Kulturväxter i fyra av Kungs-Barkarös hagar - Kungsörs kommun

Kulturväxter
i fyra av Kungs-Barkarös hagar
Josefina Sköld

Innehållsförteckning
Introduktion ................................................................................. 2
Inledning .................................................................................................................................2
Bakgrund .................................................................................................................................2
Ett landskap
växer fram...................................................................................................2
Ädellövskog .......................................................................................................................3
Eken....................................................................................................................................5
Lind.....................................................................................................................................8
Mistel...................................................................................................................................9
Äng och hage...................................................................................................................10
Restaurering .....................................................................................................................13
Natur- och kulturlandskapet i Kungs-Barkarö...........................................................14
Natura 2000 .....................................................................................................................15
Syfte och målsättning ..........................................................................................................16
Metod.......................................................................................... 16
Resultat och diskussion ........................................................... 16
Upplägg .................................................................................................................................16
Älghagen................................................................................................................................17
Apollohagen..........................................................................................................................22
Tyskhagen .............................................................................................................................27
Mörkrets backe.....................................................................................................................30
Slutsats...................................................................................................................................34
Referenser ................................................................................. 35
Muntliga uppgifter ...............................................................................................................35
Internet..................................................................................................................................35
Litteratur................................................................................................................................35
Framsida av Karl Allander 2010. Samtliga foton i denna rapport är tagna av Josefina
Sköld 2009.
Bild 1. Karta över området med de fyra inventerade områdena markerade med rött.
1

Introduktion
Inledning
Kungs-Barkaröområdet i Kungsör är speciellt på många olika sätt. Olika bevarandeintressen
kan ibland vara svåra att förena. I ett rikt historiskt kulturlandskap ser
kulturmiljövården värdena i den historiska användningen och det landskap som då
uppkom. Samma område har en tidigare historia som ädellövskog, en naturtyp som vi
i Sverige idag har ett internationellt ansvar att skydda och bevara. I ädellövskogen
liksom i det gamla hagmarkslandskapet finns höga naturvärden. Vilka värden väger
tyngst och vilka är korrekta att satsa på i ett bevarandeperspektiv?
Bakgrund
Ett landskap växer fram
Fram till för omkring 10 000 år sedan var Sverige täckt av ca tre kilometer tjock
inlandsis. När isen började smälta, bildade smältvattnet ett hav som bredde ut sig över
det som idag utgör Mälarlandskapen. För 4 000 år sedan var vattenytan 25 m högre än
havsytan idag, men sjönk 10 meter de nästkommande 1 500 åren (Barr 2008). Stora
delar av slätten norr om Kungsör var då havsbotten och havsviken sträckte sig ända in
mot Arboga (Länsstyrelsen 1976). När slätten stod under vatten, sjönk det finare
materialet så småningom ner mot havsbotten och bildade lerslätterna vid Mälaren med
tjocklekar på upp till 10 meter (Barr 2008) och åkerholmarna som sticker upp här och
där består av morän (Borgegård 1986). Kungs-Barkarö bestod vid denna tid av tre
stora öar som fick namnet Berkarnæ. Birke betyder björkbestånd och arin betyder
förhöjning. Efter att Barkarö blivit kungsgård, fick den namnförleden Konungs eller
Kungs (Barr 2008). Angränsande socknar som Torpa torrlades och befolkades tidigare
och har därför även fler fornlämningar (Borgegård 1986). I slutet av vikingatiden för
1000 år sedan, stod havsytan fem meter högre än dagens nivå.
Längs åar och sjöar fanns naturliga fuktängar som översilades av näringsrikt
grundvatten och därmed gödslades effektivt. Längre tillbaka i tiden hölls dessa öppna
av vilda djur (Hedin 1991), så kallade megaherbivorer,
som mammut, ullhårig noshörning
och jättehjort som betade i Europa under istiden
(Ekstam & Forshed 2000). Omkring 500 f. Kr.
inträffade en storskalig klimatförsämring med
kallare vintrar, den så kallade Fimbulvintern, med
vilken järnåldern inleds i Norden (Almgren et al
2003). Under järnåldern utvecklade människan
lämpliga redskap och kunde bedriva slåtter efter
sjö- och åstränder (Hedin 1991). Man började då
stalla djuren på vintern och samla vinterfoder åt
dem (Ekstam & Forshed 2000). Tidigare ansåg
man att denna förändring enbart berodde på
klimatförändring, men många menar numera att
man ville skydda djuren mot rovdjur och ge
kreaturen bättre föda under vintern.
Att dryga ut vinterfodret med löv genom lövtäckt
eller hamling, är en gammal tradition. Ordet hamla
har sitt ursprung i det fornsvenska ordet hambla
som betyder stympa och är nära besläktat med det
2
Bild 2. En hamlad lind i
Jordmarkshagen.

tyska ordet för en kastrerad bagge, hammel (Almgren et al 2003). Det var oftast
inägornas träd som hamlades och då främst ask, lind, björk och asp men även sälg,
rönn och al (Olsson 2008).
Landskapet som växte fram ur havsviken var under medeltiden försumpat
slåtterängslandskap (Hedin 2005) och den mark som successivt frilades genom
landhöjningen ansåg kungen som sin. Gustav Vasa bytte år 1538 till sig egendomen
Kungsör och påbörjade byggandet av en kungsgård (Barr 2008), i en då redan väl
utvecklad bygd, där djurhållning och ängsbruk stod för rikedomen (Hedin 1991).
Landskapet formades under kungsgårdens markanvändningar, till dagens speciella
karaktär (Hedin 2005). Kungsgården har spelat en central roll för landets kungar,
under 274 år från Gustav Vasa till Gustav III, har gården bebotts av nästan alla
kungliga personer (Barr 2008). År 1696 var kungsgårdens utbredning i Kungs-Barkarö
socken 1100 ha, det vill säga betydligt mer än hälften av hela socknen. Ängsmarkerna
uppgick till 750 ha (Hamrin 1948). På de steniga ädellövsholmarna betade djur (Hedin
1991).
Klimatet i Mälardalen skiljer sig från omgivningarna. Det är ganska torrt med en
årsnederbörd på 500-550 mm. Med en medeltemperatur på ca 17 grader under juli,
hör Mälardalen till Sveriges varmaste områden denna månad. Jämfört med framför allt
de nordvästra delarna av Västmanland har Mälarklimatet vintertid lägre nederbörd och
högre temperatur (Länsstyrelsen 1975). Berggrunden i Kungs-Barkaröområdet består
av gnejs. På de näringsfattiga jordarna växer skog och på de näringsrika lerslätterna
bedrivs jordbruk. På näringsrika jordar växer även ädellövskog som i gångna tider
användes som lövängar, där både slåtter och bete bedrevs. Hagmarkerna på
moränöarna är ofta mosaikartat sammansatta av flera naturtyper på liten yta och har
använts för bete, på en del fram till idag, medan andra har växt igen (Borgegård 1986).
Under senare delen av 1800-talet och första delen av 1900-talet när vallodlingen slog
igenom, omvandlades äng till åker eller betesmark (Ekstam et al 1988). En 5000 år
lång tradition var därmed bruten (Hedin 1991). Markanvändningen varierar, skogen
blir bete, betet blir äng och ängen blir åker (Hedin 2005).
Ädellövskog
Ädellövskog är en naturtyp som
hade sin största utbredning i Sverige,
under den så kallade atlantiska tiden.
När inlandsisen smält bort, växte
hassel- och tallskogar upp. Därefter
förändrades klimatet snabbt och
dessa skogar ersattes av andra
trädslag som alm, ek, klibbal, lind,
ask och lönn. Dessa ädellövsskogar
var helt dominerande för 6000 år
sedan i Sverige. Värmetidens relativt
varma och fuktiga klimat ändrades
för 5000 år sedan och ersattes med
kontinentalt klimat med kalla vintrar
och varma, torra somrar och
lövträden tvingades därmed allt
längre söderut till förmån för
barrträden (Almgren et al 2003).
Bild 3. I ädellövskogen växer bland annat
lind och hassel.
3

Tidigare har ädellövskogen och de ekrika naturtyperna på grund av klimatet, haft en
större utbredning i Europa. Högre exploatering har gjort att de flesta ädellövskogar
och ädellövshagar försvunnit på kontinenten (Ek & Johannesson 2005). Bialowieza,
en lövurskogsrest på gränsen mellan Polen och Vitryssland, är ett av få undantag
(Almgren et al 2003). Sverige är mer glesbefolkat och mindre exploaterat och är därför
ett av de länder i Europa som har flest ekhagmarker och gammelekar kvar. Sverige har
därför ett internationellt ansvar för bevarandet av ekmiljöer och ekanknutna arter (Ek
& Johannesson 2005). Under medeltiden blev granen allt vanligare och skogarna blev
på grund av intensivt skogsbete mer öppna. På 1600-talet blev klimatet åter kallare i
den så kallade ”lilla istiden” som varade fram till 1800-talet. Denna förändring
gynnade granen än mer och lövskogarna försvann alltmer (Almgren et al 2003).
Bild 4. I ädelövslunden växer hassel och på marken växer olika sippor som blommar innan trädens
löv hindrar ljuset att nå ner till marken.
I Sverige finns idag omkring en
miljon hektar lövdominerade skogar
vilket är ca 10 % av den produktiva
skogsmarken. Ädellövskogar är
skogar med minst hälften ädellövträd
(alm, ask, avenbok, bok, ek,
fågelbär, lind och lönn) och utgör
omkring 200 000 ha eller ca 2 % av
den produktiva skogen (Ek &
Johannesson 2005) eller 0,9 % av
skogsmarken totalt (Almgren et al
2003). 60 % av ädellövskogarna
finns i den södra lövskogsregionen
Bild 5. Skogstry är en av ädellövskogens buskar.
vilken omfattar huvuddelen av
Skåne, delar av Blekinge och Öland
samt västkusten i Halland.
Som ädellövskog räknas även en del trädbärande betesmarker (Ek & Johannesson
2005). Då ska det finnas minst 10 ädla lövträd per hektar, som är minst 30 cm i
brösthöjd och området ska vara minst ett hektar. Åkerholmar som är högst 0,5 hektar
är skyddade genom det så kallade biotopskyddet i miljöbalken. Det innebär att man
inte får göra några åtgärder som kan skada åkerholmen som naturmiljö (Almgren et al
2003).
4

Buskskiktet i ädellövsbestånden utgörs av hassel, skogstry och måbär. Hasseln växer
oftast i glesa hagmarksbetonade bestånd. Skogstry förekommer främst i slutna lundar
medan måbär har samma krav som lind. Dessutom ingår ofta druvfläder, olvon, hägg,
hagtornsarter och nypon i buskbestånden. Åkerholmarnas ädellövsbestånd omges ofta
av slånsnår. Vegetationen i övrigt är på vissa håll lundartad. Lund-karaktären blir
särskilt tydlig där vattentillgången är god och på sådana ställen utvecklas en frodig
örtvegetation. I lunden bildar trädens kronor ett tak som skuggar marken då träden är
lövade, många örter blommar därför innan träden fått löv (Borgegård 1986). På
torrare marker blir vegetationen fattigare och domineras som regel av lundgröe och
liljekonvalj. I områden som betas sker en viss utarmning av floran (Borgegård 1986).
Skogsbestånd med ädla lövträd är i Kungsörtrakten i huvudsak koncentrerade till
slättområdet vid Kungs-Barkarö (Länsstyrelsen 1976).
Eken
Bild 6. En ek som växer fritt, blir spärrgrenig,
en så kallad sparbanksek.
Under den atlantiska värmeperioden,
vandrade eken in i landskapet. Idag är
ekens huvudsakliga utbredning i
Götaland och södra och mellersta
Svealand (Hedin 2005). Enligt ett
gammalt talesätt ”går inte kräftor, ekar
och grevar norr om Dalälven”. Ingen regel
utan undantag, för flodkräftan finns
ett stycke upp längs norrlandskusten
och eken har förekomst upp i
Gästrikland. Men kärnan i talesättet
stämmer. Denna gräns som Dalälven
utgör, kallas den biologiska norrlandsgränsen
eller limes norrlandicus.
Många växter och djur har sin
huvudsakliga utbredning norr eller
söder om denna (Hultgren et al 1997).
I Sverige finns två sorters ekar, skogsek, Quercus robur och bergsek, Quercus petrea. Den
ek som bildar högstammiga ekskogar i södra Sverige, eller som blir ekjättar i odlingslandskapet
är nästan alltid Quercus robur. Bergseken kan bli stor, men förekommer mest
i rasbranter eller steniga partier, gärna längs kusterna, där den bildar så kallade
krattskogar (Hultgren et al 1997). Quercus härstammar från grekiskans kratos som
betyder kraft, makt och fasthet (Almgren et al 2003).
På 1600-talet fanns ett skeppsvarv i Kungsör (Schyberg 2009) och mycket virke
behövdes. Vid denna tid fanns en blandskog av ek och tall på moränholmarna i
trakten (Jansson & Hedin 1997) och i takt med att denna skog höggs ner planterades
nya ekar. Till skeppsbygge fodras raka ekar som vuxit tätt. Vasakungarna lät plantera
åtskilliga ekar i Mälardalen och Gustav III lät arrendatorerna betala arrende genom att
plantera ekar (Barr 2008). Det är dessa plantor som idag ses fullväxta i Kungs-Barkarö
(Schyberg 2009).
Under 16-, 17- och 1800-talen byggdes fregatter och linjeskepp av ek. Åren 1783-85
byggdes på Karlskronavarvet 10 linjeskepp och 10 fregatter. Uppgifter finns om att
det gick åt 2143 ekar om 70 kubikfot till ett 44-kanoners linjeskepp. Alltså 4300
kubikmeter eller omsatt i areal, 50 ha bevuxet med 43 ekar per hektar (Ståål 1986).
5

Det gällde att noga studera varje ek så
att man fick ut mesta möjliga av varje
träd. Trots detta var spillet stort och
endast hälften av ekens totala volym
kom till användning.
Eken har länge ansetts som ett av våra
viktigaste trädslag och har på ett eller
annat sätt varit skyddad sedan 1200talets
landskapslagar. Från början
gällde lagarna betet i så kallade
ollonskogar men snart blev virket för
värdefullt och 1558 stiftade Gustav
Vasa en lag som reglerar fällandet av
”bärande” träd som ek, hassel, apel,
bok, oxel, rönn och hägg. Träden
ansågs vara regale och betraktades
som statens egendom även om de stod på enskilda bönders mark. Adelns mark var
däremot undantagen och de fick fälla träden på sin mark när de ville. Tack vare detta
är de flesta ädellövskogar idag på adelns gamla marker, till följd av att de redan från
början kunde driva ett mer ordnat skogsbruk. Förbudet följdes även upp med ett
påbud om återplantering. 1647 års förordning om bärande träd i riket påbjuds att för
varje bärande träd som fälls ska två nya planteras (Almgren et al 2003). Ekarna
omgavs av stränga bestämmelser och var ofta föremål för rättssak (Barr 2008). 1734
utökades återplanteringskravet till att även gälla lönn, lind, alm och ask. I slutet av
1700-talet blev det nästan fritt att disponera de skyddade trädens virke.
I början av 1800-talet när det lagliga skyddet försvann växte rädslan att landet skulle
stå utan ekvirke i händelse av krig. Man genomförde då en kampanj för att trygga
tillväxten. Det mest lyckosamma resultatet är den 350 ha stora ekskog som anlades på
Visingsö 1831. Folke Rydbo, dåvarande generaldirektör på Domänverket, anmälde
1975 till chefen för marinen, att ekarna var klara för leverans. Flera av ekarna
användes kring Wasamuseet (Almgren et al 2003).
1909 fick Sverige sin första naturskyddslag
som
gjorde det möjligt att skydda enstaka stora träd
genom att fridlysa dem som naturminne. Den första
eken som skyddades var Avaeken på Fårö. Idag
lever de gamla landskapslagarnas förbud mot att
plocka ollon och nötter, kvar i allemansrätten. 1974
kom bokskogslagen som skulle hindra att bokskog
omfördes till granskog. 1984 utökades lagen till
ädellövskogslagen som från 1993 ingår i
Skogsvårdslagen. Eken förekom mest på godsens
hagmarker där den vårdades med omsorg då den för
adeln var ett värdefullt trädslag. Godsen var
uppbyggda kring kreatursuppfödning och därmed
fanns vidsträckta betesmarker där eken fick stå i fred.
Bönderna såg däremot eken som ett hinder om den
växte på deras mark och gjorde allt för att bli av med
den (Almgren et al 2003).
6
Bild 7. Regalskeppet Wasa är byggt mestadels av
ek.
Bild 8. Naturminnesmärkt ek.

I Kungs-Barkarö växer idag eken på
åkerholmar eller i form av
ekplanteringar i anslutning till den
gamla kungsgårdens ägor
(Länsstyrelsen 1976). Inom Naturminneskomplexet
Kungs-Barkarö
har 1832 ekar fridlysts som
naturminne, sedan 1917 respektive
1932. Länsstyrelsen har under
perioden 2003-2005 återinventerat
de fridlysta ekarna i området och
resultatet finns i rapporten
”Naturminnen i Kungs-Barkarö,
inventering av naturminnesskyddade ekar”.
Områdets största ek växer på gården
Flaskskär. Den når i brösthöjd en
Bild 9. I Jordmarken står en av Kungs-Barkarös
största ekar.
omkrets av 665 cm och har en diameter på 212 cm (Länsstyrelsen 2005). Ingen av
hagarna i denna rapport inventerades under 2003-2005 års ekinventeringar.
Ekens ved är hård och motståndskraftig mot röta. Dessutom har eken ett kraftigt och
djupgående rotsystem som gör trädet stormbeständigt (Jansson & Hedin 1997). Detta
gör att eken kan bli gammal och växa frisk i åtminstone 300 år. Därefter kan den leva
ytterligare 300 år under ökad rötning och sedan kan den stå ytterligare 300 år som död
eller döende under successiv nedbrytning (Ek & Johannesson 2005).
Det tar omkring 40 år för en ekplanta att bära ollon för första gången. Produktionen
är som störst när trädet är kring 100 år. Ett ekträd som når denna ålder och står fritt
kan under år med god fruktsättning producera 90 000 ollon. Om vi räknar med att ett
ollon i snitt väger 3,5 gram betyder det att en enda 100 årig ek kan producera drygt
300 kg ollon. Sådana toppar i produktionen infaller med 6-7 års mellanrum. Under en
levnadstid produceras miljoner ollon. Till skillnad mot andra träd förökar sig eken
sällan i skuggiga skogar där den finns närvarande med äldre träd. I äldre ljusöppna
fodermarker där emot etablerar sig eken tämligen väl (Ekstam & Forshed 2000).
Bild 10. Gammal ek med fårad
bark.
I flera av de 300-400 år gamla ekbestånden i
Kungs-Barkarötrakten, har träden strukturer som
grov heterogen bark, mulmrika håligheter och en
stor andel död solexponerad ved (Länsstyrelsen
2009). Ekar som står fritt utan konkurrens från
andra träd hyser en sällsynt intressant
insektsfauna (Hedin 2005). Ek är det trädslag
som har flest skalbaggsarter knutna till sig. Totalt
520 vedskalbaggar har hittats på ek, varav 64
aldrig hittats på något annat trädslag och 73 lever
helt övervägande på ek (Jansson & Hedin 1997).
Det har även stor betydelse för insektfaunan om
eken står solexponerad eller i skugga. Ett
exempel är från närbelägna Strömsholm där det
vid en inventering på stora ekar hittades totalt 21
rödlistade arter. Av dessa fanns 11 på ekar som
stod helt solexponerade. I en fälla som stått två
månader vid en kraftigt beskuggad ek hittades
endast tre insekter, en trivial skalbagge och två
tvestjärtar (Ekstam & Forshed 2000).
7

Lind
Linden, Tilia cordata, kan också bli gammal,
grov och hysa en intressant insektfauna.
184 skalbaggsarter har konstaterats på lind. Av dessa har nio inte hittats på något
annat trädslag och fyra lever övervägande
på lind. Eftersom lindens virke är mjukare
än ekens, är beständigheten mot röta sämre, vilket leder till att innandömet snabbt
förbrukas och de blir mulmlösa
skorstenar (Jansson & Hedin 1997).
Linden är relativt skonad från
skadedjur och svampangrepp, men
bladlusen, Tetra nychus telaruis, kan
ställa till stora problem. Lössen kan
förekomma i stor mängd och under
varma somrar faller honungsdaggen,
lössens exkrementer, som ett fint
sockerhaltigt regn och lägger sig på
marken och på parkerade bilar
(Almgren et al 2003).
Linden är ganska vanlig på slätten
norr om Kungsör. Den föredrar
moränholmarnas högre väldränerade
partier där man ofta finner gamla
knotiga lindexemplar. På goda mulljordar blir den mer rakstammig men har svårare att
konkurrera om utrymmet (Länsstyrelsen 1976). Den största linden i Kungs-Barkarö
står i Jordmarken och mäter 7 m i omkrets (Barr 2008). Linden är ihålig och någon har
eldat i den, se bild 11 ovan.
Bild 12. Av lindblommor
tillverkades ett välkänt
naturläkemedel mot diverse
krämpor.
8
Bild 11. Lindens virke är mjukare än ekens och
de blir till mulmlösa skorstenar.
Historiskt sett har
lindens bast och löv haft
större betydelse än dess ved. Av basten gjordes
rep, mattor eller säckar,
fiskenät och korgar.
Lövet hade stor betydelse
som kreatursfoder och
mjölken från kor som betade lindlöv ansågs ge
extra gult smör. Flos tiliae eller torkade
lindblommor var ett
välkänt naturläkemedel mot
diverse krämpor och
dracks som te. Honung från
lind är en annan eftertraktad
produkt (Almgren
et al 2003). Förr trodde man att linden kunde
skydda mot åska och blixtnedslag och man
planterade därför ofta
linden som vårdträd nära
huset. Linden förknippades
med familjens
välfärd genom generationerna
och det blev
vanligt att man tog
namn efter vårdträdet. Det
mest välkända exemplet
är kanske komminister
Nils Ingemarsson som tog släktnamnet Linnaeus
efter den stolta linden på gårdsplanen. Nils
Linnaeus hade en son som så småningom blev
adlad för sina gärningar och känd över hela
världen under namnet Carl von Linné (Almgren et
al 2003).

Mistel
Misteln, Viscum album, som i vårt land är mycket
sällsynt, utgör en av de botaniska rariteterna i
Kungs-Barkaröområdet och har sin största
förekomst i Mälardalen (Länsstyrelsen 1976).
Därutöver finns den endast på några få ställen i
östra Småland och Östergötland. Sin nordligaste
utbredning har den i Västeråstrakten (Barr 2008)
och sin västligaste i Kungs-Barkaröområdet
(Borgegård 1986). Det är kanske därför som
misteln är Västmanlands landskapsblomma. I
slutet av 1960-talet räknades mistlarna i
Kungsörsområdet varvid man fann 916 mistlar i
117 träd. Idag är de antagligen ännu fler (Barr
2008). Misteln växer i de flesta lövträd utom ek,
vars garvsyra inte verkar tilltala denna halvparasit.
En vuxen lind kan ha över 100 mistlar som på
sikt tar död på trädet (Hedin 1997). Viscum album
betyder klibbig och vit och syftar på fröna, som
Bild 13. Misteln är Västmanlands
landskapsblomma.
äts av sidensvansar och trastar. När fröet passerat magtarm-kanalen fastnar det på en
lämplig värdväxt. Misteln finns omnämnd i mytologin och är känd som läkeväxt sedan
antiken. Den sägs skydda mot eld och vara lyckobringare. Än idag hängs misteln upp i
dörröppningar på julen med uppmaning att kyssa den som står därunder (Barr 2008).
Bild 14. Mistelns frö sprids av
sidensvansar och trastar.
Det är en allmän uppfattning att mistel är en
värmerelikt som lever kvar i några trakter,
framför allt kring Mälarens inre delar. Då de
flesta fyndlokaler ligger inom tre kilometer från
något herresäte har en teori framkastats av
Almquist, att misteln införts med fruktträdsleveranser
under 1600-talet. Varför ser vi då inte
så många mistlar i fruktträden som i lindar och
andra lövträd idag? Almquist ger svaret;
Poltavavintern och hänvisar till ett citat ur
Nordisk familjebok ”Sålunda bortfröso de allra flesta
frukträden i hela riket under vintern 1708-09”
(Nordisk familjebok 1908). Misteln parasiterar
gärna på fruktträd och spridningen till linden
som för närvarande är dess huvudsakliga
värdträd skulle enligt denna teori ha skett
successivt. Att misteln dock har gammal
hemortsrätt i vårt land är känt genom flertalet
fynd i pollenanalyser. Man har dock ännu inte
kunnat konstatera någon fullständig kontinuitet i
om den nuvarande mistelpopulationens ursprung är
dess svenska förekomst, så frågan
ännu olöst. När Linné 1745
åkte genom Västerås på hemväg från sin Öland och
Gotlandsresa skriver han att han på apoteket
sett mistel som inte var importerad, utan
hämtad från Fullerö (Almquist 1964). Vi vet alltså att misteln var etablerad i
Mälartrakten åtminstone på Linnés tid.
9

Äng och hage
I vardagligt tal kallas ofta en naturbetesmark med träd kort och gott för hage. Hagen
har dock historiskt sett varit en inhägnad betesmark på inägomarken. Naturbetesmarkerna
idag har skiftande historia som hage, äng, utmarksbeten eller åker (Olsson
2008). Termen naturbetesmark används för att markera skillnaden mot kulturbetesmark,
vallar på åkermark och betesmark som gödslas (Ekstam & Forshed 1997).
I svenska välbetade naturbetesmarker kan över 40 arter finnas per kvadratmeter, det är
rekord! Många av dessa arter finns inte i någon annan typ av mark och är rödlistade.
Naturbetesmarkernas rika flora beror på att de brukas (Olsson 2008).
Under självhushållets tid var äng detsamma som slåttermark, den mark som gav
vinterfoder åt djuren i form av hö. En ständig ström av näringsämnen fördes bort från
ängarna med höet och ängarna har aldrig tillförts någon gödsel bortsett från det djuren
släppte ifrån sig vid efterbetet (Ekstam et al 1988). Ängen gav foder till djuren och
avgjorde hur många djur som kunde stallas över vintern. Antalet djur bestämde i sin
tur hur mycket gödsel som kunde spridas på åkern och hur stor denna areal kunde
vara. Ängen bestämde därmed åkerarealen (Olsson 2008).
Bild 15. Vid Sporrakulla i Skåne syns fortfarande spåren efter den traditionella hävden. I ängen
närmast husen står enstaka träd och buskar och marken är jämn. Gräset står på tork i hässjor. I
betesmarken strax intill ängen är marken tuvig efter djurens tramp.
De första 3000 åren av odling byggde på röjgödslingsprincipen. Så gott som all
naturlig fastmark lider brist på näringsämnen, framför allt kväve, som kan tas upp av
ängens växter. Vedväxternas rotsystem når djupare och en del av näringen som lagras i
vedväxterna kommer från djup i marken där höväxternas rötter inte når. Dessa ämnen
frigörs vid lövtukt, eller hamling, när trädet berövas 40-50 % eller mer av sin
bladmassa, eftersom en del av rottrådarna dör som en anpassning till den nya
kronstorleken. Marken får då under en period tillskott på näringsämnen, framför allt
kväve, i en form som är lätt tillgängligt för växter. För det andra ger röjningen av olika
skäl upphov till en ökad nedbrytningsaktivitet i marken vilket gör att en del av det
näringskapital som finns magasinerat i marken kan komma i omlopp. För det tredje
minskas konkurrensen om växtplatsens resurser i form av näringsämnen, ljus och
vatten. Vid röjning frigörs mer vatten till växterna som inte längre behöver konkurrera
10

lika hårt. Ökad tillgång till kväve har dämpande vattenbehov. Vid välgödslade
förhållande behövs ca 320 liter vatten till 1 kg hö i torkad vikt, medan ogödslade
förhållanden kräver det dubbla. Kväve kan därmed sägas ersätta vatten (Ekstam et al
1988). Allt detta bidrar med att för en tid göra marken bättre lämpad för såväl
betesdrift som åkerbruk (Ekstam & Forshed 2000). Genom att spara en del träd och
buskar som efter hand röjs bort, gödslas marken successivt. Ärtväxterna är anpassade
för mark med kvävebrist och rödklöver är den vanligast förekommande, medan
käringtand ofta hittas rikligt på magra marker. Skogsklöver har en stark ställning i
halvskugga, i lövrika ängar (Ekstam et al 1988).
Mark som ligger helt i skugga får
grässvålen upplöst och blir oduglig till
höproduktion (Ekstam et al 1988).
Därför var det önskvärt att hålla
ängen öppen. I 1734 års lag, Bygningabalken,
stadgades böter för den som
inte höll efter igenväxningen i sina
ängar. Olika trädslag tillför marken
näringsämnen i olika hög grad när
löven förmultnar. Markförbättrande
löv bryts ner snabbt och hit hör ask,
alm och hassel, medan björk, al och
lind intar en mellanställning. Ek- och
asplöv kan ta upp till tre år att bryta
ner och har en kvävande inverkan på
växtlivet i slåtterängen om de tillåts
ligga kvar (Hedin 1991). Eken släpper dessutom igenom ganska lite ljus varför den
ogillades i ängen. Slåttermarken har jämna ytor för att lien ska komma åt (Hedin
1991). Det är omöjligt att slå en äng med nedfallna grenar och kvistar, som på
Gotland kallas för faget. Härifrån kommer ordet faga, att räfsa ängen så den blir
slåttervänlig (Ekstam et al 1988). Vitsippan kallas även för fagningsblomma och när
den med ”nacken” lyft löven från backen är det dags att faga ängen. Detta sker
normalt under senare delen av april (Almgren et al 2003).
Kunskapen om de olika trädslagens egenskaper
var stor. Nästan alla buskar och träd som
förekommer i svenska marker har använts till
något ändamål. Raka hasselspön var önskvärda till
allehanda ändamål, medan grov hassel förkastades
(Ekstam et al 1988). Många saker tillverkades av
flera trädslag för att öka hållbarhet och funktion.
Navet i ett hjul kunde göras av alm, avenbok eller
oxel, medan ekrarna tillverkades av ask, ek eller
rönn och hjulringen av bok. Innan fruktträdgårdarna
blev vanliga på 1800-talet planterades
fruktträden i ängarna. Att ha buskar och träd i
hagmarkerna gynnar artrikedom bland växter,
insekter och fåglar, då det uppstår en mosaik av
småhabitat med olika ljusexponering och
betestryck (Olsson 2008). Växter som hittas under
träd är skuggtoleranter som ormbär och
liljekonvalj (Ekstam & Forshed 2000). Buskar ger
även skydd åt vissa växter som stor blåklocka,
men även träd växer gärna upp i buskage för att
vara skyddade från bete (Olsson 2008).
Bild 16. Vitsippan kallas också för fagninsblomman
och visar när det är dags att faga ängen.
Bild 17. Ekplantor växer ofta
upp i ett taggigt enbuskage för att
vara skyddade från bete under de
första åren.
11

Förutom de tidigare nämnda ”icke-levande” faktorerna som näringstillgång, ljus och
vatten påverkar även andra saker en växt. Två saker har stor påverkan på ett
växtsamhälle. Det är dels påverkan på vegetationen från ”störning” och dels den ”stress”
som uppstår om växtplatsen lider brist på resurser. Måttlig störning och viss
resursbrist ger upphov till hög artdiversitet (Ekstam & Forshed 1997). Störningsregimen
i betesmarker bestäms av djurslag, tidpunkt för betespåsläpp och
betestryckets variation under vegetationsperioden. I en slåttermark bestäms störningen
av tidpunkt för slåtter, vilket redskap som används och om marken efterbetas eller
inte. En del växter får sin konkurrensförmåga stärkt av tidig slåtter eller betespåsläpp.
Dessa växter måste kunna kompensera för bladförluster (Ekstam & Forshed 2000).
12
Bild 18. Blodroten har anpassat sig till slåtter
genom att ha den mesta av bladmassan under
snitthöjd.
En anpassning för att klara slåtter och
bete är att ha bladmassan nära
marken, under snitt- och beteshöjd.
Blodrot och liten blåklocka är
exempel på växter som gynnas av
slåtter medan rödkämpar, svartkämpar,
brudbröd och kattfot har
störst framgång i betesmarker. Andra
strategier är att vara giftig eller att ha
utvecklat taggar. Växterna kan också
ha övervintringsorganen i markytan,
som svinrot, gullviva, gökärt och
rödklöver (Ekstam et al 1988).
Älgört, hundkäx och brännässla klarar
inte år efter år med slåtter. Älgört är
dessutom usel som foderväxt och
hundkäxets blad trillar av innan höet
bärgas. Förekomst av dessa arter i
ängen var en aning skamligt och ett
tecken på vanhävd (Ekstam et al
1988). Brudbröd, fårsvingel och
tjärblomster är viktiga betesproducenter (Ekstam & Forshed 2000). Vid slåtter gynnas
växter som är lågvuxna och icke skuggfördragande. Växtsamhällena blir artrika, men
det är viktigt att slåttern görs när växterna har gått i frö (Hedin 1991). Sen slåtter ger
även en större mängd hö (Almgren et al 2003). Betesgynnade arter är ängsfryle,
knippfryle, mandelblom, ängsviol, jungfrulin och backnejlika (Ekstam & Forshed
2000). Många andra växter än de som nämnts ovan är förknippade med äng och hage,
till exempel; brunört, daggkåpa, fyrkantig johannesört, grässtjärnblomma, gökärt,
prästkrage, röllika, teveronika, smörblomma, vitklöver, vitmåra och vitsippa (Olsson
2008).
Slåttermarkerna efterbetades ofta på hösten (Ekstam et al 1988). Det är ett bra sätt att
ta tillvara den tillväxt som blir efter slåttern. Samtidigt som kreaturen betar, trampar de
ner frön i marken och ger dem en bra grogrund. Betet håller även efter de oönskade
växter som inte tål slåtter och bete i kombination. Djuren bör släppas på två veckor
efter slåtter och får beta så länge de finns bete kvar, dock längs tills hagen blir blöt av
höstregn. Olika djur har olika betespreferenser vilket gör att de kompletterar varandra.
Sambetning tillhör den traditionella typen av betning, framför allt på utmarken. Man
bör dock vara medveten om att hästar kan orsaka gnagskador på lövträd och framför
allt på ekar. Detta går att undvika genom att inte ha hästar på bete under vår och
försommar (Almgren et al 2003).

Det finns olika föryngringsstrategier.
Ett- och tvååriga växter föryngrar sig
med frö och producerar frö endast en
gång i livet, medan fleråriga arter kan
sätta frö flera gånger under en
livscykel. Vissa arter kan ha frön
liggande i marken i den så kallade
fröbanken i hundratals år medan andra
frön är förverkade om de inte gror
under första året. För att ett frö ska
gro måste marken utsätts för
temperaturskillnader och sol. Dessutom
måste fröet ha fukt. Svartkämpar
kan sätta frö redan under sitt
första år, medan sippor tar fem till tio
Bild 19. Gökärt, fryle och smörblommor är några
av ängens karaktärsväxter.
år på sig för första frösättningen. En del fleråriga växter kan även föröka sig vegetativt.
På välhävdade marker har växter med vegetativ förökning en fördel. När delar av
växten slås eller betas av kan resurser tas från andra delar av växten för snabb
återuppbyggnad. Vissa fleråriga växter är lika beroende av fröförökning som av
vegetativ förökning (Ekstam & Forshed 1997).
Många växter har anpassat sina fröer så att de kan spridas med hjälp av kreatur genom
att haka fast i pälsen eller följer med fuktig jord under hovar och klövar.
Humleblomstrets effektiva vidhäftningsorgan kan spridas 660 meter och
smörblommans frö kan hänga med i 300 meter. Andra arter sprider sig på andra sätt,
som vildapeln som erbjuder sina välsmakande frukter. Det tar 1-5 dagar för fröet att
passera djurets mage och på den tiden har fröet förflyttats avsevärd sträcka (Ekstam &
Forshed 2000).
Restaurering
År 1990 fanns i Sverige endast 200 000 ha mark kvar där växt- och djursamhällena
präglas av traditionella störningsregimer. Härav var 3000 ha äng och 195 000 ha
naturbetesmark. Jämfört med 1927 års siffror har ängsarealen minskat med 523 000 ha
eller 99,4 %. Naturbetesmarkerna har minskat med 1 268 000 ha eller 86,7 % (Ekstam
& Forshed 2000).
Bild 20. Rödkämpar är en art som kan komma
tillbaka om de en gång försvunnit på grund av
igenväxning och hävden på nytt återupptas.
Det är i en diskussion om
restaurering av igenväxta ängs- och
hagmarker, viktigt att ha målbilden
klar för sig och att utföra åtgärder
som väl stämmer överens med
markens historiska nyttjande. Alla
populationer och samhällen har en
historia och välhävdad mark bör
skötas i enlighet med sin historia. Om
syftet med att restaureringen är att
gynna naturbetesmarkernas flora bör
man ha annat fokus än om man vill
återskapa ett historiskt landskap och
en jämnt nerbetad grässvål (Ekstam
& Forshed 2000). Det är också
viktigt att se till att de träd som sparas är olikåldriga för att trygga föryngring och
habitat för olika djur och växter. Vid expansiva förändringar ökar de hävdgynnade
växterna i mängd och vid regression minskar de. Förutsättningarna för de två
successionerna är olika. Hävdens utformning påverkar, om det är slåtter eller bete,
13

tidpunkt och betestryck likaså. De växter som redan finns på plats när igenväxningen
börjar har ett försprång (Ekstam & Forshed 1997).
En del arter kommer inte tillbaka även om man restaurerar, som vanlig ögontröst,
jungfrulin och slåtterfibbla. Arter som kan komma tillbaka är rödkämpar, käringtand,
brudbröd, gullviva och darrgräs (Olsson 2008). När en restaurering görs är det viktigt
att inte ta bort för mycket träd och sly på en gång med tanke på röjgödslingseffekten
(Hedin 1993). Arter som visar på för stor ansamling av näringsämnen är nässlor, älgört
och midsommarblomster (Ekstam et al 1988). Fårbete brukar hämma älgörten (Hedin
1993).
1973 började i Kungsör en naturvård i länsstyrelsens regi, med tyngdpunkt på att
skapa öppna ljusa hagmarker med täta artrika grässvålar (Hedin 1991) och därmed
bevara ett landskap som människan format under flera tusen år (Schyberg 2009).
Restaureringen gjordes så att arterna inte bara skulle överleva utan även sprida sig
(Hedin 1991). I mitten av 1980-talet övertog kommunen ansvaret för hagmarksrestaureringen.
Arbetet blev då än mer intensivt. För det praktiska röjningsarbetet
hade kommunen ett naturvårdslag med en arbetsledare och åtta personer sysselsatta
inom arbetsmarknadsåtgärder. Genom olika naturvårdsbidrag som markägarna kunde
få för att hålla betesdjur i värdefulla hagmarker var det möjligt att hålla de restaurerade
markerna öppna. Framgången i restaureringsarbetet berodde på stort engagemang från
berörda markägare och kommunen med kommunekolog Pekka Hedin som motor
(Schyberg 2009).
Sommaren 1989 inventerade Pekka Hedin ängs- och hagmarker i Kungsör. Syftet var
att ge ett bra kunskapsunderlag i arbetet med att bevara de markslag som idag är starkt
hotade. Av totalt 53 objekt är 14 klass 1 och 14 klass 2, 25 klass 3 och ingen klass Ö
(övriga). Totalt inventerades 563 ha (Länsstyrelsen 1992). Älghagen och Apollohagen
fick i denna inventering klass 1 och Tyskhagen klass 3. Sommaren 1992 jobbade
Pekka Hedin med provytor i hela Västmanland. Den artrikaste provytan hittades i
Jordamarken i Kungsör. Ytan ligger i ett område med mosaiker av vegetationstyper
och i brytningen mellan torr och frisk mark hittades på en kvadratmeter hela 42 arter
(Hedin 1993). Sammanlagt ca 5 % av kommunens yta består idag av restaurerade
hagmarker (Schyberg 2009).
Natur- och kulturlandskapet i Kungs-Barkarö
Området i Kungs-Barkarö är speciellt och i ett försök att sammanföra alla intressen
har Länsstyrelsen i samarbete med Kungsörs och Köpings kommuner, samt LRF och
Skogsstyrelsen tagit fram en strategi för ett långsiktigt bevarande av Kungs-
Barkaröområdet (Länsstyrelsen 2009). Till grund för strategin ligger tidigare
utredningar och inventeringar i området.
Naturvårdsverket har i sitt ”Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet”
nämnt Kungs-Barkarö som ett av åtta intressanta landskapsavsnitt i norra Europa med
särskilt stor förekomst av jätteträd (Höjer 2004).
Länsstyrelsen tillsammans med Skogsstyrelsen i Västmanland fastställde 2006 ”Strategi
för formellt skydd av skog i Västmanlands län”. I skogsstrategin utpekas sju värdetrakter där
Kungs-Barkarö är ett av områdena. Denna trakt har valts utifrån sin skogstyp –
ädellövskog innehållande mycket skyddsvärda hagmarker med ek och lind. Området
har ett stort bevarandevärde inte bara för naturvården utan även för kulturmiljövården
och utnyttjas rikligt som rekreationsområde (Länsstyrelsen & Skogsstyrelsen 2006).
Kungs-Barkaröområdet är av riksintresse för naturvård med avseende på
odlingslandskap (naturbetesmark, strandäng), ädellövskogen och geovetenskapen.
14

Att ett område är av riksintresse betyder att miljön är skyddsvärd ur ett nationellt
perspektiv, men inte att miljön automatiskt är skyddad. Ett riksintresse är en signal om
att i dessa områden kan länsstyrelsen/staten gå in och upphäva kommunala beslut, om
man finner att värdena inte är tillräckligt beaktade. Hanteringen regleras i miljöbalkens
3 kap. 6 § som säger att områdena ska skyddas mot åtgärder som kan innebära
"påtaglig skada" på riksintresset (www.lansstyrelsen.se/vastmanland).
Skogsstyrelsen har inventerat och pekat ut drygt 20 nyckelbiotoper i Kungs-
Barkaröområdet. En nyckelbiotop är per definition; ett skogsområde som från en samlad
bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö har stor betydelse för skogens
flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter (Norén et al 2002).
Kulturhistoriska värden finns också utpekade i Ängs- och hagmarksinventeringen 1990-
1996 och i den senare Ängs- och betesmarksinventeringen 2002-2004. Inventeringen
resulterade 1996 i 26 objekt av värdeklass 1-3 i området. De ur naturvårdssynpunkt
värdefullaste hagarna i Kungsörs kommun finns i eklandskapet i och kring Kungs-
Barkarö. Inventeringen 2002-2004 resulterade också i 26 objekt. Av de 26 objekten
från 1996 var 20 i hävd, fyra bedömdes som restaurerbara och två avfärdades som inte
längre aktuella. Dessutom hittades två helt nya objekt (Länsstyrelsen 2009).
På uppdrag av länsstyrelsen har Stefan Höglin 2007-2008 framställt ett historiskt
kartöverlägg med utgångspunkt i 1700-talets landskapsutnyttjande. Tanken var att få
en grov bild av markorganisationen och bebyggelsen i området innan 1800-talets
landskapsomvandling och på så sätt öka förståelsen för områdets höga natur- och
kulturmiljövärden och deras kulturhistoriska bakgrund (Länsstyrelsen 2009).
Natura 2000
Natura 2000 är ett nätverk av värdefulla naturområden, under uppbyggnad i EU. Det
omfattar ca 4100 svenska områden varav 80 finns i Västmanlands län. Natura 2000 är
en av EU:s viktigaste åtgärder för att bevara biologisk mångfald. Syftet med Natura
2000 är att bevara vissa naturtyper och arter som EU-länderna kommit överens om är
av gemensamt intresse. Varje Natura 2000-område förväntas bidra till att de i området
förtecknade naturtyperna och arterna upprätthålls i gynnsam bevarandestatus.
Natura 2000 har tillkommit med stöd av två EG-direktiv; fågeldirektivet som antogs
1979 och föreskriver särskilda regler för skydd av fåglar och habitatdirektivet som
antogs 1992 och som kompletterar fågeldirektivet genom att behandla även andra
artgrupper och naturtyper. Totalt listar habitatdirektivet över 170 skyddsvärda
naturtyper och ca 700 arter. Av dessa kan 90 naturtyper och 103 arter anses
förekomma i Sverige. Exempel på viktiga naturtyper i Västmanlands län är ädellövskog
och trädklädd betesmark. Bland arterna kan nämnas läderbagge och hällebräcka.
Fågeldirektivet behandlar samtliga fågelarter som förekommer vilt inom EU:s
territorium. Särskilda bevarandeåtgärder skall vidtas för 185 arter varav ca 60
regelbundet förekommer i Sverige. Bland de viktigaste fågelarterna i Västmanlands län
är rördrom och svarttärna.
Införandet av Natura 2000 i svensk lag innebär att det är förbjudet att utan tillstånd
bedriva någon typ av verksamhet eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan
påverka ett Natura 2000-område. Det är viktigt att påpeka att denna tillståndsplikt
även gäller för verksamheter som bedrivs eller vidtas utanför området. Av betydelse är
således inte var verksamheten är lokaliserad utan den effekt den har på Natura 2000området.
Samtliga Natura 2000-områden i Sverige är sedan år 2001 även klassade som
riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i områdena.
Källa: (www.lansstyrelsen.se/vastmanland)
15

Syfte och målsättning
Kungs-Barkaröområdet är speciellt på många olika sätt. Olika bevarandeintressen kan
ibland vara svåra att förena. I ett rikt historiskt kulturlandskap ser kulturmiljövården
värdena i den historiska användningen och det landskap som då uppkom. Samma
område har en tidigare historia som ädellövskog, en naturtyp som vi i Sverige idag har
ett internationellt ansvar att skydda och bevara. I ädellövskogen liksom i det gamla
hagmarkslandskapet finns höga naturvärden. Vilka värden väger tyngst och vilka är
korrekta att satsa på i ett bevarandeperspektiv? Syftet med det här projektet är att se
om kulturväxter kan användas som indikator för den historiska markanvändningen
inom området. Målsättningen är att hagmarkerna ska skötas enligt den historiska
användning som växterna indikerar.
Metod
Under 2009 fick Skogsstyrelsen i uppdrag (Länsstyrelsens dnr 431-12395-08) att titta
närmare på en del av de ekhagar som finns i Kungs-Barkaröområdet, som en del i
Länsstyrelsens arbete med att ta fram en strategi för området. Arbetet har utförts av
biolog Josefina Sköld vid Skogsstyrelsen i Västmanlands län.
Fyra områden valdes ut; Älghagen, Apollohagen, Tyskhagen och Mörkrets backe.
Områdena ligger nära varandra och har samma fysiska förutsättningar samt liknande
historia. På senare tid skiljer sig dock hävden åt en hel del varför områdena idag ser
annorlunda ut. Älghagen och Apollohagen betas och får därmed representera den mer
öppna, men trädbeklädda hagmarken och är även exempel på marker som formats av
människan under århundraden och därmed är en del av vår kulturhistoria och vårt
landskap. Mörkrets backe har varit en öppen hagmark, men har lämnats för fri
utveckling och är idag ett lysande exempel på hur omkringliggande områden skulle ha
sett ut om de inte hävdats. Tyskhagen är ett mellanting. Den är inte sluten som en
skog, men det är för många träd för att den ska kunna kallas hage.
Områdena har besökts vid fyra tillfällen under fältsäsongen 2009. Inventeringen har
gjorts på så sätt att området vid varje besök gåtts igenom och iakttagna växter
antecknats. I denna rapport läggs tonvikten på de växter som anses ha indikatorvärde
för markanvändning.
Bestämning och namngivning av växterna följer Krok & Almquist 1994, 28:e
upplagan, 2:a tryckningen. Samtliga foton är tagna av Josefina Sköld.
Resultat och diskussion
Upplägg
Älg- och Apollohagen, Jordamarken och Mörkrets backe utgör kärnan i Kungs-
Barkarö kulturlandskap. De är mycket lättlillgängliga och kan nås från Kungsör både
till fots eller via cykel. Den bilburne behöver inte tänka på vändplatser eftersom man
från grusvägen kommer tillbaka upp på Köpingsvägen. På sidan om grusvägen mellan
Älghagen och Apollohagen samt vid Mörkrets backe kan man parkera. Mitt emot
Mörkrets backe går en väg som tar cyklister och vandrare över järnvägen och sedan
tillbaka till Kungsör på en grusväg längs med järnvägen (Schyberg 2009).
16

Älghagen
Älghagen är en ca 20 ha stor kuperad moränholme med 300-åriga ekar. Här finns
många olika vegetationstyper från öppen betesmark, kärr och små lundartade partier
(Hedin 2005). Tillhör fastighet Norra Kungsladugården 1:19 och ägs av Gustavianska
stiftelsen vid Uppsala akademi sedan 2003. Hagen är av Skogsstyrelsen klassad som
nyckelbiotop och skogliga åtgärder är därmed samrådspliktiga..
Bild 21. Älghagen i motljus.
Hagen har aldrig konstgödslats och uppvisar en rik flora som indikerar lång
beteskontinuitet. Hagen har historia som slåtteräng, älghage, kohage och hästhage.
Karl XI var en passionerad jägare och ofta ute på jakt kring Kungsör. Älgen ansågs
som ett djur man kunde stoltsera med, men på denna tid var älgar sällsynta i Svealand
och konkurrensen från boskapsdjuren om betet var hård. För att kunna bjuda gäster
på älgjakt anlade Karl XI en älghage på ca 15 ha, drygt 1 km norr om kungsgården.
Hagen var omgärdad av en 1700 meter lång gärdesgård. Det sägs att älgarna tränades
att bära ryttare och skulle ingå i ett älgkavalleri, men det är nog en myt som det inte
finns några belägg för (Barr 2008). Sant är dock att hagen fanns och namnet Älghagen
vittnar idag om var den låg.
Bild 22. Älghagen betas idag av hästar från Kungsörs ridskola.
17

1953 upphörde beteshävden och hagen växte
igen. 1973 fanns endast fragment av beteshagen
kvar men en del av floran hade överlevt i brynen.
Hagen restaurerades av Kungsörs kommuns
naturvårdslag. Träd gallrades bort och
beteshävden återupptogs med hästar. En stor del
av floran har kommit tillbaka och hagen är
numera en god representant för hur det
biologiska innehållet sett ut i vår beteshistoria
(Hedin 1991). Varje höst går Kungsörs
naturvårdslag igenom hagen och tar bort den
växtlighet som djuren inte tagit (Schyberg muntl.
2010). Området har sedan restaureringen betats
med hästar. Än råder en kvävepåverkan i marken,
men en utmagring sker successivt med slåtter och
beteshävd (Hedin 1997). Midsommarblomster
tillsammans med smörblommor och hundkäx
bildar under sommaren vad många nutida
människor refererar till som en typisk
sommaräng. På de populära betsställena finns
endast smörblomma kvar, dessa ratas alltid av
djuren (Hedin 1985).
Eken dominerar i trädskiktet men här finns även grov lind, alm, ask, lönn, björk,
vildapel, rönn, hägg och sälg. I buskskikt finns nypon, en, måbär, try, olvon, krusbär,
berberis, hassel och hagtorn. Växter av intresse är vårärt, stor och liten blåklocka,
grönvit nattviol, gökärt, midsommarblomster, rödblära, mandelblom, rödkämpar,
blodrot, tjärblomster, rödfibbla, strutbräken, skogsklöver, prästkrage, ormrot, darrgräs,
brudbröd och backnejlika. Men här finns många andra växter som vit- och blåsippor,
gullviva, liljekonvalj, viol, vårlök, vitmåra, daggkåpa, prästkrage, smultron, bergslok,
lundgröe, röllika, jordreva, brunört, gökärt, johannesört och längre in i de mer
skuggiga partierna träjon, trolldruva och stinksyska. I de fuktigare partierna växer
humleblomster, älgört och kråkklöver (Hedin 1985).
Många av de gamla träden i Älghagen har någon form av hålighet vilket gör träden
attraktiva för skalbaggar. Här finns dessutom några lågor av död ved från ek och lind
vilket är extremt värdefullt för vedlevande insekter. Vid en skalbaggsinventering i
några hagar vid Kungsör, däribland Älghagen, hittades och artbestämdes ca 300
skalbaggsarter. Av dessa var 59 st upptagna på rödlistan (varav 41 hittades i Älghagen)
och nio arter var nya för Västmanland. En
skalbaggsart, Hypnogyra glabra, som återfanns i
ihåliga ekar i Älghagen, är ny för landet.
Senaste fynduppgiften för denna kortvinge
som ansetts utdöd i över 100 år, är från
Småland på 1850-talet (Jansson & Hedin
1997).
Mistlarna i Älghagen, eller Hästhagen som
den kallas i boken Ett historiskt landskap,
Strövtåg under fyra årstider, har inventerats av
Pekka Hedin. År 1973 när restaureringen av
hagen inleddes fanns tre mistlar i tre lindar.
Året efter hittades sex mistlar i tre lindar. År
1982 som var sista året mistlar inventerades
hittades 81 mistlar i 20 lindar (Hedin 1997).
18
Bild 23. Midsommarblomster,
smörblommor och hundkäx bildar
vad många idag kallar för en typisk
äng.
Bild 24. Svinrot växer i Älghagen.

I Älghagen växer svinrot, Scorzonera humilis, som i äldre floror betecknas som allmän i
ängar och var en uppskattad och viktig foderväxt med stora lättslagna blad. I helt
solbelyst läge blir svinrotens blad smala och lika svartkämparnas. Bryter man bladet
tränger en vit och besk mjölksaft fram som visar att det är svinroten man hittat. Vid
halvskugga bildar växten stora blad men den blommar sparsamt och i helskugga
försvinner växten snart. Kreatur beter bladen med
företräde (Ekstam et al 1988). Svinroten växer på
kvävefattiga slåttermarker. Om hävden upphör ökar
den först i antal för att sedan snabbt minska (Ekstam
& Forshed 1997).
Prästkrage, Leucanthemum vulare,
är
en art som troligen kommit
in med
höfrö och som gynnas av tillfälligt
åkerbruk i ängen (Ekstam et al 1988).
Prästkrage vill ha fulljus och är med
sin marknära bladrosett anpassad för
slåtter. Om hävden upphör ökar den
först lite, för att därefter minska
snabbt (Ekstam & Forshed 1997).
Prästkragen växer vild i Europa,
inklusive Sverige, men i svensk
trädgårdslitteratur från början av
1900-talet beskrevs arten som lämplig
att odla i stora tuvor i de lite mer
oordnade delarna av trädgården som
vid stubbar, större stenar, framför
buskage eller vid en gammal mur
(Oskarsson 2008).
Grönvit nattviol, Platanthera chlorantha, står här och
var och ger karaktär åt ängen. Många anser nattviolen
så vacker att den sparas vid slåtter (Ekstam et al
1988). Den växer ofta i halvskugga, i slåtter- och
betesmark. Om hävden upphör är antalet till en
början oförändrad för att sedan snabbt minska i antal
(Ekstam & Forshed 1997).
Bild 25. Grönvit nattviol sparas ofta vid slåtter.
Bild 26. Prästkragen är anpassad för
slåttermarker.
Käringtand, Lotus corniculatus, växer i
fulljus i slåtter- och betesmark. Om
hävden upphör ökar den först något
för att sedan dö ut (Ekstam &
Forshed 1997).
Bild 27. Kärintand dör ut helt om hävden
upphör.
19

Skogsklöver, Trifolium medium, växer i
halvskugga, i kvävefattiga slåttermarker. Om
hävden upphör ökar den först snabbt i antal
för att sedan minska snabbt (Ekstam &
Forshed 1997). Rödklöver, Trifolium pratense,
följer liknande mönster men den ökar först
kraftigt för att snabbt dö ut (Ekstam &
Forshed 1997).
Bild 28. Skogsklöver växer i kvävefattiga
slåttermarker.
Bild 29. Nyponrosor finns ofta i slåtter- och beteshagar.
En, Juniperus communis, hör verkligen
de kvävefattiga betesmarkerna till.
Den föredrar fulljus och om hävden
upphör ökar den först sakta, men när
högre träd och buskar tar över
minskar den sakta (Ekstam &
Forshed 1997).
Bild 30. Enen hör verkligen de magra
betesmarkerna till.
20
Nyponros, Rosa sp.
förekommer ofta
i kvävefattiga slåtter-
och betes-
marker. Den föredrar fulljus och om
hävden upphör ökar
den först snabbt
för att sedan minska
(Ekstam &
Forshed 1997). Vilda, ickeförädlade
rosor har ofta fem
rosa kronblad
(Nielsen, 1991).
En del växter förekommer
i naturbetesmarker men
även på andra ställen. Två exempel är
majsmörblomma,
Ranunculus auricomus, som växer
i halvskugga (Ekstam & Forshed 1997) och
fyrkantig johannesört,
Hypericum maculatum, som
växer i fulljus. Johannisörten ökar först starkt om
hävden upphör,
för att sedan snabbt minska
(Ekstam & Forshed 1997).
Bild 31. Smörblomma och daggkåpa.

Blåsippa, Hepatica nobilis, växer i
halvskugga. Den förekommer både i
gräsmarker och i skogen, där den
blommar innan lövsprickningen,
medan ljuset fortfarande når marken.
Om hävden upphör ökar den i antal
och fortsätter därefter att öka
(Ekstam & Forshed 1997).
Bild 33. Blåsippan blommar före
lövsprickningen.
Bild 34. I Älghagen står träden bitvis ganska tätt.
Hundloka, eller hundkäx, Anthriscus
sylvestris, växer i halvskugga på
kväverik slåttermark men även på
andra ställen. Om hävden upphör
ökar den mycket snabbt och
försvinner därefter långsamt (Ekstam
& Forshed 1997).
Bild 32. Hundkäx växer på kväverik
mark.
21

Apollohagen
Apollohagen ligger mitt emot Älghagen. Hagen är ca 6 ha och är mosaikartad med
både hällmarker, kärr och glesa ek- och lindhagar. Namnet kommer troligen av att det
funnits Apollofjäril i hagen. Fjärilen har fetbladsväxter som kärleksört och fetknopp
som värdväxter. Dessa arter dominerar också den magra delen av hagen (Hedin 1997).
Hagen tillhör fastigheten Norra Kungsladugården 1:19 som ägs av Gustavianska
stiftelsen vid Uppsala akademi sedan 2003.
Bild 35. På de magra hällarna i Apollohagen växer gul fetknopp.
Hagen har en liknande hävdhistoria som Älghagen. De två senaste åren har hagen
betats av både fjällkor och får som ägs av Kristina Larsson-Sköld. Dessförinnan
betades hagen under en tioårsperiod, liksom Älghagen, av hästar från Kungsörs
ridskola (Kristina Larsson-Sköld muntligen).
Bild 36. I Apollohagen betar både fjällkor och får.
22

Trädskiktet domineras av grova ekar med inslag av lind, men här finns även rönn,
björk och apel. I buskskiktet växer en och hassel tillsammans med hägg, nypon,
berberis, krusbär, try och måbär. Under träden finns gott om träjon och på våren
växer här liljekonvaljer i mängd tillsammans med olika sippor och vårlök.
Bild 37. På våren växer liljekonvaljer i mängd i Apollohagen.
Hällmarkerna skiftar om våren i vitt och gult av
mandelblom och smörblommor som senare
under sommaren ersätts av den gula fetknoppen,
brudbröd och rödkämpar. Andra växter som
man hittar i hagen är kattfot, gökärt, frylen,
veronikor, daggkåpor, förgätmigej, smultron, stor
blåklocka, midsommarblomster, viol, käringtand
och gullviva.
Bild 38. Hällmarkerna skiftar om våren i vitt och gult
av mandelblom och smörblommor.
Längs grusvägen, i hagens södra del, ligger ett
blötare område, ett äldre slåtterkärr (Hedin
2005). Här finns fuktfördragande växter som
humleblomster, kråkklöver, älgört, tuvtåtel, starr
och ängsbräsma.
Bild 39. I Apollohagen finns ett gammalt slåtterkärr.
23

Kattfot, Antennaria dioca, växer på torr, kvävefattig mark, i fullt ljus. Kattfoten är
betesgynnad och minskar snabbt vid igenväxning (Ekstam & Forshed 1997).
Darrgräs, Briza media, är en annan art som hittas i fulljus på kvävefattig mark. Den
gynnas mer av slåtter och minskar även den snabbt vid igenväxning (Ekstam &
Forshed 1997). Knippfryle, Luzula campestris, och mandelblomma, Saxifraga granulata,
är två arter som hittas i fulljus. Båda växer på kvävefattig mark och gynnas av bete.
Om hävden upphör ökar de först något för att sedan minska i antal och försvinna
(Ekstam & Forshed 1997). Mandelblom har ökat starkt sedan beteshävden
återupptogs (Hedin 1997).
Gökärt, Lathyrus linifolius, växer i
fulljus på kvävefattiga slåttermarker.
Om hävden upphör, ökar den först
för att sedan mycket snabbt dö ut
(Ekstam & Forshed 1997).
Bild 41. Gökärt dör snabbt ut om hävden
upphör.
24
Rödkämpar, Plantago
media, trivs i fulljus, och
gynnas precis som sin släkting svartkämpen av
bete och av relativt
hårt tramp för föryngringen.
Om hävden upphör
försvinner den snabbt och
dör ut (Ekstam & Forshed
1997).
Gul fetknopp, Sedum
acre, (se bild 35), växer på
mager mark i fulljus. Den finns i betesmarker men
lika gärna på annan
mark. Fetknopp gynnas av
relativt hårt tramp. Om hävden upphör ökar den
först lite för att sedan
snabbt dö ut (Ekstam &
Forshed 1997).
Bild 40. Rödkämpar
gynnas av tramp och bete.
Teveronika, Veronica chamaedrys, är en
gräsmarksart som finns både i slåtter- och
betesmarker. Om hävden upphör ökar den
först mycket för att sedan snabbt minska
(Ekstam & Forshed 1997).
Bild 42. Teveronika växer i både slåtter- och
betesmarker.

Stor blåklocka, Campanula persicifolia, växer i fulljus
i slåttermarker. Om hävden upphör
ökar den först
för att sedan minska (Ekstam & Forshed
1997).
Bild 44. Stor blåklocka är anpassad för slåttermark.
Ängsbräsma, Cardamine pratensis, växer i fulljus på
lite fuktigare ställen i slåtter- och betesmarker.
Om
hävden upphör ökar den först snabbt varefter den
minskar långsamt (Ekstam & Forshed 1997).
Bild 46. I kärret i Apollohagen växer ängsbräsma.
Brudbröd, Filipendula vulgaris, växer i fulljus i
kvävefattiga betesmarker. Om hävden upphör
ökar den först för att sedan sakta försvinna
(Ekstam & Forshed 1997).
Bild 43. Brudbröd växer i kvävefattiga beteshagar.
Grässtjärnblomma, Stellaria graminea, växer
i fulljus i betesmarker. Den ökar först
kraftigt för att sedan snabbt minska om
hävden upphör (Ekstam & Forshed 1997).
Bild 45. Grässtjärnblomma växer i Apollohagen.
25

Humleblomster, Geum rivale, växer i halvskugga,
i slåtter- och betesmarker. Om hävden upphör,
ökar den först snabbt och försvinner därefter
långsamt (Ekstam & Forshed 1997).
Bild 47. Humleblomster växer gärna lite fuktigt.
Älgört, Filipendula ulmaria, växer i halvskugga, på
kväverik mark. Om hävden upphör
ökar den för
att på sikt långsamt minska (Ekstam
& Forshed
1997).
Liljekonvalj, Convallaria majalis, (se
bild 37) växer
i halvskugga i slåttermark men växer även på
andra typer av mark. Om hävden upphör ökar
den stadigt (Ekstam & Forshed 1997).
Bild 49. Älgört växer på kväverik mark.
26
Kråkklöver, Potentilla palustris, växer
även den i
fulljus på lite fuktigare
gräsmark. Om hävden
upphör ökar den snabbt
för att därefter försvinna
långsamt (Ekstam & Forshed 1997).
Bild 48. Kråkklöver växer tillsammans med humleblomster
och älgört i hagens fuktiga
partier.

Tyskhagen
Tyskhagen är en ca 7 ha stor ädellövshage belägen vid järnvägen. Hagen tillhör
fastighet Ekholmen 1:32 och ägs sedan 1994 av Torvald Larsson och Kristina
Larsson-Sköld. Hagen tillhörde kungsgården och följer ungefär samma hävdhistoria
som Älghagen och Apollohagen och började restaureras av Kungsörs naturvårdslag på
1970-talet efter ca 20 års igenväxning (Länsstyrelsen 1992). I kantzonerna hade floran
överlevt och kunde vandra in i hagen efter gallringen. Idag är hagen ett mellanting
mellan öppen hagmark och igenväxt skog.
Bild 50. Tyskhagen har mycket höga naturvärden, framför allt i den norra delen.
Hagen innehåller liksom de flesta andra av hagarna i trakten, naturminnesmärkta ekar
(Länsstyrelsen 1992), men ingick inte i återinventeringen 2003 och 2005 (Länsstyrelsen
2005). Därför är det oklart om några av naturminnena fortfarande finns kvar. Hagen
har mycket höga naturvärden framför allt i den norra delen. Hagen betas årligen av
nötkreatur. Under 2009 när denna inventering gjordes, gick två sinkor i hagen.
Bild 51. Under 2009 betades Tyskhagen av två sinkor.
27

Trädskiktet domineras av ek och lind. Ekarna
är i norra delen grovt spärrgreniga och i södra
delen yngre och mer som tät ekskog. Här finns
också mer gräs. Förutom ek och lind finns
även andra träd som alm, lönn, ask, asp, björk,
rönn, hägg och vildapel. I buskskiktet växer
arter som hassel samt en, nypon, krusbär,
skogstry och måbär.
I fältskiktet under träden hittas växter som
gullviva, viol, ekorrbär, harsyra, storrams,
gökärt, nässlor, vit- och blåsippa, smörblomma,
svalört, vårärt, älgört, hundkäx, träjon och
scilla. Den sistnämnda är säkerligen en rymling
från intilliggande trädgårdar. Mot järnvägen
ändrar hagen karaktär och blir mer öppen. Här
hittas smörblomma, stor blåklocka, ängsklocka,
prästkrage och korskovall.
Bild 53. Om hävden upphör, ökar vitsippan i antal.
Harsyra Oxalis acetosella, växer i
skugga. Liksom vitsippan växer den
både i gräsmark och i skogen och om
hävden upphör ökar den (Ekstam &
Forshed 1997).
Bild 54. Harsyra växer i Tyskhagen.
28
Bild 52. Korskovall växer i Tyskhagen.
Korskovall, Melampyrum cristatum, är
en ettårig halvparasit
som helst vill ha
tät grässvål
(Ekstam et al 1988). Den
växer i halvskugga, på kvävefattig
mark. Den gynnas
av slåtter och när
hävden upphör, ökar
den i ett första
skede men dör därefter
ut (Ekstam &
Forshed 1997).
Vitsippa, Anemone
nemorosa, växer på
gräsmark men även i skog, där den
blommar innan trädens
löv spruckit
ut på våren. Om hävden
upphör, ökar
den (Ekstam & Forshed 1997).

Gullviva, Primula veris, som är en
flerårig ört, kan förmodligen bli över
50 år gammal i välhävdade ängs- och
hagmarker. Arten gynnas av både
slåtter och bete. Den växer ofta i
halvskugga och när konkurrensen
ökar under igenväxning avstannar
dess föryngring. Först slutar den att
blomma, sen blir bladen färre och
mindre (Ekstam & Forshed 1997).
Bild 55. Gullvivan kan bli över 50 år.
Bild 56. På marken i Tyskhagen ligger löven från eken kvar. Bland löven växer det sippor och gräs.
Under den mycket snörika vintern 2009/2010 har Tyskhagen genomgått en
förändring. Norra delen av hagen har gallrats ur kraftigt och ska återigen bli ”riktig”
betesmark.
29

Mörkrets backe
Mörkrets backe, ligger längs vägen
mellan Köping och Kungsör och
utgörs av en moränholme i det
kringliggande åkerlandskapet (Hedin
1991). Området tillhör fastigheten
Norra Kungsladugården 1:19 som
sedan 1995 ägs av Gustavianska
stiftelsen vid Uppsala akademi.
Hagmarken i Mörkrets backe har
samma hävdhistoria som Älghagen
fram till att beteshävden upphörde på
1950-talet. Hagen började växa igen
men 1968 utfördes en alltför kraftig
gallring. Dessvärre stängslades hagen
inte in och inga djur betade här.
Igenväxningen blev därmed kraftigare
på grund av röjgödslingseffekten
(Hedin 1991).
Området skyddades 1960 som ett
domänreservat. Genom ett avtal
mellan Naturvårdsverket och
dåvarande AssiDomän överfördes flera domänreservat till naturreservat.
Naturreservatet Mörkrets backe bildades 1996 på fastigheten Ekholmen 1:27.
Reservatet omfattar 6,9 ha varav 5,4 ha är ädellövskog och resten skoglös äng.
Mörkrets backe är ett av de värdefullaste objekten i området och reservatets
huvudsyfte är att bevara ädellövskogen, med dess flora och fauna (Länsstyrelsen
1996). Hagen är lämnad för fri utveckling till ädellövslund (Hedin 1991). Tanken med
reservatet är också att det ska fungera som referens till angränsande ekhagar, för att
kunna visa vilken naturtyp som skapas då marken lämnas orörd av kreatursbete och
röjning (Schyberg 2009).
I skötselföreskrifterna står att hassel och grova vidkroniga ekar, i vissa fall kan
frihuggas försiktigt för att säkra trädens och dess medföljande värme- och ljusgynnade
arters överlevnad. Åtgärderna ska dock inte leda till rena ekskogar eller en omvandling
till trädbärande betesmark. Då Mörkrets backe är en liten isolerad ”ädellövskogs-ö” i
ett jordbrukslandskap, är det viktigt för de arter som är kopplade till ädellövskogen att
liknande miljöer finns inom spridningsavstånd. Det är därför angeläget att bevara och
eventuellt restaurera de befintliga ädellövskogarna och ekhagarna i Kungs-Barkarö
(Länsstyrelsen 1996).
Mörkrets backe är sedan 2005 även klassat som Natura 2000-område. Enligt art- och
habitatdirektiven är naturtypen Boreonemoral ädellövskog, med vilket menas ”Äldre
naturliga ädellövskogar med stort inslag av alm, ask, lind och lönn. Eken är ofta en karaktärsart
och kan ibland dominera. Skogarna har lång kontinuitet som lövträdsbärande mark. De kan under
tidigare sekler varit betes- eller slåtterpräglade och därefter vuxit igen eller ha varit betesfredade på
grund av terrängförhållanden eller av andra orsaker. En varierad åldersstruktur och förekomst av
död ved är viktiga inslag och artrikedomen på lavar, svampar, insekter och andra markorganismer är
stor” (Länsstyrelsen 2005).
30
Bild 57. I Mörkrets backe växer många ädla
lövsträd, bland annat lind.

Mörkrets backe har karaktären av en lund och
trädskiktet är numera tätt slutet som i en skog.
Trädskiktet domineras av stora grova lindar och
ekar, men här växer även andra lövträd som ask,
alm, lönn, rönn, björk, asp och hägg. Asp, alm
och ask föryngrar sig bra och det finns gott om
småplantor från dessa träd. Eken kan ha svårt att
föryngra sig i glesa ädellövskogar med mycket
undervegetation, då ekplantorna lider brist på ljus
(Almgren et al 2003). I buskskiktet finns hassel,
måbär, skogstry, krusbär och en. Det finns en hel
del död ved i området, i form av stående och
liggande träd.
Bild 58. Död ved i Mörkrets backe.
Bild 59. Stinknäva känns lätt igen på sin
säregna doft.
Midsommarblomster, Geranium sylvaticum,
växer i halvskugga, i både slåtter- och
betesmarker. Om hävden upphör ökar den
först mycket snabbt och försvinner därefter
långsamt (Ekstam & Forshed 1997).
Bild 60. Midsommarblomster kallas även
skogsnäva.
I lunden växer violer, vårärt, svalört,
myskmadra, vårfryle, harsyra, blå- och
vitsippa. Senare på sommaren kommer
jordreva, midsommarblomster, skogsstjärna,
bergslok, smörblomma, skelört, harsyra och
trolldruva. Uppe på moränhöjden i mitten
av lunden finns gläntor där vegetationen
skiljer sig från omkringliggande. Här där
solen når ner ordentligt till marken finns
mer gräs, till exempel lundgröe, som är
vanligast. Här växer också liljekonvalj,
kärleksört, gul fetknopp, stinknäva och
träjon. I fuktigare partier i söder och längs
grusvägen är ängen sumpig med olika
starrarter, älgört och humleblomster.
Botanisk raritet utgör lundvårlöken, Gagea
spathacea, med länets enda lokal
(Länsstyrelsen 1996). Den blommar senare
än andra vårlökar och är därför lätt att
känna igen (Länsstyrelsen 1976).
31

Brunört, Prunella vulgaris, växer i halvskugga, på
kväverik betesmark. När hävden upphör ökar
den först långsamt och försvinner sedan snabbt
(Ekstam & Forshed 1997).
Bild 61. Brunört är vanlig i trädgårdarnas gräsmattor
som gödslas.
Ängskovall, Melampyrum pratense, växer även den i
halvskugga på kvävefattig gräsmark men även
annan mark. När hävden upphör ökar den
långsamt för att sedan snabbt försvinna (Ekstam
& Forshed 1997).
Bild 63. Ängskovall.
32
Brännässla, Urtica dioica, växer på
kväverik betesmark, men även på
annan mark. Om hävden upphör
ökar den mycket snabbt för att
därefter minska långsamt (Ekstam &
Forshed 1997).
Bild 62. Nässla.
Lundgröe, Poa nemoralis,
växer i halvskugga på
kvävefattig slåttermark
men även på annan mark.
När hävden upphör ökar den mycket snabbt och
fortsätter öka (Ekstam & Forshed 1997).
Bild 64. Lundgröe ökar
när hävden upphör.

Bild 65. I Mörkrets backe finns gott om röd
skogssnigel.
I Mörkrets backe finns mängder med
röd skogssnigel, Arion rufus. Snigeln
som kan bli upp till 150 mm lång och
varierar i färg, men är vanligen mörkt
tegelröd (Mandahl-Barth & Coulianos
1988) men har alltid orange krypsula.
Röd skogssnigel ska inte förväxlas
med spansk skogssnigel, Arion
lusitanicus, eller mördarsnigel som den
populärt kallas. Röd skogssnigel är
allätare (Sharff & Elmquist 2008) och
kommer ursprungligen från Centraleuropas
lövskogar och har ofta
utplanterats avsiktligt som en vacker
trädgårdsdekoration då det är en
vacker snigel som inte orsakar någon
nämnvärd skada i trädgården. När
Gustaf V och drottning Viktoria lät bygga Solliden på Öland i början av seklet
planterade man ut röda skogssniglar från Tyskland i parken. Detta skedde som ren
försköning, kanske påminde sniglarna också drottningen om hennes hemtrakter i
Baden. Sniglarna har sedan spridit sig på Öland, och på en del platser verkar den till
och med konkurrera ut vår inhemska svarta skogssnigel. Senare har den röda
skogssnigeln upptäckts på flera håll i södra Sverige. Påfallande ofta hittar man den i
närheten av någon handelsträdgård. Troligen har sniglarna hamnat där med
importerade växter (www.gnm.se).
Bild 66. I Mörkrets backe samsas stora träd med nya uppstickare.
Namnet Mörkrets backe sägs komma från den tid då det var galgbacke i hagen. En
annan version i folkmun gör gällande att mörkrets synder rådde i området då det var
dansbana här (Hedin 1991).
33

Slutsats
Älghagen, Apollohagen, Tyskhagen och Mörkrets backe utgör kärnan i det värdefulla
natur- och kulturlandskapet kring Kungs-Barkarö. Med en liknande historia utgör
dessa hagar ett bra jämförelsematerial för hur marker reagerar vid hävd och när
hävden upphör. Mörkrets backe som lämnades för fri utveckling under 60-talet har
idag helt övergått till en lundartad ädellövskog, medan Älghagen och Apollohagen,
som med undantag för ca 20 års igenväxning, kontinuerligt har hävdats sedan de först
dök upp ovanför havsytan. Tyskhagen som i denna inventering utgör ett mellanting
mellan de båda andra hävdformerna står och väger mellan hage och skogsmark.
Hagen har likt de andra områdena tidigare varit välhävdad ekhage som på senare år till
viss del växt igen.
Floran i de fyra områden visar tydligt på sambandet mellan olika arters förekomst och
den hävd som sker i området i fråga. Mörkrets backe uppvisar en mer lundartad flora
med gott om lundgröe och där vårväxterna dominerar fältskiktet. Detta eftersom de
blommar innan trädens löv utestänger ljuset från att nå ner till marken. Markskiktet
domineras av olika sippor och liljekonvalj. Att eken varit allmänt förekommande i
hagen syns idag tydligt på de stora spärrgreniga ekar som står i lunden. Dessa för idag
en tynande tillvaro i den allt trängre lunden och kommer på sikt att dö och därmed
tjäna som värdefulla lågor av död ved. Föryngringen av ek är näst intill obefintlig och
sker endast då en stor jätte faller och därmed lämnar plats för yngre individer. Syftet
med naturreservatet är ju att området ska lämnas för fri utveckling och tjäna som
referens för de intilliggande ekhagarna.
Älghagen och Apollohagen hävdas idag med hästar respektive kor och får. Hagarna
återhämtar sig fortfarande från den temporära igenväxning som skedde under cirka
tjugo år. Här och var syns spåren efter röjningen i form av midsommarblomster,
smörblommor och hundkäx som visar på att marken fortfarande är kväverik. Denna
”ängsflora” som många människor idag förknippar med ängar. På de mer välbetade
delarna av hagarna är floran mer ursprunglig. Här hittas typiska arter som svinrot och
rödkämpar.
I Tyskhagen kan man i kanterna mot åkermarkerna än idag finna rester av floran från
när hagen var mer öppen hagmark. Här växer till exempel korskovall, prästkragar och
stor blåklocka.
Man kan alltså se på dessa områden som en tidslinje av olika stadier av igenväxning,
från Älghagen och Apollohagens öppna trädbärande marker, via Tyskhagens
påbörjade, men mer glesa igenväxning till Mörkrets backes slutgiltigt igenväxta
ädellövslund. Här har i stort sett alla hävdgynnade arter försvunnit och det är inte
realistiskt att tro att de skulle komma tillbaka ens om man på nytt öppnade upp
området och började hävda hagen på nytt. Detta visar på hur viktigt det är att gamla
kulturmarker som beteshagar och slåttermarker fortsätter att hävdas på samma sätts
om de historiskt sett gjorts, för att behålla sin unika flora och kulturvärden.
Ur ett restaurerings- och bevarandeperspektiv är det också viktigt att diskutera vad
man har för målbild. Är syftet att behålla så många av de hävdade markernas arter
som möjligt eller är det att bevara markerna så som de alltid sett ut och då med färre
arter. Eken är exempel på en art som idag skyddas till varje pris, men som historiskt
sett inte varit så allmänt förekommande i de av bönderna hävdade markerna.
34

Referenser
Muntliga uppgifter
Kristina Larsson-Sköld beteshistoria Apollo- och Tyskhagen.
Christina Schyberg naturvårdslaget Kungs-Barkarö.
Internet
www.gnm.se Information om röd skogssnigel.
www.wikipedia.se Information om atlantisk tid.
Litteratur
Almgren, G., Jarnemo, L. & Rydberg, D. 2003. Våra ädla lövträd. Trelleborg.
Barr, K. 2008. Kungariket Kungsör Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland Årsbok
2009. Eskilstuna.
Borgegård, S-O. 1986. Kungsörsbygden – en vägledning. Västerås.
Ekstam, U. & Forshed, N. 1997. Om hävden upphör Kärlväxter som indikatorer i ängs- och
hagmarker. Värnamo.
Ekstam, U. & Forshed, N. 2000. Svenska naturbetesmarker historia och ekologi. Värnamo.
Ek, T. & Johannesson, J. 2005. Mångsidigt brukande av ekmiljöer exemplet Östergötland.
Länsstyrelsen i Östergötland rapport 2005:16. Norrköping.
Ekstam, U., Aronsson, M. & Forshed, N. 1988. Ängar. Helsingborg.
Hamrin, A. 1948. Kungsör Kungsgård och samhälle, Kungsörs hembygdsförening.
Hedin, P. 1985. Ett leende landskap Teckningar och anteckningar från ett år i naturen.
Värnamo.
Hedin, P. 1991. Naturvården i Kungsör En resurs för framtiden.
Hedin, P. 1993. Restaurering av ängs- och hagmarker. Artikel i Västmanlands läns natur nr
5. Eskilstuna.
Hedin, P. 1997. Ett historiskt landskap Strövtåg under fyra årstider. Västerås.
Hedin, P. 2005. Liten guide till kulturlandskapet i Kungsör, Kungsörs kommun.
Hultgren, S., Pleijel, H. & Holmer, M. 1997. Ekjättar – historia, naturvärden och vård.
Uddevalla.
Höjer, O. 2004. Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet. Stockholm.
Länsstyrelsen i Västmanlands län. 1975. Länsstyrelsen i Västmanland informerar: Kungs-
Barkaröområdet – Allmän naturinventering. Naturvårdsenheten Nr 5. Västerås.
Länsstyrelsen i Västmanlands län. 1976. Länsstyrelsen i Västmanland informerar:
Kungsörs kommun - Översiktlig naturinventering 1. Allmän del. Naturvårdsenheten Nr 15.
Västerås.
Länsstyrelsen Västmanlands län. 1992. Ängs – och hagmarker Kungsörs kommun.
Naturvård/Miljöskydd Nr 5:6. Västerås.
Länsstyrelsen i Västmanlands län. 1996. Beslut daterat 1996-10-29 Bildande av
naturreservatet Mörkrets backe i Kungsörs kommun. Dnr 231-1846-96. Västerås.
Länsstyrelsen. 1997. Vedskalbaggsfaunan i några ekhagar vid Kungsör. Länsstyrelsen i
Västmanlands län. Rapport Nr 6. Västerås.
Länsstyrelsen i Västmanlands län. 2005. Bevarandeplan för Natura 2000-område
Mörkrets backe SE0250173. Daterat 2005-12-13. Dnr 511-6507-05. Västerås.
Länsstyrelsen i Västmanlands län. 2005. Naturminnen i Kungs-Barkarö, inventering av
naturminnesskyddade ekar. Västerås.
35

Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen i Västmanlands län. 2006. Strategi för formellt
skydd av skog i Västmanlands län. Västerås.
Länsstyrelsen i Västmanlands län 2008. Uppdragsavtal dnr 431-12395-08.
Länsstyrelsen i Västmanlands län. 2009. Projektet Kulturlandskapet i Kungs-Barkarö –
strategi för bevarande och utveckling. Västerås.
Mandahl-Barth, G. & Coulianos, C-C. 1988. Vad jag finner i skogen. Danmark.
Naturvårdsverket. 2004. Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet.
Rapport 5411. Naturvårdsverkets förlag. Solna.
Nielsen, H. 1991. Läkeväxter förr och nu. Borås.
Norén, M., Nitare, J., Larsson, A., Hultgren, B. & Bergengren, I. 2002. Handbok för
inventering av nyckelbiotoper. Skogsstyrelsen, Jönköping.
Olsson, R. 2008. Mångfaldsmarker Naturbetesmarker – en värdefull resurs. Solna.
Scharff, N. & Elmquist, H. 2008. Vad jag finner i skogen. Danmark.
Schyberg, C. 2009. Guide till naturen – Kungsörs kommun. Kungsör.
Ståål, E. 1986. Eken i skogen och landskapet. Alvesta.
1908. Nordisk familjebok. Band. sp 1. Fruktodling-Gossensass.
36