För nästan tio år sedan kom Olle Svennings bok ... - Manifest Analyse

manifestanalyse.no

För nästan tio år sedan kom Olle Svennings bok ... - Manifest Analyse

TONY BLAIR:

MARGARET

HATCHER ÄR

ANSKE DEN

LITIKER JAG

BEUNDRAR

MEST

ras. Samma tiggerimetod används i Stockholms tunnelbana.

Överallt påminns jag om femte republikens slagord: egalité,

liberté, fraternité. Jämlikhet, frihet, broderskap. Ytterligare

politiska slagord som blivit mer av marknadsföring och nostalgi

än något som faktiskt betyder någonting. Paris fattiga,

liksom Londons fattiga, skriker efter jämlikhet, välfärd och

meningsfull sysselsättning. Men det finns ingen som erbjuder

det. Det finns här mängder av öppningar för en ambitiös och

öppen socialdemokratisk rörelse, men problemen skrämmer

snarare än ger en uppfordrande spark i ändan.

Bara några stationer bort med Metron ligger Canal Saint-

Martin, här ligger de stiliga båtarna uppradade bredvid varandra.

En kajplats här är inget vem som helst har råd med.

Men området däromkring som blivit omskrivet under hösten

bär ett annat namn – Lilla Kabul. Under broarna över

kanalen har hundratals flyktingar från Afghanistan satt bo.

De bor där nattetid, på dagen försvinner de därifrån. För att

försörja sig, eller för att polisen jagat bort dem.

I Paris förorter behöver man inte söka sig år tillbaka

för att hitta kommentarer i populärkulturen. Här i Frankrike

har, sedan Lionel Jospin och hans socialister tappade

ligt

uttryck i den franska hiphopen. En populär artist, Keny

Arkana, själv uppväxt i Paris förorter, uppmanar i Jeunesse

du Monde (Världens unga) sina lyssnare att göra uppror mot

nyliberalismen, nykolonialismen och politikernas rädsla för

betongens ungdomar. Hon, och många andra artister med

raka och tydliga politiska budskap, får ungdomar från Paris

förorter att dansa till politik.

I FÖRORTEN AUBERVILLIERS, nordöst om Paris centrum, står

rad på rad med höghus som är varje reklamutdelares dröm.

Här behövs en, eller kanske högst två rundor innan reklamen

är slut. Men här i Aubervilliers köar inte företagen för att

sprida sin reklam. Husen är slitna och den glans nationalarenan

Stade de France ett stycke bort erbjuder får inte husens

ventilation att bli bättre eller möglet att försvinna. Den får

inte arbetslösheten att minska eller medelinkomsten att öka.

Kontrasten mot det pittoreska Montmartres skördefestival


inrikesminister, var på besök i Aubertvilliers vid förortsprotesterna

för fyra år sedan kallade han ungdomarna som protesterade

mot orättvisor och polisbrutalitet för ”avskum”.

Min franska är sådär, men klottret ”Fuck Sarkozy” inristat

i plasten på pendeltågperrongens väntkur förstår jag ändå.

Som en bekräftelse av mina tankar om den franska republikens

misslyckande står ”Fuck la république” inristat precis

bredvid. Protesterna finns, de är uppenbara och stör den

politiska makten. Men de är inte samordnade. Vem mobiliserar

ungdomarna som bränner bilar i förorterna? Frågan är

lika brännande här i Paris som den är i Sverige. Ilskan över

det usla samhället som alienerar och passiviserar miljontals

ungdomar i fattiga förorter runt om i hela västvärlden

tas inte tillvara. Det är ingen slump att upploppen uppstår,

att de sociala protesterna bryter fram. Ökad repression, som

varit det enda svar även socialdemokratin haft, hjälper inte.

Tvärtom. Socialdemokratin har blivit en rörelse stum inför

det språk den europiska mångfärgade urbana arbetarklassen

talar. Som Keny Arkana rappar, kan inte socialt kaos

undertryckas med batonger. Här behövs politiskt mod och

självförtroende.

Hoppet ska nog i dagsläget inte främst sättas till det

frans ka socialistpartiet. Interna strider och inslag, som vi i

Sverige skulle kalla rasism, i partiavdelningar på den franska

landsbygden hindrar dem att organisera de ungdomar

som protesterar. Översittarattityden från en politisk adel och

rädslan för att hantera ”svåra” frågor om varför man struntat

i de som mest behövt uppmärksamhet hindrar också. Till

frans ka socialistpartiet dansar inga förortsungdomar.

”Min franska är sådär, men klottret ’Fuck Sarkozy ’ inristat i

plasten på pendeltågperrongens väntkur förstår jag ändå.”

MISSLYCKANDENA RADAS UPP, integrationspolitiken, jämlikhetspolitiken,

antiterroristpolitiken, flyktingpolitiken.

Hoten från främlingsfientliga och högerpopulistiska krafter

tvingar ofta fram breda koalitioner, med högern och vänstern

i varandras knän. Ofta den enda tänkbara lösningen,

men ofta också något som spelar i händerna på just de partier

man vill motverka. Det blir högerpopulisterna som är

kritiska mot etablissemanget samtidigt som olyckliga socialdemokrater

tvingas se reformförslag stoppas av sina koalitionspartner.

I Österrike tvingade hotet från Jörg Haiders

högerpopulistiska BZÖ det socialdemokratiska partiet SPÖ

att samarbeta med det konservativa ÖVP efter valet .

ÖVP satt fram till dess i regeringskoalition med påstått liberala

FPÖ som Haider varit partiledare för innan han bildade

BZÖ. I Tyskland tvingar socialdemokratiska partiet sig själva

till politisk förlamning för sitt tjurskalliga motstånd mot

vänsterpartiet Die Linke. Valresultatet i höstas som gav SPD

procent är i stora delar ett resultat av att man satt i regering

tillsammans med de konservativa och genomdrev högerpolitik,

istället för att regera tillsammans med de gröna och

Die Linke, som hade gett majoritet.

Sedan har Österrikes politiska landskap förändrats ett

katastrofer,

politiskt missnöje, interna strider – främst i FPÖ

– de stora koalitionerna i syfte att hålla undan enstaka partier

från makten, personstrider och bitterhet. Allt detta och

inte minst Jörg Haiders död har skapat en förvirring i det

TEMA TEMA

g

More magazines by this user