Lenhovda Magneten Nr2.pdf

Framsida
Planering för ett Folkets hus i Lenhovda
i mitten av 30-talet.
© Lenhovda Företagarförening
Sid 1 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Lenhovda-Magneten numro två, som Ni just fått i Er
hand, utges av Lenhovda Företagarförening, en
sammanslutning av näringslivet i ort och bygd.
Vi tillsammans liksom Ni alla enskilda är att se som
kraftkällor i en stor magnet. Utan kraftkällor ingen
kraft.
Lenhovda har som gammalt kultur-, handels-, servicecentrum och f d tingsplats ett
differentierat näringsliv med däri dito handel. Lenhovda är en trivsam och trygg boendeort
med främst ett rikt musikliv, tillfällen till rik fritid och har genom lagom avstånd till Växjö,
tillgång till länsstadens mångfasetterade kulturutbud och utbildning.
Lenhovda får inte stagnera. Lenhovda skall i stort ta ansvar för sin egen framtid.
Bypolitik? - Nej. Tänk efter! Bypolitik bedrivs på alla nivåer. Men då talas om nationella eller
regionala intressen. Sverige kämpar med alla medel att få OS år 2004, Växjö för att få status
som universitetsstad och länsstad i ett blivande storlän. Lenhovdas framtid beror på oss själva.
- Vårt Lenhovda blir vad vi gör det till...-
Genom "Magneten" manar vi till samling för att vidareutveckla och återskapa Lenhovda som
det naturliga starka centrat i östra länsdelen. Låt oss genom vår egen Lenhovda-anda bygga
upp närhet, gemenskap och framtidstro. Vi kan. Vi vill. Vi skall. Kärlek och idealitet kan göra
underverk. Tillsammans är vi starka.

Lenhovda Magneten Numro 2
© Lenhovda Företagarförening
Sid 2 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Maning: Läs först annonserna som ger en god bild av näringslivet. En imponerande samling
av företag små som stora. Alla lika viktiga. Det enda som fattas enligt min mening är ett
systembolag. En systembutik, där vi kvickt och enkelt utan omvägar kan köpa vårt vin och vår
snaps till sillen, skulle främja handeln och ge Lenhovda ett rejält lyft. Detta inte minst med
tanke på våra nya boende.
I Magneten kåserar kulturpersonligheten Lilian Klasson i Sävsjöström om sin tid som lärare
och om sitt liv vid sidan härom som maka, mor och storamor.
I övrigt berättas om högaktuella Borgen, byggd på idealitetens grund, om LIF uppbyggd och
verksam på samma sätt. Helt kort ges en bild av Sävsjöström av idag och i särskild artikel
presenteras Alster Glasstudio i Sävsjöström som genom sitt vackra hantverk blivit och är en
skönt skimrande pärla i glasriket. Ni kan vidare läsa om violinisterna Jörgen och Urban
Svensson, två unga som efter många år av hårt arbete nått sina drömmars mål.
Och sist? Läs om Lenhovdaskolans avgångsklass 1956, som nu firat sina 40 år och om hur
behov av närhet blivit en släktförening med rötter i Skäraskog.
I samråd enligt uppdrag Signild

Borgen blir Lenhovdas egen borg
- dröm från 30 talet förverkligas
© Lenhovda Företagarförening
Sid 3 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Borgen blir snart en Lenhovdabornas egen ägandes
samlings- och fritidslokal. Affären är på gång.
Uppvidinge kommun vill sälja. Intresset i Lenhovda
är stort och i princip är partema överrens. Den
formella gången tar dock sin tid. Men när allt är
klart, har drömmen från 30-talet förverkligats. Folket
i Lenhovda har fått ett eget hus. Borgen byggdes av
Lenhovda köping i början av 60-talet och övergick i
Uppvidinge kommuns ägo genom tvångsäktenskap 1971. Den har uppförts och ligger på
stabil ideell grund med första stenen lagd i mitten av 30-talet.
Folkets Hus
Kring mitten av 30-talet började en grupp progressiva män planera för ett Folkets hus i
Lenhovda. Alla är nu döda men deras namn lever. Det var Emil Lundberg, Eric Nilsson,
bröderna Harry och Verner Strid, Eric Svensson, Egon Åhsberg och Carl H Croby.
-Vi startade ett seriöst arbete, berättade Carl H Croby kort före sitt frånfälle nyligen, men vi
stötte på patrull från NTO, som ägde lokalen "Templet 1180 David" med där också biograf. –
Det räcker med templet. Vi behöver ingen annan samlingslokal i Lenhovda. – För NTO var
bion en viktig inkomstkälla, som skulle gå förlorad genom ett Folkets hus. Bland NTOarna
fanns inflytelserika män. Men skam den som ger sig, fortsatte Croby. Arbetet fortsatte genom
att bilda och låta registrera Lenhovda byggnadsförening.
Byggnadsfond byggdes upp
Sture Jacobsson minns. Han har varit med hela tiden, hänvisar Croby. -Jag var nyss fyllda 18
år, då jag den 11 mars 1939 gick med som medlem nummer 22 i byggnadsföreningen och
tecknade mig för en andel om 150 kronor. Mycket pengar på den tiden, minns Sture
Jacobsson. Summan skulle gäldas genom avbetalningar. Så kom kriget och med det stopp på
det mesta, men vår planering fortsatte. Det gällde att få ihop pengar och att bygga upp en
fond.
Lenhovda tätort fick den 1 januari 1940 status som municipalsamhälle efter att ha fyllt de krav
som ställdes med bl a stadsplan med kvartersindelning. Byggnadsföreningen passade på att av
markägaren Henning Gustafsson, Gripagården köpa kv. Borgen invid Sjöparken för att där
bygga samlingslokalen. Vi låg på den fina tomten allt medan vi fortsatte arbetet för ett
konkret bygge. Åren gick. NTO fortsatte sitt motstånd. Statens nämnd för samlingslokaler
avslog vår ansökan. Men utvecklingen hjälpte oss. Politikerna – jag var då en av dem – var
alla från höger till yttersta vänster helt ense om att den starkt expanderande Lenhovda tätort
behövde en samlings- tillika fritidslokal att användas för aktiviteter från bridge och gymnastik
till fest, dans och samlingar alla de slag.

© Lenhovda Företagarförening
Sid 4 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Kommunen fick tomten för en krona
Byggnadsföreningen beslöt skänka Lenhovda köping hela kvarteret Borgen för en symbolisk
summa av en krona. Beslut togs och i maj 1964 kunde Fritidslokalen Borgen invigas.
Byggnadsföreningen hade härtill skänkt sitt sparade kapital, en rejäl summa- för inköp av
ljusskylten, för viss inredning och utrustning samt för utsmyckning genom främst den stora
fondmålningen av konstnären Knud Andersen, berättar Sture och tillägger. -Det var inte bara
vi män som skrapat i hop pengarna till fonden. Våra fruar sydde i sin förening ihop ansenliga
summor genom varje års auktion på sina arbeten.–
Vi-andan
Verksamheten kom igång med fint ekonomiskt resultat fram till kommunäktenskapet. Då
försvann det lokala inflytandet och därmed intresset. Nu krävs ny vi-anda och en handplockad
ideellt arbetande styrelse och flexibilitet i jobbet, konstaterar Sture till sist. – Vi-andan
kommer, säger huvudmannen i kommitten Per Ragnarsson och Gunnar Andersson.
Signild Johansson

LIF - arbetar för kamratskap och trivsel
© Lenhovda Företagarförening
Sid 5 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
-Skomakare bliv vid din läst! -Så ett gammalt talesätt som i stort gäller Lenhovda
idrottsförenings verksamhet av vilken den bland barn och ungdom är den viktigaste.
Ungdomen är allas vår framtid. Inom LIF har vi byggt upp en mycket god
ungdomsverksamhet, säger Nils-Göran Svensson, som själv fostrats inom ungdomssektionen
av främst eldsjälen "gamle" ordföranden Gunnar Andersson och som kan LIF genom 25 år
som förtroendevald i föreningen.
Förutom huvudansvaret för verksamheten inom fem sektioner med ansvar också för skötseln
av idrottsanläggningarna, sommartid också för skötseln och driften av campingen och
serveringen i Sjöparken bör och kan vi inte som jag ser det splittra oss genom att ta på oss nya
arbetsuppgifter. Ungdomens väl är ett gemensamt intresse.–
LIF:s målsättning bygger i grunden på idealen från antiken. Citat Svensk Uppslagsbok:
"Inriktning på karaktärens daning, att frammana beslutsamhet, djärvhet och dådlystnad men
först som sist självbehärskning och ett ridderligt sinne." -Omskrivet att bygga verksamheten
på kamratskap, sund konkurrens, bredd och amatörstatus. -"Ungdomsarbetet är viktigt. Vi vill
från början lära våra ungdomar vad kamratskap är och vad god ärlig sådan i stort betyder för
gemensam trivsel och resultat. Vår breda verksamhet med däri möjlighet till aktiviteter för i
stort alla åldrar genom motion allt efter tycke och smak betyder väg till hälsa och ett rikare
liv. Lenhovda är och förblir på så sätt en bra och trivsam plats att bo i. En stor tillgång är vår
vackra natur och tillgång till elljusspåret året runt."- Nils-Göran älskar sitt Lenhovda.
Vi-anda och föreningskänsla
LIF driver fotboll, gymnastik, ishockey, skidor och orientering samt tennis i fem sektioner.
Huvudstyrelsen har det övergripande ansvaret. Varje sektion arbetar enligt egen målsättning
med ansvar för sin ekonomi men också att enligt givna direktiv samarbeta och genom
gemensamma aktiviteter upprätthålla vi-anda och föreningskänsla.
Föreningen redovisade vid årsskiftet 1150 medlemmar och är den största ideellt arbetande
föreningen i kommunen. Men endast fyra heltidsanställda plus tre på deltid bygger
verksamheten på ideella insatser.
Föräldrar ställer upp, medlemmar på samma sätt som ledare och tränare. Ekonomin är stabil.
Allt ett bevis på vad uträttas kan genom vi-anda i gott kamratskap.

Elit Fönster CUP 15 års jubileum. 87 pojk- och 18 flicklag,
tillsammans 1300 ungdomar spelar nästan 250 matcher.
© Lenhovda Företagarförening
Sid 6 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Hela LIF, ja hela samhället, ställer upp för ungdomsfotbollen och dess sedan 15 år tillbaka
varje år Elit Fönster Cup. Cupen samlade i år 105 lag, där spelades drygt 200 matcher på nio
planer. Cupen innebär att samhället över en helg fördubblar sin folkmängd. Arrangemanget
kräver stor och omsorgsfull planering.
Kiosken vid ishallen hade god kommers under hela helgen. Även mellanmål (saft och bullar)
serverades med strykande åtgång. 4000 bullar konsumerades.
Viktigast är att organisationen flyter som den skall och att vädret håller. Då blir fotbollsfesten
en fest och skulle något hemmalag vinna sin grupp en dubbel fest. Samma vi-anda kommer att
följa ishockeyns A-lag som under säsongen skall kämpa i Div 111 med målsättning att "hänga
kvar" också minst nästa säsong. En sak är säker. Laget kommer att kämpa och kämpa väl.
Signild Johansson

Låt oss träffas igen om fem år
- Femårsträffen blev tradition
© Lenhovda Företagarförening
Sid 7 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Det var i juni 40 år sedan avgångsklassen i då Lenhovda folkskola var samlad i klassrummet
för att ta avsked av varandra och av sin lärare Lennart Svensson. Det kändes vemodigt. Alla
inklusive läraren hade trivts så bra tillsammans. Nu skulle de gå skilda vägar. Så i dåtidens
skola. Stämningen var tryckt. Då plötsligt utbrast magistern: – Låt oss träffas igen om fem år
1961! – 0, ja det gör vi, ropade klassen -Allt kändes lättare. Avskedet var inte definitivt. Som
sammankallande utsågs Gunda Israelsson och Sven-Ivar Söderberg. Det blev träff 1961 och
naturligtvis i Lenhovda. -Jätteroligt. Vi gör om det. – Och det har blivit träffar vart femte år.
Välbesökta och tillsammans med Lennart Svensson. Alla de 33 56-orna har ställt upp om
möjligt, alla utom en och detta av privata skäl.
I år hade 40 år gått. Några är döda, ett par hade förhinder men till träffen tillika 40-årsjubileet
kom 25 mogna kvinnor och män – bäst skriva så – från mest Kronoberg till Sundsvall i norr.
Alla med gemensam hembygd, gemensam skolgång och detta unika att från folkskolan i sann
vänskap ha hållit samman på detta sätt. Gunda bor nu i Växjö, Sven-Ivar i Stockholm och Leo
Bergkvist nu i kommitten som ansvarig för arrangemangen, bor kvar och är verksam i
Lenhovda. Lennart Svensson är pensionär med alltjämt glimten i ögat och nu med de grå
tinningarnas charm.
– Den här klassen var min första avgångsklass som lärare i Lenhovda. Och det var en ovanlig
klass med en särskild anda, säger f d magistern. – Vi hade också en speciell lärare, en som vi
gillade skarpt. Som vuxna har vi förstått varför.
Lennart Svensson som synes
med de grå tinningarnas charm
Lennart Svensson talade vårt språk, han var som en av oss men han var för oss
den givne ledaren med glimt i ögat, vänlig men bestämd, utrustad med
naturlig auktoritet och härtill en god pedagog. -Det nickades instämmande. -
Vi hade roligt men under ordning och reda.–
Lennart Svensson gjorde, förutom något år eller terminer på andra håll i början, hela sin
lärargärning i Lenhovda. Han hade säkert kunnat klättra på karriärstegen. Men hans motto har
varit, så tycks, att följa en klass i taget och ge den sitt bästa. Och härtill har han säkert trivts i
Lenhovda.
Uppställning för bild i Sjöparken.
Så tror "Magneten" som också drogs till Sjöparken
sommaren 8 juni 1996. Efter kaffe och våfflor i
mötesplatsen Sjöparken-caféet med välkommen och
prat bjöd Lions på rundtur i samhället i sin tågbil med

avlämning vid hembygdsparken, vacker och intressant som alltid.
Signild Johansson
Från parken bar det iväg i Lions tågbil.
© Lenhovda Företagarförening
Sid 8 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Därifrån vandrade man i smågrupper upp genom
samhället med också en titt in i kyrkan för att till sist
samlas i Tingshuset för gemensam middag. Allt under
glädje och gemenskap. Och självklart. Om icke s a s
åskan slår ned träff igen 2001 och därmed fortsatt
förtroende för träff- och festmakarna.

© Lenhovda Företagarförening
Sid 9 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Sommaren - tid för släktmöten
Ättlingar till Alma och Axel Johansson, båda döda sedan ett par decennier men under sina
krafts dagar som ägare bosatta och verksamma i Skäraskog invid Skärsjön i Lenhovda,
samlades en försommarlördag, i Lenhovda i syfte att luckra upp rötterna och om möjligt bilda
en släktförening för ny förnyad gemenskap.
Släkten samlad.
Träffen samlade ett 40-tal av barn, barnbarn och
barnbarnsbarn. Initiativtagare var Irma Svensson,
Hökhult samt Sonja Johansson och Birgitta Rosén,
Alvesta respektive Hjortsberga. Trion uppväxt under
Almas och Axels hägn i en syskonskara om 10 barn
av dem tre pojkar och sju flickor. Bröderna är döda
och så också den äldsta av oss systrar, berättar Irma,
själv nu dryga sjuttio och den enda av de tio som bor i
Lenhovda.
-Vi kände att vi i dag mer än någonsin behöver närhet och gemenskap och att lära känna våra
rötter. Vi behöver denna sociala gemenskap- Träffen blev lyckad med fortsättning följer. -Det
känns gott och gott och skönt i hjärtat, utbrast systrarna spontant, så Magneten råkade möta
skaran med Irma som känt ansikte, då den vandrade ut från Borgen efter en fin dag också vad
gällde vädret. -Vi samlades vid kyrkogården, där vi sedan gick in och lade ner blommor på
mors och fars jämte morbror Arvid Karlssons gravar och sedan hedrade deras minne genom
en tyst minut och genom att sjunga psalmen "Den blomstertid nu kommer...", berättar Irma.
Därefter följde en fin gemenskap i Borgen, där vi bekantade oss med varandra, åt lunch,
pratade och sjöng allsång, innan vi åkte ut till Skäraskog.
Gården ägs nu av syskonbarn och bevaras på så sätt som en levande enhet inom släkten,
fortsätter Irma. – Vi hade en fin barndom och uppväxt ute i Skäraskog. Där fick vi verkligen
på ett naturligt sätt utlopp för vår inneboende kreativitet och vi lärde leka utan en massa
leksaker helt på egen hand, vi härjade, hittade på och hade jätteroligt. Visst fick vi arbeta d v s
hjälpa till med detta helt naturligt. Det var bara bra. Vi levde i en fin familjegemenskap. Nu
sommartid tänker jag på de små enkla utflykter våra föräldrar ordnade för oss. Man höll på
helgen på den tiden. Mor bakade alltid något extra gott inför veckoslutet och vid vackert
väder packade hon sin korg och vi gick ut för samvaro i det gröna oftas i sluttningen ned mot
sjön. Vi njöt av "korgen" och mor och far, så föreställer jag mig, säger Irma, njöt av en stilla
stund i naturen och av sina barns lekar. Mor hade också för sed att varje söndag ta fram sin
stora postilla, samla familjen och genom att läsa dagens bibeltext ge oss en stund av andakt.
Det var långt mellan Skäraskog och Lenhovda kyrka. Och efter den lilla stilla stunden släppte
vi lös igen."- -
Visst kan tyckas att vi – jag ser barndomstiden genom ljusblå glasögon, fortsätter Irma
Svensson, " och att vi bara minns det ljusa och vackra. Helt naturligt, det är detta vi odlar och
vill minnas. Men jag minns också och förstår att våra föräldrar och inte minst mor hade det
kämpigt. De köpte gården 1929 med då depression och svåra år långt in på 30-talet. De hade

© Lenhovda Företagarförening
Sid 10 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
att försörja den stora familjen på det lilla jordbruket och alltigenom sitt arbete. På den tiden
var skogen ingenting värd. Jag beundrar och högaktar våra föräldrar och känner ödmjukhet
inte minst inför vår mor och den kunskap den tidens bondhustrur och mödrar ägde. Och våra
föräldrars minne är väl värt att hedras och hållas levande genom "Axel och Alma Johansssons
släktförening", slutar Irma, som själv noga skrivit ned sin barndoms och sitt livs historia.
Signild Johansson

Sävsjöströms byalag - vårdar kultur och tradition
© Lenhovda Företagarförening
Sid 11 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Sävsjöström bildade i mitten av 80-talet Säfsjöströms byalag i syfte att värna om
sammanhållning, kultur och traditioner. Första ålderman var Harald Svensson och nu är det
Lilian Klasson, som sitter på den stolen. Tack vare byalaget gick inte Sävsjöström ned på knä
efter den ena knockouten efter den andra som drabbade orten från början av 60-talet och ett
par tre decennier framåt. Järnvägarna väster-öster och norr-söder nedlades. Skolan likaså.
Brukseran som sedan ett par hundra år tillbaka genom Säfsjöströms bruk gett namn åt orten
och byggt upp samhället upphörde 1970 genom då försäljning till domänverket.
Sävsjöström kippade efter andan. Men brukseran ersattes med den vi-anda byalaget lyckades
bygga upp. Tack vare kärlek, lojalitet och sammanhållning byggd på förmågan att ta vara på
det gamla och värna om det nya och de nya har ett nytt kulturellt och för besökare också
intressant Sävsjöström vuxit fram Byalaget har rustat upp den gamla brukshandeln, ordnat ett
bruksmuseum, inventerat vad historiskt intressant finns i bygden, sammanställt en folder –
detta senare av Lilian Klasson- ordnat ett cafe Kringlan öppet vid tillfällen för gemenskap alla
tillsammans.
Konditoriet i Sävsjöström, i bakgrunden Björkebo.
Och i Bruksboden ordnas sommartid utställning och
försäljning av alla de slag, allt alster gjorda av
hantverkare och slöjdare i Sävsjöström – Lenhovda
med omnejd. Välgjorda saker av naturmaterial. Och
nere i f d stationshuset har Alster Glasstudio, som
berättas om på annan plats sin verksamhet. Härtill har
bruket i övrigt ersatts med en rad nya småföretag, alla
nya tages väl om hand. Den särskilda Sävsjöströmsandan inbjuder till skapargemenskap. Tack
vare den lever också Konsum, det välskötta Folkets hus och alltjämt sparkas fotboll på
idrottsplatsen, Den nya tiden visas också i skyltar som "Haus zu verkaufen".
Gamla människor dör, så tidens gång, nya kommer också från andra länder och kulturer. I
Sävsjöström är alla välkomna.
Signild ]ohansson

Bruden kommer - utdrag ur en mormors memoarer
© Lenhovda Företagarförening
Sid 12 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Söndagen den 23 juni 1957 packade jag mina få tillhörigheter i Volkswagen G 12519 för att
följa min nyblivna make till vårt hem, Björkebo i Sävsjöström. Två dagar tidigare hade vi firat
vårt bröllop.
Då var det midsommarafton, nu var det söndag. Jag hade aldrig kommit till Sävsjöström från
Växjöhållet tidigare på landsvägen, bara farit med tåg från Växjö och med bil från Åseda, där
jag tjänstgjort ett läsår som folkskollärare. Nu for vi mil efter mil genom djupa skogar, och för
mig, som växt upp i den leende urshultsbygden, var det en ny upplevelse att se så mycket
skog på en gång. Men det var ju en skogis jag hade gift mig med, och var skall sleven vara,
om inte i grytan'? Det var ju klart, att en skogvaktare skulle finnas, där skogen fanns. Jag satt
väl tyst en stund, för S-H frågade: "Ångrar du dej'?" "Det vet jag inte än", svarade jag.
Ja, så kom vi till Björkebo. Mitt emot vårt hem låg skolan, där jag skulle efterträda Maria
Klefberg, som gått i pension. Skolan såg ut som ett missionshus eller "ett mindre, gudligt
trähus" som ju sådana ibland har kallats. Gudligheten underströks av de ord, som var målade
på den gavelvägg, vid vilken katedern tronade i upphöjt majestät. Där stod: "Min hjälp står i
Herrens hand, som har skapat himmel och jord". Jag kände mig liten och i starkt behov av den
hjälpen. Jag var ju ung och grön, hur skulle jag kunna efterträda en sådan kapacitet som
fröken Klefberg'? Så konstigt, att man räknade erfarenhet som en tillgång då, numera kastas
man ju i sophinken, när åren hopat sig. Alltför ung-alltför gammal, det slår mig plötsligt, att
jag aldrig någonsin varit lagom!
Jag ville förstås gärna lära känna människorna på min nya hemort. Jag hälsade åt alla jag
mötte, även om jag inte kände igen en enda. En gång upptäckte jag, att jag hälsat artigt åt
folket i en tyskregistrerad bil, men det skadade ju ingen. Nåja, genom eleverna lärde jag ju
känna deras familjer, och S-H:s kolleger tog hand om mig på bästa sätt. Det fanns gott om
tjänstemän i Sävsjöström på den här tiden. En skogvaktare till hade en bevakning. Stig
Bengtsson och hans familj blev och är fortfarande några av våra käraste vänner. De bodde då
på Fällan. På Skogsbo bodde skogsmästare Lennart Dungel med familj. På Trekanten bodde
under min första tid i Sävsjöströms skogvaktare Milton Stålberg och något senare skogvaktare
Bengt Westho!m. De hade hand om inköpen av timmer till sågverket i Skahus, som startat
1955. Disponent Esmarch hade flyttat in till Växjö, och på Lustigkulla bodde nu förvaltare
Gunnar Wegberg med hustrun Aagot och en växande barnskara. Kassör Alvar Svensson, som
fick flytta från Björkebo, när jag kom in i bilden, bodde först i våningen över kontoret
(Gullmanders) och senare på Skogsbo, sedan familjen Dungel flyttat till Värmland. Åt
sågverksfaktorn Uno Carlsson, senare Weisling, byggdes en ny villa, Humlelyckan.
Brädgårdsförman var Harald Svensson. När Weisling flyttat, efterträdde Harald Svensson
denne som faktor.
Sävsjöström var ju vid den här tiden en järnvägsknut. Järnvägarna Kalmar-Nässjö och Växjö-
Oskarshamn möttes här. Ångloken stod vid stationen och hostade upp kolrök den första tiden,
men de försvann snart. Det var dåligt för nostalgikern men bra för fönsterputsningen, som
underlättades väsentligt, när den feta beläggningen av kolrök försvann. Poststation, två

© Lenhovda Företagarförening
Sid 13 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
affärshotell och taxistation fanns också. Poststationen sköttes av Lola Philipsson,
konsumföreståndaren hette Ernst Widmark, hotellet innehades av Vendela Andersson och
taxiägare var Valter Schulz. Han hade också en bensinmack och var fiskhandlare. Under slutet
av 1950-talet gjorde televisionen sitt intåg i Sävsjöström. Den som var lycklig ägare till en
televisionsmottagare, behövde inte sakna sällskap om kvällarna. Man skaffade TV-soffa, TVkanna,
TV-servis med sammanhängande tefat och assiett och andra viktiga tillbehör. Alla
offentliga tillställningar, föreningsmöten och dyl fick förläggas till onsdagarna, då det var
sändningsuppehåll. Alla, som icke hade tillgång till TV-tittande stämplades som mindre
vetande, vilket de naturligtvis också var, eftersom TV-burken kan mycken kunskap, om den
är rätt använd.Men alla hade inte mod att fråga om de fick komma och titta på TV hos någon.
Sålunda berättas, att Åke Bengtsson och Lars-Erik Weisling, båda i 10-årsåldern, hade suttit i
ett träd utanför Skogsbo för att genom fönstret kika på ett spännande program i Alvar
Svenssons TV-apparat. Det var nog ganska obekvämt, så de övertalade snart sina föräldrar att
inse nyttan av TV-inköp.
Att bli lärare i Sävsjöström innebar automatiskt att också bli söndagsskollärare. Alla barn gick
i söndagsskolan t o m klass sex, och sedan började konfirmationsundervisningen. Alla
konfirmander från Sävsjöström fick vid konfirmationen en fin psalmbok. Medel till dessa togs
ur en fond, som startats av Hildur Hagmark, som under många år var småskollärarinna i
Sävsjöström. Alltså blev jag nu söndagsskollärare, vilket innebar att alla söndagar var
upptagna. Vid större högtider ställdes dock söndagsskolan in, eftersom familjen då
förväntades göra ett kyrkobesök. Egentligen innebar lärarsysslan också, att en kvinnlig lärare
automatiskt blev medlem i kyrkliga syföreningen, men så automatiskt var inte jag. Det
förväntades, att lärarinnan skulle idka högläsning ur "Prästen på Uddarbo" och andra
uppbyggelseskrifter. Jag hade svårt att förstå detta, eftersom varenda syföreningstant
garanterat var läskunnig. Detta sade jag också till kyrkoherden, som mulnade och troligen
undrade, vad det var för en katt han släppt in bland hermelinerna. Jag gick inte med i
syföreningen, förrän en kvällsgrupp bildats och funnits ett tag. Det är sällan jag bedrivit
högläsning och aldrig ur "Prästen på Uddarbo".
Lördagen före första söndagen i advent var det då som nu syföreningsauktion i Sävsjöström.
Den hölls i skolan, liksom söndagsskolefesten andra adventssöndagen. Jag tog mig före att
flytta den sistnämnda begivenheten till Folkets hus. Detta sågs inte med blida ögon av
somliga, som menade att man skulle skilja andligt och profant. Skolan ansågs mer andlig än
Folkets Hus, där man ju t o m dansade. Detta fick jag dock lyckligtvis inte veta förrän ca tio år
senare, men då var isen bruten och även syföreningsauktionen flyttad till Folkets Hus.
Att börja röra om bland sina minnen är som att öppna en jäst syltburk, allt bara väller fram.
Bilder ur det förgångna flimrar förbi. "Ångrar du dej?" frågade min man, när vi var på väg till
vårt gemensamma hem. Nu kan jag svara. Nej, inte ångrar jag vår tid i Sävsjöström. Tre
underbara barn har vi fått, några riktigt goda vänner och många trevliga bekanta. Och så den
allra senaste tiden-efterrätten, vårt lilla barnbarn, Kristina Karlsson. Även hon trivs i
Sävsjöström, allra bäst i mormors grytskåp. Med så stora dyrbarheter i min närhet borde jag
skämmas om jag inte kände stor tacksamhet.
Lilian Klasson

Alster Glasstudio i Sävsjöström
- bjuder sitt eget unika hantverk
© Lenhovda Företagarförening
Sid 14 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Det gamla stationshuset i Sävsjöström har fått nytt liv och nya uppgifter som glasstudio,
expolokal och familjebostad. Nu köps där inte biljetter för resor ut i världen. Nu framställs där
glas, unikt konsthantverk som genom nöjda kunder funnit sin väg på en internationell
marknad och som, om allt går vägen, kommer att ge Sävsjöström ett namn i glasriket och
kanske rent av på världskartan. Glasateljen är som nämnt inrymd i det f d stationshuset
alldeles invid sjön Alstern. Den vid köpet helt nedslitna förfallna byggnaden är under
upprustning, där det främst gällt att bygga upp arbetslokaler med allt som behövs för att få
igång en tillverkning. Byggnaden ser till det yttre än så länge anskrämlig ut, men det yttre
skenet bedrar. -Alster Glasstudio-Öppet- visar en oansenlig skylt med hänvisning till entren
på framsidan mot Alstern.
Vi öppnar dörren till f d väntsalen. Ögonen vidgas. Därinne möter en expo av glas som helt
kort bör beskrivas: Kvalitetsglas av utsökt skönhet i form och färg. Varje pjäs liten som stor är
ett unikt konsthantverk. Allt glas, bruks- som konstglas d v s för dagligt bruk eller som
ögonfröjd och inredningskomplement är från tanke, design och till färdig vara skapat av en
enda människa. Konstnären Ulla Boström låter sin kreativitet blomma ut i glaset och ägnar sig
helt åt detta. Livskamraten Daniel Arroyo har gjort den tunga delen av uppbyggnaden av
studion och ger i övrigt den service Ulla behöver, ansvarar också för utställningen under
öppettiderna och för kommersen, sköter i stort matlagning m m och på lediga stunder
reparation och underhåll av huset.
-Vi bestämde oss redan 1989 för att köpa det här huset, det dröjde några år och först 1994
kom vi igång, berättar Daniel Arroyo. Vi arbetar hårt, vi är friska och allt går jättebra. Vi trivs
utmärkt här i Sävsjöström och njuter av naturskönheten och vi trivs med folket. Alla
människor här är snälla och hjälpsamma. Visst kan man kanske tycka och det med all rätt att
mitt arbete med den yttre reparationen går sakta. Det tar sin tid. Vädret har inte varit på gott
humör. För oss gäller det både tid och pengar. Dock ser vi ljust framåt.
Ulla Boström visar gärna upp sitt hantverk.
Ullas glas säljes genom nöjda kunder. Namnet
Alsterglas, Sävsjöström sprids som ringar på vattnet
och har funnit vägen till USA, Kanada, där Ulla
tidigare varit bosatt, och till ]apan och genom
tyskarna här i omlandet till främst Tyskland nere på
kontinenten. Vi har haft en utställning i Stockholm
och en i Bryssel, berättar Daniel. -Vi är nöjda men har
självklart att tänka noga. Rom byggdes inte på en dag, men Rom byggdes och så skall Alster
Glasstudio. Den stabila goda grunden är lagd.–

© Lenhovda Företagarförening
Sid 15 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Ulla Boström fick sin grundutbildning på glasskolan i Orrefors och vidareutvecklade sitt
kunnande på glasbruk på kontinenten. Hon är en boren glaskonstnär. Livskamraten Daniel
Arroyo har också han en bred kontaktyta, och livserfarenhet, är tekniskt och praktiskt kunnig
men kan inte blåsa glas. Han har bott i Sverige i 20 år och talar utmärkt svenska. -Jag känner
mig som hemma här men mina rötter har jag i Uruguay. Här lever vi ett fantastiskt liv och jag
njuter av allt det vackra som Ulla tar fram, slutar Daniel, Vi är realister och vet att för oss
gäller att arbeta, att kunna arbeta och att vidga de marknadsvågar vi så smått lyckats öppna.
Signild Johansson

Jörgen och Urban - på musikens parnasser
© Lenhovda Företagarförening
Sid 16 (16)
Magneten Nr 2
Vecka 39, 1996
Tvillingarna Jörgen och Urban Svensson har som violinister efter cirka två decennier av
studier nått s a s musikens parnasser. Båda är nu i musikkretsar välkända namn. De och flera
från just vårt lilla Lenhovda är exempel på att flit och hårt arbete parat givetvis med inbyggd
personlig känsla och intuition lönar sig. Jörgen är sedan ett år stämledare i Malmö
Symfoniorkester och Urban har börjat som konsertmästare i Svenska Kammarorkestern i
Örebro.
Bröderna av årgång 68, är söner till kantor Bo Svensson och hans hustru Ulla och uppvuxna i
Lenhovda. Som alla andra med sikte på en karriär som professionella instrumentalister i
solistklass har de haft en lång väg att vandra. Vägen hade säkert blivit än längre om de inte
haft en far med näsa för goda frön. Kort sagt. De fick redan vid nio års ålder börja spela för
musikpedagogen Lars Jöneteg i Växjö och fortsatte så hela skoltiden genom. Efter gymnasiet
hade de tack vare hårt arbete och Lars Jönetegs goda skola kvalificerat sig för
Musikhögskolan i Stockholm där professor Harald Thedeen tog hand om dem. Efter fem år
gick de ut, Jörgen genom att som examensprov framföra Brahms violinkonsert tillsammans
med Radiosymfonikerna och Urban valde att spela Mendelssohns violinkonsert med
Stockholms Filharmoniska Orkester. Bröderna delade 1990 1:a priset i den förnämliga Aulintävlingen
i Stockholms konserthus och var också 1990 som solister med Musica Vitae på
konsertturne i Storbritannien. Dittills hade de två i stort i sina studier följts åt.
Nu var det dags att dela sig. Jörgen valde att fortsätta på Musikkonservatoriet i Köpenhamn
med där studier för professor Milan Vitek medan Urban reste till Israel för studier i Tel-Aviv
för konsertmästaren i landets filharmoniska orkester Chaim Taub. Och när Jörgen var klar i
Köpenhamn fortsatte han i Tel-Aviv och Urban valde den danska huvudstaden och
konservatoriets två-åriga solistklassutbildning. Båda har härtill under årens lopp först som
mycket unga och sedan också alltjämt gett glans åt sin fars musikhögtider hemma i Lenhovda
men främst och för karriären viktigast framträtt som solister i Radio och TV och vidare
medverkat i konserter runt om i landet, i Norden och på kontinenten. De har nu fasta
anställningar och kan tryggt ägna fritiden åt vidareutveckling på stegen mot musikens höjder.
Signild Johansson