Har S:ta Helena av Skövde existerat?
Har S:ta Helena av Skövde existerat?
Har S:ta Helena av Skövde existerat?
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Har</strong> S:<strong>ta</strong> <strong>Helena</strong> <strong>av</strong> <strong>Skövde</strong> <strong>existerat</strong>?<br />
Schück, Adolf<br />
Fornvännen 52, 259-263<br />
http://kulturarvsda<strong>ta</strong>.se/raa/fornvannen/html/1957_259<br />
Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE MEDDELANDEN<br />
HAR S:TA HELENA AV SKÖVDE EXISTERAT?<br />
Lektor Gunnar Linde har som cn inledning till en planerad s<strong>ta</strong>dshistorik<br />
utgivit ett arbete om »Det älds<strong>ta</strong> <strong>Skövde</strong> oeh Sank<strong>ta</strong> Elin» (= <strong>Skövde</strong>ortens<br />
hembygds- och fornminnesförenings skriftserie nr 6, 1956). Emedan <strong>Skövde</strong>s<br />
medeltida historia är intimt förbunden med kulten <strong>av</strong> Sank<strong>ta</strong> Elin, har<br />
förfat<strong>ta</strong>ren mycket utförligt behandlat det<strong>ta</strong> medeltida helgon. Som Toni<br />
Schmid klarlagt utvisa de svenska stiftskalcndaricrna, att den officiella<br />
Klinskulten är cn ganska sen företeelse. I Skarakalendariet är hon införd<br />
först vid mitten <strong>av</strong> 1300-<strong>ta</strong>let, och först under 1400-<strong>ta</strong>let får hon sin plats<br />
bland Sveriges skyddshelgon. Det tidigast gripbara beviset på hennes kult<br />
är biskop Brynolfs s<strong>ta</strong>dga 1281, som bl. a. fridlyser Elinsmässan i <strong>Skövde</strong>.<br />
Brynolf har också förfat<strong>ta</strong>t det berömda officiet över Sank<strong>ta</strong> <strong>Helena</strong>, Västergötlands<br />
»patrona», i vilket hennes legend ingår. Här uppges, dels att underverk<br />
skett vid hennes gr<strong>av</strong> i <strong>Skövde</strong> och att där fanns cn »den saliga <strong>Helena</strong>s<br />
källa», dels att ärkebiskop Stefan <strong>av</strong> Uppsala hos påven Alexander hade<br />
anhållit om att <strong>Helena</strong> på grund <strong>av</strong> dessa underverk skulle inskrivas i helgonens<br />
bok.<br />
Här<strong>av</strong> framgår att Elinsmässan i <strong>Skövde</strong> måste ha <strong>existerat</strong> före 1281<br />
samt att enligt Brynolfs egen uppfattning vallfärder till hennes gr<strong>av</strong> och<br />
källa ägt rum före år 1164. Så vida man icke accepterar H. O. Östbergs<br />
hypotes att namnet Elins likhet med ett fornsvenskt ortnamn »Äline» förorsakat<br />
helgonkulten, skulle alltså Sank<strong>ta</strong> <strong>Helena</strong> (Elin) ha varit en historisk<br />
person, som levt före 1100-<strong>ta</strong>lets mitt. Det har bl. a. <strong>av</strong> Toni Schmid påpekats<br />
att Brynolfs <strong>Helena</strong>-legend är s<strong>ta</strong>rkt influerad <strong>av</strong> gängse legender<br />
över »heliga änkor», men att det likväl kan finnas en historisk kärna i densamma.<br />
Den skildrar en rik och högät<strong>ta</strong>d änka, <strong>Helena</strong>, som har byggt en<br />
kyrka i <strong>Skövde</strong>. En familjetvist uppstår, varvid hennes ondskefulle svärson<br />
blir dräpt <strong>av</strong> hennes husfolk. Hon ålägges då att göra en vallfärd till<br />
Jerusalem och blir vid hemkomsten mördad, varpå hon begr<strong>av</strong>es i den kyrka<br />
hon byggt.<br />
I en utförlig »forskningshistorik» har Linde redogjort för alla försök att<br />
identifiera <strong>Helena</strong> med någon känd historisk person; själv är han benägen<br />
att betvivla hennes existens. Annerstedt och N. Beckman antogo att hon<br />
varit Inge d. ä:s gemål och således levt omkring 1100. Ahnlund har framkas<strong>ta</strong>t<br />
möjligheten att hon skulle ha varit samma person, som den danske<br />
kungen Sven Estridssons frånskilda gemål Gunhild, som kanske även kan<br />
259
SMÄRRE MEDDELANDEN<br />
ha burit det kristna dopnamnet <strong>Helena</strong>. Att döma <strong>av</strong> Adam <strong>av</strong> Bremen<br />
skulle Gunhild troligen ha bott i Västergötland och gjort sig känd för sin<br />
fromhet, en uppgift som återkommer hos Saxo, vilken <strong>ta</strong>lar om att hon<br />
antog änkedok och <strong>av</strong>lade kyskhetslöfte. Bägge hypoteserna torde falla på<br />
att Elinslegendcn icke skulle ha förtigit en så viktig sak som att helgonet<br />
varit en drottning. .<br />
Ahnlund hänvisar (Historisk tidskrift 1945 s. 310) till det märkliga<br />
»Gunhildskorset» i Danmarks Nationalmuseum. Av dess inskrift framgår<br />
att det<strong>ta</strong> <strong>av</strong> valross<strong>ta</strong>nd skurna krucifix förfärdigats åt <strong>Helena</strong>, »också<br />
kallad Gunhild», som anges vara »dotter till Sven Magnus». Alltså har konung<br />
Sven Estridsson, som bar dopnamnet »Magnus», haft en eljest icke<br />
omnämnd dotter Gunhild-<strong>Helena</strong>, som bör ha levt vid 1000-<strong>ta</strong>lets slut. Kanske<br />
kan man här få ett uppslag att lösa problemet?<br />
Legendens <strong>Helena</strong> har levt kort efter en hednisk reaktion: »Sedan<br />
otrons vinter förgått och förföljelsens regnskurar<br />
upphört, visade sig blomster i vårt land. Bland dem framträdde den saliga<br />
<strong>Helena</strong> —• . Hon uppträdde som en lysande morgonstjärna vid den<br />
nya trons begynnelse, strålande genom sitt exempel och sina undergärningar.»<br />
Kan icke det<strong>ta</strong> hänsyf<strong>ta</strong> på att <strong>Helena</strong>s kyrkobygge i <strong>Skövde</strong><br />
ägt rum efter den hedniska reaktion i Sverige, som enligt Adam begynte<br />
1067 och som tydligen varade ända tills Inge d. ä. omkr. 1080 blev sveakonung?<br />
Det uppges <strong>av</strong> Adam att gö<strong>ta</strong>rna länge voro u<strong>ta</strong>n biskop och att<br />
i Bremen invigda missionsbiskopar icke vågade bege sig till Skara. Det är<br />
därför kronologiskt möjligt att »Gunhildskorset» kan ha tillhört den rika<br />
änkan Sank<strong>ta</strong> <strong>Helena</strong> <strong>av</strong> <strong>Skövde</strong>.<br />
Danmarks mest omskrivna helgonkälla är den vid Nordsjällands kust<br />
belägna »S:t Hclene kilde» i Tisvilde, som ännu på 1800-<strong>ta</strong>let var cn vallfartsort<br />
för sjuka. Den är utförligt behandlad i A. F. Schmidt »Danmarks<br />
hclligkildcr». 1617 kallas den »Helle Lene» och i Ole Worms beskrivning <strong>av</strong><br />
1647 om<strong>ta</strong>las att den uppkallats efter »en från Sverige kommen<br />
helig kvinna» vid namn »Sanct Lcene, som hade slagits ihjäl<br />
d ä r». 1658 skriver en jesuit Henricus Lindanus till den lärde pater Bollandus,<br />
att han <strong>av</strong> folket inhäm<strong>ta</strong>t att man brukade besöka den Heliga <strong>Helena</strong>s<br />
källa på midsommaraftonen och den 30 juli (eller kanske följande dag).<br />
Härmed må sammanställas att Elinsmässan i <strong>Skövde</strong> hölls den 30 juli, men<br />
att man 1 de övriga svenska stiften firade henne den 31 juli I I cn dansk<br />
traditionsuppteckning från 1743 anges källans S:t <strong>Helena</strong> ha varit »en dansk<br />
prinsessa». Kanske man icke u<strong>ta</strong>n vidare bör <strong>av</strong>visa uppgifterna om att<br />
»Hclenakällorna» i Tisvilde och <strong>Skövde</strong> voro uppkallade efter samma<br />
helgon? Den danska hälsokällan torde emellertid ha haft forntida anor.<br />
Namnet Tisvilde anses betyda »Tis källa» d. v. s. en ät guden Tyr helgad<br />
källa och den ligger i Tibirke socken, som anses vara uppkallad efter samme<br />
gud. Vid kyrkan låg häradets gamla tingsplats och enligt nyligen <strong>av</strong> E. Dyggve<br />
före<strong>ta</strong>gna undersökningar kan man på och u<strong>ta</strong>nför kyrkogården spåra lämningar<br />
<strong>av</strong> ett <strong>av</strong> låga vallar markerat hedniskt »vi» d. v. s. en hednisk<br />
260
SMÄRRE MEDDELANDEN<br />
helgedom. 1 Vi skulle alltså här ha kombinationen <strong>av</strong> ett »vi» och en källa,<br />
vilka helgats åt samma hedniska gud, som kanske även har varit häradets<br />
beskyddare. Kan någon motsvarighet härtill spåras i <strong>Skövde</strong>?<br />
Liksom i Tisvilde har vid <strong>Helena</strong>källan söder om <strong>Skövde</strong> funnits ett<br />
medeltida kapell (vid Källegärden). Namnet <strong>Skövde</strong> är främst knutet till<br />
den kyrka, som S:t <strong>Helena</strong> skulle ha byggt och i vilken hon blev begr<strong>av</strong>d,<br />
och det skrevs på 1200-<strong>ta</strong>let »Sködwe». Liksom många andra forskare anser<br />
Linde att ortnamnets senare led är -ve (-vi) d. v. s. hednisk helgedom, offerplats.<br />
Förleden anser han vara sköt = »inskju<strong>ta</strong>nde terräng». Då en dylik<br />
namnförklaring skulle passa på det »<strong>Skövde</strong>gärde», som ligger i <strong>Skövde</strong>s<br />
västra grannsocken Våmb, an<strong>ta</strong>r han att det älds<strong>ta</strong> <strong>Skövde</strong> legat därstädes<br />
och sedan flyt<strong>ta</strong>ts österut. Denna förklaring verkar föga övertygande. »<strong>Skövde</strong>gärdet»<br />
måste betyda »det gärde (i Våmbs by), som gränsar mot <strong>Skövde</strong>».<br />
Linde hänvisar även till att Sahlgren 1912 i »Skagershults sockens naturnamn»<br />
framfört hypotesen att cn s<strong>ta</strong>m skadh i sammansättningar kan ha betydelse<br />
»källa». Om så är fallet skulle ju »Sködwe» kunna betyda det »vid<br />
en källa belägna viet». s Man frågar sig emellertid om »viets» och »källans»<br />
gud alltid varit anonym?<br />
Elinskällan och dess på 1700-<strong>ta</strong>let rivna kapell lågo vid »Källcgårdcn», vars<br />
äldre namn, som Linde påpekar, var »Hergötstorp». Linde an<strong>ta</strong>r vidare att<br />
Elinskällan äldst he<strong>ta</strong>t »Härgötskällan» och att »Härgöt» varit ett binamn<br />
på Oden, som enligt Snorre även kallades »Gaut». Huruvida denna hypotes<br />
iir filologiskt hållbar, undandrar sig mitt bedömande. Det förefaller mig dock<br />
mera sannolikt att Hergötstorp är uppkallat efter en ägare i analogi med<br />
gårds- och bynamn som Torbjörntorp eller Håkantorp.<br />
Existensen <strong>av</strong> en forntida hednisk helgedom i <strong>Skövde</strong> blev plötsligt<br />
aktuell i vetenskaplig diskussion, sedan man 1904 i s<strong>ta</strong>dens östra utkant<br />
gjorde ett guldfynd, som vägde omkring 7 kg. Detsamma daterades till omkring<br />
500 e. Kr. och man framförde då hypotesen att man anträffat en under<br />
ett krig dold »tempelskatt». Häremot kan invändas att existensen <strong>av</strong> hedniska<br />
tempelbyggnader i folkvandringstidens Norden är helt obevisad. Betydligt<br />
rimligare är att an<strong>ta</strong>ga, att <strong>Skövde</strong>bygden vid denna tid haft en hövding,<br />
som kanske varit dess offerpräst eller »gode», och att denne under en orolig<br />
tid dolt sin förmögenhet! B. Dyggves undersökningar <strong>av</strong> de danska<br />
»vien» (främst det i kungasätet Jellinge på Jylland) synas utvisa att dessa<br />
voro <strong>av</strong>gränsade i form <strong>av</strong> en spetsig vinkel — det har alltså icke varit<br />
fråga om någon »tempelbyggnad» u<strong>ta</strong>n om en <strong>av</strong>gränsad samlingsplats under<br />
fri himmel, som tydligen använts såväl för kulthandlingar som för rättsskipning.<br />
Det<strong>ta</strong> behöver icke alls innebära att de »götiska» eller »svenska»<br />
1 Se härom Dyggves uppsats i Fra Nationalmuseets arbejdmark 1955.<br />
»Viet» i Jellinge har Dyggve behandlat dels i samma publikation 1943, dels<br />
i Vejle amts historiske samfunds festskrift 1955.<br />
2 Samma förklaring skulle i så fall ges åt att två andra västgötska kyrkbyar<br />
bära namnet <strong>Skövde</strong>. Den ena ligger i Kullings härad, den andra i Ale<br />
härad, bägge i gamla kulturbygder med fas<strong>ta</strong> fornliimningar.<br />
261
SMÄRRE MEDDELANDEN<br />
motsvarigheterna till de danska »vien» voro <strong>av</strong> motsvarande typ — ej ens<br />
att de voro markerade <strong>av</strong> stenrader. Men att det funnits »vin» i svea- oeh<br />
gö<strong>ta</strong>landskapen, 1 Småland och på Gotland är obestridligt. I Gu<strong>ta</strong>sagan berät<strong>ta</strong>s<br />
att Bo<strong>ta</strong>jr byggde den förs<strong>ta</strong> kyrkan i Visby på platsen för ett äldre<br />
»vi» och icke så få kyrkbyar i Sverige ha namn som Frövi, Ullevi, Torsvi<br />
och Odensvi. Liksom fallet är i Jellinge och i Tibirke kan S:t <strong>Helena</strong>s<br />
kyrka i »Sködwe» ha byggts pä platsen för ett hedniskt »vi». 3<br />
I samband härmed må påpekas en intressant de<strong>ta</strong>lj i <strong>Helena</strong>-legenden.<br />
Det uppges att <strong>Helena</strong>s kropp före begr<strong>av</strong>ningen blev tvät<strong>ta</strong>d »över en stor<br />
sten». Härvid rämnade stenen och den del, på vilken hennes blod droppat,<br />
reste sig, medan den andra delen blev liggande kvar. Stenen skulle ha stått<br />
upprätt i många är på det<strong>ta</strong> sätt och flera underverk skedde där, »så länge<br />
denna plats hölls i tillbörlig vördnad». Dessa Brynjulfs ord måste innebära<br />
att de bägge »stenarna» i äldre tider varit det mest attraktiva vallfärdsmålet.<br />
Härmed må jämföras att Ole Worm i sin relation om källan i Tisvilde<br />
om<strong>ta</strong>lar, att två »store Kampestcnc» lågo nära »Sankt Lenes» gr<strong>av</strong><br />
»og findes endnu paa denne dag de som <strong>ta</strong>ger jord under disse stene och<br />
haniger om halsen mot adskillige siugdom».<br />
En läsning <strong>av</strong> Lindes bok kan alltså ge uppslag till nya synpunkter på<br />
Sveriges kristnande under 1000-<strong>ta</strong>let och 1100-<strong>ta</strong>lets början. I vad mån dess<br />
ortnamnshistoriska partier kunna gagna denna forskningsgren, kan jag ej<br />
ut<strong>ta</strong>la mig om. Ur principiell synpunkt skulle jag här vilja <strong>av</strong>slutningsvis<br />
diskutera några de<strong>ta</strong>ljer ur denna del <strong>av</strong> Lindes bok.<br />
Förf. ifrågasätter bl. a. »en Nerthuskult» i Västergötland och anser att<br />
»traditioner, fornlämningar eller topografiska förhållanden» utpeka fyra<br />
platser i <strong>Skövde</strong>trakten som tänkbara »Nerthusöar». Att naturnamn som<br />
»Brudmannahöljan», »Brumaderna» och »Lögedainmcn» kunna anföras i<br />
det<strong>ta</strong> sammanhang är svårbegripligt. Vid Lögedammen ligger G y 11 e g å rd<br />
e n. Varför ifrågasätter förf. alt »gyl<strong>ta</strong>» (=ungsugga) »kan vara en påminnelse<br />
om Fröjadyrkan», när han vet att »Gyl<strong>ta</strong>» var ett i medeltidens<br />
Västergötland känt släktnamn, som bl. a. fördes <strong>av</strong> en <strong>av</strong> dess mest besuttna<br />
frälseättcr? »Gyltegårdar» finnas även i andra västgötska byar och som<br />
3 Intet »vi» inom nuv. Sverige har arkeologiskt kunnat identifieras. Måhända<br />
ha senare kyrkobyggen och anläggningar <strong>av</strong> kyrkogårdar utplånat<br />
alla spår? Nyligen har E. Dyggve med stöd <strong>av</strong> bl. a. en äldre bykar<strong>ta</strong> sökt<br />
uppvisa att Falsters älds<strong>ta</strong> tingsplats Tingsted haft ett V-format »torg», som<br />
utvisar påfallande likheter med »vien» i Jellinge och Tibirke (se Lolland-<br />
Falsters historiske samfunds aarbog 1956 s. 1 ff.). I alla tre fallen ligger<br />
cn kyrka inom området. Kan den medeltida skånska s<strong>ta</strong>den Vä ha uppstått<br />
kring ett liknande »vi»? I samband härmed ber jag få fäs<strong>ta</strong> uppmärksamhet<br />
vid <strong>Skövde</strong>s s<strong>ta</strong>dsplan före 1759 års brand (se Lindes arbete s. 50 och 56—57).<br />
Enligt denna ligger den medeltida kyrkan och kyrkogården i östra basen <strong>av</strong><br />
ett V-format »torg», vars spets går mot väster. För den händelse de danska<br />
forskningarna komma att ge nya resul<strong>ta</strong>t, bör man pröva om den danska<br />
»vi-typen» haft motsvarigheter i Västergötland.<br />
262
SMÄRRE MEDDELANDEN<br />
förf. själv anmärker, tillhörde det i <strong>Skövde</strong> socken belägna »Gyltorisa» 1390<br />
en person, som hette Arne Gylt. Brynolfs legend anger Götene som S:t <strong>Helena</strong>s<br />
dödsplats och ett <strong>av</strong> biskop Brynolf Gerlaksson 1480 utfärdat <strong>av</strong>latsbrev<br />
för »ecclesia sanete Hclene in Götene» bestyrker att denna kyrka<br />
då spelade en viktig roll i <strong>Helena</strong>kultcn. 1622 anger Vastovius dödsplatsen<br />
vara »villa Gotheue», vilket <strong>av</strong> allt att döma är ett lättförklarligt korrekturfel<br />
för »Gothene». Det<strong>ta</strong> korrekturfel fick emellertid oanade följder. 1736<br />
publicerade A. Forssenius en <strong>av</strong>handling om <strong>Skövde</strong>, där han hävdade att<br />
<strong>Helena</strong> dräpts i Göteue i Falköpingsbygden. Göteves grannsocken bär namnet<br />
Elin (1403: Elina sockn), varför näs<strong>ta</strong> steg i utvecklingen blev Th. Ljunggrens<br />
påstående i en <strong>Skövde</strong>beskrivning från 1800-<strong>ta</strong>let, att <strong>Helena</strong> dräpts<br />
på den plats i Göteve, där Elins kyrka stått. Slutligen påstod Pehr Johnsson<br />
1915 i »Ur Wästergötlands sagoskatt», aft <strong>Helena</strong> blev dräpt på väg till<br />
»Göthems» kyrka.<br />
Någon ort eller socken »Göthem» finnes varken i Västergötland eller i<br />
Sverige. Linde an<strong>ta</strong>r att namnet Göthem kan härröra från en »folklig», i<br />
sina de<strong>ta</strong>ljer mera självständig »version» <strong>av</strong> <strong>Helena</strong>legenden. Slutsatsen blir<br />
att platsen för Elinskällan i <strong>Skövde</strong> är identisk med »den folkliga legendens»<br />
(= Pehr Johnssons) »Göthem», vilket namn biskop Brynolf skulle ha feltolkat<br />
till Götene! Det är betänkligt att förf. här utdömer en uppgift från<br />
1200-<strong>ta</strong>lets slut <strong>av</strong> Västergölands störste mcdeltidsbiskop med stöd <strong>av</strong> en<br />
skånsk hembygdsforskares påstående <strong>av</strong> anno 1915!<br />
Kunna icke »Elinemark» och »Elinaskog» i <strong>Skövde</strong> socken ha fått sina<br />
namn emedan de ägdes <strong>av</strong> S:<strong>ta</strong> Elins kyrka, som <strong>ta</strong>ck vare tes<strong>ta</strong>men<strong>ta</strong>riska<br />
gåvor och offren vid vallfärderna fick både kapi<strong>ta</strong>l och goda inkomster,<br />
varför den kunde placera sin förmögenhet i jord'." De behöva icke alls, som<br />
förf. an<strong>ta</strong>r, hänsyf<strong>ta</strong> på en hednisk offerplats med namnet Al-uini, som senare<br />
skulle ha övergått till Elene. Inför dylika försök att bortförklara <strong>Skövde</strong>-helgonet<br />
<strong>Helena</strong>s (Elins) historiska existens måste jag erkänna, att jag<br />
känner mig alltmera övertygad om att biskop Brynolfs legend vilar på ett<br />
underlag <strong>av</strong> sanning.<br />
Adolf Schuck<br />
' Så t. ex. skänkte tre <strong>Skövde</strong>borgare 1467 till kyrkan en dem tillhörig<br />
tomt, belägen öster om torget. En annan tomt i s<strong>ta</strong>den skänktes 1470 <strong>av</strong>-<br />
Henrik Gju<strong>ta</strong>re.<br />
263