Del 2 - casowa.net

NAMNLÖSA ORD
~Tidlösa ord
Att leva i nuet och se det som en gång varit. Det som en gång fanns kommer aldrig att
återfås av livet nu, det är för alltid svunnet och förlorat i minnet – i orden av tiden som
ingen må vara. Allt som en gång var idag kommer aldrig att bli imorgon.
Orden som inpräntats på näthinnorna och i ett av minnets alla fack är de fortfarande kvar,
de kommer aldrig att glömmas och aldrig att gömmas. Även om innebörden förblivit en
gåta för mina näthinnors alla sinnens vett, förblir de alltid av värde och sanning in i allra
minsta etikett. De är likt den sträva, knapriga, och torra ytan hos brödet jag glömde i
ugnen, deras smak är för alltid ihågkommen i stavelser och känsla för innebörden.
Strävan efter att förstå det som vi aldrig var menade att veta kommer att framstå som
vansinne i en galen individs minne. Det är likt regnets isande nålar som föll ifrån himlen
likt ålar denna morgon. Man är menad till att känna dess sting och kyla, blåsten får dess
vattniga konsistens att korsas i alla håll och några där till. I näthinnas gömma skall
minnen alltid finnas, med prakt och högmod för vad som varit och drömmar vi aldrig
funnit.
Multnande pappersark med ord vars mening en gång betydde allt och ryggar som klena
ligger i ens hand. Det sträva materialet som skär sig emot den känsliga huden, är en känsla
av hopp och sunt förnuft. Vem försöker de lura?
Det är i de ändlösa orden ifrån en svunnen tid, ifrån tidens ord, som fantasin hålls vid
liv. Varken med eller utan, varken ensam eller enad. De finns ingenstans att finna, det finns
ingenstans som de inte finns.

NAMNLÖSA ORD
~Levande ting,
bortglömda minnen
I en av alla rader som höga, ändlöst långa och trånga sträcker sig fram längst med det inre
av allt vi känner. Hyllor, täckta av det sträva men ändå mjuka gråa lagret ludd, och böcker,
i ett ändlöst antal, radar prydligt upp sig och ser ned i det trånga utrymmet emellan
raderna.
Det viskar och tisslar, ord som saknar sammanhang och mening i sorlet, så man undrar
vart man hamnat. En tystnad som bryts av då en av de äldsta stiger av. Utmattad och
döende hamnar denne på en piedestal i det inres hjärta.
Dess bruna yttre som skiftar i svart och kantats prydligt med guld, rör sig sakta upp och
ned i vaga andetag. Orden är borta sedan länge och ytan som en gång varit slät och fin,
är nu sträv, med en vag doft av lin. De tomma sidorna inom dess en gång hårda yttre är
mjuka och klena av år, tomma på allt förutom enstaka andetag på rad.
Varför den finns och varför den skapades har den sedan länge glömt, den vet helt enkelt
inte vem den är. Än mindre vem den var.
Utan mening om hur och varför, finns det inte längre någon mening att leva på en
ständig balansgång över en mur. Dess livs glöd är död och dess vilja att kämpa har förlist
i en böljande storm av år. Som åskådare till den äldstes död, blir man medveten om att en
del av ens eget liv är borta.
Det är i ens sinne som minnen förvaras och i ens aska av det bortglömda som fantasin
föds på nytt.

NAMNLÖSA ORD
~Vägen emot det förflutna
En väg emot ingenstans, en väg som tycks ha tappat sitt eget minne om vad den en gång
var och vart den en gång tänkt gå. Ett lager av snö, mycket tunt och ändlöst glittrande i
solens kalla solstrålar, det är vad som täcker den och hindrar den ifrån att bli upptäckt.
En väg emot slutet, där tiden stannat av och minnen bevarats längst med resans gång.
Själar som en gång begravdes i form av aska eller ben, har radats upp på led längst med
dess sken. Minnen som de långa, massiva och praktfulla varelserna har bevarat i sina
skuggors djupaste vrå, i hopp om att kunna dölja vad som skedde igår. Dessa minnen
återspeglas i en doft som är renare än renast och oskyldigare än den vita färgen hos snön.
En väg emot vad som varit, där inget är som det du känner till och kallar vardag. Dess
sken, som en gång fördärvades av varelserna kallade människor, som tog över dess jag
och gjorde dess själ och allt omkring denne till ett det. Det skenet gömmer dess inre skatt
i väntan på rätt natt. Förvrängd, förträngd och förfallen – det är allt dess sinne känner.
En hämnd som bränner likt den isande snön, då dess sinne är i en bortdomnad dvala, en
frusen dvala som inte tycks ha någon början, inte något slut.
En väg emot det förflutna, där stunder som varit åter igen försöker ta tillbaka och
återforma det som en gång var deras. Det som en gång var allt, det som en gång var
verkligheten – innan de kom, innan de tog, och innan de drog. En väg emot det förflutna,
där allt försöker förbli som det en gång var.

NAMNLÖSA ORD
~Förträngda minnen
Illusioner som svävar fram ur sinnets minsta vrå, högljudda försöker de göra sig hörda med
stämmor skrämmande bekanta, men ändå bortglömda i dimman av glömska. Illusionens
ansikten som virvlar inom synhåll, men ändå bortom horisontens rand, där de aldrig syns.
Plåga och fördärva det inre till spillror av tvivel, det är deras mål. Tortera och skapa
rädslan som inget levande borde känna, det är deras livssyfte.
Fly? Alternativet finns inte. Söka efter ett gömställe vid världens ände? De följer efter i
fotspåren som lämnas efter skorna då de rör vid marken, och fingeravtrycken som
fingrarna lämnar efter sig då de rör vid något. Allt man gör, är ett steg för dem att finna
och påbörja sitt mordförsök, inifrån och ut.
Tankarna som stannat upp och ett sinne som tömts på allt, det är vad som väcker dem
till liv igen, i hopp om att få marken att svikta ned i mörkret under fötterna på varje enskild
individ. I drömmar om natten och tomheten om dagen, sveper deras skuggor förbi,
ibland fortare än blixtens bländande ljus, ibland så man hinner med att se dess mörker.
När deras intrång i nuet har dragit sig tillbaka än en gång, följes dess frånvaro av en
smärta som får hela innandömet av huvudet att banka och vibrera i plågor. Må hända att
den smärtan inte varar i all evighet. Trots detta är den tiden som smärtan än är ung helt
outhärdig och man lider av minsta lilla ting. Ljuset blir till din fiende, ljudet ifrån någons
röst är som kanonernas mullrande i ett krigs hettande strid.
Illusionernas närvaro är aldrig bestämd, dess ankomst och syfte är alltid plötsliga, de
kommer när de behagar och bryr sig inte om lagar. Deras uppgift i det fördolda är att
påminna och påpeka sådant som varit i det förflutna. Personer, platser och ting. Vad det är,
spelar för dem ingen roll. Det enda som betyder är att man minns och vet om att de finns.

Tysta steg

Tysta
ord

ensamheten dödar,
inifrån och ut.
Patetisk människa, patetiskt liv,
patetiskt förflutet.
allt hör samman, i en enda knut.
jävla skit.
detta är dömt till att aldrig få ett slut.
Ett öde förgjort, en tid förbi,
med det som alltid känns vid.
skit av ett liv.
varför måste allt ta så lång tid?