Svenska hackare

svenska 

hackare 

en berättelse från 

nätets skuggsida 

daniel goldberg/ 

linus larsson

Norstedts 

Besöksadress: Tryckerigatan 4 

Box 2052 

103 12 Stockholm 

www.norstedts.se 

Norstedts ingår i 

Norstedts Förlagsgrupp AB, 

grundad 1823 

© 2011 Daniel Goldberg, Linus Larsson 

och Norstedts, Stockholm. 

Omslag: Miroslav Sokcic / Graphic Laundry 

E-boksproduktion: Elib AB 2011 

ISBN e-bok 978-91-1-303344-0 

ISBN tryckt utgåva 978-91-1-303044-9

Innehåll 

Prolog 7 

Förord 11 

Historien om Stakkato 15 

Först in i framtiden 75 

Ambassadhackaren från Malmö 103 

Dataintrång som sport 147 

Utan ansikte 207 

Hackandet blir politiskt 225 

Till högstbjudande 277 

Epilog 285 

Tidslinje 291 

Checklista för överlevare 294 

Ordlista 297 

Noter 305

Prolog 

»Jag tror jag har hittat någonting« 

DaN EgErStaD StällDE ner sin öl på skrivbordet och slog sig ner 

framför datorn. Det var fredag kväll och mitt i sommaren 2007. 

Hans lägenhet låg ett stenkast från Möllevångstorget i södra Malmö 

och utanför fönstret rullade bilarna förbi på väg in mot staden. Han 

trummade med fingrarna mot skrivbordet i takt med den amerikanska 

rockmusiken som strömmade ur datorhögtalarna, tog en klunk 

öl och klickade igång ett par program. Snart skulle han ge sig av till 

en fest hos en kompis, men först ville han kolla en grej. Det var dags 

att se efter vad hans nya projekt hade gett för resultat. 

Den långa och gängliga 21-åringen försörjde sig som IT-konsult, 

drev hemsidor och programmerade åt småföretag runt om i staden. 

Jobbet skötte han i huvudsak hemifrån, via en av de tre datorer som 

stod uppkopplade mot det trådlösa nätverket i lägenheten. Det gav 

inga stora pengar, men det var tillräckligt. Dessutom fick han jobba 

på sina egna villkor och med någonting han tyckte om. 

Nästan fyra veckor hade gått sedan han dragit igång sitt senaste 

experiment, ett av många som pågick under kvällar och helger i den 

lilla lägenheten. Han hade anslutit en av sina datorer till Tor, ett digitalt 

nätverk byggt för att underlätta anonymitet på nätet. Ett verktyg 

för de som vill skicka eller ta emot information men hålla sin verkliga 

identitet hemlig. Frågan var: hur mycket av den informationen 

kunde Dan Egerstad fiska upp på vägen? Hans egen dator – ingen 

märkvärdig maskin utan en helt vanlig PC – var nu en nod i det 

7

svenska ha c k a r e 

nätverket, en av flera punkter världen över som trafiken i Tor-nätet 

studsade igenom på väg till sin slutdestination. Allt för att göra det så 

svårt som möjligt att spåra den ursprungliga avsändaren. 

Med hjälp av ett program han skrivit själv kunde Dan Egerstad 

fånga informationen innan den skickades vidare och spara ned allting 

på sin hårddisk. Programmet var ett digitalt fiskenät som lagts 

ut tvärs över en flod av information. Varje sekund skannade det av 

uppgifterna som strömmade genom Dan Egerstads dator och sparade 

ned allt som stämde överens med de sökparametrar han ställt in. 

Nu var det dags att se vad som hade fastnat. 

Dan Egerstad tog en klunk öl till, knappade på tangentbordet och 

öppnade textfilen som innehöll den sparade informationen. Han 

hade inte hunnit fundera så mycket på resultatet, vilken typ av information 

som kunde tänkas ha fastnat i nätet. Textfilen skulle innehålla 

ett par mejl, kanske. Förmodligen en massa inloggningar på porrsajter. 

Oroliga webbsurfare använde ofta anonymiseringstjänster för att 

kolla på nakenbilder i smyg på jobbet, det var allmänt känt. Målet 

med projektet var att testa gränserna, röra runt lite i Tor och se vad 

som flöt upp till ytan. Men när uppgifterna i textfilen började rullas 

upp på skärmen hoppade han till. Det här var definitivt inte vad han 

hade väntat sig. 

Det var som om en dammlucka hade öppnats till nätets smutsiga 

undersida. Dan Egerstad förstod inte hur eller varför, men framför 

honom strömmade en flod av topphemlig information förbi på 

skärmen. Mejladresser och inloggningsuppgifter som tillhörde högt 

uppsatta chefer, politiker, journalister och tjänstemän världen över. 

Flera tusen topphemliga mejlkonton, samtliga med användarnamn 

och lösenord, nu prydligt nedsparade på en hårddisk i södra Malmö. 

I listan med kontouppgifter syntes storföretag, myndigheter, 

militära institutioner och ambassader. Ett brev där kung Carl XVI 

Gustaf artigt avböjde en inbjudan till en pianokonsert hos Rysslands 

ambassadör i Stockholm flöt förbi. Därefter ett meddelande från en 

direktör på ett av USA:s största börsbolag. Mängder av hemligheter, 

uppgifter som borde legat i tryggt förvar bakom tunga säkerhets- 

8

p r o l o g 

system. Dan Egerstad skrattade till. Vad var det han hade snubblat 

över? 

Ett par timmar senare slet han sig till sist från datorn och lämnade 

lägenheten. Han struntade i att han hade druckit och tog bilen ändå. 

Det var mörkt ute när Dan Egerstad öppnade porten till kompisens 

lägenhet i Söderkulla, ett par minuter längre bort i södra Malmö. 

Upphetsningen bubblade i magen när han sprang upp för trapporna 

i bostadshuset. Hemma i Dans egen lägenhet tuggade programmet 

vidare, nya uppgifter sparades ned på hårddisken. Att han ramlat över 

någonting stort var det ingen tvekan om. Men vad? Och varför? 

Kärnan i det gäng som Dan Egerstad umgicks med var också intresserade 

av teknik. Det var inte ovanligt att de pratade datorer och 

internet när de umgicks. På festen fanns det gott om annat folk att 

prata med, men Dan Egerstad hade svårt att släppa dagens stora upptäckt. 

Uppgifterna som tickat fram på skärmen hemma i lägenheten 

surrade hela tiden i hans bakhuvud. Han hade lovat sig själv att inte 

berätta för någon. Inte förrän han hade listat ut vad det var för någonting 

han snubblat över. Men ju senare det blev desto svårare var 

det att låta bli. 

Efter ytterligare ett par öl kunde han inte hålla sig längre. Dan 

Egerstad lutade sig fram till en kompis. Han pratade nära hans öra 

för att överrösta musiken. 

– Jag tror jag har hittat någonting, sa han, rösten gäll av upphetsning. 

Det kanske kan bli någonting häftigt. 

9

Förord 

DEt här är en bok om människor, inte om maskiner. Om den brokiga 

skara personer som samlas under namnet hackare, och en inblick 

i en av vår tids mest mytomspunna subkulturer. 

För många är hackaren en skurk, en spion som ägnar sig åt dataintrång 

och sabotage. För andra är han, för det är oftast en han, en 

ensam och osäker tonåring med datorn och nätet som enda vänner. 

Hackaren framställs ofta som en magiker och en trollkarl, en person 

med nästan övernaturlig makt i den digitala världen. Hackaren är 

skurken bakom otaliga tidningslöpsedlar om dataintrång och sabotage 

på internet. Och han är monstret i garderoben som IT-säkerhetsproffsen 

hotar med för att skrämma ansvarstyngda chefer att satsa 

ytterligare ett par miljoner kronor i nya virusskydd. 

Men hackaren är också en hjältefigur och en fanbärare, en representant 

för den världsbild som präglat den digitala världen ända sedan 

de första kylskåpstunga datorsystemen rullades in på svenska 

universitet för snart femtio år sedan. Hackarens grundmurade tro 

på teknikens möjligheter – och sin egen självklara rätt att använda 

den som han vill – har satt sin prägel på allt från nittiotalets spirande 

hemdatorkultur, via 00-talets häftiga debatt kring fildelningssajten 

The Pirate Bay och dagens diskussioner om övervakning och digital 

politisk aktivism. Den generation svenskar som vuxit upp med kraftfulla 

datorer och blixtsnabba uppkopplingar på tonårsrummen har 

levt med den världsbilden sen barnsben. 

Med boken du nu håller i din hand vill vi ge en inblick i vad 

11


som bäst kan beskrivas som den svenska digitala underjorden. Det 

är sanna historier från ett samtida Sverige i snabb och dramatisk förändring, 

ett Sverige där den etablerade makten får allt svårare att behålla 

kontrollen över tekniken och informationen. På vägen möter vi 

personerna bakom några av vår tids mest spektakulära dataintrång. 

Vi ville fråga oss varför. Vad det är som driver unga män att bryta 

sig in i topphemliga datorsystem och dra fram hemligstämplad information 

i ljuset utan att de själva har någonting att tjäna på det? 

Vad är det som får samma personer att sitta som fastklistrade vid sina 

datorer nätterna igenom för att ta sig förbi nästa lösenordsskyddade 

server i nätverket? Vad är det som får tonåringar utan det minsta intresse 

för politik att ta till vapen så fort fildelning och signalspaning 

kommer på tal? Svaren har vi sökt i en sluten kultur som tillåtits växa 

och utvecklas på sin egen kant i decennier. Den svenska hackarvärlden 

består av vitt skilda individer. Vissa av våra intervjuobjekt har 

själva valt att träda fram, andra har fällts i domstol mot sitt nekande. 

Ytterligare en grupp är fortfarande anonym och gömmer sig bakom 

flera lager av säkerhetsfunktioner, tillfälliga alias i slutna chattkanaler 

och mobiltelefoner som inte går att spåra. Kopplingarna mellan 

grupper och individer är många. Flera känner varandra, har mötts via 

chatt eller på diskussionsforum, bytt verktyg och diskuterat. Det är 

en hemlighetsfull värld, en liten krets av invigda där förtroendet och 

tystnadsplikten betyder allt. Om preskriberade brott och fall som hör 

det förflutna till talas det vitt och brett, men frågor om mer nutida 

händelser bemöts med tystnad. Ändå har många mot löfte om anonymitet 

sänkt garden och hjälpt oss i vårt arbete med denna bok. För 

detta riktar vi ett tack till alla dem som på egen begäran inte ens kan 

nämnas i en tacklista. 

Vissa hävdar att ordet hackares ursprungliga betydelse – en tekniskt 

kunnig person som entusiastiskt tar sig an utmaningar med en känsla 

för både elegans och precision – försvunnit i mediebruset. Samma 

personer klagar gärna på att ordet kidnappats av medierna och i dag 

endast används nedlåtande för unga vandaler som stjäl känslig information 

eller förstör dyrbara datorsystem i jakt på uppmärksamhet. 

12

f ö r o r d 

Vi hävdar att det ena inte utesluter det andra. Många av de personer 

vi möter i den här boken passar in lika bra i båda lägren. Den 

nyfikna tonåringen, den fildelande IT-aktivisten och den välbetalda 

säkerhetsexperten delar alla många grundläggande övertygelser och 

intressen. Det är lätt att avfärda hackarna som brottslingar. Men bakom 

de inte sällan pubertala angreppen på oskyldiga sajter och systemägare 

finns djupare drivkrafter. En instinktiv vilja att bemästra den 

teknik som ligger till grund för hur alltmer av vårt moderna samhälle 

fungerar, och en febrig besatthet av att reda ut hur allt ihop fungerar. 

Samma drivkrafter kan skönjas hos de aktivistgrupper som engagerar 

sig i frågor om informationsfrihet, nätneutralitet och övervakning. 

Alla delar de en positiv syn på den nya teknikens möjligheter och en 

djupt rotad misstro mot försök att kontrollera och ruta in den digitala 

världen. I den här boken använder vi begreppet hackare som ett 

samlingsnamn på dessa grupper. 

Berättelserna i den här boken är bara toppen av ett isberg. I dag 

genomsyrar den digitala tekniken hela vår existens. Enorma mängder 

information om vilka vi är, våra åsikter, inkomster, affärer och 

relationer finns lagrade i elektronisk form. Det gör att hackandet 

som fenomen bara blir viktigare att förhålla sig till. När svenska tonåringar 

under det tidiga 1990-talet klottrade ned CIA:s hemsida med 

svordomar gick det att vifta bort dem som vandaler. När vi i dag 

träffar personer som läser kvartalsrapporter från storföretag innan de 

når aktiemarknaden och tar över system som är kraftfulla nog att slå 

ut hela internet så är det annorlunda. År 2010 polisanmäldes 2 339 

fall av dataintrång i Sverige, fler än någonsin tidigare och nästan fyra 

gånger så många som för fem år sedan. Men för varje dataintrång 

som offentliggörs sker tio gånger fler i det fördolda. I en alltmer uppkopplad 

värld borde detta vara en varningsklocka. För den som har 

makten över nätet har, i allt väsentligt, makten över våra liv. 

Linus Larsson & Daniel Goldberg 

Stockholm, januari 2011 

13

Historien om Stakkato 

»Mitt liv hade varit bättre om jag bara hade spelat fotboll i stället« 

Uppsala, 16 maj 2006 

KrImINalINSpEKtör lEIf ErIKSSoN sjönk ner i en stol inne på sitt 

arbetsrum. Ännu ett vittne, den här gången en 18-årig kvinna som 

stod närmare den misstänkte än de tidigare, satt mitt emot honom 

framför hans skrivbord. Klockan var kvart över tre på eftermiddagen, 

Leif Eriksson ställde en första fråga och kvinnan berättade. 

Hon hade träffat Philip Pettersson hösten 2004 och de hade blivit 

ett par. I början hade allt kretsat kring datorer, speciellt kring operativsystemet 

Linux. Snart hade hon förstått att han var mer än en 

duktig programmerare som gick första året på IT-gymnasiet i Uppsala. 

För honom tycktes allt handla om säkerhet, lösenord och om att 

ta sig in i främmande system. Eller åtminstone om att veta hur man 

gjorde. Även hon själv hade både intresset och kunskapen. Framför 

sin dator var hon kapabel till betydligt mer än den genomsnittlige 

användaren och redan under gymnasiet hade hon börjat extraknäcka 

som tekniker åt privatpersoner med datorproblem. 

Jo, han hade visat upp artiklarna, texter från amerikanska tidningar 

som berättade om hur en hackare hade tagit över gigantiska superdatorer 

i USA. Mest snack, hade hon trott först. 

Leif Eriksson lyssnade. Då och då sköt han in en fråga för att driva 

förhöret framåt. 

I ett år hade de varit ihop. Hela tiden återkom den där sidan av 

honom. En skrytsamhet och ett behov av att hela tiden behöva visa 

15


upp bedrifter, alltid relaterade till IT-säkerhet, hemlig information 

och stängda servrar. 

De kom in på koden, den topphemliga från det stora företaget 

i USA som alla hade pratat om. Strax innan Philip Pettersson blev 

hennes pojkvän hade den stulits av någon som hade hackat företagets 

servrar. Leif Eriksson ställde frågan: Hade hon sett den själv? 

– Nej. 

Polismannen bläddrade bland sina papper och började läsa från en 

lista med alias hämtade från nätet. Kvinnan hjälpte till så gott hon 

kunde. Några var klasskompisar, andra kände hon inte till. Vilket 

namn använde Philip Pettersson? Rebel, även om det kunde stavas på 

många sätt. Och så det andra namnet, ett hemligt. 

– Något i stil med staket. En gång sa jag någonting som liknade 

hans nickname. Han blev tyst och konstig. 1 

San Diego, mars 2004. 

I ett mörkt rum under San Diegos superdatorcentrum satt Abe Singer 

vid sitt skrivbord. Han var en kraftig man, med bockskägg och 

ett renrakat huvud som fick honom att påminna om en grovarbetare. 

Runt honom låg travar med papper. En flaska tequila och flera 

datorer stod uppställda i rummet. Inget exklusivt kontor, men han 

trivdes. I källarutrymmet kunde kan sköta sitt och det var nära till 

motorcykeln som varje dag stod parkerad utanför. 

Byggnaden ovanför var en gråblek kloss med tonade fönster och 

utgjorde superdatorcentrets lokaler. De vita parabolantennerna, flera 

meter i diameter, på husets tak gav det ett märkligt futuristiskt utseende. 

Abe Singer var säkerhetsansvarig på superdatorcentret. Från 

det underjordiska rum där han tillbringade det mesta av sin tid höll 

han utkik efter avvikelser i flödena av information som tydde på att 

någon obehörig tagit sig in. Datorsystemet han ansvarade för var ett 

av USA:s största, där forskare utförde beräkningar om allt från klimatförändringar 

till framtidens stridsflygplan. 

Det var fortfarande morgon när mejlprogrammet blinkade till. Som 

16

h i s t o r i e n om st a k k a t o 

en av centrets mest framstående säkerhetsexperter var Abe Singer van 

vid en full inbox. Men det här brevet fick honom att reagera. 

Meddelandet var inte skrivet av en människa utan av ett program 

och innehöll en kort varning. Bara sekunder tidigare hade någonting 

ovanligt hänt i systemet, ett nätverk av hundratals datorer hopkopplade 

till en av världens största superdatorer. Någon hade skrivit ett 

kommando som med rätt lösenord skulle ge den inloggade fullständig 

makt över systemet. Kommandot kallas sudo, en förkortning av 

»superuser do«, och innebär att en vanlig användare ber att få byta 

identitet, uppge lösenord och därmed växa till superanvändare med 

fullständig och absolut makt, den mest betrodda rollen i ett datorsystem. 

Men lösenordet hade varit fel. Det var egentligen ingenting konstigt, 

men ändå en tydlig varningsklocka. Även den riktiga superanvändaren 

kunde ju slinta på tangenterna, men för säkerhets skull var 

programmet inställt för att skicka en varning till den säkerhetsansvariga 

när det hände. 

Abe Singer log för sig själv. Användaren som tycktes ha skrivit fel 

var en av centrets mest erfarna systemoperatörer och ett missat lösenord 

från honom såg man inte ofta. Han lyfte på luren och ringde 

kollegan för att ge en gliring. Stavfel? För ett ögonblick var det tyst 

i luren. 

– Det var inte jag, svarade kollegan med långsam röst. 

Utan att någonting mer behövde sägas förstod de båda vad det 

betydde. Någon som inte hörde hemma i systemet hade försökt ta sig 

in och gjort anspråk på makt. Abe Singer lade allt annat åt sidan och 

började gå igenom systemet för att följa främlingens kommandon. 2 

Flera tusen forskare hade tilldelats användarnamn och lösenord 

som gjorde att de kunde logga in på anläggningen i San Diego. Var 

och en hade rätt till en liten del av systemet, sin egen area där de kunde 

lagra mejl, spara filer och framför allt köra de extrema program 

som krävde den beräkningskapacitet som man här kunde erbjuda. 

Utanför det egna området skulle hela systemet vara låst för användaren. 

Så fungerar alla system som delas av flera personer. Utan denna 

17


rangordning skulle vem som helst kunna läsa andras mejl, ta del av 

andras filer och till och med stänga av en anläggning som måste vara 

tillgänglig dygnet runt. 

Snabbt fick Abe Singer fram den viktigaste informationen om det 

misstänkta kontot. Anslutningen kom utifrån, någonstans på internet. 

Försöket att bli superanvändare hade skett på en central dator 

som används för att kontrollera stora delar av centret. Att ta över den 

skulle ge en inkräktare en utmärkt plats att jobba sig vidare från och 

ta kontroll över fler datorer. Filerna Abe Singer nu skummade igenom 

visade att intrångsförsöket hade kommit in via en mindre dator 

i nätverket, en vanlig skrivbordsmodell i en annan del av lokalerna. 

Dessutom – angriparen var fortfarande inloggad på systemet. 

Han rasslade ner ett kommando på tangentbordet. Ansluten. Svart 

text på vit bakgrund visade datorns namn. Nu blickade Abe Singer 

rakt in i samma dator som hackaren. På skärmen visade det sig bara 

genom en rad med text, men bakom uppkopplingen måste det sitta 

en människa, någon som är beredd att bryta sig in och kanske – om 

Abe Singer hade otur – både kunde och ville förstöra de system han 

tagit sig in i. 

Allt var stilla. Inkräktaren tycktes inte göra någonting. Vad väntade 

han på? Abe Singer avvaktade. Att avbryta uppkopplingen och 

slänga ut honom hade varit enkelt, men reglerna var strikta på den 

punkten: Det gäller att övervaka, inte att koppla bort. Den som har 

hittat ett hål att ta sig in genom kommer hitta det igen och komma 

tillbaka, den gången mer uppretad än tidigare. Därför är det klokare 

att iaktta, lära sig angriparens tekniker och taktik. Det här var en 

sådan situation. 

I några minuter stirrade Abe Singer på skärmen i väntan på att 

någonting skulle hända. Sedan bröts uppkopplingen. Hackaren var 

borta. I samma sekund utlöstes en kedja av mekanismer som hackaren 

riggat upp. Loggfilerna raderades, alla spår efter intrånget städades 

upp. Datorn han tagit sig in i skulle framstå som orörd. 

»Han måste ha märkt att han var upptäckt«, tänkte Abe Singer 

medan han gick tillbaka till loggfilerna och fortsatte leta. En tanke 

18


gnagde: Hade han gjort rätt som loggade in på den angripna maskinen? 

Erfarna hackare håller koll på vilka andra som är anslutna till en 

dator de håller på att utforska. Så snart en systemoperatör kommer i 

närheten vet de att de inte kan agera i hemlighet och drar sig tillbaka. 

Bara riktiga amatörer missar en sådan sak. Det var alltså ingen nybörjare 

Abe Singer hade att göra med. 

San Diegos superdatorcentrum höll vid den här tiden på att starta 

ett av världens mest kraftfulla datorsystem. När den internationella 

topplistan uppdaterades tre månader senare fanns bara 22 system i 

hela världen med större beräkningskraft än San Diego-centrets stolthet 

Data Star. Anläggningar av den här storleken är så snabba och 

kan hantera sådana informationsmängder att deras styrka beskrivs i 

helt andra termer än vanliga datorer. Bara utvalda forskare i universitets- 

och storföretagsvärlden kommer i närheten av dem, och de 

kostar tiotals miljoner kronor att köpa in och installera. San Diegocentret 

är en del av University of California, men en del av pengarna 

kommer från både det amerikanska försvarsdepartementet och myndigheten 

för avancerad försvarsforskning, DARPA. 3 

Att en unge med grundläggande datorkunskaper kommit över lösenordet 

till en enskild forskares konto kunde Abe Singer leva med, 

åtminstone tillfälligt. Riktigt farligt blev det först när någon tog sig 

längre än så, speciellt om inkräktaren fick tillgång till de servrar där 

ofantliga mängder forskningsdata fanns lagrad. Att sätta ett exakt 

värde på informationen som fanns lagrad i San Diego är svårt, men 

2008 uppgavs forskningen som bedrevs med USA:s superdatorer vara 

värd sammanlagt 271 miljoner dollar. 4 

För att inte tala om skammen över att kronjuvelen skulle ha tagits 

över av en utomstående. Ännu tycktes det inte ha hänt. Vem – eller 

vilka – det än var som hade försökt ta sig förbi säkerhetsspärrarna så 

var det bara en del av systemet som var knäckt. En central del, men 

inte hela. 

Abe Singer satt med blicken klistrad vid skärmen och sökte efter 

ledtrådar som kunde hjälpa honom vidare. Snart började han se ett 

mönster kring det misstänkta kontot. Först hade lösenordet använts 

19


för att logga in från ett av de universitet som superdatorcentret samarbetade 

med. Ingenting konstigt med det, en forskare kunde vara 

på besök i en annan stad och behöva komma åt sina filer hemma. 

Inloggningen gav dessutom bara tillgång till en begränsad del av systemet. 

Det märkliga var att samma lösenord strax därefter hade använts 

från en privat bredbandsuppkoppling. Adressen kunde spåras 

till den norra delen av USA:s stillahavskust, en halv kontinent bort. 

Sekunder senare hade den nu inloggade personen pepprat anläggningens 

olika delar med samma lösenord, ryckt i varje dörr för att se 

om den var öppen. På några av dem fungerade det och för varje gång 

hade han tagit sig ett steg längre in i universitets komplicerade väv av 

servrar och nätverk. 

Någonting var helt klart fel, men det slutade inte där. På flera andra 

ställen i systemet hittade Abe Singer spår efter en typisk angripare. 

Program som inte hörde hemma på en universitetsserver, filer med 

lösenord och privat information sparad på fel ställen. Allt pekade 

nu åt samma håll. Någon hade tagit sig långt in i åtminstone delar 

av superdatoranläggningen och arbetade frenetiskt för att lägga fler 

konton, mer information och ytterligare servrar under sin kontroll. 

Visst hade han hört rykten. Sedan slutet av 2003 hade superdatorcentra 

i hela USA utsatts för systematiska dataintrång som alla gick 

till på samma sätt. Varje gång användes ett enskilt lösenord för att 

ta sig in, serverns skydd knäcktes med specialskrivna program och 

en bakdörr installerades. Under våren 2004 fylldes de amerikanska 

universitetsnäten av larm om misstänkta attacker. Månaden efter intrånget 

i San Diego publicerade Stanford, det ansedda universitetet i 

teknikmeckat Silicon Valley, för första gången uppgifter om intrången 

offentligt. Hackaren – eller gruppen av hackare – tycktes särskilt 

leta efter de mest kraftfulla systemen, hette det i varningen. En skarp 

uppmaning, passande nog skriven i alarmerande röda bokstäver, riktades 

till systemoperatörer vid USA:s alla superdatoranläggningar: Se 

upp, någon försöker ta över just din maskin. 5 

Snart började de stora tidningarna få uppgifter om att något stort 

höll på att hända. Omkring 20 anläggningar hade fått sina säker- 

20


hetsspärrar knäckta, rapporterade Washington Post några dagar senare. 

Förutom San Diegos superdatorcentrum hade hackaren tagit 

sig in i National Center for Supercomputing Applications i Chicago 

och det amerikanska energidepartementets forskningsanläggningar 

i Chicago och i Idaho. De var några av de viktigaste datorcentren 

i USA:s forskarvärld. Flera av dem hade stängts av mer eller mindre 

i panik och varit borta från nätet i dagar medan de lagades. En 

oroad chefsforskare vid ett säkerhetsföretag presenterade nu en första 

skrämmande bild av vad intrången skulle kunna medföra. Anläggningar 

med denna kapacitet skulle, om de användes som vapen och 

riktades mot rätt mål, kunna slå till med fruktansvärd kraft. Var det 

någon som försökte slå ut hela internet? 6 

Den amerikanska superdatorvärlden stod på tå. Alla tillgängliga 

resurser sattes in för att spåra inkräktaren. 

Linköping, 15 juni 2004 

Vid lunchtid, knappt tre månader efter upptäckten i San Diego, fick 

Leif Nixon besök i sitt arbetsrum, nummer 159, vid Nationellt Superdatorcentrum 

(NSC) i Linköping. Han satt som vanligt böjd över 

sitt tangentbord, men knackningarna på dörren fick honom att titta 

upp. Kollegan där utanför såg oroad ut. 

– Har du skapat kontot x_marty? frågade han. 

Det hade inte Leif Nixon gjort. Han var vid den här tiden systemexpert 

och arbetade med Monolith, Sveriges största superdator och 

en del av stadens universitet. Kollegan var känd som en sansad person 

och brusade sällan upp. Såg han orolig ut var det värt att ta på 

allvar. 7 

Kollegan nickade, lämnade Leif Nixons kontor och skyndade vidare 

genom korridoren. Ingen på centret ville kännas vid kontot 

x_marty. Teknikerna samlades för ett snabbt möte och återvände 

sedan till sina terminaler för att kartlägga vad de nu började bedöma 

som ett intrång. 

Leif Nixons tangentbord smattrade när han skrev in kommandon 

21


för att undersöka hur superdatorn mådde. Snart hade han den grundläggande 

bilden klar för sig. Kontot med användarnamnet x_marty 

passade inte in i den komplexa struktur av filer, rättigheter och kataloger 

som utgjorde superdatorn. Hade kontot skapats på legitim väg 

skulle en kedja av oräkneliga processer ha dragit igång i systemets olika 

delar. Kataloger skulle ha bildats, filer ändrats. Superdatorn skulle 

ha makat på sig för att erbjuda ännu en användare plats i sitt inre. 

Inget av detta hade hänt. I stället hade kontot bara skjutits in som 

en kil i ett berg. Det fungerade, men var inte välkommet. Under natten 

hade en rutinmässig kontroll körts, en genomgång där systemet 

känt efter om alla delar var i synk med varandra. Det var då x_marty 

hade upptäckts. Leif Nixons oroade kollega var den som hade fått 

larmet. 

Superdatorn Monolith bestod av skåp efter skåp med datorer, hopkopplade 

för att fungera som en enda. Namnet var på klassiskt teknologmanér 

inspirerat av den mystiska monoliten i Stanley Kubricks 

science fiction-klassiker 2001: A Space Odyssey. Internationellt kvalade 

anläggningen inte ens in på topp 100-listan över världens superdatorer, 

men med svenska mått var den gigantisk. Bland användarna fanns 

SHMI:s forskningsavdelning, som använde systemet för att utföra 

komplicerade klimatberäkningar. Även svenska forskare vid universiteten 

kunde använda sig av superdatorn. Upplägget var okomplicerat: 

En forskare som betrotts med ett konto loggade in från sitt eget 

universitet, laddade upp programmet som skulle utföra beräkningen, 

ställde det i kön, loggade ut och väntade. Ett efter ett plockade superdatorn 

fram uppdragen och utförde dem snabbare än någon annan 

svensk dator hade kraft till. Därefter kunde forskaren återigen ansluta 

sig för att ladda hem resultatet. Varje sekund dygnet runt tuggade sig 

Monolith igenom uppdragen. Den simulerade atomer åt kvantkemister, 

beräknade hållfasthet åt fysiker. Någonstans i virrvarret av metall 

och information kunde den vid vilken given tidpunkt som helst 

genomföra en simulering som skulle kunna ligga till grund för ett 

Nobelpris eller en kommersiell produkt med potential att omsätta 

miljardbelopp. 

22


Expertisen om hur man bygger och driver superdatorer hade också 

gjort att privata intressen, inte minst militärteknologiska, hade ett 

stort intresse av vad som pågick på NSC. Faktum är att det kanske 

inte skulle ha funnits någon superdator i Linköping om det inte 

vore för JAS 39 Gripen. 8 Den första beställningen på 30 Gripenplan 

1983 gav Saabs militära sida ett behov av massiva datorsystem för 

avancerade beräkningar kring hållfasthet, elektromagnetiska fält och 

aerodynamik. Samma år köptes den första superdatorn in, en Cray-1 

som fick smeknamnet »soffan« på grund av sin säregna form. Den 

drogs igång med hjälp av experter vid universitetet, och ställdes upp 

i Saabs lokaler bakom flera låsta dörrar, den sista skyltad »röd zon«. 

Utan tillgång till den röda zonen fanns det bara två sätt att logga in 

på datorn som utförde tidiga beräkningar kring bygget av Gripen: 

En larmad terminal bakom pansarglas på Linköpings universitet och 

en motsvarighet på KTH i Stockholm, enligt obekräftade uppgifter 

inrymd bakom en dörr med texten »städskrubb«. År 2004, när 

intrången upptäcktes, drev experterna vid NSC inte mindre än sju 

superdatorer hos Saab. 

Tidigt på eftermiddagen, ett par timmar efter att intrången upptäckts, 

kunde teknikerna i Linköping enas om några grundläggande 

slutsatser. Någon hade tagit sig in i systemet, fått tillräcklig makt över 

det för att skapa sitt eget användarkonto, men inte gjort det på rätt 

väg. Den första åtgärden var att stänga av inloggningsfunktionen. 

Helst skulle bara de angripna kontona blockeras, men gruppen bestämde 

snabbt att det var för osäkert. Ingen fick komma åt systemet 

innan allt var tätat. 

Den namnlöse angriparen hade lyckats göra sig till superanvändare 

på Monolith. Att få root, fullständig tillgång till ett system, kan en 

hackare lyckas med på två sätt. Antingen snokar han reda på det 

hemligaste lösenordet som bara en högt uppsatt, betrodd administratör 

ska känna till. Eller så lurar han systemet att dela med sig av 

makten och tillfälligt höja en vanlig användares status. Nu var det 

Leif Nixons jobb att ta reda på hur det hade gått till. Försiktigt gick 

han igenom den isolerade superdatorn, som en kriminaltekniker som 

23


genomsöker en brottsplats i jakt på DNA eller fingeravtryck. Någonstans 

kunde en ledtråd gömma sig, ett spår som hackaren hade 

glömt att sopa igen, en bortglömd fil eller en loggningsfunktion som 

inte kopplats bort. Stängdes datorn av skulle sådana spår kunna gå 

förlorade. 

Det misstänkta kontot hade skapats tre dagar tidigare, på lördagen 

när bemanningen vid superdatorn var som lägst. Precis som i San 

Diego visade loggfilerna ett besynnerligt mönster. Inloggningarna 

hade omväxlande kommit från Johns Hopkins-universitetet i Baltimore 

i nordöstra USA, IT-fakulteten vid det israeliska Technionuniversitetet 

och från en vanlig svensk bredbandsuppkoppling. Strax 

därefter: Chalmers tekniska högskola och fyra separata enheter vid 

KTH i Stockholm. Det var en tydlig signal på att det här var något 

mer sofistikerat än en ensam person som råkat hitta lösenordet på 

en slarvigt hanterad papperslapp. Men just nu var en annan detalj 

viktigare. Inifrån Monolith hade x_marty-användaren upprättat anslutningar 

till fler svenska universitet. Av allt att döma var Monolith 

i Linköping bara en knutpunkt i en komplicerad väv av hackade system. 

Den osynlige angriparens tentakler spred sig över den svenska 

universitetsvärlden och vidare utanför landets gränser. 

Leif Nixon funderade. Ännu hade ingenting förstörts i systemet. 

Ingen hemsida hade bytts ut, inga filer hade raderats. Inte heller 

tydde någonting på att hackaren varit på jakt efter någon särskild information. 

Stora system hade visserligen hackats förr utan något tydligt 

syfte. Spänningen och prestigen räckte för många, det visste Leif 

Nixon. Att den som hade tagit sig in också hade upprättat anslutningar 

till fler universitet tydde på att även dessa fått lösenord stulna. 

Kanske var Monolith, trots sin superdatorstatus, inte den slutgiltiga 

trofén. Hackaren kunde vara på väg någon annanstans. 

En loggfil avslöjar, om den inte har rensats, varifrån en inkräktare 

kommer senast. Men en dator man kan logga in på kan man också 

använda som en katapult för att ta sig till nästa ställe. X_marty såg 

vid ett tillfälle ut att komma från Israel. Men till det israeliska systemet 

kunde han ha kommit från ett företagsnätverk i Japan. Och vari- 

24


från loggade han in där? En hackad dator i Kazakstan? Kedjan kan 

gå flera varv runt jorden. Även om det slutliga målet finns i samma 

byggnad som hackaren så strömmar varje tecken och kommando han 

skriver genom kablar på Atlantens botten, via fiberkablar i Centralasien. 

Kedjan växer, bygger en sköld och gör spårningsarbetet oerhört 

tidskrävande. Varje server hackaren studsar genom blir ännu en dimridå 

att gömma sig bakom. Allt som behövs är fungerande konton 

på anläggningarna som utnyttjas. Med största sannolikhet var kontot 

på Technion i den israeliska kuststaden Haifa också hackat. Troligtvis 

användes Monolith för att maskera intrång till ytterligare ställen. 

Varje maskin kunde vara både ett mål och en gränsstation. Det mest 

uppseendeväckande var den privata bredbandsuppkopplingen. 

Om Leif Nixon hade arbetat på ett företag i stället för inom den 

akademiska IT-världen hade han troligtvis tänkt och agerat annorlunda. 

Att som IT-ansvarig blotta sig och öppet erkänna att man utsatts 

för dataintrång kan skrämma bort både kunder och samarbetspartner, 

ses som ett tecken på oduglighet och en god anledning för vilken 

kund som helst att gå till en konkurrent. IT-säkerhetsansvariga, med 

mer intresse för att hålla systemen täta än orderböckerna fulla, svär 

ofta över sådana principer. Att spåra intrång och täppa till luckor blir 

alltid lättare ju mer information som finns tillgänglig. 

Ingen krävde med andra ord att Leif Nixon skulle mörklägga det 

som hade hänt på Monolith. Han bestämde sig för att varna sina 

kollegor, både i Sverige och utomlands. Tekniker vid Johns Hopkinsuniversitetet 

i Baltimore och vid Technion i Haifa fick varsitt brev. 

Efter det slog han upp en webbläsare på skärmen och gick in på 

Chalmers hemsida för att hitta någon att kontakta. Väl inne på hemsidan 

förstod Leif Nixon att andra redan slagit larm, och att det var 

han som hade missat informationen. Varningstextens budskap var 

tydligt. Lösenord till stora delar av Chalmers nätverk hade stulits. 

Intrången hade nått långt in i universitets många IT-system. Och det 

värsta: Meddelandet hade legat där på hemsidan i flera veckor. Leif 

Nixon kände irritationen stiga. Varför hade ingen sagt någonting? 

För en tekniker hade det varit en enkel sak att se kopplingen till 

25


NSC och skicka över informationen. Ett snabbt mejl med bifogade 

loggfiler hade varit tillräckligt. I stället hade personen som gömde 

sig bakom x_marty-kontot fått gott om tid på sig att utforska superdatorns 

delar, samla på sig information och testa alla knep för att ge 

sig själv större makt. Nu stod Monolith påslagen men avstängd från 

omvärlden som en brottsplats, allt för att behålla den i precis samma 

skick som den var när inkräktaren hade avslöjats. 

Leif Nixon fortsatte att leta efter spår från intrånget. Han satt som 

limmad vid sin kontorsstol och kunde knappt slita blicken från skärmen. 

Överallt syntes fler spår efter angriparen. Lunchtiden passerade. 

Hela eftermiddagen och en stor del av kvällen gick medan han 

granskade loggfilernas rader och sökte efter tecken på att fler centrala 

filer bytts ut eller diskret modifierats för att tjäna hackarens syften. 

Det var långt efter vanlig arbetstid när han yr av hunger och med 

svidande ögon reste sig, lämnade den röda tegelbyggnaden och tog 

cykeln hem för att snabbt få i sig mat. I huvudet malde tankarna. Vad 

hade gått fel? Vilken bakdörr hade lämnats öppen och vem var det 

som hade tagit makten över superdatorn? Han slängde i sig middagen. 

En kort stund senare var han tillbaka på kontoret och loggade in 

på Linuxdatorn i sitt arbetsrum. Den veckan skulle han jobba i över 

80 timmar. Allt handlade om den ännu namnlöse inkräktaren. 

Informationen från Chalmers gav ändå viss vägledning. Kollegorna 

i Göteborg hade gått igenom systemets alla delar för att hitta 

och rensa bort bakdörrar som planterats av hackaren. Men den viktigaste 

ledtråden hittades paradoxalt nog vid anläggningens utgång, 

det program som anställda använde för att logga in på andra system, 

till exempel på superdatorn Monolith. Varje sådan uppkoppling 

körs via ett program som tar emot lösenordet och skickar det till 

systemet forskaren ska logga in på för godkännande. Denna uppgift 

sköttes precis som vanligt, men i bakgrunden pågick någonting helt 

annat. I det tysta hade programmet bytts ut mot hackarens modifierade 

version. Den kopierade varje lösenord och smusslade undan 

det till en väl dold dator någonstans i världen. Som en trojansk häst 

gav programmet intryck av att utföra sina funktioner precis som 

26


det skulle, men trålade i själva verket nätverket efter fler lösenord, 

dygnet runt. Hackaren kunde luta sig tillbaka och se hur listorna 

på hans egen server växte med fler och fler fullt fungerande inloggningsuppgifter. 

Leif Nixon undersökte motsvarande program på sin egen anläggning. 

Vid en första anblick såg allt ut att vara som vanligt. Programmets 

datumstämpel visade att ingen rört det på länge, men nu var 

han inte beredd att lita på någonting. Han letade upp ett program, 

specialskrivet för datorer som drabbats av intrång med avancerade 

funktioner för att upptäcka inkräktarens trick. Leif Nixon hade genomskådat 

bluffen. Till synes odramatiskt redovisades att programmet 

som varje lösenord passerar genom hade bytts ut. Tid: 02:09, 

natten mot söndagen den 12 juni 2004. Samma natt som x_marty 

hade uppstått. Datumet hade varit falskt, ett slugt trick för att hålla 

intrånget hemligt. 9 

Knepet kan liknas vid en brevbärare som hanterar tusentals kuvert. 

Varje gång han ska dela ut ett brev öppnar han först kuvertet, 

tar en kopia av brevet som han sparar, lägger tillbaka originalet och 

levererar det till adressaten. Högen med kopierade brev växer, men 

mottagaren har fått sitt kuvert och märker inte att någonting skulle 

vara fel. Liknelsen haltar något, eftersom brevbäraren skulle behöva 

bryta ett kuvert för att läsa innehållet. Spionprogrammet på Monolith 

lämnade inga sådana spår efter sig. 

Nu skulle hackaren rökas ut. Varje vrå av den svenska superdatorn 

undersöktes. De viktigaste lösenorden byttes ut, program som inkräktaren 

installerat togs bort och bakdörrar täpptes till. Dagen efter 

att intrånget upptäcktes lades en kort text ut på superdatorcentrets 

hemsida. Ingen idé att sitta och trycka på informationen. Alla korten 

skulle läggas på bordet. 

»Intrång – konton avstängda«, inledde det koncisa meddelandet. 

Centret gick nu ut med uppgifter om att en serie intrång de senaste 

dagarna hade utförts med hjälp av stulna lösenord. Chalmers tekniska 

högskola i Göteborg pekades ut som källan där spionprogrammet 

legat i bakgrunden och fiskat upp lösenord. Tills vidare skulle alla 

27


användares konton stängas av och nya lösenord skickas ut. Det hade 

varit enkelt via mejl, men nu var Leif Nixon inte längre beredd att 

ta några risker. De nya kontouppgifterna skulle skickas med posten. 

Tills vidare fick forskarna klara sig utan tillgång till Monolith. Troligtvis 

var det aldrig hackarens mål att stänga eller förstöra systemen 

han tog över, men resultatet av hans intrång blev ändå att Sveriges 

spjutspetsanläggning blev obrukbar de där dagarna i juni. 

Leif Nixon och hans kollegor tvingades erkänna att spionprogrammet 

också hade ställt till det på andra system. Användare på Monolith 

loggade regelbundet in på universitet över hela landet. Den 

som kontrollerade servern dit lösenorden skickades hade därmed fått 

tillgång till fullt fungerande konton även där. 10 

Det kunde ha blivit slutet på incidenten. Lösenord byttes ut, spionprogram 

togs bort. En efter en sågades grenarna som angriparen 

hade suttit på av. Två hektiska dygn efter den där tisdagsförmiddagen 

kopplades Monolith upp mot internet och började återigen ta emot 

uppdrag från forskare. Det var den 18 juni, Leif Nixon hade som vanligt 

tagit cykeln till jobbet och i Portugal pågick fotbolls-EM. 

Det höll i tre dagar. Sedan ringde telefonen på Leif Nixons arbetsrum. 

– Jag får ett konstigt meddelande när jag loggar in, sa personen. 

Leif Nixon tryckte fast luren mellan axeln och huvudet för att få 

händerna fria till tangentbordet. Användarnamn. Lösenord. Enter. 

Hela hans skärm fylldes av en barnsligt ritad gubbe med en antenn 

i hatten och ett stort leende på läpparna. Bredvid figuren fanns ett 

meddelande på engelska riktat direkt till de ansvariga för superdatorn. 

»Att köra Linux är ett jättebra alternativ om du vill dela ditt konto 

med alla.« 11 Ovanför och under gubben var meddelandet signerat: 

HASCH – Hackers against Swedish Computer Homos. 

Leif Nixon slängde på luren, sprang ut i den surrande, tempererade 

datahallen och slet ut nätverkskabeln som anslöt Monolith till 

internet. Ett klick hördes när kontakten drogs ut och superdatorn 

kopplades bort från omvärlden. Hur? De hade gjort allt rätt, bytt 

28


\:/ 

::O::: 

/:\ 

|. 

| 

################# 

################# 

$$$$$BEOWULF$$$$$ 

########################## 

/ ### ### \ 

/ -x- (_X_) \ 

\ (_o_0_) / 

\ l‘---._______/) / RUNNING LINUX IS ALWAYS 

\ \ ##|## / / -------{ A GREAT OPTION IF YOU WANT 

\ ‘----------’ / TO SHARE YOUR ACCOUNT WITH 

\|/ \_____________/ EVERYONE. 

| | >*< | 

‘------< |* >------. 

| |* | | 

| ____|*____ | | 

)/ \( /|\ 

| | 

___/ \___ 

(__/ \__) 

vartenda lösenord, raderat varje manipulerat program. Hackaren 

började framstå som ett spöke. Eller som en svärm kackerlackor, 

gömda långt inne i en vrå dit inget gift når. 

Linköping, 24 juni 2004 

År 2004 tog den svenska polisen emot 720 anmälningar om dataintrång. 

Ingen liknade den som den 24 juni lades på Linköpingpolisens 

bord. Utredarna drog direkt paralleller till en anmälan som Uppsala 

universitet hade lämnat in nästan en månad tidigare. Sedan kom anmälningarna 

en efter en. Den 28 juni ringde en tekniker vid Umeå 

universitet polisen och berättade att någon tagit sig in i ett 60-tal 

datorer knutna till universitetets institution för datavetenskap. Två 

dagar senare promenerade en anställd vid KTH i Stockholm in på 

Norrmalms polisstation och bad att få anmäla ett brott. Efter tips 

från Linköpings universitet hade KTH konstaterat att någon tagit sig 

in på systemen vid Institutionen för numerisk analys och datalogi. 

29


Inkräktaren hade inte nöjt sig med ett vanligt konto utan sett till att 

skaffa sig root, fullständig tillgång till systemets funktioner. 

På några få dagar förändrades bilden av ett enstaka intrång på ett 

universitet till någonting mycket större. Konturerna av en hackarhärva 

av en omfattning som inte tidigare setts på svenska universitet 

började växa fram. En seriehackare tycktes härja, någon som aldrig 

gav upp, som aldrig tappade lusten och som redan hade lagt ner fler 

byten än någon annan svensk datorbrottsling lyckats med tidigare. 

Polisen satte samman en central grupp för att utreda brotten, under 

ledning av IT-brottssektionen vid Rikskriminalpolisen i Stockholm. 

Därmed flyttades samordningsansvaret från de lokala poliserna ute 

i landet till den specialiserade roteln, även om vissa lokala utredare, 

inte minst i Uppsala, skulle spela en roll under det kommande året. 

Det var en tydlig markering om att det här var någonting mer än ett 

vanligt IT-brott. 

Samtidigt började tekniker vid universiteten organisera sig. Mejltrafiken 

de första junidagarna efter att Leif Nixon gjort sin upptäckt 

var intensiv. Loggar skickades tvärs över landet, angripna filer jämfördes 

för att hitta mönster. Eftersom många av angreppen hade kommit 

från universitet i andra länder var ingen till en början säker på 

att det rörde sig om en svensk IT-brottsling. Sverige kunde mycket 

väl bara vara ett litet hörn på angriparens karta över kapade konton. 

Den teorin skulle snart visa sig vara både rätt och fel. Ju fler hackade 

lösenord som upptäcktes så kunde desto fler datorsystem, många på 

andra sidan jordklotet, antas ha hamnat i hackarens händer. Men ett 

ödesdigert misstag hade gjort att han hade lämnat ett spår efter sig, 

djupt inne i Uppsala universitets nätverk. 

Christian Nygaard var systemadministratör vid Matematiska institutionen 

på Uppsala universitet, ett av de system som knäcktes 

flera veckor innan en nationell brottsutredning startades. I sina egna 

servrar hade han hittat samma lösenordsstjälande spionprogram som 

Leif Nixon upptäckt i superdatorn Monolith. Men i Uppsalaservern 

fanns inte bara programmet. Gömd djupt i en diskret namngiven katalog 

låg källkoden, den text med instruktioner som ligger till grund 

30


för hur programmet fungerar. Källkoden kan liknas vid ritningen till 

ett hus som med millimeterprecision visar byggnadens konstruktion. 

En programmerare som vill dölja funktioner i ett program gör klokt 

i att radera sådana filer. Varför hackaren hade missat det är än i dag 

oklart. Kanske blev han avbruten mitt i brottet. Kanske glömde han 

helt enkelt bort det. Klart är att Christian Nygaard inte behövde titta 

länge på koden för att få några viktiga ledtrådar. 

I funktionen som skapats speciellt för att stjäla lösenord användes 

nämligen ordet »knark«. Inte av någon speciell anledning, vilket ord 

som helst hade fungerat. Men eftersom ord som detta inte syns i ett 

färdigt program – om man inte vet vad man letar efter – så roar sig 

vissa programmerare med att välja tramsiga alternativ. Christian Nygaard 

drog några snabba slutsatser av ordvalet: angriparen var ung, 

svensk och han kunde göra misstag. 

I koden fanns också adressen till den dator som användes för att 

samla in lösenorden. Namnet var inte utskrivet i klartext, utan hade 

maskerats till en sträng obegripliga tecken. Men med några enkla 

handgrepp kunde den göras läsbar. 

suckysuckyfivedollah.ath.cx 

Adressen hade registrerats under ett falskt namn. Den såg ut att tillhöra 

Mike Heiler, en framstående agent inom FBI:s avdelning för 

bekämpning av IT-brottslighet. Namnet på servern var sannolikt en 

referens till den tecknade serien South Park, där den knubbiga karaktären 

Cartman efter ett slag mot huvudet tror att han är Ming-Lee, 

en vietnamesisk prostituerad som säger just denna replik. Scenen parafraserar 

den klassiska Vietnamfilmen Full Metal Jacket, men oavsett 

var inspirationen kom från så stämde ordvalet bra överens med bilden 

av en tonårig hackare som spydigt valde sina egna referenser när 

han skapade verktygen för sin räd av dataintrång. 12 

Var för sig sa de två ledtrådarna inte mycket om vem som gett sig 

på Uppsala universitets datorsystem. Men erfarna hackarjägare vet 

att det är små, till synes obetydliga detaljer som dessa som kan få en 

31


utredning i rätt riktning. Christian Nygaard öppnade sin webbläsare, 

knappade in den speciella stavningen av dollar (»dollah«) tillsammans 

med ordet knark i Google och tryckte enter. Sökningen ledde 

till en artikel på en slovakisk webbserver som publicerats redan 2003. 

Artikeln, egentligen snarare en manual för en avancerad hackarmetod, 

var signerad »Rebel«. Nu fanns ett misstänkt namn. Tack vare 

att Rebel avslutade artikeln med hälsningar till andra hackare började 

konturerna av en krets växa fram. Ingenting av detta skulle räcka för 

en fällande dom, men det var åtminstone ett första spår. 

Den 16 juni, dagen efter intrången mot Monolith hade upptäckts, 

skickade Christian Nygaard vidare informationen han hade upptäckt. 

Leif Nixon i Linköping letade upp det modifierade programmet, 

knappade in ett kommando som sökte igenom filen efter ordet knark 

– och fick en träff. Nu rådde det ingen tvekan om att det var samma 

person som hackat båda systemen. Över hela Sverige testade administratörer 

samma sak. Mycket riktigt: Ordet knark återkom överallt. 

Vid tiotiden på förmiddagen den 18 juni 2004 damp ett mejl från 

USA ner i Leif Nixons inbox. Hans meddelande till Johns Hopkinsuniversitetet 

hade satt fart på kollegorna på andra sidan Atlanten. 

Oberoende av den svenska utredningen hade tekniker där börjat bygga 

nätverk mellan universitet och forskningsanläggningar där märkliga 

saker hände i datorsystemen. En organisation för hackarjakten 

hade vuxit fram efter Abe Singers upptäckt i San Diego och liknande 

larm på så gott som alla av de mest framstående superdatoranläggningarna 

i USA. 

»Jag har fått information om dig från en kontakt på Johns Hopkins-universitetet. 

Han säger att du har uppmärksammat dem på 

misstänkt trafik till några av era maskiner«, skrev amerikanen. »Jag 

har mer information du kan vara intresserad av. Vi har övervakat en 

maskin som vi vet har tagits över vid ett universitet här i USA. Vi har 

sett trafik mellan den maskinen och följande i Sverige.« 

En lista över fyra internetadresser följde. En av dem var den svenska 

bredbandsuppkoppling Leif Nixon stött på tidigare. De två 

efter följande hörde till Uppsala universitet respektive Chalmers. 

32


Den fjärde stod i samma byggnad som Leif Nixon satt i och innehöll 

super datorcentrets webbserver, som alltså innehöll hemsidan, 

ansiktet utåt för NSC. 13 

Att sabotera en webbsida och ersätta den med hackarens eget föraktfulla 

eller obscena innehåll är den kanske mest kända formen av 

dataintrång. Mängder med sajter byttes redan under 1990-talet ut mot 

bilder på kvinnobröst, hackares hälsningar till sina kumpaner eller 

konkurrenter och länkar till mer eller mindre ljusskygga webbforum. 

Inte sällan passade angriparen på att håna systemadministratören för 

den bristande säkerheten och skryta om hur lätt det hade varit att ta 

sig förbi spärrarna. 

I debatten som följer efter ett sådant intrång argumenterar vissa 

för att det är rätt att ta sig an och sabotera en webbplats som inte 

skyddas tillräckligt. Resonemanget brukar dels bygga på att hackaren 

bara hjälper till att hitta säkerhetsluckor som andra ändå skulle ha 

utnyttjat, dels på att den sajtägare som inte kan skydda sig får skylla 

sig själv. »Slår ni sönder fönsterrutor för att visa att det går också?« 

brukar det irriterade svaret bli. 

Däremot är denna typ av angrepp inte den mest ansedda. Riktiga 

hackare, heter det ofta, förstör inte ett system han eller hon har tagit 

över. Att vanställa (»deface« på engelska) en webbplats är ett säkert 

recept för att bli utkastad, medan en mer mogen angripare hellre 

vill behålla sin tillgång till servern. Dessutom tyder sabotaget på ett 

barnsligt behov av uppmärksamhet, även utanför den slutna kretsen 

av säkerhetskunniga. Då och då tar även mer ansedda hackare till 

sådana grepp, men bara när det politiska målet anses helga medlen. 

Aldrig som en sport. 

Att Belate, som webbservern hette, hade utsatts för intrång var i 

sig ingen nyhet. Men inkräktaren hade inte lyckats knäcka tillräckligt 

många säkerhetsspärrar för att ta makten över hela maskinen. Däremot 

skulle mejlväxlingen som följde bli början på en världsomspännande 

jakt på den som hemsökte datorsystem över hela jordklotet 

och med samma knep lyckades ta sig in överallt, om och om igen. 

Mannen som hade skickat mejlet till Leif Nixon hette Jim Barlow 

33


och skulle komma att bli den amerikanska universitetsvärldens inofficiella 

samordnare av undersökningen. Med titeln »head of security 

operations and incident response« på National Center for Supercomputing 

Applications vid Illinois-universitetet var det en naturlig 

roll. Till honom skulle andra systemoperatörer våga dela med sig av 

information och ledtrådar. Eftersom de första intrången i USA hade 

upptäckts månader innan den svenska universitetsvärlden vaknade 

fanns där redan den provisoriska organisationen på plats. Vad som 

hade börjat som spontana samtal från en tekniker till en annan hade 

utvecklats till regelbundna telefonkonferenser en gång i veckan där 

de berättade för varandra om vilka datorer som fallit offer sen sist, 

om den ihärdige hackarens senaste strategier, framgångar och bakslag. 

Kontaktnätet som uppstod i jakten sträckte sig över hela USA. 

Än i dag finns det kvar och medlemmarna kopplar fortfarande upp 

sig mot en telefonkonferens en gång i veckan för att rapportera misstänkta 

och bekräftade fall av hackarattacker. 14 

I takt med att fler anslöt sig kom mer av härvan upp i ljuset. Redan 

i april 2004 hade hundratals, kanske tusentals, hackade universitetsdatorer 

upptäckts. Samtliga anläggningar i TeraGrid-nätverket, som 

kopplar samman den amerikanska universitetsvärldens mest kraftfulla 

system, rapporterade nu intrång som alla visade upp slående 

likheter. Samma verktyg användes, likadana metoder och knep. Från 

samtliga anläggningar strömmade tusentals och åter tusentals lösenord 

in till en central server, kontrollerad av hackaren själv. 

Leif Nixon och Jim Barlow hade utbytt data och jämfört sina iakttagelser 

i tre dagar när svensken berättade om svenska synonymer till 

narkotika. 

»Det är min övertygelse«, skrev han i ett brev daterat den 21 juni, 

»baserat på variablernas namn, att programmeraren som skrev sendit-funktionen 

är svensk. Att använda ›knark‹ på det sättet är svensk 

tonårsslang.« 15 

Sendit-funktionen var den kodsnutt som smugglade ut användarnamn 

och lösenord till en dator angriparen kontrollerade. Vid den här 

tidpunkten var hypotesen att hackaren var svensk ständigt närvarande. 

34


I USA var han inte längre namnlös. En dag i början av maj möttes 

användare anslutna till superdatorcentret i San Diego av ett märkligt 

meddelande. Plötsligt fylldes deras skärmar av en bild, ritad med 

vanliga tecken och bokstäver, som föreställde ett får som bajsade. 

»Reeetard y00 in sheeepie POOOH!« stod skrivet under fåret. Teckningen 

bar en signatur som tydde på att avsändaren led av storhetsvansinne: 

»BOW YOUR HEAD TO STAKKATO.« 

Stakkato. Namnet skulle om och om igen återkomma i spår och 

meddelanden som hackaren lämnade efter sig. Ursprunget är oklart. 

Men förutom en benämning på att framföra ett musikstycke stötvis 

delas namnet med en tysk hopphäst som beskrivs som en av de mest 

framstående hingstarna i världen, en referens som kanske åtminstone 

tilltalar den mest stereotypa hackaren: en ung man med fattigt socialt 

liv och ett enormt behov av att kompensera för detta genom sitt alter 

ego på nätet. 

I IOOOOOOOOOOWN YOOOOOOOOOO!!! MUY TEHCNIQUE IZ NUMBAH ONNNEE U FOOOHL 

^\ 

\ /\/\ 

\############ |OO| 

##############| | -- baaaaah 

@############## \/ 

@ ############ 

@ ########## 

@@@@ /\ /\ 

@@@@@@ / \ / \ 

@@@@@@@@^^ ^^ ^^ ^^ 

^--------- Reeetard y00 in sheeepie POOOH! 

** EXTRA EXTRA : ADMINS SUCK EXTRA LARGE SPERM SOAKEN PENIZZZZZZZ ** 

\|/ _____ \|/ 

"#' / , o \ `#" 

/_| \___/ |_\ 

\___U_/ 

BOW YOUR HEAD TO STAKKATO 

35


Illinois, juli 2004 

Bland säkerhetstekniker som nu hjälptes åt att kartlägga hackarens 

framfart uppstod två läger. Det ena ville fokusera på att uppdatera 

servrarna, sätta in extra skyddsmekanismer och säkra nätverken mot 

intrång. Det andra lägret såg ett mönster som skilde attackerna från 

många andra: inkräktaren vägrade ge upp. I flera månader hade servrar 

tagits bort från nätet, gåtts igenom och lagats, men strax därefter kom 

hackaren alltid tillbaka. Han framstod som mer ihärdig och skickligare 

någon de sett förr. Efter varje åtgärd upptäcktes ett nytt hål, och 

fler konton stals. Vissa ville därför inte nöja sig med tekniska åtgärder. 

Personen bakom den mystiska suckysuckyfivedollah-servern och de 

hackade kontona skulle spåras och hittas. En människa måste gripas, 

tas bort från sin dator och fällas i domstol. Det skulle bli en jakt som 

pågick i flera månader och slutade på andra sidan jordklotet. 

Jim Barlow hade hört till dem som tidigt velat dra igång spårningsarbetet. 

Han konfronterade sina chefer med vad som höll på att hända 

och fick klartecken att göra spårandet till sin huvuduppgift. Efter 

en kort tids försök att jaga bort hackaren från ett ställe bara för att se 

honom dyka upp igen lades alltså strategin om. Datorn som samlade 

in lösenorden visade sig omöjlig att jaga, eftersom inkräktaren kunde 

byta ut den med några snabba kommandon på sitt tangentbord, var 

i världen han än befann sig. Den nya strategin gick i stället ut på att 

låta datorn vara kvar, övervaka den och på så sätt i varje sekund få 

samma information som dess ägare. Adressen pekade alltid till en 

server hackaren redan tagit över, en period till ett tjeckiskt företag 

inom verkstadsindustrin, för att senare flytta vidare. När den en tid 

våren 2004 var inställd att skicka lösenorden till en universitetsserver 

i USA passade Jim Barlow på. Datorn isolerades men plockades inte 

bort från nätet, allt för att Stakkato inte skulle märka att han var 

övervakad. Genom att försiktigt iaktta vad som skickades till den 

kunde Jim Barlow se intrångens omfattning och vilka anläggningar 

som läckte lösenord. Datorn som han nu kunde se rakt in i var som 

ett nervcentrum hos en världsomspännande organism, infekterad av 

kod och kontrollerad av dess skapare. 

36


Där fanns lösenord till svenska och amerikanska system, men även 

till anläggningar i andra delar av världen. Vid ett tillfälle ska tusentals 

lösenord från flera hundra datorer på ett svenskt universitet ha 

kommit in på bara några dagar. Varje gång lösenord till ett nytt system 

dök upp på maskinen skickade Jim Barlow och hans kollegor en 

skarp uppmaning till de drabbade om att rensa upp i servrarna. 16 

Det var då Jim Barlow fick sin idé. Med jämna mellanrum kopplade 

Stakkato upp sig mot servern och vittjade sitt nät genom att 

ladda hem de stulna lösenorden. Varje rad innehöll bara precis det 

som behövdes: Ett namn, datorns internetadress och ett lösenord. 

+-+ apl@computer1.sdsc.edu’s password:fURpQQ,,5 

+-+ patfhs@ncsa.illinois.edu’s password:akS++4fM 

+-+ melisf@ncsa.illinois.edu’s password:vly558C* 

Om Jim Barlow kontrollerade datorn som lösenorden skickades till 

kunde han också styra vad som skickades till den. Det gällde att vara 

nära, iaktta och lära sig, inte att försöka stöta bort någon som alltid 

skulle lyckas ta sig in igen. En dator sattes upp med ett enda syfte: 

att bli angripen. 

Bland säkerhetsforskare kallas det en honungsburk, en fälla som 

drar till sig hackare på samma sätt som en burk med honung lockar 

sötsugna djur. Den ska vara för lockande för att en hackare ska kunna 

motstå den och dessutom vara så dåligt skyddad att attacken går 

snabbt. Från hackarens perspektiv ser en honungsburk ut som vilken 

del av nätverket som helst, bara lite mer lockande. 

Omsorgsfullt skapades fullt fungerande konton på den fejkade maskinen 

som utformats för att se ut som en professors arbetsdator. Den 

kopplades till några andra delar av nätverket och gavs ett namn som 

inte skulle väcka misstanke. En morgon satte sedan Jim Barlow igång 

projektet. Han skrev in lösenordet på samma sätt som spionprogram- 

* Uppgifterna ovan är fingerade för att skydda de angripna användarnas uppgifter, men 

är till formen identiska med den data som gick till den lösenordsinsamlande servern. 

37


met gjorde och skickade diskret in det i floden av inloggningsuppgifter 

som strömmade till suckysuckyfivedollah-servern. För Stakkato 

såg det ut som vilken lösenordsstöld som helst. Jim Barlow lutade sig 

tillbaka och väntade. Mängder med liknande konton skickades varje 

dag. Fällan var gillrad. Skulle hackaren hugga på betet? 

Det tog två minuter. Sedan loggade någon in på honungsburken. 

Det var som om en fiskare hade kastat ut sin krok och en fisk hade 

störtat upp ur vattnet innan betet ens brutit vattenytan. Aldrig hade 

han väntat sig en så snabb reaktion. Med tanke på att nya lösenord 

stals hela tiden, hur hann hjärnan bakom intrången reagera direkt? 

Det fanns någonting maniskt, någonting skrämmande men också 

fascinerande över en sådan hunger efter en ny dator att knäcka. 

För första gången hade Jim Barlow nu direktkontakt med personen 

han jagade och kunde in i minsta detalj se vad han gjorde. På skärmen 

framför sig såg han nu, knapptryckning för knapptryckning, 

hur någon skrev in kommandon för att utforska datorn och hitta dess 

brister. Hackaren hittade en svaghet, körde ett program och växte 

till att bli superanvändare. Strax därefter började den inloggade söka 

efter fler öppna vägar till andra delar av forskningsnätverket, men 

tröttnade när det inte gav utdelning. En kort stund senare hade han 

loggat ut. Från hackarens synvinkel hade samma sak hänt hundratals 

gånger redan, men för Jim Barlow var det ett genombrott. 

Fällan hade fungerat och han hade lärt sig en hel del om metoderna, 

säkerhetsluckorna och verktygen som utgjorde grunden för 

intrången. Det gav värdefulla tips om vilka hål som behövde tätas 

och vilka nya lager av skydd som borde installeras. Men trots att han 

i en bemärkelse nyss stått öga mot öga med inkräktaren fanns det en 

fråga som var obesvarad: Varför? 

Varför lägger någon ner så många timmar och så mycket kraft på 

att knäcka dator efter dator? Vad ska dessa tusentals lösenord användas 

till? Var det fråga om en brottsling som sökte efter information 

att sälja på ljusskygga forum? Hade någon lejt honom för att bereda 

tillgång till superdatorernas makalösa beräkningskraft? Höll en främmande 

stat på att infiltrera nätverken för att kartlägga amerikansk 

38


forskning? Ingen av dessa förklaringar stämde in på mönstret. Personen 

som hemsökte systemen glufsade i sig allt, tog över varje tillgänglig 

maskin och sparade varje lösenord. Han – statistiken säger 

att det sällan rör sig om en kvinna – framstod som ett vilddjur, alltid 

hungrig på information, lösenord, tillgång, servrar, uppkopplingar. 

Men han verkade sakna ett syfte. Var allt en lek? 

Jim Barlow skakade av sig grubblerierna och fortsatte arbeta. 

En dag i början av maj satt han på en thailändsk restaurang i 

Urbana, Illinois, och åt lunch när hans mobiltelefon ringde. Han 

sköt undan tallriken och svarade. Samtalet kom från en kollega som 

hjälpte honom att övervaka datorn som samlade in lösenord. Han lät 

uppriven. 

– Har du kontaktinformation till nån på Cisco? skrek kollegan i 

luren. 

Cisco är ett av världens viktigaste IT-företag och har till stor del 

byggt internets infrastruktur. Företaget, med en omsättning på tiotals 

miljarder dollar varje år, levererar de nätverksväxlar och system som 

utgör stommen i internet. Så gott som all information som strömmar 

över nätet förmedlas genom Ciscos hårdvara. Hemligheterna på 

företagets servrar är värda gigantiska pengar. 

– Jodå, jag har kontakter där, svarade Jim Barlow som var bekant 

med en säkerhetsansvarig på företaget. 

– Jag behöver den informationen NU. 

Bland de kapade lösenorden, de flesta tillhörande forskare vid 

universitet, hade plötsligt en mängd konton till datorer knutna till 

adressen cisco.com börjat dyka upp. Med dessa uppgifter skulle Stakkato 

kunna få tillgång till åtminstone delar av ett företagsnätverk där 

topphemlig kod och företagshemligheter fanns lagrade. Jim Barlow 

skyndade tillbaka till sin arbetsplats där han hittade den upprörda 

kollegan som redan pratade i telefon med säkerhetspersonal på Cisco. 

Universitetsteknikerna lämnade över informationen de hade, Cisco 

tackade och sedan blev det tyst i några dagar. 

Sedan gjordes ett fynd på ett ryskt nätforum som måste ha skapat 

panik inne på nätverksföretaget. Publicerat helt öppet för vem som 

39


helst att ladda hem låg där delar av källkoden bakom mjukvaran som 

styr nätverksväxlarna, de maskiner som håller reda på vilken information 

som ska vart på internet. 17 På samma sätt som upptäckten av 

källkoden till Stakkatos spionprogram gav hans motståndare en chans 

att förstå hur hans verktyg fungerade, får den som kommer över Ciscos 

källkod unik insyn i hur företagets mjukvara är uppbyggd. Det 

är toppintressant både för konkurrenter som är ute efter att plagiera 

och för brottslingar som vill utnyttja svagheter som koden blottlägger. 

Ytterst kan det innebära att en brottsling får möjlighet att styra 

om internettrafiken som han vill och ta kontroll över nätets själva 

nervcentrum. 

Nätverksföretaget startade sin egen utredning och höll universitetsvärlden 

utanför. Under stor sekretess kopplade Cisco in FBI, som 

drog åtminstone en slutsats: koden hade laddats över till en server på 

Centrum för genomik och bioinformatik på Karolinska Institutet i 

Stockholm. Det skulle dock dröja innan denna koppling till Sverige 

blev känd. 

Sommaren kom och lösenorden fortsatte att strömma in. Jim Barlow 

och hans kollegor skapade fler honungsburkar där de kunde följa 

Stakkatos utveckling, men det riktiga arbetet bestod i spårningen. 

Arbetet var tidskrävande, och snårigt. Enligt Jim Barlow gömde sig 

Stakkato bakom upp till sju lager av hackade servrar. Hans väg in till 

en amerikansk superdator gick inte sällan via två eller tre europeiska 

universitet, över Atlanten till ett amerikanskt, tillbaka till Europa och 

sedan tillbaka till USA igen. Spårningsarbetet bestod i att be varje enskild 

anläggning att rota i sina loggfiler och berätta var inloggningen 

kom från. Proceduren upprepades gång på gång för varje ny server 

hackaren hade utnyttjat tills det inte fanns några fler servrar, tills 

internetadressen som dök upp inte längre såg ut som ett universitet 

eller en myndighet. Alltså tills det var en helt vanlig adress, med .se 

som sista del. Jim Barlow bokstaverade sig genom »Bredbandsbolaget« 

och förstod det som »broadband something«. 18 

En äkta internetadress, som den Jim Barlow kom fram till, är den 

känsligaste informationen som finns för en kriminell hackare. I sam- 

40


ma stund som den kommer i utredarens händer finns det i regel inga 

som helst tekniska hinder mot att koppla samman den med en riktig 

person. Det enda hackaren kan hoppas på är att det gått tillräckligt 

lång tid för att bredbandsföretaget inte längre ska ha kvar några loggfiler, 

eller att lagen sätter stopp för att personinformationen lämnas 

ut till polisen. Någon sådan tur hade inte personen bakom uppkopplingen 

från Bredbandsbolaget. 

Jakten hade gett resultat. Jim Barlows byte låg inom räckhåll, och 

alla spår pekade mot Sverige. Någon skulle få betala. Det var nu i 

slutet av juli och fyra månader hade gått sedan Abe Singer fick det 

första varningsmejlet. 

Rikskriminalpolisen, Stockholm, januari 2005 

Polisinspektör Leif Eriksson hade tagit pendeltåget från Uppsala 

samma morgon. Nu satt han runt ett bord med kollegor från polisdistrikt 

i hela landet. Länspolisen i Stockholm var där såklart. Göteborg 

hade skickat personal, Linköping likaså. Någon hade kommit 

ända från Umeå. 

Alla som var där förstod att det var ett viktigt möte de hade kallats 

till. De närvarande hade en sak gemensamt: de arbetade i städer med 

stora universitet och hade minst en anmälan om dataintrång mot 

akademiska servrar i bokhyllan hemma på kontoret. 

Tre oklanderligt klädda män klev in i rummet. De talade engelska, 

presenterade sig som agenter vid FBI med IT-brottslighet (»cybercrime«, 

som de själva kallade det) som specialitet. De var här för 

att berätta om den verkliga omfattningen av vad de spridda svenska 

anmälningarna knappt kunde måla konturerna av. Metodiskt berättade 

de om vad de hade sett hända i USA. Intrång mot universitet. 

Superdatorer som fått sina säkerhetsspärrar knäckta. Mängder med 

lösenord stulna från både regeringsanknytna datorsystem och forskningsanläggningar. 

Och så koden från Cisco. Sammantaget en av de 

största datorintrångshärvorna i historien och spåren pekade hit, mot 

Sverige. 

41


Ip-adresserna som fastnat i loggarna pekade tydligt på att allt utgick 

från ett vanligt svenskt hemmabredband. Den preliminära slutsatsen 

var att den fanns någonstans i Uppsalatrakten. Fram till den 

dagen hade ingen lokal polismyndighet kunnat eller velat ta på sig 

hela ansvaret för utredningen. IT-brott är svåra att utreda och kräver 

tålamod, tid och erfarna utredare. Materialet som ska sökas igenom 

är ofta oöverskådligt stort och det är inte alltid säkert att någon i 

slutändan fälls. 

I samma stund som hans hemstad nämndes förstod Leif Eriksson 

att alltihop skulle landa i hans knä. FBI-agenterna lämnade den information 

de hade, tackade för sig och åkte hem. Leif Eriksson svor 

tyst för sig själv. 

Kort efter mötet utsågs han till förhörsledare och kopplade in 

Uppsalas IT-specialiserade åklagare Chatrine Rudström. Hennes meritförteckning 

är gedigen, med erfarenhet av så väl åtal mot fildelare 

och virusskapare som internetspaning mot narkotikamisstänkta och 

åtal mot den så kallade Uppsalamaffians ledare Tjock-Steffe. 19 

Högen med anmälningar växte på polisstationen i Uppsala när 

utredare i andra städer gladeligen överlämnade dokumenten. I informationshögen 

som nu samlades på Leif Erikssons skrivbord fanns 

spåren efter hackaren tydligt redovisade. Det som återstod var att 

förbereda ett tillslag och hämta in den misstänkte till ett förhör. Nu 

skulle snaran runt hackarens hals dras åt. 

Uppsala, mars 2005 

Philip Pettersson låg fortfarande och sov när en bil bromsade in framför 

porten till det ljusbruna sekelskifteshuset med burspråk i centrala 

Uppsala. Fyra män klev ur bilen. I händerna bar de portföljer. Alla 

utom en bar hölster med svarta pistoler av märket Sig Sauer. Fyra 

minuter över åtta hade de tagit sig upp genom trapphuset och hittat 

dörren, efter att ha retat upp en granne genom att banka på fel port. 

Kriminalinspektör Tony Möörk pressade fingret mot dörrklockan. 

Signalen bröt tystnaden i lägenheten. I sitt rum vaknade Philip Pet- 

42


tersson till av ljudet. Han hade suttit vid datorn till långt in på natten 

och kunde knappt se framför sig när han kastade av sig täcket och 

lunkade bort mot dörren. Det var en torsdag, den dag då städerskan 

brukar komma. Han skulle bara släppa in henne, sen kunde han 

somna om. Fortfarande klädd i kalsonger vred han om låset. 

I trapphuset hörde Tony Möörk låset rassla till och såg hur dörren 

öppnades. En normallång, 16-årig pojke med cendréfärgat hår 

stod mitt emot honom, yrvaken. Pojken försökte blinka tröttheten 

ur ögonen. 

– Det var från polisen. Vi har en order om husrannsakan. Du får 

klä på dig och följa med. 

I någon sekund stod Philip Pettersson bara där, fortfarande groggy 

från det snabba uppvaknandet. Tankarna for genom huvudet på honom. 

Han förstod genast vad det handlade om. Vad visste de? Vad 

trodde de att de visste? Att streta emot flera fullvuxna, beväpnade 

män med lagen på sin sida hade varit lönlöst. Philip Pettersson steg 

bakåt och poliserna gick in i lägenheten. Redan i hallen syntes det 

att här bodde en datorintresserad ungdom. Hela lägenheten var full 

av datorutrustning. På golvet slingrade sig nätverkskablar från rum 

till rum. Ingen vuxen fanns i lägenheten, bara Philip Pettersson och 

hans bror var hemma. Deras mamma var utomlands på arbete, berättade 

de. Tony Möörk var van vid husrannsakningar på adresser som 

polisen kommit över genom internetspaning. Mer än en gång hade 

det blivit fel. En siffra som bytts ut eller en tidsstämpel som inte 

stämde var allt som behövdes för att en helt oskyldig person skulle få 

sitt hem invaderat av poliser med anklagelser om barnporr eller bedrägerier. 

Röran av datorutrustning tydde på att så inte var fallet den 

här gången. »Det här kan nog vara rätt«, tänkte Tony Möörk medan 

han såg sig om. 

Philip Petterssons mun klibbade torrt och han bad att få ta ett glas 

vatten. »Visst.« Han gick mot köket, sträckte sig efter ett glas i skåpet 

och fyllde det under kranen. Hela tiden följde en av poliserna tätt 

inpå honom, tillräckligt nära för att hindra honom om han skulle 

springa mot någon av datorerna och försöka slita ur en strömka- 

43


bel. När Philip Pettersson hade fått på sig kläder och lämnat över 

nycklarna till ytterdörren togs han ner för trapporna, ut på gatan till 

den väntande bilen. Han sjönk ned i baksätet och bilen rullade iväg 

norrut, mot polisstationen strax utanför stadskärnan. 

– Det här kommer du inte glömma. Du kommer komma ihåg det 

här ett tag, minns Philip Pettersson att en av dem ska ha sagt. 

Poliserna som var kvar började se sig om i hemmet. En imponerande 

våning mötte dem. Fem rum och två entréhallar på denna exklusiva 

adress mitt i stan. Och så datorer, överallt datorer och nätverksutrustning, 

cd-skivor, böcker om programmering och IT-säkerhet. 

På skrivbordet vid fönstret i Philip Petterssons rum stod hans bärbara 

dator, en laptop av märket HP i svart och silver. Det var en lånedator 

från skolan, hade pojken berättat innan han följde med ner för trapporna. 

Bredvid låg en portabel hårddisk, kopplad med en kabel till 

en av datorns portar. 

I Philip Petterssons rum stod ytterligare två datorlådor. Den ena 

saknade front och blottade den underliggande elektroniken, den 

andra liknade mest en halvt färdigbyggd systemenhet. På golvet i en 

garderob med öppning mot både hallen och Philip Petterssons rum 

surrade en server av det tysk-japanska märket Fujitsu-Siemens. Tony 

Möörk stegade vidare i lägenheten, öppnade garderober och luckor, 

kartlade systematiskt alla objekt som kunde ha någonting med dataintrång 

att göra. Rum efter rum letades igenom och hela tiden hittade 

poliserna mer utrustning. Sammanlagt fanns nio mer eller mindre 

fungerande datorer i lägenheten, alla utom en sammankopplade 

i ett nätverk anslutet mot internet. Både servern i garderoben och 

laptopen var påslagna. Philip Pettersson hade inte haft en chans att 

stänga av dem. 

Elva minuter efter att ringklockan ljudit drogs kabeln till internet 

ur. Det var en helt vanlig hemmauppkoppling från Bredbandsbolaget. 

Men över hela världen, på universitet, företag, myndigheter 

och superdatorcentrum, andades systemoperatörer ut. Klicket som 

hördes när kontakten drogs ur sin sockel skulle innebära slutet på en 

serie dataintrång av historiska proportioner. Fem år senare är händel- 

44


serna fortfarande ett ämne för utredningar, samtal och konferenser 

för superdatortekniker i San Diego, forskare i israeliska Haifa, systemadministratörer 

på Nasa och högt uppsatta IT-brottsutredare på 

FBI. 20 

Att koppla ner datorerna från internet var en ren säkerhetsåtgärd. 

Om Philip Pettersson visade sig vara den hackare de letade efter så 

skulle han ha allt att vinna på att radera sina filer och tömma datorerna 

på digitala bevis. Själv kunde han inte komma in i sitt rum 

medan husrannsakan pågick, men så länge hans nätverk var uppkopplat 

fanns det ändå en möjlighet att komma åt dem. Hackaren 

skulle kunna springa direkt från förhöret till vilken internetansluten 

dator som helst, logga in och börja radera filer, mitt under pågående 

razzia. 

Bredbandet var nu klippt och Tony Möörk blev den som fick ta 

sig an HP-datorn. Han satte sig på skrivbordsstolen. En videokamera 

riggades upp för att filma över hans axel och dokumentera allt som 

hände på skärmen. Datorn betraktades nu som en brottsplats, lika 

känslig som ett rum där någon mördats och ett kvarlämnat hårstrå 

kan innebära skillnaden mellan en fällande dom och att en mördare 

går fri. Han lade händerna på de mörka tangenterna och skrev ett 

första kommando. 

MOUNT 

På skärmen visades de lagringsenheter som fanns anslutna. Nio rader. 

Den sista fick utredaren att titta en extra gång. Det var en slags 

behållare för information på den externa hårddisken bredvid datorn, 

ansluten och tillgänglig, men krypterad. Rycktes kabeln ut skulle det 

bli omöjligt att komma åt innehållet utan rätt lösenord. Upplägget 

var bräckligt och filerna på hårddiskarna behövde omedelbart säkerhetskopieras. 

Tony Möörk skapade en ny katalog (»polis») på en säker 

del av hårddisken, knappade ner ett kommando och data började 

strömma genom kabeln, in på datorns inbyggda hårddisk. 

Att kopiera filerna på det här sättet förstörde viktiga aspekter av 

45


informationen och lämnade en röra av filer efter sig, utan datumangivelser 

som visar när de skapats och uppdaterats. Dessutom rasade 

felmeddelanden förbi på skärmen och visade att allt inte kom med. 

Som bevismaterial hade kopian gjort sig bäst i form av en exakt avbildning, 

med allt intakt. Men informationen på den krypterade 

hårddisken var som ett korthus. Ett enda misstag och allt kunde gå 

förlorat. Snabbkopieringen fick duga. 

De filer som ändå följde med skulle visa sig räcka långt. Det som 

nu landade i polisens egen katalog kan närmast beskrivas som en 

blåkopia av det senaste årets dataintrång mot datorsystem över hela 

världen. För första gången stod omfattningen av Stakkatos härjningar 

klar för polisen. 

Där fanns lösenordsfiler från tusentals servrar i Sverige, Japan, Tyskland, 

USA, Nederländerna, Frankrike och Schweiz. Färdigknäckta 

lösenord låg sorterade i ett välorganiserat system av kataloger, ett för 

varje ställe som hade råkat ut för intrång. I ett fönster på datorn 

syntes fortfarande spåren efter »John the Ripper«, ett program som 

knäcker krypterade lösenord, som just hade tuggat sig igenom den 

hemliga lösenordsfilen från en server på Uppsala universitets Biomedicinska 

Centrum. 

I datorn fanns källkoden till spionprogrammet som hade hittats 

på tusentals datorer. Där låg avancerade program vars enda syfte var 

att utnyttja svagheter i angripna system för att ge inkräktaren fullständig 

makt. Allt stämde. Filerna var identiska. Ordet knark syntes 

tydligt i koden och servernamnet suckysuckyfivedollah.ath.cx fanns 

kvar. Tecken för tecken stämde det med vad Leif Nixon hade hittat 

i Linköping, Jim Barlow i Illinois och Abe Singer i San Diego. Teckningen 

med det bajsande fåret låg där, liksom den hånfulla gubben 

som spreds på Leif Nixons anläggning. 

Men det mest spektakulära i datorn hade lätt gått den ouppmärksamme 

förbi. Det var två textfiler, som tycks ha fungerat som ett slags 

tillfälliga anteckningsböcker där någon klistrat in små stycken text. 

Informationen var osorterad, närmast kaosartad. Sida efter sida innehöll 

filerna lösenord, servernamn och detaljerade uppgifter om dator- 

46


systems uppbyggnad. Tillsammans var filerna över 14 000 rader långa, 

motsvarande ungefär 250 utskrivna A4-sidor. En gigantisk loggbok, 

sprängfull med säkerhetsklassad information. Lösenorden kom från 

superdatoranläggningar, universitet, enstaka privata företag. Men 

också från adresser som slutade på .mil och .gov, alltså delar av den 

amerikanska militären och statsförvaltningen. Där fanns detaljer om 

army.mil, den amerikanska arméns datorsystem, och nasa.gov. Flera 

av dem kunde kopplas till det amerikanska energidepartementet, med 

ansvar för säkerheten i landets kärnkraftverk. 

Adresser som slutar på .mil har en särskild status i IT-säkerhetskretsar. 

Eftersom bokstavskombinationen är reserverad för den amerikanska 

militärmakten signalerar den att servrarna används för att 

skicka topphemlig information. Den som utforskar vilka servrar som 

går att knäcka skapar sig lätt föreställningar om slutna bunkrar där 

generaler tar beslut om bombräder som kablas ut som order från en 

.mil-server till en annan. 

Långt in i den ena textfilen fanns en serveradress som slutade på 

hq.af.mil nedtecknad, tillsammans med vad som ser ut som ett lösenord. 

HQ signalerade att servern hörde till högkvarteret, med andra 

ord Pentagon. AF står för US Air Force, det amerikanska flygvapnet. 

Flygvapnet ansvarar givetvis för USA:s stridsflyg, men mindre känt är 

att det också ansvarar för landets försvar mot cyberkrigföring. Flygvapnets 

officiella uppdrag är att »flyga, strida och vinna ... i luften, 

rymden och cyberspace«. 21 Om lösenordet var korrekt skulle det vara 

allt som behövdes för att logga in på Pentagon, läsa filer och kanske 

radera försvarets information. 22 Till och med datorer hos den amerikanska 

försvarsministerns stab tycktes ha drabbats. I textmassan 

fanns lösenord till tre datorer vars internetadress slutade på osd.mil, 

där osd står för Office of the Secretary of Defence. Lösenordsfilen 

från åtminstone en av deras datorer låg på datorn, klar för lösenordsknäckarprogrammet 

att sätta tänderna i. 

Ett annat lösenord, som även det ser ut att ha snappats upp med 

hjälp av spionprogrammet, pekade mot en server hos den amerikanska 

arméns centralkommando för informationsteknik, USAISEC. 

47


Användarnamnet är root, vilket tyder på att det stulna lösenordet 

skulle ge fullständig makt över åtminstone en del av den militära 

IT-centralens nätverk. 23 Där fanns till och med lösenord till CERN i 

Schweiz, det forskningsinstitut som kanske är mest känt för sin partikelaccelerator, 

även känd som »Big bang-maskinen«. Långt senare, 

i september 2008, tog hackare kontroll över anläggningens webbserver, 

saboterade hemsidan och kallade CERN:s IT-tekniker för »skolbarn«. 

24 Händelsen slogs upp stort i media. Många frågade sig om 

det gick att lita på tekniker som inte ens hade koll på sin IT-säkerhet. 

Vad de inte visste var att lösenorden fyra år tidigare sparats ner på 

datorn i Uppsala. 

Strax därefter finns rad efter rad med lösenord till Fermilab, USA:s 

motsvarighet till CERN. Även det ryska institutet för hög energifysik 

såg ut att vara knäckt. Om Leif Nixon i Linköping hade varit på plats 

så hade han höjt på ögonbrynen åt rad 8 353. Där fanns lösenordet till 

ett för honom kusligt bekant användarnamn: x_marty. 

Och så Cisco. Den stulna koden innebar att brottet utvidgades 

till ännu en arena vid sidan av universiteten och myndighetsvärlden, 

till ett multinationellt storföretag. På datorn hittades förutom 

lösenordsfiler spår efter just den hemliga källkod som läckt knappt 

ett år tidigare. 

Till största delen innehöll de digitala anteckningarna bara lösryckta 

lösenord och adresser till servrar. Men här och där hade författaren 

lämnat små påminnelser till sig själv. På rad rad 7 115 stod det »LEK 

MER MED VT«, skrivet på svenska med stora bokstäver tillsammans 

med inloggningsuppgifter till Virginia Tech-universitetet i USA. I 

virrvarret av anteckningar fanns också två webbadresser till artiklar 

publicerade i Washington Post och den brittiska tekniktidningen The 

Register. Båda hade skrivits när de första intrången mot superdatorer 

i USA blev kända i april 2004. 

Detta är bara ett urval av de knäckta system som figurerar i röran. 

Listan kan göras betydligt längre. Textfilerna på Philip Petterssons dator 

utgör än i dag en av de absolut största samlingarna av topphemliga 

inloggningsuppgifter som någonsin hittats hos en misstänkt hackare. 

48


Delar av filerna innehöll primitiva teckningar med vad som ser ut 

som en logotyp för en uppdiktad hackargrupp. 

HACKERS AGAINST NUCLEAR KILLERS 

You talk of times of peace for all, and then prepare for war. 

Logotyperna är omarbetade varianter av logotypen för WANK – 

Worms Against Nuclear Killers, en mycket tidigt form av datormask 

som spred sig över nätverk och infekterade den tidens datorer. Den 

upptäcktes första gången 1989 och tros vara den första formen av 

skadlig kod som skapats i ett uttalat politiskt syfte. 25 

Var logotyperna avsedda att placeras ut på någon av de hackade 

militära datorerna? Funderade Stakkato, hackaren som bara tycktes 

hungra efter fler lösenord och nya servrar, på att bli politisk? Något 

svar på den frågan finns inte. Inga kända spår efter meddelandet har 

hittats på de angripna servrarna. Kanske var allt inte bara en lek, kanske 

slog polisen till i tid, innan en sådan kampanj kunde dra igång. 

Frågan om en större plan går inte att undvika. Väntade hackaren 

på rätt tidpunkt för att dra igång en mer omfattande operation? Tanken 

svindlar. Om Philip Pettersson, eller någon av hans edsvurna, vid 

en och samma tidpunkt skulle skicka ut virus eller annan skadlig kod 

till alla de knäckta servrarna skulle konsekvenserna bli enorma för 

den amerikanska militären, forskningsanläggningar, teleoperatörer 

och storföretag. Oerhörda mängder data skulle kunna raderas, kommunikationssystem 

slås ut. En sådan attack skulle ge svallvågor över 

hela världen och förmodligen gå till historien som internets motsvarighet 

till 11 september. 

Redan tidigt i utredningen, när omfattningen av Stakkatos nät av 

hackade system stod klar för de tekniker som spårade intrången, växte 

en teori fram. Vad skulle hända, frågade de sig, om alla de gigantiska 

superdatorerna på ett givet kommando skulle starta en överbelastningsattack 

mot nätets mest centrala delar? Det är fullt möjligt att 

kapaciteten i en sådan attack hade räckt för att åtminstone tillfälligt 

slå ut de så kallade rootservrarna, som utgör grunden för systemet av 

49


adresser på internet. Hade en sådan plan omsatts i verkligheten så 

hade internet slutat fungera. Inte en enskild sajt, inte ett nätverk av 

servrar eller ens ett lands anslutning, utan hela internet. 

Poliserna finkammade femrumslägenheten på allt som kunde användas 

för kommunikation på internet eller för att lagra information. 

Samtliga nio datorer lastades in i polisbilen. Från skrivbordet 

vid fönstret i Philip Petterssons rum togs den bärbara datorn, hans 

mobiltelefon och den externa hårddisken. Där låg även en CD-skiva 

märkt SUN OS 5.10 X86, ett avancerat operativsystem som ofta 

används för att driva riktigt stora servrar. Det är även känt under 

namnet Solaris, samma system som användes på flera av de knäckta 

servrarna på superdatorcentret i San Diego. 

Men polisen nöjde sig inte med datorer och hårddiskar. Bland de 

85 beslagtagna objekten fanns även en skiva med Celine Dion (Philips 

mammas, betonar han i dag), brända CD-skivor med filmer, familjens 

Mac-dator i vardagsrummet och en iPod. Varje beslag lades 

i kuvert och märktes noggrant upp. Långt ifrån allt tillhörde Philip 

Pettersson, men polisen plockade med sig allt som kunde användas 

för att spara ned stulna filer från de system som intrången riktats 

mot. 

Polishuset, Uppsala, mars 2005 

08:23. Bilresan till polisstationen hade tagit åtta minuter. Sammanbiten 

klev 16-åringen ur bilen och fördes in genom porten. Han möttes 

av Leif Eriksson. Good cop. Philip Pettersson noterade direkt att 

den hårda jargongen inte var förhörsledarens stil. 

– Vi ska prata lite. Men först ska du få lite frukost. 

Hackaren med de hastigt påkastade kläderna leddes bort till kafeterian. 

Polismannen köpte en cola och en macka. Medan Philip 

Pettersson tuggade i sig den malde tankarna. Förhör. Misstänkt för 

dataintrång, många dataintrång. Han hade lämnat lägenheten full 

med datorer, påslagna och inloggade. Poliserna skulle utan problem 

komma åt stora delar av den information han hade. 

50


09:45. Socialen hade kanske inte förstått riktigt vad det hela handlade 

om när polisen ringde. Men en minderårig var misstänkt för ett 

brott och en socialsekreterare hade kommit. Förhöret kunde börja. 

Philip Pettersson togs in i en ny del av byggnaden och slogs av hur 

det mest liknade ett konferensrum. Hela tiden den där forcerat trevliga 

inställningen. »Vi ska prata lite«. Philip Pettersson svarade på var 

han bodde (som de ju visste), var han gick i skolan (IT-gymnasiet, 

som de ju också visste), om hur länge han hade hållit på med datorer 

(länge, som de borde ha kunnat gissa sig till). 

– Sitter du ofta vid datorn sent på nätterna? undrade Leif Eriksson. 

Vad skulle han svara? Hela hans liv hade handlat om just det. »Det 

har hänt att han inte sovit en del nätter på grund av att han arbetat 

med datorn«, skulle polismannen senare skriva när han sammanfattade 

förhöret. Men det var den korta versionen Philip Pettersson berättade 

för polisen. 

I själva verket var han bara i sexårsåldern när hans pappa kom 

bärandes på familjens första dator, en tidig modell från Apple. Pappan 

gjorde klart att det inte var någon leksak han hade köpt, satte 

sig framför den svartvita skärmen och försökte komma igång med ett 

bokföringsprogram. Snart gav han upp. Hur han än lirkade så blev 

det ingen ekonomisk redovisning i prydliga kolumner. Philip Pettersson 

och hans två bröder fick ta över datorn och de började utforska 

den märkliga maskinen. Hela dagar kunde de sitta, testa sig fram och 

spela de få och enkla spel som fanns. Någonting i elektroniken under 

datorns beigefärgade hölje drog i Philip Pettersson, fick honom att 

sitta kvar. Ingen lärare fanns i närheten, inga böcker berättade hur 

han skulle göra. Det var bara ett barn och en maskin, komplicerad 

men alltid perfekt logisk för den som förstod. 

Fem år senare. Philip Pettersson var nu 11 år och den första Appledatorn 

hade ersatts av en nyare. Nu kunde skärmen visa färger och 

det nyfiket knappande barnet hade blivit en elvaåring med större 

kunskaper om datorer än de flesta vuxna. Natt efter natt kunde han 

bli sittande med händerna på tangentbordet, men just den här kvällen 

skulle han se på teve. De visade en dokumentär om Def Con, 

51


världens största hackarkonferens som varje år arrangeras i Las Vegas. 

Över 2 500 personer – hackare och säkerhetsproffs uppblandade med 

diskret klädda FBI-agenter på jakt efter den senaste utvecklingen – 

var samlade för att höra föreläsningar om allt från datorvirus till låsdyrkar 

och elektromagnetiska vapen. 

Konferensens höjdpunkt är den så kallade capture the flag-tävlingen, 

där lag av hackare samlas i en sal, radar upp sina datorer bland 

cola-burkar och nätverkskablar för att sedan formligen överösa varandras 

servrar med attacker, allt för att knäcka motståndarens skydd. 

Tävlingen är ett slags hackandets proffsboxning, både show och sport 

på samma gång. För Philip Pettersson var det som att en ny värld 

öppnade sig när han såg hur ett av lagen, Ghetto Hackers, började få 

överhanden, tog sig förbi skydd efter skydd och till slut hade säkrat 

segern genom att hämta den virtuella flaggan i form av information 

på motståndarservern. När reportern intervjuade vinnarlaget kunde 

Philip Pettersson bara tänka på en sak: han ville bli som dem, kunna 

utnyttja svagheter i system och lära sig att överlista datorer i stället för 

att bara använda dem. Han ville bli en hackare. 

Direkt efter programmet satte sig Philip Pettersson och började 

söka på nätet efter kontaktuppgifter. Han hittade en adress till segrarna 

och skickade ett mejl. »How can I become a hacker?« 

Kanske blev den framstående amerikanska hackaren förvånad av 

att få kontakt med en svensk 11-åring, men han tog sig ändå tid att 

svara med två råd: Läs boken Hacking Exposed och lär dig programmera. 

Philip Pettersson lydde, köpte en tegelstenstjock instruktionsbok 

om programmeringsspråket C och började läsa. 

Ett av de första programmen han fick att fungera användes för 

att skapa karaktärer i ett slags rollspel, en annars tidskrävande syssla 

med papper, penna och tärningar. Tack vare programmeringen gick 

det nu blixtsnabbt och rollspelsvännerna såg imponerat på hur hans 

skapelse spottade ur sig nya karaktärer. Efter den dagen skulle Philip 

Pettersson aldrig släppa programmeringen. Han hade aldrig kunnat 

rita. Sport intresserade honom inte. Med bara en dator och sin 

egen intelligens kunde han nu skapa något helt eget, se program som 

52


verkligen kunde utföra sysslor växa fram på skärmen. Varje gång han 

skrev ny kod och programmet gjorde precis det han ville så kom 

känslan, ett närmast euforiskt rus. 

Ändå var det som hackarna på teve han ville bli, inte vilken programmerare 

som helst. Redan i högstadiet hade han nått en nivå där 

han kunde skriva program som tog sig långt in i ett systems kärna 

och lurade det att göra som han ville. Så länge han körde ett sådant 

program på sin egen dator var det en oskyldig lek, ett pussel för en 

intelligent tonårings hjärna som skrek efter utmaningar utanför skolans 

tristess. Placerade på en främmande dator var de verktyg för grov 

brottslighet. 

Visst »lekte han runt lite«, men att göra någonting brottsligt var 

aldrig målet, säger han i dag. Allt kretsade kring att skapa, göra det 

omöjliga och klara av sånt som mjukvaruföretag lagt miljoner dollar 

på att förhindra. 

Det mesta av sin historia teg Philip Pettersson om när han satt ansikte 

mot ansikte med förhörsledaren. Leif Eriksson började fråga om 

hans datorer. Bit för bit beskrev Philip Pettersson sitt hemmanätverk. 

Servern i garderoben kallades Tako. Ja, den körde operativsystemet 

Linux. Den används för skolarbeten och för att kommunicera med 

andra i skolan. Lånedatorn? Klone hette den. Också Linux. 

Han kände hur frustrationen steg i takt med att Leif Eriksson började 

ställa frågor om avancerad teknik. Vad förstod han? Ska jag sitta 

här och berätta om distribuerade filsystem för någon som inte kan 

någonting om datorer? Vad tjänar det till? Ändå kom svaren, ett efter 

ett. 

Rebel, svarade Philip Pettersson när han fick frågan om sitt alias. 

Stakkato? »Han vet inte vem det är men känner till nicket«, antecknade 

Leif Eriksson. 

Sedan var den lätta uppvärmningen över. Den 17 maj hade någon 

hackat sig in i Uppsala universitets servrar. Hur gick det till? Philip 

Pettersson drog efter andan och började lägga fram sin berättelse. 

Två personer hade gjort det tillsammans. De var båda äldre hackare, 

den ena från Rumänien (»Nebunu») och en annan från Thailand. 

53


Vad thailändaren hette visste han inte. Men det var han som hade 

byggt ett spionprogram som man kunde smyga in på en server och 

få tag på alla lösenord. I detta första förhör medgav Philip Pettersson 

att han hade tittat in på universitets server och blivit superanvändare 

(»root«). Förhörsledaren artikulerade adressen som alla lösenorden 

skickades till. »Sucky Sucky Five Dollah punkt ATH punkt CX«. Jo, 

Philip Pettersson kände till den, hade nog sett den någon gång. Det 

var thailändarens server det också. Det var han som kontrollerade 

den. I senare förhör har Philip Pettersson uppgett att Stakkato och 

thailändaren är samma person. 

Kanske var förhöret en långt större framgång för polisen än Leif 

Eriksson hade vågat hoppas. Philip Pettersson förnekade brott, 

beskrev sig som utnyttjad av någon som använde sig av hans dator 

för att ta sig vidare ut till de knäckta servrarna. Hela tiden var 

det därför hans spår dök upp i loggfilerna. Ändå var en första seger 

vunnen. De hade inget erkännande, men gott om beslagtagen 

datorutrustning som skulle finkammas på jakt efter bevismaterial. 

Kanske skulle det åtminstone ta slut nu. Dessutom beskrev 

Philip Pettersson faktiskt hur han varit med på ett hörn. 

Leif Eriksson avslutade förhöret med att ringa kammaråklagare 

Chatrine Rudström och fråga om pojken skulle häktas. Svaret blev 

nej. »Han säger att han känner sig utnyttjad av äldre i hackervärlden. 

Förhöret slut kl 11:50«, avslutas förhörsprotokollet. 

Philip Pettersson fördes ut till en väntande bil och kördes de åtta 

minuterna hem. I trapphuset mötte han Tony Möörk som höll på 

att bära ner det sista av bevismaterialet från lägenheten. Utan att 

säga mycket tog Philip Pettersson emot nycklarna till ytterdörren och 

gick in. En tom lägenhet mötte honom. Hans bärbara dator, servern 

i garderoben, den stationära i hans lillebrors rum, Philip Petterssons 

mobiltelefon, handdatorn, CD-skivor – de hade till och med tagit 

en färgglad iMac i vardagsrummet som han hade fått när han fortfarande 

gick i mellanstadiet. Sakta gick han från rum till rum. Utan 

datorerna var lägenheten inte sig lik. Den kändes tom, öde. Det var 

då det började gå upp för honom. Polismannen i bilen hade haft rätt. 

54


Den här dagen skulle han aldrig glömma. Hans liv hade förändrats 

för alltid innan han ens hade tagit studenten. 

På IT-gymnasiet i Uppsala hade klasskamraterna nyss kommit tillbaka 

från lunchrasten. En stol stod fortfarande tom och ingen i klassen 

visste ännu varför Philip Pettersson inte hade kommit den där 

morgonen. Han lämnade lägenheten och låste dörren efter sig, ville 

inte vara kvar på platsen som påminde honom om vad som just hade 

hänt. Den natten sov han hos en släkting. 

New York, maj 2005 

I förhöret hade de flesta frågor handlat om dataintrånget mot Uppsala 

universitet. Först mot slutet hade Leif Eriksson tagit upp Cisco, 

det stora nätverksföretaget vars kod blivit stulen. Därför gick det inte 

upp för Philip Pettersson hur omfattande utredningen i USA hade 

varit. Den amerikanska utredningen förblev hemlig till den 10 maj 

2005, två månader efter tillslaget i Uppsala, då USA vaknade upp till 

en udda toppnyhet på New York Times förstasida. 

INTERNET ATTACK IS CALLED BROAD AND LONG LASTING 

Focus falls on Sweden 

Nyheten om att 100 motståndsmän hade dödats i västra Irak fick 

stå till baka för uppgifterna om hackarhärvan. I artikeln beskrivs hur 

FBI-agenter i mer än ett år försökt spåra hackaren som aldrig tycktes 

ge upp och hur spåren till slut lett till Sverige. I närmast beundrande 

ordalag uttalade sig anonyma säker hetsexperter om hur smart Stakkato 

hade byggt sitt automatiska system för att stjäla lösenord och ta 

över fler anläggningar. Detta var också första gången som den verkliga 

omfattningen av intrången blev känd. FBI-utredare talade nu om 

tusentals datorer i upp till sju länder. Spridda rapporter det senaste 

året hade avslöjat intrång mot Cisco och superdatorer, men här visades 

hela pusslet upp för första gången. Allt hörde ihop, och väven var 

mer komplicerad än allmänheten tidigare hade känt till. 

55


Förutom de redan kända intrången avslöjades nu att en hackare 

tagit sig in i datorer tillhörande White Sands Missile Range, USA:s 

största militära anläggning belägen i delstaten New Mexico. Det var 

här mänskligheten tog sitt första steg in i den nukleära tidsåldern när 

världens första atombombstest genomfördes den 16 juli 1945. Sedan 

dess har White Sands Missile Range fungerat som en skjutbana för 

några av USA:s mest fruktade vapen. Vad som finns på anläggningens 

datorer är topphemligt, men det är ingen vågad gissning att där 

finns beskrivningar av både nu existerande och framtida amerikanska 

vapensystem. 

Men den kanske allvarligaste uppgiften lyckades The New York 

Times aldrig bekräfta. En kemist vid University of California vars 

dator hackaren tagit över hade tidigt i intrångsserien fått meddelanden 

från en konstig användare med signaturen Stakkato. Breven var 

hånfullt skrivna och fullproppade dramatiska påståenden om vilka 

servrar hackaren hade tagit sig in i. »Patuxent River stängde helt ner 

sina nätverk«, skrev han. »De blev skiträdda när jag berättade att jag 

hade stulit ritningar till F-18.« 

Påståendet var sensationellt. Patuxent River är ett av det amerikanska 

flygvapnets högkvarter och ansvarar för att hålla den amerikanska 

marinens stridsflygplan i toppskick. 26 Nu påstods att ritningarna till 

F-18, landets primära stridsflygplan som kostar upp till 57 miljoner 

dollar styck att tillverka, hade läckt till en oidentifierad hackare. 27 

När The New York Times ställde frågor om intrånget mot Patuxent 

River gav James Darcy, talesperson för den amerikanska flottan, 

ett svävande svar. Han förnekade inte att någon varit inne i servrarna. 

Men om något allvarligt hade hänt? Nej. Han antydde att hackarens 

påstående mest var tomt skryt. 

Men när vi i arbetet med denna bok granskat det omfattande utredningsmaterialet 

så faller pusselbitarna på plats. Vad The New York 

Times reportrar sannolikt inte kände till, och kanske inte heller cheferna 

vid flygvapnets högkvarter vid Patuxent River, var innehållet i 

den enorma textfil som hittats i Philip Petterssons dator i Uppsala. 

Där fanns ingen information om några amerikanska flygplan, men 

56


däremot åtta rader i en textfil med ett spektakulärt innehåll. Där 

stod den internetadress som Patuxent River Naval Air Systems Command 

använde. Där stod root, alltså superanvändare, som inloggningsnamn. 

Och ett lösenord. Med andra ord just den information 

en hackare skulle ha på sin dator om han verkligen hade tagit sig in i 

dessa militära datorer. 28 

Sedan dess har det varit tyst. Ingen har gripits eller åtalats för intrång 

mot Patuxent River. Att ett lösenord, som ser ut att kunna ge tillgång 

till det amerikanska marinflygets topphemliga datorsystem fanns i ett 

pojkrum i Sverige har aldrig tidigare rapporterats offentligt. 

Artikeln i The New York Times ger också en mindre smickrande 

bild än den klassiska av den – eller de – hackare som låg bakom serien 

av digitala inbrott. I den konventionella uppfattningen om en 

skicklig hackare ingår att han eller hon inte är ute efter att förstöra de 

besegrade systemen. Men kemisten i Kalifornien uppges här ha fått 

hela sin mejllåda, med över ett års korrespondens, raderad. Troligtvis 

var det en hämnd för att hon nedlåtande beskrivit honom som ett 

pittoreskt inslag inför sina kollegor, kommunikation som Stakkato 

tros ha kunnat läsa. 

Liknande uppgifter har flera gånger framkommit i arbetet med 

denna bok. Källor med mycket god insyn i utredningarna vittnar 

om vissa fall av raderade mejlkonton och försök till sabotage av hemsidor. 

Vid ett tillfälle ska en hel server vid ett amerikanskt universitet 

ha tömts på innehåll. Sådana händelser tycks undantagslöst ha 

före gåtts av en provokation, som att hackaren kastats ut eller internt 

beskrivits som en liten unge. Ren förstörelse är relativt ovanligt vid 

dataintrång. Det är inte bara en fråga om hackaretik. En förstörd 

server är obrukbar även för hackaren själv. Tömd på innehåll är den 

tekniskt död och därmed ointressant. 

Nyheten om dataintrången slog ner som en bomb. Kopplingarna 

till NASA, militära datorsystem och Cisco fick amerikanska medier 

att gå i spinn. Redan på förmiddagen stod CNN:s glasögonprydde 

teknikkorrespondent Daniel Sieberg i direktsändning och svarade på 

programledarens frågor om 16-åringen i Sverige. Snart vaknade även 

57


svenska medier. Pliktskyldigt återgavs uppgifterna från den amerikanska 

tidningen, men ingen ny information framkom. Vem var 

tonåringen? Ännu hade ingen publicerat hans namn. 

Uppsala, maj 2005 

Philip Petterssons närmaste vänner kände redan till razzian när händelsen 

plötsligt en dag blev en världsnyhet. Han hade fortsatt gå till 

skolan, till en början utan en egen dator eftersom den stod inlåst i 

polishusets avdelning för bevismaterial. För de pengar han kunde 

spara från studiebidraget köpte han den bästa han hade råd med. Det 

blev en hopplöst föråldrad laptop, långsam och med skralt minne, 

men den fungerade. Nu hade han visserligen en dator, men någonting 

hade förändrats. Intresset var som bortblåst och han kunde bli 

sittande i långa stunder framför skärmen utan att få någonting gjort. 

Känslan av att vara ett med maskinen, att kunna skapa vad som helst 

med bara tangenter, minne och sin egen tankeförmåga var som försvunnen. 

För första gången sedan han var sex år gammal kände han 

ingen passion för programmering. Gnistan hade slocknat. 

Samtidigt fortsatte utredningen. Nya förhör hölls. En fredagsförmiddag, 

en knapp månad efter razzian, klev Leif Eriksson in på 

gymnasieskolan, tog Philip Pettersson åt sidan och ställde uppföljningsfrågor 

i tio minuter. Den gången var polismannen ute efter ett 

lösenord till en krypterad del av Philip Petterssons server. Koden, 30 

tecken lång och därmed värdig en säkerhetsklassad militär anläggning, 

uppgav han sig ha glömt bort. Leif Eriksson fick lämna skolan 

utan upplysningar. 

I juni 2006, mer än ett år efter razzian, hade utredarna hunnit gå 

igenom varenda fil de hittat på de beslagtagna datorerna, servrarna 

och CD-skivorna. Philip Pettersson kallades till det riktigt tunga förhöret. 

Vid sin sida hade han en försvarare från kändisadvokaten Leif 

Silberskys byrå. 

14 fall av dataintrång lades på bordet. Anklagelserna var mycket 

specifika. Klockan 13:47 den 17 maj 2004 uppgavs han ha loggat in 

58


på en dator ägd av Matematiska institutionen på Uppsala universitet. 

Datorns namn var Brummelisa. (Ett udda namn kan tyckas, men i 

utredningen figurerar servernamn som »Spetsknypplerskor«, »Grillolja« 

samt på Umeå universitet »Lenin«, »Mao« och »Stalin«. Tekniker 

på KTH hade valt de mer vardagliga »Prisextra« och »Konsum« 

för sina maskiner.) Användarnamnet som användes vid intrånget var 

Johanna. 

Enligt förhörsprotokollet medgav Philip Pettersson först att han 

varit delaktig i intrången. Lösenorden sa han sig visserligen inte ha 

hackat själv. I stället var det någon annan, under förhöret bara kallad 

»han« som ska ha fixat fram dem. Senare betonade den misstänkte att 

han bara hade skapat programmet som stal lösenorden och följt med 

in på de spärrade datorerna för att se till att det fungerade. Inte med 

ett ord beskrev han vem eller hur många han arbetat med. 

Leif Eriksson, som ledde förhöret, lade fram ett papper på bordet. 

Det föreställde en utskrift av det polismännen vid razzian såg i den 

krypterade delen av hans hårddisk när de för första gången satte sig 

vid datorn. Philip Pettersson betraktade pappret en kort stund och 

bekräftade vad det föreställde. 

– Ni måste ha haft mycket kul när ni gick igenom detta, anmärkte 

han syrligt och tillade att många av de som dagligen loggade in på 

hans hemmanätverk hade tillgång till denna del av hårddisken. 

Klockan närmade sig tolv och förhöret hade hållit på sedan niotiden 

på morgonen. Leif Eriksson ställde en avslutande fråga, kanske 

av nyfikenhet, kanske för att det skulle hjälpa honom med utredningen. 

– Vad var syftet med alltihop? 

– Kul, blev svaret, kul att utforska och få uppleva saker när man 

är nyfiken. 29 

Ett och ett halvt år efter att The New York Times gjort honom till 

anonym världskändis öppnade Philip Pettersson glasporten till Uppsala 

tingsrätt, gick in i rättssalen och satte sig ner bredvid sin advokat. 

Det var januari 2007 och Philip Pettersson hade fyllt 18 år. Polisen 

och åklagaren hade tagit gott om tid på sig för att gå igenom hans 

59


datorer och sammanställa ett åtal. Mycket i Philip Petterssons liv 

hade hunnit hända. Gymnasiet var snart slut och hans klasskompisar 

skulle gå vidare till högre utbildningar, jobb eller resor. Ett halvår efter 

razzian hade förhållandet med flickvännen – hon som hade kallats 

in som vittne av Uppsalapolisen – tagit slut. Vad hon hade sagt hade 

han redan sett i protokollet. Hennes uppgifter skulle inte figurera alls 

i rättegången, men det skavde extra mycket att veta att just hon av 

alla människor hade suttit där ansikte mot ansikte med förundersökningsledaren 

och pratat om honom. »Virrigt«, var ordet Philip Pettersson 

senare skulle använda för att beskriva det hon hade sagt. 

Utredningsmaterialet var stort, närmare 1 000 sidor, men kammaråklagare 

Chatrin Rudströms upplägg var enkelt. För det första 

utelämnades alla intrång i USA och andra länder. I stället gällde 

åtalet intrång mot universiteten i Uppsala, Stockholm, Umeå och 

Linköping samt Karolinska institutet, KTH och Nationellt Superdatorcentrum. 

Strategin var att ta detaljer ur universitetens loggar om 

vilka stulna konton som använts och att para ihop dem med lösenord 

i den gigantiska textfil som hittats i Philip Petterssons dator. 

För första gången stod nu den misstänkte storhackaren, tonåringen 

som snart skulle gå ut gymnasiet, ansikte mot ansikte med de 

tekniker vars system han påstods ha tagit sig in i. På plats fanns Leif 

Nixon från NSC i Linköping och Christian Nygaard, den tekniker 

vid Uppsala universitet som upptäckt ordet »knark« i koden. Även 

polismannen Tony Möörk var där för att vittna. 

Philip Pettersson upprepade sin version av förloppet. Hans dator 

kanske hade använts, och visst hade han skrivit några av programmen. 

Men det var andra hackare, äldre personer från länder långt 

borta, som hade begått själva brotten via hans dator. Det var därför 

filen fanns där. Det var så det hade gått till när tusentals stulna lösenord 

hade placerats på hans hårddisk. Ja, han ingick i en grupp 

av hackare. Thailändaren Stakkato och rumänen Nebunu beskrevs 

återigen som hjärnorna bakom det hela. 

Åklagarsidan hade förberett för en riktig show. Förutom lösenord 

hade inspelade sekvenser från dataintrång hittats på Philip Pettersons 

60


dator. De låg sparade i en katalog med namnet »funny sessions« och 

visade hur en främmande dator angreps, hur personen vid tangentbordet 

använde knep och trick för att knäcka säkerhetsskydd och få makt 

över det angripna systemet. Filmen visades upp för rätten. Planen var 

att låta de närvarande förundras över den unge hackarens kunskaper. 

I efterhand talar flera närvarande om hur lugnt Philip Pettersson talade, 

hur klart han uttryckte sin historia. Själv minns han rättegången 

som en lång frustration över att inte kunna göra sig förstådd. Målet 

var någonting helt annat än vanliga helgslagsmål och bilstölder som 

tingsrätten ofta hanterade. Tidvis gick diskussionerna in på frågor 

som skulle vara helt främmande även för de flesta datorkunniga, och 

där satt en rad nämndemän helt utan specialutbildning med uppdraget 

att fatta beslut som skulle avgöra en ung människas framtid. 

Några av frågorna de ställdes inför var dessa: Om en mycket avancerad 

användare startar ett visst program i operativsystemet Linux, 

som ingen av dem troligtvis ens hade sett, gör han det då för att själv 

skriva in någonting i en fil, eller bara för att läsa den? Har en kriminell 

thailändare någonting att vinna på att låta sin internettrafik gå via en 

persondator i Uppland? 

Två veckor senare frikände tingsrätten Philip Pettersson på samtliga 

åtalspunkter. Ingen betvivlade att hans dator varit navet i en 

utdragen serie av avancerade intrång. Men vem hade utfört handlingen? 

Tingsrättens bedömning var klar. Någon annan, kanske den 

vid det här laget beryktade thailändaren, kunde ha gjort det via hans 

uppkoppling. 

Domen är en parodi på IT-kunskap. Tingsrätten famlar sig fram 

genom tekniska begrepp, kommer med absurda påståenden som att 

lägenheten i Uppsala skulle ha »det snabbaste bredbandet i hela världen« 

och tycks inte förstå skillnaden mellan ord som kod och program. 

Adressen till servern som samlade in lösenorden skrivs ut på 

flera olika sätt i domen, samtliga felaktiga. Dessutom är tingsrättens 

slutsats en enda stor självmotsägelse. Att Philip Pettersson var den 

skyldige kunde inte styrkas. Ändå skulle den uppsjö av datorer som 

beslagtagits från hans pojkrum inte lämnas tillbaka. 

61


– Man kunde nästan läsa ett budskap mellan raderna, säger en 

poliskälla som arbetade med utredningen till oss. 

– De ville säga: »Vi förstår inte det här. Överklaga.« 

Det kunde ha tagit slut där. Philip Pettersson skulle ha gått ut 

gymnasiet, sökt till universitetet och med åren skulle minnet av poliser 

som genomsöker hans hem och timslånga utfrågningar om dataintrång 

ha bleknat. Men domen överklagades och i Svea hovrätts 

pompösa lokaler på Riddarholmen i Stockholm var det ingen som 

trodde på förklaringarna Philip Pettersson lade fram. 

Han låg fortfarande och sov hemma i Uppsala när hans telefon pep 

till. Yrvaket plockade han upp den. Ett nytt sms: »Jag beklagar.« En 

kompis hade sett nyheten om att hovrätten funnit honom skyldig 

innan han själv fick höra om domen. 

Det strängaste straff en svensk domstol kan ge för dataintrång är 

två års fängelse. Hovrätten beslutade att han inte skulle låsas in, men 

dömde honom till villkorlig dom, vilket ändå var strängare än vad 

åklagaren hade krävt. När åtal väcktes i tingsrätten 2006 hade Chatrine 

Rudström visat sig redo att acceptera ungdomstjänst på grund 

av hackarens låga ålder. 30 Hovrätten såg ingen anledning att ta så lätt 

på brotten. 

Den största tyngden som vilade på Philip Pettersson inför rättegången 

var ändå skadeståndskraven. Tillsammans krävde universiteten 

honom på 392 000 kronor för allt arbete som lagts ner på att 

rensa efter intrången, byta ut stulna lösenord och säkra upp hackade 

servrar. Nationellt Superdatorcentrum försökte sig också på att räkna 

ut vad superdatorn, som centret lagt tiotals miljoner på i inköpskostnad, 

kostade att äga under de dagar den stod nedkopplad efter 

intrånget. 

Hovrätten avfärdade vissa av kraven men slog fast att Philip Pettersson 

skulle betala 160 000 kronor, plus ränta, i skadestånd. Tidigt 

våren 2010 hade Philip Pettersson fortfarande inte börjat betala. För 

varje dag växer skulden i takt med att räntan tickar på. 

Finns Nebunu och Stakkato? Är de verkliga människor som Philip 

Pettersson hävdar eller fantasifoster som han använde för att skylla 

62


ifrån sig? Enligt tingsrätten kan de mycket väl existera och vara de 

verkliga hjärnorna bakom attackerna. Hovrätten säger visserligen 

inte rakt ut att de är påhittade, men viftar ändå undan förklaringen 

med de två mystiska karaktärerna. 

En granskning av det omfattande materialet som omger Stakkatoutredningen 

visar att åtminstone Nebunu figurerar som en person, 

skild från Philip Pettersson eget alter ego i hackarvärlden. En artikel 

om avancerade tekniker för att utnyttja säkerhetshål som Philip Pettersson 

skrivit och publicerat på nätet avslutas med hälsningar till 

flera alias, troligtvis vänner som delar samma intresse eller skickliga 

hackare som Philip Pettersson såg upp till. En av dem är Nebunu. 

Även koden till programmet Kebab, signerat med Philip Petterssons 

alias Rebel, innehåller en sådan hälsning. Programmet beskrivs som 

en parasit vars enda syfte är att ge en hackare möjlighet att fjärrstyra 

en knäckt dator. 

Här och där i den beslagtagna datorn finns utskrifter från anonyma 

chattkanaler med formuleringar som »NEBUNU UND REBEL 

OWNZ DICH«, ett hopkok av engelska, tyska och allmän nätslang 

som kan översättas till »Nebunu och Rebel äger dig«. Dessutom finns 

det än i dag texter om avancerat hackande på nätet, signerade med 

namnet Nebunu och en rumänsk mejladress. I minst en av dessa 

skickar författaren en hälsning till »Rebel«. Fram till 2002 drev någon 

som kallade sig Nebunu en hemsida om hackande med tips om hur 

ett lyckat intrång genomförs. Sedan raderades den från nätet och tycks 

inte ha återkommit. Mycket tyder på att Nebunu finns på riktigt. 31 

Men det är Stakkato som genom hela processen har utmålats som 

den verkliga kraften bakom intrången. Namnet figurerar på flera ställen 

i textfilerna på Philip Petterssons dator, många gånger i form av 

olagligt skapade konton på de angripna universitetsservrarna. Så gott 

som varje gång har dessa konton bokstaven q som lösenord. Däremot 

saknas referenser till honom i tredje person av den typ som finns 

kring Nebunu. 

Ord står mot ord. Men klart är att om Philip Petterssons version 

av sanningen stämmer så kan två personer ha suttit lutade över sina 

63


tangentbord någonstans i världen när polisen stormade in i Uppsalalägenheten. 

Kanske följde de i detalj vad som hände med den 

dator de utnyttjat för att stjäla tusentals konton från några av världens 

mest mytomspunna datorsystem. Kanske fick de sedan kalla 

fötter, bytte namn eller slutade med sin kriminella verksamhet och 

hoppades att Philip Pettersson skulle få skulden för alltihop. Kanske 

existerar Stakkato inte, mer än som ännu en sida av en ung svensk 

hackares komplexa identitet i nätets undre värld. 

Efter hovrättens dom ställde Philip Pettersson upp på korta intervjuer, 

men ingen tidning publicerade hans riktiga namn. För läsarna 

blev han i stället känd som Uppsalahackaren, 19-åringen eller, som i 

Aftonbladet, »Superhackaren«. 32 Uppgivet pratade han med journalister 

om hur lite domstolen förstått av tekniken. 

– Det är en total tragedi för vårt rättssamhälle att en domstol kan 

döma någon med bevisning som domstolen inte förstår. Den har 

bara automatiskt lyssnat på vad åklagaren säger och på några expertvittnen 

från Rikskrim med tre veckors datautbildning, sade han. 

Med domen registrerad såg han inte längre någon anledning att 

hålla tillbaka sitt förakt för hela det rättsväsende som nu fällt honom. 

– Åklagaren och hennes kumpaner säger till exempel att det är 

väldigt konstigt att man har ett lösenordsknäckningsprogram, att det 

är konstigt med säkerhetsprogram som följer med de flesta Linuxdistributioner. 

Flera år senare beskriver han hovrätten som ett gäng pensionärer 

och minns särskilt en av nämndemännen, en äldre herre med stödkrage. 

Genom hela rättegången satt han med huvudet lutat lätt åt 

sidan, enligt närvarande med ögonen nätt och jämnt öppna, medan 

han lyssnade på vittnesmål och tog del av bevisning på en så hög teknisk 

nivå att knappt en ingenjör med examen i datavetenskap skulle 

hänga med i alla detaljer. 

För Philip Pettersson blev han symbolen för en vuxenvärld som 

inte begrep en bråkdel av allt han visste om datorer och nu hade satt 

spår i hans liv som aldrig skulle försvinna. De hade inte vuxit upp på 

64


nätet. De hade inte som barn upptäckt en helt ny värld, en Narniagarderob 

av sammankopplade datorer, kod och servrar, en plats där 

logik och intelligens kunde skapa vad som helst och där vilket ställe 

som helst på jorden var lika tillgängligt som gården utanför fönstret. 

De äldre hade aldrig lärt känna någon utan att veta hur han eller 

hon såg ut, bara genom vännens ord, kod och kunskap. Det var hans 

värld de försökte döma, tvinga in i sin egen fyrkantiga låda av lagar, 

begränsningar och spärrar. 

– De har förstört min framtid innan jag ens är vuxen, sa han till en 

reporter och lovade att försöka ta hackarhärvan till Högsta domstolen. 

Det gjorde han också, men fick avslag. Därmed slogs domen fast 

och den riktigt allvarliga processen kunde börja, den del som rörde 

intrången i USA. Tusentals maskiner hos NASA, Cisco och militären 

– affärshemligheter, militära servrar, superdatorer i världsklass. 

Washington DC, november 2007 

Medan svenska åklagare och poliser lade pusslet kring universiteten 

pågick ett intensivt arbete i USA. Vad som hade börjat som spridda 

utredningar av FBI på tre orter – San Diego, Chicago och Springfield 

i Illinois – slogs samman när det stod klart att intrången hade utförts 

på samma sätt, med samma verktyg och att det sannolikt var samma 

person eller grupp som låg bakom. Agenter i det mytomspunna högkvarteret 

i J Edgar Hoover-byggnaden i Washington DC tog över och 

samordnade utredningen. 

Internt på FBI kom fallet att kallas Major Case #216, ett slags beteckning 

som ges till utredningar som är så omfattande att de involverar 

lokala FBI-kontor runt om i landet. Minst 60 FBI-anställda 

agenter och experter inom IT-säkerhet på över 20 lokala kontor beräknas 

ha arbetat med att spåra intrången till Uppsalalägenheten. 33 

Mark Culp, chef för FBI:s avdelning för cyberbrottslighet i San 

Diego, var en av de första att höra talas om Stakkato. Det var till 

honom larmet gick när Abe Singer upptäckt en inkräktare på super- 

65


datorcentret vid University of California och redan i april 2004 fick 

han de första signalerna som tydde på en samordnad serie av intrång. 

I dag bekräftar han att FBI i början var långt ifrån säkra på att det 

var en enskild person som var i farten. En högst levande hypotes var 

att en främmande statsmakt lade stora resurser på att ta sig långt in i 

amerikansk IT-infrastruktur. 

– Det var ett särskilt oroväckande fall innan vi kände till hackarens 

motiv, skriver han till oss i ett mejl. 

– Tidigt ställde vi oss frågan om detta bara var en unge eller om 

någon med mer ondskefullt uppsåt låg bakom. Jag tror vi alla nu har 

dragit slutsatsen att det bara var en unge. 

När utredningen riktade strålkastaren mot Sverige och FBI-agenterna 

började känna sig säkra på att en tonåring låg bakom alltihop 

drog många en suck av lättnad. Samtidigt uppstod ett nytt problem. 

Att ställa en minderårig, utländsk medborgare inför rätta för brott 

som kan ge upp till tio års fängelse är ingen liten sak. Händelserna 

i Uppsala tingsrätt och Svea hovrätt följdes därför noga av de mest 

initierade agenterna och säkerhetsexperterna som levt med Stakkatointrången 

och dess efterdyningar i flera år. 

Högsta domstolens nej blev startskottet. Den 6 maj 2009 publicerade 

det amerikanska justitiedepartementet ett dokument på sin 

hemsida. De amerikanska myndigheterna väcker åtal mot en svensk 

man, »även känd som Stakkato«, stod att läsa i dokumentet. Anklagelserna 

var grova. Tre fall av dataintrång, två mot NASA och ett mot 

Cisco. Dessutom anklagades Philip Pettersson för industrispionage 

genom att ha kopierat och spritt Ciscos hemliga kod. Fyra av de fem 

brotten ska alla ha begåtts under en vecka i maj 2004, vid samma tid 

som Ciscokoden dök upp på den ryska webbplatsen. Det femte, ett 

intrång mot datorer på NASA, var daterat den 22 oktober. Då hade 

utredare i USA redan fått upp ögonen för ynglingen i Sverige. 

Konturerna av en enorm utredning målades upp. Mängder med 

brottsbekämpande myndigheter hade deltagit i spaningen, allt från 

IT-brottssektionen på FBI till Secret Service, alltså den myndighet 

som bland annat ansvarar för presidentens säkerhet. 

66


Samarbetet mellan FBI och svensk polis var mer intimt än vad som 

tidigare har varit känt. Redan sommaren 2004 upprättades kontakter 

och amerikansk polis hölls hela tiden uppdaterad om hur adressen 

i Uppsala spårades, hur polisen slagit till den där morgonen i mars 

2005 och hur Philip Pettersson tagits in på förhör. 

Faktum är att det var ett tips från FBI som ledde den svenska polisen 

rätt. 34 Från amerikanskt håll följde man hur koden från Cisco 

spreds över nätet. En nedladdning ska ha skett via University of 

Colorado, där hackaren förpackade filerna på ett behändigt sätt och 

sedan förde ut dem ur landet till en server på Karolinska Institutet. 

Karolinska Institutets tekniska system är tätt knutna till KTH, varför 

det från FBI-håll antogs att intrånget hade med KTH att göra. 

Därifrån iakttogs kopplingen till en privat uppkoppling från Bredbandsbolaget. 

Denna information lades till KTH:s polisanmälan 

långt efter att den hade lämnats in. Texten är på engelska och kommer 

direkt från FBI. 

År 2006 flög FBI in tre agenter, specialiserade på IT-brottslighet, 

till Sverige. Från Arlanda åkte de till polisstationen i Uppsala, mötte 

sina svenska kollegor och satte sig ner i ett förhörsrum. Philip Pettersson 

steg in i lokalen för att frågas ut ännu en gång. På väg in såg 

han sig om och noterade hur de annars vardagligt klädda poliserna i 

dag stoltserade i kavaj. Finbesök från Amerika i lilla Uppsala. 

För Philip Pettersson var detta ett i en lång rad av förhör, men 

mycket var annorlunda. De tre männen – artiga, välvårdade – kunde 

prata teknik på en nivå som Philip Pettersson aldrig hade stött på 

inom den svenska polisen, minns han. Han ignorerade tolken och 

pratade engelska direkt med agenterna. Allt han sa översattes sedan 

till svenska för att de andra närvarande inte skulle missa något. Under 

nästan en hel dag, sex timmar enligt Philip Pettersson, frågades 

han ut om intrången i USA, om universiteten, om Cisco och om 

NASA-servrarna. När förhöret var över fick den misstänkte underteckna 

ett referat, amerikanerna tackade för sig och åkte hem. Ännu 

några pusselbitar hade lagts på plats. Tre år senare skulle de komma 

till användning när åtalet väcktes i USA. 

67


I en amerikansk domstol skulle Philip Pettersson riskera tio års 

fängelse och 250 000 dollar i böter för vart och ett av de fem brotten. 

Processen hade nått helt nya nivåer. 35 Världspressen vaknade igen och 

Philip Petterssons namn dök upp i nyhetsmedier över hela jordklotet. 

Många mindes ännu de spektakulära hacken. Själv hade han nåtts av 

nyheten när han en morgon satt och klickade sig runt på Upsala Nya 

Tidnings sajt, i samma rum som polisen stormat flera år tidigare. 

Klumpen i magen kom tillbaka. Skulle historien aldrig ta slut? 

Hovrättens fällande dom hade varit ett hårt slag, och ännu hade han 

ingen aning om hur han skulle kunna betala det skadestånd han var 

skyldig universiteten. Men Philip Pettersson hade ändå sett det som 

ett tydligt slut, en punkt där processen var över. Inga fler timslånga 

förhör, inga rättegångsdatum. Datorer hade blivit intressanta igen, 

inte bara en påminnelse om det som hade hänt. Gymnasietiden var 

över och han hade börjat studera datavetenskap på Uppsala universitet. 

Och så började allt om igen. Tonåren var över sett till hans 

födelsedatum, men alla händelser levde vidare. 

– Det finns inte en chans att jag åker till USA. Chansen att jag blir 

utlämnad är ännu mindre. Ska jag sitta tio år i svenskt fängelse för 

det här? Det är absurt, beklagade Philip Pettersson sig för en svensk 

IT-tidning. 36 

Nästa steg skulle ligga långt utanför Philip Petterssons egen kontroll. 

Ärendet Stakkato blev en fråga som hanterades på diplomatisk 

nivå två stater emellan sedan USA bett Sverige om hjälp för att dra 

information ur Philip Pettersson. Åtalet som väcktes i USA skulle 

visa sig vara en ren formalitet. Syftet var aldrig att få honom åtalad 

i amerikansk domstol. Faktum var att Stockholm och Washington 

hade förhandlat om att flytta över fallet till Sverige sedan tidigt i 

utredningen. Resultatet blev att USA lämnade över en formell förfrågan 

till Sverige om att ta över målet och åtala Philip Pettersson för 

brotten i en svensk domstol. 

Kammaråklagare Chatrine Rudström satte den 4 december 2009 

sin signatur på ett brev adresserat till det amerikanska justitiedepartementet. 

37 »Jag skriver till er för att bekräfta att Sverige har beslutat att 

68


acceptera er förfrågan«, skrev hon och lovade att själv följa fallet och 

ta ett beslut om åtal. »Fallet har lämnats över till polismyndigheter 

för den nödvändiga utredningsprocessen.« 

När man läser brevet slås man av den förhållandevis mjuka, nästan 

förlåtande tonen. Chatrine Rudström betonar att Philip Pettersson 

bara var 16 år gammal när brotten begicks och att han redan har 

dömts för dataintrång vid samma tid. Även om bevisen skulle visa sig 

vara övertygande, skriver hon, är det inte säkert att det blir ett åtal. 

Lagen tillåter att minderåriga slipper undan med hänvisning till att 

de redan fällts för liknande brott. Sveriges budskap till USA var att 

»Visst, vi kan ta över målet. Ni slipper handskas med det, men lita 

inte på att det går till domstol.« Ett avslutande »boys will be boys« 

är egentligen det enda som saknas för att brevet helt skulle tona ner 

sannolikheten för en ny rättegång. 

Amerikanerna accepterade. Sedan den 29 januari 2010 är Philip 

Pettersson inte misstänkt för något brott i USA. 38 

»Bara för att någonting bryter mot lagen 

så innebär det ju inte att det är helt fel.« 

Kvällsluften i Uppsala är tung av fukt när vi möter Philip Pettersson. 

Vi har stämt träff utanför hamburgerrestaurangen Max glasdörrar vid 

Stortorget. Staden laddar för SM-finalen i bandy och en stor rund 

ljustavla mitt på torget sveper sitt sken över asfalten. Några minuter 

efter utsatt tid kommer han gående, vi skakar hand och sneddar över 

torget till ett kafé. Philip Pettersson ställer ner sin kaffekopp på bordet. 

Han är 21 år gammal, har börjat studera på ett av de universitet 

han har dömts för att ha hackat. Men för honom är historien långt 

från avslutad. 

Tonen är avspänd och intelligent när han talar. Då och då ler han 

när minnen från karusellen som pågått de senaste åren dyker upp, 

speciellt är det tekniska detaljer som får honom på gott humör. Ibland 

lyfter han blicken mot taket för att tänka efter. 

Philip Pettersson har aldrig tidigare pratat öppet om det händelse- 

69


förlopp som förändrade hans liv. Bortsett från korthuggna citat i 

samtal med journalister över telefon har han hållit sig i bakgrunden, 

låtit processen gå vidare med hopp om ett snabbt och smärtfritt slut. 

Nu, på ett fik bara ett par hundra meter från polishuset i Uppsala 

och med skadeståndskravet fortfarande hängande över sig, vill han 

bryta tystnaden. Försöka förklara vem han är och varför saker blev 

som de blev. 

Sedan några veckor har vi haft kontakt via mejl. Vi har diskuterat 

var vi ska träffas och försökt hitta en lämplig tid som inte 

krockar med hans studier. Tidigt säger han att han kan prata med 

oss om hur tillslaget gick till och hur den utdragna rättsprocessen 

legat som ett ok på hans axlar i flera år. Däremot vill han inte 

gå in på exakt vad han gjorde när intrången ägde rum. Vi accepterar. 

När vi träffas är det amerikanska åtalet är ännu inte avgjort. 

Han smakar på kaffet och börjar berätta. 

70 

Jag minns en gång när jag gick i sjuan. Jag kunde inte särskilt 

mycket då, men jag gick in i chattkanalen #hack.se. De 

allra flesta där kunde mer än jag då, allt jag hade gjort var 

egentligen att installera Linux på min dator. De dissade mig 

ganska brutalt när jag försökte skaffa polare där och jag insåg 

att jag inte kunde så mycket, att jag borde sätta mig ner och 

lära mig så att jag sen, om några år, skulle kunna vara den 

som ser ner på dem. På så sätt kan lite mobbning vara bra, 

bara man tar det konstruktivt. 

Vissa skulle nog stötas bort av en sådan sak och inte 

komma tillbaka. Det är en ganska hård värld och folk på 

internet är inte alltid så trevliga. Men om man lägger sig ner 

och gråter för att någon är taskig mot en på nätet så kanske 

man inte passar in. 

Det där blev annorlunda sen. Någon gång när jag gick i 

åttan eller nian var det någon snubbe i samma kanal som var 

rätt kaxig och otrevlig mot dem han inte kände. Vi började 

prata och han ville mobba mig lite. Han gav mig en utma-


ning, sa »visa hur du kan utnyttja den här buggen« – något 

enkelt buggigt program – och jag visade att jag kunde göra 

det på många fler sätt än han hade tänkt på. Plötsligt ändrades 

hans sätt, han blev schysst och vi blev ganska bra polare 

efter det där. 

Men, ja. Jag har nog själv varit likadan. Den internationella 

hackarscenen – den undre världen så att säga – är väldigt 

hierarkisk. Först är man ingen och man försöker hänga med 

de som är bättre än en själv. Man blir förnedrad, kommer 

tillbaka när man har lärt sig mer och då kommer man upp 

på samma nivå. Det finns folk där som jag aldrig har träffat 

IRL men som jag har känt i åtta år. Då blir det på riktigt, 

liksom. 

Det finns de som försöker hacka sig in i system, men 

många bara programmerar bakdörrar och sådant. Det är en 

väldigt komplex värld, det finns inget ställe där alla hänger 

utan det är snarare olika celler, grupper med tre-fyra polare 

som litar på varandra och delar precis all information de har, 

oavsett om det är någonting från system de hackat eller ett 

nytt program för att knäcka system. Dessa celler är kopplade 

till varandra och tillsammans blir de så att säga hackarscenen. 

Visst finns det de som gör det för egen vinning, men 

för de flesta är det bara en typ av utmaning. Det finns de 

som lyckas hacka värsta top secret-systemen men bara sitter 

inloggade och låter det vara. Det är en fjäder i hatten. Högst 

smäller det att hacka .mil. Det är det fetaste. Efter det kommer 

.gov, eller riktigt stora företag som Cisco, Microsoft eller 

AT&T. 

Hela tiden, från när jag var liten, har datorer egentligen 

varit det enda jag har hållit på med. Så var det på gymnasiet 

också. Då hade jag visserligen flickvän, och det tar ju en del 

tid. Men förutom det, bara datorer. Jag gick knappast till 

skolan varje dag, men jag skötte den ändå och fick bra betyg, 

flest MVG. Det enda jag någonsin fått IG i är idrott. Så det 

71


72 

har aldrig varit något problem, men det hände ofta att jag 

gick till skolan efter att ha sovit i tre timmar, kom hem och 

somnade. Sedan vaknade jag någon gång på kvällen och satt 

och grejade med datorn hela natten. Allt hände på nätterna. 

Det är väl för att det är så tyst och lugnt då, man slipper bli 

störd. När jag koncentrerade mig ordentligt på programmeringen 

så kunde jag hamna »in the zone« och om någon 

knackade på dörren eller om det var liv utanför så tappade 

jag det. Annars vet jag inte varför nätterna är så speciella. 

Min mamma – hon är läkare – var ganska ofta utomlands 

och jobbade. Så jag hade ju ingen som sa åt mig att jag 

borde gå och lägga mig. 

Ändå var jag inte frustrerad över skolan. För att bli det 

måste man ha utgångspunkten att man är där för att lära 

sig någonting, och jag har alltid sett det som att åtminstone 

gymnasiet bara är ett dagis för större barn. Jag hade ganska 

kul, umgicks med mina kompisar. Vi hade ju laptops på ITgymnasiet 

så vi satt mest där och surfade. Men om man tror 

att man ska få någon slags erfarenhet och en massa nyttig 

kunskap så får man vänta tills man kommer till universitetet. 

Minst. 

Så varför datorer. Om en dator pajar så finns det alltid en 

anledning till det, och man kan fixa det. Allt är deterministiskt, 

så att säga. Och sen är det hela onlinevärlden. När man 

tillbringar tid i chattrum blir man dömd efter sina meriter, 

inte på grund av hur man ser ut eller hur mycket pengar 

man har, bara på ens kunskap och på hur man beter sig. På 

sätt och vis är det ett slags perfekt samhälle. 

När man väl har kommit in på den banan går det inte 

att bara lämna den och börja använda datorn »som vanligt 

folk«. Man har sett den andra sidan, att det finns någonting 

bakom alltihop. Då vill man bara lära sig mer om hur alltihop 

fungerar. 

Senare på gymnasiet, efter att jag hade blivit raidad, tap-


pade jag helt gnistan ett tag. Jag kunde inte få någonting 

gjort med datorer. Det är tragiskt vad det här har gjort för 

min framtid, men datorer är ju min passion. Ett par gånger 

har jag tänkt att mitt liv hade varit bättre om jag hade spelat 

fotboll när jag var liten i stället för att hålla på med datorer. 

Gnistan kom tillbaka efter hovrättens dom. Då kändes det 

som att allt skulle bli bra igen. Jag ville ju bara att det skulle 

försvinna. 

Då hade jag börjat studera datavetenskap på Uppsala 

universitet. Några av studenterna gick ju där redan när 

intrången skedde. Alla studenters lösenord hade ju fått bytas 

ut och inte alla tyckte att jag var en bra person direkt. Så nej, 

jag kände mig inte så välkommen. Andra tyckte bara att det 

var ballt. De ser det inte som att domen innebär att jag helt 

saknar etik och moral. Bara för att någonting bryter mot 

lagen så innebär det ju inte att det är helt fel. Dataintrång 

är ju ett väldigt speciellt brott. Det hade varit annorlunda 

om jag hade blivit dömd för barnporrbrott eller någonting 

sådant. 

Åklagaren och förhörsledaren har hela tiden uttryckt sig 

som att jag är en dålig människa, att jag skulle sitta där och 

ha dåligt samvete. Men några av killarna från rikskrim visade 

snarare en slags respekt. Han hade ju suttit och gått igenom 

materialet de hittade på min dator och man får en annan 

uppfattning när man förstår det. Han måste ha spenderat 

många timmar med att rota runt i materialet och tyckte nog 

det var roligare än hans andra arbetsuppgifter. Så jag menade 

det verkligen när jag sa »Ni måste ha haft mycket kul« där 

under förhöret. 

Jag var på ett till förhör nyligen. Det gällde det där amerikanska. 

Om den drar igång nu så vore det … Det skulle vara 

stressande, men jag skulle inte gå under. Jag är ganska van. 

Efter universitetet får vi se om jag tar ett legitimt jobb i 

Sverige. Ärligt talat känns det som att jag lever i fördröjd 

73


74 

exil. Jag utbildar mig här och tanken är att jag ska kunna få 

en schysst lön. Men ett jobb i Sverige skulle, med tanke på 

skadeståndet, som mest ge mig 10 000 i månaden. Nej, jag 

tror inte jag blir kvar länge till. Kanske åker jag till Tyskland, 

var som helst där de inte förföljer mig. Jag känner mig 

faktiskt förföljd här. 

Jag skulle kunna tänka mig att arbeta som programmerare. 

Eller någonting med säkerhet. 

Philip Pettersson är dömd till villkorlig dom för sju fall av dataintrång 

mot svenska universitet. Sommaren 2010 lades förundersökningen 

om intrång mot NASA och Cisco ned, med hänvisning till 

den tidigare domen. Han nekar fortfarande till anklagelserna och 

står fast vid sin berättelse om thailändaren Stakkato och rumänen 

Nebunu. Våren 2010 har han ännu inte börjat betala skadestånd till 

universiteten.

Först in i framtiden 

Från en källare i Alvik till världens bästa IT-land 

En myt är att riktiga hackare är sådana typer som MIT-hackarna. 

Det är lögn. MIT-hackarna var nördar utan liv med 

låg imponansfaktor. Sen kom man på att hackare kanske var 

sådana typer som bröt sig in i datorsystem. Fast där stötte 

man också på problem. Det gick helt enkelt inte att kategorisera 

båda typerna som hackare. 

FÖR DET ÄR JU SÅ JÄVLA UPPENBART. HACKARE 

SOM INTE HACKAR ÄR INGA HACKARE. ALLTSÅ. 

HACKARE HACKAR! 

– Arga Unga Hackare, 2005 39 

KvällEN DEN 22 aprIl 1980 var det fullsatt i hörsal E7 på Kungliga 

Tekniska Högskolan i Stockholm. Omkring 200 svenska datorentusiaster, 

de flesta av dem unga män, hade tagit plats för att närvara vid 

den nybildade datorföreningen ABC-klubbens första årsmöte. En 

förväntansfull stämning låg i luften. Kallelsen till mötet hade lockat 

med att klubbens eget kommunikationsprogram skulle visas upp för 

första gången. Ingen visste exakt vad det innebar, men i bänkraderna 

tisslades och tasslades det om att någonting extraordinärt var på 

gång. 

På scen fanns klubbens nytillträdde ordförande Gunnar Tidner 

och mötesordförande Odd Rolander, båda slipsprydda ingenjörer i 

fyrtioårsåldern och mer än ett decennium äldre än de flesta i publi- 

75


ken. På bordet intill stod en knubbig liten gulvit ABC-80-dator, vid 

den här tiden Sveriges i särklass mest populära hemdator. En extra 

skärm var inkopplad och vänd mot publiken. Bredvid datorn stod ett 

av Televerkets modem och en telefon. 

I det övre vänstra hörnet på den annars nattsvarta datorskärmen 

blinkade en svagt lysande grön rektangel. Den visade att datorn var 

påslagen och redo att ta emot kommandon. 

Några mil bort, i ett radhus i Täby norr om Stockholm, stod ännu 

en ABC-80 och väntade på instruktioner. Mait Tidner, ABC-ordföranden 

Gunnar Tidners fru, vandrade in i arbetsrummet och slog 

sig ned framför datorn. Bredvid den stod ett modem, snarlikt det 

som befann sig på scenen i hörsalen på KTH. Hon slog på datorn, 

anslöt modemet och knäppte på skärmen, precis som hon och Gunnar 

kommit överens om tidigare. Hon skrev in ett par kommandon 

och tryckte enter. Ett kort budskap rullade fram på skärmen. 

76 

MONITORN LADDAD. VÄNTAR PÅ ANROP. 

På KTH rätade Gunnar Tidner till slipsen och klev fram till datorn 

på scen. Sorlet från publiken tystnade när han böjde sig ned och började 

knappa på tangentbordet. 

RUN T80PRT 

LOAD ABCMIN 

RUN 

Han tryckte ned entertangenten. *** HALF DUPLEX *** skrevs ut på 

skärmen. Den gröna markören blinkade. 

Gunnar Tidner harklade sig, lyfte på telefonluren och slog numret 

hem till radhuset i Täby. Efter tre ringsignaler hörde han ett välbekant 

väsande, klickande och pipande ljud när modemet klickade 

igång. Han tryckte in A-knappen på modemet och lade ned telefonluren. 

Pipandet övergick i ett knastrande brus när de två datorerna 

fick kontakt. Plötsligt började nya tecken rulla fram över skärmen. 

Publiken spärrade upp ögonen.

ABC-80 MONITOR KL 20:19 

VAD VILL DU GÖRA? 

f ö r s t in i fr a m t i d e n 

Datorn på scenen i KTH:s hörsal var nu ansluten till ABC-80-datorn 

hemma i Täby. Texten som syntes på skärmen hade skickats tvärs över 

Stockholm via telefonnätet. Åskådarna lutade sig framåt i stolarna. 

Modemets visslande fortsatte. Gunnar Tidner fortsatte att knappa på 

tangentbordet. 

GET, skrev han och tryckte J för att bekräfta. Sedan TAKDROPP.BAS 

och enter. Datorn sög åt sig informationen och skickade den vidare. 

I Täby började datorn på skrivbordet framför Mait Tidner att surra. 

ÖVERFÖRING KLAR! skrevs ut på skärmen på KTH. Gunnar Tidner 

kunde nästan höra hur publikens ögonbryn höjdes. Han letade 

raskt upp filen TAKDROPP.BAS i datorns minne och startade programmet. 

Skärmen fylldes av tecken. Tillsammans skapade de en bild, en 

husfasad sedd framifrån men byggd av bokstäver och siffror i stället 

för pixlar. Taket, väggarna och fönsterkarmarna bestod av bokstäver, 

siffror och symboler. Under taket hängde ett tjockt lager vårsnö. 

Varje snöflinga representerades av tecknet #. 

Gunnar Tidner log stolt. Snöflingorna föll sakta ned från taket och 

längs med husfasaden. Det droppade från taket. TAKDROPP.BAS. 

Ett sus gick genom lokalen. Spridda applåder hördes. Medlemmarna 

i ABC-klubben utgjorde vid den här tiden gräddan i den 

svenska datorvärlden. Många av de närvarande använde dagligen 

de avancerade datorsystemen på Stockholms universitet eller KTH. 

Ändå var alla överens om att de just bevittnat en revolution. Gunnar 

Tidner hade visat att en hemdator, en simpel ABC-80, kunde 

användas för att skicka och ta emot filer över telenätet. Det var 

funktioner som tidigare varit förbehållet universitetens och storföretagens 

datorsystem, maskiner som kostade flera miljoner kronor 

att underhålla och som bara fick användas av utvalda experter. Få 

hade vågat föreställa sig att deras egna hemdatorer var kapabla till 

sådana storverk. 

77


Gunnar Tidner log stolt och fortsatte knappa på tangenterna. Han 

hade ett trumfkort kvar att visa upp. 

MESS, skrev han och tryckte enter. Sedan J för att bekräfta. Snötaket 

försvann från skärmen och nya tecken rullade fram. 

78 

ETT ÖGONBLICK... 

MESSAGE 

SKRIVA MEDDELANDE TILL VARANDRA 

Han fortsatte skriva. HEJ MAIT, KAN DU LÄSA DETTA? KOM. Datorn 

surrade i ett par sekunder, modemet skickade ny information 

över telenätet. 

JA DET KAN JAG KOM, syntes på skärmen. 

Ordet chatt var inte uppfunnet än. Men Sveriges första chattprogram 

var precis vad Gunnar Tidner nu demonstrerade. 

DE HAR VALT MIG TILL ORDFÖRANDE KOM, skrev han som 

svar. 

Ett skratt spred sig genom hörsalen. Åskådarna skruvade på sig 

av förtjusning. Möjligheterna som nu öppnade sig var enorma. För


första gången fanns ett sätt att skicka information mellan två hemdatorer 

utan att behöva disketter eller kassettband. Det var inte längre 

nödvändigt att sitta i samma rum, eller ens i samma land, för att 

prata eller byta filer med varandra. Det kliade i de unga datorentusiasternas 

fingrar. 

Efter demonstrationen förklarade Gunnar Tidner och Odd Rolander 

syftet med dagens möte. ABC-klubbens styrelse ville skapa en 

egen datacentral för medlemmarna, en digital mötesplats för att dela 

med sig av program, byta erfarenheter och åsikter. Gunnar Tidners 

program skulle bli grunden i systemet. Beslutet klubbades omedelbart 

igenom och med det föddes Monitorn, Sveriges första elektroniska 

anslagstavla utanför myndigheternas och storföretagens kontroll. 

Den svenska hackaren hade blivit en organiserad figur. 40 

Kontakt 

I januari 1981, nästan ett år efter den första demonstrationen på KTH, 

kopplade Gunnar Tidner upp Monitorn, hemdatorföreningen ABCklubbens 

elektroniska mötesplats. Hårdvaran ställdes i klubblokalen, 

en fönsterlös källare i Alviks medborgarhus, och var uppkopplad 24 

timmar om dygnet. Nästan omedelbart började medlemmarna klaga 

på att det alltid tutade upptaget när de försökte koppla upp sig. 41 

Monitorn var Sveriges första ideella BBS. En BBS, Bulletin Board 

System, är enkelt uttryckt ett slags föregångare till det vi i dag kallar 

för internet. I sin enklaste form består en BBS, populärt kallad en 

bas eller bräda, av en ensam dator ansluten till telenätet via ett modem. 

Andra användare kan ansluta till systemet, ladda upp eller ner 

filer och lämna meddelanden. System med flera telefonlinjer lät flera 

användare ansluta samtidigt, chatta och kanske till och med spela 

spel mot varandra. På Monitorn kunde ABC-pionjärerna prata med 

varandra och dela egna, hemsnickrade program. 

Gunnar Tidner visste det inte då, men hans skapelse skulle få enorm 

betydelse för den svenska datorkulturens utveckling. Den praktiska 

nyttan med de tidiga baserna var i början nära nog noll. Hastighe- 

79


terna var så låga att det gick snabbare att skicka disketter med posten 

än att flytta filer över telenätet. Men för tiotusentals dator entusiaster 

i Sverige var Monitorn en våt dröm på väg att bli verklighet. Maskinerna 

i den dammiga källarlokalen i Alvik symboliserade en svindlande 

framtidsvision. De sammankopplade ABC-80-datorerna skapade 

tillsammans en ny värld, en parallell dimension bestående av 

ettor och nollor där den fysiska verkligheten saknade betydelse. En 

värld av kod, kreativitet och blixtsnabb kommunikation som var tillgänglig 

oavsett var på jordklotet man befann sig. 

På 1970-talet så tedde sig fortfarande tanken på en egen hemdator 

overklig för de flesta. Bara ett drygt decennium tidigare hade det 

verkat lika absurt som att äga sitt eget kärnkraftverk. Ännu tidigare 

var den rådande världsbilden att en handfull jättelika datorcentraler, 

strategiskt utplacerade på storföretag och universitet runt om i 

världen, skulle försörja hela världens befolkning med beräkningskapacitet. 

»Det finns en världsmarknad för kanske fem datorer«, ska 

IBM-chefen Thomas Watson enligt sägnen ha sagt under det tidiga 

fyrtiotalet. Citatets äkthet är föremål för ständig diskussion men det 

fångar perfekt dåtidens bild av vart datorvärlden var på väg. 42 

Hemdatorn representerade ett radikalt avsteg från den modellen. 

Den gav den enskilda användaren kontroll över ett eget system. Datorn 

blev en personlig ägodel, inte en hyrd tjänst som förmedlades 

till de redan insatta av storföretag eller universitet. Det gjorde datorägandet 

till en hobby, att jämföra med bilar, musik eller måleri. I USA 

lanserades de första datorerna för hemmabruk i mitten av 1970-talet. 

ABC-80 blev den svenska motsvarigheten, en knubbig liten svensktillverkad 

hemdator speciellt framtagen för att nå en bred publik. Den 

brun-vita maskinen med sina karaktäristiskt rundade hörn, vita och 

ljusröda tangenter lanserades den 24 augusti 1978. ABC-80 såg inte 

mycket ut för världen, men den var billig – prislappen på 6 900 kronor 

var överkomlig även för en svensk medelklassfamilj – och så enkel 

att nästan vem som helst kunde använda den. 43 

Succén lät inte vänta på sig. I december 1983 hade tillverkaren 

Luxor levererat mer än 40 000 ABC-datorer. För en marknad som 

80


tidigare omfattat ett fåtal storföretag och universitet runt om i Sverige 

var siffrorna hisnande. 44 ABC-klubben, med Gunnar Tidner som 

första ordförande, blev snabbt den givna mötesplatsen för de svenska 

datoranvändarna. Redan i slutet av 1980 hade klubben mer än 1 300 

medlemmar. 45 

Nästan omedelbart började en säregen kultur att växa fram kring 

de nya maskinerna. Lockelsen i att utforska hur datorn fungerade, 

förstå sig på det komplexa förhållandet mellan komponenterna i maskinen, 

det som matades in och vad som till slut syntes på skärmen, 

utövade en nästan magisk dragningskraft på användarna. Medlemmarna 

i ABC-klubben lärde sig att komponera kod och skriva egna 

program. Tjusningen i att få datorn att svara på instruktioner – hur 

banala de än var – var enorm. Dessutom var de kassettbandspelare 

och diskettstationer som följde med de tidiga datorerna perfekta för 

att lagra sina alster, dela med sig och visa upp dem för andra. Mötesplatser 

som Monitorn gjorde att de inte ens behövde befinna sig i 

samma stad för att träffas och prata med varandra. 

De mest hängivna entusiasterna kallade sig själva för hackers, 

hackare på svenska. Ordet hade myntats mer än tjugo år tidigare vid 

MIT, Massachusetts Institute of Technology, i USA. Medlemmarna i 

universitetets modelljärnvägsklubb kallade där en snillrik lösning på 

ett elektroniskt problem för ett hack. En person som tyckte mer om 

att mixtra med de elektroniska anslutningar som drev modelljärnvägen 

än att köra själva tågen kallades för en hacker. Ända sedan dess 

har begreppet varit en titel som tekniker och datorentusiaster världen 

över applicerat på sig själva med stolthet. En hackare är någon som 

rör sig obehindrat mellan sammankopplade datorsystem, en person 

som tar sig an utmaningar med entusiasm och har förmågan att finna 

nya, imponerande och eleganta lösningar på tekniska problem. 46 

Pionjärerna i ABC-klubben var i huvudsak matematiker och ingenjörer 

med rötter i stordator- och universitetsvärlden. Men under 

1980-talet blommade datorkulturen ut i helt nya riktningar. 1983, 

samma år som punkgruppen Ebba Grön splittrades, lanserades Commodore 

64 i Sverige. Commodore 64 är världens mest sålda hemda- 

81


tor med mer än 100 000 sålda exemplar bara i Sverige. Till utseendet 

var Commodore 64, och många av de konkurrerande maskinerna 

som dök upp på marknaden ungefär samtidigt, snarlik den svenska 

ABC-80-datorn. Men nu var målgruppen inte längre ingenjörer och 

universitetsstudenter utan helt vanliga tonåringar. Det dröjde inte 

länge innan samma digitala upptäckarglädje som fört samman entusiasterna 

i ABC-klubben hade slagit klorna i en yngre generation. 

Precis som KTH var mötesplatsen för ABC-entusiasterna så blev 

nu högstadie- och gymnasieskolorna knutpunkter i den groende subkulturen. 

Det byttes spel och program, knöts kontakter och delades 

erfarenheter. I mötet mellan skolungdomarna och datortekniken så 

hände någonting viktigt. Hemdatorn blev ett sätt för tekniskt begåvade 

ungdomar att hitta gemenskap och grupptillhörighet. Ett par år 

tidigare hade den svenska punkrörelsen lyft ett föraktfullt långfinger 

mot vuxenvärlden. Nu fanns en digital motsvarighet, någonting att 

enas kring för de som inte passade in i skolans fotbollslag eller var 

särskilt intresserade av att meka med mopeder. I mitten av 1980-talet 

började allt fler tonårsrum runt om i Sverige att lysas upp av det 

svagt grönskimrande skenet från datorskärmar. Tiotusentals ungdomar 

offrade sin nattsömn för att utforska sina nya maskiner, spela 

spel, programmera och vrida och vända på datorerna för att se vad 

tekniken var kapabel till. 

BBS-världen blev kittet som band de unga datorentusiasterna samman. 

ABC-klubbens Monitorn var först, men ett par år senare var den 

digitala värld som Gunnar Tidner och de andra ABC-entusiasterna 

gläntat på dörren till fullständigt förändrad. Mot slutet av 1980-talet 

fanns tusentals baser i Sverige. Majoriteten drevs inte av teknikintresserade 

ingenjörer utan av ungdomar, personer som fortfarande gick i 

grundskolan och inte ens var gamla nog att köpa folköl. 

Att dra igång en egen BBS var en smal sak. Allt som behövdes för 

att starta upp det egna närområdets lilla datorcentral var en hemdator 

och en telefonlinje som kunde ta emot inkommande anslutningar. I 

gengäld väntade ära och berömmelse bland andra datorentusiaster 

på orten. Den som drev en egen bas – systemoperatören – var gud 

82


och allsmäktig på sitt eget system, alltid med första tjing på nya program, 

spel och annan information som laddades upp till basen. För 

användarna var det en förhäxande känsla att koppla upp sin dator 

mot telefonnätet, höra modemets väsande och pipande när det etablerade 

kontakt och sen börja utforska vad som fanns på andra sidan. 

Att ringa runt på baserna var ett äventyr. De unga pionjärerna var 

upptäcksresande i den nya, outforskade digitala värld som låg gömd 

i telefonnätets koppartrådar och mellan tusentals uppkopplade hemdatorer 

runt om i Sverige. 

Många ur den nya generationen av datorentusiaster kallade sig 

också hackare, men ordet klingade nu mer av tonårsaktig uppstudsighet 

än av ingenjörsmässigt teknikintresse. Stämningen på baserna 

var kreativ, kaosartad och upprymd, som en digital fritidsgård helt fri 

från vuxna där ingenting var förbjudet. Där var skolgårdens krav på 

rätt kläder, rätt utseende och rätt vänner som bortblåsta. Användarnas 

verkliga identiteter byttes mot »handles«, korta och fantasifulla 

smeknamn som representerade dem på baserna. I teorin var det ett 

enkelt sätt att skilja olika personer från varandra. I praktiken var det 

långt mycket viktigare än så. Ett handle var ett artistnamn, ett högst 

personligt varumärke att vårda ömt och utveckla över tid. 

Kulturen som växte fram hade en stark lokal prägel. Dels spreds 

nummer till baserna oftast via hörsägen, på skolgårdarna och i kompiskretsen. 

Men dåtidens skyhöga samtalstaxor satte också stopp för 

längre anslutningar bortom den egna orten. Till kulturen hörde också 

en tonårsmässig fascination för det förbjudna. Visst fanns det diskussioner 

om politik, film, musik och andra vardagligheter på baserna. 

Men mer spännande var textfiler med bombrecept, instruktioner för 

att tillverka droger av bananskal och trädgårdsväxter, porrbilder och 

piratkopierade spel och program. De baser som kunde skryta med de 

största utbudet av åtråvärda filer växte snabbt i anseende, och personerna 

bakom dem blev kändisar i den lilla världen av invigda. 

Den nya generationen tog med sig många av skolgårdens normer 

ut på baserna. Hackarna organiserade sig i grupper med fantasifulla 

namn, en slags datorvärldens motsvarighet till ungdomsgäng. De 

83


som specialiserade sig på piratkopiering och att knäcka de kopieringsskydd 

som omgärdade kommersiella spel och program kallade sig för 

»crackers«. De som var mer intresserade av själva nätverket som band 

datorerna samman än maskinerna i sig fick namnet »phreakers« (en 

kombination av orden phone och freak). De lade sin tid på att lista 

ut hur telefonnätet fungerade och kunde utnyttjas för att ringa gratis. 

Några försökte vara snabbast med att komma över de senaste spelen, 

vissa tänjde gränserna för den tidens primitiva grafik, allt för att bygga 

ryktet kring den egna gruppen och sitt handle. 

Men för många var det mest kittlande av allt själva jakten på information, 

att försöka ta sig förbi säkerhetsspärrar och få en inblick i 

vad som gömde sig på de låsta datorsystem som tillhörde storföretag 

och myndigheter. Juristerna föredrog en annan benämning på deras 

hobby: dataintrång. Vid den här tidpunkten låg etablissemanget 

långt efter vad gällde den digitala utvecklingen. Många företag och 

myndigheter hade sina datorsystem uppkopplade mot telenätet, men 

säkerhetstänkandet var i de allra flesta fallen lika med noll. Det gjorde 

det enkelt för de unga hackarna att leta rätt på intressanta byten 

och ta sig in på system där de inte hörde hemma. På vissa baser spreds 

listor med telefonnummer och inloggningsuppgifter till intressanta 

system. Datorvärlden var jungfrulig mark och knappt något företag 

tog säkerhetsfrågan på speciellt stort allvar. 

Hackandet fick vissa av ungdomarna att sluta med allt de tidigare 

gjort med sina datorer. Ingenting kunde mäta sig med den nya upptäckten. 

Att spela spel, programmera eller rita grafik framstod plötsligt 

som bottenlöst banalt när maskinen som tidigare varit en leksak, eller 

på sin höjd ett hobbyredskap, kunde användas för detta. Topphemlig 

information och tillgång till platser de aldrig skulle ha sett. Alla som 

i barnaålder har smugit sig in i ett övergivet hus eller spionerat på de 

vuxnas fester kan förstå spänningen, den där kittlande upplevelsen att 

ta del av något hemligt. 

Under 1980- och 1990-talen började så en ny typ av brottsanmälningar 

att dyka upp i polisens register. Ofta handlade det om rena 

pojkstreck: telefonhackare som utnyttjade operatörernas växelsystem 

84


för att ringa gratis eller crackargrupper som delade ut piratkopierade 

spel och program till sina bekanta. Men snart började mer allvarliga 

fall att dyka upp bland polisanmälningarna. Under 1990-talet briserade 

tre omfattande dataintrångsfall i Sverige som fick ordentligt 

med uppmärksamhet både på hemmaplan och internationellt. Samtliga 

hade en sak gemensamt: gärningsmännen var unga män med 

rötterna i den svenska hemdator- och BBS-världen. 

Konflikt 

Klockan närmade sig sex på morgonen på CNN:s huvudkontor i 

Atlanta, USA. Webbreportern Wayne Drash, 25 år gammal och med 

sitt första riktiga journalistjobb efter universitetet, hade redan varit 

på plats i snart en timme. Utanför var staden på väg att vakna, men 

det märkte Wayne Drash knappt alls. Ett ensamt litet fönster var det 

enda som fanns i den trånga städskrubb som cheferna rensat ut för 

att göra plats åt honom och CNN:s nybildade webbredaktion. Här 

stod lysrören i taket för belysningen dygnet runt. 

CNN var en av de första nyhetsorganisationerna att satsa på journalistik 

över webben. Målet var enkelt – på webben skulle CNN 

erbjuda samma omedelbara nyhetsbevakning som man gjorde över 

tv-nätet, snabbt, rakt på sak och dygnet runt. Redan i augusti 1995 

hade sajten cnn.com kopplats på för första gången. Enligt den interna 

historieskrivningen var projektet så banbrytande att till och med 

självaste Bill Gates, Microsofts grundare, hade tittat in för en rundtur 

kort efter premiären. Med påtaglig stolthet hade CNN-chefen Ted 

Turner visat IT-miljardären runt i lokalerna och berättat för honom 

om den nya värld som var på väg att öppna sig, hur läsarskaran och 

reklamintäkterna bara skulle bli större ju fler människor som skaffade 

sig datorer. Vissa säger att Bill Gates blev så imponerad att han erbjöd 

sig att köpa den nykläckta webbredaktionen på stående fot, men att 

Ted Turner tackade nej. 

Wayne Drash skrev nyheter för internet. Det gjorde även honom 

till något av en pionjär, en av de första journalisterna av sitt slag. Men 

85


den här morgonen, på plats framför datorn och inklämd i den lilla 

städskrubben, var det inte mycket med jobbet som kändes särskilt 

glamoröst. Wayne Drash gäspade och försökte blinka tröttheten ur 

ögonen. Han tog en slurk kaffe ur pappmuggen han höll i handen. 

Svart, storlek medium, från Dunkin’ Donuts. Allt var precis som 

vanligt. 

Klockan kvart i sex ringde redaktionens tipstelefon. Wayne Drash 

sträckte sig över skrivbordet och svarade. I andra änden fanns en röst 

med utländsk brytning. Wayne tyckte att den lät europeisk. Ett par 

år senare skulle han få en svensk granne och notera likheten. 

– CIA:s webbsajt har blivit vandaliserad, sa rösten i luren utan att 

presentera sig närmare. 

– Svenska hackare har slagit till igen. 

Wayne Drash blev inte förvånad. Att hackargrupper ringde in tips 

till redaktionen för att uppmärksamma sina hyss på nätet var inte 

ovanligt. Det fanns helt enkelt inte särskilt många andra än CNN att 

kontakta för att snabbt få ut en nyhet på webben. Men att tipsaren 

pekade ut CIA som offret fick honom ändå att bli intresserad. Det 

är trots allt inte varje dag som den amerikanska underrättelsetjänsten 

blir hackad, tänkte Wayne Drash. 

– Vem är du? Vad har ni gjort? svarade han. 

– Det är nog bäst att du ser efter själv, sa rösten och luren lades på. 

Wayne Drash lade ned telefonen. Han sträckte sig efter musen, 

klickade igång sin webbläsare och surfade in på CIA:s hemsida. 

»Welcome to the Central Stupidity Agency«, löd rubriken på sidan. 

»STOP LYING BO SKARINDER!!!« stod skrivet i stora, svarta bokstäver 

på raden under. Budskapet upprepades på svenska. »SLUTA 

LJUG BO SKARINDER!!!« Därefter följde länkar till tidningen 

Playboy, hackerz.org, den svenska demogruppen Triads hemsida och 

undergroundtidningen Flashback Magazine. Längre ned på sidan 

tog hackargruppen Power Through Resistance på sig ansvaret för attacken, 

öste ur sig en uppsjö svordomar och bad slutligen CIA dra 

åt helvete. 

Wayne Drash gjorde det som en nyhetsjournalist gör bäst – bet 

86


ihop och hamrade fram en nyhetstext. Det tog knappt två timmar 

för CIA att koppla bort den hackade sidan på nätet. Vid tiotiden på 

morgonen kablade CNN ut nyheten om vad som hade hänt, och 

CIA:s talesman Rick Oborn tvingades bestämt förneka att den amerikanska 

underrättelsetjänsten tidigare hade haft något som helst att 

göra med åklagare Bo Skarinder eller svenska datorbanditer. 47 

Attacken mot CIA:s webbsajt var kulmen på en flera år lång rättsprocess 

som innefattade intrång mot hundratals företag och myndigheter 

både i Sverige och utomlands, anklagelser om grova bedrägerier 

och företagsspioneri. Bo Skarinder var den åklagare som ledde rättegången 

mot Swedish Hackers Association, SHA, en av 1990-talets 

mest uppmärksammade hackargrupper. Historien hade tagit sin början 

fyra år tidigare, då allmänheten för första gången fick en skymt av 

den svenska datorkulturens ljusskygga undersida. 

»Datoriserat spioneri mot USA«, stod att läsa på Dagens Nyheters 

förstasida den 19 april 1992. »Swedish Hackers Association, SHA, 

en välorganiserad svensk hackargrupp, har under flera år obehindrat 

kunna gå in i och ut ur det amerikanska försvarets datorer. De har 

till exempel tillträde till ett av Pentagons system för elektronisk post«, 

fortsatte texten. NASA, Pentagon, Regeringskansliet och det svenska 

försvaret pekades alla ut som offer. 48 

Fyra unga svenskar utgjorde kärnan i SHA. De kallade sig för Mr 

Big, Zaphod, Lixom Bah och Nimh. Alla var svenska tonåringar 

uppvuxna i BBS-världen. De skiljde sig inte nämnvärt från de tiotusentals 

andra ungdomar som spenderade nätterna framför grönskimrande 

datorskärmar runt om i Sverige, men hade tidigt fått smak på 

storskaliga dataintrång. SHA drev egna baser där användarna bytte 

stulna kreditkortsnummer, lösenord och personuppgifter. Gruppen 

samlade systematiskt på sig information från hackade system runt 

om i både Sverige och i utlandet. Förutom ovan nämnda företag och 

institutioner säger sig killarna även ha haft tillgång till datorsystem 

hos SE-Banken, SMHI, KTH och Försvarets forskningsanstalt. 49 

Redan 1991 hade polisen fått upp ögonen för SHA. Det sedan en 

systemadministratör på KTH slagit larm om att killarna i gruppen 

87


använt skolans datasal i ett av sina projekt. I april året därefter slogs 

alltså ett av gruppens intrång upp stort i svenska tidningar. Via en 

lucka i dataföretaget DIAB:s system hade medlemmarna i SHA lyckats 

komma över telefonnummer och inloggningsuppgifter för hemliga 

system hos bland andra det svenska försvaret, regeringen och 

polisen. Angreppet var extra pikant då DIAB, som nästan femton 

år tidigare varit en av huvudleverantörerna bakom ABC-80-datorn, 

nu profilerade sig som ett säkerhetsföretag. Flera av medlemmarna i 

SHA anhölls och blev föremål för omfattande polisutredningar. 50 

Uppmärksamheten runt SHA blev startskottet för det första mediedrevet 

kring den svenska datorkulturen. Kvällspressen gjorde stora 

intervjuer med unga databrottslingar och miljoner svenskar fick bekanta 

sig med begrepp som baser, dataintrång och hackare. Samma 

år visade SVT ett kulturreportage som förklarade ord som scenen, 

hackare, BBS och demo (»som en musikvideo, fast på data«) för tittarna. 

Medierna förhöll sig ofta till den framväxande hackarkulturen 

med samma roade men oförstående fascination som vuxna ofta visar 

inför sina tonåringars musiksmak, även om en viss oro ändå lyser igenom 

i inslagen om de unga datorgenierna. Ibland framställdes SHA 

och andra grupper som hot mot den rådande världsordningen, vid 

andra tillfällen kallades deras förehavanden för oskyldiga pojkstreck 

som kunde få allvarliga konsekvenser. 51 

Rättegången mot SHA inleddes först i september 1996. Utanför 

Sverige hade den knappast väckt något större intresse om det inte vore 

för den spektakulära protest som hackarnas supportrar iscensatt när de 

saboterade CIA:s hemsida samma månad. Mr Big, Lixom Bah, Nimh 

och Zaphod åtalades för bland annat dataintrång, företagsspioneri och 

grovt bedrägeri. En femte medlem i gruppen åtalades för omfattande 

telefonbedrägerier. Enligt Televerket och den amerikanska operatören 

AT&T var han skyldig nästan 200 000 kronor i uteblivna samtalsintäkter. 

En månad senare dömdes männen till villkorliga fängelsestraff, 

dryga dagsböter och hundratusentals kronor i skadestånd. 52 

Ungefär samtidigt landade ett annat fall hos polisens IT-brottsgrupp. 

Det rörde en 20-årig phreakare som gick under namnet De- 

88


mon Phreaker. Från sitt pojkrum hade han nästan helt lyckats slå ut 

USA:s nödnummer 911. Demon Phreaker ringde upp amerikanska 

larmcentraler och uppgav sig vara en tekniker. På obruten engelska 

bad han om att bli kopplad till en särskild larmstation, men när 

operatören skickade honom vidare förblev linjen upptagen eftersom 

att samtalet inte gick att koppla ned. Demon Phreaker blockerade 

den ena linjen efter den andra och lyckades på så vis slamma igen 

stora delar av det amerikanska larmsystemet. År 1996 kontaktades 

den svenska IT-brottsgruppen av utredare från FBI. Med Televerkets 

hjälp spårades Demon Phreaker till en lägenhet i Göteborg, där den 

unge telefonhackaren bodde tillsammans med sin familj. 

Vid husrannsakan väntade sig polisen att hitta mängder med 

avancerad datorutrustning, men det visade sig att samtalen gjorts 

från en vanlig knapptelefon. Demon Phreaker var begåvad med ett 

extremt sifferminne. Med långa nummerlistor i huvudet hade han 

satt mängder av amerikanska larmstationer ur spel. Under ett par 

veckor i februari hade Demon Phreaker ringt 60 000 telefonsamtal 

till ett värde av två miljoner kronor. Kostnaden lades på omkring 

3 000 ovetande amerikanska telekunders räkningar. Kostnaderna 

för att reparera luckorna i det amerikanska larmsystemet var långt 

större. De svenska utredarna såg inte särskilt allvarligt på intrången. 

Men amerikanska FBI kallade 20-åriga Demon Phreaker från Göteborg 

för ett hot mot nationens säkerhet. 53 

Nittiotalets tredje stora dataintrångshärva började nystas upp 

under hösten 1996, bara ett par månader efter att rättegången mot 

SHA inletts. Efter en omfattande utredning, som återigen gjordes 

tillsammans med Televerket och agenter från FBI, slog polisens ITbrottsgrupp 

till mot en lägenhet i Järna utanför Södertälje. Därifrån 

hade en grupp ungdomar i 20-årsåldern, via datorsystemen på Uppsala 

universitet, lyckats ta sig in i topphemliga system som tillhörde 

bland andra det amerikanska flygvapnet och rymdstyrelsen NASA. 

Enligt de amerikanska utredarna hade angriparna försökt installera 

främmande programvara på systemen och på så vis stjäla topphemlig 

information. 

89


Det hade tagit mer än tre år för polisen och de drabbade företagen 

att reda ut den härva av system som gruppen, under namnet 

Fragglarna, lyckats ta sig in i. Kostnaderna för att täppa till de säkerhetsluckor 

de rotat fram uppgick till flera miljoner kronor. Den här 

gången krävde FBI att de svenska databrottslingarna skulle utlämnas 

till USA och åtalas för sabotage. Om de svenska myndigheterna sagt 

ja hade det kunnat innebära amerikanska fängelsestraff på upp till 60 

år, men efter erkännanden slapp de inblandade undan med villkorliga 

domar och dagsböter. 54 

»För att alla sa att det inte skulle gå« 

För det svenska rättsväsendet var alla tre fallen förbryllande. SHA, 

Demon Phreaker och Fragglarna hade orsakat skador för miljontals 

kronor. De amerikanska myndigheterna, måltavlorna för attackerna, 

talade om hot mot rikets säkerhet. Men oavsett hur mycket polisens 

utredare grävde i fallen så hittades inget djupare syfte med intrången. 

Ingen av grupperna drevs av någon illvilja gentemot sina offer. Ingen 

främmande makt låg och lurade bakom de svenska ungdomarna. Det 

verkade inte heller finnas något klart vinstintresse bakom attackerna. 

Dessutom: flera av gärningsmännen hade reagerat med förvåning när 

de greps och åtalades för vad de hade gjort. Varken polisen, domstolen 

eller journalisterna fick något bättre svar på frågan om varför än 

en axelryckning. »Vi är intresserade av datorer«, var hur SHA förklarade 

det hela. »För att alla sa att det inte skulle gå«, svarade Fragglarna 

på samma fråga. Det hela påminde mer om bus och vandalism 

55 

än organiserad brottslighet.D 

D 

På 1990-talet pratade säkerhetsexperter gärna om »hacking for 

fame«. Etablissemanget likställde de unga datorentusiasterna med 

graffitimålare, högljudda hårdrockare eller vilken annan obekväm 

tonårskultur som helst. Det stämde också bra med hur hackarna själva 

uttryckte sig. Piratkopierade spel spreds för att ge kredd och skapa 

uppmärksamhet kring den egna gruppen. Hemsidor hackades på löpande 

band och dekorerades med nakenbilder, tramsiga förolämp- 

90


ningar och flitiga referenser till gruppens namn och medlemmar. En 

tonårsaktig upprorsstämning var tongivande i hackarkulturen. De 

unga datorentusiasterna var kungar i den nya världen. Att göra narr 

av myndigheterna och företagen var lika naturligt som att himla med 

ögonen åt sina föräldrars musiksmak. 

Men bakom hackarnas framfart dolde sig också djupare drivkrafter. 

Ingenjörerna i ABC-klubben, skolgårdarnas spelpirater och tonårshackare 

som SHA, Fragglarna och Demon Phreaker skiljde sig 

radikalt från varandra. Samtidigt förenades de av ett antal mycket 

grundläggande övertygelser och värderingar. Deras relation till sina 

datorer påminde om den som unga killar har till sina mopeder, eller 

den som ursprungshackarna vid MIT hade till sin modelljärnväg. 

Datorn var ett verktyg att meka med, någonting som skulle förbättras 

och förändras. Det var inte någon samhällsomstörtande ideologi 

eller vilja att sabotera som drev på de tidiga hackarna, bara en lust att 

vända och vrida på tekniken, att förstå hur telenäten fungerade eller 

se vilken hemlig information som låg dold på nästa lösenordsskyddade 

server. På samma vis drevs inte crackargrupperna av en fientlighet 

mot de kommersiella programbolagen. Att piratkopieringen 

kunde skada upphovsmännen var det få som reflekterade över. Men 

att kopiera och sprida information vidare var så grundläggande att 

det närmast sågs som en självklarhet. 

Vid den amerikanska hackarkonferensen Hacker’s Conference 

år 1984 myntade författaren Stewart Brand talesättet »Information 

wants to be free«. 56 Begreppet har blivit en klyscha, men har ändå 

stor betydelse: 

Å ena sidan vill informationen vara dyr, eftersom den är så 

värdefull. Rätt information vid rätt tidpunkt förändrar ditt 

liv. Å andra sidan vill information vara gratis [eller »fri«, förf. 

anm.], eftersom kostnaden för att sprida den blir lägre och 

lägre. Så dessa två sidor står mot varandra. 

91


Precis som universum rör sig mot oordning så strävar kod och information 

efter spridning och frihet, att kopieras och manipuleras och 

utvecklas. Det är inbyggt i datorteknikens väsen, det digitala uppmuntrar 

delning och samarbete, missgynnar låsning och kontroll. 

De tidiga hemdatorerna såldes tillsammans med bandspelare och 

diskettstationer, perfekta för att kopiera och sprida vidare program 

och spel. Kärnan i BBS-kulturen var möjligheten att dela information 

med varandra, snabbt och över långa avstånd. De amerikanska 

försvarsforskare som under 1960-talet drog de första kablarna i vad 

som senare skulle bli internet arbetade efter samma principer. Syftet 

var att bygga ett system robust nog för att stå emot kärnvapenanfall, 

att se till att informationen alltid kom fram oavsett vilka hinder som 

lades i dess väg. Precis som Sovjetunionens paradgator är stalinism 

omsatt i stadsplanering kan datortekniken betraktas som en fysisk 

manifestation av den liberala, lätt anarkistiska hackarkulturen. Öppenhet 

och fri spridning av information är kärnvärden som finns 

inpräntade i nätets DNA. 

För Fragglarna behövdes ingen djupare motivation än »för att alla 

sa att det inte skulle gå«. För hackarna i SHA var det onödigt att ge 

någon djupare förklaring än »vi är intresserade av datorer«. Enligt 

dem och alla andra som betraktade cyberrymden som sitt eget digitala 

verkstadsgolv var det ju precis vad allting handlade om. Att 

plocka isär, förbättra och undersöka, se till att informationen kom 

fram oavsett vilka hinder som låg i vägen. 

Att denna världsbild befann sig på kollisionskurs med samhällets 

övriga maktstrukturer var uppenbart. Hur förhåller sig vinstdrivande 

företag till en värld där produkter kan kopieras till oändlighet och 

spridas med ljusets hastighet? Hur hanterar myndigheterna och rättsväsendet 

teknik vars själva nervsystem är byggt för att motverka kontroll 

och regler? Det var i den motsättningen hackarkulturen uppstod. 

Konflikten kan spåras ända till den digitala teknikens gryning, 

till sjuttiotalets USA och några av datorvärldens i dag mäktigaste och 

mest inflytelserika individer. 

I det soliga Kalifornien bildades år 1975 den legendariska dator- 

92


klubben Homebrew Computer Club. Med på klubbträffarna fanns 

många av dagens absoluta toppnamn inom datorvärlden. Bill Gates, 

Microsofts grundare och en av världens rikaste män, rörde sig i kretsarna 

kring klubben. Steve Jobs och Steve Wozniak, som senare grundade 

datorjätten Apple, var båda medlemmar. Det var även hackarlegenden 

John Draper, även känd under sitt handle Captain Crunch. 

John Draper var en phreaker, fascinerad av att utforska hur telefonsystemet 

fungerade. Enligt legenden hade han lärt sig att vissla 

de exakta frekvenser som användes för att koppla fram samtal i det 

amerikanska telenätet och kunde på så vis ringa över hela världen 

utan att betala ett öre. Själv hävdar han att han en gång lyckades 

koppla fram ett samtal till Vita huset och fick tala med självaste president 

Richard Nixon. Innan han la på luren berättade John Draper 

att toalettpappret var slut i Los Angeles. Sitt smeknamn fick han efter 

att ha upptäckt att en leksaksvisselpipa tagen ur ett paket Captain 

Crunch-flingor kunde frambringa just den frekvens som behövdes 

för att koppla fram ett telefonsamtal. Efter flera duster med rättvisan 

och ett par år i fängelse blev John Draper senare en av datorjätten 

Apples första anställda. Det sägs att han ska han ha delat med sig av 

sina kunskaper till bolagets vd och grundare Steve Jobs, mannen som 

senare skulle skapa Macintoshdatorn, iPod och iPhone. 57 

Medlemmarna i Homebrew Computer Club träffades regelbundet 

för att diskutera teknik och byta erfarenheter i det framväxande 

Silicon Valley, den del av San Francisco-området som i dag huserar 

företag som Apple, Google, Cisco och Intel. Ofta hölls träffarna på 

restaurangen The Oasis i området Menlo Park, vid andra tillfällen i 

någon av medlemmarnas garage eller vardagsrum. Det pratades programmering, 

affärsmöjligheter och knöts kontakter. Men klubbens 

kanske viktigaste bidrag till historien var att det var här som konflikten 

mellan hackarkulturens värdegrund och de kommersiella intressenas 

vilja att kontrollera och låsa in för första gången ställdes på sin 

spets. Huvudpersonen i det dramat var ingen mindre än Bill Gates. 

Microsofts första produkt hette Altair BASIC och kom redan 1975. 

Det var ett av de första kommersiella programprojekten för den nya 

93


hemdatormarknaden. Altair BASIC licensierades till datortillverkare 

och återförsäljare vilket gjorde att Microsoft kunde ta provision på 

varje såld kopia. Redan från början var planen att tjäna pengar på 

mjukvaran. På mitten av 1970-talet var det en ny idé. Praxis var att 

programvara för hemdatorer skrevs av och för entusiaster och delades 

fritt bland användarna. Få hade ens tänkt tanken att försöka 

tjäna pengar på hemdatorprogram. Det var hårdvaran som kostade 

pengar, mjukvara skrev man själv eller delade med andra glada amatörer. 

Naturligtvis skulle Altair BASIC visas upp för medlemmarna i 

Homebrew Computer Club. Men efter en av de första demonstrationerna 

plockade en av de närvarande med sig ett exemplar av programmet 

och gav det till en annan medlem i klubben, en hackare 

vid namn Dan Sokol. Efter en stunds pillande lyckades han lista ut 

hur programmet kunde kopieras och skred omedelbart till verket. 

Till nästa klubbmöte hade han med sig en papplåda fylld med ett 

femtiotal piratkopierade exemplar av Altair BASIC. De närvarande 

klubbmedlemmarna tog belåtet för sig. Dan Sokol hade blivit världens 

första kända crackare. 

Bill Gates blev vansinnig. Att utveckla Altair BASIC hade tagit mer 

än ett år och kostat över 40 000 dollar. Nu spreds programmet som 

en löpeld bland datorklubbar och entusiaster, men ingen verkade ha 

en tanke på att betala för sig. Vid slutet av 1975 såldes flera tusen 

Altair 8800-datorer i månaden, men bara ett par hundra exemplar 

av Altair BASIC hade sålts i handeln. Intäkterna så långt innebar att 

varje utvecklingstimme varit värd mindre än två dollar. Bill Gates gav 

utlopp för sin frustration i en artikel med rubriken »An Open Letter 

to Hobbyists«, som publicerades i Homebrew Computer Clubs nyhetsbrev 

och i datortidningen Computer Notes. Där anklagade han 

entusiasterna för stöld och menade att kopieringen satte stopp för 

utvecklingen av nya program. 58 

»Ni förhindrar att bra programvara skrivs och produceras. Vem 

har råd att utföra professionellt arbete utan att få betalt? Vilken hobbyanvändare 

kan lägga tre år på att programmera, leta buggar och 

94


skriva dokumentation, för att sedan ge bort resultatet gratis?« skriver 

Gates i artikeln. »I allt väsentligt är det stöld ni håller på med.« 

Reaktionen blev omedelbar och kraftig. De flesta tyckte att Bill 

Gates var tokig. För många var själva tanken på att betala för kod 

främmande. Hobbyisterna hade inte bett om kommersiella programbolag; 

att ingen ville ersätta Bill Gates för hans mödor var hans eget 

problem. Men fröet till en debatt som pågår än i dag var sått. För 

första gången gick kommersiella intressen emot hackarnas utopiska 

världsbild. Entusiasterna delades upp i två läger. De som såg affärsmöjligheterna 

i den nya kulturen och de som ville bevara dator världen 

fri från kontroll och kommersiella intressen. I konflikten kring Altair 

BASIC fann hackaren en ny roll – den som fanbärare och förkämpe 

för den digitala världens ursprungsbefolkning och mot de kommersiella 

intressenas vilja att kontrollera och kolonisera cyberrymden. 

I flera decennier fick hackarna hållas. De utvecklade sin egen syn 

på teknik, etik och möjligheterna som skulle erbjudas när allting till 

slut fungerade som det var tänkt. Visioner om en värld där allt var 

ihopkopplat ställdes mot verklighetens krånglande maskiner och 

omvärldens ointresserade miner. Under hela 1980-talet hade datorintresset 

något obskyrt över sig, en framtoning av någonting kufigt 

och svårbegripligt. Först under det tidiga 1990-talet började synen på 

datoranvändandet förändras och den teknik som entusiasterna filat 

på i decennier fick sitt breda genomslag. I Sverige skulle ett mycket 

speciellt mejl komma att markera starten för den nya eran. 

Etablissemanget klampar in 

Fri, 4 Feb 1994 09:51 

Subject: From PM Carl Bildt/Sweden to President Clinton 

Dear Bill, 

Apart from testing this connection on the global Internet 

system, I want to congratulate you on your decision to end 

95


96 

the trade embargo on Vietnam. I am planning to go to Vietnam 

in April and will certainly use the occasion to take up 

the question of the MIAs. 

Sweden is – as you know – one of the leading countries 

in the world in the field of telecommunications, and it is 

only appropriate that we should be among the first to use 

the Internet also for political contacts and communications 

around the globe. 

Yours, 

Carl 

1994 skrev statsminister Carl Bildt historia med världens första mejl 

två regeringschefer emellan. Noga räknat var mejlet inte mycket mer 

än en pr-kupp. Bill Clinton läste sannolikt aldrig Carl Bildts meddelande, 

och svaret till den svenska regeringen knåpades ihop av en 

anställd i Clintonadministrationen med ansvar för Vita husets mejladress. 

Men som startskott för den svenska IT-reformen i mitten av 

1990-talet passade det utmärkt. Ett drygt decennium efter att Gunnar 

Tidner kopplat upp Monitorn så hade dator- och informationsteknik 

blivit orden på alla svenskars läppar. 

Sverige genomled i början av 1990-talet sin värsta ekonomiska kris 

på mer än 50 år. Hundratusentals svenskar blev arbetslösa, fastighetsmarknaden 

kollapsade och räntan sköt i höjden. För både politiker 

och näringslivet var informationstekniken en av få ljuspunkter i tillvaron. 

När arbetet med att lyfta Sverige ur krisen satte igång beslutade 

regeringen att ge informationstekniken en nyckelroll. Datorer och IT 

skulle bli hörnstenar i den nya svenska ekonomin – med statligt stöd 

och finansiell uppbackning skulle Sverige ta täten i den digitala tidsåldern. 

Den nybildade IT-kommissionen, tillsatt av statsminister Carl 

Bildt, fick uppdraget att göra verklighet av den visionen. Att projektet 

var ambitiöst gick inte att ta miste på. Kommissionens första betänkande 

hade den storslagna titeln »Vingar åt människans förmåga«.


Snart var bollen i rullning. Miljarder kronor pumpades in i forskningsprojekt 

med anknytning till internet, svenska skolor fick datorer 

och kopplades upp, telenätet förstärktes och byggdes ut för att klara 

högre datahastigheter. På sikt skulle blixtsnabb internetaccess bli en 

lika naturlig del av den svenska infrastrukturen som elektricitet och 

vatten. Målet var glasklart: en dator i varje hem och världens mest 

IT-kunniga befolkning. 59 

Det stora genomslaget kom tack vare den så kallade hem-PC-reformen, 

som inleddes 1997 på initiativ av dåvarande skatteminister 

Thomas Östros. Projektet innebar att anställda kunde hyra en dator 

via sin arbetsgivare och betala genom ett bruttoavdrag på lönen. Det 

blev nyckeln för att uppfylla regeringens vision. Plötsligt låg dyrköpta 

datorer och internetabonnemang inom räckhåll för genomsnittliga 

svenska löntagare. Nu skulle surfandet, spelandet och mejlandet sätta 

fart, resonerade politikerna. Datorvanan, den skulle komma automatiskt 

om bara en tillräckligt stor del av befolkningen bänkade sig 

länge nog framför den tidens beiga lådor och klumpiga skärmar. 

Hem-PC-initiativet lyfts ofta fram som katalysatorn bakom Sveriges 

tillväxt som IT-nation. Flera miljarder kronor ur statens kassa 

öronmärktes för att subventionera svenskarnas datorköp. 1995 fanns 

knappt 25 datorer per 100 invånare i Sverige. Fem år senare hade den 

siffran mer än fördubblats. Under samma tidsperiod gick Sverige från 

att vara det nionde till att vara det fjärde datortätaste landet i världen. 

Samtidigt passerade vi USA på analysföretaget IDC:s lista över 

världens ledande IT-nationer. Bara under 1998 levererades mer än en 

halv miljon statligt subventionerade datorer med internetpaket till 

svenska hushåll. 60 

På många sätt fungerade det utmärkt. Att peka och klicka blev 

allmänbildning och den jäsande IT-bubblan fick företagen att skrika 

efter datorkunnig personal. IT-företagen sköt upp som svampar ur 

jorden, horder av unga människor utan formell utbildning fick prestigefyllda 

jobb som kodknackare, ofta med bättre lön än sina föräldrar. 

Bara ett par år senare kraschade allting spektakulärt. Miljarder 

kronor försvann när IT-bubblans fantasikonstruktioner gick omkull. 

97


Tusentals IT-konsulter och internetexperter blev arbetslösa och flera 

av den nya teknikens mest hängivna förespråkare fick löpa gatlopp i 

pressen. Men svenskarnas relation till datorer och internet hade förändrats 

för alltid. Från att ha varit en obskyr subkultur var datorer 

och IT på väg att bli en del av svenskarnas vardag. 

Vid den här tiden hade internet tagit över som det huvudsakliga 

sättet att ansluta datorer till varandra. Vad som börjat som ett amerikanskt 

forskningsprojekt hade vuxit till ett globalt, världsomspännande 

kommunikationsnät dit allt fler system kopplades upp. Målet 

var inte på långa vägar det internet vi är så vana vid i dag. Projektet 

föddes i Kalifornien under det sena 1960-talet som ett amerikanskt 

forskningsprojektet med namnet ARPANET. Tanken var att koppla 

ihop militärens och universitetens datorsystem i ett system robust 

nog att stå emot ett kärnvapenkrig. För att lyckas med det gjordes 

öppenhet och decentralisering till projektets ledstjärnor. ARPANET 

skulle inte ha någon mitt, inga kritiska knutpunkter och inget centralt 

högkvarter. På så vis skulle kommunikationen fortsätta fungera 

även ifall att delar av nätet slogs ut. 61 

Nätet växte snabbt. I mitten av 1970-talet drogs de första transatlantiska 

kablarna som kopplade upp universitet och högskolor i 

Europa. I början av 1980-talet knöt flera svenska högskolor och universitet 

ihop SUNET, Swedish University Network, ett rikstäckande 

nät som kopplades vidare ut mot det bredare internet. 1990 avslutade 

det amerikanska försvaret formellt ARPANET-projektet. Men internet 

levde vidare, lika decentraliserat som från början och nu dessutom 

inte längre knutet till någon enskild myndighet. I samma veva 

öppnades internet för en bred publik och miljoner privatpersoner 

världen över tog nyfiket sina första steg ut på nätet. 

I Sverige var finansmannen Jan Stenbeck först ut. 1991 började han 

genom bolaget Swipnet, senare Tele2, att erbjuda privatpersoner och 

företag anslutning till internet. Till en början kostade anslutningarna 

tusentals kronor i månaden, men intresset var stort och priserna sjönk 

snabbt. Fem år senare hade drygt en miljon svenskar regelbunden tillgång 

till nätet. 62 

98


Dagens dynamiska webbsidor med välpolerad grafik, sökmotorer 

och dominerande kommersiella aktörer var långt borta – den tidiga 

webben bestod av text och enstaka bilder på enfärgade grå bakgrunder. 

Merparten av informationen kom från glada amatörer. Men 

känslan av att blixtsnabbt kunna utbyta information världen över 

med hjälp av datanäten var hisnande. Den digitala upptäckarglädje 

som ett decennium tidigare bitit sig fast i pionjärerna i ABC-klubben 

började nu koppla greppet om en stor del av världens befolkning. 

Samtidigt blev det alltmer uppenbart att BBS-världen var på väg 

in i en evolutionär återvändsgränd. Internet var ett världsomspännande 

digitalt nätverk som möjliggjorde blixtsnabb kommunikation 

med så gott som världens alla hörn. Vem behövde då lokala, isolerade 

databaser? Under 1990-talets andra hälft minskade antalet aktiva baser 

drastiskt. Vissa började erbjuda sina användare internetåtkomst 

mot betalning och förvandlades så småningom till renodlade internetleverantörer. 

Andra flyttade sin verksamhet till webben, vissa mer 

framgångsrikt än andra. Den amerikanska datorjätten AOL, som på 

1990-talet anslöt miljontals amerikaner till internet, utvecklades ur 

BBS:en Quantum Link. Men för majoriteten av baserna väntade en 

stilla död då användarna övergav dem för att i stället ge sig ut och 

utforska internet. Där möttes veteranerna, de hackare som under decennier 

odlat sin egen kultur, av miljontals nya användare. Majoriteten 

av dem saknade grundläggande kunskaper om både datorer och 

kommunikationsteknikens historia. 63 

För datorvärldens ursprungsbefolkning var utvecklingen chockartad. 

På bara ett par år hade deras värld gått från välbevarad hemlighet 

till allmän angelägenhet. Datorer slutade vara en nördig och perifer 

subkultur och blev plötsligt någonting spännande, till och med 

häftigt. Plötsligt var tonåringar med rötterna i BBS-världen de som 

kunde mest om precis de saker som alla ville hålla på med. Folk som 

aldrig hade sett åt dem tidigare ville nu ha hjälp att få igång sina datorer 

eller bygga hemsidor. Vissa tog steget från att syssla med datorer 

som en hobby till välbetalda jobb som IT-tekniker, samtidigt som 

deras baser tynade bort i skuggan av det framväxande internet. 

99


När etablissemanget gav sig ut på nätet fanns det emellertid sällan 

tid att reflektera över datorvärldens historia, kultur och normer. Visserligen 

hade internet uppstått i samma teknikerstyrda kretsar som 

den tidiga datorkulturen hade gjort. På det tidiga internet rådde en 

gemenskap som liknade den man hittade i BBS-världen. Användarna 

hjälptes åt att bygga nytt och förbättra. Nätet skapades av användarna 

som ett hobbyprojekt utan koppling till vinstdrivande företag 

eller enskilda myndigheter. Men det internet som nu växte fram 

var någonting helt annat. Bredbandsleverantörernas marknadsföring 

förde tankarna till hur det talats om kabel-tv ett par år tidigare. Nätet 

framställdes som en underhållningskanal, ännu ett medium där 

samma gamla storföretag kunde leverera varor och tjänster. Några 

tekniska förkunskaper var det inte tal om, snarare arbetade internetföretagen 

hårt för att göra det så enkelt som möjligt för gemene man 

att ge sig ut på webben. Minnet av 1990-talets tidiga hackargrupper 

och spektakulära dataintrångsfall bleknade i ljuset av IT-bubblan, 

och visionerna av den sköna nya multimediavärld som IT-bolagen 

målade upp. 

En flerfilig motorväg lades tvärs över den svenska datorkulturens 

känsliga ekosystem. Den fick helt enkelt maka på sig när näringslivet 

tryckte gasen i botten. Nu öste riskkapitalisterna pengar över 

de nya, heta IT-bolagen. Hisnande belopp investerades i osannolika 

satsningar som Boo.com och Letsbuyit. Konsultbolag som Icon Medialab 

och Framtidsfabriken haussades till skyhöga nivåer på börsen. 

Samtidigt gjorde etablissemanget allt för att få fotfäste på nätet. 

1994 slog Aftonbladet som första svenska tidning upp portarna till 

sin webbplats. Konkurrenterna följde raskt efter. Jättar som Telia och 

Posten spenderade hundratals miljoner kronor i elektroniska mötesplatser 

som Passagen och Torget. År 1996 utsågs internetpaketet till 

årets julklapp. Samma år dömdes medlemmarna i hackargruppen 

Swedish Hackers Association till fängelse och hundratusentals kronor 

i böter. 

Men hackarkulturen levde kvar och fortsatte att utvecklas, parallellt 

med att etablissemanget fick upp ögonen för den nya tekniken. 

100


En ny generation entusiaster växte fram i kölvattnet av IT-reformen. 

Runt om i Sverige packade ivriga tonåringar upp nyblanka och 

skattesubventionerade hem-PC-anläggningar med ögonen fulla av 

upphetsning. Hundratusentals tonårsrum lystes återigen upp av surrande 

datorskärmar och dovt blinkande bredbandsmodem nätterna 

igenom. Precis som ett decennium tidigare fanns det många som inte 

nöjde sig med att använda familjens PC som det var tänkt. Det vreds 

och vändes på maskinerna och entusiasterna började utforska vad 

som gömde sig på internet, med samma fascination för det förbjudna 

och samma nyfikenhet efter vad som gömde sig på nätets låsta delar. 

Flera av personerna vi möter i denna bok startade sin bana som 

hackare just här, framför tjocka skärmar och tidiga hemdatorer delvis 

betalda av en regering som var mån om att ge Sverige en tätposition 

i vad som kallades för den nya ekonomin. 

På många sätt såg det ut som att historien upprepade sig. 1980-talet 

hade skapat slutna hackarnätverk och grupper som begick intrång 

mot några av världens mäktigaste institutioner. Snart skulle 

2000-talets motsvarigheter sticka upp sina huvuden. Men det fanns 

en avgörande skillnad. Internets intåg i hemmen, i näringslivet och 

hos myndigheterna förändrade förutsättningarna i grunden. Många 

av profetiorna om en ständigt uppkopplad värld hade slagit in och 

intrången var inte längre en lek, som det trots allt var när SHA och 

de andra 1990-talsgrupperna knäckte sina första servrar. Hackande 

på 00-talet var blodigt allvar. Hundratals miljoner personer världen 

över använde nu mejl dagligen både i det privata och yrkeslivet. Obeskrivliga 

mängder hemligheter lagrades på nätet. Tjugo år efter att 

Gunnar Tidner kopplat upp ABC-klubbens första BBS hade internet 

blivit allmängods. Den digitala världens portar stod vidöppna. För 

hackarna hade spelplanen blivit oändligt mycket större än tidigare. 

101

Ambassadhackaren från Malmö 

»Iran ville ha min hjälp« 

Malmö, sommaren 2007 

DaN EgErStaDS ljuSa kalufs stod på ända. Den unge IT-konsulten 

var tillbaka framför datorn, lätt bakfull efter gårdagens fest. Det var 

förmiddag och varmt i lägenheten i Malmö. På skärmen framför honom 

rullade fortfarande informationen han upptäckt på sin dator under 

gårdags kvällen. 

Det var en lång lista med lösenord, användarnamn och adresser till 

datorsystem som borde vara bland de bäst skyddade i världen. Hela 

brev, med avsändare och mottagare som inte hade en aning om att 

deras kommunikation nu låg på en hårddisk hos en 21-årig IT-konsult 

i Malmö. Det hela kändes obehagligt. Som att han vikt undan gardinerna 

för att snegla bakom nätets välordnade fasad och upptäckt 

någonting bortom hans vildaste fantasi. En mörk flodvåg av hemligstämplad 

information, fritt flödande och öppen för vem som helst 

att ta del av. I går, på festen med vännerna, hade Dan Egerstad varit 

upprymd över fyndet. Nu var han orolig. Vad hade han snubblat över? 

Och vad skulle han göra av alltihop? 

Dan Egerstad såg ut som en typisk datorkunnig svensk kille. Han 

var lång och gänglig, med ett piggt, lite näsvist utseende. Som ung 

bar han glasögon, men synfelet hade sedan ett par år rätats ut med 

hjälp av en laserbehandling i Istanbul. Inte sällan gick han klädd i 

jeans och en rutig skjorta som han gärna rullade upp ärmarna på när 

det blev för varmt. Datorer var och hade alltid varit hans främsta in- 

103


tresse. Han kunde inte minnas en tid då tangentbordsknattret, hårddiskens 

surrande och skärmens bleka sken inte varit en del av hans 

liv. På ett personligt plan, utanför betald arbetstid, var det framför 

allt IT-säkerhet som lockade. Frågor om hur man skyddade hemliga 

digitala uppgifter från att hamna i fel händer – eller tog sig in på 

platser där man inte var välkommen. 

Någonting drev honom att utforska, att undersöka gränserna för 

vad som var möjligt på nätet. Vilka spärrar gick att ta sig förbi? Vilka 

regler kunde böjas för att få maskinerna att göra som han ville? Det 

kunde handla om experiment han utförde på sina egna maskiner, 

att undersöka säkerhetsluckor han hade upptäckt eller bara diskutera 

teoretiska exempel med andra säkerhetsintresserade. Det var en 

besatthet som var svår att beskriva för de icke-insatta. Att överlista 

datorsystemens digitala vägspärrar gav honom en känsla av oövervinnerlighet. 

Ruset vid ett lyckat hack var nästan euforiskt. Det hände 

att Dan Egerstad blev sittande nätterna igenom framför datorn. 

Nu lutade han sig tillbaka framför skrivbordet men behöll ögonen 

på skärmen. Rad för rad gick han igenom textfilen på skärmen 

framför honom. Server: Ryssland.se. Därefter prydligt redovisade användarnamn 

och lösenord. Den ryska ambassaden i Stockholm är en 

fästningsliknande byggnad, en stor grå koloss omgiven av ett bastant 

järnstängsel mitt emot DN-skrapan på Kungsholmen. Informationen 

Dan Egerstad hade framför sig kunde ta honom rakt in i hjärtat av det 

komplexet. Han var bara ett par knapptryckningar bort från att läsa 

all mejl som skickades och togs emot av tjänstemän och diplomater 

där inne. 

En rad till med ett servernamn som slutade på ».ir«. Var inte det 

Iran? En snabb kontroll på nätet bekräftade det. Uppgifterna som 

hade sparats på hans dator gjorde det möjligt att läsa mejl till och 

från de anställda på utrikesdepartementet i Teheran. 

Dan Egerstad funderade. Han satt på en bomb som han inte hade 

en aning om hur han skulle hantera. Skulle han lyfta på luren och 

säga som det var? Hur skulle säkerhetschefen på Rysslands ambassad 

i Stockholm, en av de mest hårdbevakade i Sverige, reagera på en 

104

a m b a s s a d h a c k a r e n fr å n ma l m ö 

ung, okänd man som ringer och säger att han kan läsa deras mejl? 

Borde Dan Egerstad kontakta media? Berätta för andra på nätet vad 

han snubblat över? Ringa till polisen? »Hör av dig till Must«, föreslog 

en kompis. Men att vända sig till den svenska militära underrättelsetjänsten 

skulle innebära att han gav sig ut på ännu grumligare vatten. 

Ord som spionage, hot mot rikets säkerhet, började snurra i hans 

huvud. Det hela var absurt, som plockat ur en billig deckarroman. 

Åtgärderna fick dröja ett tag. Först behövde han skaffa sig en klar 

uppfattning om vad som hade hänt. 

Dan Egerstad hade inte gjort något olagligt. Åtminstone trodde 

han inte det själv. Det var kanske det mest obegripliga med alltihop. 

En av de tre datorerna i hans lägenhet hade fått ihop allt detta utan 

att han själv gjort något mer än att lyssna lite extra noga på bruset 

från informationshavet ute på internet. Allt hade startat som ett experiment, 

en slags nyfiken lek med säkerheten på internet. Skriptet, 

den programsnutt som var upphov till den minst sagt prekära situation 

som Dan Egerstad nu befann sig i, var hans egen skapelse. Bara 

den senaste timmen hade det tuggat sig igenom mer information 

än vad som ryms på flera normalstora hårddiskar. Programmet var 

skrivet för att lyssna och för att sålla, för att snabbt gräva sig igenom 

ett kaos av osorterad data på jakt efter nålarna i höstacken, de små 

kodsträngar hans dator kände igen som inloggningsinformation till 

mejlkonton. 

Några dagar tidigare hade han anslutit sin dator till ett digitalt 

nätverk byggt för att underlätta anonymitet på nätet, ett verktyg för 

de som vill skicka eller ta emot information men hålla sin verkliga 

identitet hemlig. Nätverkets princip var enkel. I stället för att skicka 

information, till exempel ett mejl, direkt från avsändare till mottagare 

så tog systemet omvägar. Informationen studsades fram och tillbaka 

över internet, från dator till dator och ibland flera varv runt jorden. 

Till slut skapades en så lång kedja av olika kontakter att det blev så 

gott som omöjligt att avgöra vem som i slutändan kommunicerade 

med vem. När informationen nådde sin slutdestination var källan 

höljd i dunkel. Den ursprungliga avsändaren skyddades bakom flera 

105


lager av andra, som kärnan i en lök, vilket också gett namn åt nätverket. 

The Onion Router, Tor. 

Tor utvecklas och drivs ideellt av volontärer i hela världen. Det 

marknadsförs ofta som ett ovärderligt verktyg för kinesiska dissidenter 

som vill slippa förbi den statliga censuren, eller som ett sätt 

för whistleblowers att slå larm om korruption och maktmissbruk. 

Mycket riktigt finns det gott om exempel där nätverket använts i 

sådana syften. Men mellan de anslutna datorerna strömmar också 

piratkopierade filmer och barnpornografi. I september 2006 slog polis 

i Tyskland till mot sju internetoperatörer och tog ett tiotal servrar 

i beslag som misstänktes innehålla barnporr. Inget olagligt material 

hittades på hårddiskarna, men på åtminstone några av dem fanns 

mjukvaran som används för att ansluta till Tor. Någon hade använt 

datorerna och Tor-nätverket för att sprida filmer och bilder utan att 

bli upptäckt. 64 

Dan Egerstad hade suttit och planerat en föreläsning när han fick 

idén till sitt experiment. Som IT-konsult specialiserad på säkerhet 

hände det att han höll presentationer för företag som behövde lära 

sig mer om dataintrång, kryptering och hur man skyddar digital information 

från nyfikna men objudna gäster. Den här gången skulle 

det handla om mejl. Dan Egerstad visste att varje föreläsning var en 

show, hur torrt ämnet än kunde tyckas vara. Det handlade om underhållning 

och undervisning på samma gång. Därför ville han krydda 

sitt framträdande med ett litet avslöjande. Att en försvinnande liten 

andel av alla mejlanvändare krypterar sina brev är allmänt känt för 

säkerhetsexperter. Dessutom är det en gammal sanning att elektroniska 

brev som inte krypteras är ungefär lika privata som vykort när 

de studsar fram och tillbaka mellan datorer och nätverksväxlar. För 

en person med grundläggande hackarkunskaper och tillgång till rätt 

delar av nätverket var det en relativt enkel match att bygga ett system 

för att lyssna av information på vägen, på samma vis som en brevbärare 

enkelt kan smygläsa vykort innan de lämnas av hos mottagaren. 

Föreläsningens höjdpunkt skulle bli när han själv berättade vad 

han lyckats gräva fram på nätet. »Kolla här«, tänkte han säga till pu- 

106


bliken. »Jag undersökte helt vanlig mejltrafik och hittade allt detta. 

Nästa gång ni skickar ett mejl utan kryptering, tänk på vem som kan 

titta över er axel.« Sedan skulle han redovisa exakt hur många procent 

av de brev han undersökt som hade varit krypterade. Det var i sådana 

stunder han trivdes bäst, när han hade en alldeles egen sanning att 

berätta. Någon skulle bli imponerad, en annan skrämd och någon 

skulle få skämmas över ett misstag. 

För att kunna göra en sådan undersökning behövde han direkt tillgång 

till information som strömmar över nätet. Att bryta sig in i en 

server eller ett nätverk för att komma åt den hade varit direkt kriminellt, 

så det var uteslutet. Men genom att koppla upp sig på Tor-nätverket 

gjorde han sig till en del av den kedja av datorer som användes 

för att göra avsändaren anonym. Det kan ju inte vara olagligt att 

lyssna av data som någon frivilligt skickar via min dator, resonerade 

han. Med hjälp av vänner på nätet hade han snabbt satt upp fem 

anslutningspunkter, spridda i Europa, USA och Asien. Det innebar 

att hans datorer fungerade som noder, de knutpunkter i Tor-nätet 

som tog emot och skickade trafik vidare till sin slutdestination. Alla 

ställdes de in så att vem som helst skulle kunna skicka sin data via 

dem. Samtidigt låg ett av hans program i bakgrunden och spanade 

efter sådant som såg ut som mejltrafik. Den informationen sparades 

ned lokalt och sorterades automatiskt på hans hårddisk. 

Dan Egerstad lät servrarna jobba på i några veckor innan han vittjade 

sitt nät. Vad hade han väntat sig för fångst? Privata mejl kanske. 

Inloggningsuppgifter till ett gäng hotmail.com- och gmail.com-konton, 

där avsändaren inte hade mer än sin värdighet att förlora på att 

någon tjuvläste. Därför kunde han nu knappt tro vad han såg framför 

sig. Allt som allt kunde han räkna till omkring 3 000 lösenord, 

prydligt sorterade och nedsparade. Där fanns inloggningsuppgifter 

till mejlkonton hos multinationella storföretag, forsknings- och försvarsinstitut 

i Indien, ett brittiskt visumkontor i Nepal, närmare 40 

av Kazakstans ambassader runt om i världen. Några av dem hade 

kopplingar till Sverige, som den indiska ambassaden i Stockholm. 

Resten var spridda över världen, till synes helt utan anknytning till 

107


hans eget hemland. Listan fortsatte med en rad konsulat och ambassader 

i New York och Washington. Lösenord till mejlkonton hos 

journalister vid stora, internationella tidningar. Även hela brev dök 

upp i flödet. Dan Egerstad log när han läste brevet från den svenska 

kungen till Rysslands ambassadör i Stockholm. 

Den unge IT-konsulten sträckte på sig framför datorn. Han hade 

hittat något stort, så mycket var klart. En enorm källa av topphemliga 

uppgifter som av någon anledning hade landat på hans hårddisk 

i lägenheten i Malmö. Nu gällde det att agera. Det var dags att formulera 

en plan. 

Experimentet med Tor-nätverket var långt ifrån det första som 

Malmökillen hade dragit igång. En stor del av hans liv hade präglats 

av intresset för datorer. Dan Egerstad var knappt tonåring när han 

fick sin första Amiga, en populär speldator från det sena 1980-talet. 

Men att spela var inte det som lockade mest. Rastlöst började han i 

stället utforska vad datorn kunde göra, hur han kunde få den att lyda 

kommandon och köra hans egna program. 

Dan Egerstad var uppvuxen i Kulladal i södra Malmö, en välartad 

stadsdel med villor och minigolfbanor, kanske mest känd för att 

Per Albin Hansson föddes där 1885. I samband med att den svenska 

staten under 1990-talet plöjde ner miljarder i hem-PC-projektet byttes 

Dan Egerstads speldatorer ut mot mer kraftfulla maskiner. En 

dag slog Dan Egerstads far till och investerade i två stycken splitter 

nya datorer. En av dem ställdes upp i Dan Egerstads rum och blev 

hans första egna PC. Det var ett fullt logiskt beslut – redan då var 

den unge Malmökillen skickligare än sina föräldrar på att använda 

datorn. Visst spelade han fortfarande, men ännu mer spännande var 

det att få maskinen att göra sådant som det inte fanns någon manual 

till. 

Vid den här tiden var den nya hem-PC:n ett vidunder av kraft, 

långt mer kapabel än vad som tidigare hade varit inom räckhåll för en 

hemmaanvändare. Dan Egerstad började tillbringa mer och mer tid 

instängd på sitt rum framför skärmen. Han fick så småningom möjlighet 

att koppla upp sig mot internet med den tidens långsamma 

108


surrande modem. En ny värld öppnade sig. Mest lockade chattkanaler 

där hemlighetsfulla människor, anonyma hackare och andra i 

utkanten för det lagliga umgicks och utbytte information. Dan Egerstad 

blev som besatt av att lära sig mer och att bli bekant med de som 

kunde lära honom det han behövde kunna. Själv vågade han aldrig 

blanda sig i några olagligheter. Dan Egerstad ville bli ett välbetalt 

IT-proffs, inte en kriminell hackare. Men att lyssna och lära sig var 

han duktig på. Han fascinerades av nätets mörka sidor, den makt och 

kontroll som skickliga hackare utövade. 

Ändå ledde intresset inte in på den vanliga vägen, till en IT-utbildning 

på universitet och ett välordnat jobb som konsult på ett 

stort företag. Efter tre års naturvetenskaplig linje på gymnasiet försökte 

sig Dan Egerstad på att studera vid Mälardalens högskola i 

Västerås. Men den inrutade tillvaron passade honom inte. Vid sidan 

av studierna hade han börjat ta konsultuppdrag i liten skala. Snart 

hoppade han av skolan, flyttade till Malmö och satsade på att arbeta, 

först som frilansande konsult knuten till ett mindre säkerhetsinriktat 

företag och senare med egna projekt. Långt ifrån allt byggde på hans 

kunskaper om IT-säkerhet. Han drev en rad hemsidor och webbprojekt 

som lockade besökare och gav honom intäkter från reklam. 

Dessutom lade en han del tid på en tevespelsbutik som han drev med 

några vänner. 

Vid sidan om det tog han på sig andra uppdrag. Bland annat erbjöd 

han företag att under kontrollerade former försöka hacka sig in 

i deras system. Luckorna han hittade rapporterades till arbetsgivaren 

som täppte till dem innan någon annan hann ta sig in. Det var så han 

trivdes bäst att arbeta. Som sin egen chef, fri att tacka ja eller nej till 

uppdrag och sova så länge han ville om morgnarna. Dessutom – den 

grå vardagen som IT-konsult på ett storföretag rimmade illa med 

Dan Egerstads bild av säkerhetsproffset som en hjälte. Han ville bli 

en äventyrare och outsider, någon som jobbade på sina egna villkor. 

Inte en stressad och överarbetad konsult i grå kostym. 

Dan Egerstad är på många sätt en typisk produkt av hem-PC-reformen. 

Även innan staten började satsa på att göra datorn till ett själv- 

109


klart inslag i de svenska hemmen använde många datorer, inte minst 

på sina arbetsplatser. Men den personliga datorn innebar någonting 

mer än bara praktisk tillgång till ett tangentbord och en beräkningsenhet. 

Den gjorde att folk började betrakta sin dator som någonting 

annat än ett arbetsredskap. Hem-PC:n blev en privat ägodel för nöje 

och kommunikation, nätuppkopplingen blev en förlängning av det 

egna medvetandet. Till stor del användes hem-PC-datorerna till sådant 

som i vanlig bemärkelse inte kan sägas vara »nyttigt«. Man spelade 

spel, slösurfade, småpratade med andra användare och skickade 

mejl bara för att det gick. Men den nära relationen till maskinen 

skapade en affektion för datorer som drev på kunskapsutvecklingen 

och experimentlustan. Nyckeln var att datorn var ens egen, inte någonting 

man delade med andra eller hade till låns på jobbet. 24 timmar 

om dygnet, sju dagar i veckan stod den där, tillgänglig oavsett 

om den för stunden användes eller inte. Svenskens relation till datorn 

blev intim. 

Samtidigt representerar Dan Egerstad, tillsammans med alla de 

andra ungdomar som växte upp med en hem-PC på rummet, den 

andra sidan av samma mynt. Många vägrade acceptera gränserna som 

satts upp för datoranvändandet. Ju större deras kunskaper om den 

nya tekniken blev, desto mer skavde de tekniska gränser och juridiska 

spärrar som präglade vad som gick eller inte gick, var tillåtet eller ej, 

i den digitala världen. De ville tänja på reglerna, ha mer information 

och större möjligheter att bygga om efter sitt eget sinne. 

»Det slutar med mig död, i fängelse eller något ännu värre« 

Dan Egerstad arbetade fortfarande som frilansande IT-konsult från 

sin lägenhet i södra Malmö. Nu, med den mystiska lösenordslistan 

framför sig på skärmen, hade han bestämt sig för att slå larm. Det 

bästa han kunde göra under omständigheterna var att ta kontakt 

med lösenordens ägare och berätta vad han hade upptäckt. Ju förr desto 

bättre, resonerade han. Visst var lösenordslistan spännande, men 

det här handlade om någonting betydligt allvarligare än Dan Eger- 

110


stad hade varit med om tidigare. Det gällde att rädda sig själv undan 

misstanken. Genom att visa sig samarbetsvillig hoppades han minska 

risken att han själv anklagades för någonting olagligt. Dan Egerstad 

drog igång sin webbläsare och började leta fram kontaktuppgifter för 

lösenordens ägare. 

Responsen blev inte vad han hade väntat sig. Gång på gång ringde 

han upp flera av namnen på listan för att berätta vad han hittat. 

Topphemlig information från deras datornätverk fanns fritt tillgänglig 

på internet. Han erbjöd sig till och med att ställa upp gratis och 

hjälpa dem att täppa till det vidöppna säkerhetshålet. Överallt var 

svaret avvisande, nästan oartigt. Ingen ville kännas vid problemet. 

Alla han nådde fram till var antingen oförstående eller trodde att han 

ljög. »Det stämmer inte, det där är omöjligt«, svarade en IT-ansvarig 

vid en av ambassaderna. »Jag förstår inte vad du pratar om«, minns 

han att en annan ska ha sagt. 

Varför ville ingen lyssna? Av allt att döma kunde vem som helst 

göra samma sak som han själv hade gjort: avlyssna Tor, hitta samma 

lösenord och ta sig in på diplomaternas mejlkonton. Ändå ville ingen 

ens höra vad han hade att säga. Tanken på att bara radera informationen 

lockade, att fortsätta jobba som om ingenting hade hänt och 

glömma hela historien. Men det vore farligt. Hade han lyckats hitta 

lösenorden så skulle någon annan snart göra samma sak, kanske någon 

med mindre ädla syften än han själv. 

Dessutom skulle han missa en chans att skapa riktigt stora rubriker. 

Dan Egerstad förstod att historien om de hackade ambassadkontona 

kunde få rejält med genomslag i media. Spelade han sina kort 

väl kunde det säkert finnas en del plats för honom i artiklarna också. 

Den unge IT-konsulten visste mycket väl vilka underverk lite uppmärksamhet 

från tidningarna kunde göra för hans karriär. Faktum är 

att han spelat samma höga spel en gång tidigare. 

I december 2006, knappt ett år tidigare, upptäckte Dan Egerstad 

att hans privata bredbandsuppkoppling var märkligt långsam. Han 

ställde upp en dator för att kontrollera vad det var som slammade 

igen anslutningen och fick närmast en chock när han såg att 4 000 

111


grannars privata surfande gick direkt via hans egen maskin. En felkonfigurerad 

nätverksväxel hos Telia låg bakom. Det var ingen stor 

miss, men en hackare som visste vad han gjorde kunde enkelt utnyttja 

luckan för att se rakt in i grannarnas internettrafik. Dan Egerstad 

försökte informera Telia om problemet, men tog också tillfället 

i akt och hörde av sig till några tidningar. Snart fick Telias presschef 

svettas vid sin telefonlur när journalister ville veta om det stämde att 

Malmöbornas bredband kunde avlyssnas. 

Så gott som alla stora tidningar hade framställt Dan Egerstad som 

den unga, begåvade IT-säkerhetsexperten som tvingat telekomjätten 

att förnedrat erkänna sitt misstag. Själv hade han kunnat luta sig tillbaka 

och njuta av berömmelsen. Det var en succé han gärna ville upprepa. 

Men skulle reportrarna tro på honom den här gången? Även om 

han hade haft rätt förr skulle det inte gå att bara ringa upp och säga 

som det var. Han behövde lägga fram bevis. Skulle han våga lämna 

över lösenorden till någon annan? Var det ett brott att dela med sig av 

uppgifterna? Den här krutdurken var för stor för att inte behandlas 

med största varsamhet. 

I nästan två månader höll Dan Egerstad allting hemligt, berättade 

inte för någon vad han kommit över. Han fortsatte försöka ta kontakt 

med ambassaderna, men ingen han ringde tog honom på allvar. 

Någon gång ska han till och med ha avfärdats som telefonförsäljare. 

Till slut tappade Dan Egerstad tålamodet. Om ingen ville lyssna så 

fick han helt enkelt ta saken i egna händer. Att bara hålla tyst om allt 

var inget alternativ, så i stället började han förbereda en sajt. Dan 

Egerstad drog själv slutsatsen att han inte gjort någonting olagligt. 

Något dataintrång var det inte, för han hade ju faktiskt inte loggat 

in på något av kontona själv. Uppgifterna hade kommit till honom, 

strömmat genom hans dator på väg någon annanstans. Han hade 

bara gläntat på dörren för att se vad som fanns bakom den. 

Ändå tycktes det oansvarigt att lägga ut alltihop på webben. För att 

känna sig säker satte Dan Egerstad upp två regler. Dels fick 100 lösenord 

räcka. Det var tillräckligt många för att väcka uppmärksamhet, 

men ändå bara en bråkdel av alla han kommit över. Ett kort tag över- 

112


vägde han att i stället välja 1 337 stycken. Dessa siffror kan utläsas som 

leet, en omskrivning av »elite«. Det är ett uttryck som används mer 

eller mindre ironiskt på nätet, som ett berömmande ord för framstående 

personer eller anmärkningsvärda händelser. Dessutom skulle han 

utelämna alla journalister (»det handlar om källskydd och sånt«) och 

företag (»det ger stor skada, och de kan stämma mig«) från listan. 

Kvar blev myndigheter och ambassader – de som borde ha vetat 

bättre. Framför sig hade han nu en lista med 100 konton sorterade 

i fyra kolumner: Myndighetens namn, serverns adress, själva mejladressen 

och ett lösenord. Allt som behövdes för att komma åt mängder 

av topphemliga uppgifter. 

Publiceringen skulle ske helt öppet på den nya webbadress, 

www.derangedsecurity.com, som Dan Egerstad registrerat. Namnet 

hade dubbel betydelse. Det signalerade att hemsidan handlade om 

IT-säkerhet på ett lite vilt, rubbat (»deranged») sätt. Dessutom gav 

det en ledtråd om vem upphovsmannen var. De två första bokstäverna 

i domännamnet, DE för Dan Egerstad, skrevs ut versalt. I övrigt 

stod Malmöbons namn ingenstans på sajten. 

Ovanför själva listan klistrade Dan Egerstad in en text på engelska 

han skrivit själv. Den var tänkt som en förklaring till varför han 

gjorde det han gjorde. 

Ja, det är på riktigt och de fungerar när vi publicerar det här. 

Så varför i hela världen skulle någon publicera sådan här 

information? För att, ärligt talat, så kommer jag inte ringa 

Irans president och berätta att jag har tillgång till alla deras 

ambassader. Jag är rubbad, (»DEranged«), inte självmordsbenägen. 

Han har ju bomber och sånt. 

Det var inte en rakt igenom kaxig text som introducerade besökaren 

till det topphemliga materialet. Snarare är tonen ursäktande. Dan 

Egerstad tycktes vilja säga att det inte fanns något alternativ till det 

dramatiska offentliggörandet: »Erfarenheten säger mig att även om 

jag skulle kontakta alla på den här listan så skulle de flesta inte lyssna, 

113


eller kanske bara beskylla mig för att vara en ond hackare, och ingen 

annan skulle få veta om det här.« 

Han tog också upp möjligheten att radera informationen och gå 

vidare, men avfärdade den snabbt: 

114 

Jag kan inte kasta bort det, för det är bara en tidsfråga innan 

någon annan får tag på samma information. Eller vänta, är 

det någon annan som har den redan? Hur länge har de haft 

den? Och vad gör de med den? Att sälja uppgifterna skulle 

förmodligen ge mig ganska bra med pengar, men det är inte 

min stil och jag är säker på att folk har försvunnit för mindre 

än så. 

Jag har testat varje tänkbart scenario i mitt huvud. Det 

slutar alltid med mig död, i fängelse eller något ännu värre. 

Så åt helvete med alltihop. Här är allt du behöver för att 

läsa hemliga mejl och fucka upp allvarliga internationella 

affärer. 

Texten var skriven med en närmast uppgiven ton. Kanske ville Dan 

Egerstad visa att publiceringen var en sista åtgärd, inte ett spontant 

tilltag och ett ogenomtänkt sätt att få strålkastarljuset riktat mot sig 

själv. Däremot framgick det tydligt att Malmöbon förstod tyngden i 

den lista som skulle följa. »Jag skulle vilja påminna alla att det är ett 

allvarligt brott att använda någonting av det här«, skrev han och fortsatte, 

ironiskt eller inte: »Jag litar på att ingenting av detta kommer 

att användas, någonsin!« 

Han fortsatte med upplysningen om att inga lösenord fanns sparade 

på hårddiskar i hans lägenhet och att polisen vid en razzia bara 

skulle hitta en massa öl. Hårddisken där den uppsnappade informationen 

tidigare fanns lagrad var redan utmonterad, tömd och sönderslagen 

när publiceringen skedde. »Nu ska vi se hur många arga 

mejl jag hinner få innan Mr Bush ger mig en gratis semester till 

Guantanamo Bay.« 

Allt var färdigt. Lösenorden skulle läggas ut och hela världen skulle


få se vad han hade hittat. Det var tidigt på eftermiddagen torsdagen 

den 30 augusti 2007. Han skrev ett kort brev som skulle gå till några 

utvalda journalister. »Regeringar och ambassader hackade« var ämnesraden. 

Om 10 minuter, kl 15:15 kommer DErangedSecurity.com 

att publicera en lista med exakt 100 fungerande lösenord 

till e-postkonton för ambassader och myndigheter över hela 

världen. Enjoy =) 

//D 

Dan Egerstad klickade på knappen som fick brevet att gå iväg och 

strax därefter på en annan knapp som skickade ut listan på webben. 

Han lyfte händerna från tangentbordet och väntade på att telefonen 

skulle ringa. Trots att han inte hade skrivit ut sitt namn eller telefonnummer 

på sajten så var derangedsecurity.com helt öppet registrerad 

i hans namn. Det var en smal sak för vem som helst med grundläggande 

internetkunskaper att få fram hans kontaktinformation. 

Det skulle dröja till kvällen innan det första samtalet kom. Först 

vid åttatiden ringde mobilen och Dan Egerstad svarade. Direkt bekräftade 

han för journalisten att det var han som låg bakom publiceringen. 

Att dölja sin identitet skulle bara vara löjligt, menade han. 

Någon skulle ändå snoka upp honom. Några febrila timmar följde. 

Förvånade ambassadtjänstemän fick samtal från reportrar som sökte 

kommentarer till publiceringen. Stämde uppgifterna? Vad skulle de 

göra nu? »Vi vet inte. Återkom i morgon«, blev svaret. Förvirringen 

var total tills den första artikeln dök upp på nätet sent på kvällen mot 

torsdagen. 65 Det fick andra svenska medier att vakna. TT kablade ut 

nyheten strax efter klockan tio på kvällen under rubriken »Svensk 

IT-konsult hackar ambassader«. Aftonbladet fokuserade på brevet 

från det svenska kungahuset till Rysslands ambassad. »Hovets brev 

utlagt på nätet« blev rubriken. 66 Det var en sanning med modifikation, 

eftersom Dan Egerstad aldrig hade publicerat några brev. Däremot 

hade hovets artiga svar på den ryska ambassadens inbjudan till 

115


en pianokonsert dykt upp bland den brokiga massa av information 

som landat på Dan Egerstads hårddisk. 

Hela natten fortsatte samtalen till Dan Egerstads mobiltelefon. 

Även internationella medier uppmärksammade hans lösenordslista. 

Om och om igen fick han förklara varför han inte kunde ha hanterat 

upptäckten på något annat sätt. Uppmärksamheten är det enda skyddet, 

sa han: »Det räddar mig själv ur skiten.« 67 

Varje journalist som ringde fick svar på sina frågor. Malmöhackaren 

bjöd på målande citat som tidningarna sen direkt använde i sina 

texter. Men en sak vägrade han svara på. Inte för någon berättade han 

hur han kommit över uppgifterna. Han höll tyst om både Tor och 

om experimentet han satt igång hemma i lägenheten. Ambassaderna 

skulle få en ärlig chans att rätta till felet innan han släppte några detaljer. 

Omtänksamt, kan tyckas. Men det gjorde det också svårt för 

utomstående att begripa hur killen som nu dominerade medierna 

kunde säga att han inte hade begått något brott. Han hackade ju 

ambassader och skröt om det. Lösenorden var bevis nog. 

Men ambassadpersonalen kom inte till Dan Egerstad för hjälp, 

som han hade hoppats. Lokala lagar borde räcka för att ta hand om 

Malmöbons upptåg, lät den indiska ambassaden meddela. 68 De enda 

som var beredda att prata med honom var iranierna. Från ambassadens 

håll har det aldrig bekräftats offentligt, men Dan Egerstad hävdar 

bestämt att en tjänsteman från den iranska ambassaden ringde 

upp honom kort efter att säkerhetsluckan offentliggjordes och med 

artig röst bad att få veta hur det hela gått till. 

– Jag gav dem uppgifter om vad jag har gjort och instruktioner för 

hur de kan åtgärda det, sa Dan Egerstad stolt strax efteråt. 69 

På Dan Egerstads vid det här laget världsberömda lösenordslista 

fanns inte ett enda som tillhörde en svensk myndighet eller diplomatisk 

utpost. Dan Egerstad har aldrig velat bekräfta om detta beror på 

att det inte fanns några svenska lösenord i informationen som strömmade 

genom Tor-nätverket, eller om han för sin egen säkerhet valde 

bort dem när han plockade ut 100 stycken för publicering. 

En mycket stor del av dem gick i stället till länder i Centralasien. 

116


Till exempel fanns där inte mindre än 36 lösenord till uzbekiska ambassader 

och konsulat, samt ett till landets utrikesdepartement. Åtta 

lösenord gick till Kazakstans ambassad i Moskva. Det är därför inte 

förvånande att Dan Egerstads publicering snabbt nådde långt utanför 

Sveriges gränser. 

Indiens Sverigeambassad är inrymd i en större lägenhet i korsningen 

mellan Adolf Fredriks Kyrkogata och Drottninggatan mitt i 

Stockholm. Jämfört med fortet som utgör den ryska ambassaden är 

det ett anspråkslöst ställe. Den saffransröda, gröna och vita flaggan 

vajar från fasaden över Drottninggatans promenadstråk, men i övrigt 

är det svårt att notera att huset rymmer en diplomatisk utpost för 

världens näst största land. När Dan Egerstad lade ut sin lista på nätet 

arbetade ett 20-tal personer där inne. I de flesta av våningens rum satt 

minst två personer, på visumavdelningen fick fem personer trängas i 

ett litet rum. Någon hade haft oturen att hamna bakom en hylla i ett 

rum som också rymde ett improviserat kök med diskbänk och mikrovågsugn. 

Bara de högsta diplomaterna hade egna kontor. Där inne 

var möblerna, i övrigt ett hopplock som inte alltid matchade så väl, 

av högre klass. Det var här telefonerna började gå varma den första 

kvällen efter att Dan Egerstad hade publicerat sin lösenordslista. 

Indien är i dag en av världens främsta IT-nationer. Att döma av 

hur personalens datorer och mejlkonton sköttes på ambassaden var 

det svårt att tänka sig. En assistent var i regel den som tog hand om 

det tekniska. Då och då kom en man in och hjälpte till när bredbandet 

krånglade. Det är därför inte svårt att förstå ambassadledningens 

första reaktion när nyheten kom: tystnad. Frågor om mejlen hänvisades 

till Telia som stod för abonnemanget. Ingen information om vad 

som inträffat gick ut till de anställda. När ambassadtjänstemännen 

kom in på jobbet dagen efter publiceringen tog några av dem saken 

i egna händer, de lusläste alla artiklar som hade skrivits och sökte 

upp Dan Egerstads lösenordslista på webben. Genom att jämföra det 

användarnamn som fortfarande fanns ute på nätet med uppgifterna 

i sina egna mejlprogram kunde de dra slutsatsen att åtminstone de 

själva inte var drabbade. Medan det tisslades över borden fortsatte 

117


ambassadören och de högst uppsatta diplomaterna i våningen att 

tiga på sina arbetsrum. Inget möte hölls med den oroade personalen. 

Inget internt meddelande skickades ut. Över huvud taget nämnde 

inte cheferna det som hade hänt. Det berättar personer som vid den 

tiden arbetade på ambassaden. 

Desto mer fart blev det bakom kulisserna. Med på Dan Egerstads 

lista fanns bland annat konton som tillhörde det indiska försvarsdepartementet 

och det statligt ägda Defence Research and Development 

Organisation (DRDO), en av Asiens största vapentillverkare. 

Utåt gjordes allt för att tona ned allvaret i det som hade hänt. Kontot 

som fanns med på listan användes sällan, sa det indiska försvarsdepartementets 

företrädare till tidningen Indian Express. Men några 

timmar efter att nyheten nått landets tidningar hade DRDO stängt 

sina mejlservrar för all inkommande och utgående trafik. Det indiska 

utrikesdepartementet kopplade tillfälligt bort ambassadernas mejlkonton 

från nätet. Till indiska journalister sa företrädare för försvarsdepartementet 

att en grundlig utredning skulle genomföras, medan 

utrikesdepartementet lade locket på och vägrade att kommentera 

händelsen. 70 

Även från ryskt håll gjordes försök att tona ner de läckta lösenorden. 

Efter att först ha vägrat att ens medge att någonting läckt 

ut trädde Roman Mironov, förste ambassadsekreterare på ryska ambassaden 

i Stockholm, fram i svensk teve och bekräftade att uppgifterna 

var korrekta. Han var dock snabb med att tillägga att det rörde 

sig om lösenord som inte längre var aktuella. Ingenting i efterspelet 

ger stöd åt detta påstående. Att uppgifterna från de indiska ambassaderna 

var korrekta skulle snart bevisas på ett uppseendeväckande 

sätt. Att rysk korrespondens med det svenska hovet fanns bland den 

information som kunde avlyssnas bekräftades redan samma dag som 

lösenorden lades ut. Klart är alltså att uppgifterna ledde in på aktiva 

mejlkonton som ej var avsedda för någon annan än ambassadens 

egen personal. 71 

Däremot kan det läckta lösenordet redan ha bytts ut när Roman 

Mironov gjorde sitt uttalande. Både den indiska och den ryska am- 

118


bassaden anlitade Telia som leverantör av mejltjänster, och telejätten 

reagerade mycket snabbt när de fick kännedom om listan. Redan under 

kvällen då nyheten började spridas fick koncernsäkerhetschefen 

Håkan Kvarnström larm om vad som hade hänt och såg personligen 

till att lösenorden byttes ut. Det var enkelt gjort, men betydde inte 

att läckan var begriplig. Dan Egerstad hade ännu inte berättat hur 

han kommit över lösenorden, och på Telia förstod man ingenting. 

– Jag har aldrig sett någonting liknande. Det normala är att en 

operatör drabbas och att det rör många kunder. Det här är precis 

tvärt om, sa Håkan Kvarnström kort därefter. 72 

Flera ambassader i Washington fanns med på Dan Egerstads lista. 

Däremot inga lösenord till amerikanska ambassader i andra länder. 

Men det hindrade inte amerikanska myndigheter från att sätta ned 

foten. Servern där lösenordslistan hade lagts ut var belägen i Texas, 

i webbhotellet The Planets stora serverhall. Tidigt i september, bara 

dagar efter publiceringen, kopplade driftföretagets tekniker bort sidan 

från nätet. Strax därefter bekräftade The Planet att det skett efter 

påtryckningar från amerikanska myndigheter, med största sannolikhet 

FBI. 73 Tillslaget betydde lite för att hålla de känsliga uppgifterna 

borta från nätet. Listan fanns redan återpublicerad i mängder av forum 

och bloggar. Men påtryckningarna mot The Planet var en tydlig 

markering från USA:s håll. Dan Egerstads lista var sprängstoff, på tok 

för farlig för att ignorera. 

Strax efter att listan lades ut på nätet gjorde Manu Pubby, journalist 

vid tidningen Indian Express, just det som Dan Egerstad starkt hade 

avrått från. Han ville slå fast att svenskens uppgifter var korrekta och 

skickade därför ett mejl till Indiens ambassadör i Kina, en av de mejladresser 

som fanns med på listan. Därefter loggade han in med lösenordet 

från derangedsecurity.com och hittade sitt eget brev på ambassadörens 

mejlkonto. Enligt svensk lag är det ett solklart exempel på 

dataintrång, jämförbar med skandalen som skakade Folkpartiet inför 

valet 2006 då partimedlemmar loggade in på Socialdemokraternas 

intranät med uppgifter som kommit på vift. Men den indiska journalisten 

nöjde sig inte med att använda inloggningen för att bekräfta 

119


att uppgifterna på Dan Egerstads lista stämde. I sin artikel beskriver 

han ogenerat vilka konton han tagit sig in på och vad han hittat 

bland diplomaternas och tjänstemännens brev. Information om en 

indisk parlamentsledamots besök i Beijing. Fullständiga anteckningar 

från ett möte mellan en högt uppsatt indisk regeringsföreträdare 

och Kinas utrikesminister. Affärshandlingar, officiell korrespondens, 

personliga brev och telefonnummer från landets försvarsforskningsakademi 

och den statliga vapentillverkaren DRDO. Brev från indiska 

studenter som skrivit till landets ambassad i Berlin för att fråga om 

det är säkert för en indier att vistas i landet efter uppgifter om trakasserier 

mot utlänningar i Tyskland. Allt lyckades han ta del av med 

hjälp av Dan Egerstads uppgifter, och allt redovisades öppet i en artikel 

publicerad i en av landets största tidningar. 74 

Som försvarskorrespondent var Manu Pubby van vid att skriva 

om ämnen som rörde den indiska militären. Rutinmässigt lät han 

program bevaka en mängd källor på nätet och söka efter begrepp 

som tydde på att uppgifterna kunde vara någonting för honom att 

skriva om. Bland annat sökte programmet efter »National Defence 

Academy«, landets främsta utbildningssäte för officerare på väg in i 

det indiska försvaret. Minuter efter att Dan Egerstad hade publicerat 

sina uppgifter hade Manu Pubby, på andra sidan jordklotet, därför 

sajten uppe på sin skärm. Han kunde knappt tro det han såg framför 

sig. Instinktivt ville den indiska journalisten avfärda det hela som en 

bluff. 

– Så jag bestämde mig för att logga in och det jag hittade var 

enormt. Jag var fortfarande inte hundra procent säker så jag ringde 

upp ett par politiker och tjänstemän vars mejl och namn nämndes 

i korrespondensen. De berättade för mig att informationen stämde, 

berättar han för oss i en mejlintervju. 

Manu Pubby beskriver reaktionen timmarna efter att tidningen 

nått läsarna som ett ramaskri på högsta politiska nivå. På regeringens 

order stängdes mejlservrar hos försvars- utrikes och forskningsdepartementen 

ner. Flera regeringsanknytna webbplatser sveptes med av 

bara farten och var borta från nätet i timmar innan de kunde återstäl- 

120


las. Larm gick ut till ambassader och konsulat i hela världen. Samtidigt 

arbetade tekniker inom landets gränser febrilt med att få alla de 

läckta lösenorden utbytta och systemen säkrade. 

Indisk teve nappade på nyheten redan samma morgon. Tekniskt 

oerfarna tevejournalister kämpade med att själva testa kontona, men 

misslyckades och fick helt enkelt lita på uppgifterna i Indian Express. 

Till slut lyckades en reporter på en engelskspråkig kanal ta sig in på 

en av de mindre känsliga adresserna och använde det han hittade 

som grund för tevesändningar hela dagen. Enligt Manu Pubby ska 

till och med regeringens högsta säkerhetsrådgivare redan samma dag 

ha kopplats in och fått rapporter om det inträffade. 

Däremot hölls ingen politisk ledare i Indien ansvarig för läckan. Vid 

den här tiden var det ännu okänt vad som orsakat den, och svenskens 

publicering betraktades som ett säkerhetshot från en utländsk 

källa. Uppmärksamheten lyfte samtidigt frågan om IT-säkerhet långt 

upp på den politiska agendan. Landets premiärminister Manmohan 

Singh ska, vid offentliga framträdanden en kort tid efter att nyheten 

exploderade, ha nämnt vikten av att hålla digital information säker, 

även om han inte direkt hänvisade till Dan Egerstad eller lösenordspubliceringen. 

Manu Pubby klarade sig utan åtal. Indisk polis frågade 

aldrig ut honom om varför han utnyttjat de från Sverige läckta 

lösenorden. 75 

Nätets smutsiga undersida 

I den intensiva medierapporteringen kring lösenordslistan hamnade 

en viktig detalj snabbt i skymundan. Få journalister tog sig tid 

att reflektera över varför de känsliga uppgifterna hade kunnat fiskas 

upp ur Tor-nätet från första början. För Dan Egerstad, självutnämnd 

hackare och yrkesverksam säkerhetsspecialist, var den frågan det mest 

obegripliga av allting. Om en tjänsteman vid en myndighet i Teheran 

behövde läsa sin mejl när han var på resa så fanns det ingen anledning 

i världen att göra det via Tor. Säkra anslutningar, krypterad text, 

strikta regler och tekniska blockeringar kring elektronisk kommuni- 

121


kation borde vara en självklarhet på den nivån, inte minst i ett land 

med så mäktiga fiender som Iran. I ett sådant fall gjorde Tor, som 

skickade breven genom system långt bortom regeringens kontroll, 

ingenting alls för att öka säkerheten. Det rev snarare upp stora hål i 

den. Tor skyddade nämligen inte informationen som skickades över 

nätverket, bara vem som var avsändaren och mottagaren. Nätverket 

gjorde det nästintill omöjligt att avgöra vem som kommunicerade 

med vem. Men, vilket Dan Egerstad nu bevisat bortom allt tvivel, 

själva innehållet i de mejl som skickades över nätverket låg vidöppet. 

Därför verkade det ytterst osannolikt att personerna bakom de 

knäckta kontona var de som använde Tor. Varför skulle de vilja hålla 

sin identitet hemlig när deras egna namn och mottagarens adress 

enkelt kunde utläsas av till- och från-fälten i mejlen? 

De är bara dumma, var Dan Egerstads första tanke. De förstår inte 

hur Tor fungerar, begriper inte att de lämnar lösenorden och själva 

breven vidöppna. »Idioter.« Men känslan av att förklaringen inte var 

så enkel fanns kvar. Visst kunde en eller ett par personer begå det 

misstaget, men inte alla. Inte överallt, inte på en så hög politisk nivå 

och framförallt inte samtidigt. Någonstans måste det finnas en annan 

förklaring. 3 000 användarkonton låg sparade på Dan Egerstads 

hårddisk. Att så många toppdiplomater samtidigt missförstått hur 

anonymitetsnätverket Tor fungerade var inte möjligt. 

Förklaringen nådde honom som ett knytnävslag i magen. Om inte 

diplomaterna själva använder Tor för att logga in på sina mejlkonton 

så måste det vara någon annan som gör det. Det enda rimliga var 

att informationen han snubblat över redan kontrollerades av någon 

annan, någon som tog sig in på de drabbade systemen i smyg och 

gjorde allt för att dölja sin verkliga identitet. 

Med den insikten föll bitarna på plats. Informationen som landat 

på den unge Malmöbons hårddisk läckte inte direkt från ambassaderna 

utan från en annan hackare, någon som redan skaffat sig tillgång 

till de topphemliga lösenorden på egen hand. Någon som brutit 

sig in på tusentals av världens mest topphemliga datorsystem och 

nu gömde sig i Tor-nätverkets virrvarr av anonyma anslutningar för 

122


att tyst kunna förmedla den stulna och topphemliga informationen 

vidare. 

Dan Egerstad kände sig som en inbrottstjuv som märker att någon 

annan redan brutit upp ytterdörren. Tanken var svindlande. Det var 

någon annan som lyssnade. 

För en vanlig nätanvändare framstår internet som en relativt civiliserad 

plats. Visst stöter de flesta surfare på aggressiva kommentarer 

då och då. Visst kan skräppost där någon försöker kränga suspekt 

medicin eller potenshöjande medel vara oroväckande. Men bortsett 

från det, och en och annan kvällstidningslöpsedel om bedragare på 

Blocket, ser det mesta på webben ut att vara under kontroll. De vanliga 

sajterna fungerar smärtfritt och är lika väldesignade som vanligt. 

Det som lagras i lösenordsskyddade system framstår som låst för utomstående 

besökare. Det gratulationsmejl som en mormor i Borås 

skickar till barnbarnen i Stockholm på födelsedagen stannar mellan 

avsändare och mottagare. Samma sak gäller de kontouppgifter du 

själv skickar till din bank eller de interna företagsmejl som studsar 

bland PC-datorerna på din arbetsplats. 

När Dan Egerstad började granska det som rörde sig under ytan på 

Tor-nätverket var det som att vräka omkull en stenbumling i skogen. 

Ovansidan är torr och len, men när den vänds upp och ned blottas 

dess undersida, kletig av gyttja med maskar och gråsuggor. Han 

hade hittat ett parallellt nät byggt på en störtflod av stulna uppgifter. 

Vem som låg bakom det gick inte att se. Men ju mer han tänkte på 

det desto tydligare och mer skräckinjagande blev bilden. En massiv 

underjordisk databas av hackad information, stulen från diplomater, 

politiker och myndigheter världen över. Digitalt spionage av en sällan 

skådad kaliber. 

Teorin är i det närmaste omöjlig att bekräfta. De personer som 

kan tänkas använda Tor-nätet för att skicka stulen och topphemlig 

information fram och tillbaka över världen håller sig av förståeliga 

skäl så långt borta från offentlighetens ljus det bara går. Men några 

av reaktionerna på Dan Egerstads publicering ger ändå en antydan 

om att andra redan kände till luckan. Dagen efter publiceringen för- 

123


sökte journalisten Kim Zetter vid tekniktidningen Wired ta kontakt 

med några av de hackade kontonas ägare. Till bland andra Ken Chan 

på det Hong Kong-baserade forskningsinstitutet One Country Two 

Systems skickade hon en kort varning om vad som hade inträffat och 

bad om en intervju. Mellan raderna i det hånfulla men sockersöta 

meddelande hon fick till svar dolde sig en kuslig sanning. 

124 

from: kenloveskim@gmail.com 

Dear Kimsey, 

I really appreciate your concern for my email account. 

You are cute, and i love you. :) I look forward to be seeing 

you soon. Take care. 

Sincerely, Ken. 

Svaret hade skickats från en anonym Gmail-adress och kom alltså 

inte från Ken Chan själv. Ändå var det tydligt att avsändaren redan 

läst breven till forskaren i Hong Kong. Till och med adressen kenloveskim@gmail.com 

anspelade på den intervju journalisten hade 

bett om. Kanske hade skämtaren snabbt tagit tillfället i akt och loggat 

in på Ken Chans konto direkt efter att lösenordet offentliggjorts 

dagen innan. Kanske hade inkräktaren haft tillgång till kontot redan 

tidigare. 76 

Svarthattar och vithattar 

Varför valde Dan Egerstad att publicera lösenorden öppet? Enligt 

honom själv ville han att säkerhetsluckan skulle åtgärdas. Det skulle 

sannolikt aldrig ha hänt om han bara raderat informationen, försökt 

glömma det han snubblat över och gått vidare. 

Men det fanns ännu ett alternativ. Lika enkelt som att publicera 

listan hade det varit att utnyttja informationen för egen vinning. 

Rätt köpare skulle betala bra pengar för att kunna läsa mejl till och 

från Irans utrikesdepartement. Intern korrespondens mellan indiska 

försvarsutvecklare vore guld värd för en konkurrent eller vapenhand-


lare som gör affärer med Indien. Dessutom skulle Dan Egerstad själv 

enkelt ha kunnat logga in på kontona, väl skyddad med teknik som 

Malmöhackaren behärskade, för att själv ladda hem korrespondensen 

som fanns lagrad där. Om han inför kontonas ägare kunde bevisa 

att han laddat hem deras hemliga dokument kunde han använt 

denna situation för utpressning. Sådana dataintrång sker, och det blir 

vanligare och vanligare att hackare utnyttjar sina tekniska kunskaper 

för att tjäna pengar. 

För att förstå varför detta aldrig var aktuellt för Dan Egerstad 

måste man förstå en grundläggande uppdelning mellan två typer av 

hackare. Den första gruppen har fått sitt namn efter hjälten i vilda 

västern-filmer som ofta känns igen på sin vita hatt. En vithatt, eller 

i hackarsammanhang »white hat hacker«, begår inte brott, skadar 

inte någon och tjänar inte pengar på brottslighet. Därmed inte sagt 

att en vithatt inte är en hackare. Även dessa personer lägger sina liv 

på att lära sig begå intrång i datorsystem, att komma åt lösenord, 

information och att hitta säkerhetshål som gör att data kan läcka ut. 

Men till skillnad från en »black hat hacker« använder vithattarna sina 

kunskaper för att rätta till felen. Många av dem arbetar som säkerhetsspecialister. 

De anlitas för att under kontrollerade former utföra 

penetrationstester, verkliga intrångsförsök med syftet att upptäcka 

säkerhetshål. När en vithatt upptäcker en säkerhetsbrist informerar 

han eller hon den drabbade. Först när en lagning av säkerhetshålet 

finns tillgänglig släpper hackaren information om säkerhetshålet. 

Black hats är den totala motsatsen, hackare som fullt medvetet 

begår grova brott med hjälp av sina datorer. Det kan handla om storskaliga 

dataintrång för nöjes skull, om en samlarmani kring lösenord 

och hemligstämplad information. Men också om rent kommersiell 

verksamhet, om utpressning och industrispionage. Vissa svarthattar 

tycks inte vara ute efter någonting annat än uppmärksamhet kring 

sitt alias på nätet. Det är dessa som saboterar webbsidor och utan 

egentligt syfte släpper långa listor med lösenord på nätet. Sådana figurer 

står för en mindre del av hackarkulturen och är inte särskilt väl 

ansedda, varken av de svarthattar som tjänar pengar på sina intrång 

125


eller de vithattar som vill livnära sig på att täta säkerhetsluckor och 

förbättra säkerheten på nätet. 

Dan Egerstad såg sig själv som en »grey hat«, en gråhatt någonstans 

mitt emellan white hats och black hats. En sådan hackare har i regel 

samma mål som en vithatt, men är då och då beredd att tänja de juridiska 

gränserna för sin verksamhet. En gråhatt kan till exempel ge 

sig på ett datorsystem och identifiera dess luckor bara för att se till att 

de blir lagade. Vissa i denna hybridgrupp ser sig själva som en slags 

Robin Hood-typer som anser sig ha rätt att bryta mot lagar eftersom 

syftet är gott. Gråhatten vill väl, men vägrar att alltid hålla sig inom 

ramarna. 

Bilden av tonårshackaren som en digital rättvisekämpe i lagens utkanter 

härstammar från 1980-talet, då Hollywood fick upp ögonen 

för den nya subkulturen och började producera filmer och teveserier 

med unga datorgenier i huvudrollerna. Kanske mest uppmärksammad 

blev filmen Wargames, som hade premiär 1983. I den går huvudpersonen 

David Lightman, gestaltad av Matthew Broderick, från att 

hacka sig in i gymnasieskolans nätverk från sitt stökiga pojkrum till 

att vara på vippen att starta ett kärnvapenkrig genom att bryta sig in 

i superdatorn WOPR. Under filmens gång jagas han av sammanbitna 

FBI-agenter, flyr från en hemlig militärbas i Klippiga bergen, blir 

ihop med skolans snyggaste tjej och räddar till slut världen från undergång. 

Kanske ville Dan Egerstad uppnå någonting liknande med 

sin publicering. Han ville bli en hjälte, hackaren som räddar världen 

från de illvilliga skurkar som gömmer sig i nätets bakvatten. 

Det och mycket annat i Dan Egerstads berättelse skiljer honom 

från andra hackare. Ofta drivs de av en vilja att utforska och nästla 

sig in på platser där de inte är välkomna. I den mån de är intresserade 

av att dra uppmärksamhet till sig så görs detta ofrånkomligen 

till deras alter egon på nätet, aldrig deras verkliga personer. Dan 

Egerstad råkade bara snubbla över en säkerhetslucka som av allt att 

döma redan användes av någon annan. Han ville få ambassadernas 

mejlkonton säkrade – klassiskt white hat-beteende – och betonade 

om och om igen att han inte själv hackat något system för att komma 

126


över uppgifterna. Samtidigt drevs han av en uppenbar lust att dra 

uppmärksamhet till sig själv och sin professionella verksamhet som 

IT-konsult. Därav beslutet att öppet lägga ut de uppgifter han kommit 

över på en webbsida, registrerad i sitt eget namn. Det är om inte 

kriminellt så åtminstone ett mycket kontroversiellt beteende – och 

typiskt för en grey hat. Dan Egerstad ställer sig inte helt på de präktigt 

laglydigas sida. Men inte heller vill han kopplas ihop med de 

direkt kriminella. Han befinner sig i gråzonen mellan dem och kan 

därmed hamna i konflikt med båda sidorna. 

När den första uppståndelsen hade lagt sig började svenska tidningar 

fråga etablerade experter vid de stora IT-säkerhetsbolagen om 

det verkligen var så smart att ge vem som helst tillgång till 100 topphemliga 

mejlkonton. Svaret blev, föga förvånande, nej. 

– Man kan tänka att starka politiska krafter kan använda det här 

i fel syfte, sa Per Hellqvist, säkerhetsexpert vid antivirusföretaget Symantec, 

och fick medhåll av flera kollegor. 77 

Efter våra intervjuer har vissa av Sveriges mest namnkunniga experter 

på IT-säkerhet uttryckt sig i nästan beundrande ordalag om 

Dan Egerstads bedrifter. Men i offentliga uttalanden var kritiken 

mot den unge säkerhetskonsulten stundtals mycket hård. Det gällde 

inte själva avslöjandet, även om det kan sägas ha kommit till genom 

en form av avlyssning. Det som rörde upp känslorna var att Dan 

Egerstad lagt ut sin lösenordslista öppet på nätet. Det var oansvarigt 

och helt enkelt för farligt, hette det. 

Dan Egerstad försvarade sig alltid genom att berätta om hur många 

ambassader han försökt ringa utan att få någon uppmärksamhet för 

sin upptäckt. Men faktum kvarstod: Det räckte med att något av de 

100 lösenorden fortsatte fungera några minuter efter att han hade lagt 

ut dem på nätet så kunde vem som helst komma över stora mängder 

topphemlig information. Tid är en närmast obetydlig variabel här. 

Att logga in och ladda hem flera års lagrade mejl går mycket fort om 

angriparen sitter vid en snabb uppkoppling. 

Samtidigt utsattes Dan Egerstad för någonting som närmast liknade 

en hatkampanj från andra hackargrupper. I kommentarer på 

127


nätet utmålades han som en uppmärksamhetstörstande nybörjare. 

Han gjorde det »för egen vinning, inget annat«, skrev någon. »I 

denna värld är cred och respekt allt. Först utföra gärningen för att 

sedan hävda att detta gjordes för att ›rädda världen‹ från alla onda 

hackers. Dubbelmoral!« 78 När någon under julhelgen 2007 tog sig in 

på servern där fotbollsklubben IFK Göteborgs hemsida fanns lagrad 

så tillägnades hacket »Dan Egertard«, en hånfull lek med Dan Egerstads 

namn och det engelska ordet för efterbliven, retard. »Hoppas 

du brinner i helvetet«, var hackarnas hälsning till honom. 

Det fanns flera anledningar till att glåporden började hagla. Först 

och främst var Dan Egerstad sannolikt inte den första som upptäckt 

hur många topphemliga lösenord man enkelt kunde fiska upp ur Tornätverket 

– bara den första som bestämt sig för att prata om det offentligt. 

Det stora anonymiseringsnätverket kan ha varit en källa för 

insatta personer att ösa hemlig information ur under lång tid. Nu, när 

storföretag och ambassader febrilt undersökte sin egen IT-säkerhet i 

kölvattnet av Malmökillens publicering, fanns en risk att lösenordsfloden 

började sina. Stämmer det att inloggningarna Dan Egerstad 

såg inte var ambassadtjänstemän som läste sin mejl på ett klumpigt 

sätt utan andra hackare som utnyttjade Tor för att slussa hemligheter 

fram och tillbaka så sätter det händelsen i ett helt nytt ljus. 

Men det som kanske stack mest i ögonen var den häpnadsväckande 

uppmärksamhet den unga killen från Malmö fick från tidningar 

och debattörer över hela världen. Hans namn dök upp i nyhetsflödet 

från stora, internationella tidningar som Washington Post. I Australien 

tryckte en av Sydneys största tidningar en artikel som närmast 

kan beskrivas som ett idolporträtt under rubriken »The Hack of the 

Year«. Tidningen Wired bevakade utvecklingen i detalj. Sådan uppmärksamhet 

är drömmen för den som försöker skapa sig ett namn 

inom IT-säkerhet och få fler välbetalda uppdrag. Dan Egerstad ställde 

upp på intervjuer från alla håll, hade alltid en dramatisk one-liner 

på lager och eldade på uppmärksamheten om det han hade gjort. 

Etablerade säkerhetsföretag försöker göra samma sak hela tiden. Med 

jämna mellanrum släpper de rapporter och pressmeddelanden som 

128


berättar om hoten på nätet och om hur bedragarna blir alltmer sofistikerade 

i sina metoder för att lura vanliga användare. Då och då får 

de en journalist att nappa, men ingen av dem har varit i närheten av 

den mediala bomb som Dan Egerstad skapade. Hans egen baktanke 

var inte svår att se. Uppståndelsen skulle göra honom till en stjärna, 

uppdragen skulle ramla in och fakturorna han skickade sina kunder 

skulle bli allt fetare. 

Dessutom visade Dan Egerstad aldrig minsta tvekan över att det 

han gjort varit rätt. På alla bilder från den här tiden, och det är en 

hel del, visar han antingen upp ett leende eller en fokuserad, skärpt 

blick. Det går knappt att hitta ett enda citat där han vacklar eller 

verkar rädd för det händelseförlopp han dragit igång. Med strålkastarljuset 

rakt i ansiktet växte han, och arbetade hårt för att få vara 

kvar på scenen i några minuter till. Kanske stämmer Dan Egerstads 

egen berättelse – publiceringen var noga genomtänkt och skedde i 

brist på andra alternativ. Men för många bar den unge IT-konsultens 

självsäkra leende en bismak av hybris. Han verkade se sig själv som 

osårbar, trots den juridiska gråzon han försatt sig själv i med hjälp av 

lösenordslistan. 

Karusellen fortsatte när Dan Egerstad, en och en halv vecka efter 

att lösenordslistan först publicerats, gick ut och avslöjade hur han 

hade kommit över allt ihop. Att det var just via Tor-nätet han hade 

upptäckt lösenorden hade Dan Egerstad inte berättat tidigare. Själv 

menar han i efterhand att det var för att ge ambassaderna en chans 

att rätta till felet först. Men beslutet att hålla på de kanske smaskigaste 

uppgifterna i hela historien, själva förklaringen till hur han gått 

tillväga, kan också ses som ett medvetet försök att hålla medierna på 

halster. Det nya avslöjandet gav mycket riktigt tidningarna ännu en 

berättelse att rapportera om, och återigen riktades ljuset mot Malmökillen. 

Samtidigt som stora delar av IT-världen slog volter av upphetsning 

över Dan Egerstads publicering fanns det en man som svor högt av 

irritation. Hans namn var Roger Dingledine, och det var han som 

hade skapat Tor-nätet. Roger Dingledine är en legendar i vissa kret- 

129


sar. I sex år har han varit Tor-projektets chef och förgrundsfigur, och 

en återkommande gästföreläsare vid konferenser runt om i världen. 

Bland tekniker och foliehattar är han en hjälte, mannen som vigt sitt 

liv åt att skydda vårt privatliv på nätet. Men utanför de inbitnas skara 

är han i det närmaste helt okänd. Kanske beror det på hans framtoning. 

Vid första anblick ser Roger Dingledine ut som en karikatyr 

av en datornörd, med långt stripigt hår uppsatt i en tofs och tjocka, 

runda glasögon. Han går ofta klädd jeans, med en sliten ryggsäck 

över ena axeln och en illgrön t-shirt med en stiliserad Tor-logga över 

bröstet. När han pratar blandar han avancerade tekniska uttryck med 

intern hackarhumor och teknikerslang. För de som hänger med är 

han både underhållande och insiktsfull. För utomstående är han obskyr 

och svårbegriplig. 

Runt om i världen pratades det efter Dan Egerstads avslöjande 

mer om Tor än någonsin tidigare. Men i uppståndelsen framstod 

Roger Dingledines skapelse som ett ljusskyggt nät för spioner och 

gangsters snarare än ett verktyg för att göra världen bättre. Syftet med 

Tor var och hade alltid varit att underlätta anonym kommunikation, 

oavsett vilken typ av kommunikation det rörde sig om. Roger Dingledine 

visste mycket väl att hans skapelse inte kunde skilja på stulna 

e-postlösenord, hemlig kommunikation mellan näringslivstoppar eller 

känslig information som smugglades ut ur Kina av politiska dissidenter. 

Allt var bara information, ettor och nollor som behandlades 

likadant av tekniken oavsett vad de bar med sig för innebörd. Roger 

Dingledine visste också att den säkerhetslucka Dan Egerstad hade 

påvisat egentligen inte hade någonting med ett fel i Tor-nätet att 

göra. Att informationen i den trafik som slussades genom nätet kunde 

avlyssnas hade varit känt sedan starten. Det var just därför Roger 

Dingledine själv alltid påpekade att Tor var till för anonymisering, 

inte kryptering. Nätet gjorde det möjligt att dölja din plats på jorden 

men gjorde ingenting för att skydda innehållet i den information du 

skickade genom det. Tor-organisationen varnade sedan flera år tillbaka 

för just den typ av läckor som Dan Egerstad nu påvisat, via både 

sin webbplats och de instruktionsfiler som hörde nätverket till. 

130


Men allt det var som bortblåst med Dan Egerstads beryktade lösenordslista 

på bordet. Runt om i världen gjorde nu representanter 

från Tor allt de kunde för att svara på frågor och bemöta kritik mot 

nätverket i forum, bloggar och chattkanaler. På många håll utmålades 

Tor som skurken i dramat, trots att nätverket självt inte bar skulden 

till det Dan Egerstads avslöjat. För Roger Dingledine var det tydligt 

att förtroendet för hans livsverk nu riskerade att bli rejält tilltufsat, 

helt i onödan. 

När vi träffar Roger Dingledine ett par år senare minns han fortfarande 

den uppmärksammade lösenordslistan tydligt. Han är på plats 

i Stockholm för att föreläsa om Tor på Internetdagarna, en konferens 

för den svenska webb- och internetbranschen. När vi ställer frågor 

om Dan Egerstad så spar han inte på krutet. 

– Det var någon tidning som utsåg honom till »the hacker of the 

year«, vilket känns väldigt märkligt. Det jag minns är att han aldrig, 

inte en endaste gång, tog kontakt med oss för att berätta vad han 

hade hittat. I mina ögon var han inte ute efter någonting annat än 

uppmärksamhet, säger Roger Dingledine. 

Hade Dan Egerstad velat förbättra Tor-nätet hade det varit en enkel 

match att ta kontakt med organisationens representanter, menar 

Roger Dingledine. 

– Jag vet fortfarande inte varför han valde att publicera. Det enda 

jag vet är att syftet inte var att göra Tor säkrare. Då hade han bara 

behövt höra av sig, säger han. 

Dan Egerstad försvarar sitt avslöjande med att det hjälpte till att 

täta en allvarlig säkerhetsbrist. Roger Dingledine håller inte med. 

Resultatet av publiceringen var inte ett säkrare internet utan att Tor 

smutskastades utan anledning, menar han. 

– Visst, allt som får folk att börja fundera över de här frågorna är 

bra. Men det handlar också om hur man väljer att vinkla det. Mycket 

av det som skrevs efter det handlade om att Tor gjort fel och det stämmer 

inte alls. Folk fick fel bild av vad Tor är och vill vara, säger han. 

– Jag har också hört talas om hemliga nätverk där spioner och 

gangsters byter hemligheter med varandra. Men det betyder inte att 

131


de använder sig av Tor. Vi är en liten organisation som finansieras av 

donationer. Om maffian eller underrättelsetjänsten vill kommunicera 

anonymt så har de oändligt mycket större resurser än vad vi har. 

De har förmodligen redan byggt långt mer avancerade system än Tor 

som varken du eller jag känner till, fortsätter Roger Dingledine. 

Men den stora frågan kvarstår. Vad var det egentligen Dan Egerstad 

hittade djupt begravet i Tor-nätets gytter av anonym trafik? Vi 

måste fråga två gånger innan Roger Dingledine medger att han inte 

har något svar. Exakt vad som sker i Tor-nätets virrvar av anslutningar 

vet ingen, inte ens dess upphovsman och skapare. 

– Det är omöjligt att svara på. Jag vet faktiskt inte, säger Roger 

Dingledine. 79 

Ytterligare en som fick upp ögonen för historien om den svenska 

ambassadhackaren var amerikanen Hugh Thompson. Han är något 

så ovanligt som en talkshowstjärna i bästa Jay Leno-stil, men med 

ett program som helt och hållet handlar om datorer och IT. Programmet 

The Hugh Thompson Show, komplett med eget husband 

och entusiastisk studiopublik, sänds varje vecka på den amerikanska 

jätteoperatören AT&T:s webbsända tevekanal Tech Channel. Med 

sin begynnande flint och sina tunnbågade glasögon fyller Hugh 

Thompson rutan väl, med vilt gestikulerande och ett excentriskt 

högt röstläge. 

I oktober 2007 var Dan Egerstad gäst i programmet. Han hade 

fått frågan att resa till New York och medverka i programmet när 

han fortfarande satt hemma i Malmö. Han tackade ja direkt. Visst 

var han medveten om att det inte var riskfritt för honom att åka utomlands. 

Svenska myndigheter hade ännu inte visat några tecken på 

att inleda en rättssak mot honom, men andra länder kunde mycket 

väl betrakta hans lösenordslista som en allvarlig säkerhetsrisk. Det 

framgick inte minst av hur snabbt USA agerat för att få webbservern 

med lösenorden bortkopplad från nätet. 

Men lockelsen var för stor. Dan Egerstad packade sin väska och 

gick ombord på flyget till New York. Inga agenter väntade på honom 

vid gränsen och han släpptes in. Kanske var det först när han kom 

132


till studion på Manhattan som han insåg vilken uppståndelse hans 

publicering hade väckt på andra sidan Atlanten. Hugh Thompsons 

husband hade skrivit en låttext till hans ära som sjöngs medan han 

till publikens applåder gick in på scenen och skakade hand med programledaren. 

De få kritiska frågor han fick framstod som pliktskyldigt 

ställda. Här var Dan Egerstad en stjärna, någon som överlistat 

världens säkerhetstjänster och öppet redovisade vem han var, vad han 

hade gjort och varför. Än en gång upprepade han svaren han gett så 

många gånger förr. Nej, han hade inte brutit mot några lagar. Ja, han 

ville bara få säkerhetshålet lagat. Hugh Thompsons entusiasm visste 

inga gränser. Dan Egerstad hyllades och ställde till och med upp och 

dansade till husbandets toner när eftertexterna rullade. När kamerorna 

hade stängts av följde svensken med programledaren för att äta 

middag. En hel grupp veteraner inom amerikansk IT-säkerhet hade 

samlats kring bordet. Dan Egerstad fick skaka hand med några av 

sina idoler och hela kvällen filosoferade de kring säkerhetsluckan han 

hittat. Här fick han stöd för sin tanke att det uppgifterna han hade 

hittat redan var stulna. »Det här är inte legitima inloggningar. Det 

kan inte vara det«, minns han att en av de närvarande sa. 

Det var en belåten Dan Egerstad som återvände hem till Malmö 

efter USA-resan. Kuppen såg ut att ha lyckats. Han hade blivit en 

världsberömd mästerhackare. Regeringar och storföretag över hela 

världen hade fått byxorna nerdragna av en tidigare okänd svensk ITkonsult. 

Lyckoruset varade till måndagen den 12 november, när han 

en kylig höstmorgon gick ner på gatan för att parkera om bilen. 

Tillslaget 

Fortfarande yrvaken klev Dan Egerstad ner för trapporna knappt 

påklädd. Hans ljusa kalufs stod på ända och han försökte gnugga 

tröttheten ur ögonen. Som vanligt hade han blivit sittande framför 

datorskärmens ljus långt in på småtimmarna. Det var bilen som stod 

felparkerad och behövde flyttas senast klockan åtta. Så snart det var 

klart kunde han gå upp igen och somna om. 

133


När han öppnade porten möttes han av fem civilklädda poliser 

med allvarliga miner. 

– Dan Egerstad? frågade en av dem. Malmökillen nickade förvånat 

till svar. 

Varför polisen valde att slå till mot hackaren först mer än två månader 

efter att han lagt ut lösenorden är ett mysterium. Om och om 

igen hade han helt öppet berättat vad han hade gjort och inte en 

enda gång hade han gjort någonting för att dölja sin identitet. Alla 

fakta fanns på bordet. Det enda rättsväsendet behövde göra var att slå 

fast om publiceringen kunde klassas som ett brott – eller en legitim 

åtgärd för att förbättra säkerheten på nätet. Men nu, två månader 

senare, stod de där utanför Dan Egerstads dörr och krävde att få söka 

igenom hans lägenhet. 

Poliserna kom inte från Malmöpolisen, i stället hade de fem poliserna 

kört ner till Malmö ända från Rikskriminalpolisens IT-brottssektion 

i Stockholm. Den centrala polismakten tar ibland hand om 

utredningar ute i landet som är så tekniskt avancerade att specialistkunskap 

behövs för att utreda dem. Dessutom hamnar grov organiserad 

brottslighet i regel i Rikskriminalens knä, liksom fall som är 

svåra att placera rent geografiskt. Till exempel när brottsplatsen kan 

sägas vara »på internet«. 

Men kopplingen till andra länders regeringar och ambassader – 

»främmande makt« som det kallas – gjorde också att den svenska 

polisen kopplade in Säkerhetspolisen. Minst en av de fem personerna 

utanför Dan Egerstads port den där novembermorgonen var 

en agent från Säpo. Samma personer följde med till polisstationen 

och deltog senare vid förhöret med Malmökillen. 80 Säpo lade dock 

locket på och vägrar än i dag bekräfta att de var delaktiga i utredningen. 

Dan Egerstad fick lämna ifrån sig nycklarna till sin lägenhet. Han 

fördes till en civil polisbil, placerades i baksätet och kördes till polisstationen 

för utfrågning. Samtidigt började de kvarvarande poliserna 

gå igenom hans hem. De sökte efter datorutrustning, allt som kunde 

innehålla information om hur ynglingen använt det hackade mate- 

134


rialet. Hade han samarbetat med någon? Vem hade fått se de läckta 

uppgifterna först? Arbetade han på någons uppdrag? 

Att hitta datorer i lägenheten var ingen utmaning. Dan Egerstads 

hem var fullt av teknisk utrustning. Där fanns externa lagringsenheter, 

en dator kopplad till teven som mest användes för att visa film 

och en bärbar arbetsdator. Intryckt i ett elskåp hittade poliserna en 

server med inte mindre än åtta hårddiskar. Systematiskt samlade poliserna 

in allt av intresse de kunde hitta i lägenheten. Utrustningen 

lastades i bilar och kördes tvärs genom Sverige till IT-brottsektionens 

lokaler i polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Där kopierades 

innehållet på samtliga hårddiskar för att säkra bevis till en framtida 

rättegång. 

Dan Egerstads puls steg när polisbilen svängde in framför polisens 

tegelbyggnad i centrala Malmö. Ända sedan han tog beslutet att 

lägga ut lösenorden på nätet hade han vetat att det här skulle kunna 

hända. Samtidig var han fast i sin övertygelse: det var inget brott han 

begått. Lösenorden hade tryckts in på hans dator av andra. Han hade 

inte hackat något system, inte stulit någon information. Ändå satt 

han snart i ett av polisens förhörsrum och fick fråga efter fråga om 

vad han hade gjort och i vilket syfte. 

Inga av de utredare som var närvarande vid förhöret har i efterhand 

velat kommentera vad som sades. Men Dan Egerstads egen berättelse 

målar upp bilden av att poliserna gång på gång försökte bevisa att 

han själv hade loggat in på kontona, något han genom hela processen 

förnekat att han gjort. Det hade i sånt fall varit ett solklart fall av 

dataintrång, straffbart med upp till två års fängelse enligt svensk lag. 

Kanske hade det även räckt för att få den unge Malmöbon åtalad i 

något av de andra länder vars ambassader fanns med på lösenordslistan. 

På bordet i förhörsrummet låg utskrifter av sådant som Dan 

Egerstad hade publicerat på webben. Han fick, dokument för dokument, 

bekräfta att han var upphovsmannen bakom dem. 

Dan Egerstad har alltid hävdat att minst en av personerna från 

Säpo var närvarande vid förhöret, något som bekräftas av våra källor 

inom polisen. Frågorna Säpoagenten ställde vid förhöret ska ha 

135


visat på betydligt större kunskap om datorer och teknik än de från 

den vanliga polisen, enligt Dan Egerstad. De rörde specifika tekniska 

detaljer om vilka program han använt och hur lösenorden hade filtrerats 

fram ur den gigantiska datamassa som passerade genom servrarna 

i Tor-nätverket. Hur många servrar hade Dan Egerstad använt 

sig av? Vem hade hjälpt till med servrarna i USA och i andra länder? 

Själva ska Säpoutredarna ha varit mycket hemlighetsfulla, har Dan 

Egerstad berättat. 

– Vem är du? frågade han vid ett tillfälle en av de Säpoagenter som 

fanns med i förhörsrummet. 

– Du kan kalla mig Micke, blev svaret. 

Drygt två timmar senare var förhöret över och Dan Egerstad 

släpptes. Han lämnade förshörrummet, gick ut genom portarna på 

polisstationen och vandrade långsamt söderut genom Malmö. Det 

var kallt ute. Jackan hade Dan Egerstad glömt hemma. Han huttrade 

i den fuktiga novemberluften och höll armarna tätt inpå kroppen 

för att hålla värmen uppe. Väl hemma fann han en lägenhet 

barskrapad på teknik. Alla datorer och lagringsenheter som polisen 

hade kunnat hitta var bortplockade, inte ens Dan Egerstads arbetsdator 

fanns kvar. 

Hade hela situationen vält över ända? I ett slag hade hjälten som 

utmålats som godhjärtad och djärv hackare blivit föremål för allvarliga 

brottsanklagelser. Han stod utan datorer och hade blivit av med 

viktiga företagsdokument som han förvarat i lägenheten. Nu återstod 

bara att vänta på att rättsväsendet skulle tröska hans fall genom byråkratin. 

Ville det sig illa väntade ett fängelsestraff runt hörnet. 

Under dagarna som följde skulle medierna återigen fyllas av nyheter 

om ambassadhackaren. Reportern vid Sydney Morning Herald i 

Australien, han som utmålat Dan Egerstad som årets hackare bara 

några dagar tidigare, fick nu i hast skriva en ny text. Även från USA 

hörde reportrar av sig och hackaren fick ännu en gång tala ut om vad 

som inträffat. Men sedan uppståndelsen kring razzian lagt sig blev 

det tyst. De kommande åren hölls några ytterligare förhör. Förundersökningen 

flyttades runt mellan olika utredare hos polisen. 

136


När poliserna gick igenom datorerna de beslagtagit i Dan Egerstads 

lägenhet dök ett nytt namn upp i förundersökningen. Fidde 

Arasimowicz, en muskulös Malmökille med rakat huvud och en örn 

tatuerad på bröstet. Dessutom en god vän till den brottsmisstänkte 

hackaren. I en loggad konversation på en av Dan Egerstads datorer 

kunde poliserna se hur Fidde Arasimowicz hade skickat över ett dokument 

med rubriken Operation Barnamord. Texten beskrev i detalj 

hur en terrorist skulle gå till väga för att döda varje barn i hela Halmstad, 

en slags manual för ett gigantiskt blodbad. Föga förvånande 

höjde poliserna på ögonen. 

Våren 2009 fick Fidde Arasimowicz ett samtal han inte hade väntat 

sig. En polisman ringde och meddelade barskt att han skulle infinna 

sig vid ett förhör. De hade hittat någonting som kunde vara besvärande 

för honom. På plats vid polisstationen i Karlskrona, vid ett bord 

med en polis från Rikskrim i Stockholm och en tystlåten Säpoagent, 

fick han veta vad det gällde. Fidde Arasimowicz kunde dock förklara 

sig. För polisen berättade han att han inte bara var intresserad av tatueringar 

och att lyfta skrot. Han var även blivande yrkesofficer, stationerad 

vid Blekinge flygflottilj utanför Ronneby. Dokumentet med 

rubriken Operation Barnamord hade han skrivit på Militärhögskolan 

i Halmstad, som en studie för att lära sig militärteoretisk strategi 

bortom den väster- och österländska konventionella bilden. Texten 

var inte på något vis hemligstämplad, och han såg ingenting konstigt 

i att visa den för en kompis över nätet. 

– Taget ur sitt sammanhang ser det rätt illa ut när man läser ett 

sådant dokument från Försvarsmakten. Det är ju en utbildning i hur 

exempelvis terrorister kan tänka. Vi skulle agera på ett icke-konventionellt 

sätt för att vända på det västerländska tankesättet och redovisa 

det i orderform. Tyvärr så förekommer sådant i verkligheten, 

berättar han för oss. 

Polismannen fortsatte med sina frågor medan mannen från Säpo 

teg. Loggfilerna de hittat hos Dan Egerstad visade också att de två 

hade chattat om Tor och om hur Dan Egerstad hade kommit över 

sina uppgifter. Fidde Arasimowicz svarade på deras frågor och beto- 

137


nade att han inte hade någonting med uppgifterna som Dan Egerstad 

plockat ur Tor att göra. Det var bara ännu ett samtalsämne bland 

många, två vänner emellan. Efter en knapp timme var poliserna nöjda. 

Fidde Arasimowicz fick veta att han inte var misstänkt för någonting, 

lämnade förhörslokalen och hörde aldrig av dem igen. 81 

Dan Egerstad har ännu inte fått tillbaka den utrustning som polisen 

beslagtod vid tillslaget mot hans lägenhet. I skrivande stund har 

fortfarande inget åtal väckts. Det är inte särskilt förvånande eftersom 

Dan Egerstads publicering sätter frågan om dataintrång på sin spets. 

Kan man göra intrång i sin egen dator? Lösenorden hade ju strömmat 

in där av sig själva, visserligen som små strängar i en gigantisk 

informationsflod, men ändå utan att han tagit över något system eller 

brutit sig in där han inte var välkommen. Var det kriminellt att använda 

program för att filtrera information som ändå flödade genom 

den egna datorn för att få fram det mest intressanta? 

Svensk lag beskriver dataintrång som en handling där någon »olovligen 

bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad 

behandling«. Är det olovligt att rota i sådant som skickas till 

en utan att man ber om det? Borde Dan Egerstad ha förstått att 

lösenorden fanns där för att någon annan redan hade stulit dem, 

och bröt han därför mot lagen när han befattade sig med stulet, om 

än digitalt, gods? Eller är det själva publiceringen, som mycket väl 

kunde hjälpa andra – kanske någon med mer illasinnade avsikter än 

han själv – att logga in och läsa diplomaters brev, som är olaglig? 

En uppfattning bland utredarna var att kammaråklagare Håkan 

Roswall, berömd inte minst från rättegången mot The Pirate Bay, 

inte själv var säker när han bestämde sig för att inleda en förundersökning. 

Två och ett halvt år efter tillslaget mot Dan Egerstads 

lägenhet har inget åtal väckts. 

Spionringen och spöknätet 

Fingrar på ett tangentbord någonstans i världen skriver in ett stulet 

lösenord. En signal skickas iväg över internet, via hundratals sam- 

138


mankopplade datorer och genom kablar som sträcker sig flera varv 

runt jorden innan den når sitt mål. Personen vid tangentbordet får 

tillgång till det knäckta mejlkontots innehåll. Allt sker via Tor, ett 

enormt nätverkt byggt för anonym kommunikation. Både det stulna 

lösenordet och innehållet i den knäckta mejlboxen kan läsas av någon 

med tillräcklig kunskap om hur internet fungerar. Men vems 

fingrar det är som smattrar över tangentbordet på andra sidan jorden 

går inte att slå fast. Användarens identitet är omöjlig att urskilja i 

Tor-nätverkets världsomspännande snårskog av anslutningar. 

Med största sannolikhet var det en serie av sådana händelser som 

Dan Egerstad snubblade över när han kopplade upp sina datorer för 

att avlyssna informationen som strömmade genom Tor. I dag ifrågasätter 

få att de lösenord som strömmade genom hans dator redan 

var stulna och utnyttjades av någon annan. Men en enorm fråga står 

fortfarande obesvarad: Vem var det som använde de stulna uppgifterna 

för att logga in på knäckta konton? Att enstaka lösenord kommer 

på avvägar är ingenting ovanligt. Men Dan Egerstad fiskade upp 

enorma mängder stulen information ur anonymiseringsnätverket. På 

kort tid fick hans program tag på flera tusen lösenord till topphemliga 

konton. Det är mycket osannolikt att enskilda individer hade 

letat upp dem och nu läste brev till Irans utrikesdepartement och den 

indiska försvarshögskolan för sitt eget nöjes skull. Omfattningen av 

Dan Egerstads upptäckt tyder på en enorm, systematisk och världsomspännande 

avlyssningsapparat som kontrollerades av någon eller 

några med betydligt mindre oskyldiga syften än experimentlusta och 

teknikintresse. 

I mars 2009 avslöjades just en sådan spionring, vilket gav en hisnande 

inblick i en av internets mörkaste hörn. En grupp forskare vid 

universitetet i kanadensiska Toronto offentliggjorde då en rapport 

om vad de kallade för GhostNet, spöknätet. Utredningen som ledde 

fram till avslöjandet hade inletts efter uppgifter från Dalai Lamas 

stab om att deras datorer betedde sig märkligt. Det är inte förvånande 

att hans exilregering är vaksam på tecken som tyder på att den 

övervakas. Som det självständighetssträvande Tibets andlige ledare 

139


ses Dalai Lama som en fiende av regimen i Beijing. Sedan 1959 lever 

han i exil i norra Indien. Ännu på 2000-talet är striden mellan Kinas 

krav på kontroll av Tibet och tibetanernas vilja till självstyre en högst 

levande konflikt. 

De kanadensiska forskarna kunde snart slå fast att tibetanernas 

datorer hade infekterats av ett spionprogram som kallas Gh0st Rat, 

där Rat står för Remote Administration Tool. Det kan låta oskyldigt, 

men installerat på en dator mot ägarens vilja är det ett kraftfullt verktyg 

för avancerad avlyssning. Gh0st Rat kan spela in varje tangentbordstryckning, 

öppna datorns hela hårddisk för utomstående eller 

starta webbkameror och mikrofoner för inspelning – och skicka resultatet 

till angriparen som på tryggt avstånd kan luta sig tillbaka och 

se vad som händer framför den hackade datorn. I fiktionens värld 

har programmet en berömd motsvarighet. Funktionerna är närmast 

identiska med Asphyxia, mjukvaran som Stieg Larssons hjältinna 

Lisbeth Salander använder för att ta över sina offers datorer i Millenniumtrilogin. 

Upptäckten på tibetanernas datorer var sensationell, 

inte minst med tanke på att de flesta av servrarna som spionprogrammet 

rapporterade till låg i Kina. 

Men det slutade inte där. I tio månader kartlade forskarna i Toronto 

hur programmet spridits över världen innan de släppte sin rapport. 

Minst 1 295 datorer i 103 länder hade infekterats och kunde 

avlyssnas. Spåren ledde österut. Även dessa delar av GhostNet såg ut 

att kontrolleras av servrar i Kina. 82 

Det rörde sig om en mycket omfattande och sofistikerad attack, 

riktad direkt mot datorer som var toppintressanta för ett större lands 

underrättelsetjänst. Upp mot en tredjedel av de infekterade datorerna 

hörde till utrikesdepartement, ambassader, mediehus och stora 

frivilligorganisationer. Irans utrikesdepartement lyftes särskilt fram, 

liksom sju indiska ambassader, bland annat den i Washington. 83 

Förutom den tibetanska exilregeringen tycks Taiwan ha varit ett eftertraktat 

mål. Landet stod för den enskilt största gruppen med inte 

mindre än 148 infekterade datorer. Även USA hade fått ett stort antal 

datorer infekterade, och en maskin vid Natos Europahögkvarter i 

140


Belgien kunde avlyssnas. Men i övrigt tycktes spionnätet fokusera på 

länderna i södra Asien, som en båge runt Kinas gränser. 

GhostNet beskrevs av forskarna som ett enormt spionnätverk med 

förgreningar över hela världen. Misstankar riktades direkt mot den 

kinesiska regimen, men trots att programmen kontrollerades via datorer 

i Kina var de kanadensiska författarna försiktiga med att slå fast 

vem som låg bakom GhostNet. 

– Det kan lika gärna vara CIA eller ryssarna. Det är en väldigt ljusskygg 

värld vi lyfter på locket till, sa Ronald Deibert, en av forskarna 

bakom avslöjandet. 

Han fick medhåll av företrädare för den kinesiska regimen som 

föga förvånande förnekade all inblandning i nätverket. I debatten 

som följde presenterades snabbt teorin att servrar i Kina hade hackats 

och att de användes för att kontrollera nätverket utan att deras ägare 

ens visste om det. Det skulle innebära att Kinas regering inte alls var 

inblandad och att förövarna kunde befinna sig i en helt annan del av 

världen. 84 

Likheterna mellan listan som Dan Egerstad lade ut på nätet 2007 

och den som de kanadensiska forskarna sammanställde nästan två år 

senare är slående. Irans utrikesdepartement finns där och flera av ambassaderna 

är desamma. Dessutom ledde tre av de lösenord svensken 

hade kommit över just till konton knutna till dalailama.com, den 

tibetanska andlige ledarens officiella domän. Tor figurerar visserligen 

inte i den kanadensiska rapporten, men det är fullt tänkbart att 

de ljusskygga personerna bakom avlyssningen kom över lösenord till 

konton som de fortsatte att vittja, hela tiden via det välkända anonymiseringsnätverket. 

Sannolikt var dessa personer tillräckligt kunniga 

för att begripa att lösenorden därmed kunde hamna i andras händer. 

Men det spelar liten roll att stulen information stjäls en gång till. 

Nart Villeneuve, en av utredarna som avslöjade GhostNet, berättar 

att han mycket väl kände till Dan Egerstads lista när han granskade 

spionringen. Även han slogs av de många likheterna i vilka attackerna 

riktades mot. Däremot är han långt ifrån säker på att det var just 

GhostNet som Malmökillen hade ramlat över. 

141


– Målen tycks vara liknande, men det finns flera grupper som agerar 

på liknande sätt och mot liknande mål, berättar han för oss i ett 

mejl. 

Gläntade svensken på dörren till en internationell spionhärva, 

kanske med kopplingar till någon av världens mäktigaste underrättelsetjänster? 

Det är inte bara det stora antalet ambassader och 

utrikes departement som Dan Egerstads lista och GhostNet har gemensamt. 

Även tidsmässigt stämmer de båda upptäckterna kusligt 

bra överens. Forskarna vid Torontouniversitetet har spårat de första 

infektionerna i nätverket till den 22 maj 2007. Det var strax därefter, 

under sommarmånaderna 2007, som de första lösenorden började 

fastna i Dan Egerstads servrar. Några säkra bevis för att det var just 

GhostNet som Dan Egerstad upptäckte finns inte, men om teorin 

stämmer så kunde spionskandalen ha stoppats redan 2007 – om de 

ansvariga på de drabbade myndigheterna och ambassaderna försökt 

spåra intrånget vidare i stället för att tysta ner det. När de kanadensiska 

forsk arna släppte uppgifterna om den vidsträcka avlyssningen 

så beskrevs GhostNet som ett aktivt nät utan några tecken på att vara 

på väg att läggas ner. 

Slutet på showen 

Dan Egerstad lutar sig tillbaka i sin högryggade skrivbordsstol. Han 

sitter i det nya kontoret, ett vitmålat rum på bottenvåningen av ett 

hus i södra Malmö, ett stenkast från Möllevångstorget. Kontoret är 

prydligt och rent. På hans skrivbord står bara hans bärbara dator, 

några kartonger splitter nya HTC-mobiler till kollegorna på företaget 

och två små, svarta högtalare som han stänger av medan vi pratar. 

Utanför är det vår i luften, sommaren 2010 börjar närma sig. Nästan 

tre år har gått sedan Dan Egerstad kopplade upp sina servrar för 

att lyssna av Tor-nätet och ramlade över den information som gjorde 

honom uppmärksammad världen över, men som också gjorde honom 

till föremål för en omfattande och pågående brottsutredning. 

Dan Egerstad själv är inte orolig för att bli åtalad. Däremot minns 

142


han i detalj hur razzian gick till den där novembermorgonen. Det 

senaste förhöret med polisen hölls för ett halvår sen. Då hade han 

hittat en post-it-lapp i brevlådan med en begäran att ta kontakt med 

polisen. 

– De sa bara att »vi kan ingenting om datorer. Nu ska vi få det här 

överstökat, det ska gå fort«, berättar han. 

Det finns flera delar i den märkliga berättelsen som ingen öppet 

bekräftar utom Dan Egerstad själv. Till exempel ska Säpos utredare 

under det första förhöret ha förklarat det sena ingripandet med att 

andra länder börjat utöva påtryckningar mot Sverige för att få honom 

gripen. Kontakter med den indiska journalisten som loggade 

in på flera av kontona ska av polisen ha tolkats som att de två var 

sammansvurna. Dessutom ska en person som uppgav sig arbeta för 

Säpo ha ringt upp honom bara ett par timmar efter att hans flygbiljett 

till USA, för framträdandet i The Hugh Thompson Show, bokades. 

Mannen varnade honom för att åka. Hans säkerhet kunde inte 

garanteras i USA, ska han ha sagt. Kanske kommer några av dessa 

påståenden bekräftas eller dementeras när sekretessen kring den i 

skrivande stund ännu pågående förundersökningen hävs. 

Den unge Malmökillen ångrar fortfarande inte att han tryckte på 

knappen som skickade ut lösenorden på nätet, trots problem med 

rättsskipande myndigheter och den massiva kritiken från etablerade 

säkerhetsexperter och hackare. Glåporden tycks rinna av honom. Stolt 

visar han ett mejl från en kund som känt igen hans namn och frågar 

om det verkligen är den Dan Egerstad hon står i kontakt med. 

– Det är alltid kul med uppmärksamhet, säger han. 

Det är omöjligt att inte ana en viss besvikelse i hans röst. Den som 

söker efter Dan Egerstads namn på nätet kommer att få mängder 

av träffar. Långa diskussionstrådar och hundratals tidningsartiklar 

tillägnas det han gjort. Några av världens främsta experter på ITsäkerhet 

har uttalat sig om fallet. Vissa med beundran i rösten, andra 

i fördömande ordalag. Sommaren och hösten 2007 var Dan Egerstad 

namnet på allas läppar i IT-säkerhetsbranschen. 

Men det var några år sedan. I dag är Dan Egerstad egenföretagare 

143


med ett litet IT-konsultföretag baserat i Malmö. Visserligen är kontoret 

han sitter i fräscht. Men det är ingen arbetsplats för en världsstjärna. 

Uppdragen han i dag utför åt sina kunder skiljer sig inte 

väsentligt från vad Dan Egerstad sysslade med innan han lade ut den 

ökända lösenordslistan på webben. Då publiceringen skedde jobbade 

Dan Egerstad hårt för att synas så mycket som möjligt. Men vad han 

än hoppades på för resultat av sina många utspel kring lösenordslistan 

så har de stora effekterna uteblivit. På kontoret i Malmö rullar 

dagarna på som vanligt. 

– Några nya kontakter på nätet har det gett, vd:ar på stora antivirusföretag 

som man aldrig hade träffat annars. Det ser väl bra ut. 

Men rent affärsmässigt har det egentligen inte gett så mycket. Inga 

nya affärskontakter eller så, säger han. 

Än i dag finns Dan Egerstads lösenordslista kvar på webben. Hans 

egen sajt är nedlagd sedan länge, men över hela världen spreds listan 

blixtsnabbt på bloggar och i diskussionsforum, många av dem fortfarande 

aktiva. Med största sannolikhet är lösenorden nu ändrade 

och listan gör ingen skada. Att listan lever kvar är snarare att betrakta 

som en påminnelse om en av de senaste årens mest spektakulära säkerhetshändelser. 

Publiceringen kunde ha ställt till betydligt mer skada om Dan 

Egerstad hade lagt ut alla de uppgifter han säger sig ha hittat. Då 

skulle vem som helst ha fått tillgång till betydligt mer än de 100 konton 

han publicerade. Vilka de övriga företagen och myndigheterna 

som syntes i informationsflödet var vill Dan Egerstad inte avslöja. 

Han uppger att flera inloggningar, med lösenorden fullt läsbara, till 

mejlkonton hos stora, internationella medier syntes i loggfilerna. Vad 

han aldrig tidigare har berättat offentligt var att där även fanns försök 

till inloggningar hos en tidning som är minst sagt välkänd för en 

svensk publik. 

Veckorna innan han lade ut lösenordslistan såg Dan Egerstad hur 

Aftonbladets mejlservrar attackerades med tusentals inloggningsförsök. 

Om och om igen skickades nya lösenord, servern meddelade att 

de var felaktiga, men nästa sekund försökte användaren igen med 

144


en ny gissning. Det var en tydlig signal om en pågående attack mot 

tidningens servrar. Metoden kallas »brute force«, råstyrka, och innebär 

att ett skyddat system bombarderas med inloggningsförsök i förhoppningen 

om att hitta rätt lösenord. Med hjälp av fritt tillgängliga 

program och en vanlig PC kan en hackare testa tusentals lösenordskombinationer 

automatiskt och på kort tid skaffa sig tillgång till ett 

låst system, förutsatt att lösenorden inte är för långa eller komplicerade. 

Klart var att någon försökte ta sig in på mejlkonton som tillhörde 

anställda på Aftonbladet. För att angriparna inte skulle kunna spåras 

skickades attackförsöket via Tor, och syntes därför när Dan Egerstad 

började spana i trafiken. 

Hur han skulle tolka att någon riktade en attack mot Sveriges 

största tidning visste Dan Egerstad inte då. Dessutom var andra 

uppgifter i informationsfloden betydligt mer intressanta, tyckte han. 

Men några månader efter att hans egen lösenordslista lagts ut på nätet 

hände något som kunde förklara attacken mot Aftonbladet. Det 

hade blivit vinter och svenskarna firade in det nya året 2008. 

145

Dataintrång som sport 

»Total digital dödsanarki på alla håll« 

Stockholm, 1 januari 2008. 

KlocKaN haDE paSSErat två på natten. Fyrverkerierna hade precis 

slutat smälla över huvudstaden. Berusade nyårsfirare vinglade hem 

genom Stockholmsnatten och tomma champagneflaskor skräpade 

på gatorna. Någonstans blinkade en webbserver till och gav ifrån sig 

ett dovt surrande i en annars tyst och nedsläckt serverhall. Internet 

under nyårsnatten påminner om Stockholms tunnelbana en tidig 

söndagsmorgon. Få kvällar är det lika glest på nätet, även de mest 

inbitna har annat för sig. 

Servern var TV3:s hemvist på nätet, webbplatsens ankare i den 

fysiska världen. I maskinen fanns den kod som utgjorde tevekanalens 

hemsida. Det var den som avgjorde hur sajten såg ut och fungerade, 

vad som visades för en besökare på www.tv3.se. Nu, bara timmar in 

på det nya året, hade den fått ovälkommet besök. Från någonstans i 

Sverige hade en anonym angripare anslutit till systemet med stulna 

inloggningsuppgifter. Nya instruktioner skickades till maskinen i 

serverhallen. 

Klockan 02:18 den 1 januari 2008 byttes TV3:s startsida ut mot ett 

hånfullt budskap. Sidan avslutades med ett hot: 

Det bör även tilläggas att vi inom kort kommer att bjuda på 

total digital dödsanarki på alla möjliga håll och kanter – Lev 

väl och välkomna in i det nya året! 85 

147


Tevekanalens tekniker kallades in. Drygt tre timmar senare, klockan 

05:31, var den värsta skadan reparerad. Den som på nyårsmorgonen 

gick in på tv3.se möttes i stället av en tom startsida. Hackarnas meddelande 

var bortraderat. Ytterligare ett par timmar senare var hemsidan 

helt återställd. 86 Men det hotfulla budskapet var inte bara tomma 

ord från personer som hellre ägnade nyårsnatten åt att bryta sig in på 

webbservrar än att skåla in det nya året. Fler intrång skulle följa med 

samma signatur. Först ut var Sveriges största tidning. 

148

d a t a i n t r å n g so m sp o r t 

Klockan närmade sig elva på kvällen den 2 januari 2008. Luften 

var kylig utanför Aftonbladets lokaler i södra Stockholm. Erik tittade 

ut genom fönstret.* Framför honom avtecknade sig Globen 

mot natthimlen, längre bort Johanneshovsbron och stadsljusen vid 

Södermalm och Hornstull. Stockholm var fortfarande yrvaket efter 

nyårshelgen. Men inne på Aftonbladets redaktion jobbade kvällspassets 

journalister som vanligt. 

Erik var reporter på sportredaktionen. Han satt vid fönstren längst 

in i lokalen och hade därmed bättre utsikt än de flesta av tidningens 

medarbetare. Den här kvällen var ett femtontal personer inne på 

sporten. Fyra reportrar, ett tiotal redigerare och redaktörer. 

Det var en långsam nyhetskväll. Sporten var på väg ut med kvällens 

sista webbnyhet. Den amerikanska sprinterkungen Justin Gatlin 

skulle överklaga sin dopningsavstängning hos det internationella 

friidrottsförbundet. Bakom Erik satt nöjesredaktionen. Deras sista 

publicering för kvällen skulle bli en grej om sommarens musikfestivaler, 

hårdvinklad på »festivalkriget« för att få till lite nyhetskänsla. 

Om ett par timmar skulle tidningens första morgonupplaga lämnas 

till tryck. 

Erik hamrade vidare på tangentbordet. Två minuter över elva 

plingade det till i mejlboxen. Han klickade fram den på skärmen 

och höjde på ögonbrynen. Anders Gerdin? Vad ville den avgående 

chefredaktören honom? 

On Wed, 02 Jan 2008 23:02:35 +0100 

»Anders Gerdin« wrote: 

Grupprunk på personal toan om 10 min, dom som inte 

kommer får lägre lön och indragen semester. 

När en stor nyhetshändelse inträffar uppstår en speciell stämning på 

en tidningsredaktion. Ofta är TT först med informationen. En ny- 

* Erik heter egentligen någonting annat. 

149


hetsflash, en korthuggen sammanfattning av det som hänt landar 

samtidigt hos alla tidningens medarbetare. Det går ett sus genom 

lokalen. En väl inarbetad arbetsprocess drar igång. Reportrarna lyfter 

sina telefoner, redaktörerna ropar ut artikelbeställningar och diskuterar 

vinklar. Tempot går från halvfart till högsta hastighet inom loppet 

av ett par minuter. 

Det här var ungefär likadant. Erik såg sig omkring i lokalen. Alla 

hade fått samma mejl, det förstod han direkt. Den sömniga kvällslunken 

ersattes av förvåning. Häpna leenden, vissa garvade högt. 

Någon busvisslade. Kollegor vinkade fram förbipasserande till sina 

datorskärmar. Skämtade Anders Gerdin? Svårt att tro. Bara två dagar 

tidigare hade han, efter tio år som chefredaktör på Aftonbladet, 

lämnat över rodret till sin efterträdare Jan Helin. Otänkbart att hans 

sista avsked till redaktionen skulle vara ett obscent sexmejl. Vad var 

det som höll på att hända? 87 

Oscar Edholm, Aftonbladets IT-chef, visste redan svaret på den 

frågan. Aftonbladets IT-avdelning satt i huset bredvid, sammanbundet 

med redaktionsbyggnaden via en gångbro. Här var aktiviteten febril. 

Det var inte Anders Gerdin själv som skickat mejlet. Tidningens 

datorsystem var utsatt för attack. Strax efter klockan tio på kvällen 

hade anonyma angripare offentliggjort mer än tusen användarnamn 

och lösenord för tidningens anställda på webbforumet Flashback. 

Bland de drabbade fanns flera av tidningens mest profilerade skribenter. 

Även Oscar Edholms eget användarkonto låg vidöppet för 

nyfikna besökare. 

Läckan var graverande. Vem som helst kunde logga in på de drabbade 

kontona, läsa anställdas mejl och skicka egna meddelanden i 

deras namn. Nästan omedelbart efter publiceringen hade tidningen 

fått tips om det inträffade. Men katastrofen var redan ett faktum. 

Hackare i systemet. Den värsta tänkbara mardrömmen för en ITansvarig. 

Ofattbara mängder känslig information kunde hamna i fel 

händer. 

Det dröjde inte länge innan Oscar Edholms telefon började ringa. 

Andra medier hade också fått tips om lösenordslistan och ville ha 

150


svar. Stämde det? Vad hade läckt? Vad skulle de göra nu? Oscar Edholm 

var inte journalist, men att det här var en nyhet förstod han 

mycket väl. Strax efter midnatt publicerade TT sitt första telegram 

om intrånget. För en reporter på Sydsvenskan förklarade Edholm så 

gott han kunde vad som hade hänt: 

– Det är inte mejlservern som har hackats, som det påstås, utan 

den externa åtkomsten av intranätet. Och där har vissa haft samma 

lösenord som till mejlen, sade han. På frågan om det läckt ut några 

hemligheter hade han inget svar. 88 

Strax före midnatt drog tidningens tekniker i nödbromsen. Aftonbladets 

mejlsystem kopplades bort från nätet, alla anslutningar som 

inte kom inifrån huset stängdes ned. Det var en nödåtgärd för att ge 

lite andrum. Redan nu stod det klart att ett digert arbete låg framför 

Aftonbladets IT-avdelning. Samtliga lösenord måste bytas ut. En 

grundlig analys av intrången väntade. Hur hade hackarna tagit sig in? 

Hur kunde tidningen förhindra att det hände igen? 

Men inloggningsuppgifterna låg kvar på nätet, långt bortom Aftonbladets 

kontroll. Som IT-ansvarig var Oscar Edholm van vid att tjata 

på bolagets anställda om att ta IT-säkerhetsfrågor på allvar. Använd 

inte samma lösenord på flera ställen. Byt ofta, välj något mer svårknäckt 

än ett förnamn eller personnummer. Men han visste att människor 

sällan höll så hårt på företagets lösenordspolicy som de borde. 

Mycket riktigt visade det sig att flera av lösenorden till Aftonbladets 

datorsystem fungerade även på andra håll. Snart deklarerade 

Aftonbladets modeprofil Sofi Fahrman på sin Facebooksida att hon 

gillade »lättöl och porr«. Från Ian Vännman, känd för att uttala sig i 

tidningen om datorer och internet, skickades ett meddelande till en 

kvinnliga bekant med frågan »tar du den i tvåan?«. Tevechefen Elsa 

Falk fick sin profilbild utbytt mot ett obscent fotografi på en mansstjärt. 

På andra håll hånades Oscar Edholm för sitt val av lösenord: 

»Anakin«, Darth Vaders barndomsnamn i Star Wars-filmerna. Det 

dröjde inte länge innan hans glasögonprydda ansikte klippts in på 

filmskurkens kropp med ljussvärdet i högsta hugg. »May the password 

be with you«, löd undertexten. 

151


Morgonen därpå hade den uppspelta stämningen på Aftonbladets 

redaktion förbytts i allvar. Nu började den verkliga omfattningen av 

attacken stå klar. Bortom skadegörelsen och pojkstrecken på Facebook 

fanns en betydligt allvarligare sida av det som inträffat. Källskyddet, 

journalistyrkets grundlagsskyddade ryggrad, hamnade snart 

i blickfånget. Det hade tagit knappt en timme för Aftonbladet att 

stänga ner sina mejlsystem efter att inloggningsuppgifterna offentliggjorts. 

Tidningen hade vid det här tillfället över 300 anställda journalister. 

Ingen visste hur länge hackarna hade haft tillgång till informationen 

innan den publicerades. Ingen visste hur många som hunnit 

logga in innan tidningen stängde ned systemen – eller vilka uppgifter 

som fanns lagrade på de drabbade kontona. Ett ofrånkomligt faktum 

stod klart för Aftonbladets journalister. Någon hade skaffat sig 

full tillgång till all mejlkommunikation in och ut från redaktionen. 

Anonyma källor kunde ha fått sin identitet röjd. En storm av frågor 

riktades mot Aftonbladet. 

– Vi kan inte garantera någonting, svarade tidningens informationschef 

Olof Brundin på en direkt fråga om huruvida källskyddade 

uppgifter hade hamnat i fel händer. 89 

Den svenska webbens stolta undersida 

Attackerna mot TV3 och Aftonbladet de där nätterna i början av 2008 

blev startskottet för den mest uppseendeväckande våg av dataintrång 

som Sverige någonsin utsatts för. Under några kalla vintermånader 

hackades flera miljoner användarkonton runt om i landet. Enorma 

mängder känsliga uppgifter läckte från några av Sveriges mest tongivande 

företag och webbsajter. IT-ansvariga arbetade dygnet runt för 

att täta intrången, säkerhetsexperter kallades in och miljoner kronor 

lades ner på att städa upp efter sporthackarnas framfart. De osynliga 

inkräktarna lyckades ta sig förbi till synes vilka spärrar som helst 

innan de ett par månader senare försvann spårlöst. 

De kallade sig för Vuxna Förbannade Hackare (VFH). Att de låg 

bakom intrången var svårt att ta miste på. Gruppens namn upprepa- 

152


des gång på gång i de meddelanden som offentliggjorde attackerna 

mot både TV3:s hemsida och Aftonbladets intranät. På TV3:s hackade 

webbplats hade gruppen lämnat efter sig en slags programförklaring. 

Meddelandet var nästan överdrivet aggressivt till tonen: 

VÅRT MÅL ÄR ETT KREATIVT, KÄRLEKSFULLT OCH 

MER LEVANDE SAMHÄLLE ÄN DEN DEPRIME- 

RANDE SÖRJA VI KLETAR RUNT I. MYNDIGHETER, 

SKOLOR, MEDIA, RELIGION OCH ANNAT SKIT SOM 

ENDAST FINNS TILL FÖR ATT KUVA DEN ENSKIL- 

DE INDIVIDEN – ALLT JÄMNAR VI MED MARKEN I 

HOPP OM EN BÄTTRE MORGONDAG. 

O SEN TYCKER VI SJÄLVKLART OM ATT JÄVLAS 

OCKSÅ. 

Klockan 22:19 den 2 januari 2008 offentliggjorde VFH sitt intrång 

hos Aftonbladet i ett inlägg på webbforumet Flashback. En som reagerade 

lite extra var en av Oscar Edholms närmaste medarbetare, 

Afton bladets tekniske affärsutvecklare Ian Vännman. Det var nämligen 

han som var avsändaren. Som för att vrida om kniven lite extra 

hade hackarna tagit sig in på hans Flashbackkonto och använt det för 

att gå ut med de hackade lösenorden: 

Att ändra förstasidan är standard och skittråkigt! Vi vill göra 

nått annat ist. Någonting ANNORLUNDA, NÅGONTING 

SOM TAR HÅRT. Vad sägs om att ge ut alla lösenord till 

alla anställda på aftonbladet till allmänheten så de också får 

läsa deras mail? logga in på aftonbladets intern-sidaoch tom 

koppla upp sig mot deras interna nät genom VPN? Skulle 

inte det varaannorlunda och inte så tråkigt? 

Därefter följde sammanlagt 1 030 lösenord till användarkonton som 

tillhörde Aftonbladets anställda. Förutom en rad profilerade skribenter 

fanns den avgående chefredaktören Anders Gerdin, tidningens 

153


vd Carl Gyllfors, webbchefredaktören Kalle Jungkvist, informationsdirektören 

Olof Brundin och marknadsdirektören Pontus Ogebjer 

bland de drabbade. 

Påståendena i meddelandet var häpnadsväckande. I nästan två 

års tid sade sig VFH ha gått in och ut ur tidningens mejlsystem. 

Förutom full koll på alla mejl som flödade in och ut från Aftonbladet 

hade gruppen möjlighet att när som helst ändra tidningens 

löpsedel på webben, hävdade de. Även Aftonbladets annonssystem 

och tipstjänsten 71000 låg under angriparnas kontroll. Gruppen 

sa sig sitta på mängder av känslig information och varnade för att 

de när som helst kunde läcka den till allmänheten. Meddelandet 

avslutades med ännu ett hot. Språket påminde om det i texten från 

TV3-hemsidan. 

154 

Vi äger faktiskt ganska mycket här på nätet. Myndigheter, 

tidningar, register, stora företag, banker whatever och vi 

kommer under året att bevisa det. 

Skribenterna på Flashback flockades kring uppgifterna som hungriga 

vargar. Åtta minuter efter att VFH lagt ut lösenorden kom det första 

svaret på nätforumet. Efter det strömmade inläggen in. Klockan 

22:42 bekräftade signaturen Murdocen att inloggningsuppgifterna 

fungerade. Två minuter senare konstaterades att tidningens affärsutvecklingschef 

Helena Westin hade 404 olästa mejl i sin inbox och 

»en massa jävla julhälsningar«. Kort därefter redovisades innehållet i 

personaldirektören Bengt Olssons mejlbox offentligt. 

Tonen i diskussionstråden var i det närmaste euforisk. Aftonbladet 

hade fallit. Nu hyllades VFH som hjältar. »Respekt«, »Mycket imponerande!«, 

»Helt sjukt underbart!« var några av omdömena. Diskussionstråden 

blev snabbt den mest populära på Flashback. »Bra jobbat! 

Nu ska vi se om Aftonbladet verkligen vågar skriva att de själva 

blivit ägda«, skrev signaturen Teh_pwnerer klockan 22:53, en dryg 

halvtimme efter att inloggningsuppgifterna offentliggjorts. Två dagar 

senare fanns 2 785 svar i tråden.


För att förstå reaktionen på attacken måste man förstå Flashback 

– skrävlarnas tummelplats. Den svenska webbens stolta undersida. 

För de hackare som söker uppmärksamhet är det självklart att det är 

här intrång ska avslöjas och hemliga uppgifter läggas ut. Flashback 

är Sveriges överlägset största diskussionsforum, med fler än 400 000 

registrerade användare och mer än 23 miljoner inlägg i arkivet. Mest 

känt är forumets skvalleravdelning. Det var här den misstänkta för 

barnamordet i Arboga hängdes ut med namn och bild kort efter polisens 

ingripande. När kvällstidningarna på sina löpsedlar berättade 

att en känd artist stod misstänkt för hustrumisshandel var det Flashbacks 

användare som avslöjade att personen bakom rubrikerna var 

popstjärnan Papa Dee, som senare friades från en del av misstankarna 

men fälldes för ringa misshandel. 90 Diskussionen på Flashback styrs 

av få men benhårda principer. Håll dig till ämnet, bryt inte mot lagen, 

skräpa inte ner med reklam, avslöja inte andra forumanvändares 

verkliga identitet. I övrigt är det mesta tillåtet. 91 

I forumet figurerar allt från nynazister till människor som försvarar 

pedofilers rättigheter, sida vid sida med hemmafixare som ställer 

frågor om målarfärg och kakel. Det är också på Flashback som 

uppspelta tonårshackare hetsar varandra till nya attacker och skryter 

om sina stordåd. I nästan femton års tid har Flashback fört ett arkiv 

över hackade webbsidor, både i Sverige och utomlands. I arkivet 

finns bland annat CIA:s hemsida som den såg ut den 20 september 

1996, då svenska hackare lade upp texten »Stop lying Bo Skarinder« 

som en protest mot rättegången mot Swedish Hackers Association. 

Likaså är det kutym bland skandinaviska hackargrupper att lämna 

en eller flera länkar till Flashback på de sajter man tar sig in på. Vill 

man att hela Sverige ska känna till vem som blivit hackad är det här 

intrånget ska offentliggöras. 

Flashbacks historia sträcker sig lika långt tillbaka i tiden som det 

svenska internet. Under det tidiga 1990-talet drog journalisten och 

fanzine-redaktören Jan Axelsson igång tidningen Flashback, ett magasin 

tillägnat »undergroundkultur« som skulle utmana och våga 

röra om i grytan. Syftet var att ifrågasätta och provocera, att värna 

155


om yttrandefriheten i en värld som Jan Axelsson tyckte blev alltmer 

benägen att göra inskränkningar på området. Särskilt många tidningar 

blev det aldrig. Fyra nummer av Flashback gavs ut mellan 1993 och 

1997. Kanske mest uppmärksammat blev det tredje, där Jan Axelsson 

publicerade namn, adress och telefonnummer till ett stort antal 

dömda våldtäktsmän. Några av de utpekade anmälde Flashback för 

förtal och Jan Axelsson dömdes i hovrätten att betala 50 000 kronor 

i skadestånd för psykiskt lidande. 

I stället fokuserade Jan Axelsson på det framväxande internet. 1995 

lanserades nyhetsbrevet Flashback News Agency som snabbt blev ett 

av landets mest lästa med över 120 000 prenumeranter. 92 Ett återkommande 

inslag var länkar till hackade sajter. Fler tjänster följde: 

ett webbhotell som erbjöd utrymme till »personer, organisationer 

och andra som av olika anledningar haft problem att hitta någonstans 

att ha sina hemsidor«, tjänster för anonym webbsurf, verktyg 

för att skapa falska personnummer och annat. I juni 1998 gav Jan 

Axelsson, genom det nybildade skivbolaget Flashback Records, ut 

skivan »Uffe was a Nazi!«. Där samlades gamla inspelningar med 

popstjärnan Ulf Ekberg, som innan framgångarna med popgruppen 

Ace of Base varit aktiv i rasistiska och nynazistiska punkband. I maj 

2000 startades Flashbacks diskussionsforum. Det blev snabbt den 

självklara mötesplatsen för svenska nätanvändare med ett intresse för 

webbens undersida. 

Redan från starten var Flashback en retsam nagel i ögat på det 

svenska etablissemanget. År 2000 försvann sajten från nätet under 

drygt sju månader efter påtryckningar från S-politikern Björn Fries. 

Bakgrunden var den nynazistiska organisationen Nationalsocialistisk 

front, vars hemsida drevs på Flashbacks webbhotell. Tre år senare 

fälldes Flashback i marknadsdomstolen för att ha länkat till sajter 

som sålde olagliga piratkort för avkodning av kabelteve. Dusterna 

med rättvisan cementerade bilden av Jan Axelsson som det fria ordets 

kanske mest outtröttlige förkämpe. I februari 2001, under samma period 

som Flashback var bortkopplat från internet, tilldelades han det 

svenska Mensapriset »för det idoga kämpandet för oinskränkt yttran- 

156


defrihet trots häftiga protester från såväl myndigheter och media som 

den allmänna opinionen«. 

Aftonbladet har alltid varit ett kärt diskussionsobjekt på forumet. 

Under åren har debattörerna på Flashback odlat ett sällsamt hatkärleksförhållande 

till kvällstidningen och dess läsare. Att klaga på Aftonbladets 

reportrar är en favoritsysselsättning, att peka ut faktafel och 

anklaga »Aftonhoran« för att fara med osanning närmast slentrian. 

Samtidigt är forumskribenterna av allt att döma bland kvällstidningens 

mest flitiga läsare. I en av forumets mest välbesökta trådar har 

en grupp hängivna skribenter ända sedan i april 2007 hjälpts åt att 

lägga ut låst material från aftonbladet.se och dagens tidning i digitalt 

format. »För att rädda träd!« som trådskaparen Spermhare skriver. I 

april 2010 låstes tråden eftersom det bröt mot forumets regler, enligt 

Flashback efter påtryckningar från tidningen. Då hade diskussionstråden 

12 008 inlägg som hade visats över två miljoner gånger. 

»Det är vårt allra heligaste« 

Inne på Aftonbladets redaktion var tidningens reportrar först osäkra 

på hur dataintrånget skulle hanteras. Var det läge att haka på nyheten 

med uppföljningar? Kanske bättre att tiga ihjäl det hela? Bara 

ett par timmar efter attacken var mediedrevet i full gång. Landets 

största tidningar fylldes av artiklar om intrånget. Även Aftonbladet 

bestämde sig snart för att anfall var bästa försvar. I en stort uppslagen 

artikel dagen efter intrånget informerade tidningen sina läsare 

om att intrånget nu var föremål för en polisanmälan. Den följdes 

av en intervju med Oscar Edholm som pedagogiskt förklarade för 

läsarna vad som hänt. Dagen därpå sträckte chefredaktör Jan Helin 

ut en hand. 

»Aftonbladet bjuder in hackare på kaffe«, var rubriken i tidningen 

den 6 januari 2008. Jan Helin hade bestämt sig för att ta tjuren vid 

hornen. Han var intresserad av att förstå hackarna, skrev han. Vad 

som drev VFH att ge sig på Aftonbladet? Vad det var som gjort dem 

så upprörda? Klockan tre på söndagen och måndagen lovade han att 

157


vara tillgänglig för ett möte. Det skulle bli kaffe, bullar och en diskussion 

om Aftonbladets roll och ansvar i samhället: 

158 

Jag bläddrar i de senaste dagarnas tidningar som jag varit 

ansvarig utgivare för och försöker se vad som gjort VFH så 

förbannade. 

Är det vårt avslöjande av biståndsskandalen i Tanzania? 

Är det storyn om att några av Sveriges mest kända personer 

kommer att vittna i ett våldtäktsmål mot en svensk 

världsstjärna? 

Är det vår ingående skildring av tragedin i Rödeby? 

Vårt avslöjande att hemliga försvarsdokument legat och 

skräpat på ett bibliotek? 

Är det de skakande bilderna på popikonen Britney Spears 

när hon förs i ambulans till psyket? 

Vår förbehållslösa och översvallande glädje över Charlotte 

Kalla? 

Jag är nytillträdd chefredaktör för Aftonbladet och på 

riktigt intresserad av vad i vår journalistik som gör Vuxna 

Förbannade Hackare så upprörda att de begår brott. Därför 

säger jag så här: 

Kom och hälsa på mig på redaktionen i dag klockan 15.00, 

eller på måndag samma tid. Vi kan göra något så omodernt 

men mysigt som att dricka eftermiddagskaffe. Jag ska med 

spänning lyssna på er och förklara hur jag ser på saken. 

Chefredaktören avslutade med ett löfte om att hackarna skulle få 

vara anonyma. 

Utspelet eldade på snacket om intrånget. På Flashback möttes inbjudan 

av förvåning. Vem trodde Jan Helin att han var? VFH hade 

ägt Aftonbladet, visat bortom allt tvivel vem som bestämde. Enligt 

god hackartradition skulle tidningen nu lägga sig platt och erkänna 

sig besegrad. I stället gick Jan Helin på offensiven, utmålade hackarna 

som skurkar och försökte dra igång en debatt om rätt och fel.


Dessutom – var chefredaktören ärlig i sitt utspel? Skulle poliser stå 

gömda i Aftonbladet-huset, redo att gripa hackarna så fort de klev in 

på redaktionen? Och framför allt, skulle någon nappa på inbjudan? 

Föga förvånande dök ingen upp. Jan Helin fick dela bullarna med 

en ensam frilansfotograf som begett sig till redaktionen i jakt på ett 

scoop. Men kanske blev utspelet ändå en pr-seger. I texten framställs 

VFH i det närmaste som terrorister. Aftonbladet, Jan Helin själv och 

tidningens läsare utmålades som offer för vandaler och brottslingar: 

VFH:s nya uppgifter visar ytterligare en sak: De kan nu ha 

tillgång till information som är källskyddad enligt svensk 

grundlag. På ren svenska: journalisters kontakter med källor. 

Det är vårt allra heligaste. 

I den stund Vuxna Förbannade Hackare skulle få för sig 

att sprida sådan information riktar sig deras attack inte längre 

mot Aftonbladet. Då är det dig som medborgare VFH ger 

sig på. Din rätt att vara skyddad som källa om du vänder dig 

till en journalist för att få en orättvisa eller oförrätt granskad. 

I texten gav chefredaktören sken av att Aftonbladet togs på sängen 

av intrången, att attacken var plötslig och oväntad som en blixt från 

klar himmel. Men i själva verket visste Aftonbladet betydligt mer 

om intrången och angriparna än man signalerade utåt. Redan två år 

tidigare hade de första attackerna skett mot tidningens datorsystem. 

De hade varit föremål för en omfattande utredning, både hos polisens 

IT-brottsrotel och tidningens egna teknikexperter. Mycket i den 

senaste attacken pekade på kopplingar till det tidigare fallet. I takt 

med att Oscar Edholm och tidningens IT-avdelning fortsatte gräva 

pekade spåren allt längre bakåt i tiden, till en sommarkväll 2006. Då, 

som nu, hade tidningens IT-avdelning väckts till en plötslig krissituation 

mitt i natten. 

159


Stockholm, 18 juni 2006 

Den första attacken mot aftonbladet.se hade inträffat redan sommaren 

2006. Den gången var det Martin, säkerhetsexpert på företaget 

Sentor, som blev först att slå larm.* Han arbetade hemifrån, uppkopplad 

mot Sentors nätverk och vidare ut mot kunderna från sin 

lägenhet i Stockholm. Den här morgonen hade han nattpasset. Aftonbladet 

stod på bevakningslistan. 

Martin var en digital säkerhetsvakt. Hans uppgift var att bevaka 

och skydda, se till att upptäcka och slå larm om eventuella försök 

att stjäla kundernas känsliga information innan det var för sent. På 

datorskärmen framför honom rullade löpande information om all 

trafik in och ut ur de system han satts för att övervaka. Den där tidiga 

sommarmorgonen i juni ringde larmklockorna för fullt. 

Sentor är ett av Sveriges mest välrenommerade säkerhetsföretag. 

Bolaget grundades 1998 och har i dag kontor i Stockholm, Malmö 

och London. Sentors specialitet är övervakning, djuplodande säkerhetsanalyser 

och utredningar av omfattande dataintrång. Säkerhetsföretag 

som Sentor är IT-världens privatspanare som kallas in i 

hemlighet av storföretagen för att rensa upp när det otänkbara har 

inträffat. När Socialdemokraternas intranät utsattes för intrång inför 

riksdagsvalet 2006 var det Sentor som fick uppdraget att utreda incidenten. 

Bolagets exakta kundlista är av naturliga skäl belagd med 

tung sekretess. Sentors uppdragsgivare skyltar ogärna med vad de råkat 

ut för. 

Ett av Sentors erbjudanden heter Säkerhet 24/7. Det innebär att 

företagets experter övervakar kundens system dygnet runt. Händer 

något oväntat analyseras det i detalj av den jourhavande teknikern. 

Bedöms intrånget vara äkta genomförs en rad tester och säkerhetsexperten 

slår larm om det inträffade. Det var just en sådan incident 

som dök upp på Martins datorskärm den natten. 

Strax efter treslaget på morgonen, söndagen den 18 juni 2006, larmade 

Sentors övervakningssystem om ett misstänkt intrång i servern 

* Martin vill inte figurera med sitt namn i boken och heter egentligen någonting annat. 

160


transfer3.aftonbladet.se, en av knutpunkterna i Aftonbladets annonssystem. 

Hemifrån gjorde Martin en snabb analys av det inträffade. 

Okända angripare hade lyckats ta sig in på annonsservern och fått 

kontroll över systemet. Vilka uppgifter som läckt ut var fortfarande 

oklart, men att intrånget var värt att ta på allvar rådde det ingen 

tvekan om. Transfer3 var den server som Aftonbladet använde för att 

kommunicera med och ta emot filer, till exempel annonsmaterial, 

från reklamköpande kunder. Martin fortsatte sin analys av intrånget, 

samtidigt som solen kröp allt högre upp på himlen. 

Bara ett par timmar senare ringde telefonen hos Aftonbladets Ian 

Vännman. I andra änden fanns en av Martins kollegor på Sentor. 

Meddelandet var kort och koncist: Transfer3 hade blivit hackad. Från 

klockan två på morgonen och framåt hade flera olika ip-adresser anslutit 

till tidningens system. Av allt att döma hade de inget där att 

göra. 

Ian Vännman agerade snabbt. Han informerade Aftonbladets ITchef 

Oscar Edholm om vad som inträffat. Även Anders Bjarby på 

företaget Infomaker, som byggt Aftonbladets annonssystem, kopplades 

in i utredningen. Tillsammans började de nysta i loggfilerna från 

Transfer3. Först gällde det att förstå exakt vad som inträffat. Efter det 

skulle säkerhetshålen tätas. 

Det stod snart klart att angriparna tagit sig långt in i tidningens 

datorsystem. De hade gjort sig till superanvändare med full tillgång 

till funktionerna på annonsservern, vilket i sin tur gav tillgång till 

mängder av känsligt material: korrespondens mellan Aftonbladet 

och tidningens annonskunder, bilder, texter och annat material som 

skickades till tryck. Åtminstone i teorin hade hackarna under natten 

haft full möjlighet att publicera eget material på annonsplats i Aftonbladet, 

både i den tryckta tidningen och på webben. 

Tipstjänsten 71000, dit läsare kunde skicka anonyma nyhetstips 

till tidningen, låg också under hackarnas kontroll. Det gav dem insyn 

i korrespondensen mellan Aftonbladet och hemliga uppgiftslämnare. 

»Läsa nyheterna före alla andra«, som Vuxna Förbannade Hackare 

skadeglatt konstaterade vid ett senare tillfälle. Aftonbladets egen ut- 

161


redning slog fast att inloggningsuppgifterna hade spridits vidare till 

andra personer natten efter intrånget, troligen via webbforum eller 

i chattkanaler. I Aftonbladets loggfiler syntes tydligt hur ip-adresser 

från Kina, USA och Tyskland kopplat upp sig och rotat runt på annonsservern 

dagarna efter intrånget. Dessutom hade de sannolikt 

kommit över de inloggningsuppgifter som Aftonbladets kunder 

använde för att ladda upp annonsmaterial till Transfer3. Risken var 

överhängande att obehöriga inkräktare nu rotade runt på konton 

som tillhörde Aftonbladets annonsköpande kunder. Vem visste vilka 

andra system som lösenorden fungerade i? Privata mejlkonton? Interna 

företagsnät? När Oscar Edholm och de andra på tidningens IT-avdelning 

summerade sin utredning verkade det hela nästan ofattbart. I 

hemlighet hade hackarna grävt sig långt förbi säkerhetsspärrarna och 

slagit rot, som ett ogräs, djupt in i tidningens datorsystem. 

Oscar Edholm stod inför ett dilemma. Det var dags att låsa porten. 

Att hindra hackarna från att fortsätta rota runt i systemen var 

högsta prioritet. Men hur skulle han gå tillväga? Att helt koppla bort 

tidningens förbindelser med omvärlden var otänkbart. Då skulle Aftonbladets 

webbsajt stå stilla, kontakten med tryckeriet brytas och 

reportrarnas mejl vara otillgänglig. Samtidigt kunde han inte lämna 

allt för mycket öppet eftersom risken för att hackarna skulle upptäcka 

nya kryphål då skulle öka. Det var den IT-ansvariges ständiga 

balansgång. Hur mycket säkerhet kunde han kosta på sig innan verksamheten 

slutade fungera? 

Det bestämdes att åtminstone tipstjänsten 71000 och tidningens 

annonsflöden skulle isoleras. Samtliga externa konton som kunde 

användas för att ladda upp eller ned material från Transfer3 kopplades 

bort och nya lösenord mejlades ut till användarna. Oscar Edholm 

gav Infomakers utredare den mödosamma uppgiften att gå igenom 

annonssystemet i jakt på nya säkerhetsluckor. Men att helt koppla 

bort systemen vågade han inte. »Jag låter det vara uppe och har säkrat 

upp allt som jag kan hitta«, skrev han senare i en rapport till polisens 

utredare. 

Samtidigt fortsatte utredningen av attacken. Annonsserverns log- 

162


gar finkammades i jakt på spår efter angriparna. På ett kinesiskt diskussionsforum 

hittade Anders Bjarby på Infomaker exakt samma 

kod som hackarna lämnat efter sig på Aftonbladets servrar, komplett 

med instruktioner för hur den skulle användas. Till och med filnamnen 

som använts var likadana som på den kinesiska sajten. Av det 

drog Anders Bjarby en omedelbar slutsats. Det var inga proffs som 

Aftonbladet hade att göra med, snarare nyfikna tonåringar som gett 

sig ut på alldeles för djupt vatten. I korrespondensen mellan Infomakers 

och Aftonbladets utredare utmålades hackarna som töntar 

och »script kiddies«, nedlåtande slang för hackare som förlitar sig på 

färdigskrivna kodsträngar och andras hårda arbete i sina attacker. 93 

Snart kom nästa genombrott. I loggarna från den hackade annonsservern 

lyckades Anders Bjarby isolera två ip-nummer. Båda kom 

från Sverige, båda hade anslutit till Aftonbladets annonsserver under 

natten till den 18 juni i samband med att attackerna satte igång. Vad 

ännu bättre var: den ena ip-adressen ledde till en webbsida. Därifrån 

var det en enkel match att leta sig vidare. Med hjälp av adressregistret 

nic.se hittade Anders Bjarby ett namn på sajtens ägare. Ett par 

googlingar senare började bilden av den misstänkte stå klar. Det var 

en man, 29 år gammal, bosatt i en mindre ort i Småland. Dessutom: 

Anders Bjarby konstaterade att han varit aktiv i ett antal Linux- och 

hackarforum på nätet där diskussionerna om säkerhetsbrister och dataintrång 

gick varma. Var det här hjärnan bakom alltihop? 

Allt verkade stämma. Anders Bjarby lade ihop pusselbitarna och 

hade snart en teori klar: 29-åringen hade snubblat över verktygen 

som använts mot Aftonbladet på ett webbforum och bestämt sig för 

att prova själv. Anders Bjarby mejlade sina fynd till Oscar Edholm på 

Aftonbladet. Med all säkerhet skulle ett rejält skrämselskott räcka för 

att få stopp på angreppen, menade han. Lyckades tidningen få till ett 

erkännande så skulle allt vara löst: 

Mitt förslag är att någon på Aftonbladet juridiskt kunnig 

person kontaktar [mannen i Småland], får hans knän att 

skaka och tänder att skallra samt ber honom om information 

163


164 

om var han fått tillgång till den här informationen och på 

vilket sätt han har nyttjat den samt om han känner till om 

och hur och när andra har utnyttjat den. På så sätt bör vi 

(om vi vill) kunna rota djupare i det här ärendet och kanske 

kunna komma åt själva källan. 

Riktigt så hårt gick inte Oscar Edholm fram. Men uppgifterna om den 

misstänkte lämnades ändå till polisen tillsammans med en anklagelse: 

29-åringen var »i högsta grad inblandad« i intrånget, slog IT-chefen 

fast. 

Den 30 juni 2006, knappt två veckor efter de första larmen om intrånget 

i Aftonbladets datorsystem, lämnade Oscar Edholm in en polisanmälan 

till söderortspolisen i Stockholm. Ärendet hamnade hos 

Jim Keyzer, IT-brottsutredare vid länskriminalpolisen i Stockholm. 

Han var en erfaren utredare med några av de senaste årens mest uppmärksammade 

IT-brott i sin meritförteckning. Jim Keyzer var en 

av dem som utredde fildelningssajten The Pirate Bay och skulle få 

en central roll när härvan kring bedrägerierna mot Nordeas nätbank 

nystades upp i början av 2007. Under sensommaren och hösten gick 

Jim Keyzer igenom loggarna från intrånget, pratade med Aftonbladet 

och Infomakers utredare för att skaffa sig en bild av det inträffade. 

Det var ett omfattande detektivarbete med ett enda syfte, att hitta 

spår som ledde fram till en ensam dator och personen bakom tangentbordet. 

Jim Keyzer drog snart samma slutsats som Anders Bjarby 

på Infomaker hade gjort: det bästa spåret var de två ip-nummer som 

han lyckats identifiera och plocka fram ur den hackade serverns loggfiler. 

Jim Keyzer ville dock bekräfta det hela på egen väg innan han 

gick vidare. Som polisman hade han befogenheter som Aftonbladets 

egna utredare saknade och kunde därför begära ut information om 

de misstänkta ip-adresserna direkt från bredbandsoperatörerna. Den 

ena visade sig leda till säkerhetsföretaget Sentor – det stämde med 

uppgifterna från Aftonbladet om att Martin var den som först upptäckt 

intrånget. Hans egna tester den där natten den 18 juni hade 

sannolikt gett avtryck i annonsserverns loggar.


Den andra ip-adressen var registrerad hos Bredbandsbolaget och 

ledde till den 29-åring som Aftonbladet redan pekat ut i sin internutredning. 

Uppgifterna stämde på pricken med vad Anders Bjarby 

på Infomaker hade fått fram tidigare under sommaren. Bredbandsabonnemanget 

var registrerat på en man med samma namn, bosatt 

på samma ort. Hans dator hade anslutit till Aftonbladets annonsserver 

samma natt som intrånget genomförts. Dessutom hade han 

IT-säkerhet och Linux som specialintresse. Men till skillnad från Aftonbladets 

utredare var rättsväsendet inte redo att peka ut 29-åringen 

som en misstänkt gärningsman riktigt än. Klart var att hans dator 

spelat en roll i attacken mot Aftonbladet – att den hade använts för 

att ansluta till tidningens system stod bortom allt tvivel – men att 

29-åringen själv suttit bakom tangentbordet fanns det än så länge 

inga bevis för. 

Den 1 december 2006 bestämde Jim Keyzer att det var dags för ett 

förhör. Åklagaren hade bestämt sig för att inte peka ut 29-åringen 

som misstänkt riktigt än. Förhöret skulle i stället handla om hans 

datorutrustning och den misstänkta ip-adressen, med syftet att få 

klarhet i varför de båda hade dykt upp i loggarna från Aftonbladets 

system. Innan det fanns mer bevis att gå på fick brottsmisstankarna 

vänta. 

Jim Keyzer lyfte på luren, slog numret och väntade. Några signaler 

gick fram, sedan hördes en röst i den andra änden. Polismannen förklarade 

kort vad ärendet rörde. Mannen berättade utan omsvep att 

han hade en Linuxdator hemma. Den fungerade som server för hans 

egen webbsida, stod gömd i garderoben och var påslagen och uppkopplad 

i stort sett hela tiden. Varför den hade synts i samband med 

attacken mot Aftonbladet kunde han däremot inte svara på. Dessutom 

nekade han bestämt till att ha haft kontakt med Aftonbladets 

webbsajt under de aktuella dagarna. Han kunde en del om Linux, ja. 

Anledningen var att han nyligen påbörjat en datorutbildning. Men 

hackare var han absolut inte. Jim Keyzer lyssnade uppmärksamt. Än 

så länge hade förhöret inte gett honom något nytt att gå på. Uppgifterna 

stämde, men ingenting som smålänningen sa tydde på att 

165


han varit inblandad i intrånget mot Aftonbladet. Åtminstone inte 

medvetet. 

Nästa fråga. Använde mannen något slags programvara för att 

surfa anonymt på nätet? Ja, svarade han. Under våren hade han anslutit 

sin Linuxserver till nätverket Tor. Men för en månad sedan 

hade han tagit bort mjukvaran. Varför? Den gjorde datorn långsammare, 

svarade mannen. 

Tor. Jim Keyzer suckade. Då var det spåret rökt. Nätverket som 

gör folk anonyma dök upp i ännu en utredning. Som Dan Egerstad 

några månader tidigare hade avslöjat använde någon nätverkets 

vindlingar för att i hemlighet avlyssna mejlkorrespondens mellan 

mängder av diplomater och storföretag. Nu stod det klart att även 

hackarna som tagit sig in i Aftonbladets datorsystem gjort likadant. 

Genom att ansluta via Tor hade de gjort sig osynliga för både tidningens 

övervakningssystem och polisens utredare. De enda spåren 

pekade på smålänningens dator. Men han hade bara haft oturen att 

vara den sista knutpunkten i den långa kedja av anslutningar som 

ledde fram till Aftonbladets system. Med största sannolikhet hade 

han själv ingenting med attacken att göra. 94 

Jim Keyzer brydde sig inte ens om att anteckna någonting om varför 

29-åringen hade kopplat sin dator till Tor. Att ansluta till nätverket 

är i sig inte på något vis kriminellt, och anledningarna kan vara 

flera. Kanske ville han bara testa hur det omtalade anonyma nätet 

fungerade. Kanske drevs han av en vilja att hjälpa andra genom att 

upplåta sitt bredband till trafik i nätverket. Kanske var han, som så 

många andra, bara ute efter att ladda hem musikfiler i fred utan att 

skivbranschens piratjägare skulle komma honom på spåren. Oavsett 

vilket var det nu så gott som omöjligt för Jim Keyzer att reda ut varifrån 

angreppen egentligen hade kommit. Troligtvis visste 29-åringen 

inte ens vad som hade pågått – att hans dator var den sista länken 

i en lång kedja maskiner som utnyttjades för att genomföra ett allvarligt 

dataintrång. Visst fanns en teoretisk möjlighet att det faktiskt 

var 29-åringen själv som suttit bakom tangentbordet den där natten. 

Men det var i så fall omöjligt för Jim Keyzer att bevisa. Det var en sak 

166


att kunna peka på att en viss dator använts i attacken. En helt annan 

att knyta maskinen till rätt användare. 

Den 8 december 2006, nästan ett halvår efter de första attackerna 

mot Aftonbladet men bara en vecka efter förhöret med 29-åringen, 

beslutade åklagaren att förundersökningen skulle läggas ned. Med 

Smålandsspåret slopat fanns inga andra uppgifter att gå vidare med. 

Tor dolde angriparnas verkliga identitet lika effektivt som silkesvantar 

döljer fingeravtryck vid ett inbrott. Inte heller Aftonbladets egen 

utredning gav några ytterligare resultat. Utåt tystades intrången ned 

– ingen information gick ut till media eller tidningens läsare om det 

som inträffat. Jim Keyzer fick bittert konstatera, som i så många andra 

ouppklarade dataintrångsfall, att angriparna lyckats smita utan att 

lämna några spår efter sig. Oscar Edholm, de anställda på Aftonbladets 

IT-avdelning och Anders Bjarby på Infomaker hjälptes åt att lappa 

säkerhetshålen i tidningens system så gott det gick. Allt de kunde 

göra var att hålla tummarna för att det skulle hålla hackarna utelåsta. 

Vilka det än var som hade gett sig på tidningens system så förblev 

gruppen på fri fot. 95 

Stockholm, januari 2008 

Två år senare hade Oscar Edholms mardröm återkommit. Det var nu 

i slutet av januari 2008 och nästan en månad hade gått sedan Vuxna 

Förbannade Hackare lagt ut lösenorden till Aftonbladets datorsystem 

på nätet. Internutredningen var avslutad och ännu en polisanmälan 

inlämnad. Oscar Edholm och de anställda på tidningens IT-avdelning 

hade återigen tvingats lägga ned hundratals timmar på att gå 

igenom systemen, leta säkerhetshål och säkra upp efter hackarnas 

framfart. Han insåg besviket att de åtgärder som vidtagits nästan två 

år tidigare inte hade varit nog. Allt Oscar Edholm kunde göra nu var 

att försöka minimera skadorna efter attacken. 

Uppmärksamheten tärde. Dataintrånget mot Aftonbladet hade 

sparkat igång en häftig debatt om IT-säkerhet och vikten av källskydd 

på internet. Runt om på nätet hånades Oscar Edholm för sitt 

167


eget val av lösenord och på nätverkssajten Linkedin hade någon tagit 

sig in på hans profil och bytt hans namn till »Blåst Edholm«. Glåporden 

haglade medan andra, som journalistförbundets ordförande 

Agneta Lindblom Hulthén, beskrev hacket som ett »angrepp på demokratin« 

– ett angrepp som det hade varit Oscar Edholms jobb att 

stoppa. 96 

Det hela kändes hopplöst. Oscar Edholm hade försökt hantera det 

som inträffat med öppenhet och ärlighet. Han hade ställt upp på 

flera intervjuer, berättat i både Aftonbladet och andra medier om 

vad som gått fel och hur tidningen nu tänkte förbättra säkerheten. 

Men det verkade elda på snarare än lugna ned debatten. Ju mer han 

försökte förklara och kommentera det inträffade desto mer högljutt 

blev hatet och föraktet. Inte ens att erkänna att han gjort fel verkade 

ge någon effekt. Flera av de anställda på tidningens IT-avdelning 

mådde mycket dåligt av uppmärksamheten. I dag vill Oscar Edholm 

ogärna prata om händelserna, men i ett mejl till oss medger han att 

han fortfarande, flera år efter attackerna, får en olustig känsla när 

VFH kommer på tal. 

Inte heller 2008 ledde spåren efter angriparna någon vart. Tillsammans 

med Jim Keyzer konstaterade Oscar Edholm att hackarna ännu 

en gång, liksom vid intrånget år 2006, anslutit till tidningens servrar 

genom Tor. Med läxan från den omfattande utredningen två år tidigare 

i minnet bestämde de sig för att inte ödsla mer tid på att jaga 

någon som gjort sig praktiskt taget osynlig. Det fanns inga spår att 

gå vidare med och både Aftonbladets internutredning och polisens 

förundersökning lades ned. 97 

Många frågetecken kring attacken finns kvar. Aftonbladet har fortfarande 

inte gett något definitivt svar på den kanske viktigaste frågan 

i hela fallet, hur länge VFH ruvade på de knäckta lösenorden innan 

de publicerades på Flashback. I klartext: Under hur många dagar, 

veckor eller månader kunde okända och osynliga angripare i hemlighet 

spionera på Aftonbladets journalister innan de själva avslöjade sin 

närvaro och slängdes ut ur systemen? Oscar Edholm, Aftonbladets 

ledning och VFH själva är sannolikt de enda som vet svaret på den 

168


frågan, och samtliga tiger som muren. Men med hjälp av polisens 

förundersökning och de spår som hackarna lämnat efter sig på nätet 

går det att resonera sig fram till ett par möjliga scenarion. 

I samtal med polisen har Oscar Edholm uppgett att ett första 

lyckat intrång hos Aftonbladet upptäcktes redan i november 2007. 

Då stals ett antal användarnamn och lösenord ur tidningens databas. 

Ännu en lyckad attack upptäcktes i december samma år, då en stor 

mängd kontouppgifter läckte ut. Förutsatt att systemen inte knäckts 

ännu tidigare utan Aftonbladets vetskap innebär det att VFH hade 

tillgång till åtminstone delar av tidningens datorsystem i nästan två 

månader innan uppgifterna offentliggjordes på Flashback och kontona 

stängdes ned. 

Enligt VFH:s egen beskrivning så var intrången betydligt mer 

omfattande än så. Gruppen säger sig ha vandrat in och ut ur tidningens 

mejlsystem under hela två års tid. Trots Oscar Edholms och 

IT-avdelningens hårda arbete ska Aftonbladet inte ha lyckats hålla 

dem borta från systemen i mer än ett par dagar efter att de första 

intrången upptäcktes 2006. Även skydden runt publiceringssystemet 

för Aftonbladets löpsedel på webben, en av Sveriges mest välbesökta 

webbsidor, säger de sig ha överlistat. 

Det är svårt att bedöma sanningshalten i de påståendena. Men 

en detaljerad jämförelse, brev för brev, mellan det som VFH lagt ut 

på nätet och det som finns i polisens egen utredning, ger ändå en 

tydlig fingervisning. Strax efter att lösenorden lades ut på Flashback 

så redogjorde gruppen också i detalj för korrespondensen mellan Aftonbladets 

och Infomakers utredare under sommaren 2006, bland 

annat de mejl där hackarna utmålades som okunniga amatörer. Klart 

är alltså att de vid publiceringstillfället i januari 2008 hade tillgång 

till interna mejl ur Aftonbladets system sedan nästan två år tillbaka, 

skrivna långt innan deras intrång blev kända för allmänheten. 

Hur kunde gruppen ha tillgång till två år gamla mejl som skickats 

mellan utredare på Aftonbladets IT-avdelning? Det finns flera tänkbara 

förklaringar. En är att VFH passade på att gräva fram gamla 

mejl från de knäckta mejlkontona när de tog sig in i Aftonbladets 

169


system för andra gången i slutet av 2007. Det är inte alls otänkbart 

att breven låg kvar i systemen. Det är heller inte otänkbart att gärningsmännen 

varit nyfikna på hur de själva hade jagats efter de första 

intrången. Medlemmarna i gruppen kan teoretiskt sett också ha vänt 

sig till polisen, begärt ut utredningen om sina egna brott, skrivit av 

breven och presenterat dem som resultatet av ett hack. 

Eller så stämmer hackarnas egen version av historien. Mejlen mellan 

Aftonbladets och Infomakers utredare kunde läsas av VFH redan 

då de skickades 2006, efter att säkerhetsluckan skulle ha stängts. Det 

skulle innebära att gruppen vandrat in och ut ur tidningens system 

i nästan två års tid, läst vad högt uppsatta personer på Aftonbladet 

skrev till varandra – och till polisens utredare – långt efter att tidningen 

trodde sig ha säkrat upp systemen. Om ett mejlkonto var 

knäckt under den här perioden hade angriparna med största sannolikhet 

tillgång till fler. Hemligstämplade uppgifter som lagrades 

på journalisternas mejlkonton under den tiden kan då ha hamnat 

i orätta händer. När Aftonbladet skrev om »superhackaren« Stakkato 

från Uppsala år 2007 såg VFH i så fall på inifrån tidningens 

datornätverk. Likaså när tidningen berättade om Dan Egerstad och 

beskrev Tor-nätet för sina läsare, samma nätverk som Vuxna Förbannade 

Hackare använde för att dölja sina egna identiteter djupt inne i 

Aftonbladets system. 

Tidningens ledning är i dag mycket ovillig att tala om fallet Vuxna 

Förbannade Hackare. I vårt arbete med den här boken har vi gång 

på gång sökt Aftonbladets IT-chef Oscar Edholm för att få veta mer. 

Han har konsekvent avböjt att svara på konkreta frågor om attackerna. 

Det samma gäller tidningens informationschef Olof Brundin. 

Vid tidpunkten för attackerna, då mediedrevet kring Aftonbladet 

och det brutna källskyddet rasade som värst, kallade han intrånget 

för »oerhört allvarligt« och lovade att tidningen skulle gå till botten 

med saken, tillsammans med polisens utredare. 98 Drygt två år 

senare tonar han ned attackerna och jämför dem med ett inbrott i 

källaren: 

– Vi har haft inbrott många gånger. Ibland i källaren, ibland digi- 

170


talt. Flera bilar i garaget har blivit plundrade på stereo etc., skriver 

han i ett mejl till oss. 99 

Efter flera månader av propåer går Aftonbladet ändå med på en 

kort telefonintervju. Men de få svar som Olof Brundin ger oss är 

mycket korthuggna. 

– Vi vet väldigt, väldigt mycket. Men mer än så kan jag inte säga. 

Då röjer jag en del av det tillvägagångssätt vi använt oss av för att ta 

reda på det, säger Olof Brundin. 

Frågan om hur länge hackarna egentligen var inne i tidningens 

system vägrar Aftonbladet fortfarande att svara på. Olof Brundin är 

noga med att varken dementera VFH:s egen version – att de hade 

insyn i tidningens system från 2006 ända till den spektakulära publiceringen 

på Flashback 2008 – eller att dela med sig av någon ny 

information om vad som verkligen hände. 

– De var inne alldeles för länge. I övrigt har jag inga kommentarer, 

säger han. 100 

Men trots att tidningen utåt tiger om vad som verkligen hände 

vintern 2008 har intrånget blivit en del av den interna jargongen. Än 

i dag händer det att anställda skämtar med varandra när någon har 

glömt bort sitt lösenord. »Testa Anakin!« 101 

»Ett angrepp på demokratin« 

Det var attackerna mot TV3 och Aftonbladet som gjorde Vuxna Förbannade 

Hackare till kändisar. Men det var inte de första intrången 

som gruppen hade tagit på sig. Fredagen den 15 september 2006, bara 

två dagar innan riksdagsvalet, genomfördes en hackarattack mot det 

socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU:s hemsida. Förutom en 

stor Folkpartiet-logotyp och ett hånfullt budskap om att »byta ut 

sin skitpolitik« riktat till den dåvarande SSU-ordföranden Anna Sjödin 

publicerades också förbundets medlemslista öppet för vem som 

helst att ladda hem. Förbundssekreteraren Mattias Vepsä reagerade 

mycket starkt på attacken, kanske inte helt oförutsett med tanke på 

att valrörelsen var i full gång. »Det är ett angrepp på demokratin«, sa 

171


han vid en blixtinkallad presskonferens kort efter intrånget. Varken 

SSU eller polisen lyckades dock komma angriparna på spåren. 102 

Ingenstans på SSU:s hackade sajt, eller i någon av de efterföljande 

diskussionerna, förekommer namnet Vuxna Förbannade Hackare. 

Först ett par månader senare, under nyårsnatten 2007, dök gruppens 

namn upp i offentlighetens ljus för första gången. Ett par timmar 

efter tolvslaget den 1 januari 2007, exakt ett år innan attacken mot 

TV3:s hemsida, tog sig VFH in på LO:s webbserver och bytte ut sidan 

mot sitt eget budskap. Både tonen och tillvägagångssättet känns 

igen från de intrång som gruppen senare genomförde. »Efter hatobjekt 

ett kommer hatobjekt två«, löd budskapet på sajten. »Under 

2007 kommer LO fortsätta kämpa för att alla ska få samma usla lön! 

Medlemsavgifter osv kommer gå till att fortsätta smutskasta småföretagare. 

Gott nytt år!« Sidan var signerad med »Vuxna Förbannade 

Hackare – det slutar inte här«. 

Längre upp i texten tog gruppen på sig ansvaret för attacken mot 

SSU som inträffat ett par månader tidigare, tillsammans med en hånfull 

hälsning till polisen. »När vi hackade SSU så lämnade vi fyra 

påhittade spår för att kontrollera hur snabba ni var. Tyvärr hittade ni 

bara ETT av dem och sprang iväg och beslagtog datorer hos en helt 

oskyldig stackars kille! Skäms på er!« 

Mycket riktigt hade polisen följt upp ett spår den gången. På egen 

hand kunde SSU spåra en av anslutningarna i attacken till en dator 

i ett studentrum vid Blekinge tekniska högskola. Polisen kallades in 

och en husrannsakan genomfördes. Den 24-årige student som ägde 

datorn plockades in och förhördes om attacken. Det kunde dock aldrig 

bevisas att han själv varit inblandad. I stället drogs slutsatsen att 

studentens dator även den var hackad. De verkliga angriparna hade 

använt den som ytterligare en sköld för att dölja sina egna identiteter. 

Ska man tro VFHs egen berättelse rörde det sig till och med om ett 

medvetet villospår. 

En av de personer som kopplades in i utredningen vid Blekinge 

tekniska högskola var Anders Carlsson, universitetsadjunkt på skolans 

sektion för datavetenskap och en av högskolevärldens tunga 

172


auktoriteter på IT-säkerhetsområdet. Anders Carlsson har i mer 

än tio års tid arbetat med den svenska polisens utbildningar inom 

IT-säkerhet, med skräddarsydda kurser för försvarsmakten och polisväsendet 

i ämnen som nätverkssäkerhet, digital bevissäkring och 

kvalificerat underrättelsearbete på internet. Många av de svenska poliser 

som i dag arbetar med IT-relaterade brott har vid något tillfälle 

undervisats av Anders Carlsson, likaså flera av Sveriges främsta ITsäkerhetsexperter. 

Nu, med uppgifterna om VFH:s intrång på sitt 

skrivbord, bestämde han sig för att försöka hjälpa till. 

Med hjälp av systemloggarna från intrånget hos SSU, via elevdatorn 

på Blekinge Tekniska Högskola, kunde Anders Carlsson dra två 

slutsatser. Genom att analysera de elektroniska fingeravtryck som angriparnas 

webbläsare lämnat efter sig kunde han konstatera att tre separata 

maskiner hade använts i attacken. Två PC-datorer som körde 

operativsystemet Linux och en Mac-dator med operativsystemet OS 

X. Det tydde på att tre personer varit delaktiga. Visserligen är det 

möjligt att flera individer satt samlade framför varje datorskärm eller 

deltog via exempelvis ett chattprogram. Men spåren efter just de här 

tre maskinerna fanns utmärkta i systemloggarna. Det här var verktygen 

som hackarna hade använt sig av. Däremot var det omöjligt att 

ta reda på var i världen maskinerna befann sig, eller vem det var som 

suttit vid tangentborden. Alla geografiska spår var skickligt dolda 

med hjälp av Tor-nätet, precis som vid attacken mot Aftonbladets 

system ett år senare. 

Den andra slutsatsen kom när Anders Carlsson började titta närmare 

på den kod som använts vid attacken. Tvärt emot vad Aftonbladets 

utredare kommit fram till så kunde han snabbt konstatera 

att det inte var några vanliga tonårsvandaler han hade att göra med. 

Attacken utnyttjade en säkerhetslucka som han själv inte kände till 

sedan tidigare. Koden som hackarna använde sig av var sannolikt 

skräddarsydd. Dessutom hade gruppen sopat igen spåren efter sig på 

ett skickligt vis. Anders Carlsson kunde inte låta bli att fascineras av 

loggarna han såg framför sig. Ur ett tekniskt perspektiv var angreppet 

utsökt genomfört. Antingen var det här personer med mycket god 

173


kännedom om SSU:s system sedan tidigare, eller så rörde det sig om 

en grupp mycket skickliga individer som visste precis vad de höll på 

med. 

– Det var inte någonting de bara hade plockat hem från nätet. Det 

här var top of the line. Jag fick anstränga mig för att klura ut exakt 

hur det hade gått till, säger Anders Carlsson i dag. 

Vuxna Förbannade Hackare. För de insatta var gruppens namn 

en uppenbar blinkning. Ett par år tidigare hade den tidigare relativt 

okända gruppen Arga Unga Hackare över en natt blivit mytomspunna 

megakändisar i Hackarsverige. Genom att hacka mejlen hos filmbranschens 

intresseorganisation Antipiratbyrån lyckades gruppen 

avslöja en infiltratör med täcknamnet Rouge, som på filmindustrins 

begäran planterat bevis för piratkopiering på internetoperatören 

Bahnhofs servrar. Avslöjandet blev en rejäl brandfackla i den pågående 

piratdebatten, en fråga som redan letat sig bort från hackarvärldens 

slutna kretsar och ut i den stora världen, till tidningarnas debattsidor 

och löpsedlar. Arga Unga Hackare blev hjältar i den svenska 

datorvärlden, en hackargrupp som gjorde skillnad på riktigt. De var 

piratrörelsens egna gerillasoldater, en digital attackstyrka som gjorde 

nattliga räder på fientligt territorium. Och en självklar inspiration för 

alla de unga entusiaster som törstade efter att tillhöra hackarelitens 

exklusiva gemenskap. Det gällde även Vuxna Förbannade Hackare: 

»Vi har ingen som helst koppling till AUH. Likheten av namnval 

valde vi utav respekt för vad de står för och lyckats med. Vi hoppas 

att aktioner likt denna gör att fler folk blir inspirerade till att hacka, 

så som vi blivit av AUH«, skrev Vuxna Förbannade Hackare senare. 

Men till skillnad från sina förebilder verkade VFH sakna en specifik 

agenda. Attacken mot Aftonbladet påminde mer om en barnslig 

provokation. Gruppens attack på medie etablissemanget var en återgång 

till nidbilden av tonårshackaren med stort självhävdelsebehov, 

utan djupare drivkrafter än att synas och höras. Hackarna skred till 

verket för att de kunde, ett långfinger rakt upp i maktens ansikte 

utan eftertanke eller reflektion. 

Mönstret står i bjärt kontrast till hur Stakkato uppträtt efter sin 

174


intrångsserie några år tidigare. Han jagade också troféer att visa 

upp. Utredare som spårade honom efter intrången mot universiteten 

talar om ära och berömmelse som den främsta drivkraften, men 

det handlade om att söka respekt i en sluten, hemlighetsfull krets. 

Andra hackare skulle se och imponeras. Det fanns aldrig en tanke 

på att offentliggöra intrången utanför en liten grupp väl införstådda 

gelikar. VFH sökte bred uppmärksamhet på Sveriges största forum 

och fick via riksmedia en miljonpublik att imponeras eller förfasas 

över deras brott. 

Inte heller Dan Egerstads publicering av de ytterst känsliga uppgifter 

han plockat ur Tor-nätverket följde samma mönster. Hans 

resonemang kring publiceringen byggde i grunden på en vilja att 

skydda – tanken var att publiceringen skulle få de drabbade ambassaderna 

och företagen att vakna upp och börja ta säkerhetsfrågan på 

allvar. Dessutom hymlade Dan Egerstad aldrig med vem han var. 

Allt skedde under hans verkliga namn, och publiceringen drog också 

uppmärksamhet till honom själv och hans verksamhet som IT-säkerhetskonsult. 

Vuxna Förbannade Hackare höll sina verkliga identiteter hemliga, 

men den politiska agenda som gruppen sa sig ha var papperstunn och 

verkade sakna någon djupare motivation än att skapa uppmärksamhet 

och förstöra för ett vagt definierat etablissemang. I själva verket 

tycktes gruppen till stor del drivas av en vilja att få Aftonbladet, tidningen 

de sa sig hata, att skriva om dem. Frustrationen lyser igenom 

i det meddelande som gruppen lade ut när lösenorden publicerades: 

OK. Att hacka tv3 på deras födelsedag var tydligen inget stort. 

Aftonbladet skriver hellre om en ful jävla hundjävel som 

springer från smällare?! Härregud! Vi får helt enkelt prova på 

någonting annat för att nå ut till vårat förfallande samhälle. 

Vad sägs om någonting annorlunda? Enbart för att VI ÄR 

ANNORLUNDA OCH KOMMER FÖRBLI ANNOR- 

LUNDA! 

175


I april 2007 lade polisen ned sin förundersökning om dataintrånget 

hos SSU. Anders Carlsson och polisen i Blekinge tvingades bistert 

konstatera att man inte hade några spaningsuppslag att gå vidare 

med, varken efter medlemmarna i gruppen eller de tre andra spår 

som VFH sa sig ha lämnat kvar i SSU:s datorsystem. Inte heller utredningen 

av intrånget mot LO:s webbplats gav några resultat. 103 

Hackarvågen 

Begreppet copycat är välkänt inom kriminologin. Det syftar på brott 

som inspireras av och utförs på samma vis som ett brott någon annan 

begått tidigare. Särskilt vanligt är fenomenet vid fall som får stor uppmärksamhet 

i media. Ett exempel är den amerikanska skolmassakern 

i Columbine år 1999, som sägs ha inspirerat ett antal liknande fall i 

både USA och resten av världen. Copycat-fenomenet används gärna 

som ett argument mot att ge brottslingar och brottsliga gärningar 

stor uppmärksamhet i media. Risken att någon annan inspireras och 

begår liknande handlingar minskar om tidningar och teve undviker 

att ägna så mycket uppmärksamhet åt förövarna, heter det. 

Attackerna mot Aftonbladet och TV3 var två perfekta exempel. 

Båda fallen väckte rejäl uppståndelse och alla de stora tidningarna 

nämnde angriparnas namn. Precis som vid rättegången mot hackargruppen 

Swedish Hackers Association under 1990-talet så fylldes 

tidningarna av reportage om IT-säkerhet och digital brottslighet. 

Fascination blandades med krigsrubriker och högljudda varningar på 

sant kvällstidningsmanér. VFH utmålades om vart annat som terrorister 

och som tekniska trollkarlar, med närmast obegränsad makt 

över internet. Nya stjärnor hade fötts på hackarhimlen. Mängder av 

unga, teknikintresserade män ville bli som dem. 

Månaderna efter intrången mot Aftonbladet sköljde en våg av 

hackarattacker över Sverige. Aldrig tidigare har så många svenska företag 

drabbats av dataintrång på så kort tid, och aldrig som en del i 

vad som nu i allt högre grad liknade en offentlig tävling, hackande 

som ett slags åskådarsport. Flashback var skådeplatsen för spektaklet. 

176


Mängder av grupper, flera som aldrig hade synts till tidigare, tävlade 

om att publicera de känsligaste och mest häpnadsväckande uppgifterna 

på forumet. Diskussionstrådarna fylldes av en strid ström av 

stulna databaser och knäckta lösenordslistor. Allt skedde utan minsta 

omtanke om de drabbade företagen. För hackarna själva var det en 

lek, någonting att sysselsätta sig med framför datorn under de kalla 

vintermånaderna. Men för de drabbade företagen var det blodigt allvar. 

Runt om i Sverige kämpade IT-ansvariga för att säkra upp sina 

system – och slet sitt hår när de plötsligt och utan förvarning fick 

påhälsning av hånfulla tonårshackare med sabotage i sinnet. Miljoner 

konton knäcktes och spreds öppet på nätet. Kostnaderna för att 

reparera skadegörelsen uppgick till flera miljoner kronor. Hundratusentals 

svenskar drabbades på ett eller annat vis av intrången. 

Den första måltavlan var communitysajten Bilddagboken, en av 

Sveriges mest välbesökta webbplatser med mer än en miljon medlemmar. 

Strax efter midnatt den 11 januari 2008 började en lista med 

mer än 235 000 användarnamn och inloggningsuppgifter till konton 

på Bilddagboken att cirkulera på Flashback. Bilddagbokens administratörer 

stängde ned sajten i panik samma dag, men skadan var 

redan skedd. Under flera veckor kunde Flashbackskribenterna roa sig 

med att lägga ut privata meddelanden och chattloggar från hackade 

användarkonton för allmän beskådan. Tusentals svenska tonåringar 

kunde bara se på när deras privata mejl och funderingar lades ut och 

häcklades på nätet. 

För 23-åriga Sara i Härnösand började det när hon väcktes av ett 

samtal klockan två på natten. Det var en vän som ringde. Hon lät 

upprörd: »Varför kallar du mig hora?« Sara förstod ingenting, men 

snart hörde fler bekanta av sig. Alla hade de fått mejl från Saras 

adress, fulla med obscena ord och anspelningar. Uppgifter om att 

Sara sålde sex blandades med extrema politiska budskap. Det var då 

sambandet gick upp för henne. Hon hade använt samma lösenord 

till Bilddagboken som till sin mejladress och nu frossade hackarna 

och deras efterföljare i allt de kunde hitta. Brev skickades till så gott 

som alla i adressboken, till vänner, gamla arbetsgivare och till föräld- 

177


rarna. Snart hade någon rotat fram hennes kontokortsuppgifter och 

beställde porrfilm från nätbutiken cdon.com i hennes namn. En hel 

dag ringde hon förkrossad runt till alla som fått breven för att berätta 

hur det hade gått till. 104 

Även kända namn dök upp i databasen, och de tycktes utöva en 

särskild dragningskraft på de som kom över den. För teveprofilen 

Adam Alsing medförde hacket mot Bilddagboken att någon kunde 

ta kontroll över hans mejladress och lägga ut en kopia av samtliga 

meddelanden på nätet. Dessutom skickades hotfulla budskap till 

flera namn i hans adressbok. Bland andra programledarkollegan Gry 

Forsell och föräldrarna i sonens hockeylag fick frågan »tar du den 

i tvåan«* via mejl. 105 Ett par dagar senare drabbades vimmelsajten 

efterfesten.com och spelsajten gamepassion.se av liknande intrång. 

Hundratusentals medlemmars inloggningsuppgifter redovisades öppet 

på Flashback. Bland de konton som visades upp fanns de som 

tillhörde artisten Basshunter, kändisfotografen Bingo Rimér och ett 

antal journalister på Expressen och TV4. 106 

En knapp månad senare kom nästa attack. Företaget Mecenat jobbar 

sedan 1998 på uppdrag av Centrala studiestödsnämnden med att 

ta fram och ge ut Sveriges två mest spridda förmånskort för skolelever 

– CSN-kortet och Mecenatkortet. Korten ger förmåner och 

rabatter på inköp hos vissa företag. Dessutom accepteras de på vissa 

håll som ett slags studentlegitimation. Mer än en miljon studenter 

finns bokförda i Mecenats databas, tillsammans med personnummer, 

adressuppgifter och kontaktinformation. Den 26 januari 2008 släcktes 

Mecenats webbsida ned och byttes ut. Den här gången gick inte 

inspirationen från VFH att undgå. Sajten pryddes plötsligt av en stor 

* Med tiden har en säregen kultur och humor, inte sällan av det obscena slaget, utvecklats 

på Flashback. Att ställa frågan »tar han/hon/du den i tvåan?« i både tänkbara och 

otänkbara sammanhang hör närmast till traditionen, inte minst när kända människor 

kommer på tal (sedan en tid tillbaka bestraffas frågan med en omedelbar varning 

från moderatorn om den ställs i Flashbacks skvalleravdelning). »Tvåan« används ofta 

utanför Flashback som en signal till andra införstådda och en hälsning till forumets 

skribenter. 

178


bild på en leende Jan Helin, samma fotografi som Aftonbladet använt 

till artikeln där chefredaktören bjöd in VFH på fika. »Anakin och 

Data-Janne hackar CSN«, löd undertexten. »›Vi ska ha en miljon‹ säger 

de till Aftonbladet i en exklusiv intervju.« Signaturen Anakin var 

självfallet ännu en referens till Aftonbladets IT-chef Oscar Edholm 

och hans ökända lösenordsval. 107 Hela Mecenats databas var stulen, 

uppgav hackarna. Uppgifter om nästan en miljon svenskar fanns 

i deras händer, men ingenting hade offentliggjorts. I stället skulle 

hacket betraktas som en varning och en läxa. »CSN/Mecenat kanske 

borde förbättra sin säkerhet eftersom de just nu är en fara både för 

er som studenter och sig själva«, skrev de som kallade sig Anakin och 

Data-Janne. För de säkerhetsansvariga på Mecenat fanns inte mycket 

annat att göra än bita i det sura äpplet. Samtliga användarkonton 

skulle bytas ut, meddelade Mecenat ett par dagar efter intrånget. Alla 

studenter med konton hos CSN och Mecenat, 930 000 stycken, fick 

nya inloggningsuppgifter skickade till sig. I väntan på att bytet skulle 

genomföras stängdes sajten ned. »Om man lyssnar på dem som har 

gjort det här så verkar syftet vara att visa att vi inte har tillräckligt bra 

säkerhet. Vi hoppas att det stannar vid det«, sa Mecenats vd Jonas 

Levin sammanbitet till en journalist. 108 

Ingenting tyder på att VFH hade någonting med dessa intrång att 

göra. De signerades med andra alias och flera av dem genomfördes på 

ett sätt som kräver betydligt mindre kunskap än vad personerna bakom 

hacket mot Aftonbladet tycktes ha haft. Däremot råder det ingen 

tvekan om att de inspirerats av den vid det här laget mytomspunna 

gruppen. VFH hade fått en lång svans av efterföljare och lärjungar. 

Omfattningen av attackerna började nu till och med sätta Flashback 

i gungning. Forumet hamnade nu mitt i allmänhetens blickfång. 

Mängder av tidningsartiklar skrevs om hackarnas framfart. 

Nästan samtliga pekade ut Flashback som den gemensamma nämnaren. 

Visst hade forumet varit i hetluften flera gånger tidigare, men en 

sådan här anstormning av känsliga uppgifter hade de ansvariga aldrig 

tidigare varit tvungna att befatta sig med. Även bland användarna 

växte frustrationen över vad som höll på att hända. Antalet skribenter 

179


och läsare i forumets IT-säkerhetsdel rusade i höjden efter att hackarvågen 

drog igång. På kort tid gick IT-säkerhetsforumet från att vara 

en relativt avskild del av Flashback till att bli en av forumets mest 

besökta avdelningar. Forumets veteraner reagerade med bestörtning 

på anstormningen av nya användare. Röster höjdes om att Flashback 

var på väg att förvandlas till något sämre, från ett faktiskt diskussionsforum 

till en informationskanal där högljudda och skrytsamma 

hobbyhackare tävlade om uppmärksamheten. 

– Jag tror många äldre medlemmar också upplevde att nivån sjönk 

dramatiskt i kvalitet just efter VFH-hacken på grund av stormen av 

nyreggade, stressade, oförstående och pseudointresserade, säger en 

21-åring från Göteborg som var moderator och ansvarig för Flashbacks 

IT-säkerhetsforum under större delen av 2008. 

– »Registrerad januari 2008« blev lite av en symbol för, vad ska 

man säga, slödder? fortsätter han. 

I samband med hacket mot Bilddagboken satte Flashbacks moderatorer 

ned foten för första gången. En länk till en fil som innehöll 

samtliga meddelanden på Adam Alsings mejlkonto plockades bort 

från sajten, den tillhörande diskussionstråden rensades från känsliga 

inlägg och låstes för vidare inlägg. Admin, det konto som tillhör den 

högst ansvarige för forumet, skrev i en förklaring till beslutet: 

180 

Orsaken till att vi plockade bort länken är att den enligt vår 

juridiska bedömning är olaglig. Även om länken ligger på 

en annan webbplats så är det Flashback som sprider länken. 

Det hade varit helt annorlunda om filen varit upplagd på en 

befintlig och existerande blogg eller någon etablerad webbplats. 

Vår uppgift är att hela tiden se till att forumet ligger på 

rätt sida av lagen. Vi lägger ner förhållandevis stora pengar 

på konsultation hos advokater. 

I meddelandet märks en tydlig frustration över användarnas beteende. 

För Flashback var det A och O att hålla sig på rätt sida om 

lagen. Idén med forumet hade alltid varit att kompromisslöst värna


om yttrandefriheten, men det var inte samma sak som att medvetet 

sprida uppgifter som klart och tydligt hade stulits. Nu tycktes forumets 

ägare oroa sig för ännu en situation liknande den som inträffade 

under det tidiga 2000-talet, då Flashback kopplades bort från nätet 

efter anklagelser om juridiska övertramp. Då var anledningen en nynazistisk 

hemsida som drevs via Flashbacks webbhotell. Skulle ett 

gäng högljudda tonårshackare ställa till med så mycket bekymmer att 

sajten stängdes ned igen? 

Vid det här laget hade medierna vaknat på allvar. Inom loppet av 

bara ett par månader hade mängder av vanliga svenskar drabbats av 

hackargruppernas framfart. Data- och tekniktidningarna beskrev attackerna 

som en »hackarvåg« som svepte över Sverige. Det hela fick 

IT-säkerhetsföretagen att vädra morgonluft. Flera av dem tog tillfället 

i akt att göra reklam för sig själva och sina produkter. Tidningar 

och tevesoffor gästades av experter från de stora säkerhetsföretagen. 

De talade inlevelsefullt om hur viktigt det var att ta IT-säkerhetsfrågor 

på allvar, att både företag och privatpersoner borde skydda 

sig med de senaste antivirusprogrammen och säkerhetslösningarna. 

Allra helst från deras egna arbetsgivare, så klart. 

En av de som passade på med ett debattinlägg var IT-konsulten 

Anders Wallenquist. Han var aktiv i yrkesföreningen Dataföreningen, 

med ett särskilt intresse för frågor som rörde IT-säkerhet. 

Dataföreningen är den kanske främsta samlingspunkten för svenska 

IT-proffs. Mer än 20 000 svenskar är medlemmar. Den 25 januari 

postade Anders Wallenquist ett inlägg på Dataföreningens webbplats 

under rubriken »Dataföreningen sitter på lösningen för att förhindra 

nästa hackarvåg«. 

Med avstamp i attackerna mot Aftonbladet och Bilddagboken 

argumenterade han för den tekniska lösningen OpenID, en öppen 

standard för att hantera lösenord på webben. I stället för att varje 

sajt, med mer eller mindre bristfällig säkerhet, lagrade sina användares 

lösenord så innebär OpenID att en central, betrodd organisation 

hanterar dem. Hackarvågen hade gett Dataföreningen ett guldläge, 

menade Anders Wallenquist. Nu hade organisationen för Sveriges 

181


IT-proffs en chans att profilera sig som en säker hamn för oroliga 

företag och börja erbjuda säkerhetstjänster baserade på tekniken. Vad 

vore mer naturligt för ett IT-proffs än att lägga sitt lösenord hos Dataföreningen? 

frågade Anders Wallenquist i en retorisk fråga. Säkerhetstjänster 

med Dataföreningen som avsändare skulle kunna ge föreningen 

både nya intäkter och rejält med varumärkeskännedom. 109 

Inlägget lästes med intresse, inte bara av Dataföreningens medlemmar. 

Den 28 februari 2008, nästan två månader efter attacken 

mot Aftonbladet och fyra veckor efter Anders Wallenquists inlägg 

hos Dataföreningen, dök Vuxna Förbannade Hackare upp på nätet 

igen. Rubriken på inlägget, återigen postat på Flashback, borde ha 

fått varje svenskt IT-proffs att hicka till av förskräckelse: 

182 

Skrattretande säkerhet (Dataföreningen) 

Ni vet hur ont i magen man kan få när man skrattar för 

mycket? Det var ungefär så vi kände när vi läste att Dataföreningen 

sitter på lösningen för att förhindra nästa hackarvåg 

då vi haft tillgång till dfs:s servrar i flera år. Visst är det kul? 

Meddelandet innehöll en länk till en textfil. I den fanns mejladresser 

och krypterade lösenord till Dataföreningens samtliga 24 000 medlemmar 

runt om i Sverige. Databasen var stulen ur föreningens datorsystem, 

rakt framför näsan på några av Sveriges främsta IT-experter. 

Namnen på listan utgjorde den absoluta gräddan i IT-Sverige. Där 

fanns anställda hos Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Skatteverket, 

Tullverket och riksdagen. Dessutom IT-ansvariga på stora företag 

som Handelsbanken, SE-banken, Folksam och Nordea. VFH hade 

stuckit kniven rakt i den svenska IT-elitens hjärta. 

Att lösenorden var krypterade ska inte tolkas som att de var oanvändbara 

för dem som kom över dessa. Med hjälp av knäckarprogram 

som vem som helst kan ladda hem från nätet kan miljoner alternativ 

testas mot den krypterade textsnutten tills programmet hittar rätt. Så 

snart filen fanns ute på forumet drog Flashbackmedlemmarna igång


sina program. Över hela Sverige surrade datorer medan de tuggade 

sig igenom lösenorden och ett efter ett dök de upp; färdiga lösenord 

i klartext, knäckta och nu utlagda på forumet för vem som helst att 

använda. 

Bara ett par minuter efter publiceringen skickade SITIC, Sveriges 

IT-incidentcentrum, ut ett blixtmeddelande om attacken. SITIC 

är en myndighet med det yttersta ansvaret för att informera och 

samordna samhällets respons vid omfattande elektroniska attacker. 

Blixtmeddelanden är reserverade till akuta varningar och skickas ut 

till högt uppsatta säkerhetsexperter och IT-ansvariga runt om i Sverige. 

Att VFH:s senaste tillslag var allvarligt gick inte att ta miste på. 

»Att dekryptera dessa hashar är enkelt och går väldigt fort. Risken är 

stor om användarna använder samma användarnamn och lösenord 

på andra system«, varnade myndigheten i utskicket. 110 

Klockan halv fem på torsdagseftermiddagen, knappt en timme efter 

publiceringen, informerades Dataföreningens vd Annica Bergman 

om vad som inträffat. Kort därefter kopplades föreningens webbplatser 

bort från nätet, en panikåtgärd för att förhindra hackarna från att 

använda de läckta lösenorden. Under kvällen höll Dataföreningen 

ett blixtinkallat styrelsemöte. Vid det laget hade nästan 5 000 av de 

24 000 användarkontona knäckts, enligt den snabbt växande diskussionstråden 

på Flashback. Ett fyrtiotal poliser, anställda på Säpo, och 

hundratals högt uppsatta chefer i IT-Sverige såg med förskräckelse 

hur deras inloggningsuppgifter postades på internet. Redan samma 

dag gick Dataföreningen ut med en offentlig uppmaning till sina 

medlemmar om att ta intrånget på största allvar. 

– Om man använt samma lösenord i andra sammanhang så ska 

man byta det så snart som möjligt, sa Dataföreningens ordförande 

Rolf Berntsson. 111 

Det dröjde till midnatt innan det slutade ringa i Annica Bergmans 

mobiltelefon. Först efter klockan två på natten kände hon att hon 

gjort allt hon kunde som vd och avslutade den kaotiska arbetsdagen. 

Samtidigt fortsatte föreningens tekniker att arbeta för att säkra upp 

servrar och minimera skadorna hela natten. 

183


Attacken mot Dataföreningen drog också ned byxorna på några av 

Sveriges mest profilerade IT-säkerhetsexperter. Samma personer som 

tjänade stora pengar på att agera säkerhetskonsulter åt företagskunder 

och gärna syntes i offentliga sammanhang för att prata om vikten av 

IT-säkerhetsfrågor hade nu själva fallit offer för hackarnas framfart. 

Predrag Mitrovic, tidigare säkerhetschef på svenska Microsoft, var 

en av dem som fick sitt lösenord knäckt. Per Hellqvist på Symantec, 

som bara ett par veckor tidigare gått till hårt angrepp mot Aftonbladet 

i SVT:s Aktuellt efter VFH:s andra attack under året, var en 

annan. Redan innan hans eget lösenord hade knäckts gick han ut och 

beklagade att han inte valt ett så starkt som han borde. Trots allt så 

försörjde han sig på att predika god säkerhet för andra. »Jag kommer 

nog få på skallen för det här«, konstaterade han i ett samtal med en 

journalist. 112 

Dataföreningen kallade in externa säkerhetskonsulter för att få hjälp 

med att täta luckorna i systemen. Tillsammans arbetade de dag och 

natt med att gå igenom loggarna, spåra buggar och ta hackade servrar 

ur bruk. Föreningen tvingades också byta alla lösenord i sina system 

och skicka ut nya, via papperspost, till sina mer än 20 000 medlemmar 

runt om i Sverige. Ett par månader efter intrånget konstaterades 

att notan för efterarbetet landat på ungefär en miljon kronor – stora 

pengar för en förening som får in ungefär 15 miljoner kronor om året 

i medlemsavgifter. 113 

»Det kändes som ett gammalt fenomen« 

Under vintern och våren 2008 staplades polisanmälningarna om dataintrång 

på hög hos Rikskriminalpolisens IT-brottssektion i Stockholm. 

Utredarna stod aningslösa inför den plötsliga anstormningen. 

Aldrig tidigare hade så många framstående sajter, företag och myndigheter 

fallit offer för hackarnas framfart under så kort tid. De mest 

omfattande attackerna, de mot TV3, Aftonbladet och Dataföreningen, 

hade alla namnet Vuxna Förbannade Hackare som gemensam 

nämnare. Men inget av de fall som polisen tog tag i ledde någon 

184


vart. Spåren pekade alltid rakt ut i Tor-nätets virrvarr av anonyma 

anslutningar. 

Ingenstans verkade hackarna ha lämnat någonting efter sig. Ingen 

kod, inga namn, inga hälsningar eller budskap som kunde avslöja 

vem som låg bakom attackerna. I fallet med Stakkato i Uppsala hade 

de hälsningar som hackaren lämnat efter sig varit en viktig pusselbit 

i den omfattande utredningen. Ordet »knark« hade förekommit i 

hackarens kod, vilket gjorde att de drabbade högskolorna kunde konstatera 

att en svensk tonåring sannolikt var inblandad. I fallet med 

VFH fanns inga sådana ledtrådar. Klart var att gruppen bestod av en 

eller flera svenskar, samt att det fanns en koppling till webbforumet 

Flashback. I övrigt hade spåren sopats igen med en sällan skådad precision. 

Polisens utredare skakade på huvudet åt gruppen. Antingen 

hade VFH en väldig tur, eller så visste de precis vad de gjorde. 

Anders Ahlqvist var biträdande sektionschef vid Rikspolisens ITbrottssektion 

och en av de högst ansvariga för arbetet mot internetrelaterad 

brottslighet. Efter mer än tio års tjänstgöring var han en av 

Sveriges mest erfarna IT-poliser och hade utrett allt från storskaliga 

internetbedrägerier till personangrepp på Facebook. Men attackerna 

signerade VFH förbryllade honom. Vid den här tidpunkten arbetade 

polisen efter devisen att 1980- och 1990-talens uppstudsiga tonårshackare 

hörde till en svunnen tid. Liksom alla andra subkulturer 

hade nätets mer ljusskygga element vuxit upp. Vissa var nu högt 

uppsatta IT-proffs på svenska företag och myndigheter. Vissa av dem 

hade fortsatt syssla med säkerhetsfrågor, men på rätt sida av lagen. 

Det hörde inte till ovanligheterna att polisen nu samarbetade med säkerhetsproffs 

som bara ett par år tidigare funnits bland de tonåringar 

som jagades för att ha spridit piratkopierat material eller tagit sig in i 

system där de inte var välkomna. 

Därmed inte sagt att databrottsligheten hade försvunnit. Snarare 

hade hackarna vuxit upp och lärt sig att slå mynt av sina kunskaper. 

Vid tidpunkten då VFH dök upp på scenen var polisens övertygelse 

att 2000-talets hackare hade mer gemensamt med den organiserade 

brottsligheten än med tonårsvandaler. Hackargrupperna verkade nu 

185


långt bortom offentlighetens strålkastarljus, hette det. Antingen arbetade 

de med politiska förtecken eller för att tjäna pengar genom att 

sälja känslig information till högstbjudande. Det handlade om industrispionage 

och annan allvarlig brottslighet, inte uppmärksamhetstörstande 

skadegörelse. Ett liknande budskap hamrades in i marknadsföringen 

från de kommersiella säkerhetsföretagen, som nu sa sig 

slåss mot någonting som närmast liknade en digital maffia. Anledningen 

är inte svår att förstå. När hackare stjäl pengar i stället för att 

utföra uppvisningsattacker så blir investeringar i säkerhetslösningar 

och konsulttimmar en ren besparing om de leder till att en attack kan 

undvikas, ett säkert sätt för företagen att tjäna mer pengar. 

Vuxna Förbannade Hackare passade inte alls in i det mönstret. 

Gruppen tycktes drivas av precis samma bekräftelsebehov och vilja 

att skryta som den gamla skolans hackargrupper. För Anders Ahlqvist 

var det som en gammal relik plötsligt hade vaknat till liv och 

börjat röra på sig igen. 

– På 1990-talet var de här fame-hacken ganska vanliga. I dag förutsätter 

vi att hackarna är mer välorganiserade och inte syns lika mycket 

som förr. Men det enda syftet för den här gruppen verkade vara 

uppmärksamhet. Det kändes som ett gammalt fenomen, säger han 

till oss sommaren 2010. 

Attacken mot Dataföreningen blev inte föremål för en särskilt 

omfattande polisutredning. Efter intrånget hos Aftonbladet år 2006 

visste polisen vad de hade att vänta sig. Spåren ledde ut i Tor-nätverket 

och förundersökningen fick läggas ned utan resultat. Trots 

de många polisanmälningarna mot VFH skedde inte heller någon 

särskild samordning av fallen. All uppståndelse till trots rörde det 

sig i grund och botten om vandalism, resonerade polisen. Hackarnas 

framfart hade lyft fram en hel del pinsamheter i dagsljuset. Mängder 

av känsliga uppgifter hade stulits. Men det verkade inte finnas något 

djupare uppsåt än att förstöra och ställa till med besvär. För en 

poliskår som redan hade svårt att hinna med alla fall var prioritering 

en nödvändighet. Av de många angreppen under vintern blev det i 

stället attacken mot Bilddagboken, ett intrång som inte utförts av 

186


VFH, som fick mest uppmärksamhet av polisen. Den blev också en 

väckarklocka för de som tidigare avfärdat hackargruppernas framfart 

som inget mer än irriterande men ofarligt tonårsbus. 

Ett av de hundratusentals konton som spreds från Bilddagboken 

tillhörde en polisman i Östergötland. Mannens inloggningsuppgifter 

visade sig snart fungera även på hans privata mejladress. När Flashbackanvändarna 

gav sig på kontot uppdagades det att polismannen 

använt sin privata mejl för att lagra mycket känslig information ur 

sekretessbelagda brottsutredningar. På mejlkontot fanns namn, personnummer 

och bilder på flera misstänkta våldtäktsmän. Dessutom 

ljud- och textfiler som tillhörde polisens utredningsmaterial. Det var 

uppgifter som aldrig skulle ha förekommit utanför polisens sekretesskyddade 

register. Nu dröjde det inte många minuter innan materialet 

hade laddats upp på en amerikansk filserver och länkats från 

Flashback. Även namn och bild på flera helt oskyldiga personer i 

polisens arkiv läckte samtidigt. Även dessa hängdes ut på nätet och 

pekades ut som våldtäktsmän. 114 

Polismannen ifråga blev föremål för en internutredning – att lagra 

sekretessbelagda uppgifter på ett privat mejlkonto var ett solklart 

brott mot regelverket – men klarade sig undan med en varning. I ett 

försök att få tag på personerna bakom publiceringen lämnade polisen 

i Östergötland, via Rikspolisens IT-brottssektion i Stockholm, en 

förfrågan till den amerikanska federala polisen om hjälp. Genom att 

få ut uppgifter om vem som laddat upp informationen på filservern i 

USA hoppades man kunna spåra hackarna. Dessutom gjordes försök 

att kontakta forumet Flashbacks moderatorer för att be om hjälp 

med att få tag på personerna som först laddat upp inloggningsuppgifterna 

till Bilddagboken. 

Föga förvånande kammades noll på båda fronter. Från Rikspolisen 

i Stockholm kom beskedet att de amerikanska polismyndigheterna 

varken hade tid eller lust att bistå i ärendet. Från Flashback hördes 

inte ett knyst. Att avslöja de verkliga personerna som dolde sig bakom 

användarkonton på forumet vore ett direkt brott mot reglerna 

och forumets själva kärnvärden. 115 

187


Bristen på konkreta bevis fick polisen att formulera sin egen teori 

om vilka det var som låg bakom attackerna. När VFH dök upp på 

webben under vintern 2008 låg IT-frågorna redan högt på samhällets 

agenda. Rättegången mot fildelningssajten The Pirate Bay väntade 

runt hörnet. Debattens vågor gick höga kring den så kallade 

FRA-lagen, som skulle ge nya och utökade befogenheter för signalspaning 

till Försvarets radioanstalt. I massmedierna rasade diskussionerna 

om »storebrorssamhället«. Allmänhetens förtroende för 

myndigheterna och etablissemangets närvaro i den digitala världen 

tycktes aldrig ha varit mindre. Det var i det sammanhanget som 

polisens IT-experter betraktade den pågående hackar vågen. Strängt 

taget kunde Anders Ahlqvist och hans kollegor inte ens bevisa att 

gruppen VFH verkligen fanns på riktigt, mer än som en efterhandskonstruktion 

och en gemensam signatur på Flashback. I dag pratar 

Anders Ahlqvist om VFH på samma vis som militära myndigheter 

beskriver terrornätverk och extremistgrupper. 116 En utspridd och löst 

sammansatt organisation helt utan central ledning, men med ett 

vagt definierat gemensamt mål som samlingspunkt och ledstjärna. 

VFH blev en symbol, menar han. Det var en mask som flera olika 

individer, kanske helt utan koppling till varandra, kunde gömma 

sig bakom för att ta på sig intrång och attacker, nätets motsvarighet 

till terrordåd drivna av missnöje och frustration. Det var en protestaktion 

och en manifestation mot vad hackarna betraktade som 

sin gemensamma fiende – massmedierna som roffade åt sig alltmer 

av uppmärksamheten på internet, och myndigheterna som försökte 

kontrollera cyberrymden med nya lagar och regler. 

– På internet utgav man sig för att vara en välorganiserad grupp. 

Vis av erfarenhet har jag en viss skepsis mot vad som står på internet. 

Det diskuterades om det kunde vara något slags paraply, en paroll 

som flera använde under samma tidsperiod. Ett slags missnöjesyttring 

generellt mot samhället, säger Anders Ahlqvist. 

Sedan våren 2008 har polisens IT-utredare inte stött på gruppens 

namn igen. Det är ytterligare en anledning till att VFH skiljer sig 

från mängden, menar han. 

188


– Vanligen fortsätter det att röra på sig, personer dyker upp igen 

och det viskas om saker här och där. Att det bara tar tvärstopp sådär 

är ovanligt. Det får mig att känna mig skeptisk till att det verkligen 

var en och samma personer, säger Anders Ahlqvist. 

Historien om Ikaros 

Medan polisen ännu famlade med de utredningar som dragits igång 

lades fler sajter till listan över fällda byten. Men Vuxna Förbannade 

Hackare, som dragit igång vågen och själva stått för de mest häpnadsväckande 

attackerna, höll sig i bakgrunden. Bortsett från ett kortfattat 

inlägg i samband med attacken mot Dataföreningen hade det nu 

varit tyst från gruppen i snart tre månader. I mängder av diskussionstrådar 

på Flashback spekulerades det friskt. Vilka var medlemmarna? 

Vad var nästa måltavla? Det vreds och vändes på gruppens kortfattade 

programförklaringar, fanns där något djupare budskap? 

Flashbackskribenterna kan grovt delas in i två läger. Den ena sidan 

fördömde publiceringarna och kallade VFH för effektsökande 

tonåringar. Den andra försvarade gruppen och menade att hackarvågen 

var början på något stort. En revolution kanske? Ett sätt för 

hackarna, nätets ursprungsbefolkning, att ta tillbaka makten över internet, 

att visa vem som verkligen bestämde i den digitala världen? 

Men trots de häftiga diskussionerna var det ingen som verkade veta 

någonting om vilka som ingick i gruppen eller vad de planerade för 

framtiden. VFH hade nu nått en närmast legendarisk status bland 

Flashbackfolket. Men själva vägrade de envist att svara på frågor eller 

delta i diskussionerna. 

Den 19 mars bröts tystnaden. I ett inlägg på Flashback aviserade 

VFH ett »zine«, en textfil med artiklar skrivna av medlemmarna. Det 

var, liksom den hackarkultur gruppen tycktes representera, ett eko 

från en svunnen tid på nätet. Ända sedan 1980- och 1990-talen hade 

det hört kulturen till att hackargrupper producerade digitala tidningar. 

Ett zine var lika mycket en klottervägg som en användarhandbok. 

Djupt tekniska analyser blandades med vardagligt svammel, poesi 

189


och inlägg i krönikeform, ofta för att framhålla den egna gruppens 

förträfflighet. Det hela liknade den fanzine-kultur som grodde kring 

kulturformer som serier, litteratur och musik under slutet av 1900-talet, 

men distribuerat i digital form över nätet. Det var en kulturyttring 

kring hackandet och tekniken, ett manifest och en programförklaring. 

Vuxna Förbannade Hackares zine uppgavs vara det andra i ordningen. 

Det första hade inte lagts ut offentligt på nätet utan bara 

släppts »UND3R T3H GR0UND« (läs »i underjorden»), skrev gruppen. 

Men nu var målet att nå en större publik. Texten inleddes med 

en hälsning till Flashbackskribenterna. Liksom tidigare var tonen 

upprymd och tonårsaktig: 

190 

Vi vet att många unga kommer läsa detta och det glädjer oss. 

Ge fan i skolan, lär dig det du vill. Bortse från dina vänner. 

Stäng av datorn. Se dig omkring och granska världen. Inse 

hur jävla fucked den är. 

Kom ihåg att datorer och internet är skapade av människan. 

Världen är en lekplats. De som tar livet på alltför stort 

allvar är de som inte lyckas. 

Detta nummer tillägnas de som väljer att inte följa strömmen. 

De som inte festar varje helg för att alla andra gör det. 

De som skiter i skolan och lär sig något vettigt i stället. Men 

mest av allt, till alla er som mår så jävla dåligt. 

Textfilen fortsatte med ny information kring intrånget hos TV3 under 

nyårsnatten. Nu sa sig Vuxna Förbannade Hackare ha haft tillgång 

till tevekanalens datorsystem ändå sedan 2005. Som bevis fanns en 

namnfil från tevekanalens datorsystem inklippt i texten. Den visade 

exakt hur systemet såg ut och fungerade vid en viss tidpunkt, i det 

här fallet den 29 augusti 2005, klockan 10:27 på morgonen. Stämde 

uppgifterna hade hackarna rotat runt i tevekanalens datorsystem i 

över två år innan de valde att avslöja sig själva med attacken mot 

webbsidan under nyårsnatten 2008. Dessutom gav VFH för första

. 

k 

n 

4 

Berusade på kunskap och kärlek till livet 


V r ber vi er stiga in 

F Q i vårt hem i den digitala underjorden.... 

H.k 

"@Ca[ vfh zine #2 - 2008.03.19 

Q 6, _, 

v6,]mcJV`JaJ_3}. â œSometimes the most positive thing 

#z!a%?$q,ndQw2YY7!_ you can be in a boring society 

!_D?$2?$$g]@WW?Ts%?$q,. is absolutely negative.â 

[ ] 

[ C0nt3NtZ ] 

[ ] 

[ 01 Introduktion ................................. ] 

[ 02 Redh4XXi0nen ................................. ] 

[ 03 Varför Vuxna Förbannade Hackare? ............. ] 

04 Media, januari och allmän dekadens ........... ] 

[ 05 TV3 .......................................... ] 

[ 06 Aftonbladet .................................. ] 

[ 07 Dataföreningen och IT-experternas kompetens .. ] 

[ 08 Avslut och framtid ........................... ] 

[ ............... ] 

[ ....... ] 

[ __a%! ..._


192 

Den hotbild av hackare som media har målat upp är skrämmande. 

Visst, det finns en och annan bov på nätet men att 

hacka handlar inte om ekonomisk vinning, inte om förödelse 

(även om vi till viss del tycker det kan behövas). Att 

hacka är att testa gränser, att utforska. Hacking är historien 

om Ikaros. 

Som alltid var texten tvetydig. VFH hade stått för några av de mest 

häpnadsväckande hacken i svensk IT-historia. Få tvivlade på deras 

tekniska kompetens. Men när gruppen uttryckte sig i text så pendlade 

resonemangen mellan intellektuell skärpa och en otydlig, nästan 

barnslig missunnsamhet mot samhället. Delar av texten, referenserna 

till »skolan« och att »festa varje helg«, pekar på att skribenterna var 

tonåringar. Annat, som referenserna till Eric S. Raymond och den 

tekniska nivån i hacken, antydde att personerna i gruppen verkligen 

var de »vuxna« hackare de utgav sig för att vara. 

Textfilen från VFH blev startskottet för en ny bombmatta av omfattande 

attacker. Först på tur stod en av de äldsta stjärnorna på Internetsveriges 

himmel: Spray. Bolaget hade grundats år 1995 som ett 

internetkonsultföretag med ambitionen att vara först på bollen i den 

nya, »interaktiva« medieindustrin. Expressen och TV4 fanns med 

bland de första kunderna, och med tidens anda i ryggen växte Spray 

explosionsartat. Företaget expanderade ut i Europa och tog sin in på 

nya marknader. Det blev dejtingsajter och webbradiostationer. Till och 

med en operatörsverksamhet för både telefon- och bredbandskunder 

lades till utbudet. Under hösten 2000 köptes koncernen av den amerikanska 

internetjätten Lycos för drygt 5 miljarder kronor, en av de 

största affärerna under den svenska IT-bubblans storhetstid. 

Men i slutet av år 2000 stormade det redan rejält kring börsens 

IT-företag. Ett efter ett föll de svenska IT-undren samman i spektakulära 

konkurser. För Spray blev sönderfallet mer utdraget. Under 

de följande åren styckade Lycos upp verksamheten och sålde av den i 

delar. 2006 köpte danska Allers Sprays portalverksamhet, med sajten 

spray.se som flaggskepp, i en affär värd 150 miljoner kronor. I dag


brottas Spray med återkommande lönsamhetsproblem, men bolaget 

driver fortfarande en av Sveriges mest välbesökta sajter. Mer än en 

miljon svenskar har användarkonton i Spray-nätverket, med mejladresser 

och plats för egna webbsidor. 

Den 15 april 2008 började ett privat meddelande cirkulera bland 

moderatorer och särskilt utvalda på Flashbacks forum. Avsändaren 

var kontot vfh, samma som VFH hade använt i sin tidigare kommunikation 

på sajten: 

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ 

OBS! PRIVAT MSG FRÅN VFH – VIDAREBEFODRA 

DETTA MEDDELANDE TILL DE DU LITAR PÅ. 

VFH MIZZI0N »TOTALJÄVLAS MED SPRAY«: 

Här kan du ta fram valfritt l0g1n till spray.se och alla deras 

tjänster: http://www.spray.se/horoskop/_data/knark.jsp 

Ta fram användare som du hatar, gå in på mail, date, webbhotell 

och jävlas till 100% 

SPRAY SKA DÖ 

VUXNA FÖRBANNADE HACKARE 

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ 

Hackargruppen hade upptäckt en lucka i Sprays databas som gjorde 

det möjligt att plocka fram valfritt användarnamn och lösenord ur 

systemet. Med hjälp av ett verktyg som gruppen laddat upp i Sprays 

system kunde nu vem som helst komma åt vilket Spray-konto som 

helst, inklusive mejlboxar, webbsajter och annat som fanns lagrat hos 

Spray-användarna. Men i stället för att släppa informationen öppet 

hade VFH den här gången spridit den enbart i en sluten krets. Kanske 

hade gruppen tagit åt sig av kritiken om att de bara var ute efter uppmärksamhet? 

Kanske visste hackarna att om säkerhetshålet släpptes 

publikt så skulle Spray omedelbart stänga luckan för utomstående. 

193


Oavsett detta så fortsatte meddelandet att cirkulera bland användarna 

på Flashback. I fem dagar stod samtliga konton hos ett av Sveriges 

största webbhotell vidöppna. Alla de drygt en miljon svenskar som 

hade ett mejlkonto eller en hemsida hos Spray kunde under denna tid 

ha fått ovälkommet besök. 117 

Först den 20 april bröt en av Flashbacks användare tystnaden och 

lade ut informationen om luckan i Sprays system publikt på forumet. 

Nästan omedelbart därefter upptäcktes luckan av Sprays egna IT-tekniker. 

Bara 20 minuter senare drog företaget i nödbromsen och stängde 

ned sina inloggningssystem. Kort därefter skickade Spray en skarp 

uppmaning till alla sina användare om att byta lösenord. Snart fick 

medierna korn på nyheten och slog upp intrånget stort på sina webbplatser. 

Sprays kundservice blev nerringd av hundratals oroliga kunder. 

Alltjämt upptagna med arbetet att täta luckorna gjorde företaget sitt 

bästa för att lugna kunder och be om ursäkt för det inträffade. 

Medieuppbådet kring Spray-hacket blev det största sedan VFH:s 

attacker mot Aftonbladet och Dataföreningen under vintern. Fredrik 

Pallin var informationschef på Spray vid tiden för attacken och 

ansvarade därmed för att hantera anstormningen av frågor från media. 

Under de hektiska dagarna gjorde han allt för att vara tillgänglig, 

svara på frågor om intrånget och försökte samtidigt få ut lite positiv 

information om Spray. Även i en krissituation kan publicitet vara bra 

publicitet. 

Samtidigt fanns där en smygande känsla av att öppenheten skadade 

mer än den hjälpte. Varje uttalande han gjorde bidrog till ännu 

en rubrik. I Fredrik Pallins huvud var det precis vad VFH var ute 

efter. Hacken skedde med ett enda syfte – att synas och bli hörda, 

få kredd och skryta om sina kunskaper. Ur det perspektivet kändes 

det nästan som att alla som talade om det gjorde sig själva en otjänst. 

Kanske hade det varit bättre att tiga om allting, eller åtminstone vara 

tydligare i sitt fördömande av det som inträffat. 

– Det paradoxala i sådana här attacker är att media går hackarnas 

ärende. De gör attacken för att få uppmärksamhet, säger Fredrik Pallin 

i dag. 

194


Den 31 maj släppte VFH sitt nästa zine, det tredje i ordningen om 

man fick tro gruppen själva. Den här gången var det Svenska kyrkan 

som stod högst på listan över måltavlor. »Eftersom VFH är strängt 

emot all form av smörjning, böneböcker och vilseledande budskap 

i dagens samhälle bestämde vi oss mycket tidigt i vår karriär för att 

motarbeta dessa vidriga as«, skrev gruppen. Teckningar av gravkors, 

änglar och vampyrer prydde sidorna i zinet. Därefter följde tusentals 

mejladresser som tillhörde Svenska kyrkan, kristna skolor och 

föreningar runt om i Sverige samt inloggningsuppgifter till det kristna 

webbföretaget Crossnets system. Som så många gånger tidigare 

tvingades de drabbade IT-cheferna inleda det mödosamma arbetet 

med att finkamma sina system efter säkerhetsluckor. I kristna medier 

och bloggar spekulerades det i om Vuxna Förbannade Hackare 

var gudshatare eller satanister. »Hackerattacken mot Crossnet hade 

religiösa orsaker« löd rubriken i den kristna tidningen Dagen senare 

under veckan. 118 

Nästa känga i zinet riktades mot en kär gammal måltavla. Infomaker, 

det företag som byggt Aftonbladets annonssystem och varit 

delaktigt i utredningen av VFH:s intrång hos tidningen år 2006, stod 

ännu en gång i skottgluggen. Den här gången hade gruppen lyckats 

plocka fram inloggningsuppgifter till Infomakers egna system. Hacket 

hade inte riktats mot enskilda tidningar och mediesajter – Infomakers 

kunder – utan mot företagets egen datormiljö där programmen 

fanns lagrade. 

För Anders Bjarby och hans kollegor på Infomaker var det här ett 

betydligt allvarligare intrång än det som skett hos Aftonbladet. Då 

hade hackarna hittat en lucka hos en enskild kund. Den här gången 

hade de, åtminstone i teorin, full åtkomst till Infomakers egen kod. 

Med de uppgifter som gruppen nu lagt ut på webben var det fullt 

möjligt att ge sig in i och skriva om den mjukvara som Infomaker 

levererade till flera av Sveriges största tidningar och mediesajter. Det 

var bland det värsta som kunde hända ett programföretag som Infomaker. 

Det gav hackarna möjlighet att plantera egna bakdörrar i 

systemen, kryphål för att ta sig direkt in i kundernas system. På In- 

195


fomakers kundlista fanns, förutom Aftonbladet, även tidningar som 

Dagens Industri, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan och Upsala Nya 

Tidning. Anders Bjarby vågade knappt tänka på vilka konsekvenser 

det hade fått om VFH valt att hålla sitt intrång hemligt och i 

stället smugit sig in osedda i tidningarnas system. Två år tidigare, i 

korrespondens med Aftonbladets IT-avdelning, hade Anders Bjarby 

utmålat VFH som amatörer. Det påståendet fick han nu äta upp. 

Som en direkt följd av VFH:s publicering bestämde sig Infomaker 

för att gå igenom all sin programkod. Samtliga program och system 

som levererades av företaget skulle finkammas efter spår från hackarna, 

alla tänkbara säkerhetshål och bakdörrar skulle täppas till, sedan 

skulle nya versioner av programmen skickas ut till kunderna. Det var 

inget litet arbete som nu låg framför företagets tekniker. Ett modernt 

datorprogram består av miljontals rader kod och instruktioner. Nu 

skulle allt granskas med förstoringsglas i jakt efter minsta spår från 

ovälkomna besökare. Företagets personal genomgick nya utbildningar 

i IT-säkerhet och programmering, externa konsultföretag kopplades 

in för att dubbelkolla koden. Med egna intrångsförsök i isolerad miljö 

hoppades man kunna identifiera oupptäckta säkerhetsluckor i systemen 

och täppa till dem. Arbetet pågick under hela sommaren. Under 

tiden lades allt annat arbete på företaget åt sidan. Tills Infomaker var 

helt säkra på att hackarna var utelåsta ur systemen stod säkerhetsfrågan 

allra högst på företagets agenda. 119 

»Är det inte dags att lägga ner lekstugan?« 

Under våren blev det allt glesare mellan publiceringarna på Flashback, 

både från Vuxna Förbannade Hackare och andra hackargrupper. Vid 

den här tidpunkten dominerade stora, viktiga IT-frågor tidningarnas 

löpsedlar. Rättegången mot The Pirate Bay hade blivit en internationell 

nyhetshändelse. Debatten rasade kring den nära förestående 

FRA-lagen, som skulle ge Försvarets radioanstalt nya möjligheter att 

avlyssna internettrafik som rörde sig över Sveriges gränser. Ipredlagen, 

som gav film- och musikindustrin nya befogenheter att jaga 

196


svenska fildelare, skulle träda i kraft ett år senare men väckte redan 

debatt. Samtidigt höll Piratpartiet på att segla upp som en politisk 

kraft att räkna med. Aldrig tidigare hade internet och teknik stått så 

högt upp på samhällets agenda. 

Men på Flashback dominerade fortfarande bråkstakarna och tonårsbuset, 

hackargrupper som slog vitt och brett utan något annat 

synbart mål eller syfte än att skryta och slå sig för bröstet. Flera av 

forumets skribenter visade nu tecken på att ha tröttnat på hackarvågen. 

Pirate Bay-rättegången, Ipred och FRA-lagen var hjärtefrågor för 

många av forumets anhängare. Men ingen av de hackargrupper som 

fått så mycket uppmärksamhet under våren tycktes engagera sig. 

VFH hade visserligen väsnats en del kring FRA. Gruppen hade 

uppmanat sina anhängare att göra allt vad de kunde för att jävlas med 

myndigheten. »Mailbomba, skicka hotbrev, ddos:a, spräng deras lokaler«, 

löd uppmaningen i zine nummer tre. Men det enda gruppen 

själv lyckats åstadkomma var att publicera ett kreditkortsnummer 

som tillhörde en av myndighetens anställda. Det var på sin höjd en 

retsam provokation, ingenting som på något sätt kunde vända opinionen 

eller påverka debatten. Varför använde inte VFH sina kunskaper 

till något mer konstruktivt än att sänka oskyldiga sajter och 

skryta med sina lösenordsdumpar? »Är det inte dags att lägga ner 

lekstugan snart? Jag menar ni är ju inte kreativa för fem öre«, skrev 

signaturen Challes på Flashback kort efter att VFH publicerat sitt 

intrång hos Dataföreningen. 120 »Ni hade säkerligen kunna gjort något 

väldigt vackert med de lösenord ni kom över från dataföreningen 

men nej vi släpper allt på flashbacks forum ... Kom igen! Inte dags 

att bli lite mer politiskt medvetna och agera som vuxna än som kiddies 

som precis slutat bli ammade av mamma?« Mycket tyder på att 

VFH, som fortfarande vägrade att ge sig in i debatterna på Flashback, 

lyssnade uppmärksamt på kritiken. 

Den 17 juni 2008, dagen innan omröstningen, debatterades FRAlagen 

i riksdagen. De politiska partierna var mycket splittrade i frågan 

och den omtvistade propositionens framtid hängde på en skör 

tråd. Det talades om att endast fyra riksdagsledamöter från allians- 

197


partierna behövde rösta nej för att lagförslaget skulle falla. Diskussionerna 

i riksdagen fortsatte sent inpå kvällen innan partierna kunde 

enas om en kompromiss. 

Samma dag hade de IT-ansvariga vid riksdagen upptäckt något 

märkligt. Under de senaste tre dagarna hade mängder av information 

överöst de servrar som skötte driften av webbplatsen riksdagen.se. 

Riksdagens tekniker drog snart slutsatsen att det inte rörde sig om en 

vanlig topp i besökarstatistiken. Någon eller några försökte bryta sig 

in i riksdagens datorsystem. Vid lunchtid den 17 juni, samtidigt som 

diskussionerna kring FRA-lagen pågick för fullt inne i plenisalen, 

släppte riksdagens IT-säkerhetsavdelning ett mycket kortfattat pressmeddelande. 

Under morgonen hade riksdagens datorsystem utsatts 

för ett intrångsförsök. IT-säkerhetschefen Lars Grundström undvek 

att bekräfta om intrånget hade lyckats eller ej. De IT-ansvariga hade 

lyckats stoppa intrånget och säkra informationen som fanns lagrad 

på servrarna. Men ärendet skulle ändå polisanmälas. 121 

Klockan 19:25 dagen därpå samlades riksdagen för att rösta om 

den kontroversiella lagen. Efter två timmars diskussion stod resultatet 

klart: lagen antogs med siffrorna 143 röster mot 138. 122 Bara ett 

par timmar senare skrev VFH ett nytt inlägg på Flashback. Rubriken 

på det kortfattade meddelandet var »VFH – beginning of the end«. 

Kopplingen till den nyss avgjorda FRA-omröstningen gick inte att ta 

miste på: 

198 

Jaha, då var det klart. »Du gamla du fria«... Är övervakning 

frihet? Nej. De som röstade Ja till FRA-lagen kan räkna med 

att få det svårt. Ni har väldigt många fiender. Angående det 

»försök« till intrång som skedde mot riksdagens hemsida ger 

vi er följande … 

Återigen fanns en textfil bifogad i meddelandet. Den här gången var 

innehållet mer kryptiskt än tidigare. VFH:s byte var ett adressregister 

med namn, adress, personnummer och telefonnummer till tusentals 

riksdagsledamöter, både aktiva och pensionerade. Till och med


avlidna personer fanns med. På listan blandades nu aktiva politiker 

med tidigare ministrar och partiledare som Olof Palme, Anna Lindh, 

Gösta Bohman och Sven Aspling. Där fanns namn, personnummer, 

telefonnummer och hemadress, allt tydligt uppspaltat och sökbart. 

Inga av uppgifterna på listan var hemliga. Inte heller tycktes det vara 

en komplett förteckning över någonting särskilt. Av allt att döma 

rörde det sig om ett stulet adressregister ur riksdagens databas, kanske 

en bortglömd fil som någon säkerhetsansvarig missat att radera. 

Flashbackanvändarna drog snabbt slutsatsen att registret var ett 

utmärkt underlag för busringningar eller skräppost. Det var också 

precis vad VFH uppmanade till i sitt inlägg: »Vi ber er, svenska folket, 

allra ödmjukast att ta del av denna lista. Gör med den vad som 

behöver göras«, skrev gruppen. Samtidigt fanns en smygande känsla 

av att VFH kanske inte lyckats så bra med sitt senaste projekt som 

vid tidigare attacker. Kanske hade någonting annat varit målet, något 

betydligt mer smaskigt än den släppta listan. Kanske hade bytet 

inte blivit så imponerande som VFH hade hoppats på. 

Publiceringen bevisade ändå bortom allt rimligt tvivel att försöket 

till dataintrång som gjorts dagen innan faktiskt hade gett resultat. 

Vuxna Förbannade Hackare hade lyckats bryta sig in i riksdagens 

datorsystem. Det var något helt annat än att ge sig på tidningssajter 

och webbcommunityn. Nu var det skyddad kommunikation mellan 

politiker och riksdagsledamöter som låg i farozonen. Riksdagens polisanmälan 

riktades mycket riktigt till högsta ort. IT-säkerhetschefen 

Lars Grundström lade ärendet på Säpos bord och krävde krafttag 

mot hackarna. Därifrån skickades ärendet vidare till IT-brottsroteln 

hos Rikskriminalpolisen. Av de många förundersökningar som polisen 

inledde kring VFH är den kring intrånget mot riksdagen.se den 

enda som i skrivande stund inte är avslutad. Då brottsutredningen 

fortfarande pågår är polisen mycket sparsam med detaljer kring fallet, 

men klart är att utredarna, till skillnad från i många tidigare fall, 

hittat spår som bedömts vara tillräckligt intressanta för att gå vidare 

med och granska i detalj. 123 

199


»M3r dj3fvUl5k4p är på G« 

Lika plötsligt som Vuxna Förbannade Hackare dök upp på webben 

under nyårsnatten 2007 så försvann gruppen spårlöst efter attacken 

mot riksdagen.se. Gruppens sista inlägg på Flashback, där den stulna 

adresslistan från riksdagen fanns bifogad, är daterat den 18 juni 

2008. Efter det har det varit tyst. Ingen kommunikation, inga fler 

offentliggöranden. Kanske tröttnade gruppen på uppmärksamheten. 

Kanske kom polisens utredare – eller någon annan hackargrupp 

– personerna bakom attackerna för tätt inpå livet. Kanske förbereder 

VFH nya intrång i det tysta. Oavsett vilket har inte gruppens 

namn förekommit i något öppet sammanhang sedan den 18 juni 

2008. Kvar finns ändlösa spekulationer, miljontals läckta kontouppgifter, 

hundratals tidningsartiklar och notor på flera miljoner kronor 

i arvoden till de säkerhetsexperter som kallades in för att städa upp 

efter gruppens framfart. 

Vad blev resultatet av den hackarvåg som svepte över Sverige under 

vintern och våren 2008? Många av de drabbade talar i dag om 

det inträffade som en plötslig örfil som fick dem att börja ta ITsäkerhet 

på allvar. Anställda har i efterhand berättat om en olustig 

känsla som dröjde sig kvar. De som hade kommunicerat med hemliga 

kontakter via mejl ryste vid tanken på att någon hade tagit sig in 

och läst breven. Som ett direkt svar på hackarattacken stärktes skölden 

kring Aftonbladets datorsystem och nya säkerhetslager infördes. 

Det skulle inte gå att logga in hur som helst. Runt om i landet 

svor reportrar över hur besvärligt det nu blivit att lämna artiklar till 

Stockholmsredaktionen. På varje reporters skrivbord, bredvid tangentbord, 

pennor och anteckningsblock lades en liten grå plastdosa, 

nyckeln i det nya krypteringssystemet, som en påminnelse om det 

digitala inbrottet. 

Den som kanske tydligast fått känna av VFH:s framfart var Anders 

Bjarby på Infomaker, först i form av två katastrofala intrång 

mot storkunden Aftonbladet och senare mot Infomakers egna system. 

Han talar i dag om det hela som en väckarklocka. 124 

– När vi råkade ut för en attack mot våra egna servrar så vaknade 

200


vi upp på något vis, vi började tänka på de här sakerna på ett sätt som 

vi inte gjort tidigare. 

Hos Infomaker föranledde attacken en omfattande genomgång av 

företagets kod och produkter i jakt på fler säkerhetshål. Samma sak 

hände hos många av företagets kunder. Attacken mot Aftonbladet 

skickade chockvågor genom hela Mediesverige. På flera håll började 

IT-ansvariga att gå igenom sina system med ljus och lykta för att 

täppa till eventuella luckor. Vad hade hänt om attacken riktats mot 

dem i stället för mot Aftonbladet? Hur kunde de försäkra sig om att 

de inte skulle bli hackarnas nästa offer? Anders Bjarby berättar om 

hur attacken mot just Aftonbladet fick upp IT-säkerhetsfrågan högre 

på tidningarnas och mediesajternas agenda än någonsin tidigare. 

– Helt plötsligt blev våra kunder, tidningarna, villiga att betala lite 

mer för säkerhetsfunktioner. Tidigare hade det alltid varit viktigare 

att produkten släpptes i tid. Nu blev säkerhet någonting som efterfrågades. 

Det är naturligtvis tråkigt att vara den som drabbats, men i 

slutändan kanske det hela förde någonting gott med sig, säger han. 

Från mitten av 2006 till och med våren 2008 tog VFH på sig sammanlagt 

elva fall av dataintrång. Framför allt attackerna mot TV3, 

Aftonbladet och Dataföreningen har gått till historien som några av 

de mest uppmärksammade i svensk IT-historia. Aldrig tidigare hade 

en svensk hackargrupp vågat sig på en så uppenbar frontalattack mot 

etablissemanget, och aldrig med en så högljudd men svårtolkad politisk 

agenda som förtecken. Men trots den enorma uppmärksamhet 

som attackerna väckte är spåren efter angriparna mycket få. När VFH 

gjorde sin sista publicering i juni 2008 formligen kokade nätet av 

rykten. Chattkanaler och diskussionsforum fylldes av spekulationer 

kring vilka som ingick i gruppen. Vissa menade att Vuxna Förbannade 

Hackare bara var ett nytt namn på personerna i gruppen Arga 

Unga Hackare, som ett par år tidigare gjort sig kända genom intrånget 

hos den svenska filmbranschens intresseorganisation Antipiratbyrån. 

Andra pekade ut enskilda användare på Flashback som de 

skyldiga. De texter som VFH publicerat analyserades i detalj. Det 

vreds och vändes på formuleringarna. Det gjordes kopplingar mellan 

201


stavfel som smugit sig in i gruppens publiceringar och andra texter 

som cirkulerade på nätet. Kanske fanns det ett mönster som kunde 

avslöja författarnas identiteter? Andra gav sig på att analysera koden 

som använts vid intrången. Fanns det likheter med andra program 

och verktyg som kunde leda till personerna bakom gruppen? 

Kanske mest uppståndelse orsakade VFH bland de grupper som 

av en eller annan anledning var måna om att hålla hackandet borta 

från tidningarnas löpsedlar. Den enorma uppmärksamheten kring 

intrången hos Aftonbladet och Dataföreningen riktade strålkastarljuset 

mot de tekniska kryphålen i storföretagens och myndigheternas 

datorsystem. För de grupper som fick sina hemliga kryphål upptäckta 

var det enormt frustrerande. 

Gruppens attacker var dessutom ett solklart brott mot gammal 

hackarsed. VFH:s främsta drivkraft verkade vara att provocera och 

skapa uppståndelse. Det retade gallfeber på hackargrupper som föredrog 

att verka i det tysta. I nätets undre värld gick vissa så långt att 

de började bygga upp riktiga personakter om de som misstänktes 

utgöra gruppens kärna. Med en polismans precision samlades uppgifter 

om misstänkta i textfiler – namn, adresser, personnummer, 

mejlkonton och lösenord. Information som sedan spreds i slutna 

diskussionskanaler som underlag för vidare efterforskningar. 

Under vintern och våren 2008 tycktes alla krafter på nätet mobiliseras 

för att röka ut VFH från sitt gömställe. Okända personer planterade 

uppgifter hos journalister för att försöka få till ett erkännande. 

En frekvent postare på Flashback kontaktades vid flera tillfällen – 

med flera års mellanrum – av reportrar som fått anonyma tips om att 

han ingick i gruppen. Mannen själv dementerar uppgifterna kraftigt 

men har en egen tolkning av vad som höll på att hända. Någon hade 

lagt ut en bombmatta med rykten för att få medierna att göra jobbet 

och producera konkret bevismaterial. 

– Enkelt koncept, kontakta ett gäng reportrar anonymt, nämn ett 

namn och mejl för var och varje person man misstänker till var och 

en av reportrarna. Avvakta. Se vilken reporter som skriver en artikel, 

säger mannen i dag. 

202


Den allmänna uppfattningen var att VFH bestod av en grupp tonåringar 

med stort självhävdelsebehov. Flera viktiga detaljer talar emot 

det. Polisens förundersökningsmaterial belägger att gruppens första 

intrång hos Aftonbladet skedde nästan två år innan hacket offentliggjordes. 

Det tyder på disciplin och målmedvetenhet. Hade syftet 

bara varit att skapa uppmärksamhet hade gruppen sannolikt släppt 

uppgifterna på en gång. Dessutom var den tekniska nivån i gruppens 

attacker generellt hög. För de insatta var det klart att VFH satt 

på större kunskaper än de »script kiddies« som förlitar sig på färdiga 

program och redan kända säkerhetsluckor i sin jakt på webbplatser 

att knäcka. 

Men kanske mest förbluffande är gruppens förmåga att hålla på 

hemligheten om vilka medlemmarna var. Flera saker talade för att 

det skulle läcka ut. Flera personer var inblandade, vilket vid andra 

brott är ett säkert recept för att någon ska prata bredvid mun efter 

en öl för mycket. Ett skriande behov av att visa upp och skryta 

med fulländade uppdrag, men VFH tycks ha varit helt nöjda med att 

skrävlet kastade ljus över deras alternativa personligheter. Dessutom 

fruktade inte gruppen uppmärksamheten. Varje rubrik, varje ny polisutredning 

och varje förkrossat offer tycktes bara elda på viljan att 

knäcka ännu fler system. Sammantaget skapar det bilden av att gruppen 

agerade i en tysthetskultur som inte ligger maffian långt efter, 

där tjallandet eller att bara säga lite för mycket till fel person är ett 

absolut tabu. 

Bortom de uppenbara skrytsamheterna är även språket i gruppens 

publiceringar förvånansvärt utstuderat. Blinkningarna till 1980- och 

1990-talens zine-kultur är många, inte minst traditionen att blanda 

krönikematerial och ren poesi med tekniskt innehåll. Kanske var 

ungdomstugget en fasad, ett noga iscensatt skådespel för att leda 

spekulationerna åt fel håll? Kanske bestod kärnan i VFH inte av 

ungdomar utan av nostalgiska hackarveteraner med god känsla för 

dramatik. Flera diskussioner om gruppen landade i att det hela var 

ett skådespel, kanske till och med ett utstuderat skämt. En ironisk 

konstruktion iscensatt för att driva med nidbilden av den ensamme, 

203


frustrerade tonårshackaren. Attackerna mot SSU och LO under 2006 

och 2007 förstärker den bilden ytterligare. Gruppen hävdar att man 

där lade ut medvetna villospår för att »testa« kompetensen hos polisens 

utredare. Resultatet av den nu nedlagda förundersökningen ger 

visst stöd åt det påståendet. Med facit i hand framstår påståendena 

i början av 2007 som en kuslig förvarning om de miljoner användarkonton 

som skulle hackas under de kommande åren. Den långa 

framförhållningen tyder på att personerna bakom attackerna redan 

då visste precis vad de höll på med, att det hela var en noga planerad 

attack mot utvalda måltavlor. Om det stämmer så hade VFH förberett 

hackarvågen i detalj långt innan man skred till verket under 

nyårsnatten 2008. Under minst två års tid hade angriparna samlat på 

sig tillgång till knäckta system, inloggningsuppgifter och stulna databaser 

för att sedan släppa allting under vintern och våren 2008. 

Oavsett vilka personer som utgjorde VFH så har de döljt sina spår 

väl. Hittills har ingen trätt fram och tagit på sig ansvaret för de många 

attacker som gruppen genomförde. I arbetet med den här boken har 

vi vid flera tillfällen sökt kontakt med VFH via de platser på nätet där 

gruppen har figurerat. Via betrodda kontakter har vi förmedlat frågor 

till gruppen, men aldrig fått något svar. Flera gånger har spåren 

lett oss till enskilda personer, men våra närmanden har bemötts med 

kraftiga dementier eller av kompakt tystnad. 

Vid ett enda tillfälle får vi kontakt med gruppen. Efter att ha sökt 

hackarna i månader landar ett nytt meddelande i vår inbox på Flashback. 

Avsändaren är VFH – samma konto som de använde för sina 

publiceringar under vintern och våren 2008. Kontot har inte använts 

på mer än två år. Nu har någon loggat in och skickat ett meddelande. 

Men i stället för att svara på våra frågor skickar gruppen över en retsam 

smiley. Sedan blir det tyst. 

Kanske har medlemmarna i VFH vuxit upp. Kanske skäms de i 

dag över den skada de ställde till med för ett par år sedan, och vill 

helst glömma alltihop som pinsamma pojkstreck. Kanske planerar de 

nya attacker, och är ännu inte redo att ge sin version av en historia 

som de själva inte anser är avslutad. 

204


Inte heller polisen är närmare att nå fram till gruppen i dag än 

de var för två år sedan. Utredningen kring intrånget på riksdagens 

webbplats pågår fortfarande, men förhoppningen om att de spår som 

finns kvar ska leda någon vart är liten. Alla andra utredningar kring 

gruppen är sedan länge nedlagda och begravda i polisens arkiv. Ingenstans 

har polisens utredare lyckats hitta några spår att gå vidare 

med. Inget av företagen som drabbades lyckades dra några egna slutsatser 

i frågan om vem som låg bakom, eller etablera kontakt med 

hackarna på egen hand. 

Vuxna Förbannade Hackares sista zine avslutas med en varning: 

Tidigare i år skrev vi följande: »MYNDIGHETER, SKO- 

LOR, MEDIA, RELIGION OCH ANNAT SKIT SOM 

ENDAST FINNS TILL FÖR ATT KUVA DEN ENSKIL- 

DE INDIVIDEN -- ALLT JÄMNAR VI MED MARKEN I 

HOPP OM EN BÄTTRE MORGONDAG.« 

Har under året delat med oss lite av vad vi samlat på oss, 

men det är bara en bråkdel av vad som finns... m3r dj3fvUl5k4p 

är på G! 

+----VFH-CH3CKL157-(l33t)-----+ 

| | 

| [x] MYNDIGHETER | 

| [ ] SKOLOR | 

| [x] MEDIA | 

| [x] RELIGION | 

| | 

+-----VFH-CH3CKL157-(l33t)----+ 

Vad nästa zine kommer att handla om är därmed ett faktum. 

ELLER INTE. 

Gruppen har ännu inte gjort verklighet av sitt sista hot. 

205

Utan ansikte 

»Att umgås med människor är något jag har fått lära mig« 

DE haDE KäNt varandra i ett halvår, utväxlat mängder med elektroniska 

meddelanden men aldrig träffats ansikte mot ansikte. Hon var 

en tjej vid norrlandskusten, han en något äldre kille några mil bort. 

De pratade med varandra via en BBS långt innan ord som mejl eller 

e-post blev allmänt kända. Med tiden hade de fått en speciell kontakt. 

Framför sina skärmar berättade de sådant som två nya vänner 

inte hämningslöst skulle ha berättat om mötet skett någon annanstans. 

Så gott som varje dag efter skolan smög hon bort till datorn i 

hennes pappas arbetsrum för att kolla vilka som hört av sig. Då och 

då fanns där ett nytt meddelande från honom, vissa dagar kort och 

vissa dagar längre. 

Som med alla berättelser där en del utelämnas så fyller hjärnan i 

mellanrummen själv. Med lika delar fantasi och fakta hade hon byggt 

upp en bild av honom: kopplat kött, blod och utseende till orden 

han skrev. Var han snygg? Lång? Tjock? Ensam? Hade han glasögon? 

Efter all korrespondens tyckte hon ändå att hon kände honom bättre 

än många av de personer hon träffade varje dag. 

Så kom den här dagen. Välbekanta rader på skärmen signalerade 

att ännu ett meddelande väntade. Hon skummade igenom texten. 

En bit in släppte han i förbifarten en tidigare okänd detalj om sig 

själv: han var blind sedan födseln. 

Scenen i det lilla norrländska samhället utspelade sig under tidigt 

1990-tal. Ett drygt decennium tidigare hade Gunnar Tidner visat 

207


upp ABC-klubbens BBS Monitor för första gången. Inför de storögda 

KTH-studenterna kopplade han upp sig mot en annan dator 

hemma i Täby, där hans fru Mait satt vid tangentbordet och svarade. 

Uppvisningen gick ut på att en enkel fil skickades via telefonnätet. 

Men kanske var det också någonting annat som fick ett sus att gå 

genom publiken. Det var ju helt omöjligt att se personen på den 

andra sidan. 

Mötet mellan tonårstjejen i Norrland och den blinde killen är bara 

ett exempel på hur nätet gjorde att mängder med människor möttes 

på helt andra villkor än tidigare. Plötsligt blev den verkliga världens 

statusmarkörer – utseende, dialekt, handikapp, klädval – oviktiga. 

De syntes ju inte längre. 

Några år senare startades tusentals BBS:er i pojk- och i några fall 

flickrum runt om i Sverige. Just möjligheten att vara anonym blev 

för många den kanske främsta tjusningen. Bakom elektronikens skyddande 

slöja började användarna bygga upp alter egon, personligheter 

under nya fiktiva namn som hämtade från science fiction eller andra 

påhittade världar. För vissa var det en säkerhetsåtgärd – piratkopiering, 

dataintrång och virusspridande måste göras i hemlighet. För andra var 

det ett sätt att fly vardagens tristess och föräldrarnas tjat in i en ny 

värld, en plats där man fick vara någon annan. Väl upparbetat kunde 

ett handle framstå som en hel person, med makt, kunskap och en status 

som personen bakom smeknamnet inte hade någon annanstans. 

Den som lyckades blev en stjärna, kanske bara för de invigda inom 

en speciell krets, men ändå en stjärna. Bäst på att programmera, skickligast 

på att sprida fruktade virus eller den första med de senaste, mest 

eftertraktade piratkopierade spelen. Hackarvärlden har sedan de tidiga 

dagarna varit en utpräglad meritokrati, en kultur där du är vad du kan 

– där vardagens statussymboler inte spelar någon som helst roll. Med 

ett snabbt knäckt kopieringsskydd eller ett imponerande genomfört 

dataintrång kunde den tidigare okände snabbt stiga i graderna och få 

respekt. Med respekt följde tillgång till nya kretsar och insyn i tidigare 

stängda kanaler. Ett handle, det alias en hackares identitet skapas 

kring, byggs som vilket annat varumärke som helst. 

208

u t a n an s i k t e 

Andra drogs till BBS-världen och till det framväxande internet av 

helt andra orsaker. Den som under det tidiga 1990-talet följde de 

stora tidningarnas rapportering om nätet kunde lätt få bilden av en 

depraverad sekt. Allt tycktes handla om pornografi, morbida bilder 

från olycksplatser och sjuka människor som sökte offer för övergrepp. 

Bilden var givetvis överdriven, men möjligheten att dölja sin identitet 

lockade fram alla tänkbara sidor hos de människor som kastade sig 

över den nya tekniken. Inget teveinslag i den tidiga rapporteringen 

om BBS-världen var komplett utan att reportern ställde en systemoperatör 

mot väggen. Fanns det barnporr på basen? 

Än i dag lever anonymitetskulten kvar. I allt från artikelkommentarer 

på de stora tidningarnas webbplatser till de mest slutna chattkanalerna 

där kriminella hackare umgås är det via handles kommunikationen 

sker. På webbforumet Flashback är det mesta tillåtet – här 

avslöjas brottsmisstänktas namn och personuppgifter på löpande 

band – men att röja en forummedlems identitet är ett tabu som leder 

till omedelbar avstängning. Många framstående hackare nämner 

möjligheten att vara anonym som en viktig orsak till att de i låg ålder 

drogs till datorer och elektronisk kommunikation. Det gäller långt 

ifrån bara de kriminella elementen i kulturen. Även den som intresserar 

sig för grafik eller oskyldig programmering agerar ogärna under 

samma namn som står i passet. Det är ju förknippat med ett vanligt 

liv, artistnamnet med bedrifterna på nätet. 

När medelsvensson gav sig ut på nätet på 1990-talet anammades 

vanan med en alternativ nätpersonlighet på bred front. Många valde 

namn som var söta eller exotiska snarare än hackarestetiskt aggressiva. 

Men få tänkte på att den som kallade sig BabyBear81 agerade i 

en gammal tradition byggd av hackare i årtionden. Det vore en grov 

överdrift att av detta dra slutsatsen att alla som skriver på nätet under 

ett alias skulle vara hackare, men just traditionen med alternativa 

personligheter är sprungen direkt ur denna mycket speciella kultur. 

Det var inte förrän Facebook fick sitt genombrott några år in på 

2000-talet som det blev regel snarare än undantag att verka under sitt 

riktiga namn även på nätet. 

209


I arbetet med den här boken har vi i flera månader sökt kontakt 

med den mytomspunna gruppen Vuxna Förbannade Hackare. Vi 

har samtalat med personer som rört sig i samma kretsar som dem, 

sökt kontakt med individer som vi fått veta ska ha insyn i attackerna 

mot Aftonbladet under vintern 2008. De flesta samtalen har skett 

via IRC, i kanaler och på servrar där vi vet att gruppens medlemmar 

brukar befinna sig. Ibland har vi blivit kontaktade av folk vi inte känt 

till sedan tidigare, personer som antytt för oss att de sitter på värdefull 

information om gruppen eller att de till och med själva varit med 

i den. Vissa gör klart att de rör sig i samma kretsar som de hackare 

vi söker efter, men svarar gåtfullt och tvetydigt på våra frågor. Andra 

ryggar tillbaka, svarar motvilligt och korthugget eller kopplar ner sig 

direkt när vi ansluter till chattservern. »Det snackas en del om er och 

er bok«, får vi höra. 

Ibland blir vi osäkra på vem vi egentligen pratar med. Identitet 

blir ett flyktigt begrepp när det inte betyder någonting mer än en ipadress 

och ett taget smeknamn, som båda kan bytas ut med ett par 

knapptryckningar inom loppet av ett par minuter. Någon har gett 

oss ett handle att söka efter på en viss server, men vad vet vi egentligen 

om den vi får kontakt med? Vi vet vad personen kallar sig på nätet. 

Vi kan se vilken serveradress uppkopplingen kommer från. Men 

minst en gång misstänker vi att vi i själva verket bara pratar en andra 

gång med den person som nyss tipsade oss – att samma person sitter 

bakom samma tangentbord men nu uppträder under ny identitet. 

Det är inte ovanligt att hackare bollar med flera identiteter samtidigt. 

Ett alias för att umgås med vännerna, spela spel och signera program. 

Ett annat för ljusskygga eller rent av olagliga projekt. 

Ibland känns det som att vi pratar med fantomer, ansiktslösa 

smeknamn som enbart existerar när vi slår på våra datorer och kopplar 

upp oss mot IRC. Ingen vill skylta med sitt riktiga namn. Ingen 

vill berätta för oss vem de egentligen är eller var de befinner sig. Vid 

flera tillfällen skrattar vi uppgivet åt vår egen paranoia. Hur vet vi att 

det är samma person bakom tangentbordet den här gången som sist 

vi pratade med vår källa? Handlet är det samma, men det betyder 

210


ju inte särskilt mycket. Svaret på frågan om vi pratat med Vuxna 

Förbannade Hackare är att vi helt enkelt inte vet. »Ni har nog redan 

pratat med dem«, säger en hackare som enligt många haft samröre 

med gruppen när vi ger uttryck för vår frustration. »Ni har nog redan 

pratat med dem, utan att veta om det själva.« 

Frågan är naturligtvis om det spelar någon roll. Den identitet en 

hackare iklär sig på nätet kan skilja sig så dramatiskt från den person 

de är när datorn är avstängd att uppgifter om jobb, familj, bakgrund 

och intressen nästan kan sägas handla om en annan människa. Hos 

de som agerar anonymt och genom en alternativ identitet under flera 

års tid uppstår i vissa fall någonting som närmast kan liknas vid en 

personlighetsklyvning. En annan moral, ett annat sätt att uttrycka sig 

och ett annat förhållningssätt till världen än i livet utanför internet. 

Hackaren Stakkato var aggressiv och grälsjuk, en efterspanad brottsling 

och ett hot mot rikets säkerhet enligt de amerikanska myndigheterna. 

Philip Pettersson var en sextonårig skolelev i Uppsala som 

gillade teveserien Jackass och hade Alphaville i musiksamlingen. Två 

identiteter i en kropp. Vilken av dem är mest verklig? 

Då och då lyfts slöjan som håller en hackare anonym och människan 

bakom ett handle exponeras. Redan på 1980-talet möttes entusiaster 

och tidiga hackare på demopartyn. Det var samma sorts 

träffar som senare vuxit till sammankomster som Dreamhack, och 

som närmast kan liknas vid datorvärldens motsvarighet till musikfestivaler 

som Hultsfred eller Roskilde. Ordet demoparty kommer från 

en gammal tradition inom piratkopiering av spel. Tidiga grupper 

som specialiserade sig på att knäcka kopieringsskydd ville ha ära och 

berömmelse för sina bedrifter och började förse de knäckta spelen 

med korta introduktionsfilmer med gruppens namn och gruppmedlemmarnas 

alias. Dessa demonstrationer – demon – var ofta tekniskt 

mycket imponerande skapelser. Syftet var ju att visa upp gruppens 

kunskaper inom programmering, grafik och musikskapande. De blev 

med tiden till något av en konstform i sig, inte bara en biprodukt av 

piratkopieringen, och snart började grupper göra demon för sakens 

egen skull. Ett demoparty var höjdpunkten efter en period av frene- 

211


tiskt kodande. Där visade rivaliserande grupper upp sina alster för 

varandra, på storbildsskärm och med musiken dunkandes ur stora 

högtalare. Ofta avslutades helgen med en tävling inför publik, där 

bidragen möttes av antingen jubel eller hånfulla skratt. 

Demopartyn – eller copypartyn som de kallades om fokus låg på 

att byta filer med varandra – innebar att deltagarna släpade med sig 

sina egna datorer till en given lokal, inte sällan ett källarutrymme 

eller en gymnastiksal på den lokala högstadieskolan, kopplade upp 

maskinerna mot ett lokalt nätverk och satt framför sina skärmar tills 

helgen var slut. På senare år har båda begreppen blivit mindre vanliga. 

I stället kallas träffarna, små som stora, för LAN-partyn. Ordet 

kommer av det engelska uttrycket för ett lokalt nätverk, local 

area network. Antalet deltagare vid de första tillställningarna kunde 

räknas i dussintal, men utvecklingen har varit explosionsartad. Vintern 

2010 utropade svenska Dreamhack i Jönköping sig som världens 

största datorfestival med 13 608 besökare. Samtidigt för demoskapandet 

en tynande tillvaro på träffarna. I dag ligger fokus vid de flesta 

LAN-partyn på spel. 

Tävlingsandan i demokulturen var påtaglig. Inte sällan blev rivaliteten 

hård mellan olika grupper. Men för besökarna var träffarna inte 

bara ett tillfälle att tillbringa en hel helg framför datorn, vräka i sig 

skräpmat och byta filer med varandra. Det var också en sällsynt chans 

att träffa sedan länge bekanta ansikte mot ansikte, se vem som stod 

bakom ett välkänt handle. På plats gick det inte längre att gömma 

sig bakom ett anonymt, påhittat namn. Utseende, dialekt, sätt att 

föra sig bland människor – egenskaper som varit osynliga framför 

skärmarna – blev plötsligt uppenbara. Den kaxigaste programmeraren 

kunde visa sig vara en lågmäld kille med talfel, den ödmjuka och 

trevliga grafikern en bufflig grabb med begynnande skäggväxt (tjejer 

var mycket sällsynta, även om upp mot var femte deltagare på Dreamhack 

i dag är kvinna). Men när två personer som lärt känna varandras 

nätpersonligheter möttes på ett demoparty var myten redan 

etablerad. Ofta brydde de sig inte ens om att lära sig varandras riktiga 

namn. Ett rykte som god programmerare eller skicklig hackare levde 

212


vidare i den fysiska världen. Bedriften kom först, personen efteråt. 

I den delvis fiktiva men sanningsbaserade boken S.H.A – hackargruppen 

som skakade Sverige beskriver författaren Jan Svensson hur det 

kunde gå till. På ett demoparty i en helgstängd förskola möter en av 

hackarna i boken någon han tror att han känner sedan tidigare. »Heretic?« 

frågar han, helt ointresserad av hackarens riktiga namn. 

»Eh, ja?« svarade figuren misstänksamt. 

»Tjena, läget«, jag är Five Days! 

»Ser man på.« 

Figuren verkade en smula tafatt. Five Days försökte sig på ett 

slags skämt: 

»Codat nåt?« »Nehej du, orkar inte me sånt längre...« 

Han fattade inte. 

»... letar efter Dare Devil, skulle vara här någonstans, haru 

sett han?« 

»Tror han sitter i samma rum som Science.« 

»Coolt. Rusar dit. Synes«, och sedan försvann han vidare 

uppför trappan. 

Heretic brydde sig inte det minsta om vem Five Days var i verkligheten. 

Det var ju Five Days från BBS:erna han kände och brukade 

prata med – en skicklig och kvicktänkt hackare, inte en fumlig och 

osäker tonåring. Många som agerar under ett taget namn på nätet 

kan känna igen sig i situationen. Det första mötet, ansikte mot ansikte 

med vännerna på nätet, blir ofta obekvämt. 

Anonymitetskulturen ställs på sin spets när en hackare ägnar sig 

åt direkt kriminell verksamhet. Mängder med brottsutredningar har 

stannat vid ett anonymt handle. På polisens bord finns en komplett 

kartläggning av förövaren med mängder av information om intrång, 

tillvägagångssätt, distinkta personlighetsdrag. Till exempel »visst uttryck 

för narcissism och odödlighet«, som en privatspanare antecknade 

under en pågående utredning av en svensk hackare. Men kartläggningen 

är ofta kopplad till ett anonymt alter ego, utan några som 

213


helst spår till en person i den verkliga världen. Den verkliga förövaren 

kan lika gärna vara en ung skolpojke som en äldre veteran eller högt 

uppsatt säkerhetskonsult. Eller kanske polismannen på andra sidan 

skrivbordet. 

När de svenska och amerikanska utredarna kunde spåra hackaren 

Stakkato till ett pojkrum i Uppsala drogs en lättnadens suck på båda 

sidor av Atlanten. Tidigare hade ingen vetat vem eller vilka som dolde 

sig bakom det ökända aliaset. Kinesiska eller ryska spioner? Terrorister 

på väg att slå ut hela internet? Vad som i vissa kretsar hade börjat 

betraktas som en digital krigsförklaring mot USA visade sig vara en 

tonårings lek med tekniken. 

I fallet med Vuxna Förbannade Hackare kom aldrig det genombrottet. 

I polisens arkiv finns tusentals sidor med förundersökningsmaterial, 

kompletta personakter och mängder av uttalanden från de 

misstänkta brottslingarna. Fullständiga gärningsmannaprofiler som, 

om det varit brott som begåtts i den fysiska världen, utan tvekan 

hade räckt till fällande domar. Men ingenting av det går att koppla 

till verkliga personer. Ingenstans har utredarna lyckats ta klivet från 

den digitala världen och ut i den fysiska verkligheten, från anonyma 

handles till personer av kött och blod. Utanför nätet var det som att 

hackarna inte existerade alls. 

Kontrasten till annan brottslighet är tydlig. En bankrånare försöker 

alltid lämna en ren brottsplats efter sig. Om spår ändå hittas så 

ger de ledtrådar om en människa, om vems ansikte som finns bakom 

rånarluvan. Bit för bit lägger polisen pusslet och gärningsmannens 

konturer börjar växa fram. Hackare lämnar ofta tydliga spår efter sig i 

form av signaturer och klotter, men det är så gott som alltid spöklika 

avtryck från en identitet som inte existerar i verkligheten. Oavsett 

hur bra bevisen är så kan ett handle inte ställas inför rätta. 

Lika väl som nätets skynke av anonymitet kan dölja hårfärg och 

verkliga namn öppnar det också för den som vill dölja sitt kön. I vissa 

typer av onlinespel är killar som skapar sig kvinnliga spelkaraktärer 

ett välkänt fenomen. När vi gav oss in i de kretsar som den här boken 

handlar om mötte vi den omvända motsvarigheten: kvinnliga hacka- 

214


re som medvetet undviker att beskriva sina alternativa personligheter 

som tjejer för att bli accepterade av andra hackare. Hur många de är 

kan omöjligen slås fast utan att anonymitetens skyddande lager rivs. 

De personer som varit inblandade i de senaste årens stora dataintrång 

är av naturliga orsaker mycket försiktiga med uppgifter som kan leda 

fram till fysiska personer. Bland dem kan det finnas tonåringar som 

inte ens gått ut skolan, veteraner gamla nog att vara föräldrar åt de 

yngre och mitt i den grabbiga jargongen också kvinnliga hackare som 

uppträder som män. 

Maria är en av de som bland andra hackare inte bara agerat under 

ett påhittat namn, utan också har skapat sig en alternativ, könlös 

personlighet.* I dag är hon drygt 20 år gammal och studerar datavetenskap. 

På bilder syns hon med sitt burriga mörka hår hängande ner 

framför ögonen, ofta klädd i svart. I flera år rörde hon sig i kretsar 

av hackare där vissa inte drog sig för att gå långt över vad lagen tillät, 

bara för lusten att utforska, eller av begär efter stulna klenoder att visa 

upp. Själv hade hon vänt sig till datorer redan när hon var liten, driven 

av ett brinnande intresse för siffror, uträkningar och maskinernas 

logiska uppbyggnad. Redan som barn kunde hon sitta försjunken i 

siffrornas mystik och lösa uträkningar på en nivå som var långt över 

vad som var normalt i hennes ålder. Det var någonting magiskt över 

talen, deras perfekta logik. De svek aldrig, blev aldrig fel utan en rationell 

orsak och kom aldrig med krav eller anklagelser. 

Maria var ett ensamt barn, utan särskilt många vänner. Efter skolan 

drog hon sig gärna tillbaka, räknade och höll sig för sig själv. Mycket 

i skolan och i kontakterna med de andra barnen framstod för henne 

som närmast obegripligt. Deras intressen och allt de trodde på saknade 

så gott som alltid rationell grund. Hon minns särskilt en händelse 

i fyran på mellanstadiet, när hela klassen plötsligt började tro 

på troll. Det hade föregåtts av att ett av skolbarnen bestämt hävdade 

att hon sett någonting märkligt i skogen. Lockade av mystiken drogs 

* Maria heter egentligen någonting annat och vill inte figurera i den här boken med sitt 

riktiga namn. 

215


de andra med, och snart såg barnen märkliga varelser runt varje hörn. 

De gav sig ut i skogen, skrev meddelanden på träd och byggde små 

hus för att blidka trollen. Alla utom Maria, som förbluffat stod vid 

sidan av och såg hur klasskamraterna kastade sig in i det hela. Hennes 

invändning var enkel men inte typisk för ett barn i den åldern: Inget 

av det där kan bevisas! 

– Jag låg alltid en årskurs före de andra i brist på annat att göra. 

Det kändes skönt att det var logiskt, någonting jag förstod mig på till 

skillnad från mycket som hände i skolan. Som det där med trollen. 

Jag pallade inte med det. Då räknade jag hellre matte. 

Det hade nog varit enklare att acceptera om hon hade varit kille, 

säger hon i dag. Att vända ryggen åt skolgårdens krav och snöa in på 

matematik och datorer anses av många vara mer normalt för unga 

män och pojkar. I skolan såg Maria hur de andra tjejerna ansträngde 

sig till bristningsgränsen för att passa in, hur de vände ut och in på 

sina personligheter för att få vänner och tillhöra gemenskapen. Maria 

kunde inte, eller ville inte, göra samma sak. 

Som så ofta var det Marias pappa som introducerade henne för 

datorer. Hon hade sett honom sitta framför den svårbegripliga maskinen, 

tyst i långa perioder med skärmens sken mot ansiktet. När 

hon själv började experimentera med den gick det snabbt. Hon slukade 

all information om hur den fungerade som hon kunde komma 

över. BBS:ernas dagar var sedan länge passerade när Maria tog sina 

första steg in i datorns värld. Nya vänner på internet fick ersätta de 

hon aldrig fått kontakt med i sitt vanliga liv. Hetsen att bli bäst passade 

henne perfekt, så länge allt handlade om kod, siffror och perfekt 

logik. 

– Jag går under om jag ber om hjälp innan jag har försökt tills 

håret lossnar, en egenskap som inte alltid är uppskattad. Jag har till 

exempel sällan jobbat i grupp, inte ens på högskolan. 

De första åren hade hon delat en dator med resten av familjen, ingen 

idealisk situation för en blivande hackares experimentlusta. Hon 

ville installera flera, mer avancerade system än Windows nedlåtande 

peka och klicka-miljö. När hon i högstadiet till slut kom över en egen 

216


laptop så proppade hon den full med långt fler operativsystem än vad 

som var nödvändigt för vanligt arbete. Datorn var sprängfylld och 

Maria hade fått en egen maskin att utforska. 

Via tips från kompisar snokade hon upp några av de verkligt hemlighetsfulla 

chattkanalerna, där hackare träffades och diskuterade de 

senaste sårbarheterna i olika system. Där pratades om säkerhetsluckor 

som IT-företagen själva ännu inte hade upptäckt. Program och 

metoder för att utnyttja dem bytte händer. En helt vanlig dag kunde 

den som fått tillträde till kanalen se mängder med hemlig information 

om några av de mest använda datorsystemen på nätet rinna förbi 

på skärmen. För vissa handlade det om viljan att lära sig mer om datorer 

och nätverk för sakens egen skull, för andra om att lära sig begå 

allvarliga brott för egen vinning. 

I kanalerna ställdes två stenhårda krav på alla närvarande: obligatorisk 

anonymitet och anpassning till en strikt hierarki. Att skydda 

sin verkliga identitet var inte bara något hackarna gjorde för sin egen 

skull. Den som anslöt sig från en adress som inte var uppenbart fejkad 

kastades ut. Signalen var tydlig: här platsade inte den som inte 

kunde mer än att plugga in en dator i väggen och koppla upp sig. 

Här spelade det ingen roll vem du var på jobbet eller i skolan. Den 

andra regeln var inte uttalad, men inte mindre tydlig för de initierade. 

Som ny höll man tyst medan de skickligaste satte agendan. Att 

utge sig för att kunna mer än man egentligen kunde var den största 

dödssynden av dem alla. Tomt snack var mer än tillräckligt för att 

bli utesluten ur kanalen för all framtid. Man hävdar sig inte om man 

inte vet att man är riktigt duktig, som Maria säger. Däremot kunde 

de som utmärkt sig som skickliga hackare sätta sig på hur höga hästar 

som helst. 

– Det tog flera månader innan jag sa någonting. Inte ens då pratade 

jag mycket. Jag ville ju inte skämma ut mig. 

Men genom att läsa det andra skrev och testa själv lärde sig Maria. 

Som tonåring kunde hon tillräckligt för att angripa en dator, sänka 

en internetuppkoppling och vara allmänt jävlig. Mest var hon ute 

efter respekt, »att bli fruktad«, som hon säger. Någon gång irriterade 

217


hon sig på en jämnårig kille i skolan. Med hjälp av ett lösenord hon 

kommit över tog hon och några av de nyfunna vännerna på nätet sig 

in i hans dator. 

– Han blev det första offret. Det var egentligen inte meningen att 

vi skulle radera hela hans hårddisk. Men jag och de andra peppade 

varandra. Vi hade tagit bort alla spår som visade att vi hade varit inne 

i hans dator, någon skrev ett kommando som skulle ta bort allt han 

hade, mest på skoj. Och så tryckte någon på enter och uppkopplingen 

bröts. 

En annan gång var hon med och slog ut uppkopplingen till ett 

LAN-party genom en överbelastningsattack. Via sina datorer instruerade 

Maria och hennes kumpaner stora datorsystem de kontrollerade 

ute på internet att överösa lokalens uppkoppling med skräpinformation 

tills den inte klarade av att hantera det längre. Anslutningen 

klipptes och utan att avslöja någonting reste sig hackarna, spelade 

irriterade och sa »det finns ju inte ens något internet här«. Ingen 

runt omkring kände till vad som hade hänt, men själva bar de på den 

känsla av makt det medför att ta kontroll över ett nätverk och få det 

att sluta fungera med bara ett par knapptryckningar. 

Maria är försiktig med att berätta om de större hacken hon varit 

inblandad i. Klart är dock att ju mer hon var med om desto lättare 

blev det att hävda sig i

Svenska hackare

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles