Ladda ner rapporten När pengarna inte räcker som pdf - Bris

När pengarna 

inte räcker. 

Barn i Sverige och Moçambique berättar om 

ekonomisk utsatthet.

När pengarna inte räcker 

© BRIS, SOS Barnbyar 2012 

Form. Susann Karlsson Nemirovsky 

Redaktör. Agnete Dannenberg 

Texter. Jenny Ingårda, Tonya Lilburn, Agnete Dannenberg 

Foto. 

Tryck. 

Johan Bergling, Sergio Armando Pereira, Jenny Ingårda 

Grafiska Punkten, Växjö 

www.bris.se 

www.sos-barnbyar.se

När pengarna 

inte räcker. 

Bakom varje siffra i barnfattigdomsstatistiken finns 

ett barn av kött och blod. 

SOS Barnbyar och BRIS möter dagligen barn 

som hör till de allra mest utsatta och röstsvaga i vårt 

samhälle. Det är utgångspunkten i vårt samarbetsprojekt 

där barn i Sverige och i Moçambique själva berättar om 

upplevelsen och känslorna kring att hela tiden leva 

på marginalen. 

Att barn som lever i fattigdom är oacceptabelt är alla 

överens om. Ändå är barnfattigdom ett stort problem 

i flera delar av världen inklusive Sverige. 

Detta måste förändras och tiden för förändring 

är nu. Det är dags att Sverige axlar manteln som ett 

föregångsland och jobbar för att stärka de allra mest 

utsatta barnen i världen och även tar på sig rollen att 

vara dessa barns röst. Målet bör vara att Sverige ska 

vara bäst på att minska barnfattigdomen i såväl vårt 

eget land som internationellt. 

För vissa barn är fattigdomen på liv och död. I 

Moçambique dör 300 barn varje dag i sjukdomar som 

diarré, mässling, lunginflammation. Sjukdomar som 

egentligen är lätta att förebygga – bara resurserna finns. 

Nästan hälften av alla barn är undernärda. 

I Sverige har fattigdomen en annan skepnad, men 

det finns barn i Sverige som går hungriga till skolan 

och som fryser under vintern för att de inte har 

tillräckligt med kläder. Barn som inte har samma 

möjligheter att klara skolarbetet som de andra i klassen. 

Barn vars grundläggande, nödvändiga behov inte 

blir tillfredsställda. 

Gemensamt för de här barnen är att de på grund av 

bristande resurser hindras att nå sin fulla potential. De 

barn som lever i familjer med låg eller ingen inkomst 

har sämre hälsa, sämre utbildning och därmed sämre 

framtidsutsikter. Som vuxna löper de större risk att 

hamna i arbetslöshet och kriminalitet. Dagens fattiga 

barn är morgondagens fattiga vuxna. 

Genom att ansluta sig till FN:s millenniemål har 

världens ledare förbundit sig att halvera fattigdomen 

i världen till 2015. Ändå hamnar de mest utsatta 

barnen runt om i världen gång på gång utanför 

samhällets insatser mot fattigdom, oavsett om det 

handlar om nationella åtgärder eller globala åtaganden – 

som just millenniemålen. 

Alla världens länder, utom två, har ratificerat 

barnkonventionen. Den slår fast att alla barn har rätt till 

samma möjligheter, samma rätt till vård och utbildning. 

Alla barn ska ha rätten och möjligheten till ett värdigt liv 

som barn, vilket är grunden för att kunna leva ett värdigt 

liv som vuxen. Detta är rättigheter och möjligheter 

som inte infrias, trots att länderna åtagit sig att fullfölja 

Barnkonventionens artiklar. 

För att kunna skapa förändring krävs en ökad kunskap 

om de fattiga barnens verklighet, i såväl Sverige som i 

resten av världen, utifrån barnens egna röster. Därför 

startade BRIS och SOS Barnbyar, med finansiering från 

Svenska PostkodLotteriet, det gemensamma projektet 

”När pengarna inte räcker” där barn från Sverige 

och Moçambique har fått berätta om sin situation, 

konsekvenserna av att leva i fattigdom och framförallt – 

vilka åtgärder de själva vill se. 

Låt oss lyssna på vad barnen har att säga. Det är hög 

tid för politiker och beslutsfattare att få upp ögonen 

för barnens egna upplevelser och agera i frågan om 

barnfattigdom. 

Kattis Ahlström 

Generalsekreterare 

BRIS Anna Ryott 

Generalsekreterare 

SOS Barnbyar

Den metod vi använde för att samtala med barnen kallas 

för Höringmetoden och har utvecklats av det norska 

företaget Forandringsfabrikken. Den går ut på att barnen 

är experter på sin egen situation. De vuxnas roll är att 

möjliggöra samtalet och lyssna, utan att värdera eller 

döma. Barnen måste känna att de kan uttrycka sig fritt 

och bli tagna på allvar. 

Rent praktiskt är Höringmetoden en slags workshop. I 

vårt fall deltog fjorton barn i åldrarna 10–19 i Sverige, 

och tjugo barn mellan 11–17 i Moçambique. Varje grupp 

bestod av sju till tio barn som vi träffade under två dagar i 

följd. Under de dagarna skapade vi ett förtroende mellan 

oss och barnen genom lekar som varvades med uppgifter 

som barnen skulle lösa tillsammans. Varje uppgift ställde 

en specifik fråga: När – i vilka situationer – räcker inte 

pengarna? Hur känns det? Hur visar ni det utåt? Vad 

behövs för att ni ska få det bättre? Barnen fick svara på 

frågorna genom att rita, göra collage, dekorera lådor och 

sedan visa och berätta för varandra, medan samtalen 

dokumenterades på band och genom anteckningar för 

att sedan sammanställas. Barnen, som deltar anonymt 

under hela processen, fick också veta att det som kom 

fram på Höringarna skulle ligga till grund för en skrift, 

som senare skulle överlämnas till en beslutsfattare. 

Ursprunget till Höringmetoden utvecklades under 

80- och 90-talen. Icke-statliga organisationer (NGOs) 

använde en metod som kallas Participatory Learning and 

Action (PLA) för att mer direkt involvera och ta till vara 

expertisen hos lokalbefolkningen i biståndsarbete. Den 

demokratiska tanken är bärande – genom att använda 

kreativa uttrycksmedel kan man låta människor som 

inte är vana att uttrycka sig komma till tals, på sätt som 

de känner sig bekväma med. En analfabet kan delta på 

samma villkor som en professor. En sexåring har samma 

förutsättningar som en sjuttonåring att göra sig hörd. 

Det finns också ett värde i att uppgifterna görs och 

presenteras i grupp. Ingen behöver stå själv och berätta 

om det svåra. Genom att hela gruppen står bakom det 

som presenteras skapas också en slags allmängiltighet i 

det som kommer fram – en kollektiv erfarenhet om man 

så vill. I Sverige har Höringmetoden använts av Rädda 

Barnen och Barnombudsmannen när de till exempel 

om att lyssna på barn 

Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och att höras i alla frågor som rör henne eller 

honom. Det har Sverige och Moçambique och 191 andra stater skrivit under på när de anslöt 

sig till barnkonventionen i slutet av 80-talet. Ändå var det första gången för flera av de barn som 

deltog i vårt projekt som någon verkligen lyssnade och noterade vad de tyckte och tänkte. 

velat få in kunskap från placerade barn. I Moçambique 

används varianter av ursprungsmetoden PLA främst 

bland NGOs, men oftare i samtal med vuxna än 

med barn. 

Urvalet av barn gjordes lite olika beroende på land. 

I Moçambique driver SOS Barnbyar sina så kallade 

familjestärkande program där man på olika sätt stödjer 

barn och deras familjer i Bairro 5, ett fattigt område i 

staden Chimoio. Utgångspunkten är barnets situation 

och hur utsatta de bedöms vara. Barn som lever med 

en kroniskt sjuk förälder, eller som redan har förlorat 

föräldrarna och därför lever med en far- eller morförälder 

eller syskon är den främsta målgruppen. Den lokala 

personalen har regelbunden kontakt med familjerna och 

hade lätt att rekrytera barn till Höringarna genom att gå 

runt i husen och berätta om projektet. 

I Sverige var situationen en annan. I vårt sökande efter 

barn och unga som befinner sig i situationer där pengar 

inte räcker till tog vi tidigt kontakt med vuxna som 

jobbar nära barn, fritidsgårdspersonal, lärare, rektorer, 

socialsekreterare och chefer på olika nivåer. Alla ansåg 

att det var ett viktigt och bra projekt och ville ställa upp 

och förmedla kontakter till oss. Det var dock få som 

hörde av sig igen – och vi fick känslan av att de hade svårt 

att ta upp frågan med de barn de jobbade med, kanske 

var den för känslig och tabubelagd. Det var först när vi 

vände oss till organisationer som Stadsmissionen och 

Insolvens som driver dessa frågor specifikt som vi fick 

kontakt med ungdomar som kunde komma i fråga för 

vårt projekt. Det var också genom det personliga mötet 

mellan projektledaren och ungdomar på en fritidsgård, 

som deltagare hittades. När de fick information om 

projektet och en direkt fråga om de ville vara med så 

svarade majoriten ja. 

Kriteriet för de som medverkade var att de skulle kunna, 

och vilja, förmedla känslan och upplevelserna av att 

4 

”Igår var en bra dag, 

för då ritade vi och skojade 

och gjorde saker som jag 

tycker om.”

efinna sig i situationer där pengar inte räckte till. Alla 

de barn och ungdomar som medverkade lever i en 

marginaliserad värld och upplevelsen av utanförskap 

visade sig vara genomgående stor. De lever på 

existensminimum, men det viktiga i projektet var att inte 

fastna i föräldrarnas avsaknad av inkomst, utan att fånga 

in barnens upplevelser och känslor. 

Att använda samma metod för barn i Sverige och 

i Moçambique har sina fördelar – men också sina 

begränsningar. Det finns naturligtvis ett värde i att ställa 

samma frågor och använda samma metod för att kunna 

göra jämförelser. Samtidigt är förutsättningarna för att 

samla in materialet väldigt olika mellan länderna. 

I Sverige kunde vi kommunicera direkt med barnen, 

i Moçambique fick SOS Barnbyars lokalpersonal 

genomföra och dokumentera Höringarna, som sedan 

översattes. Även i förhållande till materialet uppstod 

skillnader – barnen i Sverige var mer benägna att 

gestalta ett koncept, att låta helheten uttrycka deras 

tankar, medan barnen i Moçambique lät varje detalj 

vara betydelsebärande. Det senare kan förstås bero på en 

ovana vid materialet – barnen i Chimoio har inte mycket 

utrymme för pyssel och lek och för många var det första 

gången de höll i en sax eller hanterade lim. 

En sak som dock förenade barnen i båda länder var den 

stolthet och lycka som de kände över att tillfrågas. För 

många av barnen – oavsett land – var det första gången 

de fick berätta och första gången någon ville lyssna på 

vad de sa. Flera var märkbart tagna av att bli sedda och 

behövda och tog sina uppgifter på största allvar. Glädjen 

över att betyda något – att få uppmärksamhet från en 

vuxen, att bli bjuden på mat, att bli lyssnad på – var för 

dem en helt ny upplevelse. 

Nu vill barnen, och vi, att fler ska ta del av deras 

berättelser, om hur det är att leva i ekonomisk och social 

utsatthet, att tvingas ta ansvar för familj och syskon redan 

som liten, att hindras i sin skolgång, och att alldeles 

för ofta vara tvungen att oroa sig för var maten ska 

komma ifrån. En Höring innebär att dela med sig av sina 

berättelser och föra dem vidare. 

”Jag har känt 

mig behövd 

idag, när jag 

är här! ” 

5

höringar – Sverige 

Nyfikna och nervösa blickar far runt i restaurangen. Det rasslar lite i en klänning 

prydd med säkerhetsnålar, rosa hårtestar tvinnas runt ett finger och en keps dras lite längre 

ner i pannan. Att vara restauranggäst och bli serverad vid bordet är en helt ny upplevelse 

för många av de barn och ungdomar som vi nu bjudit in till en så kallad Höring. 

Ovant och betydelsefullt. 

En del barn känner varandra sedan tidigare och börjar 

snart prata om helgen, om kollot de varit på tillsammans, 

om fritidsgården och skolan, om det senaste spelet och 

andra aktuella saker som hänt i livet senaste tiden. 

Restauranglunchen är startskottet för våra två dagar 

tillsammans. När vi väl presenterat oss för varandra 

känns stämningen genast lite lättare. Nervositeten växlar 

om till glädje, nyfikenhet och kamratskap. Alla är där av 

samma anledning och för att deras synpunkter är viktiga. 

Utan dem får vi inte den kunskap som vi behöver. 

Att jobba med Höringar är också något nytt för oss på 

BRIS. Vi är vana att möta barn i telefon, chatt och mejl, 

men nu ska vi möta dem ansikte mot ansikte. Kommer 

de gå med på att jobba i grupp? Kommer de våga berätta 

om sina upplevelser? Litar de på oss? 

Men när samtalen väl kommer igång sprids tilliten 

inom gruppen. Humor och allvar växlar snabbt och 

ingen behöver känna sig utpekad. De känner igen sig i 

varandras berättelser. 

ansvar 

– Att vara tvungen att växa upp och inte ha råd 

att vara barn. 

Så är det att leva i en familj där pengarna inte räcker till. 

Man förlorar tidigt sin rätt att bara vara barn. 

– När jag var tolv år så kunde 

jag handla själv. Jag skulle handla 

veckomat till åtta personer och helst 

se till att ha pengar kvar. 

Jag är jävligt bra på att snåla när det 

gäller mat men det är fett tråkigt. 

Det händer ofta att mamma inte 

klarar att betala räkningarna så 

att det är oftast så att jag och mina 

syskon får jobba extra för 

att få ekonomin att gå ihop. 

– Att vara fattig är jobbigt. 

Det är en överlevnadssak. 

Ibland händer det att föräldrar blir sjuka och det 

påverkar dessa familjer på flera olika sätt. Att köpa 

nödvändig medicin är en utgift som man inte räknat 

med samtidigt som sjukskrivningen i sig leder till 

minskad inkomst. 

– Ibland så tappar man hoppet, kan jag tycka. 

Tretton år av mitt liv har gått åt till problem 

och det ser inte ljusare ut. Det gör inte det. 

Vad är det som är värst? 

– Det är det att min pappa har varit sjuk i 

sju månader och hans sjukhusräkningar är 

inte billiga. 

Hur gör ni med det? Vad händer om man bara 

låter dem vara? 

– Då blir det kronofogden, så man måste 

betala dem. 

Hur gör ni för att få pengar? Vilket ansvar 

måste ni ta? 

– Alltså, vi minskar mycket på matkostnader. 

Vi tar det billigaste märket i allt och vi kan inte 

laga dyr mat. Det är sånt man får vänja sig vid. Vid 

jul köper vi så billigt som möjligt bara för att vi 

ska kunna köpa julklappar också. För det är inte så 

jävla kul att ha jul utan julklappar. Men bara vi kan 

få en julklapp var, så blir det jul. 

8

oro & stress 

Oron över att det inte ska finnas mat är ständigt 

närvarande. Flera berättar om hur de går till skolan utan 

att ha ätit frukost. Ett tomt kylskåp hör till vardagen och 

då framförallt i slutet av månaden. 

När vi frågar om deras drömmar för framtiden är det just 

tillgången till mat som de snabbt kommer in på. 

– I framtiden vill jag bli normal. Att jag har pengar 

så att jag har det okej. Leva ett liv. Att jag kan göra 

aktiviteter på helgerna och att man kan handla mat 

när man behöver det. 

Det här med att handla mat är viktigt för dig? 

– Det är typ det viktigaste. Jag kan gå fram till 

kylskåpet och inte hitta någonting. 

Hur gör du då? 

– Jag får stå ut med det. Jag är van. 

Barnen berättar att de oroar sig för att föräldrarna inte 

kan betala räkningarna. De är väl medvetna om att 

obetalda räkningar leder till kravbrev från kronofogden 

och det i sin tur kan leda till vräkning. En flytt för barnet 

betyder ny skola och nya klasskompisar. Ännu en tid 

i ensamhet och utanförskap. Alla motgångar leder till 

en låg eller ingen självkänsla alls. De vet inte hur de ska 

förhålla sig till sin låga självkänsla och får dåligt samvete 

bara för att de önskar sig saker som kompisar har. Som 

om de inte får tillåta sig att önska ett vanligt liv. 

– Vi var tvungna att flytta och 

jag kom till en ny klass. Jag är 

blyg överhuvudtaget när det är 

nytt folk, vet inte vad de ska 

tänka om mig. 

9

Att inte ha pengar leder till stress och oro, både hos 

ungdomarna och hos deras föräldrar. Att behöva be om 

pengar leder till konflikter mellan barnet och föräldern 

men också till konflikter mellan föräldrarna. Många 

berättar att det blir spänt på grund av den obalans 

som uppstår hos föräldrarna vid en skilsmässa. Den 

ena föräldern kan få en bättre situation ekonomiskt 

medan för den andra blir det precis tvärtom. Det skapar 

konflikter som påverkar barnet. 

En tjej ritar ett brustet hjärta. 

– Man blir sårad, säger hon. 

Vad är det som man kan bli sårad av när det gäller 

att inte ha pengar? 

– Det är jättemycket som man kan bli sårad av. 

För oftast är det så att om man har dålig ekonomi 

så gör det att föräldrarna lägger ut det på varandra 

och bråkar jättemycket. Hur kul är det för ett barn 

att se sina föräldrar bråka? Det vet man ju själv när 

man inte har pengar. Då lägger man ut det själv på 

första bästa. Förstår du? 

Så det brustna hjärtat blir barnets känsla när 

föräldrarna bråkar? 

– Ja det är så här hårt så att det brister mer 

och mer. 

Men när dina föräldrar har bråkat, har det handlat 

mycket om pengar då? 

– Ja, det brukar oftast handla om att det inte 

finns pengar. 

Du sa tidigare att det blir orättvist? 

– Jo, det brukar bli så att den andra har lagt ut mer 

än vad den andra har gjort. På saker och så. 

10 

ilska 

En röd tråd i Höringarna är ilskan över föräldrarnas brist 

på ansvar. En ilska över att familjen är fattig och en oro 

över att det är något som går i arv. Många känner sig 

uppgivna och har inga framtidsdrömmar. 

– Jag är arg för att jag är fattig. 

Vem blir du arg på? 

– Mina föräldrar. På staten. 

På dina föräldrar, varför? 

– För att de inte jobbar eller för att de dricker, 

struntade i skolan när de var små, att de skaffade 

barn när de inte ens hade pengar. 

Kan det finnas någon skillnad på vilka känslor man 

har mot sin familj och mot staten? 

– Man har mer hatiska känslor mot staten. Eller så 

kan man känna att man blir skitarg. Staten har ändå 

ett ansvar att ta hand om barnen i samhället. 

Att inte ha pengar leder ofta till att man hamnar i 

skolor som av ungdomarna beskrivs som fattiga. En 

fattig skola innebär bland annat att det inte serveras bra 

och hälsosamma luncher. Luncher som är extra viktiga 

när maten hemma oftast inte ger den näring växande 

barn behöver. Det innebär också att skolan kanske 

inte har tillräckligt med datorer som ungdomarna kan 

använda för att klara skoluppgifter. Och denna grupp av 

ungdomar har sällan datorer och hjälpmedel hemma som 

kan hjälpa dem. Utan tillgång till dator vare sig hemma 

eller i skolan halkar de ofelbart efter. 

Hur märker man att det är en fattig skola? 

– För att de inte har råd med någonting. Det är 

jävligt jobbigt. Alla andra skolor har så här att de 

får datorer och grejer som man får ha under tre års 

tid när man går där. Men på min skola finns det 

bara datorer om man går till en fucking datasal som 

alltid är upptagen. Deras datorer som man får ha i 

klassrummet är typ från 2001 och sladdarna funkar 

inte så de går inte att ladda. 

Så om man går på en dålig skola går det inte att ha 

en schyst dator? 

– Nej. Och om man behöver ha en dator så får 

man inte alltid ha det för det räcker inte alltid till. 

Många skolor kräver ju arbeten på datorer också, men 

de räcker inte till? 

– Precis! 

Om man går i en så kallad fattig skola kan det betyda att 

man inte har tillgång till skolkurator eller skolpsykolog. 

Att de kan få hjälp och stöd från professionella vuxna

förstår 

du? 

är viktigt för många. Och det ska vara ett långsiktigt 

stöd. Det är också viktigt att andra vuxna som finns runt 

barnen visar tillit och tålamod. Att våga berätta om sin 

hemsituation kan ta tid och då är det viktigt att det finns 

ork, tid och resurser. 

Många av ungdomarna bor i ekonomiskt utsatta 

områden. De beskriver en ilska över att det känns 

omöjligt att ta sig därifrån. De har inte råd att åka 

kollektivtrafik, köpa cykel, ta mopedkörkort eller köpa 

moped. Endast ett par har planerat för hur de ska 

förändra sin situation och klara av att flytta. Övriga 

menar att det är för svårt för dem att ändra sina liv. De 

beskriver att de är fast i området och inte har råd att 

flytta därifrån för arbete eller studier på annan ort. 

11 

” I framtiden vill jag bli normal. 

Att jag har pengar så att jag har 

det okej. Leva ett liv. Att jag kan 

göra aktiviteter på helgerna 

och att man kan handla mat när 

man behöver det.”

skam 

När de är med kompisar gäller det att se till att de inte 

blir avslöjade som fattiga. Att inte ha pengar gör att de 

måste ljuga även för dem som står nära. De blir blyga och 

drar sig undan. De blir ensamma och har ingen att prata 

med eller visa sitt rätta jag för. 

Har du kompisar som har olika mycket pengar? 

– Ja. 

Vet man vilka som har pengar och som inte har? 

– Såklart. 

Hur vet man det? 

– Om man bjuder hem en kompis till sig så 

ser man. 

Så om någon kom hem till dig skulle de se att det inte 

var lika lyxigt då? 

– Nja, jo, jag tror det. Jag har inte så stor teve och 

så. Vi har ganska snyggt och så men jag tror det. 

Vill man ta hem kompisar? 

– Nej, jag brukar inte ta hem. Min mamma vill 

att jag ska ta hem kompisar men det finns inget 

att göra hemma hos mig. Det är jävligt tråkigt. 

Men min mamma tvingar mig alltid att ta hem 

för jag får inte gå hem till någon annan innan hon 

kommer. 

Kan man tappa kompisar för att man inte vill ta 

hem dem? 

– Ja, helt klart! 

Att inte kunna följa med på aktiviteter är också något 

som de flesta av ungdomarna tar upp som ett problem. 

Det är inte alltid de kan anpassa aktiviteterna efter vad de 

har råd med. Så de flesta ljuger när sådant kommer upp. 

– Det händer ofta att mamma inte klarar att betala 

räkningarna, så att det är oftast så att jag och mina 

syskon får jobba extra för att få ekonomin att gå 

ihop. Och när man hänger med kompisar så kan 

jag inte alltid säga att jag inte har råd, utan man får 

hitta på ursäkter. Man vågar inte säga hela tiden att 

man inte har pengar eftersom man hela tiden hör 

hur de skämtar om fattiga. 

12

Vad kan man hitta för ursäkter? 

– Till exempel att om de ska till Donken så säger 

man att man bantar, jag ska sluta med snabbmat. 

Och om de ska gå på bio så säger man att det inte 

går någon bra film som man vill se eller så. 

Vad gör du då? 

– Åker hem. 

Hur känns det inuti dig då? 

– Dåligt. Man blir besviken. Skäms. Det blir 

blankt. 

Du sa att du brukar panta burkar? Du och din kusin. 

– Ja. 

Är det för att få pengar? 

– Ja, vi måste göra det om jag åker till honom på 

helgen och det inte finns något godis, då måste vi 

panta flera säckar för att ha råd. 

Hur brukar du göra S, brukar du panta burkar? 

– Nej. Mamma vill att jag ska det, men det 

är skämmigt. 

Datorer är en viktig och självklar del av barns och 

ungdomars vardag. Via datorn träffar man kompisar, 

spelar tillsammans och där har man en stor del av sitt 

sociala liv. Flera pratar om att data och tevespelandet 

är ett verktyg som kan stärka en som person. Ingen ser 

dig och du bedöms bara utifrån din prestation. Du kan 

vara dig själv. Du är någon, tillhör ett sammanhang 

och bedöms på samma sätt som alla andra. Utan dator, 

mobiltelefon och möjlighet till uppkoppling kan det 

bli ett problem rent socialt. Man drar sig för att ta hem 

kompisar för man har inget att göra. Snart hamnar 

man utanför gemenskapen, isolerar sig och får ett 

socialt handikapp. Tillsammans med fel kläder och fel 

tillhörigheter förstärks skammen och ensamheten. 

Precis som för de allra flesta ungdomar tycker de att 

det är viktigt med kläder. Att ha rätt kläder leder till en 

känsla av tillhörighet. Att spara till rätt sorts tröja eller 

rätt märke på skorna blir viktigt och flera beskriver hur 

de sparar sin månadspeng under många månader för att 

kunna köpa den rätta tröjan. 

– Jag fokuserar alla mina pengar på kläder just nu. 

Hur kommer det sig att du gör det då? 

– Det är bara för att min mamma inte har råd 

att köpa kläder. Varje gång hon ger mig min 

månadspeng, vilket inte händer varje månad, då 

sparar jag ihop det. Jag kanske använder tjugo 

spänn för att gå och handla någonting på fredag 

13

eller lördag. Sedan sparar jag det till något som jag 

verkligen, verkligen, verkligen vill ha. 

Hur mycket få du i månadspeng? 

– 150 kronor, men det räcker ju inte om 

jag ska köpa en massa kläder. Så jag får spara 

några månader. 

De får ofta höra kommentarer om sitt utseende, att andra 

ser att de är fattiga. 

”Man blir mobbad för att man inte 

har de rätta kläderna, man får höra 

ord som mongo eller CP.” 

Det finns ständigt en känsla av skam och rädsla för att bli 

avslöjad, en oro för att andra ska se att man är fattig. 

Har ni fått höra taskiga saker för att ni inte 

har pengar? 

– Ja. 

Vad kan det vara? 

– Att man ser fattig ut. Men det vet jag inte hur 

man kan se. Men det är väl att man har kläder som 

precis inte alla har. 

Är det något du har fått höra? 

– Ja, senast förra veckan. Av åttaåringar. Men man 

tar ju ändå åt sig fast att det är från så små. 

Ja, man kanske tar åt sig ännu mer? Jag tänker att om 

det är en jämnårig så kanske det är för att de har lust 

att vara taskig med flit. 

– Ja, är det en jämnårig då käftar man emot. 

Man säger tillbaks något lika elakt. Men är det en 

åttaåring då är det inte lätt att hantera. 

Hur kändes det för dig när du fick höra det? 

– Jag gick hem och satte mig och kolla på teve med 

mamma. Jag blev ledsen. 

Vad sa mamma då? Berättade du för henne? 

– Ja, hon sa att jag skulle vrida armen av dem. 

Dom blir så här jätteförbannade för jag var mobbad 

när jag var liten. Så jag har fått ta mycket skit. 

En uppgift bestod i att dekorera lådor till så kallade 

verklighetslådor. Här gav ungdomarna en bild av hur 

de blir hårda på utsidan och mjuka inuti. Att man virar 

en taggtråd kring sig och inte släpper in någon. Man 

stöter bort folk och det leder till ingen eller låg social 

kompetens. Men det kan också bli så att man tar all 

uppmärksamhet, alltid låter mycket och vill synas hela 

14

tiden. Man tar på sig ett skal när man kommer 

till skolan. Skolan beskrivs som ett ställe där det är tufft: 

– Känner mig utanför. Man hamnar i en sådan 

situation att folk kan få reda på det fast man inte 

vill att de ska få reda på det. Skämmigt. 

Vad kan det vara för situationer som man skäms för 

i skolan? 

– Om man säger såhär: I grundskolan får ungar 

som har pengar status. Har man inte pengar så får 

man höra: HAHA, du är fattig. Har man inte rätt 

märkeskläder så är man ett mobboffer. 

glädje 

Berätta om något tillfälle då du var glad. 

– Den dag när jag kände mig lycklig var en dag när 

pengarna räckte till. 

– Jag var glad idag när jag 

åt lunch. Det var första gången 

jag åt på restaurang. 

– Jag kände mig överraskad och glad en dag när 

jag var ute och letade pantburkar, vid några buskar 

såg jag en femhundralapp. Jag såg först bara kanten 

på den och när jag tog upp den så var det en 

femhundralapp! Jag vek ihop den jättefint och la 

den i fickan. 

– Jag är glad när jag får åka iväg på resor. 

Vad är det för resor? 

– När min skola betalade en resa förra året till 

Tyskland. Jag skulle egentligen inte ha fått åka med 

men skolan betalade hela min resa. 

– Man kan bli rätt stark på insidan. 

Hur då? 

– Man klarar av en massa skit. Om man upplever 

en jobbig sak och gör det igen så blir man en 

starkare person. 

Men hur vet man hur man ska hantera det? 

– Man får erfarenhet och lär sig. 

Hur får man styrkan? 

– Ibland tror man att man inte har styrkan av 

att uppleva jobbiga saker. Man tror att man blir 

svagare men man blir faktiskt mycket starkare. Det 

kommer automatiskt. 

Vad behövs för att man ska bli starkare så att man 

inte bara trycks ner och ner hela tiden? 

– Tror man på sig själv så blir man starkare. Det 

handlar om självförtroende. Självförtroende är ju 

samma som självsäkerhet. 

– Hos farmor och farfar har man alltid råd med 

allting, då känner jag mig glad. 

– Jag har känt mig behövd idag, när jag är här! 

15 

”...Har man inte pengar så 

får man höra: HAHA du är 

fattig. Har man inte rätt 

märkeskläder så är man ett 

mobboffer.”

arnens egna lösningar 

Det är viktigt att själv få bidra med konstruktiva lösningar – vilken hjälp bör ges till 

barn i samma situation i framtiden? 

De barn och unga som deltog i Höringarna fick svara 

på frågan: Vilken hjälp bör i framtiden ges till barn 

som hamnar i samma situation som du? Förslagen 

handlade om lösningar på alla plan. Många kände väl 

till de olika bidragsformer som finns, vad som krävs 

för att få bidrag och på vilket sätt bidragssystemet är 

uppbyggt. De pekade på stora orättvisor och menade 

att socialtjänsten måste utgå mer från varje familj och 

se dess förutsättningar och behov. De tyckte också 

att skattesystemet är orättvist och att de som tjänar 

mindre bör få lägre skatt och de som tjänar mer bör 

få högre skatt. Andra lösningar var lägre hyra, fler 

billiga familjelägenheter, ingen ränta på studielånet, 

matkuponger och en ”matbil” där man kunde hämta 

ut mat. 

Många känner att de verkligen försökt få till en 

förändring och sökt olika jobb men att de tyvärr inte fått 

någon positiv respons på det. 

– Om man visar framfötterna, till socialen eller 

staten eller någonting, och visar att man sökt men 

det inte är någon som har nappat, då borde man få 

i alla fall några hundra i månaden under sommaren 

så att man kan göra någonting. 

Jaha, något slags sommarbidrag? 

– Ja! Man måste visa att man har försökt. För 

nu är det drygt att man inte får några pengar 

överhuvudtaget. 

Andra lösningar som nämndes var kollo till alla, billigare 

kollektivtrafik, gratis ID-kort, bättre familjehem, 

klädbidrag, rastvakter samt att lärare måste bli bättre på 

att fråga. 

Familjen spelar en stor roll och de var mycket tydliga 

med att det tidigt bör sättas in stöd till hela familjen. 

Det går inte att jobba med en och en i familjen utan alla 

måste vara med. Vid en familjekris borde man genast 

erbjudas fri psykologkontakt och den kontakten måste 

få finnas kvar under en längre tid. Det var viktigt att 

familjen fick möjlighet att göra saker tillsammans och 

då handlade det om aktiviteter i närområdet och för det 

skulle man kunna få ett aktivitetsbidrag som skulle gå till 

hela familjen. 

Utbildning var ett annat område som diskuterades 

en del. Till exempel att föräldrar kunde få gå en kurs 

och lära sig sköta sin ekonomi, men också att det borde 

finnas undervisning i skolor om hur det är att leva i 

fattigdom. De menade att få skolor har god kunskap 

om villkoren för fattiga familjer och för att barnen inte 

ska lida av stigmatiseringen krävs det utbildning i frågan, 

både till elever och till personal. 

Skolan borde kunna fånga upp dessa ungdomar 

men då krävs uthållighet. Skolhälsovård måste finnas 

tillgänglig på alla skolor och kuratorer och psykologer är 

extra viktiga. 

Så om skolan vet att ett barn har dåligt med pengar 

och mår dåligt av det, då borde de se till att hon eller 

han får prata med någon vuxen? 

– Ja, för det sätter sig på psyket. Kanske inte nu 

men om tio år. 

Om man bara har en kurator på skolan men ingen 

har sagt åt en att man ska gå dit, funkar det med 

kurator då? 

– Ska man bli tvingad om man mår så där? Vissa 

klarar ju inte av att säga saker och då blir det ju 

jobbigt att bli tvingad men egentligen är det ju bäst 

att man blir det. Man kan ju gå till kuratorn och 

prata typ om vad som helst, du kan prata fotboll 

och handboll, du kan prata om vad som helst och 

till slut kommer du ju in på någonting. Det viktiga 

är att man ska kunna lita på den personen. Den 

måste visa att den bryr sig. 

Hur visar man det? 

– Genom att bry sig mer om andra än om sig själv. 

Och det är samma med socialtjänsten. De måste 

också visa att de bryr sig och att det inte bara är ett 

arbete de gör. Jag tycker att det är jobbigt med soc 

för de får pengar för att lyssna och de behandlar alla 

lika fast man kanske har det olika hemma. 

18

Stadsmissionen ser tendenser från 2011– och även 

i år – att fler och fler familjer i kris söker sig till dem 

för att man inte har pengar till mat. Något har hänt 

i familjen: sjukdom, separation, arbetslöshet eller 

problem med barnen. Av de 265 besök de hade 2011 

var det 64 familjer som fick ekonomiskt hjälp för att 

de var i akut behov av pengar till mat. 

Andra skäl till att få ekonomiskt stöd från 

Sverige 

Stadsmissionen är: Behov av vinterkläder för barnet, 

dyra mediciner, fritidsaktiviteter till barnen, åkkort 

för barnen, hjälp med elräkning, hyresskuld eller del 

av hyresskuld där hot om vräkning föreligger. Rädda 

Barnens årsrapport visar att 13 procent av barnen i 

Sverige, 248 000, lever i fattigdom – en ökning med 

28 000 barn mellan åren 2008 och 2009. 

19

”Jag får ofta 

gå hungrig 

för hemma 

hos oss finns 

ingen mat.” 

21

höringar – Moçambique 

Färgkritor, skokartonger, lim, veckotidningar. Det och mycket mer ligger uppdukat 

på de låga turkosa borden i klassrummet som vi lånat på förskolan i Bairro 5, Chimoio. En och 

en eller i små grupper kommer barnen genom gallergrinden och samlas i skuggan under mangoträden 

på förskolans gård. På morgonen har de tagit på sig sina finaste kläder. Några flickor har flätat 

håret och prytt med ett myller av färgglada rosetter. De är föväntansfulla och lite nervösa, 

vet inte riktigt vad dagen ska föra med sig. 

Gälla skratt och ett och annat skrik letar sig in i 

klassrummet där SOS Barnbyars personal dukar fram 

kexen och juicen och rättar till de färgade pappersarken 

en sista gång. De känner de här barnen. De har följt 

dem i ett år nu. De har varit hemma hos dem, pratat 

med deras föräldrar om skolgång, hälsa, pengar. De har 

planerat framtiden och lagt upp försörjningsstrategier. 

Men idag ska de möta barnen på ett nytt sätt. Idag 

ska de inte diskutera, lösa problem eller ge råd. Idag 

ska de bara lyssna. Baptista Boa, koordinator för SOS 

Barnbyars familjestärkande program kastar en blick på 

klockan. Den har hunnit bli åtta. Det är dags att öppna 

portarna och släppa in barnen. 

hunger 

– Jag får ofta gå hungrig för hemma hos oss finns 

ingen mat. 

Är det så bara hemma hos dig eller även hos grannen? 

– Det kan vara så även hos grannarna. 

Hur känns det när du inte har mat? 

– Det känns som att jag plågas. 

Huvudet värker och man känner sig yr. Det ligger en 

tyngd i magen. Munnen blir torr. Så beskriver barnen 

hungerns symptom. Och det är ett tillstånd som barnen 

i Bairro 5 är allt för väl förtrogna med. Genom deras 

berättelser löper hungern som en röd tråd. Barnen 

vittnar om de psykiska konsekvenserna av att vara utan 

mat. När magen är tom så kommer gråten, eller så 

blir de arga och på dåligt humör. En del berättar om 

koncentrationssvårigheter, hur de inte orkar lyssna och ta 

till sig vad andra säger. En flicka berättar: 

– En del saker som mina 

kompisar säger förstår jag inte 

för jag är så hungrig. 

För att stilla hungern har de ett antal olika strategier. 

Den främsta är att söka sig ett jobb, så att de kan få 

pengar eller ett mål mat. Fasta jobb är för de flesta i 

Bairro 5 inget alternativ – de jobben finns inte. De 

försörjningsmöjligheter som erbjuds vuxna och barn är 

de tillfälliga jobben. För barnen handlar det ofta om att 

bära sand eller stenar på ett bygge. Samla flaskor och 

annat avfall och sälja på marknaden eller längs vägkanter. 

Eller att göra någon uppgift åt en granne som har det lite 

bättre ställt, exempelvis diska eller bära vatten. 

Hur får du och din familj mat? 

– Min mamma jobbar ibland med att tvätta kläder 

åt andra. Då får hon att köpa mjöl och annan mat. 

Och när din mamma inte får jobb? 

– Då försöker jag hitta jobb. Jag stöter majs hos 

grannar som ger mig en peng, då kan jag köpa bröd 

och torkad fisk för att äta hemma. 

När du jobbar och får pengar för att köpa mat, är det 

bara till dig själv eller till hela familjen? 

– Det är för att hjälpa hela familjen. 

Kan det vara så att det går dagar när du inte äter? 

– Vissa dagar äter vi inte, men andra dagar lyckas vi 

ordna något. 

Hur gör ni de dagar då ni inte äter? 

– Då tillbringar vi hela dagen med att söka efter 

jobb. 

En pojke berättar att han bär sand åt grannar: 

– De betalar ibland trettio meticals*, men det kan 

också bara bli fem meticals. 

Barnen är utlämnade till de vuxnas godtycke – i 

betalning för sitt arbete får de ta vad de får. I värsta fall 

kan de bli lurade att arbeta för ingenting. Ibland tvingas 

de ta jobb som är direkt skadliga. 

Vilken typ av jobb har du gjort? 

– Jag har hämtat vatten till folk. En dunk på tjugo 

22 

*Metical: Den valuta som används i Moçambique. Tio meticals 

motsvarar drygt två svenska kronor.

liter ger mig fem meticals. 

Är det verkligen normalt för ett barn att bära tjugo 

liter vatten? 

– Nej, det är det inte. Men eftersom man inte har 

pengar att köpa mat för måste man göra det. 

De dagar som barnen eller deras föräldrar inte lyckas få 

ihop pengar till mat är svåra dagar. Ibland kan de stilla 

hungern med lite frukt från mangoträden som växer i 

området eller bananer från en närliggande odling. 

En sista utväg är att leta mat i andras avfall, eller att 

tigga. Men det är inte något som kommer upp särskilt 

ofta i barnens samtal. En flicka berättar om de mörka 

stunder när hon går till soporna för att leta efter något 

ätbart. En annan berättar om hur mamman ber om 

allmosor på stan. En tredje berättar: 

– Ibland går jag hem till grannen och diskar och 

så ger hon mig mat, när jag inte får det så är jag på 

gatan och tigger. 

Kanske är det en utväg som de sällan behöver ta till – 

eller så är det så skamligt att barnen inte vill tala om det 

så mycket. Många talar däremot om sockerrör som en 

sista nödlösning när inget annat finns, och hur de suger 

på dem för att få lite energi. Det stillar hungern för 

tillfället men ger ingen näring. 

23

skola 

Skolan är en viktig del i barnens liv. Det är tydligt Hur är det i skolan? 

att många ser den som den enda möjligheten att ta sig 

– I skolan leker jag och har det bra. 

ur fattigdomen och få ett bättre liv. Många barn talar 

om hur viktigt det är med skolmaterial och skrivböcker, Och tidigare? 

och hur ledsna de blir när de inte har möjlighet att – Det var inte bra, vi hade inte råd med 

gå i skolan. 

skolmaterial och annat och då kunde jag inte 

En flicka berättar om hur glad hon är att hon gå i skolan. 

numera har skrivböcker, skor och uniform så att hon 

kan gå i skolan. För att kunna gå i skolan krävs alltså en hel del. 

Skolmaterial kostar och så även en skoluniform. Bara 

att ta sig till skolan kan vara ett problem och många 

önskar sig därför en cykel. Det händer att barn som inte 

har råd med material och uniform blir trakasserade eller 

utkastade ur skolan. En pojke berättar om hur man 

i skolan ”kör med alla som inte har uniform” och att 

han slutat gå i skolan på grund av detta. En flicka säger 

att hon blev utslängd ur skolan eftersom hon inte hade 

pengar att betala vakten. 

Hungern och stressen kring mat är också hinder för 

att barnen ska kunna ta till sig undervisningen, det är 

svårt att koncentrera sig när hungern molar i magen. 

Och ibland måste de avstå från skolan för att kunna 

jobba ihop pengar till mat. 

24

tak över huvudet 

– På natten när jag sover läcker det från taket. Då 

går jag ibland ut och sover under ett träd istället. 

De flesta barn som deltar i Höringarna bor i enkla hus 

av lera med halmtak. Husen är små och mörka utan 

fönster men ofta med två gluggar i motstående väggar 

som ventilation. Under fötterna är det trampat jordgolv 

som antingen dammar eller blir till lervälling beroende 

på årstid. 

– Jag skulle vilja ha ett anständigt 

hus med el, för huset där jag bor är 

täckt med halm och det regnar in. 

Och utan gjutet golv blir man täppt 

i näsan när man sopar. 

Att husen är så otäta och släpper in vatten påverkar allt 

från sömn till läxläsning. Många av barnen berättar hur 

kläder, skolböcker och skrivhäften blir blöta av regnet. 

Flera efterlyser en mapp att ha skrivböckerna i så att de 

håller sig torra. 

En pojke berättar i en teckning om hur det kan vara 

när man kommer hem från skolan i regnet. Det droppar 

från vissa ställen och han funderar på om han ska ta 

av sig de blöta kläderna i sovrummet, där det inte är 

samma problem. 

Ibland kan husen vara i så dåligt skick att barnen fruktar 

för sin säkerhet: 

– Jag skulle vilja ha ett bra hus, för det regnar in 

där jag bor nu och det finns sprickor i väggarna som 

kan rasa ihop när som helst och det gör det farligt 

för oss. 

25 

ilska & 

avundsjuka 

Varför ett argt ansikte? 

– För att jag inte har någonting att äta. 

Den ständiga bristen på mat föder en ilska hos barnen, 

både som ett fysiskt symptom av hungern och som en 

upprördhet över den situation de befinner sig i. 

– Jag känner mig arg när jag kommer hem från 

skolan och inte får tag på någon mat, berättar 

en pojke. 

En del talar om hur de blir arga och avundsjuka när de 

ser att andra har sådant som de inte har. 

– När jag såg en granne köpa matolja gjorde det ont 

i mig, för hemma har vi inte de möjligheterna. 

En flicka säger: 

– Jag blir avundsjuk när jag ser att 

andra har saker, till exempel när 

jag får gå barfota till skolan när 

andra har skor. 

En pojke som är föräldralös berättar att han mår dåligt 

när han ser vänner tillsammans med sina föräldrar. 

Det verkar dock inte som om ilskan är riktad. Få 

uttrycker att de är arga på någon särskild, utan det är mer 

en allmän frustration. 

En flicka berättar hur hon grubblar på att hon inte har 

skor, ett bra hus och mat: 

– Jag tänker mycket på att min mamma är arbetslös, 

hon som borde se till att familjen har bra mat. 

Det skulle kanske ligga nära till hands att skylla på 

föräldrarna. Men även om barnen i många fall inser 

att det är föräldrarna som bär det yttersta ansvaret för 

att försörja familjen har de samtidigt stor förståelse för 

föräldrarnas situation. 

Vems fel är det att det inte finns mat? 

– Jag ger inte skulden till någon, mamma har inte 

heller mat.

”– På natten när jag 

sover läcker det från 

taket. Då går jag ibland 

ut och sover under ett 

träd istället.”

”Om mamma inte var 

sjuk skulle vi ha det 

bättre. Vi skulle få äta 

kyckling oftare.” 

”– Jag blir avundsjuk 

när jag ser att andra 

har saker, till exempel 

när jag får gå barfota 

till skolan när andra 

har skor.”

ansvar 

I Bairro 5 tvingas barnen ta stort ansvar hemma. 

Vanligtvis tar större syskon mer ansvar än yngre, och 

flickor tar mer ansvar än pojkar. Efter skolan handlar det 

i huvudsak om att skaffa mat, men de hjälper även till 

hemma. En pojke beskriver sin dagliga rutin: 

– Jag kommer hem från skolan, hämtar vatten hos 

grannarna, diskar och städar i trädgården. Ibland 

brukar jag äta, men ibland finns det inget att äta. 

Då brukar jag diska hos grannarna, de betalar fem 

meticals och då köper jag bröd. 

En flicka berättar att hon brukar gå till mangoträden och 

hämta några mangofrukter som hon delar upp mellan 

syskonbarn och kompisar. Många hjälper även till med 

andra sysslor hemma – diskar, hämtar vatten eller städar. 

Först efter att de har löst matsituationen och gjort sina 

andra sysslor kan de göra läxorna, och sedan, om det 

finns tid, sparka boll eller leka med kompisar. 

– Jag arbetar mest och 

leker inte så mycket, för jag 

är enda flickan, 

berättar ett av barnen och bekräftar bilden att flickor 

tvingas ta större ansvar än pojkar för hem och familj. 

För de barn som mist sina biologiska föräldrar och bor 

med släktingar kan ansvarsbördan bli ännu tyngre. En 

flicka visar i en teckning hur hon går och hämtar vatten 

för att bada sin bror. 

Är det för att du är äldst som du badar dina bröder? 

– Nej, jag är yngsta systern, men min äldre syster 

bor hos en annan släkting. Jag bor med min bror 

och en farbror. 

Med ansvarskänslan kommer också känslan av 

otillräcklighet – att man skulle vilja göra mer för att 

avlasta sina föräldrar. En flicka berättar om hur hon 

skulle vilja visa mer kärlek till sin familj: 

– Jag vill hjälpa mamma med allting hemma, låta 

henne få vila och medan bröderna går iväg för att 

jobba så kan jag stanna och tvätta kläderna för att 

de sedan ska hitta dem rena. 

28 

sorg 

– Hönsfjädrar får mig att tänka på min mors 

sjukdom. Om hon inte var sjuk skulle vi ha det 

bättre. Vi skulle få äta kyckling ofta.

Sjukdom och död är något som är alltför närvarande i 

barnens liv. Hiv/aids är mycket vanligt i Bairro 5 och 

en majoritet av barnen som är med på Höringen har 

familjemedlemmar som drabbats. Många har föräldrar 

som ligger hemma i hiv-relaterade sjukdomar. En pojke 

berättar att dagen innan hade han kommit hem och 

hittat sin mamma ensam och sovande, för hon var sjuk 

och hade problem med spikbölder. En flicka använder en 

svart duk för att uttrycka sin sorg: 

– Jag klistrade fast den här svarta duken för den 

fick mig att tänka på när Abigail blir sjuk, mest när 

hennes astma blir värre, då blir jag ledsen. 

Vad gör du då, tar du henne till sjukhuset? 

– Nej, jag känner att jag får lust att gråta. 

Hjälper du henne? 

– Nej… Ibland tar min bror henne till sjukhuset 

när han har lyckats få ihop lite pengar. 

En annan flicka använder den svarta duken för att 

uttrycka den största sorg ett barn kan uppleva: 

– Den visar att jag är ledsen, 

för när min mamma dog täckte 

de henne med den här typen 

av tyg. 

29 

glädje 

Fattigdomen och bristen på mat dominerar barnens 

tillvaro. Men i deras liv finns det också utrymme för 

glädje. Flera berättar om stunder när de blivit glada för 

att de har fått nya kläder, deras föräldrar gav dem en 

present, eller de fick gå i skolan. Många nämner saker de 

har fått från SOS Barnbyar: 

– Nu är jag glad för jag har fått 

uniform, mapp och skor. Då kan 

jag gå i skolan och där leker vi och 

har det bra. 

Flera uttrycker glädje över att få vara med på Höringen. 

Flera återkommer till att SOS Barnbyars personal bjöd 

på läsk, och att det var väldigt länge sedan de fick dricka 

något sådant. En flicka låter en rosa tygbit symbolisera 

glädjen och berättar att den påminner henne om dagen 

innan som var bra: 

– För vi ritade, skojade och jag tyckte mycket om 

det vi gjorde.

summering 

– Vi jobbar med barnen, vi kan 

deras rättigheter och i vår budget 

finns det möjlighet att hjälpa dem 

med mat och skolmaterial. Men det 

är inte ofta som vi får insikt i deras 

känslor, i deras inre behov. Under 

de här dagarna påmindes vi om hur 

viktigt det är att ha kul med barnen, 

att göra saker så att de blir glada! 

Orden kommer från Jose Mafumba, hälsorådgivare i 

Chimoio, efter att de genomfört träffarna med barnen 

enligt Höringmetoden. 

För vår personal i Chimoio var Höringarna något nytt 

men ändå välbekant. De har länge jobbat med barns 

rättigheter, förstår vikten av att lyssna och frågar sig 

hela tiden vilken insats som bäst gagnar barnen. Men i 

det dagliga arbetet finns för lite tid att lära känna dem, 

att bara umgås, leka och skoja. För det är ofta i leken, i 

det otvungna umgänget, som förtroenden byggs och då 

barnen vågar visa flera sidor av sig själva. 

De teman som kom upp var inte nya. Tak över 

huvudet, mat för dagen, möjlighet att gå i skolan. Det 

är snarare hur barnen berättade om dessa saker – öppet, 

naket, utan att frisera eller censurera. Det gav oss på SOS 

Barnbyar ett djupare perspektiv på de problem som vi 

brottas med varje dag i över 130 länder. Men också en 

ännu starkare övertygelse att nyckeln till lösningen ligger 

i att lyssna på barnen. 

30

arnens egna lösningar 

Perspektivet för barnen i Bairro 5 är på många sätt mycket begränsat. De har inte tillgång 

till internet, telefon eller teve i någon större utsträckning. De rör sig sällan utanför sitt 

grannskap utan lever sina liv inom en radie av ett par kilometer. 

Uppfattningen om hur människor lever i andra delar av 

landet eller i världen är vag. Att stat och myndigheter 

har skyldigheter gentemot barn är för många ett okänt 

begrepp. Som vår personal på plats uttryckte det: 

– När vi berättar för barnen att de har rättigheter så 

tycker de inte att det är intressant. Vad de behöver 

är i första hand mat på bordet. 

Och när barnen får frågan vad de skulle behöva i sina liv 

är det mycket riktigt väldigt konkreta saker som kommer 

fram. ”Mat så det räcker till hela familjen” är högst på 

agendan. Sedan kommer ”ett hus som inte läcker in” och 

”kläder och skolmaterial”. 

Behovet av ett anständigt hus är ett tema som 

återkommer. Husen läcker in och många efterlyser 

cement för att få ordentliga golv, och plåt att täcka taket 

med. Några vågar sig även på att drömma om större 

komfort: el, rinnande vatten, eget rum. En flicka säger 

att hon skulle vilja ha skolmaterial, el och teve: 

– Jag skulle behöva ett hem med vissa 

nödvändigheter som el och teve så att jag kan se vad 

som händer i världen. 

Påfallande många nämner behovet av en cykel. Barnen 

har ofta långt till skolan och även till någon av de tolv 

vattenkällor som ska förse Bairro 5 och dess 24 000 

invånare med vatten. Mycket tid går åt till att gå fram 

och tillbaka, tid som skulle kunna användas till att skaffa 

mat eller leka. 

– Jag skulle vilja ha en cykel för min skola ligger så 

långt bort. Och så skulle jag vilja ha dricksvatten för 

vi får dricka smutsigt vatten som är fullt av småkryp 

som gör oss sjuka, säger en pojke. 

Vikten av att ha god tillgång till vatten och att det ska 

hålla en bra kvalitet är något som kommer upp gång 

på gång. 

– Jag skulle vilja ha en vattenkälla där man kan 

hämta vatten, för brunnarna där vi hämtar vatten 

är långt borta och man kan se insekter där som bär 

på sjukdomar som man kan få diarré av, berättar 

ett av barnen. 

Att skolan är viktig är alla barn helt på det klara med. De 

ser utbildningen som ett sätt att få ett bättre liv, ett liv 

där deras mest grundläggande behov är uppfyllda: 

– När jag inte har någon filt på natten fryser jag och 

tänker att jag en dag kanske kommer att kunna ha 

det bättre. 

Hur då? 

– Genom att studera. Studera tills jag är klar, och 

därefter arbeta och ha det bra. 

På frågan om vem som ska hjälpa dem att få dessa 

saker svarar de flesta: SOS Barnbyar. Det är den enda 

NGO som är verksam i området och för många det 

enda stöd som de upplever att de kan få. En del nämner 

också socialvården, stat och icke statliga organisationer 

generellt. Längst ner på listan kommer godhjärtade 

människor och rika länder. 

31 

Moçambique 

Baserat på mätningar från 2008–2009 ligger andelen 

fattiga i Moçambique nu på 54,7 procent. År 1990 

låg andelen på 80 procent. Fattigdomen minskar 

enligt beräkningar med cirka en procent om året 

vilket gör att det blir svårt för Moçambique att nå 

det första millenniemålet. Låg produktivitet inom 

det lokala jordbruket och höga priser på importerad 

mat försvårar arbetet. När det gäller millenniemålet 

nr 2 om universell utbildning ligger de bättre till. 

År 2009 var 91 procent av landets barn inskrivna i 

grundskolan i Moçambique.

Många berättelser återkommer i båda länder – det är 

berättelser om utanförskap och stigmatisering, om att ta 

ett större ansvar i hemmet, om ilska och sorg över att inte 

ha samma förutsättningar som andra. Men också om oro 

för att inte få mat i magen. Förvånansvärt ofta vittnar 

barn i Sverige om en liknande oro och stress över hur de 

ska få tag på mat som barnen i Moçambique. 

För barnen i Bairro 5 är dock stressen kring maten på en 

helt annan nivå än för barnen i Sverige. För även om de 

och deras familjer regelbundet får matpaket från SOS 

Barnbyar är det ingen heltäckande lösning. Det är bara 

de mest grundläggande basvaror som delas ut och de 

tar snabbt slut. Barnen får ägna mycket tid, energi och 

tankekraft åt att hitta olika sätt att tillfredsställa hungern. 

Lek och läxläsning påverkas. I skolan har de svårt att 

koncentrera sig på grund av hungern. En del barn måste 

stanna hemma från skolan för att hjälpa till att skaffa mat 

på bordet till familjen. Problemet är konstant. Barnen 

har ingen möjlighet att hitta en långsiktig strategi för 

att bli mätta så de lösningar som finns är alltid bara 

tillfälliga. På mycket lång sikt finns förstås drömmen 

om att utbildningen ska ta dem ur fattigdomen. Men 

däremellan finns ingen ljusning – bara en oändlig jakt på 

mat, ur hand i mun. 

Just livsmedelstryggheten är något som vår personal 

i Chimoio brottas med dagligen. För även om de skulle 

öka utdelningen av mat är det ingen långsiktig lösning. 

Målet med de familjestärkande programmen är att 

familjerna ska hitta en försörjning så att de kan säkra 

tillgången på mat, och så småningom stå på egna ben. 

Men i ett land med hög arbetslöshet och stora problem 

med livsmedelsförsörjning är det ett mål som för många 

är mycket svårt att nå. 

Genom FN:s millenniemål har världens länder 

förbundit sig att minska andelen människor som går 

hungriga med hälften till år 2015. I Moçambique går 

utvecklingen långsamt - idag är 44 procent av alla barn 

under fem år undernärda jämfört med 48 procent 2003. 

I Manica-provinsen, där Chimoio ligger är siffran så hög 

som 48 procent. Det betyder att nära hälften av landets 

barn får sin hälsa och sin framtid förstörda på grund av 

bristen på mat. Ett ökat barnperspektiv i kampen mot 

fattigdom måste prioritera tillgången på livsmedel, just 

för att barnen drabbas så hårt av hunger. 

reflektioner 

Att tala om barnfattigdom i ett utvecklingsland i samma sammanhang som man talar 

om fattigdom i ett industrialiserat land har visat sig vara en utmaning. Och visst finns det stora 

skillnader – konsekvenserna är sällan livshotande för ett barn i Sverige på samma sätt som 

för ett barn i Moçambique. Men det är först och främst gradskillnader. 

Det är inga stora anspråk som barnen i Bairro 5 har. Det 

handlar i första hand om mat på bordet. Men även ett 

anständigt hus, möjlighet att transportera sig och gå i 

skolan. Det är enkla saker som de flesta barn i Sverige 

tar för givet. Ändå är detta något som miljontals barn 

över hela världen saknar. Att bygga ett adekvat hus för 

en familj kostar inte mycket, ändå är det en ouppnåelig 

dröm för de flesta familjer i Bairro 5. 

Även i Sverige har barnen tydliga idéer om vad de 

behöver för att få det bättre. Men deras önskemål handlar 

mer om funktioner i samhället än basbehov som mat 

och tak över huvudet. Barnen har stor kännedom om 

lagar och regler och vilka rättigheter och skyldigheter 

som de lyder under. De är väl insatta i det svenska 

bidragssystemet och kan tydligt peka på vilka fel och 

brister de ser men också vilka lösningar som borde 

finnas tillgängliga. De är överens om att familjen 

är en av de viktigaste friskfaktorerna och många tar 

upp vikten av långsiktigt stöd till hela familjen. Att 

dessa barn och ungdomar många gånger befinner sig i 

multiproblemfamiljer och att bristen på en fungerande 

ekonomi ofta är grunden till kriser och konflikter i 

familjen är tydligt. De barn och unga som vi träffade 

eftersökte därför psykologkontakt. En kontakt som kan 

sättas in så fort krisen upptäcks men också gärna i ett 

tidigare skede. 

För att upptäcka dessa kristecken i tid spelar 

socialtjänsten en mycket viktig roll anser barnen och 

påpekar att det också är viktigt hur barnen i familjen 

blir bemötta. Idag upplever barnen att socialtjänsten 

inte förstår dem och inte ser dem som individer. Och 

detta förstärks också av de möten som Stockholms 

Stadsmission berättar om och som handlar om besökare 

som inte vill ha, eller drar sig för, att ha kontakt med 

socialtjänsten. Man tycker att man blir kränkt eller inte 

förstådd. I värsta fall känner man sig inte respekterad. 

Utanförskapet ökar snarare än minskar. 

De barn och unga som vi möter i Höringarna i 

Sverige pratar om att de blir hänvisade till de fattiga 

skolor som finns i kommunen dvs. en skola som inte 

kompenserar för deras livssituation hemma. Denna 

grupp har ett stort behov av en resursstark skola men 

hamnar oftast i det motsatta. De efterlyser en skola där 

de får möjlighet att kunna genomföra sitt skolarbete 

32

med hjälp av fungerande och tillgängliga datorer, 

vilket är en förutsättning och en nödvändighet för att 

klara dagens skola. De efterlyser också en skola som 

tillhandahåller nyttig och näringsriktig mat i skolan och 

dessutom efterlyser de en skola som har en närvarande 

skolhälsovård i form av kurator och psykolog. Dessa 

måste också finnas tillgängliga under en längre tid. 

Barnen berättar om att det krävs mod att öppna sig och 

börja prata om sina problem och därför måste den vuxna 

våga finnas kvar i barnets liv. Förtroende tar tid. 

Utbildning var ett annat område som diskuterades 

en del både i Sverige och i Moçambique. Barnen och 

ungdomarna i Sverige vill ha undervisning i skolor om 

hur det är att leva i ekonomisk fattigdom. De menade 

att få skolor har god kunskap om villkoren för dessa 

familjer och för att barnen att inte ska lida av 

stigmatiseringen krävs det utbildning i frågan, både 

för elever och för personal. 

I Moçambique handlar det främst om att nå ut 

med kunskap om barnens situation till politiker och 

beslutsfattare. Många av de lokala beslutsfattarna i 

Chimoio vet inte tillräckligt mycket om hur barnen har 

det. SOS Barnbyars personal kan berätta om tillfällen då 

de suttit i möten och behövt övertyga lokala ledare om 

att många barn i Bairro 5 faktiskt inte går i skolan. 

De barn och unga som var med och pratade med oss 

uttryckte stolthet och glädje över att på det här sättet 

kunna hjälpa andra som kanske var på väg att hamna i 

samma situation. De var också stolta över att bli hörda 

– att den erfarenhet och kunskap de sitter inne med 

får komma till nytta, att det är viktigt, att deras åsikter 

räknas och är värdefulla. Det märktes att det stärkte deras 

tro på sig själva och på vuxenvärlden. För att kunna nå 

kärnan i de problem som de vittnar om är det därför av 

yttersta vikt att deras vittnesmål nu sprids vidare och att 

kunskapen i ämnet ökar. 

Fattigdom är ett allvarligt hot mot barns välbefinnande 

i alla delar av världen. Att vi år 2012 inte kan se till att 

barn får sina mest grundläggande behov tillgodosedda 

är anmärkningsvärt, för att inte säga skamligt. Även 

om ansträngningar görs för att motverka fattigdom 

bland barn, finns det mycket som tyder på att man av 

olika anledningar missar de mest utsatta grupperna. 

I Moçambique har millenniemålen av allt att döma 

inneburit att många har fått det bättre. Men i 

millenniemålen finns det inga mekanismer för att 

säkerställa att alla får ta del av framstegen – ett så kallat 

fördelningsmål. Det kan medföra att grupper som är 

svåra att nå eller kräver stora insatser förbises till förmån 

för grupper som med förhållandevis lätta medel kan 

lyftas över fattigdomsstrecket. 

I Sverige är problemet av en annan art. Här verkar 

en oförmåga att enas om problemets natur och 

kraftsamla kring en gemensam målsättning stå i vägen. 

En anledning är att de senaste årens diskussioner 

om barnfattigdom i Sverige kommit att handla om 

mätmetoder snarare än om lösningar. 

Erfarenheten visar att en tydlig definition är en 

förutsättning för att kunna sätta upp mätbara mål. Så 

länge det inte finns en gemensam uppfattning om vad 

barnfattigdom är i Sverige, så är det svårt att komma åt 

problemets kärna och göra något åt det. Millenniemålen 

är ett tydligt exempel på vikten av konsensus. För även 

om FN:s definition av fattigdom har många brister, så 

har den faktiskt lyckats åstadkomma vad vi i Sverige 

saknar: En kraftfull gemensam satsning mot fattigdom 

som ger resultat. 

Vi har ställt en fråga till barnen om hur det är när 

pengarna inte räcker. Och de har delat med sig till oss 

av sina känslor, erfarenheter och förslag på lösningar. 

Nu vill vi föra deras röster vidare med en uppmaning 

till politiker och beslutsfattare att skrida till handling. 

Att barn ska leva i fattigdom och utsatthet i tjugoförsta 

århundradet är inte värdigt. Det är dags att agera. 

33

Enligt en rapport från OECD* var Sverige det 

höginkomstland där barnfattigdomen ökat mest under 

2000-talet efter Israel och Luxemburg. 

Fattigdom skiljer sig förstås från land till land när det 

gäller vad som är nödvändigt för att överleva, en 

fattig svensk kan i Moçambique ses som en rik man. 

Därför använder man ofta begrepp som absolut och 

relativ fattigdom. 

Med absolut fattigdom menar man att inkomster 

eller tillgångar ligger under en viss bestämd, absolut, 

nivå. FN:s millenniemål, där det första målet handlar 

om att halvera andelen extremt fattiga fram till år 2015, 

utgår från en inkomst som idag är mindre än 1,25 

dollar per dag. 

Relativ fattigdom avser inkomster eller tillgångar i 

relation till andra individer, grupper eller stater. EU 

har ett officiellt mått som är relativt. Detta mått innebär 

att den som har en disponibel inkomst som är lägre än 

60 procent av median inkomsten i landet riskerar 

ekonomisk utsatthet. 

Enligt FN:s första millenniemål ska andelen fattiga 

halveras fram till 2015. Enligt FN:s absoluta mått var 

andelen fattiga i världen 47 procent 1990 då mätningen 

började och enligt UNDP, FN:s utvecklingsprogram, 

ligger andelen sedan 2008 kring 24 procent. Enligt 

preliminära beräkningar utifrån de senaste åren räknar 

man dock med att målet redan är uppnått. 

Andelen fattiga i Moçambique ligger enligt 

beräkningarna från 2008 på 54,7 procent. År 1990 låg 

andelen på 80 procent. Fattigdomen minskar enligt 

beräkningar med cirka en procent om året vilket gör 

att det blir svårt för Moçambique att nå det första 

millenniemålet. Låg produktivitet inom det lokala 

jordbruket och höga priser på importerad mat 

försvårar arbetet. 

I Sverige mäter man officiellt inte fattigdom i 

statistiken och därför är inte ens EU:s mått relevant här. 

fattigdomsbegrepp 

& millenniemål 

Fattigdom är universellt. Det kan se lite olika ut beroende på land och på sammanhang, men 

som fenomen finns det i alla länder. Förbi är den tid då fattigdomen var en ”vi och dom”-fråga, och 

betraktades på avstånd genom teverutans nyheter eller på semesterresor. Idag lever 

72 procent av världens fattiga i medelinkomstländer. 

När vi pratar om fattigdom i Sverige får vi utgå från 

andra uppgifter. Här kan vi titta på Stadsmissionen och 

det arbete som de gör när de bl.a. under sex månader 

varje år ger ekonomiskt stöd och rådgivning till föräldrar 

med barn under 18 år som bor hemma. Under de sex 

månader de hade öppet 2011 fick de besök av 265 

föräldrar som ansökte om ekonomisk hjälp. Sammanlagt 

handlade det om mer än 400 barn under 18 år. 

Eftersom Sverige saknar ett nationellt vedertaget 

sätt att mäta barnfattigdom har Rädda Barnen 

utformat ett fattigdomsindex. Det är ett absolut mått 

utformat utifrån hur många människor som lever 

med låg inkomststandard eller försörjningsstöd. Låg 

inkomststandard är ett mått som utvecklats av Statistiska 

Centralbyrån (SCB) och som beskriver i vilken mån 

disponibla inkomster täcker nödvändiga utgifter som 

boende, mat, kläder med mera. Det måttet tillsammans 

med försörjningsstöd utgör ett index som innebär att 

inkomstförhållanden under en viss nivå räknas som 

ekonomisk fattigdom. Enligt Rädda Barnens index lever 

248 000 barn i Sverige i fattigdom. 

Idag ser världen annorlunda ut än den gjorde vid 

millennieskiftet när Millenniemålsagendan utformades. 

En allvarlig ekonomisk kris har svept över världen, 

klimatförändringar har visat sig vara ett allvarligare hot 

än man först trodde, uppdelningen mellan fattiga och 

rika länder börjar allt mer luckras upp. För tillfället 

pågår diskussioner om hur en agenda för utveckling och 

fattigdomsbekämpning skulle kunna se ut efter 2015. 

Allt fler börjar nu inse att de utmaningar som vi står 

inför är gemensamma, och kräver en gemensam agenda 

där alla drar åt samma håll – på lika villkor. 

*OECD – Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling – är en internationell organisation som arbetar för samarbete mellan industriella länder 

med demokrati och marknadsekonomi. Syftet med samarbetet är att bidra till tillväxt, sysselsättning och ökad levnadsstandard i medlemsländerna, att bidra 

till sund ekonomisk utveckling både i medlemsländerna och i omvärlden, samt att bidra till expansion av världshandeln. 

34

Millenniemålen 

För att försöka förbättra livet för världens fattiga 

inför millennieskiftet enades 189 stats- och 

regeringschefer vid millennietoppmötet i FN:s 

generalförsamling om åtta utvecklingsmål. Målen 

är att halvera världens fattigdom och hunger, att alla 

barn ska börja skolan, att öka jämlikheten mellan 

kvinnor och män, att minska barnadödligheten 

och mödradödligheten, att stoppa spridningen 

av hiv/aids och andra sjukdomar, att säkerställa 

en miljömässigt hållbar utveckling och att öka 

samarbetet mellan rika och fattiga länder kring 

Källor 

http://www.unicef.org/ 

mozambique/child_survival 

_2933.html 

http://www.undp.org.mz/ 

index.php/en/MDGs/ 

Publications/Report-on-the- 

Millennium-Development- 

Goals-Mozambique-2010 

http://www.swedenabroad. 

com/sv-SE/Ambassader/ 

OECD/ 

http://www.stadsmissionen.se 

Samtliga länkar hämtade 

16 september 2012. 

bistånd, miljö, handel och skuldavskrivning. 

Målen ska vara uppnådda år 2015. 

Utvecklingen går framåt men enligt FN:s 

utvecklingsprogram är den mycket ojämnt 

fördelad. Några länder har redan nått vissa av 

målen. Andra går långsamt och i vissa fall bakåt. 

Enligt den senaste millennierapporten visar dock 

preliminära beräkningar att första målet, halvera 

fattigdomen, har uppnåtts. (Källa: UNDP) 

OECD Family Database 

www.oecd.org/social/family/ 

database 

http://www.rb.se/ 

SiteCollectionDocuments/ 

Rapporter/Barns_ekonomiska_ 

utsatthet_2012.pdf

Svenska PostkodLotteriet 

Tack till Svenska PostkodLotteriet och 

PostkodLotteriets SpecialProjekt som startades 

2010 för att främja nya initiativ och inspirera 

till nytänkande för en bättre värld. Genom 

PostkodLotteriets SpecialProjekt 2011 har 

13 organisationer startat 7 samarbetsprojekt. 

Temat för 2011 är FN:s Millenniemål. 

Tack! 

SOS Barnbyar 

Moçambique 

Tack till SOS Barnbyar Moçambique vars 

personal genomförde Höringarna med barnen 

i Bairro 5. SOS Barnbyars lokala organisation 

i Moçambique etablerades 1986 och lyder 

under paraplyorganisationen SOS Kinderdorf 

International. SOS Barnbyar Moçambique arbetar 

med att stödja barn, ungdomar och familjer i totalt 

sex olika platser i Moçambique. Det kan handla 

om att stödja familjer med mat, mediciner och 

sjukvård, att ordna barntillsyn samt tillhandahålla 

yrkesutbildningar för ungdomar. De barn vars 

föräldrar inte kan ta hand om dem kan få ett nytt 

kärleksfullt hem i en av de sex barnbyarna. 

Insolvens 

Tack till Insolvens – riksförbundet för 

överskuldsatta. Insolvens är en förening som vänder 

sig till överskuldsatt och till de som sympatiserar 

med de svårigheter överskuldsatta möter i sin vardag. 

Organisationen arbetar på två plan, dels att erbjuda 

stöd och ge råd till den som lever som överskuldsatt, 

dels att väcka opinion bland allmänhet och 

beslutsfattare för att förändra evighetsgäldenärens 

hopplösa situation. Läs mer om verksamheten på 

www.insolvens.se 

Stadsmissionen & 

Unga Station i Stockholm 

Tack till Stadsmissionen och Unga Station i 

Stockholm. På Unga Station bedrivs en unik 

verksamhet som både erbjuder öppna verksamheter 

för barn, tonåringar, föräldrar och familjer samt 

stödjande kontakter i form av t.ex. stödsamtal, 

familje- och nätverksarbete, stödgrupper, 

kolloverksamhet och ombudsmannaskap. Som 

besökare på Unga Station möts man av en trivsam, 

hemlik miljö där det finns tid och möjlighet att lära 

känna de som arbetar, och i detta möte få stöd i att 

hantera och lösa de problem man har. 

Läs mer på www.stadsmissionen.se 

36

Ladda ner rapporten När pengarna inte räcker som pdf - Bris

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?