allt 

besitter. Under min tid som doktorand vid den 

filmvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet 

- som fysiskt är belägen i Filmhuset bred- 


Ljusm·kiv r8oo- rgoo- zooo 

vid SFI - erbjöd Fihninstitutet fyra fria filmvisningar 

för oss doktorander per läsår. Sedan några år 

tillbaka är denna frikostighet borttagen. Föreligger 

behov av att se fler filmer är det upp till var och en 

att som privatperson bekosta dem. Att ta fram en 

film - oberoende av längd - och hyra Filmhusets 

minsta biograf kostar ungefär 1. soo kronor. På SFI 

finns inget klippbord som kan nyttjas av filmforskare. 

SFI tillåter inte heller filmvetenskapliga 

institutionen att köra filmmaterial som enbart föreligger 

i en kopia på institutionens eget finansierade 

klipp bord. Därför har också universitet och högskolor 

utanför Stockholm inte heller någon möjlighet 

att visa stora delar av SFI:s filmarkiv- en bitter erfarenhet 

som jag själv ställts inför som kursansvarig 

på Örebros universitet. Forskare i filmvetenskap 

har heller inte tillgång till arkivkatalogen över de 

filmer som Fihninstitutet besitter. Vill man undersöka 

om en film finns måste man fråga SFL Det säger 

sig självt att under sådana omständigheter bedrivs 

föga relevant grundforskning. Någon entusiasm 

eller nyfiket intresse att stödja filmvetenskaplig 

forskning föreligger inte heller på Svenska Filminstitutet. 

Faktum är att deras forskningspolicy- eller 

snarare bristen på sådan- gjort det praktiskt och 

finansiellt omöjligt för de flesta filmforskare att arbeta 

med deras filmmateriaL 

Lasse Nilsson påpekar i en rapport "vikten av att 

göra innehållet i [film]arkiven tillgängligt i betydelsen 

... 'turn the archives into libraries'."4 6 Det är 

symptomatiskt att Nilsson inte arbetar på SFI utan 

på Sveriges Television. Vissa arkiv har, som Nilsson 

skriver, "naturligtvis insett att det finns mycket att 

vinna på ett ömsesidigt närmande" mellan arkiv 

och filmforskare. Dit hör Sveriges Television Tevearkivet 

och Statens ljud- och bildarkiv, men knappast 

SFL Sedan några år tillbaka föreligger till exempel 

ett samarbete mellan den filmvetenskapliga 

institutionen i Stockholm och Tevearkivet. En rad 

forskare och doktorander har givits möjlighet att, 

precis som anställda på SVT, nyttja Tevearkivets 

filmbestånd. Doktorsavhandlingar - som min egen 

-har publicerats och verksamheten har även avsatt 

spår i SVT:s programverksamhet, till exempelJan 

Olssons fihnhistoriska serie 1 TUPPENs TECKEN 

47

(woi). Till skillnad från på SFI behöver man på 

SVT inte vara miljonär för att kunna bedriva filmforskning. 

För de forskare som tidigare studerat 

videokopior på Statens ljud och bildarkiv - exakt 

historisk filmforskning kan faktiskt bara bedrivas 

på I6 eller 35 Inilimeters filmmaterial-har detta 

möjliggjort en ansenlig förbättring av forskningsvillkoren. 

Tvivelsutan kommer det att gagna 

kunskapsproduktionen kring rörliga bilder. Tevearkivet 

fungerar just som ett bibliotek och i skrivande 

stund håller ett flertal avhandlingar och 

postdocprojekt att färdigställas med utgångspunkt i 

Tevearkivets filmmateriaL 

Filmarkiv fungerar i bästa fall som nationella 

minnesbanker kring det förflutnas framträdelseformer. 

Så är inte fallet med SFI, vars medarbetare 

emellanåt förefaller arbeta i enlighet med en spinozisk 

arkivpolicy där film bevaras sub specie aeternitatis 

[under evighetens synvinkel] och inte för att 

man skall använda och titta på filmmaterialet. Man 

får hoppas att en eventuell förändring är i sikte, 

även om arkivverksamheten, som pressmeddelandet 

för filmvårdscentralen i Grängesberg antyder, 

legitimeras med floskler om tillgänglighet för forskare 

och intresserade. Om arkivtillgängligheten i 

Grängesberg blir densamma som i Stockholm 

finns det all anledning för forskare intresserade av 

icke-fiktivt filmmaterial att se dystert på framtiden 

och den nya filmvårdscentralen. 

SUMMAR Y 

The objective of the artide is to outline discussions, 

ideas and concepts concerning visual media as a 

historical source and the gradual establishment of 

media archives during the late I 9th and early 20th 

century. According to Alan Trachtenberg "historical 

knowledge declares its true value by its photographability." 

Moreover, media history does not 

solely refer to the history of media, bu t also to how 

different types of visual media came to document 

the past. Swedish nonfiction film during the I9IOS 

was, for example, in the trade press regarded as a 

document providing historical and national information. 

Thus, visual media do not only present 

images of what something once looked like. Film 


and photographs also act as carriers of rnicro historical 

evidence on everyday history, this in addition 

to visually inforrning on aesthetic ideals and mediating 

practices. 

One of the discourses on photography during the 

latter half of the I 9th century considered i t kind of 

a scientific instrument for visual documentation. In 

the I89os photography became a museological tool 

in Sweden, for example in the visual preservation of 

local national customs. Arthur Hazelius, the fonnder 

of Skansen and the N or die Museum, already in 

the I87os collected regional photographs. By I9oo 

photography had not only become part of an official 

museological discourse on preservation, hut also 

notably a visual medium for presenting historical 

spaces, as in Old Swedish Cities - a publication 

explicitly based on the topographically indexical 

and mnemonic qualities of the photographic image. 

The initiative to make a photographical inventory 

of old Swedish cities partly came from the Nordie 

Museum. The publication of the first part of Old 

Swedish Cities in I9o8, testifies that by I9IO a 

commercial topographic discourse (including stereoscopic 

photographs, slides, postcards and film) 

was being transformed, or rather, was incorporated 

in to a museological discourse. Naturally, visual media 

continued to be commercially popular. What is 

interesting, however, is how similar media products 

made an impact in the national museum and 

archive culture as visual documents. 

During the I9IOS the Nordie Museum began 

using cinema as a way of documenting national 

ethnography. By the time various people, such as 

Boleslas Matuszewski and Fredrik Hallgren, had 

written about film as a historical source and argued 

for the financinng of national film archives. During 

the teens the Nordie museum established a film 

archive and from I926 to I94o, produced hundreds 

of nonfiction films on local Swedish ethnography. 

Subjects ranged from dance films and local 

weddings to church weekends in the north. In a text 

en ticled "Cultural historical film. Document of the 

first order", one of the amanuenses of the museum, 

Torsten Lenk, compared film sequences depicting 

Swedish ethnographical items to regular museo- 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSirniNG 200 I: 2

logical objects. For Lenk, cinema was the primary 

medium for capturing rural activities, since moving 

images had the a bility to register continuous series 

of unfolding events. Cinema was, thus, used as a 

light archive with a natural a bility to store visual information. 

NOTER 

I. Föreliggande artikel baserar sig på undertecknads 

doktorsavhandling Svensk film och vimellmasskult:tt1" rgoo 

(Stockholm: Aura, 2001) samt erfarenheter från forskningsarbete 

med visuell massmedial empiri på olika 

nationella och internationella museer, film- och bildarkiv. 

2. Jules Janin "Le Daguerotype" L'A1tiste r839· Texten 

finns reproducerad i Hans Buddemeier Panorama, 

Diorama, Photograpbie - Entstebung und Wh·kung neue·r 

Medien im 19. ]ab1·bundm (Miinchen: Wilhelm Fink 

Verlag, 1970), s 203-209. 

3· För en diskussion kring Fenton och fotograferingsmediets 

tidiga instrumentella utnyttjande, se I skuggan av 

ljuset: fotografi och systematik i konst, vetenskap och vm·dagsliv 

red. David Elliott och Teresa Hahr (Stockholm: Moderna 

museet, r 998). 

4· Allan Sekula "Kroppen och arkivet" (1986) Index nr r-2, 

1995, S 28, 3 7, 34· 

5· Johann Gustav Droysen Histm·ik: Vorlesungen iiber 

Enzyklopädie und Metbodologi de1· Geschichte (Berlin: 

Oldenbourg, 1937), s 126. 

6. För en diskussion kring Zolas syn på fotograferingskonsten, 

se Jennifer Green-Lewis Framing tbe Vietarians 

Pbotography and the Cult:ttre of Realimt (London: Cornell 

University Press, 1996), s 3off. 

7· Medier förstås i det här sammanbanget som större 

diskursiva system som organiserar, tar hand om och lagrar 

information. Skriften är till exempel ett sådant centtalt 

medium, men bild- och ljudteknologier, samt film ingår 

också i en liknande medial materialism som lagrar, 

bearbetar och överför kulturell innebörd. Dessa tankar är 

hämtade från en historiskt orienterad tysk merlieteori 

[Mediendiskzmanalyse], framför allt företrädd av Friedrich 

A. Kittler. För en genomgång av hans mediala praktik, se 

Aufscbreibesysteme r8oo1Igoo (1985; Miinchen: Fink, 

r 995) och Grammopbon, Film, Typewriter (Berlin: Brinkman 

& Bose, 1986). Kittler har senare medgivit att han i 

sin inflytelserika studie Aufscbreibesysteme r8oo1Igoo för 

lite betonat den massproducerade bildens funktion i 

mediehistorien. Hans kunskapsteoretiska uppgörelse med 

Michel Foucaults arkeologi över vetandet - det vill säga, 

undersökningen kring vilka gränser för vetande som 

föreligger vid en viss tidpunkt - består i huvudsak av en 

kritik av dennes ovilja att reflektera över de diskursiva 

systemens medialitet. Enligr Kittler glömde Foucault att 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNTNG 2001:2 

Ljusarkiv r8oo - 1900 - 2000 

även skriften var ett medium som påverkade diskursens 

utseende: ''Våra skrivdon arbetar med och påverkar vårt 

sätt att tänka [Unser Schreibzeug arbeitet mit an unseren 

Gedanken)", för att tala med Friedrich Nietzsche. För 

Kittler är det symptomatiskt att Foucaults textuella 

diskursanalyser upphör vid den tidpunkt kring r85o då 

arkiven började fyllas av andra lagringsmedier som 

fotografier, ljudupptagningar och film. I centrum för 

Kittlers mediendiskztrsanalyse står just förmedlingen, det vill 

säga medieringen, av olika samhälleliga diskurser genom 

dessa medier. 

8. För en diskussion kring fotografier och film som 

historiska källor, se antologin Gescbicbte in Bildem - Von 

de·r Miniat:ttr bis zum Film als bistorische Quelle red. Irmgard 

Wilharm (Pfaffenwiller: Centaurus Verlag, 1995) och 

undertecknads texter "'Eftervärlden drar helt enkelt på 

vefven och ser allt lifs levande för sig - om fotografi och 

film som historia" Häften fdr kritiska studier nr 3 ,1999 och 

"To Cite and Sight History: On the Usage of Nonfiction 

Footage" Aura nr 4, 2000. I det nämnda numret av 

Häften for kritiska st:ttdier r 999 föreligger ett par texter i 

ämnet och för svenskt vidkommande är Evabritta 

Wallbergs rapport "Svensk försvarshistorisk film som 

vetenskaplig källa. Arme-, Marin- och Flygfilms 

jubileumsseminarium" Arkiv, samhälle ocb forskning nr r, 

1996 och Eva Blombergs artikel ''Vett och vetande, hut 

och hållning. Magister Film i folkbildningens tjänst" 

Häften for k1·itiska st:ttdier nr r, 2001, också av inttesse. 

Bland senare års internationella forskning förtjänar 

Hayden Whites artikel "Historiography and 

Historiophoty" Ame1·ican Histm·ical Review nr 5, r 988 lyftas 

fram, samt Marc Ferro Cinema et Histoi1·e (1977; Paris: 

Gallimard, 1993) och inte minst Michele Lagnys arbeten, 

till exempel De l'Histoire du cinfma: Mithode bistorique et 

bistoi1·e du cinfma (Paris: Armand Colin, 1992) och essän 

"Film history: or history expropriated" Film History nr 6, 

1994· 

9· "Die Fotografie ist die Möglichkeit einer Wiedergabe, 

die den Zusammenhang wegschrninkt." Bertalt Brecht 

Scbriften I (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1992), s 443, 

(min översättning). 

ro. Bertalt Brecht citerad ur Walter Benjamin "Liten 

fotografihistoria" (193 r) Bild ocb dialektik (Stockholm: 

Symposion, I99I), s 58. 

r I. För en diskussion, se Charles Baudelaire "Salan de 

r859· Le public moderne et la photographie" Oeuvres II 

(Paris: Le Dantec, 1932), s 222-224. 

12. Green-Lewis, s 17. 

r 3. Det är undertecknads ambition att erhålla finansiering 

för ett historiskt arkivprojekt kring audiovisuella medier. 

En planeringsansökan med titeln "Audiovisuella arkiv: 

föreställningar, diskussioner och beslut kring medialt 

bevarande i Sverige r88o-1930" har under hösten 2001 

tilldelats stöd av Riksbankens jubileumsfond. Den syftar 

till att förbereda ett projekt som i nationellt perspektiv - 

49

so 

med internationella utblickar - belyser de ideer och 

diskussioner som låg till grund för strategier kring 

audiovisuellt bevarande under perioden r88o till I9JO. 

Utgångspunkt tas i frågor kring hur moderna teknologier 

skapade möjligheten till arkiv bortom det skrivna ordet, 

vad som i nationellt hänseende ansägs värt att bevara med 

hjälp av audiovisuella medier, och hur dessa underlättade 

och preciserade arkivarbetet. Liksom de arkiv som 

förvaltade landets kulturella arv, var tidens audiovisuella 

arkiv aktiva institutioner som genom insamlande skapade 

ett kollektivt nationellt bild-, film- och ljudminne. 

Frågeställningar kring hur och vilka nya medier som 

användes - och huruvida det var viktigt att bevara 

fotografiska medier, film- och ljudupptagningar som konst 

eller dokument - är centrala. Projektet kommer inledningsvis 

att undersöka när svenska arkiv började att samla 

in och katalogisera audiovisuella medier, varför och enligt 

vilka riktlinjer som arbetet påbörjades. Projektiden är 

tvärvetenskaplig och interdisciplinärt orienterad med 

föresatsen att behandla tre audiovisuella områden: foto, 

film och ljud. Projektet kommer att vara kultur- och 

idehistoriskt till sin karaktär förankrat i en diskussion 

kring svensk modernitet, inriktat mot en inventering av 

det material som låg till grund för olika mediearkiv samt 

inte minst de föreställningar, ideer och beslut som kom att 

legitimera verksamheten. 

14. Gamla svenska städe1·: gator och grände1; hus och gårdar. 

Samlingsverk i bilder jämte foi·klarande text utgifuet af Svenska 

Teknologforeningens afdelning får husbyggnadskonst band r, 

red. Axel Nilsson et al (Stockholm: Svenska Teknologföreningen, 

r 908), s I, II. 

15. Se till exempel rapporter av Jan Dahlström "Livet är en 

gåta, lösningen finns på andra sidan" och Håkan Lövblad 

"Med objektet i centrum" bägge i Arkiv, samhälle och 

forskning flr I, 2001. 

r6. Se, Lena Johanesson Den massproducerade bilden (1977; 

Stockholm: Carlssons Bokförlag, 1997). 

17. Det kan noteras att under hösten zoor har Tekniska 

museet fårdigställt ett webbprojekt- www.tekmu.se/ 

ljusbilder - med ett representativt urval av de ljusbilder 

som finns i deras samlingar. Undertecknad har tillsammans 

med intendent Matts Ramberg valt ut ett femtiotal 

ljusbilder och i digital form presenterat dessa med 

kontextualiserande texter på museets hemsida. 

r8. För en diskussion, se Maksim Gorkij "Lumieres 

kinematograf' (1896) Aura nr z, I995· I tidskriften 

KINtop nr 4, 1995, äterfinns Gorkijs två andra filmtexter 

från 1896: ''Von der Gesarntrussischen Anstellung (Von 

unserem Korrespondenten) 'Der Kinematograph von 

Lumiere"' och "Gerächt - Skizze". 

19. "'Undren' pä utställningen", osignerad stockholmstidningen 

4f8 ,1897· 

zo. Under tiotalet började dock Eastman Kodak att stansa 

in grafiska trianglar, kvadrater och cirklar som en 

chiffrerad årtalskod i räfilmens kant - samma teknik som 


användes under Andrees polarexpedition. Liknande 

inskriptioner korn framöver att användas av de flesta 

filmbolag för att underlätta datering av film. För en 

diskussion, se Harold Brown Physical Characteristics of Ear/y 

Films as aids to Identification (Bryssel: FIAF, 1990). 

z r. "Våra biografer", -en (signatur för Frans Hallgren) 

Sydsvenska Dagbladet Snällposten z4fz, 1909. 

22 . Frans Hallgren "Kinernatogrammet, en kunskapskälla?" 

Tidskrift fo·r det svenska folkbildningsarbetet nr J, 1914 

och "Kinematografien som bildningsmedel" Svensk 

läraretidning nr JI, 1912. Hallgren bidrog även med 

texten "Kinematografien som kulturhistoriskt organ" i en 

av de första svenska filmtidskrifterna, Biografen, nr J, 

191 J· 

ZJ. "Biografteatrarne", osignerad Södertelge Tidning 9hz, 

1910. 

24. "Biografkontrollen i Malmö", H-en (signatur för 

Hallgren) Sydsvenska Dagbladet Snällposten 8/z, 1910. 

25 . Jan Olsson "Svart pä vitt: film, makt och censur" Aura 

nr I, 1995· 

z6. Jan Olsson "I offentlighetens ljus - några notiser om 

filmstoff i dagspressen" I offentlighetens ljus: stumfilmens 

affischer, kritike1; stjärnor och musik red. Jan Olsson (Stockholm: 

Symposium, 1990), s 250. 

27. Hallgren 1910. 

28. Frans Hallgren Kinematograften som bildningsmedel 

(Lund: Folkskolelärareföreningens litteratursällskap, 

1914), s 9!. 

29. Bioprogramannons i Hallands-Posten 7/ro, 1908. 

JO. "Söndagens imponerande sorgehögtidligheter", 

osignerad Hallands-Postm 6/ro, 1908. 

J r. Hallgren 1914, s 91, 90. Att Hallgren värderade 

filmbilden högt framgår inte minst av att illustrationerna i 

hans bok består av skalenligt reproducerade filmremsor. 

J2. Hallgren I9IJ, s 6, 7· 

33· "On peut dire que la Photographie animee a un 

caractere d'authentique, d'exactitude, de precision ... Elle 

est par excellence le tern o in oculaire veridique, infaillible." 

"Meme ce qui echappe aux jeux." Boleslas Matuszewski 

Une nouvelle Sozwce de I'Histoire - (C1·eation d'un dipot de 

cinenzatographie historique (Paris: Noizette et Cie, 1898), s 

12, IJ, (min översättning). 

J4· "den Forschern unendlich wertvolles Material in die 

Hände liefern." "Kinematographische Archive", osignerad 

Kine1natographische Rundschau nr 7, 1907, (min översättning). 

En av de mer utförliga tyska artiklarna i ämnet, 

"Der Film als Geschichtsquelle", skrevs av Paul Bensch 

och publicerades i tidskriften Bild und Film - Zeitschrift fiir 

Lichtbilderei und Kinematographie nr z, r 9 r z. 

J5· "Arkiv för biografbilder?", osignerad Svenska Dagbladet 

ro/u, 191 r. 

J6. "Möjligheterna för ett biografarkiv", osignerad Svenska 

Dagbladet u/u, 191 r. 

J 7. Gustaf Berg "Ett Stockholms stads filmarkiv" Om jag 

vore stadsfullmäktig red. Artur Möller (Stockholm:

Arkiv för ljud och bild - Visa filer

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?