växa

växa ◆ nu 

Mer om Kyrkan, Livet och Gud 

Ny bibelskola siktar högt 

SIDAN 12 

Toppenkul. Nu startas en ettårig bibelskola med fjällprofil på SMU Fjällgård i Hemavan. 

Foto: Mojo Andersson 

◆ Samgående i Gislaved 6 

◆ Än lever missionen! 8 

◆ En julsaga on the road 21 

nr 6 

dec 2009 - 

feb 2010

2 

Det handlar 

om mission! 

Välkomna till ett nytt nummer av Växa.nu. 

Den här tidningen tar oss runt i världen och mellan 

olika teman på ett märkligt sätt. På ett uppslag befinner 

vi oss i Pakistan, på ett annat i Hemavan och vi passerar 

både Kongo, Gislaved och Indien när vi bläddrar. Så långt 

geografi. 

Går vi lite djupare in i tidningen sträcker den sig mellan 

nattvard, egenutveckling och Missionskyrkans internationella 

arbete … 

Det är mycket att greppa över på tjugofyra sidor. Men 

tänk att det finns en gemensam nämnare för allt detta: 

Svenska Missionskyrkan. Man kan visst fråga sig varför 

den heter Svenska Missionskyrkan – mitt i allt detta internationella 

engagemang. Men så är det. Sanningen är ju 

ändå den att vi hör ihop med våra systerkyrkor, de kyrkor 

vi samarbetar med i andra länder. Och att det finns en stor 

medvetenhet om och glädje över just det. Vi är inte bara 

vi, här i Sverige. Vi får vara kyrka i världen, utbyta tankar 

och erfarenheter med Indien, Kongo, Pakistan, Estland, 

Ecuador, Costa Rica, Norge, Nicaragua, USA och många, 

många fler. Och vi får lära av varandra. Vi märker det. 

Inte minst i Missionskyrkan när vi gång på gång utmanas 

av våra vänner i andra länder. Har ni tänkt på att ni skulle 

kunna göra så här? Eller hur kommer det sig att Missionskyrkan 

lever kvar i gamla invanda hjulspår? 

Sådana frågor får vi. Vi utmanas och utvecklas som 

kyrka i kontakt med andra. 

I den här tidningen sätter Michael Anderson ett frågetecken 

och ett utropstecken efter ordet Mission. Han frågar 

om det begreppet verkligen är aktuellt än idag? Och så 

konstaterar han att visst – det är det i högsta grad! Mission 

– det är kyrkans väsen, hela dess livsluft och mening. Så är 

det, vare sig det handlar om mission i Indien, i sydvästra 

Kongo, i Hemavan, Taberg eller någon annanstans. 

Det här en tidning om kyrkan, livet och Gud. En tidning 

om mission, helt enkelt. Så håll till godo och som alltid kan 

du kontakta oss på vaxa.nu@missionskyrkan.se 

växa.nu nr 6 ◆ dec 2009 - feb 2010 

Gunilla Hjelmåker 

kommunikationschef 

chefredaktör växa.nu 

Innehåll 

Tre blev ett . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 

På många orter söker sig 

församlingar från olika samfund 

samman. I september såg Gislaveds 

Frikyrkoförsamling dagens ljus, efter en 

samgåendeprocess mellan missions- 

pingst- och alliansförsamlingarna 

på orten. ”Vårt samgående har inte 

tvingats fram av överlevnadsskäl 

utan vuxit ur vår gemensamma vision 

och vårt uppdrag här, säger Martina 

Curenstam, en av pastorerna i den nya 

församlingen. 

Missionens arv . . . . . . . . . . . . . . . . 8 

För etthundra år sedan kom de första 

svenska missionärerna till Kongo- 

Brazzaville. Med sig hade de inte bara 

evangeliet, utan även skola, sjukvård 

och en ny syn på medmänniskan. Det 

är ett arv som kyrkorna i de formna 

missionsländerna nu förvaltar. 

Med Bibeln på fjället . . . . . . . . . . 12 

Ett helt år i fjällen, med Bibeln, 

vandrarkängorna och skidorna som 

redskap – det är tanken bakom den 

nya bibelskola som startar nästa 

höst. Platsen är Hemavan och SMU:s 

uppskattade gård i vacker fjällmiljö. 

Till bords med Gud . . . . . . . . . . . 16 

När vi tar emot bröd och vin i Herrens 

måltid får alla sinnen vara med. Och 

när vi tar emot gåvorna tar vi också 

emot Jesus. Därför har många gjort sitt 

första verkliga möte med Gud just i 

nattvarden, skriver Rune W Dahlen 

i serien Trons DEF. 

Vill tagga till tjänst . . . . . . . . . . . 18 

Vad hjärtat är fullt av... Det är rubriken 

när det bjuds till Vi Vill Växa-konferens 

i Linköping. Och samtal om vad hjärtat 

vill kommer det att finnas tillfälle till. 

Förhoppningen är att den som deltagit 

ska bära med sig en känsla av hur mycket 

man kan åstadkomma tillsammans, men 

också en lust att tjäna omvärlden på olika 

sätt. 

nr 6 

dec 2009 

- feb 2010

Pastor på gränsen 

Cissis kyrka har inga väggar 

Man skulle kunna tro att Cissi Glittvik lever ett 

dubbelliv. Ett där hon är pastor i Betlehemskyrkan 

i Göteborg, och ett där hon är egen företagare i 

det som lite slarvigt kan kallas ”självutvecklingsbranschen”. 

Men man behöver inte tala med henne 

särskilt länge förrän man förstå att dubbellivet är 

skenbart. 

Cissi Glittvik är en högst helhjärtad 

person som tar sin utgångspunkt i den 

kristna tron i livets alla delar. Hon kliver 

inte ut ur eller in i olika roller, men 

använder sig av olika arenor för att 

sprida ett gott budskap, vare sig hon 

har pastorsskjortan på eller inte. 

Cissi är halvtidsanställd i Betlehemskyrkan 

i Göteborg som studentpastor 

med huvudsaklig uppgift att vägleda 

unga människor. Resten av tiden ägnar 

hon åt sitt företag ”Hopp och tro”, 

där hon dels erbjuder säljutbildning 

och kurser i ledarskap, men också föreläser 

i ämnet ”självutveckling”, det 

vill säga inspirerar människor att tro 

på sig själva, men också att våga dela 

livets frågor, ställa upp för andra och 

hämta och ge kraft hos och åt varandra 

när livet bjuder på motgång. 

– Jag trivs bäst i gränslandet, där kyrkan 

möter verkligheten, säger hon och 

rättar sig omedelbart genom att förklara 

att kyrkan också är en del av verkligheten, 

men att det ändå finns trösklar, 

synliga eller osynliga, som ställer sig i 

vägen för naturliga kontakter. 

– Jag vill finnas på båda sidor, säger 

hon och tillägger att de två delarna berikar 

varandra. 

Framgångssaga 

Cissis egen historia ser, åtminstone 

på ytan, ut som en yrkesmässig framgångssaga. 

Hon gjorde tidigt karriär 

inom modeföretaget KappAhl, där 

hon egentligen halkade in på det berömda 

bananskalet. 

För att ta det från början så föddes hon 

i Mölndal utanför Göteborg, men redan 

som nioåring flyttade hon med sin familj 

till Hovlätt utanför Jönköping. Familjen 

engagerade sig i den lokala missionsförsamlingen 

där och den blev också tidigt 

en naturlig del av Cissis eget liv. 

– Mycket till scout var jag väl aldrig, 

” Jag 

trivs bäst i 

gränslandet, 

där kyrkan 

möter 

verkligheten, 

säger hon 

och rättar sig 

omedelbart 

genom att 

förklara att 

kyrkan också 

är en del av 

verkligheten 

men jag var med i alla möjliga andra 

aktiviteter för barn och ungdomar, 

sjöng i ungdomskören och så vidare. 

På det sättet växte Cissi in i den 

kristna tro som hon sedan burit med 

sig in i vuxenlivet. 

Längtade till Göteborg 

När hon slutat gymnasiet hade hon två 

mål för ögonen som dessutom måste 

uppfyllas i kombination: nämligen att 

ANSIKTE MOT ANSIKTE 

Skenbart. Man kan tro att Cisse Glittvik lever ett dubbelliv. Men pastorn och ledarskapsutbildaren 

hänger ihop. 

utbilda sig till arkitekt och att flytta 

till födelsestaden Göteborg. 

Längtan till Göteborg var stark och 

knappast förhandlingsbar. Därför 

brydde hon sig inte ens om att söka 

arkitektutbildning på något annat håll 

än Chalmers i Göteborg, vilket förstås 

begränsade möjligheterna att bli anta 

Fortsättning nästa sida ➤ 

växa.nu nr 6 ◆ dec 2009 - feb 2010

➤ 

gen. Vilket hon inte heller blev. Så det 

blev varken det ena eller andra just då. 

I stället stannade hon i Jönköping, där 

hon fick jobb hos modekedjan Kapp 

Ahl som butikssäljare. 

Arkitekt blev hon aldrig, i stället blev 

hon kvar inom KappAhl. Men till Göteborg 

kom hon i alla fall så småningom, 

men då för att studera vid linjen 

för personal och arbetslivsfrågor vid 

universitetet. Samtidigt med studierna 

fortsatte hon att arbeta för sin tidigare 

arbetsgivare, men nu i Göteborg. 

Med 140 färska högskolepoäng fortsatte 

hon sina bana inom modeföretaget. 

Utbildningen hon fått gick helt 

i linje med de arbetsuppgifter som 

snabbt utkristalliserades för henne och 

som till stor del kom att handla om utbildning 

och träning av säljare, ledarskapskurser 

med mera. Och det var 

någonstans där som Cissi upptäckte att 

hon kommit till ett vägskäl i livet. 

– Det var i mitten av 90talet. Företaget 

hade fått nya ägare och med det 

följde en stor omorganisation. Tjänster 

skulle dras in, men att jag själv 

skulle beröras av det fanns inte på 

världskartan för mig. Men så var det 

och det kom som en chock. 

Krock mellan värderingar 

Cissi fick alltså lämna sin tidigare tjänst, 

men fick snabbt chansen till en ny, den 

här gången som butikschef i Alingsås. 

Det var nog inte bytet från storstaden 

Göteborg till småstaden Alingsås 

Klimatfrågorna är i fokus på många 

sätt just nu. Världens kyrkor kommer 

att samlas kring en gemensam klockringning 

klockan 15.00 den 13 december, 

under det pågående klimatmötet 

i Köpenhamn. Kyrkklockor världen 

runt kommer då att slå 350 slag för att 

påminna världen om att co2halten i atmosfären 

inte får överstiga 330 ppm. 

350 ppm (parts per million) koldioxid 

är vad forskare och klimatexperter 

anser vara den övre gränsen 

för vad atmosfären tål på längre sikt. 

Under mänsklighetens historia har 

koldioxidhalten legat på 275 ppm. Idag 

är den 390 ppm. Om den inte reduce 


Bilden: Cicci Glittvik 

med musikerna 

Jens Ericsson och 

Annika Törnqvist, 

som hon ibland 

samarabetar med. 

det berodde på, men ganska snart insåg 

Cissi att den här förändringen var 

ohållbar. 

– Jag upptäckte att de värderingar 

som kommit in i företaget och gällde 

då, gick stick i stäv med mina egna. Jag 

såg hur folk pressades till bristningsgränsen 

för att klara jobbet och själv 

skulle jag pusha till bättre resultat och 

kvalitetssäkring. 

När det var dags för midsommarrean 

hade Cissi nått sin egen gräns. 

Hon fann sig själv, den framgångsrika, 

tuffa yrkeskvinnan, gråtande hemma 

Klockringning för klimatet 

ras snabbt riskerar vi bestående svåra 

miljöstörningar, anser experterna. 

Klockringningen i sig räddar naturligtvis 

inte atmosfären, men det blir 

ett starkt vittnesbörd om många församlingar 

deltar i manifestationen., 

och ett tillfälle för församlingar att 

visa på sitt engagemang för miljön 

och skapelsen. 

Läs mer: 

Kyrkornas världsråd om kampanjen: 

www.oikoumene.org/en/events-sections/countdown-to-climate-justice/bellringing.html 

Biståndsorganisationen Diakonias 

klimatkampanj: 

www.diakonia.se/himlenharetttak 

och förstod att en förändring var nödvändig. 

Hur den skulle se ut visste hon 

inte men ett första steg borde vara att 

säga upp sig. Hon kontaktade en väninna 

som jobbade på arbetsförmedlingen 

och förklarade att hon nu mådde riktigt 

dåligt på jobbet, att hon skulle säga 

upp sig och hade lite frågor om vad hon 

hade att vänta sig. Väninnan avrådde 

från att fatta snabba beslut i det läget 

och tyckte att Cissi först skulle sjukskriva 

sig, och det omedelbart. 

Fortsättning nästa sida ➤

➤ 

– Min första reaktion på det var att 

det var omöjligt. Vi skulle ju ha rea i 

butiken, och då måste ju jag vara där, 

minns Cissi. 

Men väninnan stod på sig och erbjöd 

sig till och med att genast komma 

och hämta Cissi och ta henne till 

läkare. Cissi insåg allvaret, gick till 

doktorn och därifrån med en veckas 

sjukskrivning innan den redan planerade 

semestern tog vid. 

Gick bibelskola 

Den semestern blev för Cissi en enda 

lång period med mycket gråt och frågor. 

Men mitt i det kaos hon upplevde 

i tankarna på framtiden, föddes idén 

om att ta tjänstledigt ett halvår och gå 

en bibelskola. 

– Som kristen är det ju egentligen 

inte en konstig tanke och jag hade 

någonstans ångrat att jag inte gjorde 

det när jag tyckte det var tid för det, 

det vill säga när jag var arton. Jag hade 

aldrig tänkt att detta skulle dyka upp 

som ett alternativ i ett skede i livet när 

jag både byggt hus och åkte omkring i 

en fräck sportbil, vilket krävde en viss 

nivå på familjeekonomin. 

Men maken Stefan, fiskare med 

egen båt, uppmuntrade Cissi i hennes 

bibelskoleplaner trots att det innebar 

ekonomiskt avbräck och kanske andra 

prioriteringar. 

– Vi får väl sälja bilen om det kniper. 

Det viktiga är att du får göra det du 

behöver nu, var hans inställning, berättar 

hon. 

Cissi sökte sig till metodisternas bibelskola, 

Överås. Framtiden låg fortfarande 

som ett blankt papper framför 

henne när en god vän plötsligt ställde 

en rak fråga: ”Cissi – ska inte du bli 

pastor?” 

Cissi, tjejen som gjort karriär i modebranschen, 

tog det mest som ett 

skämt och svarade skrattande nej. 

Men när kompisen, lite allvarligare, 

fortsatte med: Det bestämmer väl inte 

du? så blev Cissi lite ställd. 

– Självklart hade hon rätt. Jag har 

ju alltid räknat med Gud i mitt liv 

och jag bestämde mig för att i alla fall 

pröva tanken om det kanske var hans 

kallelse för mig. 

Finnas i ett sammanhang 

Det slutade med ytterligare teologiska 

studier på högre nivå och slutade med 

en pastorsordination i Svenska Missionskyrkan 

år 2000. 

Hennes första tjänst blev som pas 

tor i Mölnlycke och Landvetter, med 

det tydligt uttalade uppdraget att 

ägna sig åt utåtriktad verksamhet. 

– Jag reagerar lite på just det uttrycket, 

säger Cissi. Som församling och kyrka 

menar vi ju att allt vi gör är offentligt 

och till för alla människor. Samtidigt 

måste vi ju konstatera att det inte alltid 

är så vi uppfattas och därför behövs tydliga 

mötesplatser, menar hon. 

Hon menar att det egentligen inte 

är så stor skillnad vad hon delar med 

människor som pastor och det hon 

väljer att tala om utanför kyrkans väggar. 

– Det handlar om att vi är del i ett större 

sammanhang, säger hon och menar att 

det budskapet behövs idag när så mycket 

handlar om ”jag” och individen. 

– Jag är trött på alla analyser om den 

postmoderna människan, om bakgrunden 

och om utvecklingen som 

drivit oss hit. Trött därför att de så 

ofta stannar där. Jag är nyfiken på svaret, 

eller kanske svaren, säger Cissi. 

Öppnar för det svåra 

Hon markerar också mot det allmänna 

positivitetstänkandet som bredde 

ut sig framför allt under 80 och 90talet. 

– Det spelar ju ingen roll hur vi försöker 

tänka positivt när skilsmässan slår 

till eller livet vänder på andra sätt genom 

omständigheter som vi inte själva 

råder över. Det är då vi behöver varandra, 

säger hon. Men det förutsätter att 

vi vågar vara öppna mot varandra, att 

vi vågar be om hjälp och stöd. Och att 

vi vågar lyssna till allt det svåra och sedan 

stanna kvar, säger hon. Att vi orkar 

bli ett ställföreträdande hopp för någon 

som förlorat sitt eget, eller låta min tro 

bära någon som inte längre orkar eller 

vågar tro. Och samtidigt veta att nästa 

gång är det jag som behöver hämta 

kraft från någon annan. 

Det är också utifrån dessa tankar 

hon skrivit boken ”Jag – en del av evigheten”, 

en titel som syftar på att ingen 

människa lever bara för sig själv. Det 

finns ett större sammanhang som vi 

behöver för att finna oss själva. 

Hopp och tro, helt enkelt. Det är det 

hon vill förmedla, oavsett om hon möter 

människor som studentpastor eller 

genom sitt företag. Det handlar om 

den kristna trons uttryck i livets alla 

olika situationer, i attityd och handling, 

men inte nödvändigtvis med särskilda 

ord i alla lägen. 

Kerstin Klason 

Lycka – ja tack! 

Vi har bett att få slippa reklam i brevlådan, 

med hjälp av en sån där röd skylt. Men kanske 

har den bleknat i solen, för nog droppar 

det ner en hel del emellanåt. 

Som denna reklambroschyr för en ny psykologitidning: 

”PROVA NU! Du får boken Lyckligare utan extra 

kostnad!” 

Det tog en stund innan jag såg att just det där ”utan 

extra kostnad” var gulmarkerat. Hann glida iväg i 

tanken – jamen, så skönt det vore! Må bättre, bli lycklig 

utan egen kostsam insats. Men snart tog präktigheten 

över, man har väl hunnit nöta in den ofrånkomliga 

sanningen: Alla relationer, alla sköna känslotillstånd, 

all framgång och förnöjsamhet bygger på en stor 

portion eget arbete. 

Och sedan kan man ju slita en stund med definitionen 

av lycka, som ju till och med är ämne för doktorsavhandlingar. 

Vad jag särskilt minns från en sådan är att människors 

upplevelse av lycka och välbefinnande 

är avhängig materiell välfärd. Men bara till en 

viss gräns! När de basala behoven – mat, kläder, hälsa, 

arbete – är uppfyllda – ökar inte lyckokänslan proportionellt 

med ökat välstånd. 

Vilken intressant skärningspunkt på lyckoskalan. 

Och har ni hört talas om habitueringseffekten? Det 

är den känsla som uppstår när man vant sig vid att ha 

det man längtat efter att skaffa, och när lyckokänslan 

sjunker igen… 

Läste någonstans denna snärtiga och kloka definition 

(med viss klyschvarning): 

”Lycka är att kunna gilla läget – och sig själv.” 

Teoretiskt kan man fördjupa sig länge i detta, 

men för de flesta av oss handlar väl lyckan och 

olyckan om vardagens handfasta verklighet. 

Vissa dagar är grå och dryga, andra ljusare. Och få av 

oss, ens i den rika delen av världen, skulle väl känna 

igen oss i WHO:s definition av hälsa: ”Fullständigt 

fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande.” 

Även om man ”mår som man förtjänar” (ett av 

många töntiga svar på frågan ”Hur mår du?”) händer 

det ju att man kan bli överrumplande och helt oförtjänt 

glad och lycklig ibland. Tack vare andra människor. 

Krönika 

Ann Lystedt 

Frilansjournalist 

och projektledare, 

ordförande i 

Ansgarsförsamlingen, 

Västerås 


6 

Drömmen om att gå samman 

I början av september 2009 var det äntligen dags. 

Gislaveds frikyrkoförsamling kunde visa upp sig 

som ett resultat av den samarbets- och samgåendeprocess 

som missions-, pingst- och alliansförsamlingen 

på orten levt med under flera år. 

Drivkraften har inte varit överlevnad, utan det 

gemensamma uppdragets utmaningar. 

Sedan några år pågår en process som 

ska leda fram till ett gemensamt, nytt 

kyrkosamfund där Svenska Missionskyrkan 

ska ingå, tillsammans med 

Baptistsamfundet och Metodistkyrkan 

i Sverige. 

Samtidigt pågår en rad lokala processer 

ute i landet som sätter sina spår 

i den kyrkliga geografin. Och då i konstellationer 

som inte alltid stämmer 

med den karta som håller på att ritas 

på riksplanet. 

En lång historia 

I Gislaved, till exempel, har en ny församling 

sett dagen ljus under hösten, 

Gislaveds frikyrkoförsamling. Den är 

resultatet av ett samgående mellan 

Missionskyrkan, Pingstkyrkan och 

Svenska Alliansmissionens församling, 

det vill säga de frikyrkoförsamlingar 

som funnits och verkat sida vid sida i 

bruksorten Gislaved under många år. 

Martina Curenstam är en av pastorerna 

i den nya församlingen. Hon 

kom till missionsförsamlingen 2004 

och blev därmed den som fick vara 

med om att förverkliga den nya församlingen. 

Men samgåendet har ju en betydligt 

längre historia att åberopa. 

– Det började redan för 25 år sedan, 

berättar Martina Curenstam. Då startade 

Missionskyrkan bygget av en ny 

kyrka, vilket betydde att församlingen 

blev ”hemlös” med sina gudstjänster 

och samlingar under tiden bygget 

pågick. 

Det som då hände var att de började 

fira gudstjänst tillsammans med 

de övriga, vilket innebar att de lärde 

känna varandra på ett helt nytt sätt. 

När bygget var klart så återgick allt 

till det ”normala” med församlingsliv 

vid sidan av varandra i stället för tillsammans. 

Men i början av 2000talet 

började de olika församlingarnas ton 


Lennart Johansson, 

Pelle Hörnmark & 

Anders Bengtsson 

vid invigningen av 

Gislaveds frikyrkoförsamling 

Foto: Stefan 

Curenstam 

NY FÖRSA MLING 

årsgrupper hitta varandra och samarbeta 

i olika aktiviteter . Det förde 

i sin tur med sig att tankarna om ett 

närmare samarbete började växa sig 

starka igen. 

”Prövotid” på tre år 

Frågorna låg redan uppe vid ytan när 

Martina Curenstam kom till Gislaved 

2004. Ett gemensamt församlingsläger 

fick bli forum för vad medlemmarna i 

de olika församlingarna hade för tankar 

inför framtiden. Och den vilja om 

utvidgat samarbete, och drömmen 

om en enda församling som där kom 

till uttryck var alltför stark och tydlig 

för att ignorera. 

Frågan bearbetades noggrant och 

ledde fram till ett gemensamt pastorsteam, 

i tjänst för alla församlingarna. 

– Vi beslutade att ha det så under en 

Fakta: En ny kyrka växer fram 

På många platser i Sverige finns ekumeniska församlingar, 

anslutna till flera samfund. 

På riksplanet har länge förts samtal mellan Svenska Missionskyrkan, 

Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan 

i Sverige. Sedan ett par år är de samtalen inriktade på att tillsammans 

skapa ett nytt kyrkosamfund. Ett tydligt steg på den 

vägen var Göteborgsmötet 2008, då de tre samfunden höll 

sina årskonferenser tillsammans. Det blev också startpunkten 

för equmenia, den gemensamma ungdomsorganisationen. 

I maj 2010 samlas de tre samfunden och equmenia återigen 

till gemensamma årskonferenser, denna gång i Örebro. 

Konferenstemat är ”Utmanad”. 

För mer information: Se www.gemensamframtid.se 

begränsad tid på tre år. Då skulle vi arbeta 

som om vi vore en församling, men 

inte binda oss för något utan utvärdera 

och fatta beslut efter periodens slut. 

– Vi lade scheman och fördelade arbetsuppgifter 

inom pastorsteamet efter 

de inriktningar och gåvor vi hade 

i vår tjänst, inte efter vilken församling 

vi kom ifrån. Cellgrupper slogs 

ihop, andakter på äldreboenden och 

liknande genomfördes gemensamt, 

liksom diakonalt arbete genom Hela 

människan. 

Den 5 september 2009 togs steget 

fullt ut. Då bildades Gislaveds frikyrkoförsamling 

av de tre församlingarnas 

drygt 300 medlemmar. 

3 x 100 procent 

När detta skrivs är församlingen ännu 

samfundslös. 

– Det beror på att vi ville vänta med 

det beslutet tills vi kunde ta det som 

en församling, säger Martina Curenstam. 

Men avsikten är att gå in i alla 

tre samfunden, det vill säga Svenska 

Missionskyrkan, Svenska Alliansmissionen 

och Pingst. Och då handlar det 

inte om en tredjedels anslutning till 

respektive samfund, utan hundra procent 

överallt. 

På frågan om hur detta samgående 

står i relation till den process som pågår 

centralt och där Svenska Missionskyrkan 

är en del, så svarar Martina 

Curenstam helt enkelt att man i Gislaved 

har arbetat utifrån de förutsättningar 

som fanns på lokalplanet. 

– Här finns varken baptist eller

lev verklighet i Gislaved 

metodistkyrka. Vårt samarbete och 

samgående med pingst och alliansförsamlingarna 

har inte tvingats fram 

av överlevnadsskäl utan vuxit ur vår 

gemensamma vision och vårt uppdrag 

här. Och vi har känt fullt stöd 

från Svenska Missionskyrkan under 

hela processen, betonar hon. 


En rörelse till enhet 

På många håll har församlingar från 

olika samfund valt att gå samman i en 

församling. Ibland har det handlat om 

att man blir starkare och livskraftigare 

tillsammans, men en starkt drivande 

kraft är ofta att man vill ena de kristna 

på en ort. Något Jesus uppmanade till. 

De kulturella skillnaderna mellan 

olika samfund är lokalt ofta inte större 

än att man hittar varandra ganska lätt. 

Och det sker i olika konstellationer. 

Det är vanligt att Missions och Baptistförsamlingar 

valt att gå samman, 

men församlingar kan vara anslutna 

Utmanad äger rum 

i mässan Conventum 

nyplantering. De tre 

ordförandena från de 

församlingar som nu går 

samman i Gislaved hjälps åt 

att plantera ett träd 

i den gemensamma kyrkan. 

andra samfund. På senare år har det 

blivit vanligare att Missions och 

Pingstförsamlingar ”hittar varandra”. 

Det är inte bara små församlingar går 

samman. Ett exempel på det är Ansgarsförsamlingen 

i Västerås som bildades 

genom att Baptist och Missionsförsamlingarna 

i Västerås gick samman 2008. 

Av Missionskyrkans nästan 700 församlingar 

är mer än hundra även anslutna 

till ytterligare ett eller flera andra 

samfund. 

I vår möts tre kyrkosamfund 

och ungdomsorganisationen 

equmenia till gemensam konferens 

i Örebro. 

Det blir dagar fyllda av möten 

mellan människor och mellan 

gud och människa – men ock- 

Michael Anderson 

så platsen för stora och viktiga 

beslut, inte minst på vägen 

mot en helt ny kyrka! 

Kom med och påverka som 

ombud för din församling. 

Eller delta i de offentliga 

mötena. De är öppna för alla. 

Jim Wallis från 

Sojourners medverkar 

i Utmanad 

Kom och utmanas! Kom och utmana! 13 - 16 maj 2010 www.missionskyrkan.se 


8 

Mission?! 

Mission. Smaka på ordet. Något mossigt, som hör 

till förra eller rentav förförra århundradet? Något 

som bara handlar om att pracka vår västerländska 

kultur på människor i tredje världen? Något välmenat 

men naivt? Nej, missionen handlar om så 

mycket mer än vad fördomarna kanske säger. 

Jag hade förmånen att vara med när den Evangeliska kyrkan 

i KongoBrazzaville firade sitt hundraårsjubileum i slutet 

av september 2009. Kyrkan räknar sin början 1909, då den 

svenska missionären Johan Hammar kommer till landet (se 

artikel här intill) och lägger grunden till kyrkan, men den 

är sedan länge självständig. Och när dess ledare, missionsföreståndare 

Patrice N’suoami håller jubileumstal kan han 

göra det med en växande och högst levande kyrka i ryggen. 

Men man är också medveten om sina rötter. Och det är 

med värme och tacksamhet som den skandinaviska missionen 

nämns – den kom med ett engagemang för hela människan, 

inte bara hennes själ, framhöll Patrice N’souami i 

flera tal under jubileumsdagarna. 

Missionen, eller det internationella arbetet, har naturligtvis 

förändrats. Men intresset och engagemanget för andra 

delar av världen är inte något som hörde till förra seklet. 

Det lever fortfarande. Och banden är fortfarande starka 

mellan Missionskyrkan och de som en gång var målet för 

missionen. Nu är de samarbetsparter, i ömsesidig respekt. 

Ekonomiska skillnader finns förstås. Kongo, exempelvis, 

är ett fattigt land, och det påverkar också kyrkan. Mycket 

av den verksamhet som bedrivs är beroende av hjälp utifrån. 

Men det finns hos kyrkan i Kongo en självkänsla och 

en stolthet – och ett allvar i kallelsen att finnas till för hela 

människan. Kyrkan i Kongo bär arvet vidare från missionen. 

Den driver mödravårdscentraler, sjukhus och skolor. 

På liknande sätt är det i Indien, Pakistan och Ecuador. 

Engagemanget här hemma tar sig olika uttryck. Det är 

söndagsskolan som pratar om likheter och skillnader i villkoren 

för barnen i Kongo, jämfört med i Sverige. Det är fotbollslaget 

som samlar in lätt begagnade fotbollsskor, tröjor 

och fotbollar och skickar till Kongo. Det är ungdomsgruppen 

som ordnar en utställning för att sprida information 

om Equador. Och det är församlingen som ordnar en julbasar 

till förmån för Indien. 

Vi kan alla hjälpa till på något sätt. När detta skrivs är det 

en månad kvar till jul. Varje år ordnar Missionskyrkan den 

så kallade Annandagsinsamlingen till det internationella 

arbetet. Det är ett bra sätt att låta engagemanget för andra 

delar av världen få ett konkret uttryck. 

Det handlar inte om allmosor. 

Det handlar om att vi är 

ett, att vi sitter på samma jord. 

Men med olika förutsättningar. 

Och behöver hjälpa varandra 

till ett drägligt liv. Fysiskt, 

socialt och andligt. 

Det är det missionen handlar 

om. 


kommunikatör 

Svenska Missionskyrkan 


Missionen kom med skola, evangelium och hälsovård – här illustrerat av tre av Missionskyrkans 

styrelseledamöter vid hundraårsjubiléet i Brazzaville. 

Ett missionsarv 

År 1909 trängde Johan Hammar, 

missionär från Svenska Missionsförbundet 

(numera Missionskyrkan), 

igenom skog och stäpp för 

att nå in i Kongo med det kristna 

budskapet. 

Det var inte bara en fysisk barriär att 

tränga igenom. Det var också en kulturell 

och religiös – med uråldriga 

trolldomsriter och starka band för den 

enskilde till stammen och dess oskrivna 

regler. 

Dessutom hade Hammar att kämpa 

mot bilden av den vite mannen som 

kolonial förtryckare. Något som Kongos 

invånare blivit plågsamt medvetna 

om. Men Hammar lyckades tränga 

Nicaragua 

Costa Rica 

Ecuador 

Estland 

Litauen 

Polen 

Tjeckien 

Ukraina 

igenom, och det med besked. Idag 

är den evangeliska kyrkan i Kongo 

Brazzaville, EEC (Eglise Evangelique 

du Congo), med sina mer än 150 000 

medlemmar en av de större i landet, 

som har cirka 3,8 miljoner invånare. 

Johan Hammar var i högsta grad 

närvarande när EEC i slutet av september 

inledde sitt hundraårsfirande 

i byn Madzia, som blev Hammars 

och den svenska missionens utgångspunkt. 

EEC:s ledare, den karismatiske 

pastor Patrice N’suoami talade om det 

fatastiska som hänt, och som händer 

fortfarande. 

– Här startade ett frälsningsverk 

med målet att alla ska få del av evangeliet. 

Tack till Hammar och de andra 

Här Finns sVenska missionskyrkan – 

genom systerkyrkor ocH samarbetsorganisationer: 

Rep. Kongo 

Dem rep. Kongo 

Pakistan 

Ryssland 

Indien 

Mellanöstern 

Kina 

Japan

Mayangiförsamlingens sjukhus i Brazzaville erbjuder bland annat 

barn- och mödravård. 

att vårda 

som kom långt – verkligen långt – bort 

ifrån. Tack för att ni kom för att ge 

oss det som är väsentligt i relationen 

mellan Gud och människan. Tack till 

Hammar för att han förmådde tränga 

igenom en kultur som ägnade sig åt 

trolldom och som inte förlät. 

– Missionärerna från Skandinavien 

hjälpte oss till en större förståelse av 

vår egen kultur, sade Philippe Louhemsa 

i sin historik över den svenska 

missionen. 

– De var också konsekventa i ord 

och gärning. Och de brydde sig om att 

republiken kongo (kongo brazzaVille) 

ta hand om människors kroppar, 

inte bara deras själar. 

Det arvet förs nu vidare av 

EEC. I Madzia, som på andra håll 

där missionen satt sina spår, finns 

en sjukvårdsmottagning och en 

mödravårdscentral. Mycket förstördes 

under kriget i slutet av 1990talet, 

men är nu delvis återuppbyggt. 

Kyrkan bedriver även sjukvård inne 

i huvudstaden Brazzaville. En av de 

större församlingarna i staden driver 

en poliklinisk mottagning, med både 

mödravård, tandvård, optiker och test 

KYRK AN I VÄRLDEN 

• Evangeliska kyrkan i Republiken Kongo (EEC) har vuxit fram genom Svenska Missionskyrkans missionsarbete 

i Kongo, som inleddes 1909. Kyrkan blev självständig 1961. Ett nytt samarbetsavtal som reglerar samarbetet 

mellan de båda kyrkorna undertecknades 1996. 

• Under 1990-talet härjades Kongo av tre inbördeskrig med urskiljningslöst massmördande. EEC har en viktig roll 

i arbetet med återuppbyggnad av demokrati, omhändertagande av återvändande flyktingar och skolutbildning. 

De svenska och norska missionsförbunden gör vad de kan för att väcka internationell opinion för Kongos folk. 

• EEC har församlingar över hela landet, ofta stora och med en livaktig och mångsskiftande verksamhet. Kyrkan 

har svårt att hinna utbilda lekmän, pastorer och evangelister i den takt som skulle behövas för att ta hand 

om gamla och nya medlemmar. I nästan varje församling finns flera körer. 

• EEC bedriver sjukvårdsarbete, med en poliklinik och flera vårdcentraler med förlossningsavdelningar, och har 

även engagerat sig direkt i upprustningen av ett statligt sjukhus i Brazzaville. 

Hiv/aids är ett stort problem i Kongo, och kyrkan bedriver här ett nära samarbete med staten, med provtagningsverksamhet 

och ett bromsmedicinprogram. 

• Sedan några år bedriver EEC tillsammans med Missionskyrkan och Det Norske Misjonsforbund, och med 

anslag från Sida ett stort arbete för förebyggande hälsovård, med utbildning, information och vaccineringar. 

• Vid sidan av den ”moderna” sjuk- och hälsovården som EEC bedriver har många församlingar s k behandlingscentra 

där man behandlar sjuka med hjälp av förbön och traditionella medicinalväxter. Dessa centra är 

öppna för alla och är ett av kyrkans starkaste uttryck för socialt engagemang. 

Dr Yombi Mathias och hans assistent ger tandvård på Mayangiförsamlingens sjukhus 

i Brazzaville. 

och behandling för hiv/aids. 

Aids är ett problem i Kongo, och hit 

kommer människor för att testa sig. 

De kommer alltid på två besök, med 

rådgivande samtal. Vid det andra besöket 

får de reda på provresultatet. 

För de smittade finns ett delvis statligt 

finansierat program med bromsmediciner 

– till stor del är det kyrkans förtjänst 

som fungerat som opinionsbildare 

och påtryckare. 

Dr Yombi Mathias är tandläkare på 

sjukhuset. Han berättar att man får 

ett tiotal nya patienter varje dag, förutom 

de som är inbokade. 

– Vi försöker behandla de som kommer. 

Efterfrågan är stor, det uppmuntrar 

oss att fortsätta arbeta. 

Mycket av arbetet utgörs av rotfyllningar, 

uppemot 80 procent. 

– Man vårdar inte tänderna som 

man borde, utan kommer för sent. 

Det görs en del statliga kampanjer 

för tandhälsan. Man försöker komma 

ut med information och fluorsköljningar. 

Men tandstatusen har blivit mycket 

sämre på senare år, åtminstone i Brazzaville. 

Dr Mathias har orsaken klar: 

– Det är de europeiska vanorna. 

Mycket läsk, samt godis och kakor. I 

städerna, vill säga. Ute på landsbygden 

har barnen mycket bättre tänder! 

Text och foto: Michael Anderson 


Vi har ett vän-distrikt! 

Ett stort antal församlingar inom Svenska Missionskyrkan 

har en vänförsamling i ett annat land, exempelvis 

i Östeuropa. 

Men varför ”bara” församlingar? ÖrebroVärmland- 

Dals distrikt av Svenska Missionskyrkan prövar 

sedan några år tillbaka en ny variant – de har ett 

vändistrikt i Kongo-Kinshasa. 

Distriktföreståndare Vincent Luvingila 

i Luozidistriktet, som ett par år 

tidigare besökt Värmland, tog 2004 

kontakt med ÖrebroVärmlandDals 

distriktsföreståndare Roland Brage 

och undrade, om de skulle kunna 

tänka sig en vändistriktsrelation. 

Distriktsstyrelsen visade sig intresserad, 

och så började ett utbyte av 

information per brev och epost. 

År 2007 besökte en delegation från 

ÖrebroVärmlandDals distrikt Luozi, 

och förra sommaren kom några gäster 

därifrån på besök i Sverige. 

I samband med dessa besök har vi 

diskuterat möjliga samarbetsområden 

och beslutat försöka med bland annat 

följande aktiviteter: 

► 

► 

► 

► 

► 

► 

10 

Utbyta predikningar (skrivna), 

framförallt i samband med de stora 

kristna högtiderna 

Ett utbyte av personal, så att pastorer, 

ungdomsledare och andra kan 

arbeta en kortare period i sitt vändistrikt 

En gemensam förbönskalender 

Utbyte av sång och musik via kassetter, 

video, cd, dvd 

Från svensk sida kan vi ge ekonomiskt 

stöd till kyrkbyggen, skolverksamhet 

och annat 

Vi hoppas tillsammans kunna producera 

en broschyr, där vi på franska, 

kikongo och svenska presenterar 

våra två vändistrikt. 



Lidköping hjälper Kongos barn 

Sedan 2003 driver Lidköpings Missionsförsamling 

projektet Kongos Barn. I samarbete med den 

Evangeliska kyrkan i Kongo Brazzaville och organisationen 

OSDO riktas hjälpen främst till föräldralösa 

barn. Många barn har förlorat sina föräldrar 

i krig, eller på grund av hiv/aids. 

De insamlade medlen går till skolmaterial, skolavgifter 

och stipendier, men också till att bekosta matbespisning 

en dag i veckan. 

För att öka kunskapen om Kongo och hjälparbetet 

har församlingen, tillsammans med Tellus Stories 

Sommaren 2008 hade ÖrebroVärmlandDals distrikt besök av en grupp från sitt vändistrikt 

i Kongo-Kinshasa. Från vänster Åke Eklöf, Muniangu Christine, Luvingila Vincent, Greta 

Eklöf och Mbanzulu Matono. Foto: Anders Bernspång 

Naturligtvis blir det till stor del fråga 

om ekonomiska bidrag från svenskt 

håll. Vi hoppas å vår sida få del av kongolesisk 

entusiasm och andlig rikedom. 

Förra verksamhetsåret samlade 

ungdomar i ÖrebroVärmlandDal in 

26 000 kr för inköp av cyklar till pasto 

rer och evangelister i Luozidistriktet. 

Det resulterade i att varje församling 

fick två cyklar, och en cykel vardera 

för sjukhuspastorn och evangelistskolan 

i Luozi. 

Fakta: Demokratiska Republiken Kongo (Kongo-Kinshasa) 

Åke Eklöf 

Communauté Evangélique du Congo (CEC) är Svenska Missionskyrkans systerkyrka i Demokratiska Republiken 

Kongo (f d Zaïre). Hit kom CJ Engvall, Missionskyrkans första missionär i Afrika, redan i augusti 1881. 

• Demokratiska Republiken Kongo har omkring 47 miljoner invånare – en tredjedel bor i städerna. Svenska 

Missionskyrkan stöder CEC:s verksamhet i den västra delen av landet, i provinsen Bas-Congo och i huvudstaden 

Kinshasa. Kyrkan blev självständig 1961, och Svenska Missionskyrkans insats har mer och mer fått prägel 

av bistånd. Evangelisation och förkunnelse sköter CEC huvudsakligen själv. De båda kyrkorna skrev 1997 under 

ett nytt samarbetsavtal, som betonar ömsesidighet i relationerna. Många projekt drivs tillsammans, till exempel 

inom jord- och skogsbruk, sjukhusrenovering, biblioteksbygge samt läromedelsframställning. 

• CEC är etablerat i samtliga större städer och tätorter i Nedre Kongo, och är inne i en intensiv församlingsbyggarperiod. 

Kyrkan bedriver också ett omfattande hälso- och sjukvårdsarbete, en verksamhet som är beroende av 

det stöd som vi i Sverige kan ge. Kyrkan driver också 160 skolor, där dock staten har ansvar för lärarlöner. 

• Kyrkan har påverkats starkt av krig och politiska oroligheter både inom landet och i grannländerna, inte 

minst inbördeskrigen i Kongo Brazzaville som fick många att fly till Kongo Kinshasa. CEC har tagit ett stort 

ansvar för hjälparbete bland dessa flyktingar. 

AB och Kimel Media, också producerat en dvdfilm. 

Den handlar naturligtvis till stor del om hjälparbetet 

från Lidköping – vi får bland annat följa ett militärplan 

med förnödenheter – men den ger också en bra 

och fyllig bakgrund till läget i KongoBrazzaville. 

Och den är välgjord. Kan rekommenderas till den 

som vill veta mer om KongoBrazzaville. 

Dvd:n kostar 150: och kan beställas från Lidköpings 

missionsförsamling. 

Se även www.kongosbarn.se 

Michael Anderson

Pakistan: Hopp mitt i mörkret 

Svenska Missionskyrkans samarbetspartners 

finns på olika håll 

i världen. Rut Lindén har besökt 

ett oroligt Pakistan, där de 

kristna är en åsidosatt minoritet. 

”30 civila döda i självmordsattack”, 

läser jag på nyheterna. Attacken har 

skett bara 200 meter från Christan 

Study Centre i Rawalpindi där jag befann 

mig på besök en vecka tidigare. 

En stund senare får jag besked från 

centrets föreståndare Mehboob Sada 

att ingen av deras personal har skadats, 

men att de känt vibrationerna. 

Under veckorna innan mitt besök har 

det skett en upptrappning av våldet i Pakistan, 

där militären gått in i de svårtillgängliga 

områdena i södra Waziristan 

för att bekämpa terrorister, samtidigt 

som allt fler terrorattacker har utförts i 

Pakistans städer. Under mitt besök i Lahore 

utfördes under samma dag tre attentat 

på olika håll i staden. 

Fakta: Pakistan 

Shunila Ruth som driver det kvinnocenter 

som Missionskyrkan och 

Svenska kyrkan ger stöd till sa liksom 

i förbigående samma morgon att ”Idag 

rapporterar nyheterna om misstänkta 

terrorister som tagit sig in i staden. Vi 

får vara extra försiktiga för det kommer 

nog att smälla.” 

Ökad rädsla 

Det är omöjligt att efter bara en dryg 

veckas besök föreställa sig hur det är 

att leva med ständiga attacker och hot. 

Men jag märker skillnad i folks bete 

ende jämfört med mina tidigare be 

sök i landet. Även om livet snabbt 

återgår till det normala efter ett 

attentat så är ”det normala” fortfarande 

inte helt normalt. De 

kvinnor jag pratar med i Lahore 

berättar hur de slutat att ta bussen 

till arbetet eftersom det inte känns 

säkert längre. De betalar hellre för en 

En grupp barn i ett 

fattigt område 

i Lahore. De kristna 

i Pakistan är i regel 

fattiga. En majoritet 

kommer därtill från 

den grupp som 

tidigare stod lägst 

i det hinduiska 

kastsystemet, de 

”kastlösa”. 

Foto: Rut Lindén 

De kristna i Pakistan är en liten minoritet. Av en befolkning på 162 miljoner människor är omkring 97 procent 

är muslimer. Pakistan är en islamisk republik. Det innebär en uppenbar risk att de religiösa minoriteterna diskrimineras 

eller rent av attackeras. Kristna skolor och institut har under senare tid utsatts för ett flertal attacker. 

Den största protestantiska kyrkan är Church of Pakistan med cirka 350 000 medlemmar. Svenska Missionskyrkan 

och Svenska kyrkans mission har under trettio år samarbetat med Church of Pakistan. Samarbetet har särskilt 

koncentrerats till Raiwind-stiftet i och kring storstaden Lahore, där vi bland annat bidragit till att starta en skola 

samt gett stöd till skolor på landsbygden. Idag ges stöd till ett kvinnocentrum, Talitha Kumi Welfare Centre. 

Stöd ges också till det ekumeniska studiecentret Christian Study Centre (CSC) i staden Rawalpindi. Man har 

här en god kompetens för studium av islam och för reflektion kring kristna-muslimska relationer. Man bedriver 

forskning och arrangerar seminarier för kyrkorna, bland annat om islams roll i det pakistanska samhället. I studiecentret 

deltar även Katolska kyrkan aktivt, vilket är ytterligare en komponent i det ekumeniska arbetet. 

” Tidigare 

kunde vi gå 

och titta i 

affärer och 

bara strosa 

på sta’n, men 

det vågar vi 

inte längre. 


taxi när de åker till och från arbetet, 

trots att lönen är knapp. Efter mörkrets 

inbrott går de helst inte ut alls. I 

Rawalpindi berättar Mehboobs fru att 

hon slutat att gå till marknaden utom 

när hon absolut måste. 

– Tidigare kunde vi gå och titta i affärer 

och bara strosa på sta’n, men det 

vågar vi inte längre. Nu åker vi direkt 

hem efter uträttat ärende. Mest håller 

vi oss hemma. 

Mehboob berättar också att han 

har blivit avrådd av sina vänner att ta 

kvällspromenader i parken. Han får gå 

i cirklar på gården i stället, säger han. 

Under mitt besök på Christian Study 

Center fanns folk från flera delar av landet 

representerade. Oavsett varifrån de 

kom så hade de personliga erfarenheter 

av våldet. 

Överlevnadsstrategi 

En ung kille berättade att han nätt och 

jämt hade undkommit en terrorattack 

på en marknad. Medan han berättade 

det sjönk solen där vi stod och myggorna 

började snabbt cirkla över oss. 

– Se upp för talibanerna, de attackerar!, 

hojade han och pekade på myggen. 

Alla skrattade. Det är märkligt 

hur vi människor fungerar. Att leva i 

konstant rädsla för att råka vara på fel 

plats vid fel tidpunkt och bli offer för 

ett vansinnesdåd och samtidigt orka 

leva vidare. Skämten blir nog kanske 

en överlevnadsstrategi. 

Shunila Ruth och hennes personal på 

kvinnocentret gör ett starkt jobb som 

trots personliga hot och svåra omständigheter 

kämpar vidare för kvinnors 

rättigheter. Samma gäller alla organisationer 

jag mötte på studiecentret som 

får utbildning i hur man överbrygger 

klyftan mellan folk från olika religioner 

och trosgrupper. De kämpar alla på 

sina håll med att skapa ett fredligt samhälle. 

Mötet med dessa gör att jag mitt 

i all förtvivlan känner något slags hopp 

om att Pakistan en dag kan bli ett land 

där folk kan röra sig fritt utan rädsla 

och där människor behandlas lika. 

Rut Lindén 

Svenska Missionskyrkan 

Internationella avdelningen 


Ett år med bibel, fjäll och 

”Lämmeltåg ”på ett fjäll i närheten av Hemavan. 

För många runtom i landet betyder västerbottniska 

Hemavan underbar skidåkning i bästa 

fjällmiljö. Andra associerar orten med strapats- 

och utsiktsrik fjällvandring, med eller utan 

myggsällskap. Ytterligare några har någon gång 

i sitt liv varit i Hemavan på kurs eller läger, 

inte minst ungdomar från när och fjärran. Och 

nu är det bara en tidsfråga innan Hemavan 

också blir synonymt med ”Bibelfjäll”. 

Vad då ”Bibelfjäll”? Det begreppet 

finns väl inte? Nej, inte hittills, men 

bättre rubrik kan man inte hitta för 

den bibelskola i fjällmiljö som drar 

igång i Hemavan hösten 2010. 

Friluftsliv 

Ett helt år i fjällen, med vandrarkängor, 

skidor och Biblar som lika 

viktiga redskap. Ett helt år med 

fjällets växlingar runt husknuten, 

glaciärutforskningar och bibelkunskap; 

övernattningar i vindskydd 

och samtal om olika trosriktningar; 

snowboardutmaningar och skidlekis 

för vinterturisternas barn; fiske, fjällkunskap 

och dagsturer för turister; 

igloobyggen och lektioner om kristen 

tro i vardagen. Det och mer ändå 

är Bibelfjäll! 

Hösten 2010 hoppas och tror styrgruppen 

för ”projektet Bibelfjäll” att 

en klass med elever i åldrarna 19 år

NYA SATSNINGAR – NYA PERSPEKTIV 

möten 

och uppåt intar SMU Fjällgård med 

packningar och förväntningar. 

Hoppas på blandning 


– Detta kommer självklart att locka 

skidtokiga ungdomar, men vi hoppas 

att det blir en skön blandning av människor, 

för platsen och kursinnehållet 

passar alla med intresse för friluftsliv 

och kristen tro, betonar idékläckaren 

Mojo Andersson. ❧ 

Text: Irene Strålberg 

Inspiratör/Kommunikatör 

Svenska Missionskyrkan/SMU 

i Övre Norrlands distrikt 

”Mer 

exotiskt 

än Indien” 

Den 1 januari 2010 tillträder P-O 

Sveder Renklint, Huskvarna, tjänsten 

som föreståndare för linjen 

Bibelfjäll i Hemavan. Då går flyttlasset 

124 mil norrut, men det hade 

lika gärna kunnat gå till Indien. 

PO Sveder Renklint är 53 år och kommer 

från tjänsten som Utvecklingsstrateg 

för Svenska Missionskyrkan. Dessförinnan 

var han Asiensekreterare och har i 

olika sammanhang vistats i Indien. De 

senaste fem åren hade PO och hustrun 

Anna pratat om möjligheten att bryta 

upp från Sverige och bli missionärer i ett 

varmt land, förmodligen Indien. 

– Våra tre barn är utflugna nu, och 

vi insåg att vi var totalt flyttbara och att 

det vore roligt att göra något helt nytt. Så 

kom möjligheten att vara med och bygga 

upp linjen Bibelfjäll i Hemavan. 

Sätta agendan 

Är det inte ett bakvänt karriärsteg att gå 

från utvecklingsstrateg på riksnivå till att 

bli föreståndare för en klass i lilla Hemavan? 

Frågan ställs med värme, och PO 

skrattar varmt åt den: 

– Nej, jag ser det snarare som att byta 

upp sig! Både Anna och jag tycker att det 

här ska bli jätteroligt, svarar han glatt. Vi 

flyttar till en ny del av Sverige, och utan 

att raljera så är Hemavan mer exotiskt för 

oss än Indien, där vi har varit så ofta. 

PO tillägger att han och hustrun brukar 

låna uttrycket: ”Det här är en tillräckligt 

galen idé för att den ska gå att genomföra”. 

De bryter upp hela sitt liv, lämnar 

barn och föräldrar, får skaffa sig mer 

fjällvana och framförallt vara med om att 

bygga upp något nytt från starten. 

P-O Sveder och hans fru tänkte sig att åka till 

ett varmt land. Det blev Hemavan. 

– Att få vara med och sätta agendan 

är verkligen lockande, säger PO med eftertryck 

och tillägger hur underbart det 

ska bli att få jobba med så många entusiastiska 

människor som det finns kring 

projektet Bibelfjäll. 

Brottas tillsammans 

PO Sveder Renklint ser fram emot undervisningsbiten 

och att få jobba med 

unga människor. Han ser det som en 

förmån att tillsammans med unga människor 

få brottas med frågor om kristen 

tro, och om klassen blir åldersblandad så 

är det guld värt. PO använder en variant 

på ett känt bibelställe för att beskriva sin 

intention: 

– ”Gå ut i hela världen och gör folk 

av alla lärjungar.”Det tycker jag är ett bra 

uttryck. För mig själv har jag också formulerat 

att målet är att forma glada och 

aktiva vardagskristna. 

PO:s primära fokus är på eleverna och 

deras växande i tro. Men än finns ju inga 

elever, så under vårterminen handlar 

PO:s jobb om lansering av Bibelfjäll, så 

att man får tillräckligt många sökande för 

att kunna köra igång. Bibelfjäll får ingen 

gratis marknadsföringshjälp av tidigare 

elever – eftersom ingen har gått den linjen. 

PO ska också göra en kursplan (som 

de blivande eleverna ska få se innan de 

bestämmer sig) och boka föreläsare. Delarna 

Bibel, Fjäll och Möten kommer att 

balanseras på bästa sätt. 

– Alla som är nyfikna på Bibelfjäll får 

gärna mejla mig eller gå in på vår hemsida, 

hälsar PO. ❧ 

Fotnot: Se faktaruta på nästa uppslag för 

kontaktuppgifter

1 

Mojo Andersson i sin rätta miljö. Foto: Maria Andersson Tältnatt i norrsken. Magiskt så det förslår. 

Mojo och idén om Bibelfjäll 

Precis vid huvudbacken i Hemavan ligger SMU 

Fjällgård med huvudbyggnad, annex och småstugor. 

Fjället i ryggen, skidbacken bredvid och samhället 

nedanför – ett mycket bra läge. Där rullar 

verksamheten på med läger, kurshelger, turistnätter 

och mycket annat. 

Fjällgården i Hemavan drivs som en 

stiftelse med Svenska Missionskyrkan 

och SMU i Övre Norrlands distrikt 

som huvudmän. På gården arbetar en 

man med visioner. Han heter Mojo 

Andersson, är 45 år och kommer ursprungligen 

från Mo på gränsen mellan 

Dalsland och Värmland. 

Här i Hemavan leder han fjällupplevelser 

av olika slag, snickrar och bygger, 

står i köket, tar hand om gårdens 

gäster och mycket mer. Om någon 

kan trolla med knäna så är det Mojo. 

Men innan Hemavan trollade han på 

ett annat, bokstavligt sätt: Efter att ha 

studerat teologi i tre år började han 

turnera med evangelisation genom 

trolleri. Detta höll han på med i tio år 

på hel och deltid. 

– Under den tiden trodde jag att jag 

var där jag skulle vara – och det var 

jag, säger Mojo. 

Skulle till fjälls 

Men allting har sin tid, och efter tio 

år var han otroligt less på turnerandet 


och alla bortanätter. 1995 var Mojo 

på turné i Lycksele, när pastorn Arne 

Höglund föreslog att han skulle stanna 

och jobba som fritidsledare i Missionskyrkan. 

Sagt och gjort, och Mojo 

blev västerbottning. Under tiden som 

fritidsledare blev han utlånad till distriktets 

Fjällkonfirmation i Hemavan 

och besökte SMU Fjällgård minst varje 

månad med församlingen. När dåvarande 

gårdsföreståndaren behövde 

en vikarie för hösten 1996 gick erbjudandet 

till Mojo som tackade ja utan 

betänketid. 

– När jag var fem år gick en 

TVserie om lavinhunden Roy från 

Tärnafjällen, och redan då bestämde 

jag mig för att jag skulle till fjälls. Från 

och med då sparade jag alla pengar till 

egna ryggsäckar, sovsäck och annat. 

När jag var sex år åkte jag på mitt första 

läger, i en hel vecka. Så när frågan 

om att jobba på SMU Fjällgård kom 

bibelFjäll: SMU Fjällgård i Hemavan 

var det aldrig någon tvekan. Och sedan 

blev jag kvar. 

1998 träffade Mojo sin fru Maria – i 

Hemavan, på SMU Fjällgård. Sedan 

länge delar paret Andersson på föreståndarsysslorna. 

Fjällgården är på 

så vis deras gemensamma skötebarn, 

och deras 5åriga dotter Lova är lika 

hemma där som i familjens villa ett 

stenkast bort. 

Insåg behovet 

En dag var Mojo på fjällpromenad 

med en besökande pastor, och de kom 

att prata om att pastorns son skulle gå 

bibelskola i ett annat samfunds regi. I 

Missionskyrkans regi finns nämligen 

bara en bibelskola i hela landet, utanför 

Jönköping, förklarade pastorn. 

– Då slog det mig: Varför är jag så 

förvånad över att rekryteringen av 

ungdomar till församlingsarbete här 

• Hemavan ligger i Västerbottensfjällen, granne med Tärna och Tärnaby. Båda orterna attraherar skidåkare 

och fjällvandrare från när och fjärran. Hemavan/Tärna flygplats har direktflyg till och från Stockholm. 

SMU Fjällgård har sedan 1957 drivits av Svenska Missionskyrkan /SMU i Övre Norrland. 

Hemsida: www.smufjallgard.se 

• Bibelfjäll startar hösten 2010. 

Svenska Missionskyrkan i Övre Norrlands distrikt och EFS Västerbotten blir huvudmän för Bibelfjäll, medan 

Lidingö Folkhögskola blir kursansvariga. Tillsammans med Bilda är dessa tre finansiärer. 

Bibelfjäll berättigar till studiemedel enligt CSN:s normala regler. 

Hemsida: www.bibelfjall.se E-postadress: p-o.sveder.renklint@missionskyrkan.se


uppe är så svår, när vi inte ens har en 

egen bibelskola norr om Jönköping? 

Och när jag upptäckte att det bara 

finns tre bibelskolor norr om Dalälven 

– oavsett samfund – så kände jag att 

det absolut måste finnas en marknad 

här! Och vi måste få hit ungdomarna! 

Som ett konkret exempel nämner 

Mojo de blivande pastorerna: Innan 

pastorskandidaterna från THS kom 

på besök till Hemavan ifjol kunde 

ingen av dem tänka sig att söka tjänst 

i norra Norrland, men efter dagarna 

i Hemavan var det tre som var positiva 

till att jobba i Övre Norrlands 

distrikt. 

Tydlig fjällprofil 

Mojo Andersson noterade alltså att 

det av flera skäl saknas en bibelskola 

för nästa generation, och tänkte att i 

Hemavan finns bra lokaler och fantastiska 

förutsättningar att nischa sig 

mot en tydlig fjällprofil. En kombination 

av Bibel och fjällkunskaper. Ett 

helt år på fjället med alla växlingar det 

innebär… Bibellinje… Idén om Bibelfjäll 

var född. 

– Vi hade pratat länge om att ha 

någon folkhögskolekurs i Hemavan, 

men då var syftet att fylla bäddarna 

och lokalerna. Nu föddes idén ur ett 

helt annat perspektiv, betonar Mojo. 

Vilka människor tror Mojo kommer 

att söka sig till Bibelfjäll – finns det en 

målgrupp? 

Linda tänker söka till Bibelskolan i Hemavan när den startar. 

Foto: privat 

– Vi har sagt så här: Fjällprofilen 

ska vara så tydlig att vi får en grupp 

människor som attraheras av den. 

När de sedan ser bibelprofilen ska de 

känna att ”bättre kan jag inte få det”. 

Vi vill att deras tro ska växa, och på 

köpet får de ett fantastiskt år på fjället. 

Att vi dessutom får hjälp i mötet med 

turister blir en härlig spinoffeffekt, ler 

Mojo. 

Resurs för turister 

Mojo berättar att eleverna bland annat 

kommer att få lära sig om ledarskap 

på fjället, med målet att själva kunna 

leda dagsturer med turister: 

– Turistnäringen i Hemavan har 

länge efterlyst ledda dagsturer på fjället, 

men resurserna har inte funnits. 

Nu kommer vi att kunna erbjuda just 

detta tack vare våra elever. Vi kommer 

även att kunna erbjuda till exempel 

skidlekis medan mamma och 

pappa åker slalom. Vi kommer helt 

enkelt att kunna lyfta hela utbudet för 

turister samtidigt som vi får en massa 

givande möten med nya människor. 

Men är det så säkert att de kommer 

att få ihop en klass till Bibelfjäll hösten 

2010? 

– Jaa! svarar Mojo tveklöst. Det här 

ju det bästa som har hänt! Från den 

dagen idén föddes har alla pusselbitar 

bara fallit på plats. Det blir en unik 

bibellinje i fantastisk fjällmiljö – så 

klart att vi fyller en klass! ❧ 

Kugghjul 

utan strul 

Klas Johansson är distriktsföreståndare 

för Missionskyrkan i Övre Norrlands 

distrikt och har varit med i planeringsarbetet 

för Bibelfjäll sedan idén kläcktes 

för drygt två år sedan. 

– Vi har länge pratat om en pistpastor eller 

gårdspastor för att förstärka det kristna arbetet i 

Hemavan, men det har alltid fallit på för få händer 

och för lite pengar. I och med Bibelfjäll får vi 

både händerna och pengarna, säger Klas. 

Idén föddes och entusiasmen tändes. De tre 

ledorden Bibeln, Fjället och Mötet utmejslades. 

Visionen, behovet och viljan fanns – men var 

det genomförbart? 

Klas Johansson berättar om hur kontakten 

med EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) 

i Västerbotten växte fram, och hur man kom 

fram till att göra en gemensam utredning av 

förutsättningarna för en bibelskola i Hemavan. 

Under utredningens gång kom även studieförbundet 

Bilda och Lidingö Folkhögskola med, 

liksom Tärna församling (Svenska kyrkan), 

Hemavan/Tärna Missionsförsamling och Tärna 

frikyrka. 

– De lokala församlingarna är viktiga i sammanhanget 

och ingår i Bibelfjälls styrgrupp, 

betonar Klas. Alla delar samma fråga om hur 

man som liten församling med små resurser 

kan finnas till för bybor, stugägare och turister 

i Hemavan. Idéerna har alltid funnits men det 

har saknats resurser. När idén om Bibelfjäll kom 

fram var det som att resten redan var förberett, 

precis så bra har det ordnat sig. 

Styrgruppen är också glada över att ha rekryterat 

PO Sveder Renklint som kursföreståndare. 

– Mojo på Fjällgården har varit, och är, viktig 

som visionsbärare, betonar Klas, men PO blir 

själva nyckeln till att detta ska lyckas. 

– Detta är nog bland det mest spännande jag 

någonsin har varit med om, tillägger han glatt: 

Från första början har kuggarna hakat in i varandra 

och allt har löst sig! ❧ 


Gud bjuder oss 

till bords 

16 

TRONS D E F 

Jag minns än hur jag reagerade 

inför nattvarden när 

jag var barn. Det var svart 

och stelt, sorgligt och 

skrämmande. Bara detta ord 

– nattvard! Redan i min barndom 

var ju ordet kvällsvard hopplöst 

föråldrat. Och vem åt nattvard?! 

Ordet fick en att förstå att detta var 

något ytterst udda och underligt. 

Som tonåringar fick min bror 

och jag dispens för att följa med 

våra föräldrar till Sandom i Norge 

på retreat. Där firade vi nattvard 

runt ett dukat bord där vi först ätit 

kvällsmat. Retreatledaren Edin 

Lövås kunde konsten att leda ett 

naturligt och angeläget samtal där 

också de goda berättelserna och 

den varma humorn fick plats. Så 

lästes bibeltexten, brödets bröts och 

bägare och fat skickades runt bordet. 

Och vi åt och vår tro växte. 


” Att 

Jesus dog 

för mina synder blir 

aldrig så levande och 

klart för mig som när 

jag tar emot bröd och 

vin i Herrens måltid. 

Alla sinnen får 

vara med. 

Så annorlunda! Så här måste 

det ju ha gått till när Jesus åt sin 

sista måltid med lärjungarna. 

Men varför firar vi nattvarden? 

Eller Herrens måltid om man nu 

föredrar den benämningen. Ja, 

det finns många skäl till det. Här 

är några av dem. 

1 – Gemenskapen 

Gemenskapen är ett av de 

viktigaste motiven i Herrens 

måltid. I Bibelns värld 

åt man inte tillsammans med 

vem som helst. Och det gör väl 

för övrigt inte vi heller. Att äta 

tillsammans var att dela en djup 

gemenskap med varandra. Det 

var därför folk blev så galet arga 

när Jesus åt med landsförrädare 

och horor. Sådana kan man väl 

inte ha gemenskap med! 

När vi delar bröd och vin i gudstjänsten 

är det ett uttryck för gemenskap 

oss emellan. I församlingen 

i Korint var gemenskapen 

riktigt dålig. Var och en åt av sin 

egen mat istället för att dela med 

sig. Därför satt några hungriga 

medan andra drack sig berusade. 

Och Paulus konstaterar: ”…vid 

era sammankomster går det inte 

att hålla Herrens måltid…” (1 

Kor 11:20) Nej, tacka för det med 

sådan usel gemenskap! Osämja 

i församlingen är ett kränkande 

av nattvarden. 

Gemenskapen i nattvarden är 

först och främst med Gud. Det 

Rune W Dahlén, teol dr och 

lärare på Teologiska Högskolan 

Stockholm berättar i 

växa.nu om den kristna trons 

grunder i serien Trons ABC, 

som fått en fortsättning i 

Trons DEF. 

Tidigare artiklar: 

nr 1 (aug 2008): Tro 

nr 2 (nov 2008): Jesus 

nr 3 (feb 2009): Anden 

nr 4 (maj 2009): Treenigheten 

nr 5 (sep 2009): Dopet 

är han som bjuder oss till bords. 

”Gud är en av oss vid detta bord”, 

som vi sjunger i en nattvardssång. 

Och Jesus säger: ”Se, jag 

står vid dörren och bultar. Om 

någon hör min röst och öppnar 

dörren skall jag gå in till honom 

och äta med honom och han med 

mig.” (Upp 3:20) 

2 – En minneshögtid 

Jesus sa att vi skulle dela bröd och 

vin till minne av honom. Orden 

är särskilt kopplade till brödet 

som Jesu kropp och vinet som 

Jesu blod. ”Detta är min kropp 

som offras för er. Gör detta till 

minne av mig.” ”Denna bägare 

Foto: Marcus Buckner

är det nya förbundet genom mitt 

blod. Var gång ni dricker av den, 

gör det till minne av mig.” (1 Kor 

11:24, 25) 

Vad vi ska minnas är alltså i första 

hand hur Jesus gav sitt liv för 

oss. Och att det skedde för att vi 

skulle få förlåtelse för våra synder 

så att de inte längre stod i vägen 

mellan Gud och oss och hindrade 

gemenskapen. (Matt 26:28) 

Det där kan man bry sin hjärna 

med hur mycket som helst. Det 

är i alla fall för svårt att riktigt 

begripa. Jag har hört många predikningar 

om det och själv hållit 

åtskilliga. Men att Jesus dog för 

mina synder blir aldrig så levande 

och klart för mig som när jag 

tar emot bröd och vin i Herrens 

måltid. Alla sinnen får vara med. 

Det blir som ett drama som leder 

mig dit inte orden riktigt når. 

Brödet och vinet sammansmälter 

med min kropp samtidigt 

som jag på djupet försöker ta till 

mig de personliga orden: ”Kristi 

kropp för dig utgiven. Kristi blod 

för dig utgjutet.” 

Detta föder i sin tur både tacksamhet 

och glädje, något som 

varje nattvard bör präglas av. 

3 - Vi ser framåt 

Herrens måltid leder också tankarna 

framåt. Paulus skriver: 

”Var gång ni äter det brödet och 

dricker den bägaren förkunnar 

ni alltså Herrens död, till dess 

han kommer.” (1 Kor 11:26) Jesus 

ska en dag komma tillbaka. 

Vi vet inte hur eller när, bara att 

han ska komma. 

I Gamla testamentet finns det 

en förebild till denna väntan. 

Judarna firar påskmåltiden till 

minne av befrielsen ur slaveriet i 

Egypten. I detta firande ser man 

också framåt mot den ännu större 

befrielsen som ska komma i 

samband med Messias ankomst. 

Det finns alltid en bägare på bordet 

till Messias – om han skulle 

komma just då. 

På samma sätt ser vi som krist 

Trons DEF 

Rune W Dahlén 

Lärare 

Teologiska Högskolan Stockholm 

na fram emot att Jesus – Messias 

– ska komma tillbaka och ta 

oss med till himlen, den riktigt 

stora befrielsen. Och himlen utmålas 

ofta i form av en måltid. 

(Matt 8:11, Luk 14:15) För Jesus 

blev den första nattvarden också 

den sista måltiden innan han var 

hemma igen. (Luk 22:16, 18) För 

oss är varje nattvard en försmak 

av himlen och en färdkost på vägen 

dit. 

Vad äter och dricker vi? 

Genom tiderna har man alltid 

diskuterat vad brödet och vinet 

egentligen är. Katolikerna tror att 

gåvorna förvandlas, inte till smak 

eller form, men till substansen. 

Brödet och vinet ÄR Jesu kropp 

och blod. Anglikanerna och de 

reformerta tror tvärtom att det 

inte alls sker någon förvandling. 

Bröd och vin är bara symboler för 

Jesu kropp och blod. 

Den vanligaste tron i Missionskyrkan 

är nog den lutherska, 

nämligen att brödet och vinet 

inte förvandlas, men blir bärare 

av Jesus. Martin Luther hade en 

fin bild för detta. När smeden lägger 

järnet i elden förvandlas det 

inte till eld, men det rödglödgade 

järnstycket är bärare av elden. 

När det hålls mot ett brännbart 

föremål antänds detta genast. 

På samma sätt är brödet och 

vinet i nattvarden bärare av 

Jesus. När jag tar emot dessa 

gåvor tar jag också emot Jesus. 

Därför har många gjort sitt första 

verkliga möte med Gud just 

i nattvarden. ❧ 

Livsnära tankar 

Bergström Ingela (red.) 

Ordet för idag 2010 : livsnära samtal 

(Verbum) 

Ordet för idag innehåller bibelberättelser 

med livsnära frågor att ta med sig i var 

dagen. dagen. Boken Boken är uppdelad med ett 

tema per vecka, och tankarna kan 

också vara en bra utgångspunkt 

för en samtalsgrupp. Varje vecka 

avslutas med en bön och kyrkoårets 

texter inför helgen. 

En rad författare med erfarenhet av livsnära samtal 

medverkar. Redaktör är Ingela Bergström. 


L Ä S T I P S ! 

Majestätisk bön 

Drottning Silvia 

Drottning Silvias bönbok 

(Verbum) 

I sin bönbok har Drottning Silvia särskilt 

samlat böner med barn i fokus, 

böner som berör naturen och böner för 

dem som drabbats av demens. 

Många böner är gamla och välkända. 

Som Fader Vår på tolv språk, däribland flera samiska dialekter. 

I boken medverkar också gäster med nyskrivna böner. Bland 

dem märks (ex)biskoparna Caroline Krook, KG Hammar och 

Martin Lönnebo. Här finns även en bön – eller till formen snarare 

dikt – på tyska, skriven av den elvaåriga Silvia. Samtliga 

foton är tagna av kung Carl Gustaf. 

Drottning Silvias bönbok kommer ut till första advent. I en 

tvgudstjänst på nyårsdagen läser drottning Silvia en nyårsbön 

från boken. 


Liten bok om stort ämne 

Jag – en del av evigheten 

Cissi Glittvik 

(Hopp och tro) 

Studentpastorn och föreläsaren Cissi 

Glittviks andra bok tar upp längtan efter 

människans relationer, efter sammanhang 

och tillhörighet och de uttryck detta 

tar sig i en tid när de elektroniska relationerna breder ut sig. 

Boken är i det lilla formatet och inleds med en citerad artikel 

ur tidskriften NOD, där en ung kvinna ger en personlig nutidsskildring, 

som tydliggör det perspektiv författaren är ute 

efter. Boken är illustrerad av Lennarth Nilsson som meddelar 

sig igenkännligt via sin figur Helge From. 

En cd där författaren läst in boken följer med. På den finns 

också musik av och med Jens Ericson och Annika Törnqvist, 

som ofta medverkar vid författarens föreläsningar. 



– Vi vill tagga till tjänst för 

Vi vill växa-konferens inbjuder till inspiration 

I januari är det dags för historiens andra Vi vill växa-konferens. Precis 

som förra gången står Linköpings missionsförsamling som värd. Rubriken 

är den oavslutade meningen ”Vad hjärtat är fullt av…” 

Och just detta, det som hjärtat är fullt, av kommer det att bli 

många tillfällen att tala om under konferensen. Inte minst genom de 

samtalsgrupper för Livsnära samtal som konferensen hyser. 

– Förra gången kallade vi dem bassamtal, 

och det var en stark upplevelse att 

följa hur människor, mer eller mindra 

nya bekantskaper för varandra, öppnade 

sig och delade med sig av sina 

tankar och sin egen andliga resa, med 

allt vad den innehållit av upp och 

nedgångar. 

Den som minns detta är Bernt 

Åkerblad, pastor i Missionskyrkan 

i Linköping och initiativtagare till 

konferensen. Erfarenheterna från 

förra gången är positiva och ger anledning 

till förhoppningar, även om 

Åkerblad lite försiktigt framhåller att 

det inte är särskilt lätt att upprepa en 

succé. 

Siktade högt 

Bakgrunden till alltihop är att Linköpingsförsamlingen 

år 2008 firade sitt 

150årsjubileum och ville markera 

det. 

– Men vi ville gärna anordna något 

som inte bara var en angelägenhet för 

oss här i Linköping, utan som kunde 

beröra hela Missionskyrkan, både på 

riks och distriktsnivå. 

Kontakter togs och ganska snart 

bestämde man sig för att konferensen 

skulle kunna vara en del i det strategiarbete 

som fått namnet Vi vill växa (se 

faktaruta nästa sida). 

Att anordna en konferens i Vi vill 

växakontexten är värdefullt av flera 

anledningar, menar Bernt Åkerblad. 

– För det första så uppstår det något 

när människor möts och tillsammans 

kan dela den vånda och längtan 

vi känner i vårt uppdrag. För det 

andra är det värdefullt att komma 

samman och tillsammans upptäcka 

vad vi kan skapa gemensamt. För 

18 växa.nu nr 6 ◆ dec 2009 - feb 2010 

det tredje ligger det ett värde i att få 

komma bort till en annan plats. Det 

är lätt att man blir alltför upptagen 

med den välfyllda lokala agendan 

och då kan det vara nyttigt att ”gå 

lite avsides”, som Jesus själv säger. 

Det ger möjlighet att se andra perspektiv, 

se vad vi har i Svenska Missionskyrkan 

och att vi är fler som 

vill gå åt samma håll. 

Vill sprida inspiration 

Konferensen i Linköping har alltså 

mer av inspiration och gemenskap, såväl 

mänsklig som andlig, på agendan, 

än strategisamtal och arbetsordningar. 

Men förhoppningen är givetvis 

att den tankar, upplevelser och goda 

Bernt Åkerblad 

hoppas att konferensen 

”Vad hjärtat 

är fullt av...” ska 

kunna inspirera och 

sprida goda idéer. 

Foto: Per Larsson 

idéer sprids vidare ut i hela församlingsnätet 

genom deltagarna, och tar 

sig uttryck i det kontinuerliga arbete 

som pågår. 

Inte bara för ”proffs” 

Konferensen vänder sig till förtroendevalda 

och anställda i Svenska Missionskyrkans 

församlingar men stänger 

inte ute ”vanliga” medlemmar och 

Missionskyrkan i Linköping står som värd för Vi Vill Växa-konferensen ”Vad hjärtat är fullt av ...” 

Foto: Michael Anderson

omvärlden 

att det kan vara av värde att vara fler från samma ort. 

– Det är viktigt att kunna dela erfarenheterna och samtala 

om dem också på hemmaplan, menar Bernt Åkerblad. 

Han vill självklart inte skriva någon på näsan om vad 

de ska förvänta sig av konferensen, men hans förhoppning 

är att den som lämnar den ska ha med sig en känsla 

av hur mycket det går att göra tillsammans och en lust att 

tjäna omvärlden, både med diakoni och med vittnesbördet 

om Jesus Kristus. 

– Det är det vi vill att deltagarna ska känna sig taggade 

för, säger Bernt Åkerblad. 

Visionskonferens för equmenia 

Parallellt med Vi vill växakonferensen anordnar ungdomsorganisationen 

equmenia en visionskonferens. Den 

håller sina speciella samlingar i Baptistkyrkan i samma 

stad. Vissa pass genomförs tillsammans i de två konferenserna. 

Konferensen, som hålls 1517 januari 2010 arrangeras 

av Svenska Missionskyrkan tillsammans med Equmenia, 

Östra Götalandsdistriktet av Svenska Missionskyrkan, 

Linköpings Missionsförsamling, Studieförbundet Bilda 

och Utbildningscentrum Lidingö, och i samverkan med 

Metodistkyrkan i Sverige. 

Fakta: Vi Vill Växa 


Vi vill växa är namnet på ett genomgripande – inte övergripande 

– arbete för tillväxt i alla möjliga avseenden inom 

Svenska Missionskyrkan och Equmenia. Startskottet gick på 

våren 2007 efter att kyrkostyrelsen och dåvarande SMU-styrelsen 

fattat beslut. 

Målen man vill arbeta mot är tillväxt i antal medlemmar, 

genom att församlingar och ungdomsarbete blir växtplatser 

för tro, fördjupning och tjänst samt att det finns tillräckliga 

resurser för att utföra kyrkans uppdrag. Vägen dit går genom 

allt från personlig överlåtelse till uppdraget till ledarrekrytering, 

kompetensutveckling och nya verksamhetsformer. 

Vi vill växa är inget projekt som pågår under några år utan 

ligger som grund för arbetet på alla nivåer. En konkret utmaning 

finns formulerad och det är att den negativa trenden i 

medlemsutvecklingen ska vändas till 2012 och fokus ska ligga 

på nya medlemmar genom bekännelse. En positiv medlemsutveckling 

är dock inget självändamål. Däremot är levande 

och livskraftiga församlingar det verktyg som finns för att 

nå människor med evangelium om Jesus, vilket är kyrkans 

uppdrag genom alla tider. 

Den som vill veta mer om Vi vill växa och konferensen kan 

gå in på www.missionskyrkan.se 

Kristoffer Hermansson får utlopp för sin konstruktionslust på Himlakul när temat är teknik. 

Foto: Stina Hjelm 

Himla kul med teknik! 

Sannerudskyrkan i Kil har tagit 

ett nytt och lite annorlunda 

grepp för att locka barnen till 

aktiviteter i kyrkan. Mattias 

Walan berättar. 

Under hösten 2009 har vi i Sannerudskyrkan 

bestämt att satsa på något 

nytt för att barnen i Kil ska lockas till 

vår kyrka. 

Hur skulle vi göra det i ett samhälle 

som flödar över av aktiviteter och erbjudanden? 

Vi skapade ”Himlakul”! 

”Himlakul” vänder sig till 79åringar 

och har ett tema för varje 

månad. Sedan byts tema och ledare. 

Som deltagare kan man anmäla sig 

till ett eller flera teman. Som ledare 

åtar man sig fyra kvällar och en 

gudstjänst. 

Snabbt gensvar 

Under hösten 2009 har vi satsat vi på 

Bak, Teknik och Kör. Varje tema innebär 

att vi träffas fyra onsdagskvällar 

och sedan har avslutning på en familjegudstjänst 

kommande söndag. 

Vi bjöd in genom att besöka alla 

klasser i årskurs 13 i Kil – och gensvaret 

kom direkt! Redan inom en 

vecka var de två första temamånaderna 

fullbokade. Och de flesta barn 

hade inte tidigare deltagit i kyrkans 

aktiviteter. 

Hur får man fram kyrkans budskap 

med teman som Teknik? kanske du 

undrar. Vi har valt att börja varje träff 

med att berätta en bibelberättelse. Sedan 

tar vi fasta på något teknikrelaterat 

i berättelsen. Utifrån Skapelsen 

har vi gjort rörliga 

djur i kartong, påsnitar 

och snören. 

Berättelsen om 

Kung David fick 

oss att bygga 

slott, broar och 

torn. Vi skapade skapade 

egna musikinstru 

ment utifrån festen för den förlorade 

sonen, och Paulus missionsresor gav 

oss uppslag till olika fordon. 

Utgår från barnen 

Vårt pedagogiska fokus ligger på att 

låta barnen få tänka själva, komma 

med egna idéer och förslag på lösningar. 

Inga regelrätta ritningar följdes. 

Det har varit fantastiskt att varje 

vecka få möta dessa barn som får uppleva 

en gruppgemenskap och glädje 

över att skapa någonting ”eget”. De 

har fått höra bibelberättelserna (kanske 

för första gången) och vad Sannerudskyrkan 

står för. Det är vår starka 

förhoppning att barnen har fått känna 

sig sedda och välkomna – och att 

de duger! 

TIPS FÖR DIN FÖRSAMLING? 

Mattias Walan 


Konfirmationslägret i Falun bygger till stor del på upplevelser. Det kan innebära ett besök vid Jungfrukällan vid Jungfruberget, eller ett besök i Stora Kopparbergs 

kyrka, som utgångspunkt för vidare samtal om skapelsen och om nattvarden, respektive om väckelsearvet. Foto: t v:Privat, t h:Calle Eklund/Wikimedia 

Distriktskonfirmationsläger 

– i en lokalförsamling! 

Sedan tolv år tillbaka bedriver Falu Missionsförsamling 

konfirmationsläsning i lägerform mitt i 

församlingen. Lägret är på sätt och vis ett distriktsläger 

på ”entreprenad”, drivet av en lokalförsamling. 

Bakgrunden till konfirmationslägret 

i Falun är att de ungdomar i församlingen 

som för tolv år sedan hade konfirmationsåldern 

inne inte kunde eller 

inte ville terminsläsa. De ville åka på 

ett läger. I samma veva var Mellansvenska 

distriktet i ett läge att man 

inte kunde driva sommarläsningen vidare 

som då var förlagd till Leksand. 

Ville ha med fler 

I samråd med distriktet och ungdomarna 

i Falun, som sade att de var 

villiga att pröva ett läger hemma i 

Falun bara det kom några från något 

annat håll, beslutade församlingen att 

använda sitt sommarhem Gullnäsgården 

som lägergård för konfirmationsläger. 

Församlingens pastor Lars Söderlund 

och pastor Gunborg Hylén arbe 


tade då tillsammans fram ett koncept 

för lägret och sedan har det, som man 

säger ”rullat på”. 

Bygger på upplevelser 

Lägret och dess läsning är till stora 

delar upplevelsebaserat och utnyttjar 

i sitt upplägg Falun med dess omgivningar 

och historia. Som exempel kan 

nämnas att när vi talar om kyrkohistoria 

och ekumenik besöker vi Stora 

Kopparbergs kyrka som i sina äldsta 

delar är från 1200talet och gör ett besök 

hos Birgittasystrarnas kloster utanför 

Falun, som en relief när vi tittar 

på vårt väckelsearv som frikyrka. 

Eller så beger vi oss till hoppbackarna 

vi Lugnets skidstadion för att 

fundera kring hopp och förtvivlan, 

stannar vid Jungfrukällan vid Jungfruberget 

för att hämta kraft och tala 

om nattvarden. Cykel är transportmedel 

– och det är inte alltid det rullar på 

av sig självt. 

Fördelarna med denna form av konfirmationsläsning 

är flera: 

◆ Man lever och delar livet med ungdomarna 

under en viktig del av livet 

och genom att leva lägerliv kan 

man behålla koncentrationen. 

◆ Genom att ha lägret i församlingens 

mitt och som en del av församlingens 

ordinarie verksamhet kan 

man trots lägerformen behålla närheten 

till församlingen som möter 

konfirmanderna på sommarhemmet 

och i gudstjänsterna under läsperioden. 

◆ Genom att erbjuda ungdomar från 

andra församlingar att delta i lägret 

får man en tradition som skapar 

kontinuitet för läsningen. (Något 

år har det bara varit en konfirmand 

från Falun) 

◆ Lägerformen ger betydligt fler tillfällen 

till upplevelser och erbjuder 

fler möjligheter att ge en positiv 

upplevelse av tron och kyrkan, vilket 

vi ser som det viktigaste uppdraget. 

Just i dagarna har inbjudan gått ut till 

nästa års upplaga för 2010 års konfirmationsläsning. 

Tre var redan anmälda 

i förväg vilket inte är ovanligt 

då syskon ställer sig i kö. Vi får väl se 

hur många vi blir i år. Vi strävar efter 

att köra i det lilla formatet med max 16 

deltagare för att kunna ha en positiv 

gruppdynamik. 

Lars Söderlund

Miraklet på motellet 

De var trötta, det 

var sent och bensinen 

var snart 

slut. Trots att de 

åkt vad som kändes 

som oändliga mil på spikraka 

landsvägar och highways hade de 

ännu inte nått fram till Washington. 

Och nu måste de bara sova. 

Problemet var bara att de befann 

sig i ett stycke amerikansk 

glesbygd, och det enda som stod 

till buds var ett slitet, smutsigt 

motell med en rostig skylt i blågrönt 

som definitivt sett sina 

bättre dagar. 

De svängde in den gamla 

Pontiacen på parkeringen och 

plockade ut sina väskor. Inte för 

att de hade mycket med sig, men 

det var ändå en del för Joseph 

att släpa på. Hans unga flickvän, 

Mariah, var höggravid och hade 

fullt sjå med att ta sig in själv. 

Mannen bakom motelldisken 

var inte direkt förtroendeingivande. 

Knappast välkomnande 

heller. Han höjde knappt blicken 

när paret kom in. Man kunde 

ändå ana en snabb blick under 

lugg, riktad mot Mariahs mage 

som tydligt skvallrade om hennes 

tillstånd. 

– Glöm det. Det är fullbelagt, 

sade mannen bakom motelldisken 

utan att ta blicken från tidningen 

som låg i hans knä. 

Mariah undslapp sig en uppgiven 

suck. 

– Men snälla! Det är sent, och 

vi har rest långt... började Joseph. 

– Det är fullt! upprepade mannen 

bakom motelldisken. 

– Du ser ju hur det är med min 

flickvän. Vi vill bara sova, sedan 

fortsätter vi i morgon. 

Mannen bakom motelldisken 

höjde blicken 

och mönstrade Joseph. 

Kanske försökte han bedöma om 

det här var några knarkare på flykt 

eller bara genomresande med liten 

budget. Han bestämde sig tydligen 

för det senare, för han lät ett snabbt 

leende passera över läpparna. 

– OK. Jag har ett rum... Det 

är egentligen ett förråd, men vi 

kan ställa in ett par hopfällbara 

sängar där för en natt. 

De passerade förbi några dörrar 

i mörkt trä med matta metallsiffror 

på karmen. Från någon dörr 

hördes ljud av intima förehavanden, 

men annars var det tyst. 

Det luktade instängt och fuktigt 

i förrådet. Och särskilt rent 

var det inte. Men de hade tak 

över huvudet och två sängar som 

dög i brist på bättre. 

Joseph såg på Mariah som redan 

somnat på det småblommiga 

lakandet. Hon var vacker. 

Hur kunde han ens ha tänkt 

på att lämna henne? När hon blev 

gravid var hans första tanke att 

bara dra, sticka sin väg, inte ta några 

diskussioner och inte försöka 

övertala henne till vare sig det ena 

eller det andra. Men nu ville han 

vara vid hennes sida. Och barnets. 

Vems det nu var. 

Joseph hade knappt hunnit 

somna när han vaknade av att 

Mariah satt framåtböjd på en trälåda. 

Hon stönade och var blek. 

– Joss! Jag tror… hon stönade 

till. Jag tror att vattnet har gått, 

sade hon. 

Han tittade yrvaken ner på 

golvet. Det var vått. 

– Jag trodde först att jag hade 

kissat på mig, sade hon lite generad. 

Aj… 

Joseph vaknade till ordentligt. 

Herregud, tänkte han. Inte nu. 

Vad gör man? 

Mariah jämrade sig och vaggade 

på trälådan. Hon sade några 

ord som försvann i smärtan som 

pulserade genom henne. 

Några daganställda lantarbetare, 

kringresande daglönare i 

slitna blåjeans och rutiga skjortor, 

knackade på och klev in, 

undrande över vad som stod på. 

De såg verkligen ut som sinnebilden 

av cowboys, tänkte Joseph. 

Det var bara cowboyhatten som 

saknades. 

Men hur det var, fick Joseph 

och Mariah den hjälp de behövde. 

En av lantarbetarna hade förlöst 

sina två barn hemma, förklarade 

han. Och det hade gått bra. 

– Kan jag… får jag… 

Han var normalt 

allt annat 

än den blyga typen, 

grov både 

till kroppen och i 

munnen. Nu var 

han närmast förlägen 

i den ovana situationen. Men 

födsloarbetet satte snart igång på 

allvar, och han fann sig tillrätta. 

Mannen i receptionen hade 

också hört ljud och gått iväg 

till förrådet för att se till att det 

inte var något inbrottsförsök på 

gång. Nu blev han stående, gripen 

av det som just hände framför 

hans ögon. Han var härdad 

– på motellet hade han både tagit 

hand om offer för överdoser och 

slagits med våldtäktsmän. Men 

nu var det som att den pågående 

födseln tillförde något nästan 

sakralt till det gamla motellet. 

Så kom det sig att de stod, 

satt och hukade kring en 

späd tonårsflicka i färd 

med att föda barn. Ett halvdussin 

grova män, tysta, uppfyllda 

av stundens allvar och fast beslutna 

att ordna allt till det bästa. 

Någon torkade Mariahs panna, 

en annan hämtade handdukar, 

någon kände försiktigt efter om 

barnet verkade ligga rätt. 

Och det naturliga, men samtidigt 

alldeles mirakulösa hände 

att det lilla ofödda barnet vred 

sig i rätt läge, likt en sälunge som 

byter riktning, att Marias kropp 

arbetade fram emot det oerhörda, 

och att alla närvarande på något 

sätt visste vad de skulle göra. 

– Aääääaaah! 

Det lilla barnet, det lilla, fantastiska 

barnet, skrek till, sniffade 

till några gånger och kröp 

ihop på Mariahs mage. Männen i 

rummet drog sig diskret tillbaka 

och lämnade Joseph och Mariah 

ensamma en stund. Men de kom 

snart tillbaka. 

Jultilltal 


Kommunikatör 

– Alltså… Jag tänkte… Det är 

lite fånigt, kanske, men jag skulle 

vilja ge er den här, sade en av 

dem. Eller till barnet egentligen. 

Han höll upp ett litet guldsmycke, 

ett litet kors med en ros 

som virade sig kring korset. 

– Du vill säkert ha en röka, sade 

en annan till Joseph och sträckte 

fram en cigarr i ett metallrör. 

– Om du vill fräscha upp dig, 

sade mannen från motellreceptionen 

och räckte Mariah ett paket 

med den finaste och mest väldoftande 

tvålen han kunde hitta 

i hyllan med förnödenheter till 

försäljning bakom disken, bland 

cigaretter, engångstandborstar 

och kondomer. 

Kanske hade Joseph önskat 

att Mariah kunde föda sitt 

barn på någon klinik som 

drevs av kyrkan eller en hjälporganisation. 

En privat klinik 

skulle han aldrig ha råd med och 

det offentliga sjukhuset hemma 

gav han inte mycket för. 

Men just nu kändes det som 

att det lilla barnet inte kunde ha 

valt en bättre plats att komma till 

världen. 

Han gick ut och drog några 

djupa andetag. Sedan blev han 

stående med blicken riktad uppåt. 

Stjärnhimlen var ovanligt 

klar och det var alldeles tyst. 

Och minsann – var det inte 

som att till och med den gamla 

neonskylten börjat stråla med en 

helt ny lyster. 

Joseph blev stående en lång 

stund. Han var uppfylld av en 

känsla han inte riktigt kunde 

sätta ord på. 

Det var som att ett nytt liv 

hade börjat. 

Och det hade det ju också. ✩ 

Foto: Bob Smith 


ått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & 

”Ett break i den grå vardagen” 

Tolfte upplagan av Smaka & Se hölls i Linköping 

Förväntan i luften. Kyrksalen fylls 

av ungdomar i alla åldrar. Sorlet 

klingar ut när invigningsgudstjänsten 

inleds med en discolåt. På 

estraden visas Jesu liv till ljudet 

av discomusik. Till låten Sing 

halleluja får vi se Jesus besegra 

döden. Folk applåderar och från 

skyn faller ballonger. Det är fest! 

Smaka & se är ett ställe där du kan andas 

ut. Du får vara den du är. Du vågar 

vara kristen, du vågar stå för att du 

tror på Gud, för att alla andra där tror 

också. Dessa dagar samlar du kraft 

för att orka lite längre, lite till. Du har 

roligt och träffar nya vänner eller fördjupar 

bekantskaper. Leker lekar, lär 

känna dig själv och träffar Gud. 

Ungdomskonferensen Smaka & se 

hölls i år i Linköpings Missionskyrka. 

Det var den tolfte konferensen sedan 

nystarten. Förutom ungdomar från 

Östra Götalands distrikt kom ett gäng 

från Stockholm och ett från Fiskebäck. 

Från torsdagskvällen den 29 oktober 

till söndagsförmiddag den 1 november, 

hanns det med att äta massor, leka, umgås 

och framförallt gå på bibelstudium 

och kvällsmöten. 

Känns igen 

Smaka & se är ett inarbetat koncept i 

Östra Götalandsdistriktet av Missionskyrkan/SMU, 

varje år är det runt 200 

ungdomar som är med. Upplägget är 

samma: Frukost, bibelstudium, lunch, 

fria aktiviteter, fika, seminarium, kvällsmat, 

kvällsmöte, kafé med musik, konsert 

och slutligen sängdags. När du åker 

till Smaka & se vet du vad du får – och 

det blir alltid härliga dagar. 

Ett femtontal seminarier hölls under 

två dagar. I ett uppmuntrades vi att ta 

ansvar för Guds skapelse, att pilgrimsvandra 

i Bibeln. Seminariet ”Allin” 

drog paralleller till poker; att satsa allt 

i poker heter Allin, men ungdomarna 

undervisades för att gå ”Allin” för Jesus 

– Att satsa allt! 

Spännvidden var stor. Mitt samlade 


Fest. Smaka & se 

är ett tillfälle att 

släppa loss. Och 

känna att man är 

bland likasinnade. 

Foto: 

Boppe Perhamn 

MÖTE MED GUD! 

Nedan: Det fanns 

också plats för 

allvar och andakt 

på Smaka & se. 

intryck är att: Så mycket bra underlag 

dessa ungdomar får att bygga sina liv, 

kristna liv på. Det fanns ämnen för 

både den som ville dansa och den som 

ville prata om sorg. Många frågor diskuterades 

men många frågor förblev 

obesvarade, så att tankeprocessen 

även fortsätter efter seminariets slut. 

Det är härligt att som f d ungdomsledare 

och f d tonåring vara med på Smaka 

& se som deltagare, jag kan plocka godbitarna 

och umgås med massor av underbara 

ungdomar. Det blir ”ett break i 

den grå trista vardagen” som en tjej sa. 

Kvällssamlingarna hade tre tydliga 

delar, fest och lovprisning, undervisning 

och stillhet och eftertanke. Ett lovsångsteam 

tog med oss i nya lovsånger, och 

varje kväll fick vi se gripande dramer 

om Jesus, hur han helar eller om hur 

han tar bort masker vi sätter på oss. 

De fyra talarna under konferensen 

predikade mycket utifrån egna erfarenheter, 

hur de upplevt saker när de 

var tonåringar, allt positivt som hade 

hänt när de vågat tro att de var födda 

för en orsak, och vad som kan hända 

när man vågar ta steget. 

Utmanande 

Mycket fokus i undervisningen lades 

på Den helige Anden, som antingen är 

något som pratas mycket om i ungdomarnas 

församlingar och tonårssamlingar, 

eller så har de inte så stor koll. 

De tjejer och killar som jag talade 

med upplevde undervisningen bra 

och utmanande. Att det hände mycket 

med ungdomarna och under helgen 

märktes verkligen under sista delen 

på samlingarna, då man fick gå fram 

och få hjälp med förbön, eller något 

man vill tacka för. Några tog ett värmeljus 

och satte sig på estraden för att 

be själva. Många passade på att skriva 

sina tankar på ett klotterplank. 

– Äntligen, inte att det är över, utan 

äntligen att det är i Linköping” sa Boppe 

Perhamn, konsulent på Östra Götalands 

distrikt på söndagens gudstjänst 

– Nu var det rätt tid för er att ha 

Smaka & se. 

Efter tolv konferenser lämnar han 

nu över stafettpinnen till Jenny Fredén, 

ungdomskonsulent på distriktet. 

För mig var det varken den tolfte eller 

den sista gången. Jag åkte dit med 

erfarenheter och minnen från fyra tidigare 

härliga Smaka & se, och är nu 

efteråt full av ny kraft, och hes hals efter 

mycket stoj och skratt! Vi är många 

som ser fram emot nya konferenser. 

Charlie Cramer, 

SVF-Student och Smaka & se-fantast

gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott 

Stort intresse för körsång 

Körlördag ’09 i Gävle samlade 85 deltagare som hämtade inspiration till sina körer och gudstjänster. Foto: Matilda Kolm 

En lördag i oktober gick ”Körlördag 

’09” av stapeln i Mellansvenska 

distriktet. 

– Efter samtal med ansvariga 

på distriktet enades vi om att vår 

kör skulle arrangera en inspirationsdag 

med flerstämmiga körer 

i vår närhet, berättar Gunnar Frid 

i Betlehemskyrkans kör i Gävle. 

– Intresset överträffade mycket 

väl våra förväntningar – inte 

mindre än 85 sångare kom för 

att under Hans Nybergs ledning 

känna på delvis nyskriven musik, 

i hög grad lämpliga för gudstjänsterna 

i våra församlingar. 

växa ◆ nu 

Växa.nu, Box 6302, 113 81 Stockholm 

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Gunilla Hjelmåker, gunilla.hjelmaker@missionskyrkan.se, tel 08-674 07 48 

Redaktör: Michael Anderson, michael.anderson@missionskyrkan.se, tel 08-674 07 38 

Reporter: Kerstin Klason 

Växa.nu ges ut av Svenska Missionskyrkan i samarbete med equmenia och distribueras som bilaga till Sändaren 

samt i Svenska Missionskyrkans olika distrikt. Den kommer ut fyra gånger per år. Se även www.växa.nu (www.vaxa.nu) 

E-post till tidningen: vaxa.nu@missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Övre Norrlands distrikt 

Distriktsexp. i Skellefteå, tel: 0910-77 90 68 

www.on.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Södra Götalands distrikt 

Distriktsexp. i Hässleholm, tel: 0451-38 19 30 

www.sg.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Mellansvenska distriktet 

Distriktsexp. i Gävle, tel: 026-18 46 54 

www.msv.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Östra Götalands distrikt 

Distriktsexp. i Jönköping, tel: 036-16 50 35 

www.og.missionskyrkan.se 

Jag hoppas och tror att vi kan få 

till en efterföljare nästa år igen. 

”Körlördag ’09” arrangerades 

på initiativ från Betlehemskyrkans 

kör i Gävle, i samarbete 

med Mellansvenska Distriktet av 

Missionskyrkan och Bilda. Deltagarna 

kom från elva olika försam 

lingar. Dagen avslutades med en 

välbesökt sång och orgelandakt. 

– Det gav mersmak för kommande 

år. Det är stort att mötas 

i sången, och extra stort när vi 

kan mötas från olika håll ! 

Svenska Missionskyrkan/SMU i ÖrebroVärmlandDal 

Distriktsexp. i Karlstad, tel: 054-19 61 70 

www.ovd.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Västra Götaland 

Distriktsexp. i Alingsås, tel: 0322-67 22 90 

www.vg.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Mälardalen 

Distriktsexp. i Stockholm, tel: 08-641 65 98 

www.md.missionskyrkan.se 

equmenia 

Rikskansli, tel: 08-545 915 30 

www.equmenia.se 



Sprutor är läskigt 

men vaccination räddar liv 

100 kr räcker bland annat till sju doser mässlingvaccin i Kongo. Missionskyrkans 

insamling till internationellt arbete pågår mellan första advent och trettondagen. 

Ge din gåva i kollekten eller på pg 90 08 24-4. Se www.missionskyrkan.se. 

Din bön och din gåva gör skillnad! 

Vaccinationskampanj vid Mayanguikliniken i Brazzaville 

som drivs av Missionskyrkans systerkyrka EEC.

växa - Svenska Missionskyrkan

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

växa - Svenska Missionskyrkan

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?