Hannah_Widell_sex_and_the_mammaliv_provlas - Printz Publishing

printzpublishing.se

Hannah_Widell_sex_and_the_mammaliv_provlas - Printz Publishing

En morgon vaknade jag och visste. Att i dag var det nog.

Jag åkte till jobbet, ringde min mamma som hämtade mig

efter jobbet. Vi åkte längst ut på Lidingö, och under bilresan

var det som om jag inte hade något stopp längre, och där och

då berättade jag allt. Jag skämdes och grät. Jag visste att den

enda utvägen var att berätta allt. Allt det där smutsiga. Att

berätta om att man har misslyckats så totalt, att berätta att

man är på botten, att pengarna är slut, skulderna skyhöga,

att mannen man lever med har bedragit, ljugit och gjort allt

ont, är inte något man drömmer om. Förödmjukelsen är total.

Skammen att jag valde fel och att jag inte var stark nog att

bromsa allt innan det var försent. Skammen att behöva be om

hjälp för att överleva. Men det är det enda sättet.

Sen åkte jag hem och sa i en mening att jag ville skilja mig

utan att gråta en tår.

Jag tror inte att han trodde att jag menade allvar. Han tittade

på mig reste sig från soffan och sa: ”då får väl du komma

med ett förslag på hur det skulle gå till”. Sen gick han och

lade sig. Jag sov på soffan. Dagen efter gick jag upp tidigt,

klädde på mig och min skruttunge och gick till dagis. Väl på

jobbet skrev jag ett mejl till om hur det skulle kunna gå till.

Jag försökte förklara varför så gott jag kunde om. Men jag vet

inte om det finns några bra förklaringar när man vill skilja sig.

Vid tretiden ringde telefonen. Det var Taxi Stockholm

som undrade vart de skulle köra kartongerna. Förvirrad och

överrumplad bad jag att de skulle köra hem sakerna till min

mamma. När jag lade på visste jag att det här var början på

den olyckligaste tiden i mitt liv. Jag var hemlös och på flykt

med mitt barn från det jag hade trott var kärlek.

Första veckorna minns jag inte alls. Jag och min unge bodde

i tryggt förvar hemma hos mamma. Utanför hennes lägenhet

rasade kriget. Men jag visste att det inte skulle vara för

evigt. Min familj och mina vänner slöt sig som en mjuk värld

runt omkring oss. Jag pratade och grät, grät och pratade. Försökte

vara så glad jag kunde när min älskade unge var vaken.

En period slutade jag prata. Jag orkade inte höra historien en

10

More magazines by this user
Similar magazines