Funeral • The Sunshine • The Shins • Natasja • TTC • Jenny ... - Groove

Groove 1 • 2007 / övriga recensioner / sida i
DVD
GLASTONBURY
Världens största musikfest
ATLANTIC FILMS
Julien Temple är kanske mest känd för att ha regisserat
The Filth and the Fury men han har också en
rad musikvideor på sitt samvete. Här tränger han
djupt in i det som är Glastonburyfestivalens kärna.
Vi får se mycket galenskap, droger, nakna människor,
druider och lerorgier, men framförallt bra
musik med Bowie, Blur, Coldplay och Radiohead.
Festivalen startade 1970 och vi får följa tre
decenniers festivalbesökare med hippies, punkare,
svartrockare, rejvare och en massa engelska huliganer
och andra pajasar. Grundaren och eldsjälen
Michael Eavis vägleder oss genom hela fi lmen och
berättar anekdoter från festivalens historia. Allt är
skickligt sammansatt av Temple och att han är ett
passionerat Glastonburyfan går inte att ta miste på.
Fokus ligger på stämningen och alla de olika människotyper
som besöker Glastonbury. Det hade blivit
ännu bättre om Temple fl yttat fokus bara några
snäpp från de tokigt utklädda festivalbesökarna till
musiken och de band som spelat på Glastonbury.
Men trots denna lilla detalj så är Glastonburyfi lmen
tillsammans med Woostockfi lmen en av de bättre
festivalfi lmerna man kan se.
Jonas Elgemark
ALVA NOTO+
RYUICHI SAKAMOTO
Insen Live
RASTER-NOTON/IMPORT
Att gamle Yellow Magic
Orchestra-medlemmen
och legendaren Ryuichi
Sakamoto bestämde sig för
att låta Carsten Nicolai (Alva
Noto) göra en remix på en
av Sakamotos minimalistiska
pianoinspelningar var ett
lyckodrag av sällan skådat
slag. Tillsammans har de nu kommit med två album
och en tolva där Sakamotos försiktiga pianoanslag
mött Nicolais småpillande med mikrostora ljudbitar.
På Vrioon och Insen har de skapat musik som är
andlöst vacker. När de tog konceptet ut på turné
visade det sig också att det gick att göra denna
musik ännu mer fascinerande. I mötet mellan okonventionellt
fl ygelspel, laptopelektronik och ytterst
genomarbetade visuals visade de båda herrarna
att de till fullo behärskar både det musikaliska och
det visuella uttrycket. Jag hade turen att se dem på
förra årets Sónarfestival och det var en upplevelse
utöver det vanliga. Varje försiktigt anslag på fl ygelns
tangenter motsvarades av en grafi sk bild på de stora
LCD-skärmarna, varje skruvande och pysande ljud
från Nicolais dator ekade fi nt på skärmarna också.
Lokalen var fullsatt och knäpptyst. Allvarligt och
vördnadsfullt gick Sakamoto och Nicolai fram och
intog scenen med sin akustisk-digitala lågmälda
show.
Insen Live är inspelad vid denna konsert i Barcelona,
liksom också vid en konsert i Portugal förra
sommaren. Som vanligt framgår inte hela känslan
på en live-DVD, men för dem som missade konserten
är det en DVD som måste införskaffas. Var
man där kan man ju ha den som souvenir… Allt är
i princip bra, förutom att kameraarbetet är väldigt
statiskt och visar sällan mer än en vinkel under en
hel låt. Det ger konserten ett sövande skimmer som
lurade bakom hörnet även under konserten, men
som inte alls blev lika tydlig som på denna liveupptagning.
Mats Almegård
Skivor
4,000,000 TELEPHONES
4,000,000 Telephones
SUMMERHOUSE/BONNIERAMIGO
Okej, detta är något jag inte alls känner till. Den här
plattan kom 1985 och var ett mästerverk, före sin
tid, bla bla, och nu har den återutgivits för första
gången på CD.
Jag har ett par problem med den:
1. För att vara en återutgivning av ett mästerverk är
CD-häftet fattigt, inte ett ord om bandet, ingenting,
bara ett par fula svart-vita bilder och texterna.
2. Det låter som en sämre demoversion av tidiga
B-52’s
3. Det känns som man borde ”varit där”.
Det här är rent ut sagt uselt, ledsen.
Mathias Skeppstedt
ACHORDIAN
A Product of the 80’s
MARILYN/SOUND POLLUTION
Lundabandet Achordian såg för första gången
dagens ljus 1998 men debutalbumet My Dear
Listener släpptes inte förrän sex år senare på våren
2004. Första singeln från albumet Barry (The Storm)
lyckades till och med leta sig in på singellistan och
en omfattande Sverigeturné följde under hösten
och vintern. Nu är man tillbaka igen från studion
med musik som man själva beskriver som genrelös
med texter fyllda av kärlek, lycka, sex, död och hat.
Själv skulle jag nog kalla det charmig indiepop med
inslag av country och blues. Jesper Bjellerup har
kanske ingen särskilt bra röst, men den sticker ut
och gör sig på nåt sätt ändå bra i sammanhanget.
Som bäst blir det lite småbusigt och lekfullt, men
tyvärr fastnar melodierna inte ens efter fl ertalet
lyssningar. Produktionsmässigt fi nns det också
en hel del i övrigt att önska, men ni som gillade
Achordians första platta kommer säkert inte att bli
besvikna. Det här är mer av samma vara.
Thomas Rödin
AMARILLO STAR
Amarillo Star
DOTSHOP.SE
1992 öppnar både svenska Amarillo Stars debut och
år 2007 på bästa möjliga sätt – med en lätt puls
och ekande gitarrslingor som trippar fram på tå.
Melodin börjar som en viskning, en tunn dimma
som sveper över en sovande stads gator. Den gör
aldrig något väsen av sig, utan försvinner och det
enda spåret av den är daggdropparna på de tysta
statyerna på torget.
Om du inte gör som jag förstås, sätter låten på
repeat ett par gånger till innan du ger dig på resten
av skivan. Då blir dimman mer likt att stadigt regn.
Bandet refererar till infl uenser som Dylan och
The Cure, jag nickar i medhåll när jag hör dystra
ljudlandskap parade med singer/songwriter-material.
En annan nära parallell är The Fire Theft. Främst
med tanke på att Jakob Melkstams röst ligger väldigt
nära Jeremy Enigks, men även för att låtarna är
rotade i samma amerikanska rockmylla.
Amarillo Star är en stark och atmosfärisk
skiva. Men den tenderar även att vara glattig och
radiorockig på sina ställen. I det svenska musikklimatet
är den ändå en ny och uppiggande vind. Och
så har den ju 1992, min första favoritlåt för i år.
Mikael Barani
PERNILLA ANDERSSON
Baby Blue
BONNIERAMIGO
Pernilla Anderssons tredje skiva började formas då
hon och pojkvännen Dregen kommit tillbaka hem
efter att ha varit med om tsunamikatastrofen i
Thailand. Och Pernilla säger själv att upplevelsen är
något som satt spår på hur albumet kommit att låta.
Men Baby Blue är ingen svår och tung skiva. Snarare
är det tvärtom. Det är tolv lättlyssnade låtar som
satts ihop. Låtar där Lisa Miskovsky-pop trängs med
småjazziga toner á la Bo Kaspers Orkester och jag
trivs när jag lyssnar, för albumet är väl sammansatt
och Pernillas röst både behaglig och skolad.
Men jag och Lisa Miskovsky har aldrig kommit
överens och det känns svårt att inte dra paralleller
till just henne på fl ertalet av låtarna. Liksom Lisas
skivor är den här både kompetent och välprodu-
cerad, men det saknas överlag en nerv och något
att hålla fast i. Men, till skillnad från Lisa får jag för
mig att Pernilla både vill, och kan, mer. Istället för
att bara stanna på ytan och upprepa de som var
före henne skulle det bli mer intressant om hon
tog till vara på, och utvecklade, innehållet i sina
låtar. Som exempelvis jazzkänslan i Baby Blue, eller
intimiteten som fi nns i både Merry-go-round och
Little Suzy. Samma sak med den fi na tonen i covern
på Depeche Modes Enjoy the Silence. Då tror jag att
det skulle räcka mycket längre.
Linda Hansson
ANNIE MINOGUE BAND
Tripping the Velvet
LIBERTY PLACE/HEMIFRÅN
Muskulös och svullen rock av ett band med en sångerska
som har ett efternamn som lovar andra mer
poppiga tongångar. Men Annie Minogue Band har
ingenting med den kortväxta australiensiskan att
göra. Här handlar det istället om några som agerat
förband för David Lee Roth. Det räcker egentligen
så. För vi pratar om opersonlig radiorock som ibland
lugnar ner tempot men som alltid har det STORA
ljudmonstret nära till hands.
Martin Röshammar
AU REVOIR SIMONE
The Bird of Music
MOSHI MOSHI/BONNIERAMIGO
Laidback syntindie av en tjejtrio med en förkärlek
för keyboards och old school-trummor serveras nu
från skivbolaget Moshi Moshi som gav oss underbara
Hot Chip. Men tro nu inte att detta är något
slags plagiat, ty det är inte mycket dessa band delar,
förutom att de båda lyckats med sina senaste skivor.
The Bird of Music är en delikat solskensklick
till debutalbum från Au Revoir Simone. Låtarna
är drömska med sin spröda stämsång, slingrande
syntslingor och poetiska texter. Men ibland släpper
trion loss ordentligt med sina trummaskiner och
retroblippande för lite mer upprymda låtar, vilket
de gör alldeles utmärkt. Dark Halls groove är farligt
smittsamt med olika slingor som vävs samman till
något av den fi naste indiematta jag beskådat.
Låtarna är rena honungsmelodier som med sina
catchy och kreativa vintagefl örtar inte ger lyssnaren
för mycket bräcklig och svår indiepop, utan en
romantisk men livlig skiva. Let the sunshine in och
köp denna drömska debut.
Nina Einarsson
MARCUS BERG
Markendeya
I-RATION RECORDS
När många i den nya svenska reggaerörelsen står
och trampar vatten så är det alltid skönt att det
fi nns några få med ett helt eget språk. Marcus
Berg, mannen bakom Kultiration, är förmodligen
både den främste låtskrivaren och bäste sångaren i
gänget. Berg har precis tillbringat ett år på Bali och
skrev där så många låtar att det inte bara räckte till
en ny Kultiration-platta som kommer senare i år
utan också denna skiva i eget namn.
Plattan är inspelad tillsammans med Simon
Vikokel, också känd som Don Cho, från Svenska
Akademiens kärntrupp. Han har alltid varit en spännande
producent och samarbetet mellan honom
och Berg är utmärkt.
Fans av Kultiration känner givetvis igen sig.
Marcus Berg saluför samma kraftfulla organiska
folkroots som han brukar på sin soloplatta men
även om typen av instrumentering och fl era av
musikerna är desamma så har han på Markendeya
hittat ett ännu starkare vemod än tidigare. Spegelbilder
och I närvaron av med sina vackra pianofi gurer
tillhör det bästa Berg gjort liksom den lite ösigare
Inga tårar med snygg kör från Anna Roxenholt.
Skivan innehåller också ett par låtar på engelska
vilket jag kände mig skeptisk inför. One fungerar
inte men det gör däremot oväntat den avskalade
Song of Savasana där Bergs mjuka röst bara ackompanjeras
av hans akustiska gitarr.
Till skivan får man också en bonus-CD med
projektet Svartrot. Tillsammans med ett gäng bekanta
ur den stora musikerkretsen kring Kultiration
har Berg gjort fyra fl ippiga dubspår. Bäst är den
instrumentala rymdutfl ykten i Långsam Dub och
röstexperimenterandet i avslutande Neråt Dub. Ett