Här - Axelsson & Jansson Media AB

axelssonjansson.media.se

Här - Axelsson & Jansson Media AB

För Jon Fält

är dottern

Linnea nummer

ett. Rollen

som internationellt

turnerande

professionell

musiker kommer

i andra

hand.

Bild: Roger

Lundberg


JON FÄLT

Tongivande lekfullhet

Stiger upp klockan 4.30. Brygger kaffe på hemmarostade

bönor. Äter en smörgås. Packar ryggsäcken

med ombyte och några trevliga och bekväma

plagg att ha på scenen, stoppar in cymbalerna

i dess fodral, tar med trumstockar, några vispar och lite

skrot att skramla med.

Den framgångsrike och prisade trumslagaren Jon Fält

är på väg till jobbet. Han ska spela i norska Bergen, på

USF Verfvet, ett före detta varv och dessutom gammal

nedlagd sardinfabrik, som omvandlats till blomstrande

kulturhus. Där väntar framträdanden med två olika

band. Först ska han spela med Bobo Stenson Trio klockan

åtta samma kväll, och dagen efter väntar den experimentella

jazzgruppen Lekverk. Jazznatt i Bergen är namnet

på jätteevenemanget som omfattar tio konsertdygn och

där publiken kan frossa i musik med 55 olika grupper,

mönstrade från Norden och all världens länder.

JON FÄLT KLIVER IN I BILEN 5.30 för färd till Tierps station.

Solen har nyss lyft över det 300-åriga timmerhuset

i Skärplinge vid den krokiga uppländska vägen. Den

slingrar mellan minnen från hednisk tid, varggropar och

Koncentration, timing och ett intensivt lyssnande krävs för framgång

i trumspelet. Men det lekfulla är ett måste om Jon Fält ska trivas med

sitt arbete.

Bild: Roger Lundberg

hyttruiner. På kartan kan man se var de ligger i en bygd

där svensk historia formats, där vikingaskepp yxats till

och satts i sjön för erövringsfärder mot österled.

I sina sängar slumrar ännu den tvååriga dottern Linnea

och hennes mamma Lisa Rydberg, barockviolinist, riksspelman

och folkmusiker.

6.05 går Upptåget från Tierps station mot Arlanda flyg-

3


JON FÄLT

plats till en kostnad av 37,50 kronor för biljetten. Han är

framme strax efter 7, lagom för att checka in. Ibland kan

han inte resrouten, bara på ett ungefär. Men när flyget

lyfter klockan 8 på väg mot Bergen eller andra spelningar

ute i Europa, USA, Sydamerika och Kina, vet han.

– Har jag varit hemma länge känns det stimulerande

och kul att åka, efter några dagar är jag ju tillbaka igen.

Då kan han fälla en tall på tomten eller äntligen komma

igång med golvet i det gamla husets hall, ett prioriterat

projekt som måste vara klart till vintern för att ge dräglig

temperatur i det angränsande köket. Det är en tillvaro

som passar Jon Fält.

– Jag lever ett bra liv. Det är dynamiskt. Jag växlar mellan

spelningar och att vara med familjen och arbeta med

olika projekt hemma, som att bygga, avverka träd på

tomten eller brygga mitt eget öl i källaren.

Vid 30 års ålder är trumslagaren Jon Fälts mål i livet

att förena rollen som pappa med den som professionell

musiker, ständigt på resande fot.

– Är man som jag hängiven denna konstart är det lätt

att förlora sig i den. Då måste man vara medveten om

risken att man lätt blir en enkelspårig kuf, en person som

inte tycker någonting annat är viktigt. Men jag vill inte

offra något av det jag älskar. Jag vill finnas till både för

min familj och för min musik.

NÄR JON FÄLT VAR LIKA GAMMAL som sin dotter Linnea

spelade han på sin första egna trumma. Han fick den

på sin 2-årsdag, en vit golvpuka av märket Levin, med en

pukstock därtill. Presenten överlämnades av föräldrarna

Annika, pianist, och Bertil Fält, saxofonist, båda musiklärare

vid Sandvikens musikskola. De visste vad ett så litet

barn kunde gilla.

Lille Jon bankade på trummorna och fortsatte med

det när han växte sig större även om han testade både

piano, gitarr och trombon under tidiga år. En dag hittade

Bertil Fält en annons i tidningen Arbetarbladet. Den gällde

ett komplett trumset av märket Tama Swing Star som

utbjöds till försäljning för ett överkomligt pris. Han be-

4

”Jag lever ett bra liv. Det

är dynamiskt. Jag växlar

mellan spelningar och

att vara med familjen

och arbeta med olika

projekt hemma.”

stämde sig för att köpa det trots att det var smutsigt och

överspillt med läsk. Far och son skruvade isär och gjorde

rent alla delar och plockade ihop det igen. Skinande rent

såg nyförvärvet nytt ut och den nu 8-årige sonen var nöjd

med sitt alldeles egna kompletta trumset som blev det

självklara instrumentvalet när det var dags att börja musikskolan

i tredje klass.

FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR JON FÄLTS musikaliska

framtid var de allra bästa. Musikbegåvad, förstås, född

med öra för rytm och tonhöjd och med ett intresse för

att lära sig, fick han dessutom en gedigen inskolning i

musicerandet.

Ett aktivt musikliv i hemstaden Sandviken och i regionen

myllade för uppväxten av en ny generation jazzmusiker.

En viktig händelse var att några pådrivande jazzpersonligheter,

med trumpetaren Arne Eriksson i spetsen,

hade grundat amatörstorbandet Sandviken Big Band

1968. Här var Bertil Fält högst aktiv som saxofonist,

arrangör och även kapellmästare. Och för att sörja för

återväxten i storbandets olika instrumentsektioner startade

han, tillsammans med musiklärarkollegan och trumpetaren

Åke Björänge, Sandviken Small Band 1976. I

1990 års upplaga av bandet hade 21 ungdomar i åldrarna

10–14 år anmält sig, bland andra Bertils och Åkes söner,

Jon på trummor och Jon-Erik på trumpet.

– Den goda storbandskulturen i Sandviken påverkade


Jon Fält har en stark integritet i sitt spel och kompromissar inte. Det har han vunnit på. Här spelar han vid en konsert i Västerås i samband med

utdelningen av 2009 års Alice Babs-stipendium.

Bild: Roger Lundberg

5


JON FÄLT

Tioårige Jon Fält demonstrerar sitt trumset för trumläraren Stefan

Bergkvist på hembesök. Bild: Privat

Jon Fält utvecklades till att bli en egensinnig trummis som spelar på

sitt vis. Han går sin egen väg, precis som Alice Babs rekommenderade

de unga musikerna i Sandviken Small Band. Bild: Privat

ungdomarna, säger Bertil Fält. De kunde gå och lyssna

till Sandviken Big Band både på repetitioner och konserter.

På så vis fick de sig till livs levande jazzmusik av hyfsat

god kvalitet.

Varje måndag var det övning i musikskolans stora repetitionssal

på Persvägen och granne till huvudkontoret

för Sandvik-koncernen, världsledande tillverkare av kva-

6

Sandviken Small Band, direkt hemkomna från Imatra Big Band Festival

1992, spelar på Skeppsholmsfestivalen. Vid trummorna: Jon Fält.

Bild: Privat

Att bygga och snickra har

varit ett stort intresse vid

sidan av musiken. Här är

Lego-fantasten Jon Fält i

full fart med byggverksamhet

på vardagsrumsgolvet

i barndomshemmet. I dag

har han snickeri som bisyssla

i den musikfirma han driver

tillsammans med folkmusikern

Lisa Rydberg.

Bild: Privat

litetsstål och som gett bruksorten Sandviken sin prägel.

– Vi grundade med mycket enkla arrangemang och

bandet började svänga direkt från starten.

Efterhand ökade de två orkesterledarna svårighetsgraden,

de unga musikerna jobbade på och snart var succén

ett faktum. Redan efter två års spel vann bandet första

pris och tre solopriser på Imatra Big Band Festival i


För att sörja för

jazzåterväxten i

Sandviken startades

en ny upplaga

av Sandviken

Small Band 1990.

21 ungdomar

anmälde sig och

tidningen Arbetarbladet

skrev

om händelsen.

Spelning i vardagsrummet hemma i Sandvikenvillan med den musikaliske

superbegåvningen Mats Öberg, gudabenådad pianist som spelat

både med Frank Zappa och Ale Möller Band. Klas Toresson på sax och

Pär-Ola Landin på bas. Bild: Privat

Finland. En annan minnesvärd händelse var de stående

ovationer som Sandviken Small Band fick efter den traditionella

trettondagsjazzen 1993 då de konserterade med

trombonisten och pianisten Ulf Johansson Werre som solist.

– Jag fostrades musikaliskt i Sandviken Small Band, säger

Jon Fält. Vi coachades av två musikpedagoger, varav

Sandviken Small Band kom, sågs, hördes och segrade på jazzfestivalen

i finska Imatra 1992 efter bara två års spelande. Solistpriset gick

till Jon Fält som då var 12 år. Ledare för bandet här är Bertil Fält, som

delade den uppgiften med kollegan Åke Björänge. Bild: Privat

Pianisten Gösta Rundqvist, med sitt lekfulla men också eftertänksamma

spel och som Jon Fält mötte som elev på jazzgymnasiet i Gävle,

har betytt mycket för dennes musikaliska utveckling. Tillsammans

åkte de på turné 1998. Spelning på Sandvikens Jazzklubb tillsammans

med Klas Toresson, sax och Pär-Ola Landin, bas. Bild: Privat

den ene var min pappa. Men alla föräldrar engagerade sig

i detta, ordnade turnéer och konserter, tryckte upp tröjor

och program, skjutsade, uppmuntrade, tog hand om.

EFTER FYRA ÅR IMPONERADE Sandviken Small Band stort

vid ett framträdande på Bangen Jazzfestival. Jazzsångerskan

Alice Babs Sjöblom, som var hedersgäst på festivalen

7


JON FÄLT

Det kom ett brev från Alice Babs till Sandviken Small

Band där hon önskade lycka till och kom med sina

bästa råd som jazzartist: ta med er nyfikenheten,

öppna nya portar, kasta er ut i improvisationen och

ta hjärtat med er.

1994, blev så tagen av att höra de unga musikerna att hon

fick tårar i ögonen och spontant äntrade scenen för att uttrycka

sin uppskattning. Upplevelsen fastnade i minnet hos

sångerskan som i februari påföljande år skrev ett långt fint

brev och tackade för cd:n ”Start it up!” som bandet hade

spelat in på hösten efter Bangen-succén och som hon fått

sig tillsänt och nu lyssnat igenom.

– Jag känner mig som 15 år när jag hör er spela, skriver

hon och råder i sitt brev de unga musikerna att fortsätta

vara nyfikna i sitt framtida musikerliv och inte vara rädda

att öppna nya portar.

– Kasta er ut i improvisationen och fortsätt ta hjärtat

med er. Våga vara ensamvargar – tro på er själva! var

hennes avslutande uppmaning.

Brevet kopierades så att alla unga musiker kunde läsa

8

Sandviken Small Band har just gjort succé på Jazzfestivalen Bangen i Sandviken. Alice

Babs äntrar rörd scenen för att spontant i hand få tacka bandledaren Bertil Fält. Året

var 1994. Bild: Privat

”Kasta er ut i improvisationen

och fortsätt ta hjärtat med er.

Våga vara ensamvargar – tro på

er själva!”

Efter sex år slutade Jon Fälts upplaga av Sandviken Small

Band att spela, även om bandet lever vidare än idag med

andra kommande jazzförmågor. Bandets avslutningskonsert

var en full 2-setare med gästartister som trombonisten

Ulf Johansson Werre, saxofonisten Jonas Knutsson och

sångaren Claes Jansson. Klippet från Arbetarbladet i Gävle.


Jon Fält och Alice Babs vinkar glatt in i Bertil Fälts kamera efter utdelningen

av Alice Babs eget stipendium. 50 000 kronor var prissumman.

Bild: Bertil Fält

och som den klenod det var arkiverades det också omsorgsfullt

i bandets notarkiv för eftervärlden att läsa.

Improvisationen och att gå egna vägar blev en påtaglig

hjärtefråga för trumslagare Jon Fält och som han 13 år

senare skulle få Alice Babs egna prestigefyllda jazzstipendium

för.

– Han är en lekfull musikant som använder rytmen likt

en språngbräda för gränssprängande improvisationer,

skrev prisjuryn i sin motivering. Och själv kommenterade

Jon Fält när han intervjuades i radio:

– Improvisation ... jag gillar ju att leka. Jag tycker det är

samma sak, nästan. Man hittar på, ser vad man kan göra.

Undrar alltid hur saker fungerar ... som en fräsch krydda

ibland, komma in och röra om.

FÖR MAMMAN ANNIKA FÄLT kom inte sonens framgångar

som en överraskning.

– Redan som liten såg vi att Jon hade något speciellt när

han satte sig vid sitt instrument. Det är svårt att förklara,

men han hade ett uttryck i sitt spel, en stark integritet.

Det syntes tydligt att han visste vad han ville. När han

blev äldre blev detta än mer påtagligt. Jon kompromissar

Jon Fält, Bobo Stenson och Anders Jormin efter xxxxx.

Bild: Bertil Fält

Pojken Kasper gör en bejublad insats i knäet på Adam Forkelid under

Lekverks konsert på Köpenhamns jazzfestival 2009.

Bild: Stephan Forkelid

9


JON FÄLT

inte. Han är mån om det han vill göra. Det har han vunnit

på och jag är inte förvånad över hans framsteg. Han

har ett sätt att vara, och det är att leka sig fram, vare sig

det gäller att spela trummor eller sätta sig vid pianot och

ta ut melodier – eller sätta sig in i konsten att brygga öl.

Lekfullheten försöker han behålla, han vill inte bli för

seriös, helt enkelt. Samtidigt kan han gå in för det han gör

på ett intensivt sätt.

KONSERTEN MED LEKVERK I BERGEN i maj 2009 imponerar

på recensenten John Kelman på allaboutjazz.com,

webbsidan som bevakar jazzhändelser världen över. Han

anser gruppens föreställning som en av festivalens höjdpunkter

och gillar blandningen av humoristiska inslag

och en enastående musikalitet:

”Även om en del lustiga infall sköt över målet går det

inte att bortse från faktum att gruppen kommunicerade

på en djup nivå, så djup att den kunde stanna på en femöring

och fara iväg i oväntade, spontana utflykter i en

knäpp dialog och instrumentell stollighet där Fält styrde

infallen.”

Spelningen i Bergen blev speciell.

– Det var en märklig konsert där vi mest pratade, säger

Putte Frick-Meijer Johander, basist och Lekverks talesperson.

Vi kunde spela i ett tema och sedan plötsligt sluta

och börja snacka. Jag tror att det var en provocerande

konsert för publiken.

Det spontana styr när Jon Fält och hans medmusiker i

Lekverk är i farten.

NÅGRA VECKOR SENARE VISAR TRION sin skicklighet och

absoluta kontroll över spelet när den på Köpenhamns jazzfestival

ur publiken får besök på scenen av en tvåårig pojke

mitt under konserten. Barnet styr bestämt sina steg mot

pianisten Adam Forkelid. Denne lyfter upp honom i knäet

och genast börjar han delta genom att envetet spela ett fiss.

Pianisten anpassar sitt spel till Kaspers på klaviaturens

vänstra och högra sidor och Jon Fält och Putte Frick-Meijer

Johander följer på sina instrument. När den unge musi-

10

Här går det att förena

nytta med nöje, eller

kanske snarare, nöje

med nöje. Jag spelar helt

enkelt på disken sam-

tidigt som jag diskar!”

kanten väljer att slå an andra tangenter hänger trion med.

Detta kombinerade lek- och improvisationsnummer pågår

i fyra minuter och när Kasper är klar lyfter Adam Forkelid

upp honom mot publiken så han får ta emot applåderna.

Publiken är förtjust, förstås, över att ha bevittnat en

enastående händelse som på ett påtagligt sätt visat hur

jazzmusik kan te sig när den inte har några begränsningar

alls. Lekfullt och nyfiket, fångat i flykten.

Det är nyfikenheten som driver Jon Fält när han spelar

in Lekverks andra cd efter debuten 2008 med 21st Century

Jump, utgiven på Parallell.

INSPELNINGEN ALTERNERAR mellan vardagsrummen

hemma hos musikerna, allt för att underlätta för avspänt

skapande.

Den här gången är trion i Adam Forkelids tvårumslägenhet

med litet kök vid Hornstull i Stockholm. En

madrass har pallats upp mot lägenhetsdörren för att

skärma av störande ljud från trapphallen. Diskhon i köket

är full av frukostdisk och trumslagaren ställer sig för

att diska upp när han slås av en snilleblixt:

Här går det att förena nytta med nöje, eller kanske

snarare, nöje med nöje. Jag spelar helt enkelt på disken

samtidigt som jag diskar!

Mikrofoner riggas upp och inspelning förbereds. Där

står durkslaget i rostfritt stål, två sprutflaskor i plast fyllda

med vatten, ett tomt filmjölkspaket, koppar, fat, tall-


För en trummis av Jon Fälts

kaliber är allt möjligt. Nu är

allt riggat för låten Disko.

Grytlocket, det rostfria

durkslaget, det tomma filmjölkspaketet,

används som

slagverk.

Bild: Roger Lundberg

11


JON FÄLT

Inspelningen alternerar mellan vardagsrummen hemma hos Lekverksmusikerna, allt för att underlätta för avspänt skapande. Här är instrumenten upp-

12


iggade i Adam Forkelids lägenhet. Bild: Roger Lundberg

Inte bara den trasiga cymbalen utan även högen med spritpennor går

att slå takten på. Bild: Roger Lundberg

Lek och allvar i en skön mix. Nu är Jon Fält redo för Disko.

Bild: Roger Lundberg

”Vi tänkte skicka låten

till en sångerska som får

komplettera med sång

och text.”

13


JON FÄLT

rikar, bestick, en kastrull, ett diskställ och en diskborste.

I ljudet som Jon Fält får i hörlurarna när han börjar diska

är en pianoslinga, ett baskomp och ett beat som han redan

spelat in genom att slå med trumstock mot ryggen

på Adam Forkelids danska soffa av konstläder, en trasig

cymbal, en mellanstor förvaringslåda av papp med lock

och en hög med spritpennor.

JON FÄLT BÖRJAR DISKA. Ömsom låter det som ett i alla

hem förekommande köksljud, ömsom som ett helt batteri

av rytminstrument, en trumstock som vibrerar mot

ett trumskinn, eller en visp mot en cymbal. Med högra

handen slår Jon Fält mellan köksskåpet av spånplatta

och kylskåpet av plåt samtidigt som han med vänsterhanden

sprutar en rytm med vattensprutan mot filmjölkspaketet.

Avslutande slinga i låten, som har arbetsnamnet

Disko, blir med diskborsten mot bänken. Jon Fält ”slår

av” genom att släppa ut vattnet med ett slurp. En genomlyssning

ger trumkompet i diskhon godkänt, det behöver

korrigeras här och där – men är i stort sett ok.

– Vi tänkte skicka låten till en sångerska som får komplettera

med sång och text, säger Jon Fält. Kanske platsar

den på Lekverks nästa album som planeras till februari

2010.

JON FÄLTS VÄG TILL FRAMGÅNG är att vara öppen för

andra sätt att traktera sitt instrument än de gängse.

– Men jag kan spela så här också, säger han och demonstrerar

med visparna på papplådan. ”På tisdag, på

tisdag, på tisdag” låter det, som han slog igång en dansant

bebop-låt i 1950-talstappning.

– Jag gillar att spela gammaljazz, det är jättekul! Men

jag lever nu och vill tolka in nytt i det gamla för att ge

musiken liv, lyckas göra något som sticker ut. Ibland kan

jag tycka att det bland Sveriges jazzklubbar borde finnas

en större nyfikenhet på annat än den traditionella jazzen,

som får avgjort störst utrymme när klubbarna sätter sina

konsertprogram.

Nej, Jon Fält går helst sin egen väg och är beredd att ta

14

”Jag ville hitta mitt eget

sätt att spela men motarbetades,

tyckte jag.

Skolor har faktiskt en

tendens ibland att likrikta

musiker!”

den kritik han eventuellt får för det. På Kungliga musikhögskolan

i Stockholm, där han hamnade efter att ha

gått igenom jazzgymnasiet och jazzlinjen på Skurups

folkhögskola, klagade lärarna på hans teknik.

– Jag ville hitta mitt eget sätt att spela men motarbetades,

tyckte jag. Skolor har faktiskt en tendens ibland

att likrikta musiker! För min del har jag mest lyssnat på

pianister och saxofonister och varit mer intresserad av

melodi. Jag tänker melodi i stället för rytm när jag spelar.

Vad har trumman för klang? Passar den in?

ATT ÖVA PÅ SITT INSTRUMENT är något som Jon Fält

inte ägnat sig åt i någon större utsträckning. Han blir stel

i kroppen av det. En sådan övning kan dröja kvar i musklerna

länge och vara hindrande vid nästa konsert.

– Övning får jag när jag spelar musik med andra och på

konserter. Lusten måste styra! Den är förutsättningen för

att jag överhuvudtaget ska ägna mig åt musik. Även om

mitt spel samtidigt är på liv och död vill jag ha kul, jag

vill njuta! Det är det viktigaste.

Tekniskt löser det sig och det är visionen om hur det

ska låta som styr när Jon Fält spelar.

– I ett band har en trummis mycket makt. Trumslagaren

besitter den traditionella rollen att hålla takten. Ofta

väntar alla på att trummisen ska sätta igång fyrverkeriet.

Men jag tycker det är ett ansvar som alla kan dela. Då

uppstår ett kollektivt sväng.


En unik samling musiker. Tre Alice-Babs-stipendiater spelar med Nils Landgren. På trummor Jon Fält, stipendiat 2007, på sopransax Jonas Kullhammar,

stipendiat 2008, och på altsax Klas Lindquist, stipendiat 2006. Bild Roger Lundberg

15


JON FÄLT

Återförening med GUBB, Gävleborgs Ungdoms Big Band, vid en konsert i Svabensverk i sydvästra Hälsingland 2007. Gubb Dream Team: Från vänster:

Fredrik Mellqvist, piano, Peter Christian Persson, trombon, Sebastian Ågren, percussion, Peter Fredriksson, trombon, Staffan Backman, bassax,

Petter Findin, altsax, Bertil Fält, kapellmästare, Isabell Kopriwa, trumpet, Jon Fält, trummor, Pär-Ola Landin, bas, Staffan Findin, trombon,

Nils Janson, trumpet, Anders Wimark, trumpet, Anders Ellman, trumpet, Johan Jutterström, tenorsax, Främre raden: Erik Eriksson, trombon, Klas

Toresson-tenorsax, Patrik Engelbert, altsax, Björn Samuelsson, trombon, Patric Skogh, trumpet. Bild: Privat

16

”Han var rätt

flummig. Han

snackade och

spelade, ingen

lärartyp, precis.

Jag märkte att

han var en sådan

person som bara

gör.”

Gus Dahlberg är en

trumslagare som Jon Fält

lyssnat mycket på under

sin uppväxt. I dag är

denne trummis-veteran

djupt imponerad av sin

yngre kollega: ”Han har

fått en gedigen jazzuppväxt,

är oerhört kunnig,

har känsla för improvisation,

är lyhörd och har en

briljant teknik.” Här ses

de två i Svabensverk, där

de båda spelade i olika

band. Bild: Privat


Det var den inställningen som tilltalade

pianisten Bobo Stenson. Han

gästade Skurups folkhögskola för att

hålla en workshop och hörde den

unge Fält spela första gången.

– Han var rätt flummig, minns

Jon Fält. Han snackade och spelade,

ingen lärartyp, precis. Jag märkte att

han var en sådan person som bara

gör. Han kommenterade mitt spel på

cymbalen, tyckte det var roligt.

SENARE MÖTTES DERAS VÄGAR på

Kungliga musikhögskolan där Jon Fält

och kurskamraten och saxofonisten

Klas Toresson, också en musiker som

fostrats in i jazzens värld via Sandviken

Small Band, tog lektioner för den framgångsrike

pianisten.

– Första gången vi fick kontakt musikaliskt

var 2002 när jazzklubben Fasching

åter öppnades efter en konkurs

och några månaders tystnad. Jag var

där med ett annat band och Bobo Stenson

kom fram till mig och undrade om

jag ville spela med honom i en femtaktslåt.

Det var en lite udda taktart för mig

men det gick jättebra, det blev världens

drag och det var kul som fan!

Jon Fält visade sig vara en trumslagare i

Bobo Stensons smak. En äldre och en yngre

generations jazzmusiker som gått sina

egna vägar fann en gemensam musikalisk

nämnare. I Bobo Stenson Trio får Jon Fält

utlopp för både nyfikenhet och lekfullhet där

alla musikanter ger och tar på lika villkor.

– Jag vill upptäcka nytt och gillar musiker

som vågar öppna för infall och ta plats

i den skapande processen, kommenterar

Bobo Stenson sitt samarbete med Jon Fält.

På det sättet är vi lika, basisten Anders Jormin,

Jon Fält och jag.

Jon Fält gick fortfarande sin utbildning

när karriären rullade igång med samma

kraft som ett jetplan rivstartar inför lyftet

från marken.

– Det sa bara pang! Lite skrämmande var

det att ta steget ut i ingenting, ut ur skolan

utan att ta examen, men det har alltid ordnat

sig och jag tyckte mest det var världens

höjdare att få slå på trummor och väldigt

inspirerande och smickrande att folk ville

spela med just mig!

JON FÄLT ARBETADE bland annat med

saxofonisten Fredrik Ljungkvist i hans

band Yun Kan och med saxofonisten och

kompositören Nils Bergs band The Stoner.

Han spelade även med sångerskan

Lina Nyberg Pling och med saxofonisterna

Jonas Kullhammar och Alberto

Pinton.

– Det gick i ett rasande tempo och jag

hade kravet på mig själv att ständigt förnya

mig. Jag trodde det var möjligt att

endast ägna mig åt att spela och leva i

musiken. Det var en extrem livsstil. Jag

var ju ung, jag trodde att jag orkade

allt, levde hårt, sov inte, festade. Jag

försörjde mig på min musik men tappade

lusten och märkte att det gick att

Bertil Fält sparade biljettremsan från en av sonens första konserter med Bobo Stenson

Trio under Stockholm Jazz Festival 2004. Med i salongen var också mamma Annika och

Jons morföräldrar Paul och Gertrud Lundqvist. Bertil Fält minns: ”Det var ett fenomenalt

spel. Lekfullt och uttrycksfullt. De visade en fantastisk lyhördhet för varandras

idéer. Det här var något helt nytt för mig. Mitt i en låt släppte plötsligt hela trion all

puls och började var och en att dra i musiken åt sitt håll. Och så – utan en blick – eller

någon annan ’signal’ så small det bara till och så var de tillsammans igen. Det var en

fantastisk kommunikation och mina tårar började rinna. Varje gång jag lyssnar på trion

blir jag lika förbluffad över den musikaliska kommunikationen.”

17


JON FÄLT

Jon Fälts liv tog en

ny riktning sedan ett

intensivt turnerande

och hårt leverne

därtill tvingat honom

till vila från sitt spel

i flera månader.

Lusten försvann och

han letade strategier

för att orka fortsätta

som musiker. Medmusikanten

i Lekverk,

Adam Forkelid,

fångade Jon Fält vid

havsbandet utanför

Bergen i Norge.

18


JON FÄLT

Tillsammans med Lisa Rydberg flyttade Jon Fält till norduppländska landsbygden efter att ha hittat önskehuset på annons. De föll pladask för

det 300 kvadratmeter stora timmerhuset med perfekt akustik. Där planeras nu konserter och musikinspelningar. Bild: Roger Lundberg

spela ändå. Då hade jag kört över mig själv. Jag gick helt

enkelt in i väggen! Jag lade ner och spelade ingenting på

tre månader. Jag kunde inte ens ta i en trumpinnne.

JON FÄLTS LIV TVINGADES IN i en ny riktning. Han måste

helt enkelt hitta strategier om han skulle orka fortsätta

som musiker. Tillsammans med Lisa Rydberg flyttade

han till norduppländska landsbygden efter att ha hittat

sitt önskehus på annons.

– Vi föll pladask för ett 300 kvadratmeter stort ett tim-

20

merhus från 1700-talet, återuppfört 1926 som församlingshem,

där allt fanns kvar i originalskick i den stora salen,

till och med åhörarbänkarna. Akustiken var perfekt.

Drömmen tog form, om det perfekta stället att repetera

på, om konsertlokalen att bjuda in andra musiker till för

att spela och spela in ny musik, om konserter för allmänheten.

– Det är möjligheternas hus! Två oinredda vindar väntar!

Men som tur är, är jag ganska bra på att skita i projekt.

Det är lätt att renovera bort livet, även om jag skarpt


Jon Fält vill arbeta med kroppen och hugga i. Det händer numera att

han tackar nej till spelningar för att hinna med att fälla några träd på

tomten eller snickra på huset. Bild: Roger Lundberg

Trumslagare Fält har hittat en bra mix i sitt liv. Turnéer och perioder

hemma avlöser varandra. Bild: Roger Lundberg

gillar att snickra. Vi får ta ett steg i taget, hallen känns

viktigast.

OCH SKULLE HAN ÅTER HAMNA i det läget att hans

musicerande inte kommer ur lek och gör livet njutbart

har han alternativen inskrivna i sitt och Lisa Rydbergs

gemensamma aktiebolag, Fozz Musik AB, vid sidan av

musikverksamheten:

– Bolaget ska även bedriva design och produktion inom

sömnad samt bygg- och snickeriverksamhet och därmed

förenlig verksamhet.

Endast det bästa är gott nog för Linnea. Att ta sig tid för en lekstund

i sandlådan är lika viktigt som en konsert med Bobo Stenson Trio.

Bild: Roger Lundberg

Mer om Jon Fält:

Född: 1979.

Studier vid: Jazzgymnasiet i Gävle, Skurups folkhögskola,

Musikhögskolan i Stockholm.

Spelar med: Bobo Stenson Trio, Lekverk, Yunkan

5 & 10, Lina Nyberg Pling, The Stoner.

Skivor där Jon Fält medverkar:

Hat Music, The Stoner, Hoob 2009,

Cantando, Bobo Stenson Trio, ECM 2008,

21st Century Jump, Lekverk, Parallell 2008,

Badaling, Yun Kan 5, Moserobie 2007,

Tellus, Lina Nyberg, Moserobie, 2006.

Trumstockarna redo för turné. Bild: Roger Lundberg

21

Similar magazines