Untitled - Vaasa

walibra.vaasa.fi

Untitled - Vaasa

5;

f


UZD


Högmesso-Predikan

pa

Klagodagen

den «2 Martti ,826.

Hallen i Wasa Kyrka

«f

Nrnkic B^Li.i.aVl^tV.

Wasa,

tryckt hos Carl Ant. Londicer.


«

Imprimatur:

äen 7 lunii 1826,

pa Islleol. laculteteng befallning.

Isneol. ?2culceceuB

v


OO^ZWM-MI


stall du warda. Herrans ord i Skapelsebokens

3: 19.

Skole wi döda föreställningen om denna

otz förestäendeförwandling,föratt njuta

sä mycket mer medan wi här lefwe?

eller, om dödsstundenar otz iätanka, stole

wi bäfwa för detz med hwarje dag allt

säkrare ankomst? Intetdera, o mennista!

ty sädcm som du dör, sädan är ock din ewighet.

Lär dig dä besinna alt du t)ä»

dan mäste, pa der du m/tte wis

och förståndig warda: wis, att icke

förgäta redogörelsen; sörsändig, att icke

frukta den hand som hämtar dig till fäderneslandet.

Om, mine Ähörare, bland mennistor

som födasoch förswinna, nägon ifrän grafwen

tyckes ropa till otz: du äst lord, och

till jord stall du warda, sä är det den

Monark pä en af werldcns mest lysande

throner, hwars dödsfest wi i dag begä.

Hwi öppna sig portame till Herrans gärdar

sä hemfft pä denna morgonsund? Hwi

arenIuppträdde i Templet med lika nedsänkt

hufwud frän öfwerfiödetsboning cch

frän tiggarens murknade koja? Hwi synes

otz sjelfwa Helgedomen sä dyster för otz

wor-


3

worden? — ty Han är borta för otz, och

borta för werlden, denHulde, sommaren

ara och en wallust söp sitt folk; hwars

arm bar frid och trygghet ät menstliqhe-

ten; hwars hjerta war wälsignadt öfwer

allt der hans namn nämndes. Mäktig

och ärad war hans thron; men dödens

wag är öppen till alla: mildhet och kärlek

andades hans bröst; men döden har genombärat

det.

Tydligare behöfwer jag ej nämna föremälet

för war allmänna sorg. Uppträdde

till denna sorgliga andaktsstund, har

Edert hjerta redan wälsignat Alexanders

stoft, redan helgat saknadens tär ät hans

namn; sagt för Eder sjelfwe och sagt ät

Edra barn, att han afklädt sin jordista

krona, att han nedlagt alla detz mödor,

att han mognat för ett bättre lif i himmelen,

att, för sista gängen, har han

samlat otz i dag, att hans sista ord lyda:

du äst jord, och tll jord stall du

warda.

Utrustad med mannaårens styrka och

m:d kärlek till sitt folk gick han att med

sin närwaro hugna, med sin huldhet att

glädja afläqsna undersäter i sitt widsträckta

rike. Nöjd med Herrans wilja, hoppades

han dock att ännu äterse den fäderneborg

som han lemnat, att derifrän

ännu sprida wälsignelse, att der ännu sjelf

A 2 säll-


4

sällhet njuta; men iHerrans allwisa rad

war ett annat bestut fattadt. Han gick,

den Gode, att hamna i ett säkrare fädernesland,

hans ära att förbytas i ewiga

lifsens krona, hans spira i den himmelsia

segerpalmen. Ledsagadt af millioners

wäisignelfer och fuktadt af millioners tärar

har endast hans stoft äterländt, att

sörwaras i ro i sina Fäders graf; och

klagoropen iwart Land, och sorgen och

såret i wart hjerta de wittna, att kronan

är fallen af wärt hufwud, att en Fader

är tagen frän sina barn.

Sa gar det gamla förbundet du ma»

ste do i fullbordan, ikonungaborgen och

i den enstiga hyddan; sä hwasser döden

sitt swärd öfwer allt; sä gar han fram med

mördande steg, frän den ena werldenes ända

till den andra, qwarlemnande sorgliga

minnen än hos sörjande wänner, än hos

grälande smä, än hos ett bedröfwadt folk,

— hos alla dödlighetens barn, som staplande

följa i hans fjät, för att snart

sielfwe träffas af hans härjande stag.

Dsck-^-sörjom icke säfom de der intet

hopp hafwa. Engäng, förr eller sednare,

mäste dock afstedets timma inträffa, ty du

äst jord och till lord stall du war.

da. Herren har räknat wära lefnadsdagar;

med wishet har hanbestämt den stund

da de jordista banden stola brista: och han

är


'

är sjelf de warnlöses Fader. — Sä fattorn

dä mod att ätergifwa det dyralän som

Herren hade otz anförtrott. Samlade j

dag, pä afständ, men med hjertats tillgifwenhet,

med tacksamhetens tärar, kring wär

Målgörares sista lägerstad, mitzunnom honom

icke den hwila, icke den salighet till

hwilken han ingätt; uppresom pä hans

stoft en minneswärd, fast dä werldarne för-

swinna: bestutet att lefwa och att dö Jesu

Christi namn wärdeliga, att bereda otz

en ljuf hwila igrafwen, att wäpna otz

med den Ewiges dom: du äst jord,

och till jord stall du warda.

Ja inför dig, du all werldenes Konung,iglädjen

och i sorgen wär tillflykt

af älder, inför din Thron nedfalle wi.

Du bedrsfwar, men du förbarmar

dig äter efter din storaMildhet. Lät

otz^ wid den graf, somidag begjutes af

wära tärar, sä betrakta den redliges hwilaigriften,

att wär sorg mätte lindra wära

egna qwali den sista striden. Ht

dig öfwerlemne wi otz i lifwet, ät dig

anförtro wi otzidöden; och wisse att du

Herre hjelper, instämme wimed förtröstande

hjertaniföljande säng. (Sw. Psalmboken

N:o 264. v. 3, 4.)

Herre, du som hörer bin, höridag

ett bedröfwadt folks suckar. Förbarma dig

öf-

5


6

öfwer otz, o Herre, da wi an ytterligare

nalkas dig, i Jesu namn och med Jesu

bön:Fader war.

Text. Es 57: ».

"De som redeliga for sig wandrat

hafwa, komma rill ftid och hwila

ideras kamrar".

Hwsm af otz, mine Åhörare, tycker

sig icke hörai wär upplasta heliga Text

en afstcdsröst af wär gode Alexander till

ett alffadt folk? En sannare instrifr kan

aldrig ristas öfwer hans stoft; den uttrycker

sä stönt hans lefnadslopp, den tröstar

fa mäktigt de sörjande wid hans graf, den

imstarper en erinran utur Guds eget ord,

ur en döende Faders mun, wigtig för de

.qwarblefne, wigtig för otz, som ännu wandre

grafwen och ewigheten till mötes: den,

att redeligen wandra, för att med frimodighet

dö. — Ianledning haraf betraktom

pa denna sorgliga fest:

Den redliges wandring till frid

och hwilai grafwen.

,-.'/*. Söker


7

-

Söker du, min Christen, att wandra

med en Christens redlighet till griften, sa

har du, med de bortgångne, redan insamlat

tillrackelig erfarenhet, att den wag du

måste följa ar ofta willolam. Än förblindar

otz en jordist lycka, cm höljas wi af

mörkret, an ryta omkring otz ficrwarne;

«^-och öfwer allt mötas wi af tusende stigar,

de dar synas leda till wälet, lika säkert

som den ratta. M


8

len ensam stärka wara trstta hatt«

der och wederqwicka wära mana

knän Och derföre anmärke wi säsom ett kännetecken

pä den wandring, som till hwila

leder igrafwen:

i) wsrdnad ssr Gud och wsrd.

nad fsr Religionen. — Den som redeligen

wandrar han är Gud och han är

hwilan nära, pä hwilken timma af lift

wets dag som helst han pröfwar sitt hjerta.

— Han wet att den jord, som är satt till

war boning, är Herrans; att himmelen

som omgifwer otz är hanshänders werk;

att wi age intet och förwarfweintet, ware

sig förståndets, eller hjertats eller lyckans

fördelar, utan att Herren uplärer

sin milda hand; han ser honom när«

warande i lifwets stiften, solen ma lysa

pä middagsfästet, eller midnattens mörker

betäcka jordena; han känner hans nades

fullhet i andagtens heliga timma, hans

röstisamwetets aggande ochiden goda

wiljans belöning.

Och det är endast detta umgänge med

Gud, endast detta lif för himmelen, fom

stänker det rätta warder at wär warelse

q>a jorden. Endast den, som lefweridenna

gemenstap med ett högre lif, kan här

njuta Herrans godhet, här werka hans

werk och arbeta för hans ändamål; ry

ger-


9

Herrans fruktan ar wisdet, och si?

der onda ar forstand. — 3lr ditt hjrrta

icke helgadt af Religionen, af hoprct

till Gud och af tron uppa en högre werld;

höjer sig din tanka med tröghet till himmelen;

äro de för dig främmande de stunder

och de betraktelser, som lyfta din siäl

till andarnas hem: dä räds att din redlighet

är ett bländwcrk imennistors ögon;

frukta att dm dygd är grundad pä sim.

den, att hon störtar dä slagregnet faller.

Will du redeliga wandra till hwila

i grafwen, sä haf din tanka hos Gud;

han omsluter dig öfwcrallt. Betänk att

Herren haswer jatr en dacr före,

pä hwilken han stall döma dig med

rättfärdighet. Betrakta ditt jordizka

kall icke blott som ett timmeligt näringsfäng;

men anse allt hwad du deri werkar,

som ett utsäde för din ewighet. Ware

din lefnad en ständig Gudstjenst, genom

lydnad, genom tro och förtröstan;ditt hus

och ditt hjerta ett Herrans Tempel, der

hans namn äkalladt wardcr. Wc dig i

olyckan, wc dig i döden och inför Herrans

dom, om, under dagens tyngd och

hetta, du icke lärt att känna den styrka som

hoppet gijwer! Men har du Gud i d.tt

sinne,

A 5 Har


10

"-

Har du Jesum i ditt hjerta

Si dä har du glädjen all,

Den dig ewigt hugna stall.

Fruktar icke nägon smärta,

Medan Jesus är dig när

Och ditt högsta goda är.

Dä lefwer och dä handlar du förhimmelen;

dä kan du, när stunden är kommen,

utbrista: Fader! jag har bock,i

swaghet, förhärligat ditt namn. Mitt

werk pä jorden är fulländadt: i dina

händer befaller jag min anda.

Widare, och som en följd af denna

wördnad för Gud och denna wärd om

wär själ, utmärker sig den redliges wandring

till hwila i grafwen

2) genom en, af menniffokärleken

leddoch lifwad,allmänt nyttlg.werk.

samhet.

Men dä wi här namne mennistokärleken,

och det pä den sanne mennistowännens

graf, sä första wi dermed icke blott

det naturligen goda, det naturligen lättrörda

hjenat, som handlar ofta utan öfwerläggning,

och derföre sä ofta utan känsla

af christelig pligt; icke dessa lätt upplagade

känstor, somiett högtideligt ögonblick,

wid wissa rörande föreställningar,

wid wissa mötande sorger, wid smärtande

dödsfall, eller wid åsynen af en olycklig


-i

11

lig fatta adla och christeliga bestut, men

lata dem lika hastigt bortrusas af werlden;

icke den tillgifwenhet för mennistor,

som krypande söker allas läford, eller i

dag är din wän,imorgon din owän, allt

som sjelstlokheten, och ärebegäret och egennyttan

förestafwar. Nej, mine Åhörare,

intet af allt detta; ty namnet af en sann

mennistokärlek- tillkommer endast den styrka

i wiljan att sprida wälsignelse, som uträttar

sitt kall for gerrans skull; som,

utan rädsta för mennistor, gör sin pligt

af kärlek till Gud, som wet att alle hwad

icke ffer as jamwete, der ar allt synd.

— Derföre arbetar och derföre werkar den

redlige iJesu Christi efterföljd icke efter

ögonblickets ingifwelse. Guds ära och hans

rikes förkofran, Gudaktighet, ordning och

laalydnadisamhället, och den lott af glädje"som

under pligternas redliga möfning

ar honom bestärd af en allgod Gifware:

detta är hans syftemäl;idessa jiycken stär

han fast genom ära och smälek, ge«

nom godt rpkce och genom ondt

rykte. Och dömer honom mangen ock orätt,

wore ock mognaden af hans werk att

förwänta förstiden sednaste eftertid; han

lyktar dock ingen dag, utan att hafwa beredt

fältet för ett framtida utsäde, eller

ät jorden hafwa anförtrott nägot frö till

en kommande störd. Hans kärlek omfattar


12

tar kommande stägter, de der gä att smältas

i stuggan af hans plantering; glad

emedlertid med Gud och med sittsamwete;

sä liuft belönad om en enda blick tackar

h)nom, om en enda aftorkad tär wälsignar

hans mödor.

Och ett sådant dagawerk är otz alla af

H rranom ansörtrodt. Wäl den, som lik

solen pä Herrans himmel , säsom den bortgångne,

frän thronen werkar ritt millioners

sällhet och förädling! Längst för detta

multnadigrafwen, wittna dock tusende

hjercan och tusende röstertillhimmelen,

att hans namn lefwer i wälsignelse. —

Men äfwen du, min christen,ien trängre

werkningskrets, eho du än ma wara, du

kanl^mla detta gagn öfwerdin lefnad, denna

wälsignelse ösw.'r din död; ty Herren har

anförtrott äfwen dig ditt pund, han har

anwifar äfwen dig det werk du har att

uträtta. Dä du lemnar efterdöme af en

frihet som wet att wörda lagarna; dä du

rädes ingen mödaiditt kall; dä du arbetar

i din anletes swett, och läter af den

wälsignelse som Gud dig gifwer en droppe

falla iden lidandes sorgekalk; dä du bär

tröstisorgens boning, brycer den hung.

riga dirr bröd och kiader den nakna;

dä du warnar lasten och upprättar den

fallna; dä du förelyser dina barn med en

christelig umgängelse; dä du läter dem se

och


«!

och höra bön; dä ditt tal och ditt hjerta

lägger Jesu namn pä deras läppar, lyfter

deras späda armar at himmelen: äger du

icke dä utrymme nog för din mennistokärlek?

hwad gör du dä annat än utsär

wälsignelse? hwad annat än werkar din

Faders werk, som dig siindt haf.

wcr? — Tänker du säiditt hjerta, och

handlar du säidin lefnad, huru stöngör

du icke dä Guds werld omkring dig! huru

lugnt är icke dä ditt samwete! huru stilla

ditt lif pä sjelfwa böljornas swall!

Ljus är din afton, och salig din ingängi

hwilans och fridens hembygd.

Ändteligen och

3) är ock den, som redeliga wandrar

den ewiga nwilan till mötes,

ourrrotrelig i allt detta — i sin

wördnad för Gud,isitt arbete medan dagen

warar.

Pröfwa derefter dig fjelf. Betrakta

tlll din warning den, hwars alla afsigter

fastat sig endast wid jorden; hwars hela

bemödande gar derpä ut, att tillwinna sig

timliga fördelar af rikedom, af ära eller

makt ibland mennistor. Huru litet formar

han dock att uträtta; ma det ock sy.

nas stort imennistors ögon? huru beräknar

han icke ängsligt sin winst wid hwarle

företag? huru styr han icke arbetet, der

det


14

det medför winning endast för hans själ?

huru litet mäktar han att eröfra frän sina

nöjen en enda stund ät en nyttig werksamhet,

der en yttre fruktan eller egennytta

icke drifwer honom dertill?

Men den som redeliga wandrar, med

wördnad för Gud och med kärlekens eld

isitt hjerta, han rrörras icke f)K wa.

genom, han gor ran och haller sig

from; ty stikom stall det pä sistone

wäl ga. Hwad blefwe det af den jord

som du odlar, om du toge din hand ifrän

plogen wid hwarje swettdroppe, som arbetet

utpressar? hwar will du sluta din wandring,

om de branter du har att öfwerstiga,

om de törnen som sära din fot bringa

dig bort frän den wäg som drager till

mälet? Sä tänker en christen, dä modet

will sjunka under bördorna; — och en

tröst ifrän himmelen aftorkar hans swett

och hans tärar. Han älstar hela menstligheten,

han wälsignar alla mennistor;

men icke är det för honom främmande,

hwad han har att wänta istärdens ochi

förwillelsens werld. Jesus sjelf, ehuru nedstigen

med fridens helsning frän himmelen,

war dock icke kommen att sända

frid pä jorden, utan swärdet. Han

wet att intet är lättare, än för ilstan att

tadla en annans gerning; att den som icke

will, eller icke behöfwer sätta hinder för

werl«


15

werldens därstap, han wandrar sin werld

lättast igenom; att den som är satt att

werka, och derunder slipper ondstans förtal,

han har slumrat i sitt kall, eller saknat

kraft att föra Guds sak uppa jorden.

Han wore hellre död, än att denna

hans berömmelse cm intet wore.

Hellre lider han för rättfärdighetens siull,

än han will prisas af werlden för glömsta

af sin plikt. Han arbetar ju dcck för

Guds afsigter! Hwad han här sär, det sär

han ju för ewigheten. Den planta han

wärdar stall gifwa stygd ät hans dödsbädd,

stall mogna till frukt iodödlighetens

werld. Herren ser hans bedröswelse;

hans gärningar, Ikända eller okända, prisade

eller mitzkända af werlden, äro tecknade

der, hwarest en renare rättfärdighet

stall belöna hans ofullkomliga dygd uppä

jorden.

Sä bäfwar ej det goda samwetet; sa

nedlägger den redlige icke sin börda förr

än aftonen är inne. Han wäntar icke sin

lön, icke en fullkomlig hwila, förränhwilotimman

ljuder. Sä länge fölen står uppä

himmelen, lyser hon honom till arbete.

Och den som sä arbetat cch sä fcmpat

hafwer, stulle han icke finna frid cch

hwila i grafwen! Ser du icke huru,

efter dagens qwalm och hetta, hela nam.

ren


16

ren tränar efter aftonens swalka? huru,«

dä solen sänkt sig pä himmelen, allt det

lif ock anda hafwer tyckes qwickna pä nytt

emot den lugna hwilan? — Sä arbeta äfwen

du under mödans dag. Du stall da

finna swalkaidödens dalar; din lefnadsafton

stall blifwa dig en glad högtidsafton;

ditt hufwud luta sigiro till den sista

bädden.

Men se till hurudan hwila du bereder

dig. Sök att hinna en boning, der mörkrets

fasor icke störa din ro. Förwilladig

icke i ödemarken, pa det du om aftonen

icke ma blifwa wilddjurens rof, eller falla

i mördarens hand. Har du tillbringat

dagens timmar i förstörande nöjen; har

du lätit dem bortgåimaklighet ochilättja;

har du bortröfwat din medmennistas

ära och lugn: huru mäste du icke orolig

wrida dig, innan sömnen tillycker dina ögon,

och om morgonen uppwakna till en

ny anger och blygd? Men har du arbetat

med swett och med möda, är du trött af

dagens börda, huru ljuft insomnar du icke?

huru wederqwicker dig icke hwilan

med wälsignelse? Sä sträcker ock döden

emot dig en broderlig famn. Fatta mod

dödlige emot den förmente fienden. Döden

är ej sä ryslig som han synes dig.

Striden är kämpad och det heter: gäck

bort och hwila dig. Har ett renadt

sam-


17

samwete, och Jesu Christi Guds Sons

tro bäddat din dödsbädd; wäldig! liftvets

ljufwaste känsla är dig förwaradi dödsstunden:

den, attiden goda Fadrens armar

utgjuta dina sista suckar.

Ochijorden, der ditt stoft stall gömmas,

huru är icke der allt sä fredligt och

sä stilla! Du hwilar ju säkrast i din egen

hydda; du bar ju der din bästa sömn,

hwarest du omgifwes af de dina. 3lr icke

jorden din moder, och hennes famn din

sista hwilostad? Der säfwa de sä sött hennes

mänga ätertagna barn; och mcd hulda

armar stall hon omstuta äfwen digi

sitt moderliga stöt. Se nedigrafwen dä

du der gömmer din wän, din maka, ditt

barn; huru synes han dig icke sä treflig?

huru gerna wille du sölja den bortgångna,

om din stund wore kommen? Der ryta

inga stormar; dit följa dig inga mödor;

der gjutas inga tärar mer. Guds Englar

bewaka ingången, och Herren sjelf

stall, wid morgonwäkten, afwälta stenen.

Ja, tänk pä ewighetens stöna morgon,

du wandringsman genom dödens natt!

Wid det sista pulsslaget, dä hjertat arbetar

för den sista gängen; dä bryter den

odödlige anden sina bojor, dä swingar hem

sig pä den kända wägen till hemlandet.—

Och försökom icke att med dödlig tunga

uttala Guds Helgons saliga hwila. Hwad

B wi


18

wi derom wete och derom kunne fatta,

det har Guds ord för otz uppenbarat: att

ftlige äro de döde som i Herranom

do hädanefter; Anden säger att de

stola hwila sig isran sitt arbete, ty

deras gernmgar följa dem^ efter.

Hwad intetögasett hafwer, och in»

tet örahört, och uti ingen mennistås

hjerta stigit är, dethafwerGud

beredt dem som honom älsta; ty

de som redeliga för sig wandrat

hafwa komma till frid och hwtlai

deras kamrar.

Med hjertan, oätstiljeliga frän wär

sorg, hafwe wi sökt tröst och lärdominägra

korta erinringar om dew redliges

wandring till hwilai grafwen; och

hwem af otz har derwid icke fästat en tärfyld

blick pä den christeliga föresyn, som

wär bortgängne, af otz alla sä trofast älstade,

sä innerligt begrätne Kejsare, lemnat

ät ett sörjande folk!

Ty ägde nägonsitt werldens mäktige

känsta för menssltghetens rätt, och wilja

förenad med kraft att rätt stydda,

sä war det han; och brann ännu nägonsin

mcnniffokärlekens heliga eld i ett

mennistohjerta, sä war deti hans. Wälsignelse

följdei spären af hans makt; mildhet

>

-


19

het och kärlek hette kronan pa Hans ära.

Oinstränkt Beherrstare öfwer sitt folk, war

han dock — — Iweten det, mine ähörare,

folkets tillflykt, detz wän och detz Fader.

Han förde ett blixtrande swärd ;men

han war ett Herrans redstap till tröst och

till stöd för folken, under betryckets och

bedröfwelsens tider. Derom talar den

smärta, hwarmed undersäten stites ur hans

armar; derom wet den sorg, som hans

bongäng wäckt i fjerran länder; derom

wittna kanste mest wara tärar: wi, som

slitne frän wara fäders land, wärnlöseoch

kastade af olyckan, sa ömt siötos till hans

fadershjerta: som hafwe, att näst Gud

tacka honom för allt: som, de yngste af

alla hans barn, ännu bäst behöfde hans

faderliga wärd; men med inga tärar,

och med ingen klagan, kunne återköpa honom

ur grafwens famn.

Och outtröttclig war han idenna

sin kärlek; sällan ledig frän betungande

göromäl; sent och tidigt sysselsatt med de

mödor som ätföljde hans answarsdryga

kall. Fast och orubdelig wid samwetets

dom, bäfwade aldrig hans wilja för wäldets

hot, och aldrig för laglöshetens stämplingar.

Helgad till sanningens och rätt-

wisans wärn, wiste han att aflägsna förtryckaren;

men behöfde ostulden förswar,

B 2 sucka-


20

suckade menstligheten, eller höjde nöden sin

r^st, sä war wägen till hans thron lika

öppen som wägen till hans hjerta. Hans

tid war kommen i hans halfwa dagar;

men derföre styndade han ock att werka

hans werk, som honom sandt

Kade, med.m dagen war. Natten

kommer, — sä tänkte han — dödens och

förgängelsensnatt, dä stoftennäste warda

ull jord igen; men anden ätergar

rill Gud, som honom gifwit

hafwer.

Ja, han älstade Gud, han wördade

Religionen. Bekymren omgäfwo ofta

hans thron, sorgen tryckte mangen gäng

hans hjerta; men Herren war hans tillflykt

i nödene, och. Han tog honom ock

wäldeliga derut. — Ära och framgäng krönte

hans wapen; men, segerprydd istriden,

knäböjde haniTemplet för härstarornas

Gud och gaf honom ärona

Huru talade han icke till otz warntt och hjerteligt

iReligionens namn! — och de som

stodo honom närmast de kunna wittna, huru

det stedde mangen gäng med tärar,

huru hans stönaste, hans käraste bekännelse

war den, att Herrans ord war

hans tröstiall hans bedröswelse,

att hoppet till Herran gjorde honom starkare,

än hans wäldigaste härar.


21

Sa dragifrid, Du Guds man! hwilairo,

Du begrätne Fader för sä mänga

sörjande barn! Frid och walsignelse

öfwerDitt stoft! ära och odsdligher

öfwer Ditt namn.'

War sorg är bitter; men wi wete till

wär tröst att han, den Ädle, han har

ingätti den ewiga hwilan. Om ocksä han,

säsom hwarje mennista, nägon gäng nödgats

statta ät den menstliga swagheten,

sa har han funnit rening t Jesu Chri

sti Guds Sons blod. Wi wete att

himmelens port är för honom öppnad,

att hans ära och hans salighet är stori

de utmaldas församling.

Ja, wi täcke Dig Herre, för all Din

godhet emot denna Din tjenare; för allt

det wälgörande Du lätit honom uträtta;

för all den glädje hwarmed Du hugnat

hans hjerta; för all den wälsignelse af

Dig, och för allt det goda af honom,

som wi kunne iarf lemna ät wära sörjande

barn; för allt det hopp till Din

godhet, för all den förtröstan som wilärt,

att i bekymrets tider bära till Din barmhertighet

öfwer otz och wära efterkommande.

Böjande otz i stoftet för din ägande

hand, täcke wi Dig Herre för den saliga

förlotzning Du honom giswit frän

denna mödornas werld; för det hopp och

för den frimodighet, hwarmed han insomnat


22

natiJesu Christi sär. Gir honom sa

salig iDin ewighets boningar, frän den

ena glädjen, frän den ena saligheten till

den andra, som hans minne är wälsig-

nadt pä jorden, som hans wilja war hjertelig

att wärda otzitiden, föratt en gäng

se otz samlade iDin härlighet.

Aftorka med Din hugswalande hand

hans höga Anförwcmdters tärar; tröstaderas

blödande hjertan, mildra deras ömma

förlust, genom hoppet om en salig äterförening

dä dagarne hafwa en ända! Hugswala,

Du tröstens och all hugswalelses

Fader! i synnerhet hans i sorgen qwarblefna

höga Gemäl. Hon är för otz idubbelt

matt dyrbar, genom den tröstande ömhet

hwarmed hon wakade wid hans dödsbädd.

Du, belöningens Gud! lät Henne

alltid, och framför allt i sin egen nöd,

wara af Dig wälsignad!

Trösta Herre Ditt folk, och wälsigna

ännu Din arfwedel. Omgjorda med Din

wishet och Din kraft den unge Monark,

wär älstade KEJSARE, till hwars

Gudsfruktan, till hwars mildhet och kärlek

wi med hoppfulla hjertan förtröste.

Gör hans dagar mänga, hans ära wälsignad,

hans styrelse lyckosam. Och dä

en gäng de honom förelagda aren komma,

dä wära ben redan hwilairo, trösta

Herre wära barn och watt land, säsom

-t-


23

som Du otz och wara Fäder tröstat hafwer.

— Gif rättsinniga rad ät alla dem

som sta wid sidan af Din Smorda; Din

fruktan ät dem, som tjena honom i högre

eller lägre kall; otz alla wishet att hugna

hans mödor och förtjena hans kärlek.

Wake Ditt öga öfwer hela wärt fädernesland,

öfwer wär sällhetitiden, öfwer

wär glädje i ewigheten! Lät otz, tröstade

af Ditt ord och ledde af Jesu Christi

heliga Lära, sä leswa och sä stiljas hädon,

att, dä wär kamp är kämpad, wi

alla mätte komma till frid och tillhwila

i wara kamrar, för Jesu Christi

stull. Amen.


55

iE^

24

.X

More magazines by this user
Similar magazines