Betelförsamlingen 50 år 1885-1935

:BETELFÖRSAMLINGEN .. MALMÖ 

1885-1935

BETELFÖRSAMLINGEN 

MALMÖ 

MIN NE88'K'lUF'I 

utgiven med anledning av 'Betelförsamlingens 

femtioårsju()i.leum

Förord 

((;{NDERTECKNADE, som fått Betelförsamlingens uppdrag att 

upprätta en minnesskrift till församlingens stundande femtioårsjubileum, 

få härmed, efter att ha så gott vi kunnat fullgjort vårt 

uppdrag, överlämna resultatet av våra och våra medhjälpares bemödanden. 

I förhoppning om välvilligt överseende med de brister, 

som vidlåda detta arbete, vilja vi frambära vårt hjärtliga tack till 

alla dem, som varit oss behjälpliga vid arbetets utförande, vilket 

icke minst gäller tryckeriet och dess föreståndare. Ett särskilt 

tack vilja vi även uttala till Immanuelsförsamlingen för att den så 

välvilligt ställt nödiga protokoll och andra dokument till vårt förfogande. 

V åra källor för övrigt ha varit församlingens egna protokoll och 

handlingar samt informationer av minnesgoda personer, som ännu 

leva ibland ·oss. Den lilla expos';, vi givit av 17- och 1800-talens 

religiösa utveckling i Malmö, ha vi huvudsakligast grundat på uppgifter 

ur H i l d i n g P l e i j e l s »Herrnhutismen i Sydsverige», E. 

J. E k m a n s »Inre missionens historia» samt vederbörande församlingars 

minnesskrifter. 

En liten samling d o k u m e n t u t d r a g, originalskrivelser, 

brev och protokoll m. m. samt j u b i l e u m s h ö g t i d e n s p r og 

r a m återfinnes i en sä,·skild avdelning i slutet av boken. 

Självfallet blir det i en dylik minnesteckning huvudsakligast de 

y t t r e konturerna, skalet om det hela, som kommer till synes. På 

djupet gå dock livsströmmarna, och vad som inte kan präntas i 

skrift eller fotograferas i bild måste läsas mellan raderna och förnimmas 

i anden. Även bland de mänskliga insatser och trogärningar, 

som kunde ha blivit omnämnda i denna skrift, äro de allra 

flesta och kanske de största oåtkomliga, utan namn och utan 

historia, kända allenast av H err·en och upptecknade i den stora 

M i n n e s s k r i f t, som Han skall låta »offentliggöra» på evighetens 

dag. 

Följe så Guds välsignelse t.iU tacksamma hjärtan vid studiet av 

Betelförsamlingens historia. 

Malmö i maj 1935. 

GIDEON WIREN. ERIK NYLANDER. 5

P. E. DALQVIST. 

Född 7 jan. 1851; död 11 okt. 1925. 

En av Betelförsamlingens grundare. Dess predikant och förest. 1885-1915. 

7

Uppf1öjen Herren, vår Gud. 

"fy/ten edra Ränder ul>1) Ulol lielgcdomen 

a 

Oert välsignen 1ien·cll." 'Psaltaren 134: 2 

TfJN GAMLA PSALM, i vilken vi finna detta maningsord till 

helig tillbedjan, är en vallfartssång. Ordet är således riktat till 

den gudstjänstfirande menigheten i det israelitiska folket. I dag 

ljuder det i den kristna församlingen och är där en anvisning till 

ett rätt gudstjänstfirande. 

De mot helgedomen upplYftade händerna äro sinnebilden av h ä ng 

i ven o c h u P p r i k t i g b ö n. Livet i församlingen skall vara 

ett böneliv, gudstjänst är framför allt bön, tillbedjan. Det är ju så 

att överallt där Guds närvaro förnimmes där är sann bön en naturlig 

verklighet. I sin obeskrivliga nåd är Gud allestädes i denna 

fördärvade värld. Men församlingen är samlingen av de människor, 

som medvetet mött Gud och som alltfort förnimma Hans närvaro, 

så ä" församlingen en Guds boning, ett andligt tempel. Därför är 

det i sin rätt att på församlingen i dag tillämpa Herrens ord: »Mitt 

hus skall vara ett bönehus.» I församlingen likaväl som i den enskildes 

andliga liv är bönen d e t f ö r n ä m s t a l i v s t e c k n e t. 

»Se han beder», säger Herren om Saulus av Tarsus, då han för sin 

tjänare vill betyga, att den forne förföljaren mött livets Herre. Den 

bedjande församlingen är den levande, den friska och sunda församlingen. 

Och i samma mån som den helige och rättfärdige 

Gudens överväldigande härlighet blir uppenbar i församlingen får 

bönen tillbedjans karaktär. Tillbedjan är bönens högsta form och 

ett uttryck för den innerligaste hängivenhet. Då vi eftertänka 

Guds välgärningar mot oss, då vi nu låta framfarna dagar tala om 

Hans visa och kärleksfulla ledning och Hans mäktiga och underbara 

gärningar med sitt folk, då föder det tacksamhet och tillbedjan 

i våra hjärtan. Bönen är likaså d e n r i k a s t e k r a f t k ä l l a n 

för församlingens arbete. Den vittomfattande och maktpåliggande 

verksamhet, som den nutida församlingen har sig ombetrodd, kräver 

mångahanda, och huru bekymra vi oss icke över detta mångahanda. 

M en framför allt detta mer eller mindre nödvändiga står 

bönen såsom det enda verkligt nödvändiga. Spurgeon sade vid ett 9

10 

tillfälle: »Djävulen fruktar icke vältaliga predikanter och vackra 

sångkörer, huru förträffliga de än äro i sig själva. Vad han fruktar 

och måste vika för är en ödmjuk, enträgen och uthålligt bedjande 

församling och predikant.» Och vi hava mer än en gång lyssnat 

till maningen från alla tiders störste missionsarbetare: »Så uppmanar 

jag nu framför allt därtill att man må bedja, åkalla, anropa 

och tacka Gud för alla människor.» De största ting som hava timat 

i världen äro resultat av ödmjuk och uthållig bön. Det är våra föregångares 

böneresultat som vi njuta idag! 

Händerna, som upplyftas mot helgedomen, kunna även symbolisera 

vardagsgärningens helgande till Herrens 

t j ä n s t. Det är så naturligt att lyfta knäppta händer upp emot 

Guds boning. M en det borde vara lika naturligt att de verksamma, 

de arbetande händerna lyftas upp till helgedomen. Gudstjänsten 

och livsgärningen få inte skiljas åt. Ett så tudelat liv behagar icke 

Herren och kan i längden ej heller tillfredsställa människan själv. 

Hela livet skall vara en gudstjänst. Den kristna församlingen skall 

förverkliga sin höga kallelse i världen på det sättet att varje dess 

medlem på sin plats i livet går sin Herres ärende. På så sätt skall 

himmelrikets surdeg genomsyra människor och förhållanden. Genom 

de enskilda medlemmarnas gudstjänst i det profana och grå 

vardagslivets småting har också församlingen vunnit sina segrar i 

det flydda. Det är vägledande för oss i dag. »Vadhelst I företagen 

eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken 

Gud, Fadern, genom honom.» 

De flydda åren i Betelförsamlingens liv ooh arbete bära vittnesbörd 

om huru Gud i gångna tider välsignat de mot helgedomen upplyftade 

händerna. Av de vittnesbörden må församlingen ooh varje 

enskild medlem i densamma i dag ooh i kommande dagar fatta ny 

frimodighet i sin bön ooh sin kallelsegärning. 

Ja, Herren är stor i Sion, 

ooh upphöjd är Han 

över alla fOlk. 

Därför prisar man Hans namn, 

det stora ooh fruktansvärda. 

Helig är Han. 

Upphöjen Herren, vår Gud. 

ooh tillbedjen inför Hans heliga berg, 

Ty helig är Herren, vår Gud.

cf7.3 E T E L F Ö 'Il S A M L l N G E N i Malmö 

eller "Evangelisfw Missionsföl"eningen". såsom den 

först liaIlades - gildades den 16m a i 1 8 8 5 

oett lim' sålunda nu fullgordat sitt första lialvseliel. 

Till att lios samtid oeli efterväl'ld liugfästa minnet 

av våra fäders argete oeli av Guds välgärningar 

under de framfarna åren teelinas liär några drag 

fl'ån församlingens uppliomst samt från dess vidme 

utveeliling oeli öden under denna femtioårsperiod. 

Härvid torde det vara tillf>öl'ligt att först giva en 

liten inglieli i det allmänna andliga läget i Malmö 

vid tiden för 'Betelförsamlingens gildande oeli under 

ål·tiolldella närmast förut. 

11

Tiden före Betelförsamlingens tillkomst 

17oo-talets pietistiska och herrnhutiska väckelser i Malmö 

((JR NöD OCH VANDA, under motstånd och förföljelse och under 

mångahanda växlande öden ha de fria andliga rörelserna växt fram 

i vårt land. Stundom ha dessa växlingar berott icke blott på yttre 

motstånd utan även på egna irrsteg och inre slitningar. 

Historien om våra frikyrkoförsamlingars uppkomst och utveckling 

är historien om de andliga folkväckelsernas framfart, den personliga 

avgörelsens manifestation och lekmannapredikans utnyttjande 

i den kristna verksamheten. Men detta skedde under ständiga 

angrepp dels från den allmänt härskande ogudaktigheten bland 

folket och dels från den officiella kyrkokristendomens företrädare. 

Skåne och Malmö ha häruti iclre utgjort något undantag från förhållandena 

på andra platser i vårt land. 

Visserligen frambröt här och var väckelse och föddes personligt 

medveten och levande gudstro även inom den officiella kyrkans råmärken, 

genom fromma och Gud hängivna prästers missionsgärning, 

och detta t. o. m. långt före de organiserade frikyrkosamfundens 

framträdande. Vare det tacksamt erkänt och ihågkommet. 

Likaså må icke förglömmas vilken grundläggande betydelse den 

kyrkliga kristendomsförkunnelsen och den därav uppbyggda 

kristendomskunskapen bland vårt folk haft och alltjämt har för 

våra väckelserörelser och vårt personliga själavinnarearbete, alltså 

även för våra frikyrkoförsamlingars uppbyggande och missionsmöjligheter 

bland folket. Men kyrkan som sådan hade dock näppeligen 

någon förståelse för detta personliga trosliv eller för de troende 

prästernas väckelsepredikan utan betraktade alltsammans som 

nymodiga och farliga påhitt, ja såsom något för den sanna kyrkan 

främmande, något som man i bästa och enstaka fall kunde tolerera 

men i de flesta fall måste bekämpa. Det är också betecknande att 

de präster, som voro väckta tiII andligt liv och som arbetade på 

människornas personliga omvändelse, fingo utstå mycket lidande 

för sin tro och blevo oftast av sina förmän och kolleger trakasserade 

och förföljda, alldeles såsom de frikyrkliga förkämparna sedan 

blevo förföljda. 

Men detta var under morgongryningens första tider, då natten 

tog livtag med dagen och ingen visste vem som skulle råda. Så 

småningom, allteftersom solen steg och ljuset växte, förbättrades 

förhållandena icke blott för de troende prästerna utan även för de 

frikyrkliga och deras arbete. De allra hårdaste striderna i nämnda 13

en herrnhutisk mission. öster gren stannade någon tid i Malmö och 

verkade till stor välsignelse, varefter han fortsatte till Hälsingborg 

och sedan till Göteborg. 

1753 kom östergren för andra gången till Skåne och tog då in 

hos hovjunkaren Di.edric Christian von Conow på Kulla Gunnarstorp 

(Conowska stiftelsens i Malmö donator). Denne hade genom 

beröring med den herrnhutiska brödrakretsen i Köpenhamn blivit 

vunnen för Gud och blev en hängiven och frimodig befrämjare av 

den herrnhutiska väckelsen. Så var förhållandet även med kyrkoherden 

J. Sundius i Allerum, som aven kyrkohistoriker betecknas 

som »herrnhutismens förstling bland prästerna i dessa bygder». 

(PleijeI : Herrnhutismen i Sydsverige.) 

östergren blev nu under dessa höga mäns bistånd »resepredikant» 

i de skånska bygderna och besökte även Malmö. Även den av 

Stockholms herrnhutiska brödrakrets hitsände adjunkten Magnus 

Hagström hade några år tidigare besökt Malmö och verkat till stor 

välsignelse. 

Malmökretsen räknade i början av 1750-talet omkring sju medlemmar, 

en liten men trosfrisk skara. 1756 hade den ökat till tjugo. 

»Bröderna samlades till möten hos skomakare Fant och systrarna 

i smeden Anders Clemensons hem.» Snart slöt sig till kretsen så 

betydande män som köpman Lorenz Faxe, rektor Jacob Quensel och 

pastorn, sedermera kyrkoherden i tyska kyrkan (nuvarande Caroli) 

Ph. Trendelenburg, samt dennes efterträdare kyrkoherde B. Cruger. 

Även borgmästare C. F. Widegren och kyrkoherden i S:t Petri, 

Sven Munthe, ställde sig på deras sida. 

Den herrnhutiska brödrakretsen i Malmö nådde sin glansperiod 

under 1770-talet men började därefter gå tillbaka. Vid sekelskiftet 

var den så gott som utplånad. Den kyrkliga ortodoxismen hade 

efter någon tids stukenhet åter repat mod och satt till alla krafter 

för att utrota den herrnhutiska »villfarelsen». 

Emellertid var 4et en annan omständighet, som betydde mycket 

mera för herrnhutismens öde i Malmö och Sydskåne. Den unge, 

sedermera så ryktbare och inflytelserike H enric Schartau, som då 

var stadskomminister i Lund, hade i sin andliga utveckling starkt 

påverkats av både pietismen och herrnhutismen och räknade sig 

själv såsom herrnhutismens anhängare i sex år. Men så bröt han 

med denna riktning och började motarbeta den. Det var »om sommaren 

1787» han fick »insikt på det oriktiga» i herrnhutismens 

åskådning och »återvände till det rena och rätta Guds Ordet igen». 

Men Schartau var som bekant en stark personlighet och en genial 

andlig ledare, som inte bekämpade herrnhutismen negativt utan 

positivt: Han gav fromhetslivet näring och väckelse men lade det 

under en sträng intellektuell disciplin och ledde dess strömmar in 

i den högkyrkliga institutionalismens och klerikalismens stela fåror. 

Han blev den »antiherrnhutiska» fromhetens ledare 'och den kyrkliga 

»motreformationens» starke man. 

• 15

16 

De starka inflytelserna i vårt land och icke minst i Malmö frän 

Brödraförsamlingen i Herrnhut, förmedlade såsom vi ovan visat 

genom svenska präster och lekmannamissionärer och även genom 

herrnhutiska skrifter och tidningar, som spredos och lästes bland 

befolkningen, hade dock, trots Schartau och den yttre tillbakagangen, 

en ofantlig betydelse för det religiösa livets väckelse i vara 

bygder och för den fria kristliga verksamhetens framtida riktning 

och mentalitet. Betonandet av den omedelbara tillägnelsen av syndernas 

förlåtelse genom tron på den fria naden i Kristus, den 

hjärtevarma Kristushängivelsen och lika hjärtevarma brödragemenskapen 

tvärs över alla sociala skrankor samt den ljusa, naivt optimistiska 

och glada sinnesstämningen voro karaktäristiska drag i 

den herrnhutiska religiositeten, som satt djupa spår i och åtminstone 

delvis givit sin prägel åt vårt lågkyrkliga och frikyrkliga 

fromhetsliv ända in i våra dagar. 

Och särskilt kraftiga och bestående voro impulserna på ett i den 

nutida kristliga verksamheten mycket viktigt område: missionens. 

Brödraförsamlingen var en missionerande församling. I det stycket 

var den både föredömlig och oupphinnelig. Det kan förtjäna 

omnämnas, att den herrnhutiskt påverkade kyrkoherden i Caroli 

Bernhard Cruger höll en missionspredikan i Malmö trettondedagen 

1770, varvid han hämtade exempel från Brödraförsamlingens mission 

i Grönland, och att detta anses vara »föj'sta gången, som hednamissionen 

kommer till tals på en svensk predikstol». (Pleijei : Herrnhutismen 

i Sydsverige.) . 

18oo-talet och Hagers ynglingaförening 

Den herrnhutiska fromhetens främsta arvtagare och förmedlare 

i Malmö under första hälften av 1800-talet var släkten Bager i tre 

generationer, den framstående kommunalmannen Lorentz [sak Bager 

(född i Malmö 1785), hans son handlanden Emanuel Bager (död 

1866) och dennes son Efraim Bager (pastor i Caroli 1851-1863). 

Emanuel Bager, som var fostrad vid den herrnhutiska läroanstalten 

Christiansfeld, korresponderade flitigt med de herrnhutiska 

prästerna, och i hans hem fingo predikanterna taga in, när de 

kommo på besök. Han var en from man (kallad »den helige Bager» ), 

som nitälskade för Guds rike och själars frälsning och verkade 

särskilt för bibel- och skriftspridning*). 

Av ännu större betydelse för den kristna verksamhetens vidmakthållande 

och framtida utveckling i Malmö blev Sonen Efraim Bager, 

bl. a. genom att han 1860 organiserade en ynglingaförening - »Bagers 

ynglingaförening» - som blev icke blott ett sammanhållande 

stöd för de troende unge männen, som samlats omkring pastor 

Bager, utan som även blev liksom en förberedande etapp för de 

senare fria missionsföreningarna och församlingsbildningarna här 

i Malmö. Även Efraim Bager var fostrad i Christiansfeld. 

*) Se R. F. Bergs tal i D o k u m e n t u t d r a g sid. 13.

BAGERS YNGLINGAFöRENING 

l:a raden: A. Nilsson, E. Bager (pastor), J. P. Ma l ro g r e n (bagare 

till yrket, frälsningssoldat vid sin död). O. C e d e r h o l ID (under mänga 

år Ebenezerförsamlingens ordf., död 1918), B. P r a h l (gjuteriarbetare). 

2:a raden: P. N i l s s o n (snickare), P. N o r d s t r ö ro (skollärare, fader till 

stadskomm. E. Nordström i S:t Petri), C. Hjertström, M. O l s s o n 

(mätare), Andersson (snickare), C. M. Hans s o n (»Blinde Hansson», 

känd för sin musikaliska begåvning), N. R u s e 11 (kompositör, sedermera 

avrest till Amerika), J. C h r o n vall (målare, ypperlig tenorsängare) , H. M. 

B o r g s t r ö m. (mälaregesäll, sedermera mälaremästare, stamfader till den 

kända målareslåkten Borgström i Malmö), A. Pe ttersson. 3:e raden: 

D. C e d e r h o l m, J. Ves t i n (snickare, fader till komminister Alex 

Vestin),J. Svensson (lmntor) , Chr. Cederholm, Aug. Stoltz 

(målaregesäll, sedermera mälaremästare, mangårig ordf. och stödjepelare i 

Ev. Luth. Missionssällskapet), A n d e r s C e d e r h O l rn. 

Efraim Bager var en nitisk själaherde, och i hans ynglingaförening 

(se bilden härovan) fostrades en elittrupp av kristna män, av 

vilka många blevo ledare och stödjepelare i de fria missionsföreningar, 

som strax därpå bildades. Bland dessa kristna pioniärer 

i Malmö må särskilt nämnas målaremästaren Aug. StoZtz, som sedermera 

blev en av de ledande krafterna i Ev. Luth. Missionssällskapet 

(nuv. Immanuelsförsamlingen) . 

Man fick nu i Malmö uppleva en verklig blomstringstid för det 

personliga troslivets väckelse och utveckling, och det var från och 17 

2

med denna tid, 1860- och 70-talen, Som den fria andliga verksamheten 

på allvar började organisera sig i självständiga missionsföreningar 

och frikyrkoförsamlingar. För övrigt ha vi att erinra oss, 

att vid samma tid och årtiondena närmast förut sådana andens stormän 

på den »inre missionens» område verkade i Skåne som doktor 

Bergman i Vinslöv, kyrkoherde Birger Hammar, som bildade Kristianstads 

Traktatsällskap (1855) och var en varm ivrare för 

religiös frihet och lekmannaverksamhet, den likaledes frihetsfrämjande 

biskop Thomander i Lund samt predikantveteranerna Per 

Svensson, Vanneberga, Nils Månsson, Glimåkra, och Sven Jonsson, 

Vinslöv m. fl. Vid denna tid inföll också Peter Fjellstedts verksamhet. 

Han bildade Lunds missionssällskap 1845 och gav senare 

under sina besök i Malmö impulser till den första söndagsskolverksamheten 

här. Biskop Thomander och kyrkoherde Hammar bidrogo 

säkerligen icke så litet till att en så stark opinion väcktes 

även på kyrkligt håll och bland de bildade mot konventikelplakatet, 

att detta kyrkoförföljelsens instrument måste upphävas 1858. 

Ett flertal missionssällskap bildades också nu, mest i norra delarna 

av Skåne - så småningom även Skånes Missionssällskap 

(1877) eller »Skånes fria missions- och söndagsskolsällskap», som 

det först kallades. 

Malmö Missionsförening - "lmmanuelsförsamlingen" 

(Den religiösa "111oderkupalZ l

Sex år efter Bager-föreningens tillkomst var tiden mogen för ännu 

en organisation, som varit av ofantlig betydelse för den fria missionsverksamhetens 

bedrivande och för det frikyrkliga församlingslivets 

utveckling i vår stad. Det var Malmö Missionsförening (nuvarande 

»Immanuelsförsamlingen») som bildades 1866. Det var 

den första egentliga missionsorganisationen i Malmö*) och den var 

under flera årtionden även den största och livskraftigaste bland de 

sedan på 70- och 80-talen bildade övriga missionsföreningarna och 

frikyrkoförsamlingarna. Dessutom har den, såsom vi längre 

fram skola se, givit direkt upphov till en hel del nya förenings- och 

församlingsbildningar här i Malmö, bl. a. även Betelförsamlingen. 

Före Missionsföreningens bildande hade åtskilliga lekmannapredikanter 

verkat i Malmö, bl. a. maskinisterna Johansson och Forsell 

samt fiskaren J onas Larsson från Blekinge, och Gud hade välsignat 

Ordet, så att rätt många blivit omvända. Vid det konstituerande 

mötet deltogo omkring 60 medlemmar. 

Till första styrelse valdes följande, efter protokollet uppräknade, 

personer: »Målaren N. A. Norling (som också blev förste ordf.), 

Förmannen för Ångbåtarna arbetaren And. Larsson, Timmergesällen 

L. Cederholm, Målare Gesällen A. Stoltz, Gjuteriarbetaren C. B. 

Pral, Målare Gesällen J. Cronvall samt Husegaren P. Andersson.» 

Föreningens förste predikant blev juden Lando. År 1880 anställ· 

18 *} Om den tillfälliga baptistförsamlingen 1862, se sid. 21.

des som predikant P. E. Dalqvist, som sedan vid Betelförsamlingens 

bildande blev dess förste och »långvarigaste» predikant. Även Betelförsamlingens 

förste ordf. ingenjör R. F. Berg var en tid Missionsföreningens 

ordf. (1879-81). 

Föreningen gjorde i sanning skäl för namnet missionsförening. 

Dess ledning och medlemmar voro besjälade av framåtanda och 

erövrarnit för Guds rike. Predikanter och bokspridare anställdes 

och predikoverksamhet, söndagsskola och annat missionsarbete bedrevs 

icke blott i staden utan upptogs rätt snart även på utposter 

runtom Malmö. Gud gav också sin välsignelse till arbetet, så att 

ordet bar frukt och människorna blevo omvända. Det blev en härlig 

besökelsetid från Herren, liksom stora väckelser även gingo över 

andra svenska bygder vid denna tid. Ev. Luth. M. besöktes också 

av den tidens store andliga folktalare såsom Emil Gustavsson, F. 

Fransson och någon gång P. Waldenström samt Carl Andersson, 

Vaxholm. Den bekante Aug. Andersson, Kalmar, samt fröken Nelly 

Hall medverkade till väckelser under olika perioder. 

På Missionsföreningens initiativ bildades 1870 Sydvästra Skånes 

Missionssällskap, som bedrev en omfattande evangelisationsverksamhet 

ute i de skånska bygderna. Malmö Missionsförening var 

huvudorganisationen och den drivande kraften i detta missionssällskap. 

Dessutom upptogs mycket snart verksamhet för den yttre 

missionen, en verksamhet som Immanuelsförsamlingen alltjämt ägnar 

stort intresse och mycken uppoffring åt. 

Det förtjänar här omnämnas, att Missionsföreningen även ägnade 

sig åt vården av Malmö Barnhem, som upprättats strax före Missionsföreningens 

bildande. Där skulle predikanten eller »kolportören» 

undervisa en dag i veckan. 

Missionsföreningen förhyrde till att börja med en predikolokal 

vid östergatan, den s. k. Norborgska salen. Föreningens stormöten 

fingo tidvis hållas i Caroli kyrka och någon gång även i S:t Petri 

kyrka. Förhållandet mellan Missionsföreningen och stadens prästerskap 

synes i det stora hela ha varit gott (undantag härifrån 

förekommo dock). Vid föreningens stormöten medverkade rätt 

ofta präster såsom talare. Bland de prästmän, som vid denna tid 

voro den fria missionsverksamheten särskilt bevågna, må utom E. 

Bager även nämnas pastorerna Wihlborg, Trägård och Löfvall. En 

pastor Hallbeck var t. o. m. ansluten till Missionsföreningen. 

Ar 1876 inflyttade föreningen i dess nuvarande predikolokal vid 

Gasverksgatan. Den kallades »Gasverkssalen» ända tills församlingen 

för ett tiotal år sedan gav den namnet Immanuelskyrkan. I 

detta sammanhang må även beträffande församlingens namnfråga 

följande upplysningar lämnas. Då ovannämnda Sydvästra Skånes 

Missionssällskap år 1876 beslöt att helt uppgå i Malmö Missionsförening, 

antogs namnet Evangelisk Lutherska Missionssällskapet 

i Malmö, vilket alltjämt är .dess officiella namn, ehuru församlingen 

i dagligt tal kallas »Immanuelsförsamlingen» efter kyrkans 

namn. 

Malmö missionsförening organiserade sig icke såsom församling 19

20 

från början. Församlingsbegreppet och dess tillämpning var något 

Som klarnade först efter hand. Föreningen var tillkommen såsom 

ett organ för bedrivande av inre och yttre mission. Så småningom 

kom dock även frågan om bibliskt församlingsliv i förgrunden. Det 

konstituerades en församling inom Missionsföreningen. »De flesta 

av missionssällskapets medlemmar slöto sig samman för övandet 

av församlingsgemenskap, firandet av Herrens nattvard m. m. 

Detta skedde i sept. 1880.» (Ekman: »Inre missionens historia».) 

Lägg märke till ordet »flesta», sålunda icke alla. Ännu längre fram 

talas i protokollen om »den inom sällskapet varande församlingen». 

Så småningom blevo dock »församlingen» och »Missionssällskapet» 

helt synonyma begrepp. 

Såsom vi förut nämnt, härstamma från den ursprungliga Missionsföreningen 

en hel del andra församlingar här i Malmö, vilka 

bildats genom utbrytning ur Ev. Luth. Missionssällskapet. De ha 

den ene efter den andra liksom »svärmat» ur sin »moderkupa» eller 

»moderförsamling», som den gamla föreningen blivit kallad. Sålunda 

ha på detta sätt uppkommit: år 1880-82 Malmö gamla Ev. 

Luth. Missionsförening (»Betaniaförsamlingell»). 1885 Ev. Missionsföreningen 

(»Betelförsamlingen»), 1888 »lmmanuelsförsamlingen» 

(vilken 1896 helt förenades med Betelförsamlingen) , 1893 

Betlehemsföreningen (nuvarande »Salemsförsamlingen») och på det 

allra yttersta i dessa tider F'iladelfiaförsamlingen. Bildandet av 

nuvarande Betlehemsförsamlingen i SofieIund (1926) och Sikemförsamlingen 

i Kvarnby (1929) skedde visserligen icke genom någon 

utbrytning i vanlig mening, men även då fick Ev. Luth. Missionssällskapet 

släppa till åtskilliga av sina medlemmar, vilka blevo 

grundstommen i de nya församlingsbildningarna. 

Även om motiven till ovannämnda utbrytningar och de särskilda 

omständigheterna därvid varit mycket olika och skilsmässans 

smärta därför förnummits något olika vid de olika tillfällena, så 

säger det sig självt att församlingen ingalunda kunnat undgå att 

dock känna smärta och förlust vid alla dessa åderlåtningar. 

Vi återkomma till denna sak beträffande Betelförsamlingens bildande 

men vilja här ur Ev. Luth. Missionssällskapets 60-årsskrift, 

författad av pastor Konrad Abramsson, återgiva hans objektiva 

och välvilliga omdöme härom: 

»Ev. Luth. M., som är det äldsta frikyrkliga sällskapet i Malmö, 

har likt en bikupa givit ifrån sig flera svärmar. Dessa ha i sin 

tur upptagit verksamhet i staden och byggt egna predikolokaler. 

Och den, som söker tänka historiskt på saken, förvånar sig icke 

däröver, då man vet, att sällskapet grundades redan i n n a n de 

lärofrägor, vilka sedan satte sinnena i rörelse, ens voro väckta till 

liv. Många andra församlingar däremot tillkomme först sedan 

dessa läro- och principfrågor voro mer eller mindre debatterade 

och efter att man hunnit orientera sig med hänsyn till det nya i 

tiden. 

Om blott dessa sakförhällanden rätt beaktas, så ter sig den o r O 

i »moderkupan», vilken föregått varje »svärmning», såsom en

naturlig företeelse. Och om än detta »gny» varit obehagligt, medan 

det pågått, så har det ändå kanske varit nödvändigt. Det 

har i varje fall utgjort betydelsefulla paragrafer i den utvecklingens 

lag, enligt vilken den fria andliga verksamheten i Malmö 

gått framåt.» 

Emellertid har församlingen varit tillräckligt livskraftig för att 

repa sig efter de lidna medlemsförlusterna och att fortsätta sin 

välsignelsebringande mission. Med tiden uppstod också ett i regeln 

mycket gott förhållande och tidvis livligt samarbete mellan den 

gamla »moderförsamlingen» och »dotterförsamlingarna». Måtte 

det få alltid så förbliva! 

Övriga frikyrkobildningar före :Betelförsamlingens tillkomst 

Den nuvarande baptistförsamlingen i Malmö, Ebenezerförsam 

Ungen, bildades den 16 augusti 1870 med nio medlemmar. Men 

redan tidigare hade en liten baptistförsamling funnits här, om vilken 

man inte vet mycket. Den skulle emellertid ha bildats 1862 

aven skräddare Norling, som döpts 1860, troligen i Köpenhamn. 

Församlingen började med sex medlemmar, men detta antal minskade 

under de följande åren, och 1868 synes denna baptistiska 

pioniärtrupp ha blivit upplöst. Säkert hade den lilla församlingen· 

haft hårda stormar att bemästra, ty opinionen mot »vederdöparna» 

var inte nådig på den tiden. 

Samma voro förhållandena även under den närmast följande tiden. 

Den egentlige banbrytaren och grundläggaren av baptistisk 

verksamhet här i Malmö, jämtlänningen Erik Wingren, hade att 

utkämpa hårda strapatser och svåra prövningar under sin Malmötid. 

Dopförrättningarna t. ex. måste ske under midnattstid vid 

havsstranden väster om Kockums Mek. Verkstäder. 

Särskilt illa tåld var den baptistiska söndagsskolan, vilket renderade 

Wingren ett åtal (1877) på föranstaltande av dåvarande 

kyrkoherden i Caroli J. HäggIund. Men Wingren, Som var en intelligent 

och kunnig man, inställde sig inför rådhusrätten med en 

lugn och hövlig men sakligt stark inlaga, som totalt rev undan 

grunden för Hägglunds anmälan. Wingren blev också frikänd. 

Det har berättats aven, som var med på den tiden, att när kyrkoherde 

HäggIund en gång sände en man till Wingrens möten för 

att bespeja honom, gick det inte bättre än att prästens utsände 

blev så gripen av predikan, att han blev omvänd och - slöt sig till 

baptisterna! 

Efter tio års verksamhet i Malmö reste Wingren till Amerika. 

Medlemsantalet hade då, enligt Ebenezerförsamlingens 50-årsskrift, 

växt till 132. 

Efter Wingren blev Olof Cederholm församlingsföreståndare och 

under många år en av stödjepelarna i församlingen. Han var på 

sin tid en av medlemmarna i Bagers ynglingaförening. Cederholm 21 

dog 1918.

22 

Lokalfrågan var ett svårt problem för baptisterna, när de började 

här i Malmö, ty alla voro rädda för dem och ingen ville upplåta 

möteslokal. Wingren måste på sin tid bygga eget hus (vid L:n 

Trädgårdsgatan 11) för att där inreda en prediko- och söndagsskollokaI. 

Ar 1890 fick församlingen inviga sitt nybyggda söndagshem, 

»Ebenezerkyrkan» vid Jerusalemsgatan, där som bekant församlingen 

alltfort har sin regelbundna verksamhet. 

S:t Marcusjörsamlingen i Malmö (av Metodistepiskopalkyrkan) 

räknar den 1 febr. 1871 som sin födelsedag, enär den metodistiska 

verksamhetens grundare i Skåne, pastor Johan Hallberg, denna dag 

började sitt arbete i Malmö. Dock hade även tidigare metodistiska 

predikningar hållits här, så att verket var något förberett. 

En pastor Victor Witting, som i Amerika kommit i beröring med 

metodisterna där, gästade sitt barndomshem i Malmö midsommartiden 

1867 och försummade då inte att vittna om sin nya tro. 

Ovannämnde J. Hallberg, som var född i Halmstad, hade blivit omvänd 

vid ett besök i en metodistkyrka i Västindien. - Så har det 

personliga troslivets uppväckande samt den frikyrkliga verksam 

. heten och församlingsbildandet i Malmö på nästan alla fronter utländska 

impulser och inflytanden att tacka för sina startmöjligheter 

: pietismen och herrnhutismen söderifrån och metodismen 

västerifrån. Detta gällde för resten även baptismen. Snart kommer 

också den engelska Frälsningsarmen intågande under flygande 

fanor och klingande spel! 

Metodistverksamheten i Malmö hade trögt före i portgången. 

Vederbörande klagade över att motståndet var starkt och att »stadens 

befolkning i allmänhet torde vara mindre tillgänglig för andliga 

rörelser.» Församlingen startade med åtta medlemmar. 

Och likväl - det må här nämnas som ett kuriosum - rådgjorde 

styrelsen i Malmö Missionsförening redan den 4 november 1867, 

enligt protokollet för denna dag, om »huru bestyrelsen för Malmö 

Missionsförening bör förhålla sig med afseende på Methodismen, 

hvilken allt kraftigare börjar att utvecklas inom våra landamären»! 

(Den där Witting hade tydligen inte legat på latsidan under sin 

sommarsemester här det året!) Resultatet av diskussionen blev, 

att »det ansågs att Bestyrelsen borde vara på sin vakt att icke på 

hvad dem själfva tillkommer befordra Methodism, Baptism eller 

andra afvikande skiljoläror» ! 

Emellertid följde snart en kraftig islossning för metodisterna. 

Enligt pastor John Olssons jubileumsberättelse 1931 hade församlingens 

medlemsantal redan 1880 växt till 111. 

Lokalfrågan var ett svårlöst problem även för metodistförsamlingen 

och det i hela 30 år. Den första tiden hölls möten i »Novillasalen», 

St. Trädgårdsgatan, nuvarande Elim. Ar 1900 inköpte församlingen 

av Betlehemsföreningen (nuv. Salemsförsamlingen) 

fastigheten vid Föreningsgatan 11-13. Där har församlingen som

ekant sin S:t Marcus kyrksal alltfort - och där planerar man 

nu att bygga en modern trevlig kyrka med ingång från Brogatan. 

Malmö gamla Ev. Luth. Missionsförening (»Betaniaförsamlingen») 

bildades den 27 juni 1882, efter utbrytning från Ev. Luth. 

Missionssällskapet redan 1880. Det var under de stora lärostridernas 

tider, särskilt om försoningen och om nattvardens rätta bruk. 

Ev. Luth. Missionssällskapet hade sedan 1872 orienterat sig åt 

Ev. Fosterlands-Stiftelsen och mottagit predikanter därifrån. Men 

1880 anslöt det sig till Svenska Missionsförbundet och tillhörde 

detta Förbund i 13 år. Det var även 1880 som församling konstituerades 

med egna nattvardsfiranden o. dy!. inom Sällskapet. Då 

ansågo en del medlemmar detta vara en frontförändring, som de 

inte kunde vara med om. Och med detta som motivering jämte 

det, att Sällskapet inte längre tog emot Stiftelsens predikanter, begärde 

ett 30-tal utträde 1880 och bildade ett par år därefter egen 

organisation med namnet Malmö gamla Ev. Luth. Missionsförening 

som alltfort är dess officiella namn. Föreningen anslöt sig till Ev. 

Fosterlands-Stiftelsen, som den alltjämt tillhör. 

Föreningens förste ordf. var hand!. A. Svensson. Predikolokal 

hyrdes på olika platser. Sedan 1894 har den sitt söndagshem i 

Betaniakyrkan vid Betaniaplan. 

För ett lO-tal år sedan konstituerade föreningen sig som församling 

och har nu egna nattvardsgångar och annan välordnad 

regelbunden församlingsverksamhet. 

I Limhamn, som ju egentligen var en »stad» för sig på den tiden, 

hade lekmannaverksamhet och väckelse förekommit, vilket 1883 

ledde till bildande av Limhamns Missionsförsamling (»Taborförsamlingen»). 

Förut nämnde ingenjör R. F. Berg, som var disponent 

för Cementaktiebolaget och som gjorde bestående insatser för samhällets 

materiella utveckling och för folkets välstånd, var även en 

outtröttlig ivrare för och medarbetare i missionens sak icke minst 

i Limhamn. 

Även skolföreståndaren och predikanten J. Pålsson-Castner verkade 

där ute med evangelisk predikan och själavinnarearbete. 

Församlingen bildades med tjugo medlemmar och antog då namnet 

Guds Församling i Limhamn, först senare antogs dess nuvarande 

namn Limhamns Missionsförsamling. 

Församlingen hade i början sina möten på olika lokaler, tills den 

1907-08 lät uppföra den präktiga Taborkyrkan på den av ingenjör 

Berg skänkta vackra tomten mitt i samhället. 

Vid församlingens 50-årsjubileum 1933 utgavs en minnesskrift, 

som ännu finnes att tillgå och som ger en utförlig beskrivning på 

församlingens uppkomst och utveckling. 

• 23

24 

Det kristliga förenings- ooh församlingsväsendet i Malmö utom 

den officiella kyrkans organisation och gudstjänstliv år 1885, d. v. s. 

vid tiden för Betelförsamlingens tillkomst, var alltså ungefär följande: 

Ev. Luth. Missionssäliskapet med över 300 medlemmar 

(d. v. s. före delningen) ; 

Baptistförsamlingen med cirka 150 medlemmar. 

Metodistförsamlingen med kanske 150 medlemmar 

(1880 hade den 111 medlemmar); 

Malmö Gamla Ev. Luth. Missionsförening (Fosterlandsstiftelsen) 

med omkring 100 medlemmar; 

Limhamns Missionsförsamling torde ha haft omkring 

150 medlemmar (1888 var antalet 199). 

Sålunda verkade i Malmö och Limhamn fyra frikyrkOförsamlingar 

och en missionsförening ,tillhörande 

Ev. Fosterlandsstiftelsen med sammanlagt 850-900 

medlemmar. Med Betelförsamlingens tillkomst blev 

frikyrkoförsamlingarnas antal fem. 

Dessutom hade 1877 bildats Malmö Kristliga Ynglingaförening, 

som var en alliansförening och som 

torde ha varit en mer eller mindre direkt fortsättning 

av »Bagers Ynglingaförening». 

Det var också 1885, den 17 maj, som Frälsningsarmen 

»öppnade eld» här i Malmö. Även hos dem firas alltså 

50-års jubileum i år. 

Malmö stad hade år 1885 43942 invånare.

Betelförsa:mlingens uppkO:mst 

Brusten enighet och en "vänlig skilsmässa" 

"Käre, skilj dig ifrån mig! Vill 

du åt den vänstra sidan, så går 

jag åt den högra. I< 

SASOM VI FöRUT NÄMNT, har Betelförsamlingen bildats genom 

utbrytning ur Ev. Luth. Missionssällskapet. Omständigheterna 

därvid voro följande: 

En mycket begåvad men kanske något excentrisk kvinna vid 

namn Nelly Hall') hade verkat någon tid i Missionssällskapet 

med predikan och helbregdagörelse. Härvid uppstod väckelse, vilket 

man mycket uppskattade. Men det blev också oro och stridiga meningar 

bland medlemmarna och det i tvenne bemärkelser: Dels var 

själva den omständigheten att en kvinna fick uppträda i missionshuset 

och predika offentligt många till anstöt, emedan de voro övertygade 

om att det var överträdelse av Guds bud, och dels utvecklade 

Nelly Hall i sin förkunnelse sådana åsikter angående helgelsen 

och syndfriheten, som starkt avveko från vad man varit van att 

betrakta såsom sund och biblisk lära. Det blev tvenne nästan likstora 

partier, som voro delade i uppfattningen om denna sak. Även 

i styrelsen voro meningarna motsatta, och man var tydligen på 

båda sidor mycket orubblig i sina ståndpunkter. 

Ehuru flera försök gjordes att åstadkomma en jämkning, ett 

»modus vivendi», var det omöjligt att komma till något resultat i 

den vägen. Enligt oppositionens förslag, framlagt av ingenjör R. 

F. Berg först vid styrelsemöte den 11 mars 1885 och sedan vid församlingsmöte 

den 16 mars*"l sImIle denna enighet kunna vinnas på 

så sätt, att den part, som kunde gilla kvinnopredikan, skulle i samförståndets 

intresse och av hänsyn till dem, som blevo sårade i sitt 

samvete, gå med på att man under ett år icke tilläte någon kvinna 

att predika offentligt i missionshuset. Dessutom föreslog Berg att 

sådan styrelse skulle väljas som var enig i uppfattningen angående 

denna sak. Styrelsen avslog detta förslag, varefter R. F. Berg, L. 

Pehrsson, N. Larsson och A. Sonesson nedlade sina nyss erhållna 

mandat i styrelsen. Vid församlingsmötet avgjordes frågan genom 

omröstning med slutna sedlar. 121 röster avgåvos för Bergs förslag 

och 132 mot. Härom heter det i protokollet: 

»Efter att dislmssionen i frågan vart afslutad, enades sällskapet 

att afgöra densamma genom röstning med slutna sedlar på följande 

sätt: De som önska att qvinnan här skall hafva rätt att predika rösta 

Ja, den det icke vill röstar Nej, vinner Ja har qvinnan rätt att i år 

uppträda och predilta på vårt missionshus. Valet utföll med 132 Ja, 

emot 121 nej, hvadan qvinnan således har rätt att detta verksamhets- 

*) Se »Nelly Hall», Dok.-utdr. sid. 4. 

**) Se Dok.-utdr. sid. 5. 

25

26 

år på. vårt missionshus uppträda och ofentligen predika. Då denna 

fråga var afgjord aflägsnade sig en stor del af sällskapets medlemmar.» 

I och med detta beslut var församlingens delning oåterkallelig. 

Ingenjör Berg och hans meningsfränder, 120 av Missionssällskapets 

medlemmar (enligt en annan uppgift 130), bildade nu en ny församling 

med predikant P. E. Dalqvist som föreståndare. 

Men härmed var icke frågan om utträde ur Missionssällskapet 

avgjord. Såsom vi förut nämnt, konstituerades år 1880 inom Missionssällskapet 

en församling, kallad »Missionsförsamlingen i Malmö*) 

som endast så småningom utvidgades till att omfatta alla medlemmar 

inom Sällskapet och sålunda helt sammanfalla med detta. 

Så hade ännu icke helt och fullt skett vid tiden för de händelser 

vi nu beskriva"). Ställningen var helt enkelt den att det nu blev 

två församlingar vid sidan om varandra inom Ev. Luth. Missionssällskapet, 

och det ser ut som man inom den nya församlingen menade, 

att det skulle kunna förbliva så. Men det blev snart annorlunda. 

Vid styrelsemöte den 2 april hade inkommit en skrivelse, undertecknad 

av Berg m. fl., vilka »på uppdrag af den del utaf Föreningens 

medlemmar som hafva sammanslutit sig till en Församling» 

anhöllo om att »denna Församling kunde beviljas att hvarannan 

söndag och tisdag få bruka vår Missionssal för dess församlingsmöten 

men ej för offentligt bruk». 

Efter en ingående diskussion, varvid det bl. a. yttrades, att »ifall 

samma personer som nu hade utgått ifrån Församlingen äfven hade 

utgått ifrån Föreningen, ej något hinder borde möta att till och 

med 3 ggr i veckan få för sitt enskilda bruk begagna missionssalen», 

avslog styrelsen Bergs begäran med bl. a. den motiveringen 

att man inte ville »officiellt godkänna ett parti som qvarstår inom 

Föreningen ... • ) 

Berg och de andra petitionärerna inlämnade nn en skrivelse till 

Missionssällskapets möte den 4 maj, i vilken skrivelse man »på 

uppdrag af c:a 130 medlemmar af Sällskapet» och under förutsättning 

att Sällskapet godkänner styrelsens ovannämnda avslagsyrkande 

föreslår fullständig skilsmässa från Sällskapet på vissa angivna 

villkor. Man ville skiljas i vänlighet och citerade Abrahams ord till 

Lot: »Käre, låt icke vara träta mellan dig och mig och mellan mina 

och dina herdar, ty vi äro bröder. Står icke allt landet dig öppet? 

Käre, skilj dig ifrån mig, vill du till den vänstra sidan, så vill jag 

*) Se Dok.-utdr. sid. 3. 

**) I styrelseprotokollet för den 2 april 1885 heter det emellertid, att ehuru 

»församlingen» och »föreningen» ha olika organisation och ekonomi, »äro de 

dock till sitt innersta väsende ett, ty med mycket få undantag utgöras de af 

samma personer». 

***) Observera att mall ömsom kallade »Ev. Luth. Missionssällskapet» med 

detta dess officiella namn (resp. »Missionssällskapeb eller bara »Sällskapeb) 

och ömsom med dess g a m l a namn »Malmö Missionsförening» eller »Missionsföreningen», 

resp. »Föreningen».

till den högra, eller vill du till den högra, så vill jag till den 

vänstra» * l . 

»Diskussionen häröver varade till kl. 12», heter det i protokollet. 

Mötet hänsköt frågan till styrelsen, som i samråd med representanter 

för den nya församlingen och på grundval av ovannämnda 

skrivelse uppgjorde den 16 maj ett förslag till »en vänlig skilsmässa», 

villren båda parterna sedan enhälligt godkände. I överenskommelsen 

fastställdes bl. a. att den nya församlingen skulle få 

kostnadsfritt under ett år bruka missionssalen för vissa enskilda 

möten och erhålla ett bidrag av 500 kr. till hyrande av lokal för 

offentliga möten samt a v Sällskapets donationsmedel 4,000 kr. erhålla 

hälften, alltså 2,000 kr., mot det att den nya församlingen 

avsade sig »all eganderätt i sällskapets egendom»**l . 

• 

Så gick det alltså till vid den »brytning», som gav upphov till 

Betelförsamlingen. Någon skiljedom mellan de båda parterna och 

deras ståndpunkter eller handlingssätt vilja vi naturligtvis inte uttala. 

Den som skriver detta, har svårt att tänka sig att en församling 

skulle behöva sprängas på grund av olika meningar om 

kvinnopredikan, åtminstone i nutiden. Men det hände ju också för 

femtio år sedan. Några av dem, som voro med på den tiden och 

ännu leva, ha uttalat för oss den meningen, att det inte var så 

mycket för kvinnopredikans skull utan fast mera för Nelly Halls 

»obibliska läroförkunnelse» som utbrytningen skedde. Säkert har 

denna sak kraftigt medverkat, men huvudfrågan var dock huruvida 

kvinnan skulle få uppträda och predika offentligt eller icke. 

Atminstone innehålla de skriftliga dokumenten från den tiden 

ingen annan motivering. 

Säkert är emellertid att man på båda sidorna handlade i överensstämmelse 

med vad man trodde vara Guds vilja och till gagn 

för den kristna församlingens bästa. De uppkomna meningsmotsättningarna 

voro emellertid av både principiell och praktisk art 

och ingrepo på ett intimt sätt i möjligheterna för det gemensamma 

församlings- och gudstjänstlivet, åtminstone under då aktuella fall. 

Att brytning måste ske var ju beklagligt - sådant är alltid beklagligt 

- även om Gud sedan vänt det onda till godo. Men tacknämligt 

och hedervärt var i alla fall det gudfruktiga sätt, varpå 

frågan om skilsmässa behandlades i de båda lägren. Man 

tar säkert inte fel om man förmodar, att detta till icke ringa grad 

berodde på R. F. Bergs nobla sätt att uppträda härvidlag. Man 

talade inom såväl den gamla församlingen som den nya om »en 

vänlig överenskommelse» och »en vänlig skilsmässa». Man skildes 

som kristna bröder. Man kan också med glädje konstatera, att ett 

broderligt förhållande städse varit rådande mellan de båda församlingarna. 

*) Se Dok.-utdr. sid. 6. 

**) Protokollet från detta möte med det undertecknade »kontraktet» äter- 27 

finnes i Dok.-utdr. sid. 7.

Församlingens "födelsedag", namn, program, styrelse m. m. 

Att fastställa Betelförsamlingens egentliga »födelsedag» är inte 

så lätt. Det äldsta protokoll, som finnes i behåll, är för »den nybildade 

missionsföreningens sammanträde den 26 maj 1885»*). Vid 

detta sammanträde bestämdes församlingens namn och valdes interimstyrelse 

och kretstjänare. Men Bergs skrivelse till Missions· 

sällskapets styrelse den 1J april inleddes med följande ord: »På upp' 

drag af en del utaf Föreningens medlemmar, som hafva sammanslutit 

sig till en Församling.» Och enligt styrelseprotokollet för 

nämnda datum »yrkades af Holmqvist att då, såsom broder Påhlsson 

tillkännagifvit, Dahlqvist var denna Församlings föreståndare, 

kunde han tydligen ej tillåtas qvarstå såsom Föreningens predikant.» 

Troligen »bildades» församlingen omedelbart efter den avgörande 

omröstningen angående kvinnopredikan den 16 mars. 

Emellertid har församlingen alltid räknat sin tillvaro fr. o. m. 

den 16 maj 1885. I den minnesskrift, som utgavs 1912 med anled· 

ning a vBetelkyrkans 25-årsjubileum, heter det: »Evangeliska Missionsföreningen 

i Malmö bildades den 16 maj 1885.» Vi ha också 

i denna skrift fasthållit vid detta datum. Skilsmässan från Missionssällskapet 

och villkoren därför blevo nämligen undertecknade 

denna dag. 

Enligt protokoll från församlingsmöte den 26 maj 1885 enades 

man om att kalla den nybildade församlingen för »Missionsföreningen 

i Malmö». Men i protokollet för nästa församlingsmöte 

den 14 sept. benämnes församlingen utan vidare »Evangeliska Mis· 

sionsföreningen i Malmö», vilket den sedan fick heta, tills »Betelkyrkan» 

var byggd och ordet »Betel» tillades även församlingens 

namn. Enligt 1913 års stadgar hette församlingen då »Evangeliska 

Missionsföreningen Betel i IJfalmö». Men sedan 1925 lyder första 

paragrafen i stadgarna: »Församlingens namn är Betelförsamlingen.» 

För enkelhetens skull vilja vi i denna skrift redan från början 

använda benämningen Befelförsamlingen, utom i direkta citat 

där det gamla namnet förekommer. 

Sammanslutningens karaktär a v församling med dess tillämpning 

på olika områden var klar redan från början. Förkärleken för 

namnet »förening» istället för den riktiga benämningen församling 

- exempelvis »Missionsförening», »Brödraförening», »Betelföre· 

ning» o. dyl. - som på grund av tröghet eller envishet hänger kvar 

på sina håll än i dag, är en medveten eller omedveten reminiscens 

från den tid, då de fria kristliga sammanslutningarna icke voro 

församlingar utan rätt och slätt missionsföreningar, såsom t. ex. 

Malmö Missionsförening under dess första tid. 

Att en kristen församling också är och skall vara en missionsföre· 

ning är självklart. Men en missionsförening är icke alltid en församling. 

I Betelförsamlingens första stadgar, vilka antogos den 

2 november 1885**) lyder första paragrafen: 

28 *) Se Dok.-utdr. sid. 9. **) Se Dok.-utdr. sid. 9.

»Föreningens ändamål är att såsom en Guds församling, 

oberoende af menskliga bekännelseskrifter men på Guds 

ords grund, uti lefvande tro på Jesus Kristus och broderlig 

gemenskap verka för sina medlemmars gemensamma uppbyggelse, 

inbördes vård och hjelp samt för Guds rikes utbredande.» 

Dessutom offentliggjordes vid Betelkyrkans invigning den 30 jan. 

1887 följande allmänna »programförklaring», vars väsentliga innehåll 

dock varit praktiserat redan från första början och som i sina 

huvuddrag kan sägas vara församlingens arbetsprogram alltfort, 

utom däri, att församlingen sedermera anslöt sig och alltfort är ansluten 

till Sv. Missionsförbundet: 

Då Evangeliska Missionsföreningen i Malmö vid upplåtandet 

af sin nya samlingslokal förhyrd af Aktiebolaget 

»Betel», härmed framträder för att inbjuda allmänheten till 

dess sammankomster, önskar densamma att om sig lemna 

följande meddelanden. 

Föreningens ändamål är att, i enlighet med dess stadgar, 

verka för Guds rikes utbredande ooh stadfästande, såväl 

genom inre mission härstädes, som genom den yttre missionen 

i hednaIänderna, äfvensom att inom sig sjelf verka till 

inbördes stöd, varning ooh uppmuntran. Vi komma derföre 

att anordna offentliga uppbyggelseföredrag af såväl preste>' 

. som lekmän, att hålla söndagsskola, till hvilken vi inbjuda 

alla barn, att ordna mindre möten, fattigbjudningar m. m. 

som kärleken kan utfinna för att derigenom nå medmenniskor 

med evangelii budskap, samt shdligen att samla föreningens 

medlemmar till enskilda uppbyggelsemöten. 

Hvad nu all denna verksamhet angår är det vår önskan 

ooh bön till Herren att den måtte med all ordning och stillhet 

ooh fri från strid, tillfölje af olika lärouppfattningm' 

inom den evangeliska kyrkan få fortgå. 

Vår afsigt är, att hvarken draga till något parti, eller att 

arbeta för att personer sluta sig till vår förening,. medlemmar 

intagas endast då när de sjelfva dertill anmält sig, ooh 

sedan föreningen efter mogen pröfning godkännt anslutningen. 

I konseqvens med denna uppgift intager föreningen en 

fri ställning till alla sällskap er ooh öppnar sina dörrar för 

de predikanter till hvilka den har förtroende, ooh önskar 

blifva bevarad från alla politiska ooh kyrkliga strider. 

I vår Guds hand anbefalla vi oss och vår sak, 

ooh han allena vare ärad. 

Vid församlingsmöte den 14 sept. 1885 valdes följande personer 

till församlingens första styrelse: 

ingenjör R. F. Berg, ordf.; 29 

byggmästare A. Sonesson, kassör;

30 

bryggare N. Larsson, skulle ordna med predikanter; 

skolföreståndare J. Pålsson-Gastner, v. ordf.; 

bagare Lars Persson, kollektör; 

kamrer L. Rinman} sekr.; 

tandläkare A. Bogren. 

De fem förstnämnda äro samma personer, som den 26 maj valdes 

till interimstyreise. Till revisorer valdes Axel Rinman och P. F. 

Fredriksson. 

P. E. Dalqvist valdes till predikant och församlingsföreståndare. 

Och till biträdande predikanter valdes J. Pålsson-Gastner och M. 

Jönsson. (Den sistnämnde för »landtmissionen».) 

Till kretstjänare omvaldes de som blivit valda därtill den 26 maj, 

nämligen f. slottskonstapel H. Ekström, skomakare L. Almqvist, 

lokomotivputsare P. Andersson, bagare P. Persson och murare O. S. 

Weinberg. 

Till husbesökare och bokspridare valdes ovannämnde H. Ekström, 

och till organist valdes fru Hilda Pettersson. 

Till församlingens första »vaktmästare vid dörrarna under offentlig 

predikan» valdes murare Rasmus Mattsson, snickare Måns Nilsson, 

trädgårdsmästare F. G. de la Motte och byggmästare And. 

Sonesson. 

Till festkommitte valdes fruarna Ester Persson, Anna Larsson, 

och Thilda Göransson. 

Söndagsskolföreståndare blev R. F. Berg. 

Församlingsföreståndare och predikanter, hälften a v styrelseledamöterna, 

alla kretstjänare, organist och söndagsskolföreståndare 

samt flera andra funktionärer hade förut innehaft samma 

uppdrag inom Missionssällskapet och voro tränade däri. Så förde 

de med sig in i den nya församlingen från »moderförsamlingen», 

vad de där vunnit av insikt och färdigheter i församlingslivets utformning 

och praktiska gärning. Enskilda kristna ha naturligtvis 

alltjämt att var för sig tillägna sig kunskap och personlig övertygelse 

i dessa för det andliga livet så betydelsefulla ting. Men 

för församlingen som sådan voro åtminstone de fundamentala begreppen 

härom klara före skilsmässan från Missionssällskapet. 

Historien om det intensiva läsande och sökande, spörjande och debatterande 

men även stridande och lidande, som ledde till klarhet 

om att den heliga nattvarden var instiftad för Jesu vänner men inte 

för Hans fiender, att församlingen skulle bestå av troende kristna 

och att den skulle bestämma över sig själv i andliga ting och inte 

bestämmas aven världslig stat o. s. v., historien om det mesta av 

allt detta omfattar tider, som ligga före Betelförsamlingens bildande. 

- Vilket emellertid inte betyder att allting var så fullkomligt 

och välbeställt för det eller att vi ens ännu äro fullt trogna och 

konsekventa i övertygelse och handling beträffande dessa frågor.

Betelkyrkan och "A.-B. Betel" 

Och jakob sade: ltDetta måste vara en heli/! 

plats; här bor förvisso Gud, och här är llimmelens 

porf. /( Och han gav stället namnet 

Belel. l Mos. 28: 17, 19. 

DE TV A FöRST A AREN hade församlingen ingen egen samlingslokal 

utan måste låna sig fram. Enligt den förutnämnda »vänliga 

överenskommelsen» med Missionssällskapet fick Betelförsamlingen 

under första året ha sina enskilda möten i gamla Missionssalen. 

För offentlig predikan och för söndagsskolan hyrdes dåvarande 

Goodtemplarsalen vid Majorsgatan 19 (nuvarande Frälsningsarmens 

härberge för män). Där höllos också ibland teaterföreställningar 

och en del andra tillställningar, som gjorde att församlingen 

inte trivdes så synnerligen bra. En tid hyrdes även baptistförsamlingens 

lokal 2:a och 4:e söndagen i månaden efter kl. 7 

på kvällen mot en avgift av 2 kr. för varje gång. Ibland höllos enskilda 

möten även i Pålsson-Castners skolsal. 

Men det dröjde inte länge förrän Betelförsamlingen skulle få sin 

egen kyrka att samlas i för tillbedjan och offentlig verksamhet. 

Redan den 31 mars 1886 inköpte några församlingsmedlemmar 

för 13,500 kronor en tomt vid Kaptensgatan 13, och då hinder mötte 

för en icke ekonomisk förening att erhålla lagfart å köp, bildades 

A.-R. Betel, som övertog tomten och uppförde där Betelkyrkan. 

Den 30 juli lades grundstenen, en akt som inleddes med en bönestund 

kl. 5 på morgonen och som fäste sig i livligt minne hos dem 

som voro närvarande. 

Den 11 aug. var minimikapitalet 20,000 kr. tecknat. Av dessa 

hade församlingen som sådan, enligt beslut den 10 juni, tecknat 

2,000 kr., som skulle insamlas genom »gåvor och medel som skänkas 

till byggnads/anden». Ritningarna utfördes av lektor Smedberg 

utan ersättning. Enligt dessa skulle kyrkan rymma 1,344 sittplatser, 

679 nere i kyrkan och 665 på läktarna. Byggnaden uppfördes 

av församlingsmedlemmarna byggmästarna A. Sonesson och O. 

Weinberg, den sistnämnde stod för murningen och Sonesson för 

snickeriarbetena. 

Kyrkan blev färdig till nyåret. Redan under julhelgen kunde lilla 

salen tagas i bruk, och den 30 jan. 1887 invigdes kyrkan för sitt ändamål 

med en högtidlighet, som varade en hel vecka. Som talare 

medverkade kyrkoherde E. Låftman och pastor P. Lunden samt predikanterna 

Samuel Johansson, Lars Johansson, ingenjör Widmark, 

ingenjör Berg och församlingens egna predikanter Dalqvist och 

Pålsson-Castner. Festen började på söndagförmiddag kl. 10 med 

sång och bön samt invigningstal av kyrkoherde Låftman. Sedan 

följde predikningar och föredrag om inre och yttre mission, judemission 

och om söndagsskolan. Både kör- och solosång förekom 

vid mötena. På lördag den 5 febr. kl. 6 avslöts festen med bön- och 

tacksägelsemöte. 

31

32 

BETELKYRKAN 

Så var nu vår Betelkyrka färdig och har sedan dess fått oavbrutet 

tjäna såsom en Guds helgedom, ett tempel för både offentlig och 

enskild gudstjänst, ett andligt hem för både unga och gamla. Det 

är heliga minnen förknippade med Betelkyrkan. Många heliga 

stunder har församlingen där haft under alla dessa år; flitigt och 

under bön har Ordet predikats och Gud har bott bland sitt folk och 

välsignat dem, som av uppriktigt hjärta nalkats Honom i Ordet, 

bönen och den heliga måltiden. Tänk på alla, sam gått ut och in i 

Betelkyrkan och lyssnat till förkunnelsen och deltagit i gudstjänsterna, 

alla som där under väckelsens tider och annars blivit träffade 

och »slagna» men också upprättade till sin andliga människa, alla 

som efter veckans möda och kanske tvivel och bekymmer fått komma 

till Herrens boning och blivit vederkvickta till både kropp och 

själ. Och hur har icke söndagsskolans många tusen barn fått en 

kärleksfull vägledning i kunskapen om och tron på den store Barnavännen 

och ungdomen, generation efter generation, fått känna sig 

hemma i Betelkyrkan och under både ledning och självverksamhet 

fått sin andliga fostran där. På grund av kyrkans stora utrymme, 

det största som någon frikyrkolokal har icke blott i Malmö utan i 

hela provinsen, blir den ofta anlitad a vandra kristna församlingar 

eller föreningar för sådana stormöten, som inte rymmas i andra lokaler. 

Tacksamhet till Gud höves oss i sanning. Men man fylles också 

av både beundran och tacksamhet gentemot våra fäder, när man 

tänker på den starka tro och djärva handlingskraft men ock uthålliga 

offervilja, de lade i dagen genom att, icke flera till antalet,

34 

UNGDOMSRUMMET OCH EXPEDITIQNSRUMMET 

församlingssyster. Den övre lilla salen har tidvis uthyrts till skola 

och har därför kallats »skolsalen». 

Formellt och juridiskt har kyrkan ända tills nu ägts av »A.-B. 

Betel». Anledningen därtill var dels, såsom nämnts, svårigheten för 

en icke ekonomisk förening att få lagfart på fastighet, dels emedan 

det ansågs lättare att insamla pengar till byggnadsföretaget genom 

att sälja aktier i byggnaden än genom att endast tigga direkta gåvor, 

och dels emedan man ansåg att risken för kyrkans övergång i 

obehöriga händer genom söndringsrörelser och oberäkneliga vindkast 

i läran var mindre om den ägdes av aktieägare än om den ägdes 

av församlingen. Församlingen har sålunda fått »hyra» kyrkan av 

»A.-B. Betel». Undan för undan har dock församlingen förvärvat 

aktier, och ständigt har insamlingar gjorts till »byggnadsfondell» 

genom offerfester och »themöten» och donationer. Som ett kuriosum 

kan nämnas, att när kyrkan var byggd, föreslog Berg, att man 

för att få medel till byggnadsfonden skulle hyra ut de främsta 

platserna på läktarna till ett pris av 2 kr. pr år för medlemmar och 

5 kr. för utomstående. Som väl var blev icke detta förslag antaget. 

Aktiebolaget Betel bildades genom beslut enligt protokoll av den 

31 mars 1886. Konstituerande bolagsstämma hölls den 11 augusti 

1886. Styrelse valdes och fick denna följande sammansättning: 

R. F. Berg, ordförande; 

H. Ramsten, vice ordförande; 

Axel Bogren, kassör;

A. SONESSON o. WEINBERG 

BETELKYRKANS BYGGMÄSTARE 

JOH. LYDELL 

[( Y R K A N S V. V Ä R D 35

36 

J. Pålsson-Castner, sekreterare; 

Nils Larsson, vice sekreterare 

samt A. Sonesson och A. Rinman som suppleanter. 

Tomten som köptes var intecknad för 3,000 kr. Av de kontanter, 

som måste utläggas, bisträckte R. F. Berg med 2,330 kr. och Axel 

Bogren med 8,000 kr. 

Hyreskontrakt upprättades den 1 jan. 1891 mellan Aktiebolaget 

Betel och församlingen, varigenom bolaget till församlingen uthyrde 

hela fastigheten med inventarier och inredning mot det att församlingen 

skulle betala alla Aktiebolagets utgifter såsom räntor, skatter, 

amorteringar å lån samt alla omkostnader som rörde bolaget 

och dess fastighet, tillika skulle församlingen väl underhålla och 

nödigt reparera fastighet och inventarier. 

Församlingen har under alla de många år, som förflutit sedan 

kontraktet undertecknades, fullgjort sina skyldigheter mot bolaget. 

Enligt bolagets aktieregisterbok för 1935 äger Betelförsamlingen 

numera cirka 95 % av bolagets aktiekapital. Meningen är nu att 

bolaget skall upplösas, då det nu fyllt sin uppgift och icke längre 

är behövligt. 

Ordförande i A.-B. Betel ha under åren varit: 

R. F. Berg ............. . 

Axel Bogren ........... . 

H. Ramsten ........... . 

J. Th. Billberg ......... . 

1886-1907 

1908-1911 

1912 

1913-1935 

STORA LJUSKRONAN I BETEL

38 

HENRIK EKSTRöM 

Bol{spridare och hus besökare 

»Uppgift på undertecknads verlrsamhet 

som hushesökare och bokspridare vid Ev. 

Missionsföreningen i Malmö för 1886. 

Och har min verlrsamhet nestan uteslutande 

varit inom staden och dess område. 

Och har jag under året sålt Biblar, Böcker 

och Skrifter för ............ kr. 206: 26 

samt gratis utdelat ströskrifter 

för ...................... o •• » 12;-· 

Till fattiga inom församlingen 

utdelat af församlingens kassa » 134: 15 

Af enskilda personer har jag 

mottagit för att utdela här 

och var ................. 0.0» 18:och 

har jag på detta område 

utdelat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..» 35: 85 

Måtte Gud af nåd för sitt namns skull 

låta sin välsignelse vila äfver detta mitt 

arbete till mitt och mina medåterlöstas 

eviga väL 

Malmö den 17/3 1887. 

Henrik Ekström.» 

Evighetens dag skall förvisso uppenbara frukten och välsignelsen 

av denne trogne Herrens tjänares arbete. Ekström avled den 20 

sept. 1894 och efterträddes då av f. d. lantbrukaren Jöns Larsson, 

som var församlingens husbesökare och bokspridare till 1899. 

Det var som sagt ett livfullt och mångskiftande arbete på alla 

områden. Gud välsignade också verket, så att det blev fruktbringande 

till själars frälsning och församlingens utveckling. Enligt 

en liten verksamhetsberättelse, som ing. Berg och hans styrelsekamrater 

utgåva 1896 hade församlingen 120 medlemmar vid starten, 

vid slutet av 1895 hade medlemsantalet ökat till 309, i mars 1896, 

då Immanuelsförsamlingen hade anslutit sig till Betel, uppgick medlemssiffran 

till 474, och vid sekelskiftet hade församlingen c:a 500 

medlemmar. 

Såsom vi förut nämnt, var det en grupp medlemmar i Ev. Luth. 

Missionssällskapet som år 1888 utträdde ur detta och bildade den 

s. iL Immanuelsförsamlingen, som hade sin predikaiokai vid Grynbodgatan. 

Denna församling med dess 128 medlemmar slöt sig till 

Betelförsamlingen den 16 mars 1896, vilket gav »anledning till stor 

glädje, på samma gång den ställer nya kraf på oss med afseende på 

tillvaratagandet och vården af våra många medlemmar, Herrens 

namn till ära». Medlemmarna från Immanuelsförsamlingen fingo 

var för sig avgöra, om de ville ansluta sig till Betel, men de upptagas 

utan individuell prövning, endast på förtroende från sin forna 

församling. Det var en glädjens högtidsdag, då denna förening 

ägde rum. Man läste trosbekännelsen högt gemensamt och så firade

man kärleksmåltid tillsammans. Det sades med glädje: »Aldrig ha 

vi förut varit med om något sådant.» 

I och med sammanslagningen utökades församlingens styrelse 

med tre ledamöter, vilka platser enligt överenskommelse blevo besatta 

av ledamöter ur Immanuelsförsamlingens styrelse. 

Enligt de överenskomna bestämmelserna för sammanslagningen 

skulle den bedrivna verksamheten vid Grynbodgatan fortsättas ännu 

någon tid även efter sammanslagningen.") 

Vid det skede då Immanuelsförsamlingen slöt sig till Betel var 

det även i övrigt en framgångsrik tid för Betelförsamlingen. Från 

1896 och till sekelskiftet besöktes församlingen dels av den beryktade 

missionären F. Fransson och dels av missionär R. Tjäder, vilka 

höllo seriemöten och hade väckelse. Isynnerhet den förstnämnde 

eldade församlingens nit för Herrens sak. Det var också, såsom 

i en annan avdelning av denna skrift nämnes, på Franssons inrådan 

som församlingen 1898 beslöt upptaga egen mission i Mongoliet. 

Även andra framstående evangelieförkunnare besökte Betel, såsom 

lektor Waldenström, Karl Palmberg, Samuel Johansson, folkskollärare 

Palmqvist, Landskrona, Carl Andersson i Vaxholm, Fred' 

rik Engelke och många andra. Pastor P. E. Dalqvist, som var en 

god predikare och bibelutläggare, var vid denna tid i sin krafts 

dagar. Ingenjör Berg, som var församlingens ordf. och allt i alla, 

ägnade mycken tid och kraft åt verksamheten på olika områden. 

Det synes som att livaktigheten och expansionskraften varit 

störst under de första femton åren i församlingens historia. Atminstone 

äro de gamla eniga om den saken! Den första kulminationen 

av medlemsantalet inträffade just vid sekelskiftet. Ar 1899 

var medlemssiffran 532. 

Det nya seklet 

Några år inpå detta århundrade, eller närmare bestämt 1905, 

bildades Betels ungdomsförening genom sammanslagning av Malmö 

KristI. Ynglingaförening och jungfruföreningen »Hoppet». 

Ar 1907 hade församlingen besök av evangelisten E. Ekman från 

Huskvarna, vilken tillsammans med församlingens pastor ledde någon 

tids seriemöten. Gud välsignade ordet, och icke så få blevo 

omvända. 

Samma år den 8 dec. inträffade ett dödsfall, som väckte stor förstämning, 

ja djup sorg, icke blott i församlingen utan i hela staden. 

Det var när ingenjör R. F. Berg, 61 år gammal, den 8 dec. gick 

hädan. Han var då i ett ärende i Stockholm, och dödsbudet 

nådde Malmö ungefär samtidigt som ett annat dödsbud nådde hit, 

som förmälde att konung Oscar II samma dag avlidit. Tidningarna 

skrevo om »de båda kungarna, som dött samtidigt». Berg kallades 

nämligen allmänt »Limhamnskungen» på grund av de utomordent- 

*) Se Dok.-utdr. sid. 12. 39

40 

liga insatser han hade gjort för Limhamn i både materiellt och 

andligt hänseende. 

Självfallet blev tomrummet mycket stort och förlusten kännbar 

framförallt inom Betelförsamlingen, som nu mistat sin avhållne 

ordförande. Efter Berg blev tandläkare A. Bogren ordförande till 

1912, då byggmästare Th. Billberg blev ordförande. 

Aren 1912-1914 hade pastor Dalqvist, Som började bliva till 

åren, hjälp i predikogärningen av E. Wahlund, som särskilt med 

sin känsliga sång slog an på publiken. 

Ar 1915 blev fabrikör A. E. Ljung församlingens ordförande, vilket 

han fortfarande är. 

Naturligtvis är inte medlemsantalet den ensamt avgörande värdemätaren 

för Guds verk och välsignelse i en församling - allra minst 

matrikelsiffrorna. Stora misstag kan man begå, om man dömer så 

ensidigt. Matrikelbokföringens större eller mindre noggrannhet 

kan som bekant till en viss grad inverka på den officiella medlemsstatistiken. 

Och dessutom är det ju så många andra faktorer, som 

böra räknas med. 

Men så långt någon bedömning i alla fall kan byggas på medlemsantalen, 

så synes en avmattning ha gjort sig gällande från 

sekelskiftet till framemot 1916 och 1917, dock under ständiga 

smärre vågningar upp och ned vid varje enskilt kalenderår. 1916 

var medlemssiffran 364, den lägsta på detta århundrade. 

Periodiska väckelser 

Ar 1917 började en ny besökelsetid med en ganska omfattande 

väckelse. Det mänskliga redskapet därtill var pastor P. E. Sandberg, 

som då ledde en serie evangeliska möten i Betel. Väckelse!) 

kom som svar på bön, ty församlingsföreståndaren, pastor Oskar 

Karlsson, som 1915 hade efterträtt P. E. Dalqvist som föreståndare, 

och en trogen skara av medlemmarna hade bedit och väntat 

och ställde sig också nu villigt till förfogande i arbetet för evangelii 

själafångst. Ahörare fyllde kyrkan kväll efter kväll, sångarna 

tjänade flitigt med sång efter sång jämte musik, Sandberg och 

Karlsson förkunnade väckelsens och försoningens budskap och 

gingo i bänkarna och talade med bekymrade; man kämpade i bön 

på knä bredvid frälsningssökande, och många gjorde upp sitt livs 

räkning med Gud och blevo livsförvandlade. Ja, det var en härlig 

tid, säga de som vara med - och många av dem som då vunnas 

äro nu verksamma medlemmar i församlingen. Förstlingskärvarna 

bärgades bland juniorerna. Juniorförening hade bildats 1916. 

Det kan förtjäna omnämnas, att pastor Sandberg på Betelförsamlingens 

i skrivelse till Svenska Missionsförbundet den 2 april 

1918 framförda förslag antogs till Svenska Missionsförbundets 

evangelist, vilket han sedan dess alltjämt varit. 

Sedermera vara pastorerna Josef Roth 1919 och Olof Hall 1920 

här och ledde evangeliska möten. Ä ven vid dessa tillfällen blevo 

själar vunna för Gud.

En god hjälp för ungdoms- och juniorarbetet hade församlingen 

i pastor Gott/rid Lö/gren, som 1918 anställdes som organist och 

sångledare och som även fick i uppdrag att som församlingens biträdande 

predikant i första hand ägna sig åt ungdomarna. Särskilt 

i juniorföreningen nedlade han ett gott arbete. 

Ar 1922 på hösten var det även väckelse. Pastor Emil Thörne, 

som då var församlingsherde, sedan 1921, var från sin amerikatid 

bekant med den slagkraftige väckelsepredikanten Gust. F. Johnson 

i Minneapolis. Och på Thörnes förslag ordnades det så, att pastor 

Johnson kom hit Då besök och hade en serie möten dels i Malmö 

och dels i Stockhoim och Göteborg med flera platser. 

»Få vi hit honom, så blir nog kyrkan full, det är det ingen tvekan 

om», sade Thörne. Och han fick rätt. Betelkyrkan var många 

gånger packad under dessa möten. 

En söndagseftermiddag hade pastor Johnson inbjudit till möte 

endast för män. Kyrkan var fullsatt av de mest blandade kategorier 

av män, unga och gamla. Man såg sådana i kyrkan den gången, 

som inte allenast aldrig brukade besöka en gudstjänstlokal utan 

som man även tämligen säkert kunde anse aldrig skulle komma att 

göra det. Gust. F. Johnson lade upp sitt föredrag över något speciellt 

ämne och fångade den »manstarka» åhörarskarans intresse, 

så det var Då helsDänn från första stund. 

Efter mÖtet var- det ett par herrar som samtalade med varandra 

utanför kyrkan. Den ene sade: 

- Det var en hejare till att predika. 

- J a, svarade den andre och tillade med överraskning och en 

viss tillfredsställelse: ooh han var inte så allra värst religiös heller! 

Men på kvällen, när pastor Johnson höll en dundrande väckelsepredikan, 

stod folket icke blott i gångarna utan långt ut i trapporna, 

och många måste ändock stanna utanför. 

Denna mötesserie var gemensam för de samtliga missionsförsamlingarna 

i Malmö. Mötena höllos alternativt på de olika lokalerna, 

och ett broderligt samarbete rådde mellan församlingarna såväl 

som mellan predikanterna. Konrad Abramsson var församlingspastor 

i Immanuelsförsamlingen på den tiden. Det var i sanning 

en ljus och lyckosam period ifråga om samarbete och broderligt 

förhållande mellan församlingarna och mellan predikanterna. Det 

var också då som Malmökretsen och Missionsförsamlingarnas samarbetskommitte 

bildades, varom närmare redogöres i annat sammanhang. 

• 

På tal om 1922 må här göras en liten parentes för att erinra 

om det intensiva arbete, som de kristna i vårt land jämte goodtemplare 

och andra avgjorda nykterhetsvänner utförde det året före 

/örbudsomröstningen den 27 augusti. Det gällde att om möjligt 

befria vårt folk från den hänsynslösa lycko- och moraldödaren kung 

alkohol. Striden vart het, hetast i denna landsända, ty här i Skåne 

har dryckesseden särskilt djupa och grova rötter i folkets vanor 

och finansintressen. 

41

42 

Genom en »De kristnas förbud.skommitte., som bestod av valda 

ombud från alla frikyrkoförsamlingar och kristligt ideella föreningar 

och som i sin tur var representerad i ett för allt förbudsfolket 

i Malmö gemensamt Gentralutskott, var även Betelförsamlingen 

sålunda med i detta arbete. 

Seger vanns icke den gången. Som bekant blev det två ungefär 

lika stora hälfter av de röstande, den ena hälften för förbudet och 

den andra emot, med någon liten övervikt för nejsidan. (l Malmö 

röstade ungefär 7,000 för förbudet.) Men det kan vara gott att 

veta, att man gjorde sitt bästa och att det gjordes av kärlek till de 

svaga och fallna och till skydd för de unga. Alltnog, även Betelförsamlingen 

var med i den kampen och kämpade på den rätta 

sid.an. 

Juniorverksamhetens och bibelskolans uppsving 

Vi ha i allmänhet stor benägenhet att ifråga om människornas 

frälsning och församlingens framgång ensidigt och huvudsakligast 

räkna med de periodiska, mera markerade väckelserna. Den stora 

betydelse som det ständiga, regelbundna såendet har och de »droppvisa» 

omvändelserna glömmes så lätt. l en historisk skildring som 

denna är det också givetvis mycket svårare att få grepp om dessa 

senare än om de i ögonen fallande och mycket omtalade väckelserna. 

Vad de sista tioårsperioderna beträffar, ha väl nästan varje år 

periodiska seriemöten hållits under medverkan av olika predikanter 

och evangelister, som varit på besök längre eller kortare tid - bl. a. 

Frank Mangs 1926. Stora väckelser äro icke att anteckna från 

dessa år sedan 1922, men Gud har välsignat ordet och bönen, och 

själar ha blivit omvända och förenade med församlingen. Detta 

isynnerhet bland ungdomar och juniorer. Juniorarbetets effektivisering, 

icke minst genom samarbete i hela provinsen, bl. a. i 

de stora sommarlägren, har haft stor betydelse för de ungas omvändelse 

och för församlingens nyrekrytering. 

Ä ven b i b e l s k o l a n, som de sista decennierna hållits regelbundet 

varje år, har varit till stor välsignelse i detta hänseende. 

överhuvudtaget kan man säga att det som särskilt utmärkt de sista 

tjugo åren är just ett glädjande uppsving av juniorverksamheten 

och bibelskolan. Måtte Gud få särskilt välsigna dessa planteringar, 

och må församlingen allt fort med tacksamhet vårda sig om juniorverksamheten 

och bibelskolan. 

Församlingens medlemsantal nådde sin andra höjdpunkt år 1930, 

då matrikelsiffran var 55:2. 

Den märkbara nedgången i församlingens medlemsantal de allra 

sista åren har väl närmast berott dels på det ovanligt stora antal 

gamla, som på få år gått hädan, och dels på den känning församlingen 

haft av de i Malmö rätt starkt företrädda psykobetonade och 

till söndring tenderande religiösa riktningarna. Denna »känning» 

har dock icke berört församlingen som sådan utan endast enstaka 

medlemmar, som efter någon tids vacklan lämnat församlingen och

slutit sig till de grupper, som de 

känt sig dragna till. M edlemsantalet 

var vid sista årsmötet 480. 

För övrigt har Betelförsamlingen, 

Gud till pris, varit förskonad 

från strider och inre slitningar. 

Kärlek och sammanhållning har 

varit rådande, och församlingen 

har under de femtio åren fått bedriva 

sitt arbete jämt och lugnt 

under Guds ledning och nåderika 

välsignelse. Vad som vid sekelskiftet 

skrevs om Betelförsamlingen 

i Ekmans »Inre missionens historia», 

äger sin tillämpning även i 

dag: »Ev. Missionsföreningen har 

varit befriad från strider och 

slitningar, står i gott förhållande 

till övriga missionsvänner på platsen 

och intresserar sig varmt för 

den yttre missionen, särskilt den 

som bedrives av Svenska Missionsförbundet.» 

Efter pastor Thörne anställdes 

pastor Karl Gustafson som predikant 

och församlingsförestån 

dare år 1926. Han flyttade till 

Pastorerna P. E. SANDBERG och 

JOSEF ROTH 

Oskarshamn 1930 och efterträddes av Klas Aström, som nu är 

distriktets föreståndare. Den 1 dec. 1933 fick församlingen hälsa 

sin nuvarande församlingsherde välkommen, Gideon Wiren. 

* 

Denna kortfattade, ytterst schematiska och ofullständiga historiska 

allmänöversikt må här avslutas med en hänvisning till de olika 

specialuppsatserna, vilka sammantagna med denna översikt kunna 

ge en någorlunda allsidig bild av Betelförsamlingens liv och arbete 

under de gångna femtio åren. 

43

44 

MANNEN I LEDNINGEN 

R. F. BERG 

Ordf. 1885-1907 

J. TH. BILLBERG 

Ordf. 1912-1914 

AXEL BOGREN 

Ordf. 1908-1911 

A. E. LJUNG 

Ordf. 1915-

46 

FöRSAMLINGSSTYRELSEN 1906 

(Efter en tavla som styrelsen förärade ingenjör Berg på hans 60-årsdag och 

som nu befinner sig på Betels styrelserum.) 

Uppifrån och från vänster: R. F. Berg, Axel Bogren, H. Ramsten, N. Larsson, 

M. Lauren, pastor P. E. Dalqvist, Lars Persson, S. Winslow, P. Andersson, 

And. P. Alinder, Hans Andersson, P. Nyström.

FöRSAMLINGSSTYRELSEN 1923 

KOLLEKTUPPTAGARE 1928 47

48 

FöRSAMLINGSSTYRELSEN 1935 

Främre raden frän vänster: otto Ahlberg, pastor Gideon Wiren, J. Th. BiIlberg, 

A. E. Ljung, Martin B. Anderson, Aug. Akerberg. 

Bakre raden: Joh. Lydell, H. Johansson, AxelOhlson, H. HUden, C. J. Svedberg, 

Ernst Ljungberg. 

ORDFöRANDEN 

R. F. Berg 

Axel Bogren 

J. Th. Billberg 

A. E. Ljung . 

1885-1907 

1908-1911 

1912-1914 

1915- 

SEKRETERARE 

L. Rinman ......... . 

M. Lauren ..... , ..... . 

Carl E. Andersson ... . 

Carl Rosen .......... . 

Hjalmar Johansson 


1898-1909 

1910-1922 

1923-1926 

1927- 

v. ORDFöRAN DEN 

J. Pälsson-Castner .... 

Axel Bogren .. 

Lars Persson ......... . 

A. E. Ljung ....... . 

J. Th. Billberg ....... . 

Martin B. Anderson 

KASSöRER 

J. Pålsson-Castner ... . 

A. Sonesson ....... . 

A. Stenkula ...... , .. . 

M. Lauren ........... . 

P. Andersson ... . 

A. P. Alinder ........ . 

Aug. Alexandersson 

P. Roos ............. . 

Aug. Akerberg ....... . 


1893-1907 

1908 

1909-1914 

1915-1926 

1927- 


1887-1"92 

1893-1899 

1900 

1901-1902 

1903-1914 

1915-1918 

1919-1927 

1928-

Vid senaste stadgerevisionen intogos följande betydelsefulla paragrafer 

i Betelförsamlingens stadgar: 

§ 12. Mom. 1. Upplöses församlingen eller frångår den principen 

att i full församlingsgemenskap upptaga alla på Kristus troende, 

övergår den med sin verksamhet till annan organisation eller av vilken 

som helst orsak upphör att existera, så. tillfaller äganderätten av 

hennes tillgångar Sv. Missionsförbundet. Icke må beslutas, att de 

skola mellan medlemmarna fördelas. 

§ 13. Mom. 3. För ändring av § 12 fordras, att Svenska Missionsförbundets 

styrelse lämnar sitt medgivande därtill. 

Såsom förut nämnts, bildades Skånes Missionssällskap i augusti 

1877. Dess verksamhet omfattar, såsom namnet också säger, våra 

skånska bygder, och de församlingar som äro anslutna lämna sina 

bidrag och få mottaga predikobesök av Sällskapets predikanter. 

»Sedan dec. 1892 predika Skånes missionssällskaps predikanter vid 

genomresa i Betei» , heter det i 25-årsskriften. A v dessa må från 

tidigare år nämnas O. N. Thomsson, Anders Jeppsson och N. M. 

Lahger. Under de senare åren ha reseturerna från Skånes Missionssällskaps 

predikanter inhiberats vad Betel beträffar, detta med hänsyn 

till att behoven av predikobesök äro större på platser, som sakna 

egen predikant. Men offerdag för Sk. Missionssällskap hålles regelbundet 

varje år. 

Fr. V.: pastor P. E. Dalqvist, folkskoll. K. Palmqvist, distr.-f. O. N. Thornsson 51

52 

Gudstj änstli v och själavård 

Låtom oss akta på varandra för att uppliva 

varandra till kärlek och goda gärningar. 

Låtom oss icke övergiva vår jörsamlingsgemellskap, 

såsom somliga hava fdr sed. 

Hebr. JO .. 24, 25. 

EVANGELlI PREDIKAN och den enskilda själwården äro de 

uppgifter, som församlingen direkt ombetrotts av den store överherden. 

Om betydelsen och värdet a v dessa uppgifter kan det således 

aldrig bli diskussion i församlingen. Församlingens egentliga 

kallelse är att predika evangelium och taga vård om de troende. 

Det mottagande församlingen får i världen med detta sitt höga ärende 

får ej vara avgörande för utförandet. Vissa tider lyssna stora 

skaror till det förkunnade ordet, det är hunger efter Herrens ord, 

och under andra skeden är det endast ett fåtal som vill höra vad 

Herren säger genom församlingen, men under alla tider ropa församlingens 

sändebud ut det glada budskapet. Så ock med själavårdens 

uppgift. Om den kristna församlingen vill bevara sitt liv och 

undkomma världskyrkornas öde, måste den enskilda själavården och 

tukten hållas i ära och handhavas med nit och andlig visdom, vad 

församlingens kritiska iakttagare än ha att säga därom. 

Då vi nu betrakta Betelförsamlingens liv ocb arbete under de 

gångna 50 åren, finna vi att denna tvåfaldiga rent andliga uppgift 

ständigt varit det centrala intresset, omkring vilket allt annat samlat 

sig. 

Gudstjänsten skall vara medelpunkten i församlingens liv. Så har 

det varit i Betelförsamlingen. Och att studera församlingens historia 

är att göra närmare bekantskap med en rätt stor skara Ordets 

tjänare, som haft att ordna och sköta detta gudstjänstliv. Vi hava 

då först och främst församlingens pastorer under de flydda 50 åren. 

Dessa äro följande: 

Per Erik Dalqvist ............ 1885-1915 

Oskar Karlsson .............. 1915-1920 

Emil Thörne ................ 1921-1925 

Karl August Gustafson ....... 1926-1930 

Klas Vilhelm Aström ......... 1931.-1933 

Per Gideon Wiren sedan den 1 december 1933 

Under vissa perioder har församlingen haft två ordinarie predikanter. 

Redan från början anställdes J. Pålsson-Castner till andre 

predikant och tjänade som sådan under en lång följd av år. Aren 

1912-1914 innehade Efraim Wahlund samma befattning. Gottfrid 

Löfgren, som år 1918 kallades till organist och körledare i församlingen, 

tjänstgjorde också delvis som andre predikant. Han flyttade 

år 1921. 

Det är icke vår uppgift att här bedöma kvaliteten och anteckna re-

sultaten av det arbete i Ordet och läran som är knutet vid dessa församlingstjänares 

namn. Med sina olika gåvor hava de troget tjänat 

Herren och församlingen. Värdefullt är det att taga del av förutvarande 

pastorers personliga minnen och intryck, vilka äro återgivna 

på annat ställe i denna skrift. De säga åtskilligt om huru 

den heliga tjänsten gestaltat sig. 

Utom dessa egna förkunnares regelbundna predikogärning har 

församlingen till synes betraktat det som nödvändigt för arbetets 

framgång att rätt ofta för kortare tider kalla främmande predikanter 

till hjälp. Särskilt påfallande är detta förhållande under församlingens 

första tid. Man fäster sig också vid den omständigheten 

att flertalet av dessa främmande predikanter under den gamla 

tiden voro statskyrkopräster. 

Givetvis har Betelkyrkan allt ifrån sin tillkomst varit medelpunkten 

för församlingens gudstjänstliv, och det är med glädje och 

tacksamhet till Gud vi konstatera att församlingens rymliga helgedom 

ännu är en mötesplats för Guds folk i vår stora stad som man 

räknar med. 

Under åtskilliga år hade församlingen därjämte en predikolokal 

vid Möllevångstorget, där predikan regelbundet hölls. Sedan sommarhemmet 

tillkom har även där hållits offentliga predikostunder i 

den mån tiden tillåtit det, i synnerhet under sommartiden men tidvis 

också under vintern. 

På sommaren 1905 började församlingen hålla friluftsmöten. Därom 

förtäljer 20-årsberättelsen: »Det är först under detta år tillfälle 

beredts de troende att hålla sådana möten. Stadens styrelse 

anvisade nu plats ute i Rörsjömarken och lofvade om behof ditsända 

polis för ordningens upprätthållande. Det visade sig ej behöfligt. 

Med den största uppmärksamhet lyssnade de talrikt församlade skarorna 

till evangelium. När sångens toner ljödo ut öfver Rörsjön 

skyndade folk till för att se och höra hvad som var å färde. Då 

evangelii ljuvliga budskap förkunnades syntes både sorgsna och 

ljufligt leende ansikten.» Från den tiden har församlingen fortsatt 

att hålla friluftsmöten. Under senaste år har Möllevångstorget varit 

»lokal» för sommarens veckomöten. Den vackra parken vid 

Skogshill har också varit en kär tillflyktsort för församlingens sammankomster. 

På tal om gudstjänstlivet bör det också nämnas, att Betelkyrkan 

från år 1931 hör till det icke ringa antal kyrkor i vårt land som efter 

en för alla dessa kyrkor fastställd ordning ha förmånen utsända 

gudstjänster pr radio. 

För den enskilda själavården har inom församlingen skapats organ 

och former, vilka bära tydligt vittnesbörd om den vakna uppmärksamhet 

för det andliga livets avgörande värde för medlemskapet 

och den osparda möda för detta andliga livs bevarande och 

tillväxt som med nödvändighet måste utmärka en kristen församling. 

53

KLAS ÅSTRöM 

1931-1933 

GIDEON WIRJ!>N 

1 dec. 1933- 

Vid församlingsmöte den 3 juni 1885 antagas följande bestämmelser 

tör medlemmars intagande: 

Anmälan om inträde skall göras hos styrelsen. 

Inom en månad efter anmälan skola församlingsföreståndaren och 

kretstjänarna pröva frågan och lämna meddelande till styrelsen. 

Kan styrelsen nu tillstyrka ansökan, meddelas detta på nästa församlingsmöte, 

som fattar beslut i ärendet. 

Kan styrelsen däremot icke tillstyrka ansölmn, avgöres ärendet i 

styrelsen utan föreningens hörande. 

Är person, som anmält sig, helt okänd, intages han under en tid 

på prov. 

Den 12 september samma år gjordes det tillägget till dessa bestämmelser, 

att de nya medlemmarna skulle avlägga bekännelse inför 

församlingen. *) 

Man märker, att Betelförsamlingen föddes i en tid, då den nytestamentliga 

församlingsprincipen redan var klar för väckelsens 

folk_ 

Vid ett möte i december 1888 talade man om sådana troende personer, 

»som tillfölje av sin anställning ej kunna ingå i föreningen», 

och det yrkades på, att de borde få vara med på de enskilda församlingsmötena. 

Vilka anställningar dessa troende hade, som hindrade 

deras medlemskap i församlingen, få vi ej veta och ej heller 

*) Om nu gällande bestämmelser för medlemmars intagande, se »Försarnlingsordning», 

Dok.-utdr. sid. 22. 55

56 

huru församlingen beslutade med 

avseende på dessa troendes deltagande 

i de enskilda mötena, men 

ärendet har dock sitt intresse såsom 

ett uttryck för den omtanke man 

hade om alla, som ägde trons liv. 

Kretstjänareinstitutionen hör till 

de för det frikyrkliga församlingsii 

vet karaktäristiska dragen. 

Redan från början indelade man 

församlingen i kretsar, fem till antalet, 

och tillsatte en kretstjänare 

för varje. Kretstjänarens uppgift 

var och är att vaka över det 

andliga livet inom sin krets, själv 

vara i någon mån en själavårdare 

och stå i korrespondens med pastorn 

om tillståndet inom kretsen. 

Denna institution har under åren 

undergått åtskilliga förändringar. 

SYSTER ELSA Sålunda kom man efter åtskilliga 

års erfarenhet underfund med 

behovet av kvinnor i själavårdens tjänst. År 1902 valdes de första 

kvinnliga kretstjänarna. År 1907 företogs en uppdelning av kretsarna 

i mindre avdelningar efter den principen, att varje kretstjänare 

skulle få högst 8 medlemmar att bära ansvar för. 'Tidvis 

ha kretstjänarna också haft uppgiften att inkassera medlemsavgifterna. 

För närvarande är församlingen uppdelad på 16 kretsar, varav 

den 16:de upptager medlemmar, som vistas på andra orter. Såsom 

kretsarnas antal ökats, så har också kretstjänarnas skara växt med 

åren och utgör nu en menighet på 60 personer, en i vissa avseenden 

något tungrodd apparat för sitt ändamål. Enligt nu gällande församlingsordning 

åligger det dessa församlingstjänare : »att i samråd 

med församlingsföreståndaren anordna kretsrnöten ; att besöka 

medlemmarna i sin krets och till församlingsföreståndaren anmäla, 

om särskilt besök hos någon medlem påkallas; att över kretsens 

medlemmar föra noggrann förteckning.» 

Det torde för alla vara tämligen klart, att denna institution, som 

också är ett levande uttryck för det allmänna prästerskapets ide, 

utgör en betydande tillgång i församlingslivet. Icke minst de smä 

kretsrnötena med bibelläsning, personliga vittnesbörd och gemensam 

bön ha varit en välsignelsens källa. Just nu uppleva de också 

en renässanstid tack vare tydliga inflytelser från Oxfordgrupprörelsen. 

Denna gamla form för gemenskap och uppbyggelse i församlingen 

visar sig sålunda vara fullt livsduglig ännu. 

Betydelsen av denna institution hänger innerligt samman med 

samarbetet mellan församlingspastorn och kretst,jänarna. Deras 

gemensamma, regelbundna sammanträden äro tillfällen av största

vikt för den enskilda själavården. Förr höllos dessa sammanträden 

en gång i månaden, nu är stadgat, att minst fyra skola hållas pr år. 

På förslag av kretstjänarna valde församlingen år 1903 ett äldsteråd 

med uppgift att handhava mera ömtåliga tuktfrågor. Detta råd 

bestod av fyra personer jämte pastorn, som var självskriven. De 

först v8Jda voro R. F. Berg, L. Hermansson, A. Källström och A. 

Nilsson. Då det emellertid med åren visat sig att detta råd varit 

av mindre betydelse, i det dess uppgift kan skötas av här förut 

nämnda organ, har det enligt nuvarande församlingsordning slopats. 

Nådemedlen, dopet och nattvarden äro församlingen ombetrodda 

att förvalta. I överensstämmelse med Betelförsamlingens principer 

för medlemskap råder i fråga om dopet frihet att omfatta barndopet 

eller vuxendopet. De allra flesta medlemmarna hava varit 

barndöpare och det är ännu förhållandet. Dock hava rätt många 

under årens lopp förkastat sitt barndop och låtit döpa sig som äldre 

troende. Men under allt har frågan om dopet icke vållat några stridigheter 

inom församlingen. 

För närvarande har styrelsen under utredning ett förslag om 

byggande av dopgrav i kyrkan, och i samband därmed har också 

framförts tanken att anskaffa en dopfunt. Tydligt är att det i församlingens 

kyrka bör finnas sådana anordningar för dop att medlemmarna 

i sin egen kyrka kunna bli betjänade i dopets handling 

allt efter sin personliga kristna övertygelse i denna fråga. 

Nattvarden har alltid varit en a v församlingslivets viktigaste 

kraftkällor. Och trots alla meningsskiljaktigheter inom kristenheten 

om denna Kristi dyrbara gåva till sina återlösta, har det heliga 

bordet behållit sin rang och värdighet av den förnämsta samlingsplatsen 

för församlingens medlemmar. Det var ju vid nattvardsbordet 

som våra frikyrkoförsamlingar bildades, och alltfort är vår 

ställning till Herrens bord av rätt så avgörande betydelse för våra 

församlingars fortbestånd såsom nytestamentliga församlingar. 

Det kan med sanning sägas att nattvarden alltid hållits i ära inom 

Betelförsamlingen. Under de första 20 åren firades denna högtid 

två gånger i månaden. Om deltagandet under denna första tid 

säges det i 20-årsberättelsen: »Ganska allmänt ha församlingens 

medlemmar begagnat sig av dessa heliga, dyrbara stunder till den 

inbördes kärlekens förkovran, trons och det andliga lifvets näring 

och utveckling.» Ungefär med dessa ord kan läget även i dag, 30 

år senare, karaktäriseras. Därtill bör dock kanske den anmärkningen 

göras, att av vissa tecken att döma församlingens ungdom 

nog icke uppskattar nattvardens stilla stunder på samma sätt som 

de gamla göra det. Vad anledningen därtill kan vara ha vi däremot 

icke kunnat utröna. Nattvard firas nu i regel första söndagen 

i varje månad i anslutning till förmiddagens gudstjänst. Sedan 1932 

brukas individuella nattvardskalkar. Sju av församlingen valda 

nattvardstjänare biträda pastorn i tjänsten vid nattvardsbordet. 

Församlingssysterns verksamhet är ju ett komplement till den 

direkta själavården och bör därför omnämnas i detta sammanhang. 

Den första ansatsen till en sådan tjänst inom församlingen finna vi 57

edan år 1899, då vid årsmötet i mars beslut fattades att på prov 

för en tid av tre månader anställa en kvinnlig sjukbesökare. Beslutet 

blev av allt att döma ej verkställt det året. Påföljande år kallades 

emellertid bibelkvinnan Amanda Maria Andersson från Elsa 

Borgs bibelkvinnohem i Stockholm.') Ehuru denna anställning 

från början beräknades bliva av blott tillfällig art, kom den att 

räcka till år 1908, då syster Amanda utgick till Kina som missionär 

i Skandinaviska Alliansmissionens tjänst. Beträffande bibelkvinnans 

verksamhet bestämdes vid församlingsmöte den 10 december 

1900 »att hon i första rummet hade skyldighet att besöka alla fattiga 

sjuka inom föreningen, derefter fattiga sjuka utom föreningen 

samt mera bemedlade sjuka inom föreningen, av vilka sistnämnda i 

så fall komma att påräknas något bidrag till föreningen till förmån 

för bibelqvinnans afiöning.» Denna förordning är i själva 

verket ännu gällande för församlingssysterns verksamhet. Därtill 

kan fogas nuvarande församlingsordnings bestämmelse 

att församlingsföreståndaren skall »övervaka församlingssysterns 

verksamhet», genom vilken bestämmelse denna verksamhet tydligen 

knutits till det pastorala arbetet. Församlingens andra bibelkvinna, 

Elida Andersson, var också utbildad vid Elsa Borgs hem. 

Hon tjänstgjorde åren 1908-1912. 

Från syster Elidas avflyttning och ända fram till år 1925 saknade 

församlingen utbildad församlingssyster. Under denna långa tid 

utförde fru Amanda Ljungström ett gott arbete bland gamla och 

sjuka. Aren 1918 och 1919 biträdde också fröken Emmy Fredriksson 

i vården av de sjuka, som just då på grund av spanska sjukan 

var nog så ansträngande. Gång på gång diskuterade man under 

denna tid frågan om att på nytt anställa församlingssyster med 

det resultatet att syster Elsa Andersson kallades och tillträdde sin 

plats den 1 juli 1925. 

Syster Elsa, som ännu med trohet och kunnighet tjänar de sjuka 

och behövande i församlingen, har genomgått Svenska Missionsförbundets 

församlingstjänarinnekurs samt fått sjuksköterskeutbildning 

vid Kalmar lasarett. 

Församlingssysterns kallelse hör till de svåra uppgifterna och 

bör därför kunna påräkna medlemmarnas förståelsefulla stöd och 

trogna förböner. 

I anslutning till dessa knapphändiga historiska anteckningar från 

Betelförsamlingens gudstjänstliv och själavårdande arbete må den 

förhoppningen få uttalas, att församlingen allt framgent så må 

vårda sitt gudstjänstliv och med omtänksamhet tillse sina medlemmars 

andliga behov att hon i sanning kan vara och förbliva »ett 

fridhem för tröttad själ». 

58 *) Se brevväxlingen mellan Elsa Borg och R. F. Berg, DolL-utdr. sid. 18.

Sången och lJlusiken 

Mall ser, o Gud, ditt högtidståg, min Guds, 

min konungs högtidståg in [helgedomen. 

Främst gå sångare, harpospelare följa efter, 

mitt ibland unga kvinnor, som sid på pukor. 

Ps. 68: 25, 26. 

"Sången ädla känslor föder, 

hjärtats nyckel heter sång." 

Sången har alltid haft stor betydelse i den 'kristna församlingens 

historia. De religiösa känslorna taga sig gärna uttryck i sång och 

musik. Särskilt väckelsefolket var ett sjungande folk. Härvidlag 

kommer naturligtvis den gemensamma sången i främsta rummet. 

En sjungande församling är en segrande församling. 

Under de allra första åren använde Betelförsamlingen olika sångböcker 

för den gemensamma sången vid gudstjänsterna såsom Sankeys, 

Engelke_s och Ahnfelts sånger samt Hemlandstoner. Den 9 

dec. 1886 beslöt församlingen att vid sina andaktsstunder använda 

»Hemlandstoner» och »Andeliga sånger» (av Ahnfelt) sammanbundna 

i ett band. Sedan 1896 användes Svenska Missionsförbundets 

Sångbok. 

Det instrument, som fått mest användning till att beledsaga församlingssången 

är som bekant orgeln. Såsom vi förut nämnt, byggdes 

Betelkyrkans orgel 1901-02. Det är nu beslutat att låta uppföra 

en ny piporgel, vilket torde ske, så snart tillräckliga medel 

därtill äro tecknade. Men orgeln spelar inte av sig själv, utan det 

behövs en därtill kunnig organist. Det är en verkligt oumbärlig 

person vid gudstjänsterna i kyrkan. Den som är organist och klockare 

har i sanning anledning att säga »vi prästerskapet»! 

Betelförsamlingens förste organist var fru Hilda Pettersson, maka 

till snickaremästaren, orgelbyggaren och vaktmästaren (i Betel) 

H. Pettersson och moder till de kända sångarbröderna Ralf. Hon 

hade innehaft detta betydelsefulla uppdrag även i Ev. Luth. Missionssällskapet, 

innan Betelförsamlingen bildades. 

I Betel var hon organist i 15 år, från 1885 till 1900, och skötte 

sitt uppdrag med trohet och skicl

ORGELN OCH DESS MÄSTARE 

Från vänster: Hilda Pettersson, And. P. Alinder, Carl Maull, Gottfrid Löfgren, 

Richard öhman, Oscar Arnö 

biträdande organist vid olika tillfällen och vikarierade som organist 

och körledare 1921-22. Sedan tjänade rörläggaren Richard Öhman 

som organist och sångledare, tills kantor Oscar Arnö, församlingens 

nuvarande organist och sångledare, anställdes den 1 sept. 1925. 

Samtliga ha tjänat med både trohet och skicklighet. 

En välordnad frikyrkoförsamlings verksamhet med alla dess olika 

specialgrenar utövar jämte sin direkt andliga uppgift även en icke 

ringa kulturell mission bland sina medlemmar och ungdomar. Icke 

minst gäller detta ifråga om sången och musiken. Redan i söndagsskolan 

söker man tillvarataga och odla de spirande anlagen, 

och det dröjer i regel icke länge, förrän de unga eleverna kunna 

både sjunga i kör och hantera instrument. Och så fortsätter utbildningen 

och träningen i juniorföreningen, i ungdomsföreningen 

och församlingen. Man sjunger i körer och i strängmusikföreningar, 

man spelar i orkestrar och såsom solister. Man övar både bittida 

och sent och sjunger både enskilt och offentligt, sjunger och spelar 

till Herrens ära; ibland till egen uppbyggelse och ibland till andras. 

Sången och musiken har stått och står på hög nivå i BeteIförsamlingen. 

Man har strävat efter att få dugande ledare, och dessa 

ha haft ambition till att alltid göra det bästa möjliga. 

60 Betels kyrkokör bildades redan 1886 av fabriksföreståndarell

KYRKOKöREN 

(Första raden 4:e från vänster Oscar Arnö, dirigent.) 

ORKESTERN 

(Första raden 3:e från vänster Ernst Arndal, dirigent.) 61

62 

SANG- OCH MUSIKFöRENINGEN 

(Första raden 5:e från vänster: Magda Arnö, ledare.) 

»FRIDSBRöDERNA» 

(Första raden 3:e från vänster B. Fredriksson, dirigent.)

Aron Lignell, som också blev dess förste ledare. Han gjorde ett 

mycket gott arbete, och redan vid den nybyggda kyrkans invigning 

30 januari 1887 hade kören 40 medlemmar och bidrog med sin sång 

i det även i övrigt högtidliga festprogrammet. 

Sedan ha olika personer varit ledare, såsom L. A. Gustafsson, 

And. Alinder, Carl Maull, Josef Hedar, Alg. Ewertson, Gottfrid Löfgren, 

R. öhman och nu Oscar Arnö. 

Gottfrid Löfgren nedlade ett utomordentligt arbete på körsången 

i Betel, och dessutom ägnade han sig åt det, åtminstone då, mycket 

tungrodda arbetet för ett hela provinsen omfattande kristligt sångarförbund 

tills han också fick ett sådan till stånd. Detta löftesrika 

arbete har fullföljts av den temperamentsfulle och inspirerande 

dirigenten Oscar Arnö, samtidigt som all nödig omsorg ägnas åt 

församlingens egen sångkör, så att den under sitt flitiga tjänande 

vid både allmänna gudstjänster och konserter kan ge rik andlig 

och musikalisk uppbyggelse. 

Vid Sk. Kristliga Ungdomsförbunds stora årshögtider i Betelkyrkan 

medverkar alltid Skånes Kr. Sångarförbund till stor glädje 

och uppbyggelse för åhörarna. Kantor Arnö är Sångarförbundets 

ledare. 

Strängmusikföreningen är en sedan gammalt populär och i kristlig 

verksamhet ofta utnyttjad form för sång och musik. Och, låt 

det vara sagt, det är en mycket brukbar och välsignelsebringande 

form. Skulle den frikyrkliga missions- och mötesverksamheten vara 

tvungen att välja mellan kör och strängmusik, så vore det fråga 

om inte strängmusiken vore den mest oumbärliga. Vid kvällsmöten 

och seriemöten, vid fester, både enskilda och offentliga, har strängmusikföreningen 

sin givna plats. Och vid väckelsemöten kan knappast 

någonting av sång och musik utom den gemensamma sången 

uppväga just de enkla och evangeliska sångerna till en välskött 

strängmusik. 

Betelförsamlingens strängmusikförening bildades 1897. De första 

åren tjänade som ledare And. P. Alinder, Emma Andersson och 

Ingeborg Nilsson. Från 1909 till 1922 innehades ledareskapet av 

fotograf Sixten Evers, som efterträddes av offsettryckaren Lorentz 

Roslund, som tjänade omkring åtta års tid. Nuvarande ledare för 

musikföreningen är fru Magda Arnö. 

»Fridsbröderna» är en blåsorkester, som bildades 1891 inom Malmö 

KristI. Ynglingaförening i Betel. Några vänner i församlingen 

bisträckte med lån till inköp av instrument och noter m. m., och 

församlingen har sedan vid flera tillfällen beviljat anslag. De 

första medlemmarna voro W. Billberg, Th. Billberg, P. Roos, Sven 

Ekdahl, Olof Svensson och Oscar Jacobsson. 

Fridsbröderna ha med stort intresse och villighet tjänat och tjäna 

vid möten och fester. Särskilt under sommaren vid friluftsmöten, 

vid sommarhemmet, vid Skogshill, vid Möllevångstorget, i Alnarps 

park, Linneplatsen och annorstädes, samt vid söndagsskolans och 

juniorföreningens utfärder m. m. äro Fridsbröderna till mycken 63

64 

OSCAR ARNö 

glädje, ja oumbärliga. Dessutom ha 

Fridsbröderna varit behjälpliga vid evangelisationsarbetet 

ute i bygderna, då man 

stuvat in sig i en bil eller buss och farit 

ut till olika platser och spelat vid möten. 

Vid ungdomsföreningens »bilmissionssöndag» 

tagas alla sång- och musiktillgångar 

i bruk, och Fridsbröderna äro till 

mycket stor nytta. 

Första tiden anställdes någon utomstående 

instruktör och musikledare. Sedan 

ha följande personer tjänat som ledare för 

Fridsbröderna : Nils Ekberg, Algot Ewertson, 

Ernst Arndal och nu Bernh. Fredriksson. 

Orkestern är den yngsta musikorgani 

rundar sitt höga C sationen i Betel, men ingalunda den sämsta! 

Den bildades 1929 av kantor Ernst 

Arndal med 10 medlemmar, fördelade på både stråk- och blåsinstrument. 

Orkestern har tjänat församlingen och ungdomsföreningen 

vid fester och konserter och andra högtider, dels ensam och 

dels tillsammans med kören. Dessutom har den spelat i andra kyrkor 

i staden och medverkat vid SIL Kr. Ungdomsförbunds stora högtidsmöten. 

Dess nuvarande medlemsantal är 15. 

Ledare har hela tiden varit Ernst Arndal, som med stor skicklighet 

och sakkunskap ägnar sig åt detta värv. 

Betels orkester medverkade vid bildandet av Sk. Kr. Sångarförbunds 

orkester 1933 och har med stort intresse deltagit i dess arbete. 

Ledare för denna är också Arndal. 

Som solosångare tjänade, såsom nämnts, fru Hilda Pettersson, och 

det gjorde hon ofta ex tempore. Ä ven pastor Gottfrid Löfgren, som 

hade en skolad och vacker röst, uppbyggde menigheten både i kyrkan 

och vid andra tillfällen med sin goda sång. 

Kantor Oscar Arnö är som bekant en anlitad och uppskattad tenorsångare, 

som vunnit sakkunnigas erkännande långt utanför församlingens 

krets och som ofta uppbygger församlingen med sin 

gåva. Sedan gudstjänsterna i Betelkyrkan 1931 började utsändas 

i radio en gång i kvartalet, når kantor Arnö en mycket vidare publik' 

när han på sångens toner bär ut evangelii budskap från Betels 

sångarestrad. 

Även kören har en krävande och betydelsefull uppgift vid dessa 

»radiogudstjänster», och att den därvid tar sin uppgift på allvar, 

kan var och en övertyga sig om som tar sig tillfälle att lyssna. 

Församlingen har för övrigt haft och har ännu även andra med-o 

lemmar i sin krets, som vid skilda tillfällen kunna sjunga solo och 

glädja församlingen och publiken med sin goda sång.

Ev angeli sa tio ns ar betet 

lllerl olllnejrl 

Då vi här tala om evangelisationsarbete, tänka vi icke i första 

hand på det väckelsearbete, som församlingen under hela sin tillvaro 

ständigt bedrivit i sin egen kyrka och som rätt ofta gestaltat 

sig i speciella mötesserier och andra särskilda ansträngningar, varom 

redan talats i annat sammanhang, utan vi åsyfta den betydliga 

insats församlingen gjort i det evangeliska arbetet i bygderna omkring 

Malmö, ävensom dess medverkan i det kristna alliansarbetet 

för Guds rikes framgång. 

Under de första erövringarnas år tog man upp regelbunden predikoverksamhet 

på ett flertal platser i stadens närhet. Dessa platser 

lämnade, allt efter sina ekonomiska möjligheter, ett årligt penningbidrag 

till församlingen för detta evangelisationsarbete och 

fingo så besök av Betels predikanter enligt fastställd turlista. Bland 

platser, som så besöktes, må nämnas: Lomma, Fosie, Arlöv, Borgeby, 

Sjöbo, Genarp m. fl. 

Men denna evangelisation stannade ej med församlingspredikanternas 

besök på ordinarie predikoplatser. Det växte snart ul?P en 

stor evangelistskara inom församlingen. Om bokspridare Ekströms 

storslagna arbete har redan erinrats i den historiska översikten. 

Även predikant Magn. Jönsson var de båda första åren 

anställd i denna »Iandtmission». I protokollet från församlingsrnötet 

den 13 juni 1898 läsa vi i § 4: »Föreningen beslöt att penningeunderstöd 

skulle lämnas åt de föreningsmedlemmar, som vore 

villiga och lämpliga att göra evangelistresor ut åt landsbygden, men 

skulle detta i hvarje fall först pröfvas af styrelsen. Vidare uppstäldes 

som vilkor att två och två skulle resa i sällskap.» Detta 

beslut, som ju verkar riktigt urkristligt, blev tydligen upptakten 

till en intensiv verksamhet, som begynte redan under sommaren 

samma år. Vi ha funnit en redovisningslista över respengar för 

evangelisternas resor den sommaren, som ger en bild av denna verksamhet. 

Den listan upptar många namn både på evangelister och 

besökta platser. Och att dessa bröder arbetade målmedvetet framgår 

därav att de på samma lista ha antecknat namn och adresser på 

vissa personer, som i fortsättningen kunde bli evangelii verk till 

gagn. 

Denna evangelistverksamhet har fortfarit under växlande former 

ända fram till de senaste åren. Och alltfort har församlingen en 

stor skara evangelii vittnen, som flitigt besöka omkringliggande 

trakter i Ordets tjänst, fastän församlingen numera ej organiserar 

deras arbete. 

Inom ungdomsföreningen fanns det också för åtskilliga år sedan 

en »evangelistkrets», som här bör omnämnas. Om dess arbete kunna 

vi låta »en medlem av kretsen» berätta. I nor 2 av Betelkyrkans 

månadsblad för år 1923 skriver han: 65 

. 

1

66 

ORDETS FöRKUNNARE, MEDLEMMAR I BETELFöRSAMLINGEN 

Främre raden från vänster: f. distriktsförest. L. P. Roden, pastor Gideon 

Wiren, distril{tsförest. Klas Åström. 

Bakre raden: kontorist Vilhelm Grahn, pastor J. E. Löfgren, pastor Oscar 

Liljenberg, red. Erik Nylander. 

»Kretsen bildades, och det beslöts, att den skulle samlas en gäng i 

veckan, i regel varje måndagskväll, och har den också med undantag 

för sommaren och jultiden gjort detta. I början vora vi litet husvilla, 

ty vi fingo samlas än här och än där, var det fanns plats, men 

detta har under den nu gångna hösten avhjälpts, i det vi fått till värt 

förfogande f. d. musikrummet, numera evangelistrummet, sedan det 

undergått en grundlig renovering. - - - Värt arbete är både mångsidigt 

och jämnt framåtgående. Vid varje möte har sålunda en medlem 

blivit utsedd till ordförande, en till sekreterare, två till talare och 

en deklamatör. Sedan de olil{a funktionärerna utfört vad dem blivit 

ålagt, bliver det luitil{, då varje medlem får taga fram, vad han funnit 

förtjänstfullt och bristande. - - - Vår krets har fått glädjen 

att också få verlm utåt. Den första plats vi fingo hand om var Sjömanssalen 

vid N. Vallgatan. Här har kretsen hand om fredagskvällsmötena. 

Vidare hava vi verlmt i Lomma, Fosie, Hvellinge, 

Barsebäckshamn m. fl. platser här i närheten av Malmö.» 

Denna krets var som synes en verklig evangelistkurs. Skada bara 

att den inte ännu finnes vid liv, 

I Missionsförsamlingarnas i Malmö samarbetskommitte samt 

Malmök:retsens samarbete deltager Betelförsamlingen med ett levande 

intresse. Den förstnämnda av dessa organisationer bildades

den 13 febr. 1922 på initiativ av 

Betelförsamlingens dåvarande pastor, 

Emil Thörne, i syfte att missionsförsamlingarna 

i Malmö med 

sina predikanter gemensamt skulle 

hjälpa småförsamlingarna och enstaka 

predikoplatser i stadens närhet 

med evangelii predikan. 

Ur samarbetskommitten framväxte 

sedan så småningom Malmökretsen, 

till vilken nu hör missionsförsamlingarna 

i Malmö jämte 

ett lO-tal mindre församlingar och 

predikoplatser på landsbygden. 

Samarbetskommitten fungerar numera 

som Malmökretsens styrelse. 

Ar 1924 blev pastor Oscar Liljenberg 

kretsens predikant och arbetar 

fortfarande där. Någon 

lämpligare kraft för detta svåra 

arbete kunde kretsen näppeligen 

få. Broder Liljenberg spar sig OSCAR LILJENBERG 

icke, och hans möda har under åren Malmökretsens predikant. 

burit frukt. Till Malmökretsens 

arbete bidrager Betelförsamlingen med kr. 1,500: - årligen. 

varjämte församlingens pastor och sångare samt enskilda medlemmar 

i övrigt på olika sätt tjäna kretsens arbete. Icke minst församlingens 

bilägande medlemmar utföra en stor tjänst i missionsarbetet 

inom kretsen. Vid Malmökretsens årsmöte den 27 april 

1935 beslöts ändra dess namn till »Malmö Missionskrets». 

Alliansverksamheten inom staden må också räknas till det särskilda 

evangelisationsarbetet, som vi här tala om. Frikyrkoförsamlingarna 

anordna årligen olika gemensamma mötesserier, vari 

Betelförsamlingen med intresse deltager. Detta samarbete ordnas 

för det mesta genom Malmö Ev. Predikantförbund, en förening av 

stadens frikyrkopredikanter. 

Här bör nämnas, att Taborförsamlingen i Limhamn någon gång 

i början av 20-talet inbjöd samtliga frikyrkoförsamlingar i Malmö 

och Limhamn till att utse representanter och bilda en Frikyrklig 

samarbetslcommitte i Malmö. Iden om samarbete godtogs, men 

de flesta församlingar svarade, att pTedikantförbundet gott kunde 

fungera såsom samarbetskommitte. Och därvid förblev det. 

Evangeliska Förbundet i Malmö, som är en sammanslutning av 

statskyrkopräster och frikyrkopastorer, har också under sin korta 

tillvaro hunnit med att hålla några serier evangeliska möten, vilka 

haft församlingens intresse och stöd. 

Malmö Barnhem är visserligen intet evangelisationsföretag och 

ej heller en alliansverksamhet i egentlig mening, men likväl är 

barnhemsföreningen med sina medlemmar från olika missionsför- 67

68 

samlingar i staden ett vackert levande uttryck för den angelägenhet 

att tjäna evangeliet, som förefinnes både i Betelförsamlingen 

och andra församlingar i vårt samhälle. 

Ett sedan gammalt bedrivet alliansarbete i staden är sjömansmissionen, 

vari församlingen aktivt deltager på så sätt, att den svarar 

för både predikan och sång vid ett möte i veckan. En särskild 

kommitte av talare och sångare väljes varje år för att svara för 

denna verksamhet. 

BRöDDARPS MISSIONSHUS

Betelförsamlingen och 

. . 

mlSSlonen 

DEN YTTRE MISSIONEN har alltid haft stort rum i Betelförsamlingens 

hjärta. Det har visat sig icke blott i intresse och välvilja 

utan även i praktisk offergärning. Och det kan sägas om 

Betelförsamlingen, vad som gång på gång konstaterats om Sv. Missionsförbundet 

i stort: Den yttre missionen, som ju är hemförsamlingens 

särskilda offergärd, är på samma gång en underbar kraftkälla 

som återbördar till hemförsamlingen rika välsignelser i mångahanda 

måtto. 

Före anslutningen till Sv. Missionsförbundet försökte Betelförsamlingen 

sig på att hålla egen missionär i Mongoliet. Det skedde 

på förslag av missionär Fransson och enligt församlingsbeslut den 

17 januari 1898. För detta kall utsågs Emil W. Wahlstedt från 

Hälsingborg, som var en ödmjuk och hängiven kristen, varmt intresserad 

för hedningarnas frälsning. Efter att ha blivit kallad 

till detta uppdrag, vistades han i Malmö och Limhamn under sommaren 

1899. Dels biträdde han i verksamheten här och dels bedrev 

han språkstudier. 

Det var en gripande högtidsstund både för församlingen och för 

Wahlstedt själv, då han den 8 okt. 1899 avskildes för sitt kall. *) 

Broder Wahlstedts arbetsdag blev tyvärr allt för kort - men 

intensiv. Knappt framkommen till sitt arbetsfält fick han under 

det då rasande boxarupproret i Kina genom martyrdöden besegla 

sin tro. 

Den 17 jan. 1898 tillsattes en »Kommitte för yttre mission» bestående 

av 12 ledamöter. Aootekare Vitus Andersson valdes till 

ordf., handl. J. E. SundelI till-sekr. och byggmäst. Hans Andersson 

till kassör. Kommitten skulle handhava insamlingen av medel för 

yttre missionen, genom sparbössor för Kongo och genom kort för 

Mongoliet. Kommitten upplöstes sedermera, men arbetet för missionen 

fortsatte. Kommittens insamlade medel jämte ränta, kronor 

1,220: 14, insändes år 1906 till Kommitten för Mongolmissionen i 

Stockholm. 

Församlingen har också fått utsända några av sina egna medlemmar 

såsom missionärer på Kongofältet i Svenska Missionsförbundets 

tjänst. Vi ha ännu ibland oss fru Elisabet Grahn, pastor 

P. E. Dalqvists dotter. Hon hade varit söndagsskolbarn i Betel, 

tills hon själv började tjäna som lärarinna i söndagsskolan. Och 

nu skulle hon ut till de svartas land och där vittna om den Herre, 

hon redan från barndomen lärt känna och älska. Det var ett högtidligt 

och känsligt ögonblick, då avskedsfest hölls i Betel den 2 juli 

1905 för Elisabet Dalqvist jämte ett par andra utresande missionärer, 

Ida Larsson och Hanna Ceder. Pastor Dalqvist och ordf. 

Berg m. fl. höllo varma tal, och till sist lämnade Elisabet följande 

avskedsord till församlingen: »Leva vi så leva vi för Herren och 

*) Se därom i Dok.-utdr. sid. 13. 69

C. W. GRAHN 

DORA ELISABET GRAHN 

70 EMIL W. WAHLSTEDT ESTER LILJA

dö vi så dö vi för Herren; evad vi leva eller dö så höra vi Herren 

till.» Rom. 14: 8. 

Följande dag skedde avresan till Kongo, där hon efter någon tid 

ingick äktenskap med Kongomissionären a. W. Grahn. 

Grahn var smålänning, men efter giftermålet med Elisabet Dalqvist 

från Malmö blev han »skåning». 

Under sina viloperioder i hemlandet mellan de upprepade utresorna 

och strapatserna i Kongo bodde makarna Grahn i Malmö 

och voro verksamma medlemmar i Betelförsamlingen. Broder Grahn 

fick den 25 mars 1932 göra den verkliga hemresan högre upp, men 

han lever i tacksamt minne ibland oss. 

Fröken Ester Holmberg , sedermera fru Ester Lilja, som 1926- 

1930 verkade såsom missionär i Kongo, var också medlem a v 

Betelförsamlingen samt av ungdomsföreningen. Avskedsfesten för 

henne hölls den 24 juli 1925 då även utresande missionärerna Gust. 

Jakobsson, Swedberg och Eva Andersson voro närvarande. Även 

ungdomsföreningen hade en avskedsfest. Efter en tids studier i 

Frankrike gick färden till Kongo i oktober 1926. Där ingick hon 

äktenskap med missionär Gösta Lilja. Efter hemkomsten 1930 blev 

hon på grund av sjukdom avrådd av läkare att utresa till Kongo 

igen. Även makarna Grahn blevo av sjukdom tvingade att avbryta 

sin tjänst i Kongo tidigare än de annars skulle ha gjort. 

Betelförsamlingens första församlingssyster, Amanda Andersson, 

utgick som missionär till Kina år 1908. 

För övrigt är missionen representerad, utom genom de allmänna 

offren och kollekterna, sparbösseinsamlingarna och dyl., även i de 

olika specialgrenarnas arbete, söndagsskolans, barnmissionsföreningens, 

ungdomsföreningens och syföreningarnas arbeten. Högtidsstunder 

både till kunskap och inspiration äro även de missionskurser, 

som numera hållas ganska regelbundet, och de avskedsstunder 

och välkomstmöten, som församlingen har förmånen att få ha både 

nu och då för utresande och hemvändande missionärer, vilka passera 

Malmö. Genom sitt »kontinentala» läge har församlingen här 

på så. sätt tillfälle att bättre än många andra församlingar uppehålla 

kontakten med våra budbärare i hednaiänderna. 

71

72 

Söndagsskolan 

Men jesus sade: "Ldten bamen komma till 

mig och jörmcncn dem icke; ty sådana hörer 

Guds rike till __ _ . f{ 

Och han tog dem upp i famnen ocll lade 

händerna på dem och välsignade dem, 

Marlc. 10: 14, 16. 

"Och alla barnen, stora, små, som älska 

namnet jesus, fä också med i ledet stå och 

fjäna Herren jesus. fr 

Söndagsskolans sångbok 175: 6. 

NÄR BETELFÖRSAMLINGEN var sexton år gammal, fick 

den vara med om en förnäm födeZsedagsuppvaktning - för den 

femtioåriga söndagsskolan i Sverige och den 100-åriga söndagsskolan 

i England. 

Det var den 29 sept. 1901. Enligt det högtidstal, som då hölls av 

föreståndaren för Betels söndagsskola R. F. Berg") börjades den 

första söndagsskolan i Malmö under vintern 1855--56 aven fröken 

Vetterstedt, dotter till postmästaren, med hjälp av några andra 

Malmö-damer, bl. a. en fröken Bager. Denna söndagsskola som till· 

kommit genom impulser från den missionsintresserade Peter Fjellstedt 

i Lund, upphörde efter 3 il 4 år. Ett flertal smärre söndagsskolor 

av längre eller kortare varaktighet uppstodo på enskildas initiativ 

i Malmö på 1860-talet. Riktig fart och även stabilitet i Malmö 

söndagsskolverksamhet blev det först sedan Malmö Missionsföre· 

ning kom till och tog detta arbete under sin särskilda omvårdnad. 

Även på detta område var ovannämnde Berg, som då tillhörde 

Malmö Missionsförening, en av de mest verksamma. Han ledde en 

av de största söndagsskolorna, som först hölls i någon av stadens 

skolor och sedan i Missionshuset vid Gasverksgatan. Söndagsskolverksamheten 

synes emellertid på denna tid ha intagit en relativt 

fri ställning till Missionsföreningen. När Betelförsamlingen bildades, 

överflyttades också, enligt den »vänliga överenskommelsen», 

Bergs söndagsskola till den nya församlingen. Och Berg blev givetvis 

dess självskrivne ledare. 

Söndagsskolan i Betel är också lika gammal. som församlingen 

själv. Den har alltifrån början haft ett stort rum i församlingens 

verksamhet och omfattats med stort intresse. 

Det berättas sålunda av de gamla, att barnantalet under de ·första 

åren var omkring 1,200. På grund av den stora tillströmningen av 

barn måste skolan vid denna tid uppdelas i tvenne avdelningar med 

olika tider. 

Det fanns under dessa första år inte så många sådana skolor i vår 

stad, senare har tillkommit ett större antal skolor, såväl statskyrk- 

*) Det mesta av detta tal är återgivet i avdelningen Dokumentsutdrag sid. 

13 och bör läsas av var och en, som är intresserad av söndagsskolans uppkomst 

och utveckling i vår stad.

SöNDAGSSKOLAN I BETELKYRKAN 

SöNDAGSSKOLAN I BETELS SOMMARHEM 73

74 

LÄRAREKAREN I BETELKYRKAN 

I mitten föreståndaren Martin B. Anderson 

LÄRAREKAREN I BETELS SOMMARHEM 

I främre raden föreståndaren Qtto Ahlberg

SöNDAGSSKOLANS MUSIKFöRENING I BETELKYRKAN 

(Ledare: Emmy Delvert, Anny Olhsson, Folke Sällberg och Artur Ohlsson.) 

SöNDAGSSKOLAN I BRöDDARP 

liga som frikyrkliga, varigenom barnantalet alltmer uppdelats på 

olika söndagsskolor, och efterhand som utflyttningar till stadens 

ytterområden och villaförstäder skett, har också härigenom en fördelning 

ägt rum, så att barnens antal alltmer decimerats i resp. 

skolor. 

Sedan församlingen tillsammans med ungdomsföreningen låtit 

bygga ett sommarhem i Bellevueområdet, börjades där år 1924 en 

söndagsskola som hela tiden varit livligt besökt. 

Ä ven i Bröddarp ha ungdomar från Betelförsamlingen bedrivit 

söndagsskola sedan år 1924. Där finns sedan gammalt ett missionshus, 

men verksamheten var nästan utdöd. Betelförsamlingens ordf. 

A. E. Ljung och några ungdomar började då ovannämnda år att 

åka dit och hålla söndagsskola med barn, som de samlade i missionshuset. 

Sedan skötte under någon tid ungdomar från Malmö 

Fria KristI. Gymnasistförening söndagsskolan i Bröddarp och gjor- 75

76 

ELISABETH DELVERT 

Föreståndara för söndagsskolan 

Bröddarp 

de ett mycket gott arbete där. Numera 

står Betelförsamlingen för 

Bröddarps söndagsskola. 

Under dessa år ha givetvis formerna 

och arbetsmetoderna växlat 

något, men målet är alltjämt detsamma: 

barnen för Kristus. Till 

stor fördel för en rationell undervisning 

genomfördes år 1923 åldersindelning 

i klasserna, och den 

a v Svenska Söndagsskolrådet upprättade 

graderade textserien följes 

i undervisningen. 

Sången i söndagsskolan har alltid 

haft ett stort rum på programmet, 

ty 

» Vem skall sjunga om ej barnen, 

Har ej Jesus dött för dem». 

En särskild sångarklass har bildats 

med uppgift att leda den gemensamma 

sången i söndagsskolan. 

Och för att stärka och kvarhålla in 

tresset hos de äldre barnen beslöts år 1932 att bilda en sång- och 

musikförening, i vilken barnen själva medverka. 

De äldre av barnen, som så önska, få lära sig spela något instrument, 

fiol, gitarr, eller mandolin, och bilda så tillsammans med sångarklassen 

musikföreningen, som med stor glädje för oss alla medverkar 

vid olika tillfällen i söndagsskolan och vid dess fester. 

Programmet är förövrigt det samma som från början: sång och 

bön, textläsning med lektion och upphörande av minnesversen äro 

alltjämt det väsentliga. De årligen återkommande festerna, julfesten 

och avslutningsfesten på våren med utfärd, äro glädjefulla och 

efterlängtade högtider. 

I söndagsskolan mottagas barn mellan 4 och 13 år. Vid sistnämnda 

ålder erhåller varje barn, som bevistat söndagsskolan visst antal 

år, minst 4, en Bibel såsom minnesgåva. Givetvis önskar man behålla 

barnen så länge som möjligt. När de sluta i söndagsskolan 

söker man om möjligt få dem över i bibelskola och juniorförening. 

Föreståndare för söndagsskolan från dess början var, såsom 

nämnts, R. F. Berg, som kvarstod på denna post till sin död den 8 

dec. 1907. Söndagsskolan var i sanning hans älsklingssysselsättning. 

Sista gången han var ibland sina kära söndagsskolbarn var 

sönd. den 1 dec. 1907. Han talade då till dem om 'att vara »starka i 

Herren och i hans starkhets makt.» 

Efter Berg blev predikant P. E. Dahlqvist söndagsskolföreståndare 

till 1914, då köpmannen Carl E. Andersson tog vid. Dessa, som 

nu äro hemgångna, hava alla utfört ett tacknämligt och föredömligt 

arbete bland de små. Bland dem som nedlagt ett mångårigt och

78 

Barnlnissionsföreningen 

»Små ting och smått folk ha oftg åstadkommit stora ting. En 

ringa kristen kan genom sina kärleksgärningar göra stora ting i 

Guds rike. Ett litet barn kan ock vara till välsignelse där.» 

Då barnen i vår söndagsskola fingo 

höra om de stackars hednabarnens 

nöd, voro de genast villiga att 

hjälpa dem på det sätt, som de lmnde. 

Några personer inom församlingen 

fingo i uppdrag att bilda en 

barnmissionsförening och anskaffa 

sparbössor. Var och en som blev 

medlem i barnmissionsföreningen 

erhöll jämte en sparbössa en anteckningsbok, 

vari såväl givarnas 

namn som slantarna bokfördes. De 

första åren tömdes sparbössorna två 

gånger om året, senare endast en 

gång. Numera finns det sparbössor 

för yttre missionen i söndagsskolans 

alla klasser, varför den första anordningen 

upphört. De första sparbössorna 

utdelades den 1 maj 1887. 

De första ledarna vora lärarinnan 

Maria Carlsson, fruarna A. Bogren, 

KARIN LJUNG E. Rinman, och fröken Astrild 

Barnsyföreningens ledare Bogren. Små möten med bön, missionsunderrättelser 

och sång höllos emellanåt, en gång om året i 

förening med kaffebjudning för både dem som hade sparbössor 

och alla s. k. »givare». 

Barnmissionens första skyddsling var en flicka i Ost-Afrika. Stor 

var emellertid glädjen över att inkomsterna redan vid första verksamhetsårets 

slut varit så pass stora, att Barnmissionsföreningen 

kunde tänka att även underhålla en gosse i Kongo. 

Samtidigt samlade kommitten för barnmissionsföreningen några 

flickor till en liten syförening. De arbeten, som där förfärdigades, 

såldes under en lång följd av år vid samma tillfälle som församlingen 

hade sin missionsförsäljning. Ar 1931 ansågs det dock 

lämpligt, att barnsyföreningen anordnade en egen försäljning, vars 

resultat blev överraskande gott, ty den inbragte cirka 1200 kr. 

Kom upp på Betels övre sal en onsdags e. m. och du skall finna 

en stor skara glada flickor, som äro samlade till arbete för hednamissionen. 

De minsta, endast fem år gamla, ha ytterst enkla arbeten, 

men med vilja de vara i alla fall; efter åldern växer skickligheten. 

Det är en glädje att se med vilket intresse flickorna komma 

till syföreningen, antalet växlar mellan 50-90 flickor, stundom äro 

de ändå flera. Det ligger kommitten varmt om hjärtat, att ej endast 

våra skyddslingar därute få kunskap om Gud och hans stora

80 

Hansson, Elsa Larsson, Rhea Wisborg och Inga-Lill Nyström. Fru 

Karin Ljung är ledare bland dem, som förestå barnsyföreningen i 

Betelkyrkan. 

Ledare för barnsyföreningen på sommarhemmet äro fruarna 

Clara Roos, Tyra Holmberg och Elsa Andersson. 

Vile Guds rika välsignelse över Barnmissionsföreningen och dess 

arbete allt framgent! 

Elisabet Grahn. 

Martyren Habil med sin syster fr. Ostturl{estan. 

Barnmissionsföreningen underhäller 

där en flicka, Tura Kahn.

Bibelskolan 

Den yngre ungdomens kristendomsundervisning och andliga fostran 

i övrigt hörde till de angelägenheter, som församlingen från 

första början hade ett vaket intresse för, vilket icke hindrar att 

den form därför som bibelskolan utgör under tidigare år haft svårt 

att vinna erkännande och uppskattning bland församlingens medlemmar. 

Den 5 september 1887 föreslog Nils Larsson vid ett församlingsmöte, 

»att en särskild undervisning för barn i konfirmationsåldern 

borde anordnas». Om motiveringen till detta förslag och om den 

närmare innebörden av detsamma få vi ingenting veta. Ärendet 

remitterades emellertid till styrelsen, som vid sammanträde den 3 

oktober enades om att, ifall tillräckligt antal barn anmälde sig, söka 

få en troende präst för nämnda undervisning. Församlingsmötet 

samma dag godkände styrelsens förslag och gav församlingsföreståndaren 

det förtroendet att få mottaga anmälningar till den tillämnade 

konfirmationsundervisningen! Vad församlingsläraren själv 

kände och tänkte inför beslutet förtäljer icke protokollet. Så vitt 

man kan finna stannade också hela saken vid detta beslut. Antingen 

blevo anmälningarna för få eller också kunde man väl icke finna 

den lämplige prästmannen. Detta försök är likväl ett vittnesbörd 

om församlingens ställning till denna fråga den första tiden. 

Man kunde tydligen inte tänka sig någon annan form för ungdomens 

kristendomsundervisning än den statskyrkliga konfirmationen. 

(Här bör erinras om att genom kungligt cirkulär av den 25 

okt. 1878 hade konfirmationen blivit en fullt frivillig sak). Men på 

samma gång hade man så pass allvarliga betänkligheter mot denna 

konfirmations allmänna praxis att man icke gärna sände sina barn 

till densamma. En nöjaktig lösning av frågan för församlingens 

vidkommande såg man' då däri att en troende prästman kallades att 

läsa med medlemmarnas barn. 

Vid ett sammanträde i november månad 1888 erbjöd sig Dahlqvist 

att för församlingens yngre medlemmar hålla en bibelklass en vardagsafton 

i veckan under vintern, vilket erbjudande då med tacksamhet 

mottogs. Även om denna bibelklass tydligen ej var detsamma 

som våra dagars bibelskola, var den dock ett steg i riktning fram 

emot densamma. Någon bibelskola i egentlig mening lyckades Dalqvist 

aldrig få till stånd i sin egen församling, fastän han var en 

god bibellärare och nu och då hade förmånen att få leda bibelskolor 

i andra församlingar. 

Inför detta förhållande får man ovillkorligen den uppfattningen, 

att det var den gamla traditionsbundna uppskattningen av »kappan» 

och »kragen» som till stor del inverkade på församlingens ställningstagande 

i denna sak. Och det vore gott om sådant nu hörde 

till de gångna okunnighetens tider, men ännu i dag stöta vi nu och 

då på reminiscenser från de tiderna. 

Så vitt vi kunnat finna hölls den första bibelskolan i Betelför- 81 

G

82 

BIBELSKOLEAVSLUTNING 1934 

samlingen år 1918 med pastor Oskar Karlsson som lärare. Skolan 

hade 10 elever och avslutades med en högtid i kyrkan annandag 

påsk kl. 6 em., då barnen erhöllo »hvarsin god bob till minne från 

bibelskolan. I årsberättelsen för 1918 omnämnes denna start med 

de anspråkslösa orden: »Under våren hölls en bibelskola, i hvilken 

10 barn deltogo.» Det var den ringa begynnelsen. Sedan dess har 

bibelskola hållits nästan varje år. Och intresset har växt i församlingen. 

I 1922 års redogörelse för verksamheten heter det: »Ett 

steg i rätta riktningen kan man väl med skäl kalla det intresse för 

bibelskolan, som gjort sig gällande inom församlingen den senare 

tiden.» Och i årsberättelsen för påföljande år får bibelskolan ett omnämnande 

som ännu tydligare visar, att det skett en väckelse inom 

församlingen över bibelskolans vikt och betydelse. Det heter: »Men 

ännu en verksamhetsgren måste omnämnas, och det en av de allra 

viktigaste - bibelskolan. Förliden vår hölls avslutning med en 

klass av 34 medlemmar och för närvarande undervisas något över 

ett tjugotal i bibelordets sanningar. Församlingen har under de 

senaste åren gjort allt för bibelskolans främjande, och det gläder 

oss, att den dagen synes också närma sig, då församlingsmedlemmarna 

våga anförtro sina barns andliga fostran åt sin egen församling 

och dess lärare. Vilken betydelse det målets hinnande kommer 

att få för vår verksamhet ha vi för närvarande icke ens en 

aning om. Det är naturligtvis betydelsefullt att barnen ledas in 

på rätta vägar i brytningsåren, och därför kan man icke undra på

att föräldrarna anse den saken viktig, men kan icke deras egen församling 

fylla uppdraget, vilken organisation skall då göra det?» 

På samma gång som här konstateras en förändring till det bättre, 

framskymtar också tydligt nog att bibelskolans stora hinder tidigare 

hade varit medlemmarnas bristande konsekvens och uppskattning 

av församlingens egna möjligheter. 

Efter dessa genombrottsår under pastor Thörnes tid har församlingen 

med stigande kärlek omhuldat sin bibelskola, och när i höstas 

ny församlingsordning antogs, blev däri stadgat, att det tillkommer 

församlingsföreståndaren »att årligen hålla bibelskola». Det 

måste väl också innebära, att det tillkommer församlingens medlemmar 

att sända sina barn i denna sin egen bibelskola. Icke minst 

de välsignelserika frukterna av bibelskolan ha skaffat henne den 

fasta plats i församlingslivet hon nu har. 

Vid bibelslwleavslutningen i :Betelkyrkan 

Var hälsad! Älskade ungdomsskara, 

Vi hälsa dig denna högtidsstund. 

Må detta minne du städs bevara, 

Då du med Frälsaren knöt' förbund! 

0, vilken dager 

i vårens tider! 

Snart fram du drager 

till livets strider. 

Från början dig till den skaran slut, 

Som för Guds strider har dragit ut. 

den 7 maj 1922 

I unga vänner! Välkomna alla 

I syskonringen vid nådens bord. 

Och Herrens nåd skall ock er tillfalla, 

ty så han lovat uti sitt ord. 

Så gamla, unga, 

som fordomtida 

gemensamt sjunga, 

gemensamt strida. 

Och med oss alla är Herren Krist, 

som oss till seger ock för förvisst. 

Vi vilja giva er med på färden 

Vad vi som störst ha att känna lärt: 

Guds eget ord. Ty i hela världen 

det finnes intet som detta värt. 

Så. fylken eder 

kring denna stjärna, 

som hemåt leder, 

som mäktar värna 

Guds lilla skara på vägen hem 

till Siens stad, till Jerusalem. 

CARL E. ANDERSSON. 

83

84 

U ngdoDlsverksaDlheten 

Betels ungdomsförening 

Villigt konlIner ditt folk, när du samlar din 

här; i helig skrud konllller din unga skara 

inför dig, såsom daggen kommer ur morgonrodnadens 

sköte. Ps. 110: 3. 

Ungdomsföreningsverksamheten är den tidigast organiserade 

kristliga föreningsrörelsen i Malmö. Såsom vi förut redogjort, bildades 

Bagers ynglingaförening redan 1860. Huru länge den existe· 

rade ha vi icke med någon bestämdhet kunnat konstatera. Men 1877 

bildades en förening, benämnd Malmö Kristliga Ynglingaförening, 

vilken ägde bestånd till 1885. Man har påstått, att denna sistnämnda 

förening var en mer eller mindre direkt fortsättning av Bagers 

Ynglingaförening. Den 30 april 1887 bildades åter en ynglingaförening 

med namnet Malmö Kristliga YngZingaförening. Det var ett 

trettiotal ynglingar från Betel- Metodist- och Baptistförsamlingarna 

i Malmö samt en del andra, Som bildade denna ynglingaförening, 

vilken åtminstone i någon mån torde ha varit arvtagare till 

sin tidigare namne. Ar 1890 förlade den sin verksamhet till Betelkyrkan, 

och samma år såg den kristliga jungfruföreningen Hoppet 

dagens ljus. . 

Dessa tvenne föreningar arbetade med energi och framåtanda ett 

flertal år framåt. Under åren närmast efter sekelskiftet började 

emellertid ynglingarna från Metodist- och Baptistförsamlingarna 

alltmer att ägna tid och krafter åt arbetet inom de egna församlingarna, 

varför medlemsantalet i ynglingaföreningen mer och mer decimerades. 

Så småningom uppstod därför tanken på att söka bilda en 

ungdomsförening inom Betelkyrkan, och den 31 augusti 1905 hölls 

ett gemensamt sammanträde för ynglingaföreningens och jungfruföreningens 

medlemmar, varvid man beslöt bilda en ungdomsförening 

och tillsatte en kommitte för att utarbeta förslag till stadgar 

för den nya föreningen. Den 29 dec. samma år hölls ett konstituerande 

sammanträde, vid vilket Betels Ungdomsförening bildades. 

Medlemsantalet var vid föreningens bildande 45. Föreningens förste 

ordförande blev pastor P. E. Dahlqvist, som innehade detta uppdrag 

i 10 år. Det kan nämnas, att Dahlqvist är den ende av församlingens 

pastorer som varit ungdomsföreningens ordförande. Efter 

honom har följande personer innehaft ordförandeposten fabrikör 

Martin B. Anderson 1916-1920, verkmästare Carl Johansson 1921 

-1922, bankvaktmäst. Axel Ohlsson 1923-1927, handelsföreståndare 

Ernst Ljungberg 1928-1931 och assistent Henry Lingby från 

år 1932. 

Föreningens medlemsantal har varierat betydligt under årens 

lopp. Högsta siffran visar år 1920 med ett antal av 214. Vid senaste 

årsskiftet hade föreningen 136 medlemmar. 

Förhållandet mellan ungdomsföreningen och församlingen är ut-

BETELS UNGDOMSFöRENING 

UNGDOMSFÖRENINGENS STYRELSE 

Främre raden från vänster: Greta Hägg, pastor Gid. Wiren, H. Lingby (ordf), 

Märta Roslund. Bakre raden frän vänster: E. Eliasson, Hanna Hansson, Sigfr. 

Löfgren, Nils Persson, Annie Lydel1, B. Fredriksson. 85

86 

tryckt i föreningens nu gällande stadgar, § 2, med orden: »Ungdomsföreningens 

uppgift är att i samförstånd med församlingen arbeta 

för de ungas förande till och bevarande i tron på Kristus J esus.» 

Detta samförstånd har alltid· varit det bästa. Vid senaste 

årsskifte blev föreningens samhörighet med församlingen ytterligare 

stärkt med en av både församling och ungdomsförening antagen 

bestämmelse, att församlingens föreståndare skall som församlingens 

representant tillhöra ungdomsföreningens styrelse. 

Föreningen har avgörelsekrav, d. v. s. den fordrar att varje enskild 

medlem »i bekännelse och liv visar sig tillhöra Kristus.» 

Redan från början insåg man vikten av att medlemmarna i så 

stor utsträckning som möjligt finge tillfälle till självverksamhet, 

och man uppdelade därför föreningen i olika kommitteer, var och 

en med sin speciella uppgift. Under den första tioårsperioden 

handhade en s. k. verkställande kommitte ledningen av föreningen. 

Denna kommitte, som bestod av styrelsen och ordförandena i de 

olika verksamhetskommitteerna, hade till uppgift att förbereda 

ärenden, som rörde föreningens arbete och ekonomi, samt att tillse 

att föreningens beslut blevo verkställda. Under de senare åren ha 

emellertid dessa uppgifter legat enbart i styrelsens händer. Man 

fann nämligen att efter hand som föreningen växte och antalet 

kommitteer ökades denna verkställande kommitte blev en alltför 

tungrodd apparat. 

Under hela sin tillvaro har föreningen bedrivit en förhållandevis 

omfattande social verksamhet. Redan från början tillsattes en sjukbesökskommitte 

med uppgift att besöka sjuka och fattiga. Den 

tidigare omtalade jungfruföreningen beklädde i regel varje år ett 

femtiotal flickor, och denna behjärtansvärda verksamhet upptog 

den nya ungdomsföreningen. Föreningen har således varje år genom 

sin barnbeklädnadskommitte låtit bekläda fattiga barn, biide 

gossar och flickor. Vid upprepade tillfällen ha även genom kommittens 

försorg flera av barnen beretts tillfälle till vistelse på landet 

under sommarferierna. Under en följd av år har föreningen 

vid jultiden samlat c:a 300 gamla och ensamma vänner till julfest. 

Missionens verk hemma och ute i hednavärlden har alltid haft 

ett stort rum i ungdomsföreningens intresse. Så har föreningen 

under många år underhållit några skolgossar i Kongo. Ävenså har 

Svenska Missionsförbundets läkaremission fått årliga bidrag. Därtill 

kommer föreningens offerdagar för S. M. U. och dess deltagande 

i Skånes Kristliga Ungdomsförbunds verksamhet. Till BeteIförsamlingen, 

vars arbete helt naturligt ligger föreningen varmt om 

hjärtat, lämnas årliga bidrag. 

Allt sedan sin tillkomst har föreningen haft ett eget bibliotek, 

som för närvarande upptager omkring 500 band. Sedan ett år tillbaka 

bedrives även regelbunden studieverksamhet enligt kretsmetoden. 

Ar 1909 upptog föreningen verksamhet bland den halvvuxna ungdomen, 

varvid man bildade en ungdomsklass, avsedd för de barn, 

som voro överåriga i söndagsskolan. Då juniorförening bildades

år 1916, upphörde denna ungdomsklass, då ju juniorföreningens 

och ungdomsklassens uppgifter i det väsentligaste sammanföllo. 

Föreningen har även bedrivit söndagsskolverksamhet i Fosie, 

vilket utan tvivel varit till god hjälp för den lilla missionsförsamlingen 

där ute. Denna verksamhet nedlades emellertid för åtskilliga 

år sedan, då församlingen själv ansåg sig kunna övertaga söndagsskolarbetet. 

Ehuru föreningen icke formligen stipulerat någon åldersgräns 

hava dock de medlemmar, som uppnått 40-årsåldern i regel dragit 

sig tillbaka från aktivt deltagande. 

Den nu 30-åriga ungdomsföreningen utgör församlingens framtidshopp. 

Och den morgonfriska skaran, som på sin fana skrivit 

devisen »För Kristus och Församlingen», är förvisso fast besluten 

att med den allsmäktige Gudens nådiga bistånd uppfylla församlingens 

förhoppningar. 

UTANFöR BRöDDARPS MISSIONSHUS 

Efter ett möte, som Betels ungdomsförening anordnat vid 

en utfärd dit 1934 

87

88 

Betel. juniorförening 

Juniorverksamheten är en av de yngsta och mest lovande verksamhetsgrenarna 

inom våra församlingar. Den utfyller luckan 

mellan söndagsskolan och ungdomsföreningen och har till uppgift 

att omhändertaga den halvvuxna ungdomen, övergångsårens ungdom, 

och ställa den under sådant kristligt inflytande, att de unga 

bringas till avgörelse för Kristus och till karaktärens fostran. Därvid 

tillämpas i arbetet en så lämplig avvägning som möjligt mellan 

ledarestyre och självverksamhet. 

Betels Juniorförening daterar sig från 1916, efter ett beslut vid 

söndagsskollärarnas möte den 3 mars detta år. Det hade ju legat 

särskilt söndagsskollärarna varmt om hjärtat att kunna göra något 

för att få behålla de söndagsskolbarn, som vid 13 il 14 års ålder 

merendels bruka lämna söndagsskolan. 

Vid sistnämnda möte åtog sig målaremästare Carl Rosen att göra 

ett försök såsom ledare för en juniorförening. Söndagen den 5 mars 

1916 inbjödos de söndagsskolbarn, som fyllt 13 år, att ingå i denna 

förening. Vid dess första möte, som hölls den 7 mars, anmälde sig 

29 flickor och 9 gossar till inträde i föreningen. Till en början samlades 

föreningen varje söndag kl. 9,30 fm. till bibelläsning och bön 

samt varje tisdag kl. 7,30 em. till möte efter omväxlande program. 

Många ställde sig säkert undrande och gjorde sig kanske samma 

fråga, som Carl Rosen nedtecknat i den första protokollsboken, på 

dess första uppslag: »Rvad månde blifva af detta barnet?» Första 

svaret på denna fråga gavs redan efter ett år. 

Det var under pastor P. E. Sandbergs väckelsemöten då de första 

juniorerna blevo vunna för Gud. Först en, så två, tre, sedan kommo 

de allt flera, flickor som gossar. Det blev glädje och jubel, 

i församlingen, bland de omvända, bland predikanterna och icke 

minst hos juniorledarna. Sedan har detta återupprepats tid efter 

annan. Nya ungdomar, nya ledare, men de ha i större eller mindre 

utsträckning fått vara med om detsamma, det bästa av allt då juniorer 

vunnits för Gud. Många av dessa första juniorer äro nu vuxna 

män och kvinnor, som med glädje och lust taga del i det aktiva arbetet 

inom församlingen och ungdomsföreningen. 

Minimiåldern för medlemskan är 13 år och maximiåldern är 18 

år. Det är alltså fem år de yngsta ungdomarna få tillbringa i juniorföreningen 

- i sanning kritiska och betydelsefulla år! 

Mötes- och arbetsprogrammet för denna verksamhet är mycket 

omväxlande. Det hör till juniorernas ålder och kynne att vilja ha 

»rörelse». Vid de ordinarie mötena, som hållas en gång i veckan, 

förekommer bibelstudier, föredrag, musik- och sångaftnar, arbetsmöten 

och diskussionsmöten m. m. I diskussionerna deltaga de unga 

med liv och lust. Mycket omtyckta äro också de av juniorerna anordnade 

festerna, särskilt julfesten. 

Om somrarna idkas friluftsliv, dock i anslutning till det kristliga 

program och syfte, som verksamheten för övrigt har. Utfärder och 

sommarläger äro mycket omtyckta och anordnas så långt resurser

BETELS JUNIORFöRENING 

JUNIORKOMMITTJl:N 1919 

Från vänster: Ester Hultberg (sedermera fru Löfgren), Carl Rosen (ledare), 89 

Gottfr. Löfgren, Emil Nilsson

90 

JUNIORKOMMITTJ1:N 1935 

Främre raden från vänster: Lorentz Roslund, syster Elsa, Carl Brahce (ledare), 

Annie Lydell, Carl Hammar. 

Bakre raden: Märta Roslund, Marta Hilden. (Dessa bäda juniorledare i 

Bröddarp), Greta Hägg. 

och tillfällen medgiva. Betels sommarhem är också en skön till· 

flyktsort om somrarna, och där ha många minnesrika möten hållits. 

Under de gångna tjugo åren ha firats 5-, 10- och 15-års jubileer, 

vilka varit goda högtidsstunder, då även f. d. medlemmar kommit 

med och upplivat gamla minnen. Under större delen av de gångna 

åren har juniorföreningen underhållit en skolflicka i Kina och under 

de senaste åren även en gosse i Kongo. 

Medlemsantalet i juniorföreningen har ständigt växlat. För närvarande 

räknas 109 medlemmar. 

J uniorledare ha varit: 

Målarmästare Carl Rosen ......... . 

Pastor Gottfrid Löfgren .......... . 

Målarmästare Carl Rosen ......... . 

Folkskollärare Hjalmar Johansson . 

Kamrer Carl Brahce ............. . 

1916-1919 

1919-1921 

1922-1925 

1926-1928 

1929- 

Dessutom ha ett lämpligt antal kommitterade varit behjälpliga 

med ledningen. 

Juniorverksamhet bedrives även i Bröddarps missionshus. Ledare 

där är fröken Marta HUden med hjälp av fru Märta Roslund.

JUNIORFÖRENINGENS UTFÄRD TILL öVEDS KLOSTER 

PINGSTHELGEN 1929 

JUNIORFöRENINGENS POJKLÄGER I HOFTERUP 

1930 

91

92 

Syföreningarna 

Man kan säga att syföreningarna äro barn av den stora väckelsen, 

som med det unga friska livets egenart tog även denna arbetsform 

i sin tjänst, och vid varje ny församlingsbildning har sedan 

syföreningen varit en av de tidigaste verksamhetsformerna. I 

många fall har den till och med varit före församlingen och berett 

väg för densamma. Därför är det rätt typiskt att inga protokoll 

eller handlingar berätta om syföreningens tillblivelse i Betelförsamlingen, 

såsom fallet är med andra verksamhetsgrenar. 

Första gången vi stöta på syföreningen i protokollen är den 22 

februari 1887, då beslut fattades att i samband med ett kvartalsmöte 

i april anordna »auktion på de af syföreningen förfärdigade 

effekterna och skulle af behållningen härför 1/3-del tillfalla Betels 

byggnadsfond och 2/3-del. föreningens verksamhet.» Vi möta således 

syföreningen i full verksamhet för Herrens sak. Och det sker 

utan buller ocll bång. 

Då styrelsen i sept. 1887 gjorde upp plan för höstens verksamhet, 

fick syföreningen sig anvisad den s. k. skolsalen för sina arbetsmöten 

varannan onsdags eftermiddag. Samma lokal ha våra systrar 

sedan haft med undantag av vissa tider, då symötena hållits i 

hemmen. Tiden blev sedermera ändrad till måndag, som ännu är 

syföreningens dag. 

Det gick många år innan syföreningens föreståndarinnor började 

väljas av församlingen. Numera sker det valet årligen vid 

församlingens årsmöte, likasom också dess ekonomi bokföres i församlingens 

räkenskaper. Nuvarande föreståndarinnor äro: fruarna 

Anna Börren, Tekla Knutsson, Annette Lydell, Anna-Lisa Andersson 

och Elise Nilsson. Av dem som för övrigt ägnat mycket intresse 

och arbete åt syföreningen, må även nämnas fruarna Eva 

Rinman och Jenny Sundell, vilka båda numera äro bosatta i Stockholm. 

Ifråga om syföreningens uppgift ligger det ju ,närmast till hands 

att peka på dess rent ekonomiska betydelse för församlingen, och 

det är med tacksamhet vi erinra om de rätt betydande summor som 

genom våra systrars arbeten kommit Herrens verk till godo. Men 

syföreningen har därjämte rent andliga uppgifter, som vi icke få 

glömma. Huru ofta tänka vi på att symötena kunna fylla en själavinnande 

uppgift. Så är dock förhållandet. Många utomstående 

hava genom deltagande i dessa möten blivit informerade angående 

församlingens liv och arbete och förts till tro och medlemskap. Den 

gemenskap och uppbyggelse som ges genom symötena då de skötas 

rätt, är av större välsignelse för församlingen i stort än vi kunna 

ana. 

Utom denna stora syförening har församlingen under årens lopp 

haft flera, som arbetat för speciella uppgifter. 

På församlingsstyrelsens förslag bildades år 1887 den s. k. Hjälpsyföreningen, 

vilken »ordnades för att genom självverksamhet hjälpa

SYFöRENINGSKQMMITTlllN 

Frän vänster: fruarna Elise Nilsson, Tekla Knutsson, Anette Lydell, Anna 

Börren, Anna-Lisa Andersson 

fattiga kvinnor att skaffa sig kläder», således en form av socialt 

arbete. Många deltogo i denna syförening, vilket framgår bland 

annat därav att den var delad i tvenne grupper. En kommitte på 

8 kvinnor hade ledningen av dess arbete. Efter många års tjänst 

nedlades denna syförening. , 

Jungfrusyföreningen hette åter en annan, som fanns på 1890-talet. 

Den arbetade »till förmån för församlingens verksamhet och beklädnad 

af fattiga barn.» Av allt att döma blev dess tillvaro icke 

lång. Dess uppgift att bekläda fattiga barn har senare övertagits 

av ungdomsföreningens barnbeklädnadskommitte, som ännu årligen 

skaffar kläder åt ett stort antal barn, i första hand från söndagsskolan. 

Missionskretsen är församlingens yngsta syförening. Den bildades 

på hösten 1933, i samband med ett besök av missionssekreteraren 

dr G. Palmrer, som nog gav inspirationen till densamma. 

Kretsen, som håller sina arbetsmöten på kvällarna, två gånger i 

månaden, vill samla de kvinnliga församlingsmedlemmar, som önska 

deltaga i en syförening men av sitt arbete äro förhindrade att 

komma med till ett möte, som hålles på dagen. Då församlingens 

arbetsprogram redan är belastat med rätt många missionsförsäljningar, 

har missionSkretsen beslutat stödja sådana grenar av 

Svenska Missionsförbundets mission som direkt kunna mottaga 

kretsens arbeten, såsom sjukvårdsarbetet, sjömansmissionen o. s. v. 

Trots all den kritik som under senare år riktats mot våra sy- 93

94 

föreningar från vissa fromhetsriktningar, som betraktat dess arbetsform 

mindervärdig ur andlig synpunkt sett, så ha de dock bevisat 

sig ha en uppgift att fylla alltfort, ja vi ha till och med mitt 

under denna kritik bättre lärt oss inse att denna verksamhetsform 

är en andlig tillgång, som vi böra utnyttja på ännu bättre sätt. 

Månadsbladet 

KOMMITTl1lN FöR MISSIONSKRETSEN 

Från vänster: fröknarna Mimmi Andersson 

och Anna Jönsson samt fru Elisabet Grahn 

På förslag av församlingens dåvarande vice ordförande, A. E. 

Ljung, beslutade församlingen någon gång under år 1912 att utgiva 

ett månadsblad. Tidningen, vars fullständiga namn var »Hälsning 

från Betelkyrkan - Månadsblad för Evangeliska Missionsföreningen 

Betel i Malmö», utkom från och med dec. 1912 med ett 

nummer i månaden. Såsom själva namnet säger sträckte sig tidningen 

icke längre än till Betelkyrkans eget fölk. Prenumerationen 

skedde genom posten och priset var kr. 1: - pr år. På grund av 

höjda papperspriser och ökade tryckningskostnader måste prenumerationspriset 

1919 höjas till kr. 1: 50. 

Köpmannen Carl E. Andersson var tidningens redaktör. Han 

var en man som skötte alla sina angelägenheter med omsorg och 

reda, och detta gäller även hans redaktörskap. 

Det lilla bladets innehåll rörde helt naturligt församlingens verksamhet: 

kungörelser om kommande möten (månadsordning ), små 

notiser om vad som timat i arbetet och meddelanden a v skilda slag

örande församlingslivet. Men dessutom var också rum för korta 

allmänna missionsnotiser och någon uppbygglig betraktelse. 

Då den kristliga tidningen Sydposten startades på nyåret 1923, 

där alla frikyrkoförsamlingarna kunde få annonsera sin verksamhet 

och därjämte få in sina församlingsmeddelanden, ansågs månadsbladet 

överflödigt och upphörde med nämnda års utgång. 

Som ett exempel på Anderssons ordningssinne återge vi här följande 

memorandum, som han skrev i församlingens protokollsbok 

den 18 mars 1917: 

CARL E. ANDERSSON 

Månadsbladets redaktör 

»Till Dig, som möjligen en gång skall 

skriva en 50- eller IOO-årsberättelse öfver 

vår föreningsverksamhet. Våra protokollsböcker 

äro samtliga ordnade tills 

denna, N:r 5. Hufvudsakliga kan Du 

finna i dem omnämndt. Hänvisa till 

25-årsberättelsen 1912, och från och med 

dec. 1912 kan Du finna åtskilligt i det 

Månadsblad, som undertecknad sedan 

dess utgifver. 

Matriklar, kassaböcker och hufvudböcker 

äro samlade på Betel i skåpet i 

nedre salen. 

Nämnas må då äfven de möten, som 

evangelist Petrus Edmund Sandberg från 

örebro, förut America, den 4 febr. - till 

den 8 mars och ytterligare 18 mars - 

1 april hållit i Betel. 

Att samla så mycket folk, fullsatt kyrka 

äfven söckna kvällar, bör glädja alla 

missionsvänner, och att många ha stått 

upp för Kristus bör fylla oss alla med 

fröjd.» 

Nu ha vi fått rådfråga de källor som Månadsbladets redaktör 

här anvisar. 

95

96 

Sociala verksamheten 

»SOCIAL VERKSAMHET» är en benämning, som vunnit burskap 

inom det kristna församlings- och föreningslivet och som 

betecknar de åtgärder som från den kristna organisationens sida 

och å dess vägnar vidtagas för att på ett eller annat sätt bistå 

fattiga och hjälpbehövande inom eller utom den egna föreningen. 

Det är sålunda en sida av kristlig käl"leksverksamhet och den är 

som sådan lika gammal som kristendomen själv. 

Redan från Betelförsamlingens första böI-jan har dylik social 

verksamhet bedrivits i olika former. Predikanten och församlingsherden 

har rika tillfällen därtill, och i sin andliga församlingsgärning 

kan han helt enkelt inte undgå att samtidigt ä ven konfronteras 

med människornas timliga nöd och i mån av de resurser, som 

stå honom till buds, söka mildra och avhjälpa denna nöd. Församlingssystern 

har i alldeles speciell mening till uppgift att ägna sig 

åt detta arbete. 

Från Betelförsamlingens första år förekommo, tidvis regelbundet 

varje vecka, »bjudningar för fattiga, sjömän och fabriksflickor». 

De »hjälpsymöten», som de gamla programmen tala om, avsågo 

icke blott att skaffa material till fattiga och hjälpbehövande 

kvinnor utan även att »hjälpa» dem att själva förfärdiga sina egna 

och sina barns kläder. Från och med år 1903 började gåvor regelbundet 

utdelas till mindre bemedlade och behövande personer inom 

församlingen. Vid styrelsemöte den 13 mars 1905 valdes P. E. 

Dalqvist, A. P. Alinder och H. Andersson att representera församlingen 

i »Föreningen för social verksamhet i Malmö», som sålunda 

var av allianskaraktär. 

En bestämdare plan och fastare organisation för det sociala 

arbetet daterar sig från år 1912. Då gjordes en uppdelning mellan 

den personliga och individuella hjälpverksamheten, som pastorn och 

församlingssystern skulle handha va och som ingick som ett led i 

församlingsvården, och den mera kollektiva och »utåtvända» hjälpverksamheten, 

som skulle handhavas aven därtill vald kommitte, 

benämnd »Kommitten för middagsbjudningar» - sedermera Sociala 

kommitten. 

I denna kommitte invaldes från dess första början Per Andersson, 

Edvard Andersson, P. Nyström, P. Roos och Aug. Akerberg; 

fruarna Hanna Alinder, Anna Billberg, Amanda Ljungström, 

Frida Pettersson samt fröknarna Mia Nilsson (sedermera fru Akerberg) 

och Sabina Ljungström (sedermera fru Wahlund). 

Ar 1914, då verkningarna av krigets olycka gjorde sig kännbara 

även i vår stad, ansågo sig Sociala kommittens ledamöter nödsakade 

att i ännu större utsträckning än dittills bispringa de mindre bemedlade 

med hjälp i deras nöd. Medel insamlades och middagsbjudningar 

anordnades, inbjudningsbiljetter utdelades till församlingsmedlemmar, 

som vore i behov aven måltid god mat, samt även 

till utomstående intill det antal, som kommitten kunde taga emot 

för varje gång.

Behoven ökades år från år, svårigheterna 

ökade? också, det kom 

något som hette brödkort, sockerkort 

och mjölkransonering m. m. 

Vad skulle man nu göra? Det var 

just dessa varor som behövdes 

till dessa bespisningar. Förhållandena 

debatterades vid ett sammanträde 

och kommitten enades 

om att »eftersom allting annat 

ökas, så måste även vi öka på»! 

Man utökade kommitten, härigenom 

fick man flera bröd- och sockerkuponger. 

Så gjordes stora ansträngningar 

för att få pengar, och 

stora belopp insamlades. 

Det var också tydligt, att Guds 

välsignelse vilade över arbetet. 

Dessa bjudningar ha alltid varit 

riktiga högtidsstunder för samtliga 

deltagare. Utom den lekamliga 

spisen bjudes även på sång AUG. AKERBERG 

och musik samt tal av församlin- Sociala kommittens och CentraIgens 

pastor. Även församlingen kommittens ordf. 

själv har fått skörda mycken välsignelse av detta. I allt ha vi fått 

erfara sanningen av Frälsarens ord »Bedjen och Eder skall varda 

givet» och »Det är saligare att giva än att taga». 

Ehuru nöden för närvarande icke är så stor som förr är den dock 

tillräcklig för att giva sysselsättning åt vår sociala kommitte, som 

alltjämt fortsätter arbetet. 

Kommitten utgöres för närvarande av Aug. Akerberg, ordf., J. 

LydeZZ, v. ordf., P. Nyström, Edv. Andersson, L. Norlin, Nils Ekberg, 

Sv. Svärd samt fruarna Hanna Alinder, Anna Billberg, Annette 

LydeZl, Amanda Ljungström, Prida Pettersson, Augusta Wirgin, 

Maja Akerberg och fröken Mathilda Jönsson samt kantor Oscar 

Arnö för sång och musilt. Församlingsföreståndaren och församlingssystern 

äro självskrivna medlemmar av kommitten. 

Såsom framgår av historiken för de olika specialgrenarna inom 

församlingens verksamhet, såsom ungdomsverksamhet, juniorverksamhet 

o. d., bedrives socialverksamhet även av dessa. För att få 

en enhetlig och rationell ledning i hela det sociala arbetet bildades 

år 1934 en Centralkommitte för det sociala arbetet inom Betel med 

representanter icke blott från församlingen utan även från ungdomsföreningen 

och andra underorganisationer. 

Från år 1903 och till år 1934 har församlingens sociala hjälpverksamhet 

omsatt en totalsumma av kr. 38,995: 93. 

7 

97

98 

Betels sommarhem 

REDAN TIDIGT i Betels Ungdomsförenings historia, det var omkring 

år 1911, uppstod tanken på att på något sätt ordna för ungdomen 

i Betel, så att de kunde få en egen plats där de kunde samlas 

under sommarmånaderna, då eljest en allmän flykt från staden och 

därigenom också en allmän förskingring ägde rum. 

Men ett sommarhem kostar pengar, och det var en rätt sällsynt 

vara särskilt bland ungdomen den tiden, varför tanken på ett eget 

hem måste skrinläggas till kommande tider. De första somrarna 

samlades ungdomen i Rönneholmsparken eller gjorde utflykter till 

Alnarpsparken. Ar 1913 förhyrdes en parktomt, ursprungligen avsedd 

till villatomt, i Fridhem, där vårt första sommarhem, bestående 

aven materialbod för en tillämnad viIIabyggnad, ordnades. Här 

hade ungdomarna tvenne somrar sin tillflyktsort och anordnade här 

sina ungdomsrnöten. 

Med stor tacksamhet minnas vi, numera äldre ungdomar, de härliga 

möten vi på den tiden hade i den trånga arbetsboden. Särskilt 

året 1914, med sina för oss alla så märkliga upplevelser och stora 

påfrestningar, minnas vi. Det var inför den stora Baltiska utställningen 

som vi äldre ungdomar hade våra farhågor för våra yngre 

kamrater. Utställningen med sina storartade nöjesarrangemang 

kunde tänkas bli lockande för särskilt de yngre bland oss. Vi kände 

ansvaret tungt, och inför detta var det som vi togo initiativet till 

förhyrandet av tomten i Fridhem. Att detta steg blev av oerhört 

stor betydelse för ungdomsföreningen och därigenom för församlingens 

framtid är alldeles säkert. Ty under denna skickelsedigra 

sommar förlorades icke en av ungdomarna. Fröjden över att äga 

denna samlingsplats blev dock icke långvarig, ty redan efter två år 

blevo vi uppsagda, då tomten behövdes för annat ändamål. Så stodo 

vi där igen, utan sommarhem. Det stora världskriget pågick nu 

som bäst och vi måste skrinlägga tanken på sommarhem, då andra 

intressen upptogo sinnena. Under dessa år hade ungdomarna sina 

möten i en gård, en s. k. farm Anneberg, där vi hade många sköna 

stunder. 

Så kom äntligen fredsslutet av det stora kriget och tiderna började 

åter ljusna. 

Då, år 1919, uppstod en möjlighet att förvärva den tomt å Bellevue, 

där Betels sommarhem nu ligger. 

Tack vare den för ungdomen alltid förstående och uppoffrande 

vännen, församlingsordföranden A. E. Ljungs välvilliga medverkan 

möjliggjordes det på ungdomsföreningens initiativ tillkomna köpet 

av sommarhemstomten. 

Efter att föreningen ett par år återigen inhysts i en f. d. verktygsbod, 

beslöts år 1921 att bygga ett församlingens och ungdomsföreningens 

gemensamma sommarhem. En storartad offervilja, 

särskilt bland ungdomarna, gjorde det möjligt att åstadkomma 

detta. 

Så byggdes alltså vårt nuvarande sommarhem, och i maj 1923,

BETELS SOMMARHEM 

invigdes hemmet för sitt ändamål. Detta hem har under dessa år 

fått vara till stor välsignelse för vår ungdom, både yngre och äldre, 

såsom en stödjepunkt för vår ungdomsverksamhet, där ungdomen 

kunnat samlas och gemensamt uppbyggas och i endräkt bevaras i 

sin tro. 

Så har även en synnerligen välsignelserik söndagsskolverksamhet 

kunnat bedrivas där under alla dessa år. Även predikostunder 

och veckornöten för församlingens medlemmar ha anordnats till 

glädje och välsignelse för deltagarna. 

Vi vilja önska och hoppas, att Betels ungdom alltfort skall värdesätta 

och vårda det arv, som kommit dem till del i och genom vårt 

sommarhem. 

Martin B. Anderson. 

99

100 

Betels vaktmästare 

Ty en dag i dina gårdar är bättre än 

eljest fusen. jag vill hellre vakta dörrell 

i min Guds hus än dväljas i de 

ogudaktigas flyddor. Ps. 84: 11. 

»Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme." 

I Guds församling äro aUa gåvor nådegåvor och alla tjänster hedersuppdrag. 

Detta beror på att församlingens Herre och huvud 

giver själv gåvorna och helgar varje tjänst, som göres för hans 

skull. Tänk på hans ord om »en bägare vatten, given för min skull», 

eller tänk på Mästarens tjänande föredöme, när han tvådde lärjungarnas 

fötter! Därmed gav han enligt sitt eget ord ett gudomligt 

föredöme i tjänande kärlek Guds folk emellan. Men man kan 

också säga, att han därmed för alla tider helgat de yttre tjänsterna 

i församlingen, vaktmästarsysslorna. 

Dessa sysslor äro mångahanda i församlingen. Särskilt de offentliga 

mötena och kyrkolokalens vård och iordningställande kräver 

tjänster, som måste utföras med trohet och påpasslighet och 

inte så litet tålamod. Det kan nog ingen, som inte själv prövat på 

det, förstå huru mycket arbete som är förenat med denna tjänst. 

Utom ett större eUer mindre antal dörrvaktmästare, som tjänat 

vid offentliga möten och fester, även vid församlingens heliga nattvardsstunder, 

har församlingen under de femtio åren haft en rad 

trogna och pålitliga kyrkovaktmästare, som haft ansvaret för kyrkans 

vård, eldning och renhållning och mycket, mycket annat, som 

hör till denna tjänst. 

Betels första kyrkovaktmästare var muraren Rasmus Mattsson., 

1885-1886. Sedan tjänade orgelbyggaren Hans Pettersson åren 

1887-1892. Efter honom anstäUdes stadsarbetaren A. Mårtensson 

1892-1912 och muraren, sedermera bilägaren Nils Mårtensson 

1913-1919. Sedan 1919 är målarmästare P. Grönkvist Betelkyrkans 

vaktmästare, i vilken uppgift han har troget stöd i sin fru 

Charlotte Grönkvist. 

Sedan sommarhemmets tillkomst har även där behövts särskild 

vaktmästare. Från början tjänade järnvägstjänsteman David 

Holmberg som vaktmästare på Sommarhemmet. Sedan ha under 

olika perioder, längre eUer kortare, hand!. O. Swanson, trädgårdsmäst. 

O. W. Stenberg och fröken Hilda Pettersson haft samma 

tjänst. Under vakanstider och andra tillfällen har också modellören 

J. A. Karlsson tjänat som vaktmästare. 

Sommarhemmets nuvarande vaktmästare är sedan oktober 1932 

posttjänstemannen Sven K. Andersson.

RASMUS MATTSSON HANS PETTERSSON 

A. MARTENSSON NILS MARTENSSON 101

P. GRöNKVIST CHARLOTTE GRöNKVIST 

NUVARANDE VAKTMÄSTARE l BETELKYRKAN 

SVEN K. ANDERSSON ELSA ANDERSSON 

102 NUVARANDE VAKTMMJTARE A SOMMARHEMMET

Våra högtider 

DEN KRISTNA FöRSAMLINGEN har i första hand sina givna 

högtider i kyrkoårets olika helger, vilka äro heliga minneshögtider 

och på samma gång bärare av evangeliets huvudsanningar. Där 

församlingslivet är friskt och sunt, hållas dessa helger i ära. På 

samma sätt är nattvarden en församlingshögtid, vars glans och 

härlighet aldrig får förblekna. 

Utom dessa för alla kristna församlingar givna högtider, har 

Betelförsamlingen en rad speciella högtider, som under åren betytt 

så mycket att de böra få ett omnämnande i denna minnesskrift. 

Missionsmötena äro de äldsta och de förnämsta. I församlingens 

tidigaste skede höllos tre sådana möten årligen, ett i januari till 

minne av kyrkans invigning (»tempelinvigningsfesten»), ett under 

pingsthelgen och ett i oktober. Dessa högtider påginga i regel två 

och tre dagar och upptaga möten av olika slag. Man kunde ha ända 

till fem möten på en och samma dag. Det var under den tiden, då 

man med sanning kunde sjunga: »Då ordet vi höra, blir tiden ej 

lång.» Bibelsamtalen intaga ett framstående rum på programmet 

vid dessa möten. Och genom att på förhand annonsera ämnen för 

dessa samtal vara mötesbesökarna beredda att deltaga, och de deltaga 

också flitigt. Sådana här frågor sysslade man med vid ett 

möte år 1895: »Kan man lefva lifvet i Gud utan att öfva den kärlek, 

hvarom talas i 1 Joh. 5: l?» - »Hvad framhåller skriften såsom 

den egentliga grunden för de troendes enhet?» - »Hvad vill det säga 

att överflöda i hoppet?» Missionen hade också naturligt nog sin 

givna plats vid dessa möten. På grund av att andra högtider tillkommit 

under åren hålles numera endast ett egentligt missionsmöte 

årligen, nämligen januarimötet, om vi ej skola räkna församlingsveckan 

i september som en ersättare för höstrnötet. 

Flera a v församlingens övriga högtider äro ägnade den yttre missionen. 

Här står missionsfesten annandag jul främst, vartill sedan 

komma den årliga offerveckan för yttre missionen, missionskurser 

och välkomst- och avskedshögtider för ut- och hemresande missionärer, 

vilka ha vägen över Malmö. 

Den under åren alltmer uppmärksammade ungdomsverksamheten 

har också givit församlingen åtskilliga högtider. Vi nämna vår egen 

ungdomsförenings missionsmöte Marie bebådelsedag och Skånes 

KristI. Ungdomsförbunds årskonferens, som hålles Kristi himmelsfärdsdag. 

Malmökonferensen, en motsvarighet till den allmänt bekanta Södertäljekonferensen 

med prins O. Bernadotte som ledare hölls under 

flera år i Betelkyrkan och innebar då ett storartat inslag i högtidernas 

rad. 

Speciella minneshögtider ha nu och då hållits. Bland dessa 

nämna vi här 25-årsminnet av kyrkans invigning, som firades 1912, 

och församlingens 40-årshögtid 1925. 

Svenska Missionsförbundets predikantkår har haft två hela 103

104 

En av Skånes Kristliga Ungdomsförbunds ärshögtider i Betelkyrkan 

landet omfattande predikantmöten i Betelförsamlingen. Det första 

hölls i september 1901 och det andra i september 1925. Vid det förstnämnda 

presiderade doktor E. J. Ekman. 

I september 1923 var Missionsstyrelsen och distriktsföreståndarnas 

gemensamma höstmöte förlagt till Betelförsamlingen. 

Mera personligt betona.de högtider, som jämväl haft sitt värde 

för församlingen, kunna även nämnas. Sorgehögtider, sådana som 

ingenjör Bergs, pastor Dahlqvists och missionär Grahns begravningar 

höra till dessa. Likaså kan antecknas åtskilliga bröllop och 

andra glädjens högtider i kyrkan, som fått bidraga till att stärka 

samhörighetskänslan inom församlingen.

DE SOM. VORO M.ED FRÄN BÖRJAN 

Från vänster: fröken Ingrid 

Sörensen, fru J enny 

Johnsson, Rasmus Mattsson, 

Jöns Persson, B. P. 

Henriksson. Hans Andersson. 

Ovalen till vänster fru 

Hilda Pettersson, ovalen 

till höger fröken Henriette 

Persson. (Fröken Perssons 

foto taget vid tiden för Betelförsamlingens 

bildande.) 

Av de 120, som för femtio år sedan bildade Betelförsamlingen, 

äro dessa fyra bröder och fyra systrar ännu kvar i livet och kvar 

i församlingen. Under femtio år ha de tjänat och offrat och göra 

det än. Trogna, prövade och beprövade! Tänk så mycken nåd från 

Gud de måste ha förbrukat för att ha kunnat övervinna alla frestelser, 

alla motgångar och - alla medgångar under dessa femtio år! 

Hell Eder, vördade kämpar! Men all ära och pris åt Gud! 105

106 

De h emg o 

angna 

Saliga äro de döda, som dö i Herren häreffer. 

ja, säger Anden, de skola få vila sig 

frun sitt arbete, ty deras gärningar följa 

dem efler. Upp. 14: 13. 

Alltså, då vi nu hava omkring oss ell så 

stor sky av vittnen, må ock vi lägga av allt 

som är oss till hinder och särskilt synden, 

som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet 

löpa framåt i den fävlingskamp, som 

är oss förelagd. Hebr. 12: 1. 

Av dem, som under de femtio åren varit medlemmar i Betelförsamlingen 

längre eller kortare tid, hava över 500 lämnat jordelivet. 

De vila nu från sitt arbete och bida uppståndelsens dag. De 

äro med i den stora sky av vittnen, som mana oss som äro kvar att 

med uthållighet och trohet fullborda vårt lopp. På uppståndelsens 

morgon skola vi alla mötas inför Tronen. 

Att nämna dem alla, om också blott till namnet, är icke möjligt. 

Herren känner de sina och har dem upptecknade, det är nog. Några 

av dem, som intogo en ledande ställning i församlingen eller som 

annars lämnade ett mera förblivande minne bland de efterlevande, 

må dock här ägnas några rader. 

Av ledamöterna i den första styrelsen, som valdes 1885, ha va alla 

sju gått hädan. 

Församlingens förste ordf., ingenjör R. F. Berg" som inflyttat till 

Malmö från Stockholm år 1873, avled under ett besök i Stockholm 

den 8 dec. 1907, 61Yz år gammal. Han var en märklig man. Genom 

sin geniala begåvning, goda bildning, energi och livserfarenhet, pa-

ade med sann och ödmjuk gudsfruktan, människokärlek och en outtröttlig 

nitälskan för Guds sak, intog han en särställning bland sin 

samtid icke blott inom den kristna världen utan även bland stadens 

invånare för övrigt. Det tillkommer oss icke att här uppräkna eller 

betygsätta hans gigantiska insatser på industriens områden och ifråga 

om Malmö stads och Limhamns utveckling, de otaliga bolag och 

företag han var initiativtagare till, hans nitälskan för egnahemsbyggandet, 

hans personliga och ekonomiska stöd åt alla, som behövde 

hjälp o. s. v., men många framstående och omdömesgilla Malmöbor, 

som kände hans livsgärning, hava betygat, att ingenjör Berg 

var århundradets man, vad Malmö beträffar, och att han ifråga om 

ovannämnda insatser icke hade sin like. 

r sitt väsen var han dock ödmjuk och anspråkslös. När han på 

sin 60 årsdag blev uppvaktad av representanter från Malmö stad och 

förärad ett minnesskrin, sade han i sitt svarstal: »Om så stort 

skrin behövs för att rymma mina förtjänster, hur stort måste då 

icke det skrinet vara, som skulle kunna rymma mina brister.» 

För sina underlydande, tjänstemän och arbetare, var han som en 

far. Hans varmhjärtenhet tog sig många rörande uttryck. 

Som kristen karaktär var han storvulen, ädelsinnad, vidhjärtad 

och ödmjuk. Tidigt omvänd till Gud blev han genast och under hela 

sitt liven verksam arbetare för Herrens rikssak på, jorden. r Betelförsamlingen 

var han ordf. från dess bildande och till sin död. 

Allt ägnade han omtanke om och uppoffring åt. Han var som en 

far i församlingen. 

En ungdomens och barnens vän var Berg av hela sitt hjärta. Han 

var föreståndare för söndagsskolan hela tiden, och aldrig var han 

så i sitt esse som när han var bland sina små i söndagsskolan. Bergs 

död inföll på en söndag. Söndagen förut hade han för sista gången 

talat till barnen i Betels söndagsskola. Och söndagen därförut hade 

han talat till ungdomsföreningen och allvarligt betonat orden i 2 

Kor. 5: 17: »Om någon är i Kristus är han en ny skapelse.» 

Betels förste församlingsherde pastor Per Erik Dalqvist var född 

i Dalarna. r Ev. Luth. Missionssällskapet, Malmö, tjänade han som 

predikant och församlingsföreståndare i fem år, 1880-1885, och i 

Betelförsamlingen har han haft samma tjänst i trettio år, 1885- 

1915. Även sedan tjänade han församlingen som biträdande predikant 

till 1917, då han avgick med pension. Dalqvist var en trogen 

Herrens tjänare, en kunnig bibelkännare och god predikare, som 

frambar en sund biblisk förkunnelse, under de många år han tjänade 

som predikant. Han fick hembud den 11 okt. 1925, nära 75 år 

gammal. Han vilar i sin familjegrav å Vinslövs kyrkogård. 

Tandläkare Axel Bogren, som var styrelseledamot i många år, v. 

ordf. 1893-1907 och ordf. 1908-1911, var en gedigen personlighet, 

varmhjärtad, nitisk och uppoffrande. Ä ven de övriga i den första 

styrelsen, bryggare Nils Lm'sson, bagare Lars .Persson (under 

många år v. söndagsskolf.) kamrer L. Rinman, byggmäst. A. Sones- 

8on, (byggde Betelkyrkan) och skolförest. J. Pålsson-Gastner (pre- 107

108 

dikant och v. ordf. 1885-1894, död 1921) voro alla trogna och Gud 

hängivna män, som hade församlingens förtroende. En hedersman 

var också byggmäst. S. Winslow, som var en av dem som vid Immanuelsförsamlingens 

sammanslagning med Betelförsamlingen 1896 

ingingo i styrelsen såsom den förstnämnda församlingens representanter. 

Kommendörkapten J. H. Ramsten var bl. a. ordf. för alliansföreningen 

Malmö Sjömansmission, tillhörde styrelsen 1890-1909. 

Såsom vi förut nämnt, var bokspridaren och husbesökaren Henrik 

Ekström en trogen, nitisk och ödmjuk Herrens tjänare. Han fick 

flytta hem 1894 (Se sid. 37-38). 

Även av senare årgångar styrelseledamöter hava åtskilliga lämnat 

detta jordelivet. Kassör And. P. Alinder blev organist 1900 och 

skötte denna. syssla troget i 14 år. I styrelsen invaldes han 1904. 

Bryggaren J. Jönsson var en av församlingens mest trogna och uppoffrande 

medlemmar. Utom styrelseledamot, var han kretstjänare 

i många år. Han gick hädan 1914. Akeriägaren Aug. Alexandersson, 

en av de stilla i landet men tjänstaktig och uppoffrande som få, 

tillhörde styrelsen 1910-1920, därav som kassör 1914-1918. 

Köpman Carl E. Andersson var en nycket varmhjärtad och Gud 

hängiven missionsvän. Var styrelseledamot från 1910 till sin död 

d. 13 febr. 1923. Dessutom var han söndagsskolförest. 1914-22. Han 

var ofta i sitt yrke ute på resor men ställde a.lltid om, så han om 

möjligt skulle kunna resa hem till söndagen för att vara på sin plats 

i söndagsskolan. Andersson var sekr. under hela sin tid i styrelsen 

och skötte allting med ordning och reda. Var i det stycket såsom i 

mycket annat ett gott föredöme. (Se även sid. 94 o. 95.) 

Byggmästare Per Andersson hade särskilt stort hjärterum för 

hednamissionen. 

Handl. J. E. SundelI, hade inflyttat till Malmö från Stockholm 

1892. Tillhörde styrelsen från 1910 till sin död 1927. Tidigare hade 

han även tillhört sångkören. Var en gedigen och godhjärtad personlighet, 

som alltid med klarhet och saklighet gjorde sina inlägg. 

Han var en varmhjärtad missionsvän - ivrade särskilt för Kinamissionen 

- och var intresserad för det sociala arbetet. Verkmäst. 

P. M. Höglund hörde också till de lugna och säkra. Punktlig och intresserad 

var han i allt vad han gjorde. Hade varmt intresse även 

för nykterhetssaken. Under sin tidiga ungdom tillhörde han Ev. 

Luth. Missionsssällskapet. Var sedan en tid bosatt i Stockholm, 

kom till Malmö ingen 1904 och blev en trogen medlem av Betelförsamlingen. 

Tillhörde styrelsen 1914-1932, kallades hädan 1934. 

Missionär C. W. Grahn, som fick hembud den 25 mars 1932, hade 

varit en nitisk missionsman och en god församlingsmedlem, som in 

i döden fasthöll hoppets bekännelse. (Se även sid. 71.) 

Bland de evangelister, som gått hädan, d. v. s. församlingsmedlemmar 

som haft gåvan och frimodigheten att predika och som jämte 

sin dagliga gärning vid olika tillfällen, särskilt på utposter utanför 

Malmö, tjänat med ordet och vittnesbörden, må utom H. Ekström 

även nämnas f. d. lantbr. Jöns Larsson, smeden Jöns Rasmu8-

Under år 1910 reparerades Betelkyrkan för en kostnad av kronor 

8,234: - samt år 1916 inlades centralvärme och utfördes reparationer 

till sammanlagda kostnaden kr. 17,500. 

Församlingens tillgångar vid 1934 års slut utgjorde: 

Aktier i A.-B. Betel kr. 53,610: -, Fordringar av A.-B. Betel 

kr. 28,361: 53, Fastigheten Fosie Missionshus kr. 3,111: 41, Sommarhemsfastigheten 

kr. 7,512: 31, Inventarier kr. 3,286: 92 samt i 

kontanta medel kr. 39: 89, Summa kronor 95,922: 06. Skulderna 

utgjorde vid samma tid: Till Orgelfonden kr. 2,525: -, Kapitalkonto 

kr. 93,397: 06. 

Krönika 

1885 

Den 16 maj bildades Betelförsamlingen. Den 26 maj valdes interimstyreIse. 

Den 14 september valde församlingen sin första ordinarie styrelse. Den 2 november 

antog Betelförsamlingen sina första stadgar. 

1886 

Den 30 juli lades grundstenen till Betelkyrkan. På hösten bildades Betels kyrkokör. 

På församlingsmöte den 9 december beslöts att vid gudstjänsterna använda 

sångböckerna »Hemlandstoner» och Ahnfelts »Andliga sänger». 

1887 

Den 30 januari invigdes Betelkyrkan. Den 30 april bildades Malmö Kristli/?a 

Ynglingaförening. 

1890 

I november flyttade Malmö Kristliga Ynglingaförening sina möten till Betelkyrkan. 

1891 

Vid årsmötet i mars upprättades kontrakt mellan församlingen och A.-B. Betel. 

Någon gång unde,r äret bildades blåsorkestern »Fridsbröderna». 

1895 

Den 29 december hölls ett större söndagsskolmöte i Betelkyrkan med deltagare 

från södra Sverige och Danmark. 

1896 

Den 16 mars övergick församlingen i Immanuelskapellet (vid Grynbodgatan) 

till Betelförsamlingen. Den 1 september infördes Svenska Missionsförbundets 

Sångbok vid gudstjänsterna i Betelkyrkan. 

1897 

Musikföreningen bildades. Församlingen besöktes av missionär F. Fransson. 

1898 

Den 17 januari tillsattes »Kommitten för yttre missionen». 111

112 

1899 

M 

Den 8 oktober avskildes Emil W. Wahlstedt säsom Betelförsamlingens m1ssio 

när i Mongoliet. 

1900 

I juni välkomnade församlingen sin första församlingssyster, Amanda Andersson. 

1901 

I september hölls ett hela landet omfattande predikantmöte i Betelkyrkan under 

dr E. J. Ekmans ordförandeskap. Den 29 september firades den svenska 

söndagsskolans 50-årsjubileum i Betelkyrkan. 

1902 

Den 8 juni invigdes Betelkyrkans piporgel. Den 8 december valdes för första 

gången kvinnliga kretstjänare. 

1905 

Den 29 december bildades Betels ungdomsförening. 

1907 

Evangelisten E. Ekman från Huskvarna ledde väckelsemöten i Betelkyrkan. I 

april skedde en överenskommelse mellan församlingen och Ev. Fosterlandsstiftelsen 

att stiftelsens missionärer och resepredikanter skulle besöka Betel 

}{yrkan. Den 8 december avled församlingens förste ordförande, ingenjör R. 

F. Berg. 

1908 

Pastor C. W. Gillen ledde april väckelsemöte Betelkyrkan. 

1910 

Utfördes större reparationer i Betelkyrkan. 

1911 

I december utkom första numret av Betelkyrkans mänadsblad. 

1912 

I januari firades 25-ärsminnet av Betelkyrkans invigning. Vid årsmötet beslutade 

församlingen om anslutning till Svenska Missionsförbundet. F. d. frälsningsofficeren 

Efr. Wahlund anställdes som biträdande predikant. 

1915 

I november tillträdde pastor Oskar Karlsson sin tjänst som församlingsföreståndare. 

1916 

Nya reparationer och förändringar utfördes i kyrkan. Bildades juniorföreningen. 

1918 

Pä våren hölls den första bibelskolan i församlingen, med pastor Oskar Karlsson 

som lärare. I oktober anställdes pastor Gottfrid Löfgren i församlingens 

tjänst. 

1917 

Pastor P. E. Sandberg höll väckelsemöten Betelkyrkan.

116 

Minnen och uttalanden inför 

jubileet 

cfJNFDR 50-ARSJUBILEET ha vi anmodat förutvarande predikanter 

samt ett par av veteranerna att berätta några minnen och 

intryck från deras tid i Betelförsamlingen, och de ha välvilligt tillmötesgått 

denna vår önskan. 

PASTOR P. E. DALQVISTS ständiga tänkespråk var: 

»Guds fasta grundval förbliver beståndande och har 

ett insegel med dessa ord: 'Herren känner de sina' 

och: 'Var och en som åkallar Herrens namn, han 

vände sig bort från orättfärdighet'.» 2 Tim. 2: 19. 

PASTOR OSKAR KARLSSON: »Ett par minnen.» 

På begäran ett par minnen från min tid i Betelförsamlingen i 

Malmö. 

Det var trettondagsafton 1916. Bönemötet var slut, och jag gick 

upp på mitt rum från kyrkan med djup smärta. Hur skulle det bli? 

SImlle Gud få utföra sitt verk till väckelse och frälsning? Det var 

enligt min mening icke mycket hopp, utan modlöshet grep mitt 

arma hjärta. Men den gamla vägen var ju öppen. På knä och säga 

allt, allt åt Gud, min kärleksrike Fader, och i ödmjukhet begära 

ett ord för den svaga tron att vila vid. Och Herren bönhörde 

och tröstade. Jag fick ordet: 

»Frukta icke. Jag är den förste och den siste och den levande; 

jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och har 

nycklarna till döden och dödsriket». Upp. 1: 17, 18. 

Det gav tro och hopp. Sträcker sig Kristi makt över själva döden 

och dödsriket, då råder han väl även över förhållandena i 

Malmö. Trettondagen vid mötet på f. m. bad jag församlingen 

stanna efter det offentliga mötets slut, och jag fick då delge, vad 

jag känt och upplevt, och det mottogs med förståelse. För min inre 

syn ser jag ännu de kära vännerna under tårar anropa Herren om 

nåd och hjälp. Så enades vi om att endräktigt och uthålligt omringa 

nådastolen. 

- - Ett år hade gått, ett år av intensivt, hoppfullt arbete i 

församlingen. Kyrkan hade blivit reparerad och åter invigd för sitt

heliga ändamål. Det är en söndag i slutet av februari 1917. Kvällsmötet 

har pågått sedan kl. 6 c. m., och nu är väl klockan över 10 

e. m., men just ingen avmattning kunde märkas. Flera gånger 

hade man sjungit den sång, som under hela denna härliga 

tid utlöste den allmänna känslan, nämligen nor 461:: »Tänk, när 

en gång vi komma hem Till himlens sköna stad, Och änglaskaror 

möta oss Med välkomsthälsning glad! Välkommen sjunga de för 

mig, Välkommen sjunga de för dig. Ja, Guds änglar en gång oss 

till mötes gå Med ljuvlig välkomstsång, Välkommen hem, Välkommen 

hem!» 

Nu var hela den väldiga skaran, som fyllde kyrkan, på knä. Där 

var bön, bekännelse och tårar, där var kamp med mörkrets hemska 

makter, men där var också tacksägelse och lovsång för undfången 

förlåtelse och frälsningsvisshet. Då mötet fram mot midnatt var 

slut, var det icke med sorg och suckan jag gick upp till vårt hem 

utan med tacksamhet och glädje. 

Det kommer väl icke att beskäras mig den stora nåden att få 

åter uppleva en sådan härlig besökelsetid, men min önslmn och 

bön är att Betelförsamlingen må få denna nåd. 

Herren förmår att göra mer än vi bedja eller tänka. Honom tillhör 

äran i församlingen. 

Eder i Herren förbundne 

Oskar Karlsson. 

DISTRIKTSFÖREST. EMIL THöRNE: »Löftena kunna ej svika.» 

Betelförsamlingen hade kommit tillsamman för att välkomna oss. 

Under det vi sutto där och lyssnade till tal och sång, blickade jag 

ut över det stora templet. Det hade byggts av människor med vida 

vyer och oförskräckt tro. Här hade stora skaror lyssnat till evangeliet. 

Skulle de komma i fortsättningen dessa hungrande och 

törstande själar, och skulle de bli mättade och vederkvickta? Jag 

greps aven ångestfull oro. Uppgiften var för stor och för krävande. 

Då började någon helt spontant sjunga: »Löftena kunna ej svika, 

nej de stå evigt kvar», och församlingen instämde. Det var första 

gången jag hörde den sången sjungas, och den hade med sig ett 

budskap till mig - ett budskap som lyfte och bar. 

Kampen om själarna var understundom hård i Betel. Ett Herrens 

vittne får vara med om mera lidande och nöd, än de flesta ana. 

Utan lidande födes icke kärleken i vårt inre, och utan kärlek gives 

det ingen seger. Men under allt detta sveko ej löftena, de blevo 

istället mera gripbara och verkliga. Segrar vunnos, och tillsamman 

jublade vi och prisade Gud. Det var trots allt en härlig tid, en tid 

som jag ser tillbaka på med glädje och tacksamhet. 

Församlingens femtioåriga historia bär också vittne om, att 

»Guds löften hålla, om allting brister». Alla dagar i församlingen 

ha icke varit ljusa. Stormen har understundom skakat farkosten. 

Det har sett mörkt och hotfullt ut. Men Herren har likväl icke övergivit 

sitt verk. Betel har genom hans nåd fyllt en stor och härlig 117

118 

uppgift. Det har varit ett Guds hus, där trötta vandrare likt Jakob 

fordom kommit i förbindelse med evighetens värld. 

Av dem som voro med i Betel på vår välkomstfest ha icke så få 

redan gått över gränsen. Vilka känslor som rörde sig i deras inre, 

när sången sjöngs, det vet jag ej, och det har heller icke så stor betydelse. 

Men ett är visst, Gud svek dem icke. Före dem hade många 

Betelbor kastat ankar i den lugna hamnen, och vi äro på väg. 

»Snart skall hela släkten, Prydd i bröllopsdräkten, Mötas inför tronen 

Och aldrig skiljas mer.» 

Emil Thörne. 

PASTOR GOTTFRID LbFGREN: »Mina ljusa ungdomsår i Betel 

församlingen.» 

Det förunnades mig att få göra mitt inträde i Malmö en strålande 

solskensdag, då naturen stod i sin färgrika höstprakt. Jag 

kan också uppriktigt säga, att det för min känsla lyser något av 

solljus över minnet av den tid, jag fick verka Herrens verk i Betelförsamlingens 

tjänst. 

Måhända fanns det åtskilliga goda medlemmar, som med en viss 

reservation betraktade den nykomne församlingstjänaren för hans 

ungdoms skull. All sådan undran försvann dock snart, och jag 

fann mig innesluten i en kärlek och ett förtroende från både gamla 

och unga, som blev en ovärderlig hjälp och en källa till glädje i 

arbetet. 

Därför gömmer jag i min själ hågkomsten aven mycket god 

gemenskap med församlingen, såväl i kyrkan som i det dagliga 

livet. Själv ung, kände jag mig också väl hemmastadd i de ungas 

krets. Särskilt oförgätliga äro minnena av juniorernas glada tillgivenhet. 

I församlingens kör fann jag också en trogen skara, som 

villigt delade intresset för sångens befrämjande. Vi sökte även utnyttja 

sången som ett verksamt medel till samarbete mellan körerna 

och ungdomen i Missionsförbundets Malmöförsamlingar. 

I en storstad har en Herrens tjänare särskilt rika tillfällen att 

komma i beröring med nödens och lidandets människor. Arbetet 

bland dessa gav både lärdom och uppmuntran. 

Från mina ljusa ungdomsår i Malmö känner jag stor tacksamhet 

till Gud men också till de många, vilkas vänskap och godhet för 

alltid ristats på minnenas blad. Och med dessa tacksamhetens 

känslor förenar sig mitt hjärtas bön om välsignelse över Betelförsamlingen 

och dess gärning bland både gamla och unga. Måtte den 

goda sådd, som församlingen sår ut, belysas av Guds nådessol och 

växa till en härlig skörd som mognar för evighetens dag! 

Gottfrid Löfgren.

PASTOR KARL GUSTAFSON: »Det blir fuktigt i ögonvrån av 

tacksamhet.» 

Vad jag med synnerlig tacksamhet minns från åren i Malmö 

är den varma kärlek till den egna församlingen och predikanten, 

som kännetecknade det stora flertalet av Betelförsamlingens medlemmar 

och som tog sig uttryck bl. a. däri, att de så enastående 

troget besökte sammankomsterna i sin egen kyrka. Endast ett 

exempel må anföras. Det var på eftersommaren 1927 eller 1928. Till 

uppbyggelsekonferensen, som anordnats av systerförsamlingarna, 

hade kallats flera synnerligen framstående talare, varför jag väntade, 

att åhörareskaran skulle vara väsentligt decimerad i BeteIkyrkan 

på förmiddagen. Men mina farhågor vara överflödiga, ty publiken 

var snarare något större än vanligt. Ännu den stund, då jag 

nedtecknar dessa rader, värmes mitt hjärta, när jag för min inre 

syn ser honom komma in genom dörren, den vithårige, trogne kämpen, 

som nu gått hem till Gud. Och nu liksom då vill det bli en 

smula fuktigt i ögonvrån av tacksamhet till Gud för trohetens sköna 

blomster. 

Hur värmes inte också mitt hjärta, då jag tänker på den endräkt 

och fridsamhet, som städse kännetecknade såväl styrelsens och 

kretsföreståndarnas sammankomster som församlingens enskilda 

möten. 

Och är det inte Som hörde jag ännu denna stund de gamla originella 

pilgrimernas trosfriska vittnesbörd vid de uppbyggliga och välbesökta 

veckomötena. De vila nu de allra flesta av dessa gamla 

kära, men många av dem, som deltaga villigt med vittnesbörd en 

vinter, då vi hade en hel serie av Gud rikt välsignade vittnesbördsmöten, 

leva ännu och stå mitt uppe i församlingens mångskiftande 

verksamhet. 

Ett minne, som strålar med sällsam glans, är förknippat med 

stunden omkring nattvardsbordet långfredagen 1930. Då hade vi 

glädjen att få välkomna omkring ett 50-tal nya medlemmar, de allra 

flesta unga och en frukt a v församlingens trogna och målmedvetna 

söndagsskol- junior- och ungdomsverksamhet. 

Utrymmet bleve alltför hårt anlitat, om jag skulle förtälja minnen 

från vespergudstjänster, bibelskoleavslutningar, alliansmöten, 

ungdoms- och uppbyggelsekonferenser m. fl. högtider, då BeteIkyrkan 

med sin från skönhetssynpunkt alltför framskjutande fondIäktare 

var fullsatt aven andäktigt lyssnande skara och därvid erbjöd 

en för ett Herrens vittne den allra vackraste syn. 

Min vandring i minnenas tempelgårdar för mig också till inte så 

få tillfällen under min nära femåriga verksamhet i BetelförEamlingen, 

då jag fick besök av yngre och äldre, medlemmar och icke medlemmar, 

som komma för att med mig dela sina sorge- eller glädjeämnen 

och för att i gemensam bön och tacksägelse bära dem fram 

inför nådens tron. Oförgätliga och heliga äro också många stunder, 

som jag fick nåd att tillbringa hos gamla, sjuka och ensamma 

vänner, stunder som säkerligen i regel tillförde den besökande mer 119 

än dem, som besöktes.

120 

Först när evighetens morgon gryr, skall det bli klart, om det var 

de stora högtiderna, de obligatoriska söndags- och vecIromötena, det 

speciella ungdomsarbetet eller den enskilda själavården, som gav det 

största utbytet för Guds rike. Men redan nu inse vi, att det är nåd 

att få vara med i Guds verk. Bröder och systrar i BeteIförsamlingen, 

låtom oss hålla ut till dess målet är hunnet! »0, må ingen 

bli tillbaka här i denna mörka värld, må vi alla där få mötas efter 

slutad pilgrimsfärd! Härligt sången där skall brusa, stark som dånet 

aven vattuflod: Äran tillhör Gud och Lammet, som oss vunnit 

med sitt blod!» 

l }] erren förbundne 

Karl Gustafson. 

DISTRIKTSFöREST. KLAS ASTRöR'l: »En blick tillba.ka.» 

J ag tror på Guds ledning. Och min placering som predikant och 

föreståndare i Betelförsamlingen, Malmö, överensstämmer med 

denna min tro. 

Gud handlar ibland oberoende av vår aktiva åstundan eller absoluta 

passivitet. Det var icke någon drivande längtan till södern, 

som utlöstes genom min förflyttning dit. Det oanade gavs, och 

gåvan emottogs. Och över den har jag icke haft någon anledning 

att klaga men mycken orsak till att vara tacksam. 

Uppgiften i Betel var lik uppgiften i andra församlingar, som jag 

tjänat. Men församlingen var icke blott ifråga om språket något 

olik de föregående. Den betonade olikheten var dock icke karaktäristisk 

för församlingen. Det akuta tillstånd, som endels var 

rådande, hade inträtt liksom skörd följer på sådd. De såningsmän, 

jag åsyftar, hade dock icke varit bland de av församlingen anställda 

tjänarna. Skörden bärgades så småningom i de lador, där 

den hörde hemma. 

Vi kommo till Malmö, och Betel blev där vår boning. Där njöto 

vi hemtrevnad i både andligt och lekamligt hänseende. I både helg 

och söcken omgåvos vi av lyftande sång, strängarnas välljud och 

mäktigt orgelbrus. J a, det kan sägas, att vår tillvaros grund ofta 

var de kraftiga ackorden! 

Kort blev min dag i Betel som lärare och herde. Men den var 

icke så kort, att jag blev rotlös där. Och ehuru i gärningen omplanterad 

ha.r mitt rotfäste icke rubbats. 

Av ledare och medlemmar i övrigt gavs mig kärlekens förtroende 

och förståelsens stöd. I arbetet skänktes mig »de olika. gåvornas» 

värdefulla medverkan, och under sådana förhållanden kunde 

arbetsglädjen icke utebliva. 

Särskilt minnesvärda för mig äro de upplevelser, som jag fick 

göra tillsammans med dem Gud lät föras in på områden, där i 

prövningens smärta »skrifternas tröst» och trons gemenskap fick 

ett liksom förhöjt värde. 

Då jag härmed får rista en runa på »vägmärket», vill jag i den

giva uttryck för min tacksamhet till Gud och hans församling i 

Betel. Och jag gör det med önskan och bön om Guds förhärligande 

i och genom församlingen. Må i segrande tro och kärlekens endräkt 

friden vara bofast i Betel, och församlingen i allt kunna vara 

»sanningens stödjepelare och grundfäste». 

K. Aström. 

ETT PAR VETERANER BERlf.TTA OM SINA UPPLEVELSER. 

Vi ha bett ett par av församlingens gamla medlemmar, som vara 

med från början, att berätta några minnen från de tidigare åren. 

Den gamle trotjänaren Rasmu8 Mattsan har ordet: 

- Om det var mycket folk som besökte mötena på den tiden?! 

Jo, då. var det tillslutning, skall jag säga! Tre kvarts timme stod 

man i kö, och sedan kyrkan var fullpackad, fick hundratals vända 

om, som inte komma in. 

Ja, det var saliga tider! Men det var ocl{sä bråkmakare med, 

som bara sökte störa mötena, Många handgemäng fick jag ha 

med dem när jag var valttmästare. Det var tm att kränga av 

rocken och ge sig på dem, tills man fick ut dem. 

Ibland var det fullt med ynglingar från Latinläroverket, som 

kommit för att leva rövare. En gång lWlll ingenjör Berg ut och 

kommenderade »Stäng ytterdörren!» Jag måste ju göra som han 

sade. Pojkarna blevo instängda, och Berg klådde upp dem ordentligt. 

Se'n sade han: »Jaha, mina herrar, nu ha ni fått vad ni tål 

för i dag. Men kommer ni och gör om det här skall ni få mera 

nästa gång.» Och de stodo med mössan ihand och bockade. Sedan 

fick jag släppa ut dem. 

Innan Betelkyrlmn blev byggd, hyrde församlingen en sal vid 

Majorsgatan, där Frälsningsarmens Härberge nu är. På dagarna 

hade församlingen gudstjänst där, och på kvällarna användes salen 

till helt andra saker, ibland spelades teater. 

En gång när det var strejk vid Cementbolaget i Lomma, spelade 

man »Cementhjärtat» på teatern. Det var Berg man föreställde. 

Henriksson och jag gick dit en kväll för att se, hur de bar sig åt. 

Då fick man se Berg och Pålsson-Castner (de voro styrelsemedlemmar 

båda) ta fram dryckesvaror ur ett skåp och skåla. Och 

så sa de: »Här är som väl är ingen som ser oss.» Men då var det 

jag och Henriksson som gick vår väg. 

Så kom de med teaterafficher och satte upp på planket vid Bctelkyrkans 

bygge. Weinberg ville köra bort dem, men Berg sa' 

»Nej, för all del, låt dem sätta upp pä hela planket». Se, han bara 

skrattade ät alltihop, Berg. - Ja, det var en präktig man, Berg. 

Men när han ville sälja bänkplatser i Betelkyrkan, stötte han på 

motstånd, och så gott var det. 

Ja, det var hunger efter Guds ord, och folket strömmade till 

mötena. Men det var en schartauansk kyrkoherde i CaroH, som 

var farligt arg på de frikyrkliga. Han hette Häggiund. På hans 121

122 

tillskyndan blevo alla söndagsskolor instämda till rådhusrätten. 

Men ingen av de instämda infann sig mer än baptistpastor Wingren. 

Alla övriga representerades av Berg, som själv inte var instämd. 

Men prästen förlorade. 

Denne Wingren bar baptisternas förste predikant här. Han fick 

inte hyra nägon lokal, utan byggde en fastighet vid Lilla Trädgårdsgatan, 

där han inredde ett par rum för söndagsskola och predikan. 

Häggiund stände ut vakter vid ingången för att hindra barnen att 

gå till söndagsskolan. Men det vann han ingenting på. En gäng 

sände han en man till Wingrens möten för att spionera på honom. 

Men det gick inte bättre, än att han blev omvänd och blev baptist! 

J a, det var en härlig tid. De troende voro mera angelägna .:lå 

om att studera Ordet, så de hade mycket mera kunskap i Guds ord 

än nu. Och så togo de vara på varandra och sökte hjälpa varandra. 

Fru H i/da Pettersson, som varit församlingens organist under de 

första femton åren, berättar: 

- När Betelkyrkan var byggd och färdig, höllos vi i kyrkan och 

hade möten både bittida och sent. Vi höllo faktiskt på med »invigningen» 

i n i o v e c k o r! - D. v. s. vi fortsatte efter den egentliga 

invigningsveckan med möten varje dag i nio veckor i sträck. Och 

så mycket folk som gick på mötena, se'n! Kyrh:an var fullsatt 

nästan jämt. Och det lwm nobless på mötena på den tiden, både 

landshövdingen och borgmästaren såg vi i kyrkan. 

En gång hade predikanten talat över ordet, »Och kvinnan lät sin 

l{ruka stå», och gjort den tillämpningen, att när Gud kallar, skall 

man lämna åsido de världsliga bestyren och ägna sig åt det enda 

nödvändiga. Hos en troende ryttmästarinna, som varit och hört 

denna predikan, tjänade då en flicka, som brukade besöka mötena 

i Betel. Men en dag hade de så mycket att göra, så att när möte3tiden 

var inne, sade jungfrun: »1 dag ha vi så mycket att göra, 

så jag stannar hemma från mötet.» 

Men vet ni, vad ryttmästarinnan då. sade? Jo, hon pekade på 

tvätten och sa' till flickan: »L å t l{ r u k a n s t å.»! Jo då, så var 

det på den tiden! 

Min man var ju val{tmästare i Betel, så. både han och jag höllos 

i l{yrkan jämt. Han var ocl{så orgelbyggare, så han var med 

och byggde orgeln i Betel. Och jag var organist. Det hade jag 

för resten varit, sedan jag var 15 år gammal. först hemma i Småland 

och sedan i missionssalen vid Gasverksgatan, när församlingen 

där fått orgel. Vi kom till Malmö 1880. Orgeln byggdes i 

»Gasverkssalen» 1881. 

Att vara i kyrkan och spela och sjunga var mitt liv. Ingenting 

fick hindra. Ett år medan jag var organist i Betel dogo två av 

våra barn. När den ene låg på dödsbädden, skyndade jag till gudstjänsten 

för att spela, sedan skyndade jag hem till den sjuke, under 

det predikan pågick, och så. till orgeln igen för att spela. En

gång sade den sjuke gossen, när jag vid ett dylikt tillfäUp. satt 

hos honom: »Fördröj dig nu inte, så du kommer för sent!» Han 

var 12 år gammal, och innan han dog, vittnade han så frimodigt 

om sin tro och sade bl. a. »Hälsa Berg och söndagsskolan.» 

Ibland under gudstjänsten kunde pastor Dalqvist utan vidare 

säga: »Har du inte en sång nu, Hilda.» Och då sjöng jag t. ex. 

»Ring i himlens ldockor» eller »Sätt dig, lilla duva, där i ditt 

klipponäste.» 

En gång stod ett par snobbar och lyssnade på min sång - det 

var landshövdingens son den ene, och den andre var borgmästarens 

son. Så sa' den ene av dem: »Hon sjunger bra.» »Ja, sade 

den andre, men hon ser då ingenting ut.» De visste inte, att vaktmästaren, 

som stod och hörde på, var m i n m a n! Men ni kan 

tro, att vi fick oss ett gott skratt! 

- Det var roligt i alla fall på den tiden? 

- O m det var roligt! Jo, jag säger då ået! 

123

124 

Slutord 

«QhD SÄGER OSS NU DENNA HISTORIA och dessa många 

siffror? Gud bevare oss ifrån att se på dem, såsom konung David 

såg på sin folkräkning, men må vi i ödmjukhet söka att därav lära 

något.» 

Dessa beaktansvärda ord av R. F. Berg vid söndagsskolans 50årsjubileum 

1901 passa även såsom slutord i denna minnesskrift. 

Icke må vi yvas men glädjas och vara tacksamma. Allt det mänskliga 

vidlåda fel och brister, så ock i Betelförsamlingen och dess 

arbete. Därför må vi glädjas med ödmjukhet. Bättring tarvas på 

många punkter. Och Herrens förlåtelse är vårt hopp. 

Men vi vörda fäderna, vilkas gärning vi undfått att fullfölja, ett 

arv som vi tagit i besittning att förvalta. Och vi glädjas med tacksamhet 

till Honom, som tagit oss under sin omvårdnad och som 

kallat oss i sin tjänst. 

Det är välsignat att få tillhöra Guds församling, ja, »det är nåd 

att få vara med.» 

Detta jubileum och denna minnesskrift är blott ett mi'nnesmär7ce 

vid vägen, men där skola vi icke dröja, en blick tillbaka på vad som 

varit, men den blicken må icke bliva lång. Framåt är vår lösen. 

Ännu varar pilgrimsfärden, vi veta icke huru mycket vi ha av arbetsdagen 

kvar. Men »Konungens ärende hastar». 

Låt oss därför avsluta med en bön och en önskan - den önskan 

som församlingens ordförande och föreståndare samt de olika speciaIorganisationernas 

och underavdelningarnas ledare samfällt uttalat 

inför jubileet: »V år önskan är att vi bättre hädanefter än hittills 

må kunna tjäna församlingen, Gud till ära och människor till 

frälsning .» 

JA, SKE ALLTSA I JESU NAMN!

DOKUMENTUTDRAG

Om Nelly Hall. 

a) Ett privat brev av pastor P. E. Dalqvist, vari han skildrar 

Nelly Halls verksamhet i Ev. Luth. Missionssällskapet och 

verkningar därav. Brevet är skrivet till M. Törnqvist, Norrl{öping, 

som daterat mottagningsdagen den 19/2 1885. 

Käre broder Malcolm. 

Frid och helsa! 

Enligt löfte vill jag nu framställa de skäl som ligga till grund för det omdöme 

och råd telegrammet innehöll. 

Församlingen här, på sjette året gammal, räknar nu cirka 400 medlemmar, 

hvilka genom tro, kärlek, frid och förtroende förenade, :i. endrägt och ömsesidig 

undergifvenhet hafva med välsignelse arbetat fRr församlingens fromma 

och för förlorades räddning tills för något äfver ett år sedan, då äfven vi inlmstades 

i den sorgliga ännu pågående striden angående frk Halls verksamhet. 

Hon kallades hit af privat person att bota två sjuka. Kallelsen besvarades så: 

»jag kommer om jag får predika». Framställning gjordes att få vår sal. Wi 

öppnade salen. Hon höll två föredrag och ett ensldldt tal i församlingen. Detta 

tal var af sådant innehåll att flere af medlemmarne som intill dess haft förtroende 

för henne med ens miste det och blefvo emot hennes predikoverksamhet. 

Hon utsådde med vanlig djerfhet söndringens frö, det grodde, bar och bär 

ännu sin frukt. De sjuka hon skulle bota har sin egen historia. Den ena, en 

aktad fru, behandlades, bIef enligt utsago bra, men en tid efter - dog. Den 

andra en ung flicka sjuk på ett års tid hade vid ett par tillfällen förut varit 

uppe men af osämja i hemmet återgått till sängs blef - frisk. Hall reste. 

Några som intagits af henne, som ock brefvexlat med henne, yrkade på att 

hon skulle kallas hit. Ett föreningsmöte utlystes. Ett fätal besökte det, tal 

emot och tal för, omröstning, 28 emot, 32 för, alltså hon skulle kallas hit, det 

skedde, hon kom. Alla »de våra» gingo och hörde om än några tvekande. Föredrag 

höllos, enskilda samtal anordnades, sjuka besökte och besöktes, otroliga 

historier lmmmo i omlopp. Föredragen voro af innehåll att söndra Guds folk, 

de enskilda samtalen att samla för sig anhängare, somliga ansågo dem sådana. 

Under dessa börjades med några anmärkningar emot hennes framstäida läror 

om syndfrihet, om den hvila Ebr. 4: 9 omtalar, och då Hall sade sig hafva helbregdagörelsens 

gåfva gjordes deremot starka bevisande anföranden. Man 

skilde betydelsen af helbregdagörelsens gåfva från betydelsen af, trons bön 

skall frälsa den sjul{e, erkännande att Gud på det sednare sätt varit med henne, 

men bestred bestämt att hon hade helbregdagörelsens gåfva. Detta kunde hon 

ej smälta utan sökte framhålla att predilmnterne och församlingens äldste i 

våra dagar visst icke voro kallade af Gud. Så upplägade striden ju mer och 

mer. Hon reste. Vi skulle hafva vårt ekonomiska årsmöte, då det visade sig 

att oenighet och kärlekslöshet fått insteg i mångas hjertan. Styrelseval skedde. 

Afsägelser skedde och två t.re gånger. Ja så sorgeligt att jag ej vill omtala 

det. För att bilägga dessa tvister hade vi flere möten. Karl Andersson från 

Waxholm, Fransson, pastor Lindholm voro vid olika tillfällen här. men förgäves. 

Somliga påstår att qvinnor skola uppträda och predika. andra åter 

säga nej. De som äro för qvinnopredikande fråga ej efter annat än att fä 

denna sak igenom, kosta hvad det vill. De andra säga lugna er, far sakta 

fram med menniskorna, det är väl ändä mera värdt att vi lefva i frid och 

l{ärlek, än något annat. 

Om man ej hade något annat än dessa nu omnämnda förhållanden för att 

afgöra huruvida qvinnor och i synnernhet denna qvinna bör uppträda att offentligen 

predika huruvida vi böra upplåta vära lokaler för dem, så vore det 

redan afgörande, men härtill kommer Herrens eget ord det bestämda det absolut 

afgörande, som gör anspråk pä åtlydnad, en obetingad lydnad, och detta 

säger ännu mera. Det säger att qvinnans plats är en annan än den offentliga 

talarestolen. . Käre broder må vi fotade på den eviga klippan blifva der 

och må vi i Jesu namn lefva för den sak för hvilken Jesus ock dog: Att de

måtte vara ett hjerta och själ, och må vi med sanningens, kärlekens och rättfärdighetens 

ord arbeta för detta välsignade mäl: att de alla måtte vara ett 

- så afvärja söndring och partier så vidt på oss beror. 

Kungsgatan 7. Din broder 

P. E. Dalqvist. 

P. S. Säg mig s n a r a s t utgången af föreningsmötet Thorsdagsqväll. 

D. S. 

b) Ur C. w. Gillen: »När vårfloden kom», sid. 126. 

Nelly Hall fortfor att predika och hade sångerskan fröken Ida NihIen i sällskap. 

Men så småningom började oljan tryta. Kanske medgången steg henne 

åt huvudet. Därtill blev hon i hög grad spekulativ, särskilt rörande evighetslivet. 

Hon övergav Boardman och slöt sig till Russel. Slutligen kände sig 

Helgelseförbundets styrelse tvingad att upptaga frågan om hennes ställning. 

Hon blev utesluten och reste därefter till Amerika, där hon hos Russel kände 

sig fullkomligt besviken. Hon dog obegråten och övergiven. Och dock var 

hon värd ett bättre slut. Vilken predilmn för oss är icke denna tragedi! Den 

som står, må se till, att han icke faller! 

Ingenjör R. F. Bergs skrivelse till Ev. Luth. jVIissionssällskapet 

angående kvinnopredikan. 

Till Malmö Missionsförening. 

Älskade nådesyskon ! 

Under innerligt utbedjande af Eder förlåtelse för den sorg, oro och besvär 

jag dermed vållar Eder nödgas jag att redan nu nedlägga det uppdrag, som 

Edert förtroende lemnade mig i måndags, emedan jag emot det hopp, som jag 

på grund af enskilda samtal hyste angäende mina bröders i styrelsen villighet 

att tillmötesgå uti principfrågan om qvinnans offentliga predikande på vår 

samlingslokal, funnit mig med nuvarande styrelse oförmögen att samverlm för 

enighet och kärlek inom föreningen. Då jag lemnar Eder, älskade vänner, 

denna min afsägelse, beder jag endast fä meddela Eder huru jag ser ifrågavarande 

vår gemensamma angelägenhet samt hvad jag tillfölje deraf vill tillråda 

Eder. Efter långt besinnande har jag före min återkomst till Malmö, 

efter min sjukdom, kommit till den öfvertygelse att qvinnan ej efter Guds ord 

bör uppträda såsom offentlig uppbyggelsepredilmnt samt att skälet deremot 

synes mig vara den söndring, som sådant uppträdande vållar bland Guds barn. 

Denna uppfattning synes mig äfven mer och mer göra sig gällande bland de 

troende i värt land och detta drifver mig nödvändigt till att varna mina vänner 

af annan uppfattning att ej förhasta sig, dä jag icke kan tro det äfven 

för dem vara obehöfligt att ett eller ett par är stilla 'öfverväga innan de för 

Guds rikes utvidgning införa den nya och under 18 sekler nästan icke försökta 

verksamhetskraften, qvinnans offentliga predikande. Detta innebär tydligen 

icke att hon utestänges frän att deltaga uti verkandet för Guds rike, ty all 

annan än den fullt offentliga predikoverksamheten pä vära stora samlingslokaler 

stär henne ju öppen. Besinnar man härjemte att då vi, som anse att 

qvinnan ej får uppträda offentligt, göra det pä grund af att vi tro oss se Guds 

ord vara deremot, under det att vära vänner af motsatt åsigt anse att Guds 

ord i detta afseende lemnar större frihet, tror jag mig ej begära mycket, då 

jag till dem framställer den bön att de som äro friare a.f kärlek till oss OCll 

hänsyn till värt samvetes bundenhet i denna fråga afstå frän utöfningen af 

sin frihet endast vid deras samverkan med oss ä väl' gemensamma missionS R 

sal samt för en kortare tid intill dess att uppfattningen i denna fråga hunnit 

att mogna. Denna min framställning har siu grund äfven deruti, att jag anser 

det vara nödigt vid allt samarbete att de som deltaga deruti äro öfverens om 

sättet derför, sä att det till alla sina delar är grundadt pä inbördes förtroende. 5

a t t från den l:ste april i år aflöna de af Sällskapet antagna predikanterna 

Dalqvist och Magnus Jönsson samt husbesökaren Ekström med dem redan beR 

viljade löneförmåner; 

a t t ombesörja Sällskapets alla åtaganden angående landtmissionen; 

a t t träffa särskild överenskommelse med organisten fru Petersson, och 

att Sällskapet tillförsäkrar dessa dess fordna medlemmar: 

a t t under loppet af två år räknadt från den 1 :ste april detta år få, utan 

ersättning för hyra, upplysning, värmning och städning, brulm missionssalen 

för offentliga möten en gång hvarje helgdag vid de vanliga tiderna på f. m. 

den ena och på e. m. den andra, samt för enskilda möten hvarannan söndags R 

afton samt slutligen tvenne hvardagar i veckan för såväl offentliga som enR 

skilda möten; 

a t t i ersättning för deras öfvertagande af landtmissionen till dem öfverläta 

all inkomst af densamma räknat från den l:ste april i år. 

a t t medlemsafgiften från de nu utgående medlemmarna för hela inneR 

varande året till dem afstås vare sig att de delvis eller till fullo äro inbetalda 

eller ej; 

a t t de utgående medlemmarna på de hvardagar, som för dem äro anslagna 

hafva rättighet att å missionssalen anordna försäljningar för de ändamål de 

sjelfva bestämma, samt vid sina möten upptaga kollekter. 

Vad angår söndagsskolan föreslå vi: 

a t t desamma utan ersättning få begagna lokalerna på begge ställen vid de 

tider, som öfligt varit; 

a t t skolorna få sköta ekonomien efter eget godtfinnande, dock så att om 

de hafva något tillgodo å sitt konto detta måtte utbetalas samt att kostnaden 

för tidningarne under 1885 ersättes för det gångna qvartalet. 

Då ofvanstående förslag ej kan anses vara fullständigt i alla detaljer eller 

deri angifna bestämmelser betraktas vara omöjliga att jemka eller utbyta emot 

andra våga vi föreslå att Sällskapet endast fattar beslut i princip samt lemR 

nar hela ordnandet af saken åt några derför utsedda (personer) medlemmar. 

Om föreningens flertal skulle finna vårt pä grund af Styrelsens uttalande 

framkomna förslag vara antagligt bedja vi endast fä uttala såsom vår mening, 

att vi dermed ej anse oss vara utdrifna ur föreningen utan att vi alla till följd 

af olika uppfattning om verksamhetssättet enats om, att för befordrande af 

Guds rikes framgång det är för oss alla bäst att skiljas, härvid aktande uppä 

det räd, som Abraham gaf Lot, då han sade: »Käre, låt icke vara träta emellan 

mig och dig och emellan mina och dina herdar, ty vi äro bröder. Står icke 

allt landet dig öppet? Käre, skilj dig ifrån mig! Vill du till den venstra sidan, 

så vill jag till den högra; eller vill du till den högra, så vill jag till den venstra.» 

Men fridens Gud, som har återfört ifrån de döda vår Herre Jesus den store 

fåraherden, genom det eviga testamentets blod, han göre oss skickliga i allt 

godt verk till att göra Hans vilja, skaffande uti oss hvad täckeligt är inför 

honom genom Jesus Kristus, hvilken vare ära evigheters evighet. Amen. 

Malmö den 1 maj 1885. 

R. F. Berg. L. Persson. J. Pålsson. 

A. Sonesson N. Larsson. 

Protokoll och »kontrakt». angående en »vänlig skilsmässa» mellan 

Ev. Luth. Missionssällskapet och den blivande 

Bete/församlingen. 

Protokoll hållet vid styrelsesammanträde 

den 16 maj 1885. 

Närvarande styrelsemedlemmar: S. Winslow, B. Holmqvist, P. Olsson, P. 

Andersson, J. P. Westin och Aug. Stoltz samt J. LarSSOn. Frånvarande: A. 

Larsson och O. Lenander. Bröderna J. pålsson, R. F. Berg, Lars Persson och 7 

N. Larsson voro äfven till styrelsen inkallade.

Då detta ärende var afslutad aflämnade J. Pählsson medlemsböcker för 136 

utgående sällskapsmedlemmar, hvarefter sammanträdet afslöts med bön. 

Vid Protokollet 

Aug. Stoltz. 

Justeras: 

A. Larsson. P. Andersson. 

Betelförsamlingens äldsta bevamde protokoll. 

Protokoll hållet vid den nybildade Missionsföreningens 

sammanträde d. 26/5 1885. 

Till ordförande vid detta sammanträde utsågs enhälligt Ingeniör Berg, som 

började med bön och uppläsandet af Davids 145 psalm, hvarefter han redogjorde 

för den vänliga öfverenskommelse, som skett med afseende på skiljsmessan 

mellan Malmö Missionssällskap och den nya föreningen. 

§ 1. Frågan om den nya föreningens namn företogs till behandling, hvarvid 

man enades om att kalla den samma för: »Missionsförellingen i Malmö», 

§ 2. Beslöts att välja styrelse bestående af fem personer, som skulle handhafva 

föreningens angelägenheter, till dess fasta stadgar blefvo antagna. Styrelsen 

skulle i vigtigare frägor rådgöra med församlingsföreståndaren och 

kretstjenarne. Valet af styrelse företogs med slutna sedlar och utföll säluncta: 

R. F. Berg invaldes med 70 röster. 

N. Larsson invaldes med 67 röster. 

A. Sonesson invaldes med 66 röster. 

L. Persson invaldes med 62 röster. 

J. Pälsson invaldes med 62 röster. 

§ 3. Företogs val af kretstjenare, hvarvid de bröder. som förut haft denna 

syssla, uppmanades att äfven nu åtaga sig samma uppdrag, och då de dertill 

voro villiga valdes bröderna: Ekström, Almqvist, P. Persson, S. Weinberg OCll 

P. Andersson. Äfven kallades systrarna: Ester Persson, Anna Larsson och 

Thilda Göransson att åtaga sig de tjenster, som de förut haft inom församlingen. 

§ 4. Till vaktmästare vid dörrarna under offentlig predikan valdes: Rasmus 

Mattsson, De la Motte, Måns Nilsson och A. Sonesson. 

Mötet afslutades med bön af P. Dalqvist. 

Som ofvan 

Vid protokollet: 

J. Pålsson. 

Betelförsamlingens första stadgar. 

Stadgar 

för Evangel. Missiollsf'örellillgen i Malmö. 

Slutgiltigt antagna den 2 nov. 1885. 

1. Föreningens ändamål är att såsom en Guds församling, oberoende af 

mensldiga bekännelseskrifter men på Guds ords grund, uti lefvande tro på 

Jesus Kristus och broderlig gemenskap verka för sina medlemmars gemensamma 

uppbyggelse, inbördes värd och hjelp samt för Guds rikes utbredande. 

2. Nya medlemmar i denna föreing intagas, efter anmälan genom någon förutvarande 

medlem, på det sätt och i den ordning, föreningen derom särskildt 

beslutar. 

Medlem kan ur föreningen uteslutas, då sådant af henne pröfvas skäligt. 

3. Föreningens angelägenheter besörjas af en styrelse, bestående af sju man- 9 

liga medlemmar, af dessa afgå 3 efter första året genom lottning, och efter

10 

andra året afgå de återstående 4. Sålunda kommer val att ske ärligen af 3 

eller 4 medlemmar. Afgående medlem kan återväljas. 

4. Föreningen utser inom styrelsen ordförande. Styrelsen väljer inom sig 

sjelf v. ordförande, kassaförvaltare och sekreterare. Sekreterare kan äfven 

väljas utom styrelsen. 

5. Vid samma tillfälle, då styrelsevalet sker, utses äfven två eller tre granskningsmän 

för att granska styrelsens förvaltning. 

6. Styrelsens åligganden äro att i öfverenstämmelse med föreningens beslut: 

1:0 ordna om predikoverl{samheten; 

2:0 förvalta all föreningens egendom; 

3:0 tillse att de för verl{samheten nödige penningemedlen genom ärsafgifter 

och andra frivilliga bidrag insamlas; 

4:0 tillse att en tydlig och fullständig förteckning öfver föreningens medlemmar 

upprättas och underhålles. 

7. Styrelsen sammanträder på kallelse af ordföranden. - Vid sammanträdena 

måste för besluts fattande mer än hälften af ledamöterna vara närvarande. 

- Uppstå olika meningar och rösterna dervid utfalla lika, är ordförandens 

röst den afgörande. 

8. Vid alla föreningsmöten eger hvarje medlem, hvilken uppnått 18 års älder, 

en röst, och äger närvarande medlem rätt att genom fullmakt rösta för en 

frånvarande. 

Alla frågor afgöras genom enkel röstöfvervigt, sä framt icke föreningen för 

särskilda fall på förhand beslutar om en högre sådan Cjemför § 12). 

Skulle för olika meningar rösterna utfalla lika, uppskjutes frågan till nytt 

möte, då så utan skada kan ske. I annat fall afgöres frägan genom dens röst, 

hvilken leder mötet. 

9. Vid såväl föreningens som styrelsens sammanträden föras äfver de fattade 

besluten protokoll, hvilkas riktighet bekräftas af den, som fört ordet vid 

sammanträdet jemte en eller två andra ledamöter. 

10. Styrelsen afgiver för hvarje år en skriftlig berättelse och redovisning 

öfver förvaltningen under året. Denna berättelse framlägges jemte granskningsmännens 

berättelse inför föreningen senast i Mars nästpäföljande är, då 

årsmöte samtidigt hålles. 

11. Skulle till äfventyrs i en framtid föreningen varda upplöst tillfalla hennes 

tillgångar Malmö stad, hvilken bör använda dem till inrättande af kristliga 

barnhem eller barnl{rubbor. 

12. Förslag till ändring af dessa stadgar behandlas först af några af föreningen 

vid allmänt möte dertill utsedda medlemmar, hvarefter förslaget med 

deras utlåtande framlägges inför föreningen. 

För att föreslagen ändring skall kunna varda antagen, måste derom förhandlas 

på två olika möten med minst 4 veckors mellantid vid hvill{a möten minst 

tre fjerdedelar af de närvande måste rösta för den föreslagna ändringen. 

BetelstYTelsens skTivelse till Sv. MissionsjöTbundet 1887. 

Till Svensl{a Missionsförbundets Styrelse, Stocliholm. 

Då vår missionsförening nu fått sin församlingslokal färdig för att däruti 

börja en offentlig missionsverksamhet inom vårt samhälle, har densamma tagit 

under övervägande på vad sätt dess verksamhet kunde göras bäst fruktbärande 

och huru den skulle kunna nå så mänga medmänniSkor som möjligt. 

Föreningen har med kännedom om den bland allmänheten härstädes rådande 

uppfattningen angående de olika missionssällskapen trott sig bäst kunna fylla 

denna sin uppgift genom att intaga en fri ställning utan anslutning till något 

sällskap. 

Den bland de oomvända rådande farhågan för villolära tager sig ofta en 

förevändning uti ett namn för att än ytterligare kunna motsätta sig all evangelii 

inverkan, och den inom hela vår provins rådande söndringen bland de 

kristna tro vi oss desslikes bäst kunna motverka genom att stå på egna fötter

med famnen lika öppen för varje trosbroder. Med denna uppfattning för ögonen 

beslöt föreningen på styrelsens förslag den 15 dennes att icke fasthålla 

den under sista året preliminärt gjorda anslutningen till Svenska Missionsförbundet 

och uppdrog åt sin styrelse att därom meddela Eder. 

På samma gång vi hava att lämna meddelande om detta föreningsbeslut är 

det vår kära plikt att frambära föreningens hjärtliga önskan att få besök 

av alla Edre predikanter samt dess uppriktiga avsikt att efter förmåga lämna 

bidrag till dess missionsverksamhet. 

Vårt missionshus hoppas vi få inviga den 30 dennes, och skola vi om några 

dagar sända inbjudning och program till vår invigningsfest. 

Gud välsigne vårt beslut och vår verksamhet till Hans ära och mänga själars 

frälsning. Bedjen med oss därom! 

Malmö den 21 januari 1887. 

Edra i Herren tillgivne 

Styrelsen för Evangeliska Missionsföreningen i Malmö. 

Undert. av Styrelsens samtl. ledamöter. 

BeteljöTsamlingens aTbetsschema 1887. 

Verh:samheten i Betel hösten 1887. 

Efes. 4 Kap. 

Styrelsen: ordförande R. F. Berg, v. ordf. J. Pålsson, sekr. L. Rinman, kassör 

A. Sonesson, A. Bogren, N. Larsson och L. Persson. 

Predikanter: P. E. Dalqvist och J. pålsson, boende i Betel. 

Församlingsföreståndare: P. E. Dalqvist. 

Husbesökare : H. Ekström, bor i Kamrergatan L 

Vaktmästare: H. Petersson, bor i Betel. 

Kretstjenare uti: 

1 :sta kretsen vestra delen af gamla staden och hamnen, H. Ekström, 

Kamrergatan L 

2 :dra kretsen östra delen af gamla staden, L. Almqvist, Nygatan 38. 

3:dje kretsen Rörsjöstaden, Per Andersson, Majorsgatan 17. 

4:de kretsen Södra förstaden, P. Persson, S. förstaden 146. 

5:te kretsen östra förstaden, Q. S. Weinberg, Norregatan 10. 

Söndagssiwlan från kl. 3 till 4% e. m.; textutredning fredagar kl. 8 e. m. Föreståndare 

R. F. Berg och L. Persson, sekreterare fröken E. Persson. 

Barnens hednamission bedrifves i förening med söndagsskolan samt förestås 

af fruarna A. Bogren, E. Rinman och fröknarna Louise von Post, Maria 

Carlsson samt målaren P. B. Henriksson. 

Sångföreningen samlas för ötning h varje tisdag kl. % 8 e. m., föreståndare 

Aron Lignell. 

Ynglingaföreningen. Styrelse: E. M. Dahlin ordf., A. Johansson v. ordf., M. 

Lauren sekr., A. Jönsson och A. Liljenborg. Möten: måndagar och lördagar 

kl. 8 e. m., till hvilka ynglingar vänligen inbjudas, 

Syföreningen samlas i Betel hvarannan onsdag fran och med den 5 okt. lu. 

4 e. m, 

Styrelse: Fröken Anna Malmqvist, fru A. Bogren, fru E. Persson, fru 

Anna Larsson, frölmarna Maria Stenkula och Karolina Hansson. Auktion 

till förmån för missionsföreningen och hednamissionen hålles i medlet 

af december, Gåfvor mottagas med tacksamhet af styrelsen för syföreningen. 

Hjelpsyföreningar, för att genom sjelfverksamhet hjelpa fattiga qvinnor att 

skaffa sig Idäder, samlas å de mindre lokalerna i Betel hvarje tisdag 

och fredag Id. 4-7, 

Styrelse: Fruarna A. Bogren, A, Larsson, E. Rinman, L. Breitenau, E. 

Dalqvist, fröken S. Westman, 

Bjudningar för fattiga, sjömän, fabriksfliclwr m. m. ordnas på måndagar, 

Styrelse: Fruarna E, Persson, A. Larsson, Th. Göransson, el. Taube, 1 1

12 

fröknarna M. Stenkula och S. Westman samt herrar H. Ramsten, A. 

Taube och A. Bogren. 

Söndagar och Helgedagar: Predikan kl. 10 f. m. och kl. 5 e. m. Församlingsmöte 

första och tredje söndagen i månaden kl. 7 e. m. 

Måndagar: l:sta i mån. Föreningsmöte kl. 8 em. Deremellan anordnas fattigbjudningar 

m. m. Ynglingamöten alla måndagar kl. 8 e. m. 

Tisdagar: Sångöfningar kl. %8 e. m. Hjelpsyföreningar Id. 4-7 e. m. 

Onsdagar: Predikan kl. 8 em. Syförening hvarannan Onsd. kl. 4 e. m. 

Torsdagar: Bibelsamtal: Allmänna första och tredje torsdagen i månaden kl. 

8 e. m. För 2 :dra kretsen den 13 Oktober kl. 8 e. m. 

För 3 :dje kretsen den 27 Oktober kl. 8 e. m. 

För 4:de kretsen den 10 November kl. 8 e. m. 

För 5:te kretsen den 24 November kl. 8 e. m. 

För 1 :sta kretsen den 8 December kl. 8 e. m. 

För 2 :dra kretsen den 22 December kl. 8 e. m. 

För 3 :dje kretsen den 29 December kl. 8 e. m. 

Fredagar: Textutredning kl. 8 e. m. Hjelpsyföreningar kl. 4-7 e. m. 

Lördagar: Ynglingamöten kl. 8 e. m. 

överenskommelsen mellan Betelförsamlingen och Immanuelsförsamlingen 

angående sammanslagning. (Nedanstående 

»Förslag» blev av båda församlingarna antaget.) 

F ö r s l a g till överensl\:ommelse emellan Immanuelsförsamlingen och 

Betels Missionsförening. 

Immanuelsförsamlingens medlemmar ingå i Betelföreningen på följande 

vilkor: 

1. att de från den 1 Januari i år räknas såsom dess medlemmar, och att i följe 

deraf alla Immanuelsförsamlingens tillgångar vid årets början och dess 

derefter inflytande inlmmster tillfalla Betelföreningen emot att Betelföreningen 

svarar för alla de förbindelser, som Immanuelsförsamlingen åtagit 

sig. 

2. att Immanuelsförsamlingens byggnadsfond bibehålles säsom en särskild 

fond och ökas med räntan år för år intill föreningen annorlunda bestämmer, 

då den varit afsedd för ett missionshus hellst i vestra delen af Malmö. 

3. att de medlemmar, som Immanuelsförsamlingen upptager i den matrikel, 

som densamma aflemnar till Betelföreningen. hvar för sig satts i tillfälle 

att sjelf afgöra, om de vilja ingå i Betelföreningen, och om de vilja underkasta 

sig församlingsordning enligt Guds ord, i hvilket fall Betelföreningen 

af förtroende till Immanuelsförsamlingen utan pröfning upptager dem alla 

till sina medlemmar. 

4. att föreningen fortfarande skall hafva för afsigt och söka att fortsätta 

verksamhet i vestra delen af Malmö. 

5. att föreningens styrelse under första äret således till årsmötet 1897, intill 

dess att alla medlemmarne hunnit att göra hvarandras bekantskap, skall 

utgöras af sju styrelsemedlemmar valda af Betelföreningen och tre valda 

af Immanuelsförsamlingen, innan dess medlemmar ingått i föreningen. Från 

och med 1897 väljes styrelse enligt Betelföreningens stadgar. 

Sålunda hafva vi under bön till Gud öfverenskommit och bedja vära vänner 

i de två föreningarne att under bön i kärlek snarast möjligt besluta öfver värt 

förslag. 

Malmö den 1 Februari 1896. 

F. Andren. S. Bengtsson. R. F. Berg. Axel Bogren. S. N. Dyberg. 

J. Ekdahl. P. Håkansson. N. Larsson J. A. Norin. Per Olsson. 

L. Persson. H. Ramsten. L. Rinman. A. Sonesson. A. Stenkula. S. Winslow. 

Justeras: 

S. Winslow. R. F. Berg.

M-årsskriftens skildring av avskedsfesten för missionär Wahlstedi 

den 8 oktober 1899. 

Redan från början rådde en högtidlig stämning. Sedan kyrkoherde Hallberg 

inlett mötet med en betraktelse över Lukas 6: 24, redogjorde ingeniör 

Berg för huru tanken uppstått att vi skulle utsända egen missionär, huru vi 

funnit Wahlstedt och huru vi genom Guds nåd kommit så nära tankens för 

·verkligande. 

Predikant Dalqvist riktade så, efter en innerlig bön om Guds välsignelse, 

nagra ord till församlingen, varefter han till Wahlstedt framställde följande 

fl"ågor: 

»ÄIskade broder, Emil Wahlstedt, är du villig, genom Guds nåd, lämna fader 

och moder, släkt och vänner och utgå till det dig anvisade missionsfältet, för 

att där såsom ett Jesu Kristi vittne förkunna frälsningens evangelium för 

mongolerna ?» 

Härpå svarade Wahlstedt ett ljudeligt: »J a.» 

»Är du vidare villig att i gott samförstånd med och åtlydnad för den kommitte, 

som sänder dig, troget och nitiskt utföra ditt kära, men mycket maktpåliggande 

arbete?» 

Wahlstedt svarade: 

»Ja, i Jesu namn vill jag det.» 

DaIqvist sade då: »Förbida då Faderns löfte, och du skall varda beklädd 

med kraft av höjden.» 

Därefter vände sig Dalqvist till församlingen och frågade: 

»Älskade bröder och systrar, styrelsemedlemmar och kommitteledamöter, 

ären ock I villiga, att med edra förböner följa broder Wahlstedt på färden och 

nedkalla Guds välsignelse över honom och hans arbete?» 

Svar: »Ja!» 

»Ären ock I villiga att tillse, att de nödvändiga medlen för arbetets utförande 

icke saknas broder Wahlstedt?» 

Svar: »Ja.» 

Nu knäföll Wahlstedt, varvid Dalqvist, några av styrelseledamöterna och 

missionskommitten lade sina händer på Wahlstedts huvud och uttalade välsignelsen 

över honom. övriga styrelse- och kommitteledamöter ställde sig 

bakom, och, med ena handen uppsträckt, högt deltogo i bönen tillsammans 

med hela församlingen. 

De närvarande voro djupt gripna och få voro väl de, villms ögon ej voro 

fuktade av tårar. 

Sedan Wahlstedt från flera av de närvarande därefter erhållit minnesord, 

lämnade han själv som avskedsord Joh. 1: 29: 

»Se Guds Lamm, som borttager världens synd!» och talade däröver varmhjärtat 

och manande. 

Mötet avslöts av reseombudet Nils Månsson, och så var denna för de deltagande 

oförgätliga stund till ända. 

Utdrag ur R. F. Bergs högtidstal i Betelkyrkan vid söndagsskolans 

SO-årsjubileum den :29 sept. 1901. 

I Malmö lefde under seklets början och midt en köpman, som tillhörde den 

på sin tid där kanske mest ansedda familjen, och som, fostrad i Kristianfeldt, 

från barndomen fått djupa intryck af Guds rike. Många af de äldre bland oss 

minnas ännu den gamle milde mannen, där han satt i sin länstol i siU rum vid 

östergatan, omgifven af bokhyllor och utdelande traktater och nya testamenten. 

Emanuel Bager var den gamle såningsmannens namn. Hans lif inföll 

mellan 1788-1866. Den, som nu talar, minnes af sitt första be.sök i Malmö 

vid åtta års äIder 1854 ej mer af hela staden än denne gubbe och hans rum, 

samt att han af hODom ficl!: sitt första egna testamente, ett litet med svarta 13

14 

pärmar och guldsnitt från Brittiska och utländska bibelsällskapet. Hvem kunde 

då ana, att denna stockholmspojke skulle blifva en bibelspridare i den aflägsna 

staden. Nu flyta välsignelser frän den gamle såningsmannens tysta arbete, 

och genom hans sådd utså nu stora träd nya frön till välsignelse. Välsignelse 

följe hans minne! Under ären 1851-1863 verkade hans son, Ephraim Bager, 

såsom vicepastor i Karali församling, och denna tid synes hafva varit en ljuspunkt 

i stadens kyrkliga lif. Fostrad äfven han i Kristiansfeldt, var han besjälad 

af en lefvande ande, som Gud brukade tör att väcka lif och att fostra 

i lif. Kring honom samlades de troende på den tiden, och ur hans ynglingaförening 

utgick den elittrupp, som, då bland kyrkans män i Malmö ej mer 

fans någon, som förstod dem, blefvo de fria föreningarnas ledande män. 

Bland pastor Bagers åhörare synes doktor Fjellstedt vid något besök i 

Malmö hafva intresserat några damer för att börja en liten söndagsskola, som 

är den första, hvarom man har någon kännedom. Skolan hölls uti en privat 

småbarnsskola, senare barnasyl kallad, som stod under en styrelse af damer. 

Söndagsskolan leddes af fröken Vetterstedt, dotter af postmästaren. Hon förenade 

sig med fröknarne Christine Bager, Maria Lovisa Andersson, sedermera 

gift med bagare Malmgren, Engstedt, lärarinna i den privata smäbarnsskolan 

och Klein, privatskolföreståndarinna i Malmö, samt fru Qvensel, född Grönvall. 

Skolan börjades under vintern 1855-56. Barnantalet utgjorde omkring 

20, och omväxlade lärarinnorna med hvarandra att leda skolan. Dagens högmässotexter 

jämte psalmboken användes vid undervisningen, och skolan hölls 

vid fyratiden på eftermiddagen samt varade c:a Ilh timme. Denna skola blef 

tyvärr af kort varaktighet; den slutade redan efter 3 Il 4 års verksamhet. Den 

nyligen öppnade järnvägen till Lund möjliggjorde, att prosten Cedergren i Lund 

kunde draga till sig åhörare från Malmö och på dem göra sitt kraftiga inflytande 

gällande. Ehuru säkerligen nitälskande för Guds rike var denne andlige 

fostrare en bland de många, som, af rädsla att hans andliga barn skulle i 

något afseende missbildas, lindade dem så hårdt att deras lemmar förlorade 

all kraft till verksamhet och många gäfvo upp anden. Betecknande för prosten 

Cedergrens starka inflytande är, att fröken Engstedt bIef till den grad 

uppskrämd för det orätta uti en skola, som ej var direkt organiserad och styrd 

av kyrkans myndigheter, att hennes samvete förbjöd henne att läta den småbarnsskola, 

hvars lönade lärarinna hon var, få behålla benämningen »smäbarnsskolan», 

utan förändrade, sin styrelse ohörd, namnet till »barnasylen». 

Så hade då genom en kyrkans man den genom kyrkans män föranledda söndagsskolan 

upphört. Men det dröjde ej länge förrän Guds ande manade flere 

personer ur samnällets bredare lager, hvilka allt mera började genomträngas 

af den andliga lifsväckelsen, att i all enkelhet börja samla barn och för dem 

vittna om Herren. Så höllo fröknarna Elna Ahlström och Maria Vormsson 

redan omkring 1860 en liten söndagsskola med 15-20 barn i den förstnämndas 

\lem vid Agnesgatan. Den fortsattes 2-3 år, till dess fröken Ahlström lemnade 

staden för att blifva dialwnissa, men skolan fortsattes af fröken Vormsson 

i Jerusalemsgatan. Under vintern 1861 påverlmde maskinisterna Johansson 

och Forsell på Hallandsångarne, då dessa under vintern voro upplagda i 

Malmö, de kristna i likhet med hvad de mängenstädes gjort, att börja en söndagsskolverksamhet, 

och mindre slwlor uppstodo efter hand i mänga hem. 

Bland dem, som deltogo deruti märkas frölmarna Anna Malmqvist och Anna 

Larsson, senare gift med bryggare Larsson. De hade sin lokal i den förstnämndas 

privatskola, och barnantalet steg till 30-40; bagare Malmgren började 

en söndagsskola 1863 i sitt hem på söder; timmerdrängen, sedermera vaktmästare 

Albrektsson, nu jernhandlare i Landskrona, började en söndagsskola 

i sitt hem vid Nygatan 1862; omkring 1865 börjades en söndagsskola af vaktmästare 

B. Holmqvist och studerande Serner, (sedermera kyrkoherde) i skomakare 

Anderssons hem. Dessa skolor fingo alla så mänga barn, som kunde 

rymmas i lokalerna der det ofta var mycket trängt. 

Ar 1866 började några af dessa små skolor att draga sig till den midt emot 

Karoli kyrka belägna s. le Norborgska salen, hvilken förut begagnats till snickareverkstad, 

men nu var förhyrd af missionsföreningen. På hösten 1873 flyttades 

missionssalen till Fabriksgatan, och söndagsskolan der leddes af bokhållare 

Rusell. Vintern 1874 utverkade jag rätt att, i likhet med hvad jag varit 

med om i Stockholm, få använda vestra folkskolan och började der en söndags-

skola, hvartill småningom samlades 10-20 förutvarande och nya söndagsskollärare 

samt en växande barnskara. 1876 på hösten utverkade missionsföre 

IJingens ordförande, Norling, rätt att få använda flere af stadens skollokaler, 

och dit inflyttades de små söndagsskolor, som ännu voro kvar i hemmen. Under 

denna tid utvecklades söndagsskolorna hastigt, och prosten Olin lät till och 

med i folkskolorna uppmana barnen att deruti deltaga. Men redan hösten 1877 

hade kyrkoherde Johan Henrik Häggiund, en man af prosten Cedergrens uppfattning, 

börjat göra sitt inflytande gällande inom kyrkorådet, och samtliga 

söndagsskolor blefvo utan ringaste uppsägningstid utvisade från folkskolorna. 

Denna sorgliga krigsförklaring från kyrkans män utan ringaste undersökning, 

förhandlingar eller uppsägningstid har tyvärr haft sitt inflytande på söndagsskolans 

vidare utveckling och på allmänhetens uppfattning om dennsamma. 

men den har säkerligen drifvit lärarepersonalen att mer än eljest ensamt hos 

Gud söka hjelp och skydd för skolans utveckling. Det står ännu klart för vårt 

minne, huru vi en söndag komma till skolans stängda dörrar och till de på 

gatan samlade barnen samt tågade med dem till fröken Stenkulas privatskola 

vid Södergatan, dit vi fått lof att samla barnen. Vi mottogos emellertid der 

af folkskolinspektören och husvärden, hvilka inlade sina lifliga protester. Skolan 

hölls dock endast en gång i denna lokal, och den följande söndagen förhyrdes 

derför en bland stadens sämsta danslokaler, Fenix, den enda lokal som stod 

tm buds. Efter några söndagar flyttades skolan till en annan danslokal, N 0villa, 

hvilken förhyrdes för någon längre tid, - och hvaruti jemte söndagsskolan 

höllos af Herren rikligen välsignade väckelsemöten, hvHka leddes af 

missionsvänner från de olika fria kristliga samfunden i staden, på samma sätt 

som Mr. Moody J'ust då verkade i England. 

Redan i början af 1871 hade baptistförsamlingen i Malmö påbörjat en söndagsskola 

i hörnhuset af Norregatan och nya Grönegatan, och vid slutet af 

samma år började metodistförsamlingen en söndagsskola i sin lokal med c:a 

30 barn. Förutom dessa skolor funnos vid den tid, till hvilken vi nu hunnit 

i vår skildring, två skolor i salen vid Fabriksgatan, hvilka leddes af målare 

Norling och bokhållare Rusell, samt den förut omtalade i Novilla, som leddes 

af mig, och möjligen några mindre skolor i ett eller annat hem. 

Hösten 1877 hölls ett större möte, vid hvilket närvaro flere sön.dagsskolvänuer 

från hela landet, såsom konsul P. Olsson, ingeniör Herman östrand, doktor 

Erik Nyström, generalkonsul C. O. Berg och pastor T. Truve, och Hfvades härigenom 

betydligt intresset för söndagsskolan. Kort derefter höll söndagssltolmissionär 

August Palm en flere veckors lturs för söndagsskollärare. 

Innan vi lemna detta bemärkelseår i Malmö söndagsskolas historia, måste 

dock påminnas om kyrkoherde Häggluncls försök att med lagens arm göra ett 

slut på baptisternas söndagsskola, hvilken på den tiden leddes af den varmhjertade 

och energiske pastor Vingren. Kyrkoherden stämde nemligen Vingren 

säsom tillhörande annat kyrkosamfund med yrlmnde, att han skulle förbjudas 

att hålla söndagsskola; men Vingren förevisade Hägglunds eget prestbetyg, 

att han tillhörde statskyrlmn; och målet afskrefs. Sedan dess hafva vi ingen 

kännedom om vidare försök af nämnde l{yrkoherde att förhindra söndagsskolan, 

men afbröts för lång tid all gemenslmp emellan söndagsskolan och presterskapet. 

Gud allena vet, huru mycket mer välsignelse som kunnat bringas barnen 

i Malmö, om det ursprungliga goda samförståndet hade fått fortfara. 

Samma år inköptes af missionsföreningen arbetareföreningens byggnad vid 

Gasverkstorget och inrättades till missionshus, så att verksamheten der tog 

sin början under vintern 1878. I denna nya, rymliga missionssal inrättades två 

större söndagsskolor, den ena på förmiddagen och den andra på eftermiddagen, 

hvilka leddes af Rusell och mig. Derefter utvecklades söndagsskolan jemt 

med stigande barnantal och förenade med sig en och annan mindre skola, bland 

hvilka särskildt må nämnas en söndagsskola i vestra delen af staden hos bryggare 

Larsson. En skola ordnades äfven å Kirsebergsbackar uti en der förhyrd 

missionssal. 1885 delades missionsföreningen, och den ena af dess söndagsskolor 

flyttades först till goodtemplarsalen i Majorsgatan och derefter till 

Betel, där den sedan fortgått. Redan 1881 bildades Gamla Evangelisk-Lutherska 

Missionsföreningen, och öppnade densamma 1884 en mindre söndagsskola. 

Ar 1888 delade sig åter missionsföreningen vid Gasverkstorget, och en ny verk- 15 

samhet med söndagsskola öppnades i Emanuelskapellet i vestra delen af sta-

talas, att i S:t Pauli kyrka under de två senare åren börjat hållas barnpredikningar 

några gånger på året. Som de hånas samtidigt med söndagsskolorna 

märka vi dessa dagar, att barnantalet der plägar minskas. Huru mycket 

större skulle ej välsignelsen blifva både af predikningarna och söndagsskolorna, 

om en samverkan dem emellan blefve ordnad. 

Hvad säger oss nu denna historia och dessa många siffror? 

Gud bevare söndagssltolans vänner ifrån att se på dem, såsom konung David 

såg på sin folkräkning, men må vi i ödmjukhet söka att deraf lära något. 

Vi äldre minnas väl, huru både de äldre och barnen uppenbart visade oss sitt 

förakt eller åtminstone sin misstro och sitt ätlöje, då vi började. Vår skola 

blev ofta afbruten eller hindrad af utomstående eller till och med af uppstudsiga 

barn. Numera mottaga vi af så väl föräldrar som barn endast förtroende 

och tacksamhet, och barnantalet växer ständigt. När Andreas och Johannes 

frågade Jesus: »Hvar bor du?» svarade han: »Kommen och sen.» Månne icke 

denna stora förändring beror af, att både barn och föräldrar under dessa är 

hafva kommit till söndagsskolan och sett samt funnit, att detta verl{ bor hos 

Jesus och ensamt vill föra till honom. Kanske de ock hafva funnit, att de som 

verkade i skolan ensamt vara drifne af kärlek till sin Herre och till barnen. 

Många nu fullvuxna vittna om andliga erfarenheter af både synd och nåd, som 

de gjort i söndagsskolan. Med de utmärkta folkskolor, hvaråt vi nu kunna 

glädja oss i Sverige, göra våra söndagsskolor ej anspråk på att egentligen 

lemna någon eljest felande undervisning. Ju mer fullständig den undervisning 

är, som lemnas af lönade lärare och prester, ju nödvändigare är det, att barnen 

finna personer ur alla stånd och klasser, som de möta under deras arbete 

ute i lifvet, hvilka för dem bevisa, att religion icke är en tråkig lära utan en 

härlig verklighet, hvaraf alla menniskor kunna få både lifsglädje och livskraft. 

För femtio år sedan behöfde söndagsskolan försvaras och dess ställning till 

andra skolor bevisas. Folkets erfarenhet gör numera allt detta obehöfligt. Man 

vet nu, att söndagsskolan önskar endast att föra barnen till deras konung och 

vän, Jesus. Man vet ock, att vi söndagsskollärare äro medvetna om, att vi 

icke äro några mästare utan i förhållande till vår stora höga uppgift de ringaste 

lärjungar. Vi önska dock, både att vi vore bättre, och att Gud ledde dem han 

gifvit mera kunskaper och visdom än oss att komma och hjelpa oss i arbetet. 

Om vi ej vore mera än stenar som ropade, så göra vi det, ty om Jesus m å $ t e 

vittnas, då han går fram för att frälsa och vi hafva sett och erfarit, att i söndagsskolan 

går han fram för att frälsa tusentals små barn. 

Söndagsskola i Riseberga redan för 120 år sedan! 

På tal om söndagsskolans i Sverige 50-årsjubileum 1901 bör det 

här erinras om att söndagsskola hölls i Riseberga redan 1815 av 

den herrnhutiskt påverkade kyrkoherden där, Christian Schönbeck. 

I ett brev till Evang. sällskapet i Stocl(holm, dat. den 1 juni 

1815, sl{river Schönbeck om denna söndagsskola: 

»Med söndags Scholorna härstädes är jag hjerteligen nöjd. I synnerhet tyckes 

den i Moderförsamlingen upfylla ändamålet. Jag kan naturligtvis oftast här 

deltaga i undervisningen. Nära 400 barn syslosättas alla helgedagar med Bibelläsning 

och en enfaldig förklaring. Men äfven så många gamla bevista också 

Schalorna, och för de förledna årens Catechumeni har jag gort det tiI en 

pligt at vara tilstädes som åhörare. Många anledningar til skadeliga förströelser 

skola härigenom undvikas, mänga sanningar djupare befästas, mänga 

upmuntringar meddelas, många suckar til den Gode Fadren upsändas. Jag 

har också det hopp tiI vär Herre Jesum Christum at genom denna syslosättning 

på. Söndagarna kunna bryta den lättsinnighet, som är, bland allmogen, 

tidens djefvul.» (Evang. sällskapets handlingar 1815. RA). 

(Pleijel: Herrnhutismen i Sydsverige.) 

17

Betelförsamlingens skrivelse till Svenska Missionsjörbundets 

styrelse 1908. 

Till St.yrelsen för Svcllsh:a Missionsförbundet 

Stocl{holm. 

Efter att först mera enskildt föreningsmedlemmar emellan då och då bragts 

på tal om eventuell anslutning till Sv. Missionsförbundet, bIef denna fråga på 

senare tiden mera aktuell, hvarför styrelsen beslöt att föra fram densamma till 

ett definitivt afgörande och sammankallade i maj månad föreningens medlemmar 

till ett möte. Då emellertid vid detta möte flere af bröderna önskade att 

föreningen ej måtte öfvergifva den en gång inslagna vägen att vara en fullt 

fristående förening, beslöts i broderlig endräkt att vi fortfarande skulle bibehålla 

samma ställning som hittills. 

Vi hafva velat bringa detta till Eder kännedom på. samma gång vi i enlighet 

med föreningens beslut härmed frambära ett innerligt tack för allt samarbete 

i de gångna åren och hoppas vi fortfarande få påräkna besök af Edra missionärer 

och predikanter såsom hittills. 

Måtte Guds rika välsignelse städse hvila öfver Sv. Missionsförbundet och 

dess verksamhet, över oss här i Betel såväl som äfver alla Jesu vänner, inom 

hvilka korporationer eller föreningar de än äro. Ehuru i yttre förhållanden 

skilda, äro vi ju dock alla ett i Herren, kämpa samma strider och hafva samma 

mål. 

Malmö den 15 juni 1908. 

Å Ev. Missionsföreningens i Betel vägnar: 

P. E. Dalqvist. M. Lauren. 

Svenska Missionsförbundets svar på Betelförsamlingens ansökan 

om inträde i Förbundet 19112. 

Käre Broder! 

Stockholm C. den 6 april 1912. 

Herr J. Th. Billberg, 

MALMö. 

Jag ber nu att få på det hjärtligaste tacka för Eder skrivelse av den 2 ds. 

till vår styrelse med inneslutet protokollsutdrag från församlingen i Betel. Jag 

är viss om, att innehållet skall glädja icke bara styrelsens ledamöter utan en 

stor del av vårt lands missionsvänner. Vi hava ju räknat vännerna i Betel 

såsom en del av oss och alltid handlat därefter, så att förhållandena i det stycket 

väl knappast kunna bliva annorlunda. Men den formella anslutningen till 

Missionsförbundet skall likväl tala pa ett kraftigare sätt föl' gemensamhetstanken 

även utåt. Må vårt samarbete i fortsättningen få präglas av fridssarnhet 

och broderlighet. 

Vi motse tacksamt ett exemplar· av stadgarne, när de bliva färdiga och skola 

vi på sedvanligt sätt föredraga Eder ansökan vid Missionsförbundets årskonferens. 

Broderligen i Herren 

Svenska Missionsförbundets expedition 

Wilh. Sjöholm. 

19

22 

3. Församlingssysterns berättelse. 

4. Söndagsskolans berättelse. 

5. Juniorföreningens berättelse. 

6. Ungdomsföreningens berättelse. 

7. Sociala centralkommittens berättelse. 

8. övriga event. kommitteers berättelser. 

9. Beslut om ansvarsfrihet för styrelsen. 

10. Val av styrelseledamöter. 

11. Val av ordförande. 

12. Val av revisorer och deras suppleanter. 

13. Val av v. föreståndare, nattvardstjänare, kretsföreständare, juniorledare, 

söndagsskolföreståndare och lärare jämte övriga kommitteer och personer 

för särskilda uppdrag. Valda ledamöter träda i funktion fr. Q. m. årsmötet. 

14. Beslut över förslag, som styrelsen framställes, eller av enskilda medlemmar 

väckts. 

Mom. 2. Val av styrelse, ordförande och nattvardstjänare sl{er med slutna 

sedlar; övriga val med öppen omröstning, då ej annorlunda begäres. Om vid 

sluten omröstning rösterna falla lika, skall valet avgöras genom lottdragning. 

Mom. 3. Förutom årsmötet håller församlingen mänadsmöten för behandling 

av frågor angående verksamheten i regel sista mändagen i varje månad. 

Mom. 4. Kallelse till församlingens ordinarie möten utfärdas av styrelsen 

genom kungörelse, som uppläses i Betelkyrkan minst en vecka före den dag 

mötet skall hällas. Viktigare ärenden meddelas i kungörelsen. 

§ 10. Mom. 1. Förslag, som till behandling pä ordinarie församlingsmöte av 

ensldlda församlingsmedlemmar väckes, skall, sävitt det icke rör församlingstukten, 

minst 14 dagar före mötet inlämnas till styrelsen, Styrelsen skall till 

nästa församlingsmöte giva sitt utlåtande däröver. 

Mom. 2. Rör förslaget församlingstukten, skall det ingivas till församlingsföreståndaren. 

§ 11. Mom. 1. Röstberättigad är varje medlem, som fyllt 18 är. Rösträtt 

fär ej överlåtas. 

Mom. 2. Tvä tredjedelars majoritet erfordras för besluts giltighet angående: 

1. Val av pastor; 

2. Köp och försäljning av församlingens fastigheter. 

Mom. 3. övriga frågor avgöras genom enkel majoritet. 

§ 12. Mom. 1. Upplöses församlingen eller frångår den principen att i fuH 

församlingsgemenskap upptaga alla på Kristus troende, övergår den med sin 

verksamhet till annan organisation eller av vilken som helst orsak upphör att 

existera, så tillfaller äganderätten av hennes tillgångar Sv. Missionsförbundet. 

Icke må beslutas, att de skola mellan medlemmarna fördelas. 

Mom. 2. För beslut om församlingens upplösning fordras, att minst tva 

tredjedelar av medlemmarna vid tvä på varandra följande ordinarie församlingsrnöten 

rösta för beslutet. 

§ 13. Mom. 1. Förslag till ändring av dessa stadgar skall göras hos styrelsen 

minst sex månader före årsmötet. Styrelsen giver sitt utlåtande däröver, 

och saken avgöres på två möten, varav ett är årsmöte. 

Mom. 2. För ändrings genomförande fordras dock, att två tredjedelar av 

de närvarande rösta för densamma. 

Mom. 3. För ändring av § 12 fordras, att Svenska Missionsförbundets styrelse 

lämnar sitt medgivande därtill. 

Församlingsordning' antagen vid 1'örsamlingsmöte d. 7 nov. 1934. 

§ 1. Mom. 1. Den som önskar bliva intagen såsom medlem i församlingen, 

anmäle sig hos församlingsföreståndaren, som upptecknar den inträdessökandes, 

namn och tager reda på, om densamma är känd av några medlemmar inom 

församlingen eller av andra l{ristna, av vilka man kan erhålla kännedom om 

personens ifråga kristliga tro och vandel. Blir den inträdessökande av dem 

väl vitsordad, föredrages saken för styrelsen. Om den finner, att ansökan bör 

bifallas, tillkommer det församlingen att vid månads- eller årsmöte avgöra. 

huruvida den inträdessökande skall beviljas inträde eller icke. 

Mom. 2. Beviljas inträde, sker intagningen vid någon därpå följande nattvardsgudstjänst, 

då följande frågor ställas till den inträdessökande:

Tror du pä Gud, vår Fader, på hans Son, Jesus Kristus, vår Frälsare, 

och på den helige Ande, de trognas hugsvala.re och ledare i sanningen? 

Vill du genom Guds nåd föra en med evangelium överensstämmande 

kristlig vandel? 

Vill du åtaga dig de plikter, som äligga medlemmar av vär församling? 

Hava dessa frågor blivit jakande besvarade, erhåller den inträdande församlingens 

välkomsthälsning, förbön och välsignelse samt tilldelas medlemskort. 

Mam. 3. Om den, som begär inträde i församlingen, kommer inflyttande frän 

en annan kristen församling samt därifrån företer tillfredsställande betyg, sä 

beviljas honom sådant inträde omedelbart genom församlingsföreståndaren, som 

vid nästa församlingsmöte meddelar församlingen underrättelse därom. 

* 2. Församlingen är indelad i luetsar, vilkas antal och omfång bestämmas 

av församlingen vid ordinarie församlingsmöte. 

* 3. Mom. 1. Församlingen väljer åt sig en församlingsföreståndare, som 

utan återval kvarstår, tills han antingen själv uppsäger sin plats eller bliver 

av församlingen uppsagd. 

Mam. 2. Om föreståndarens uppsägningstid sker överenskommelse mellan 

församlingen och föreståndaren i varje särskilt fall. 

Mom. 3. Vice föreståndare väljes vid årsmötet för en tid av ett år. 

§ 4. Mo:n. 1. Församlingsföreståndare tilllwmmer det att i allo tillse församlingens 

andliga behov, vartill särskilt hör: 

att ordna och leda de församlingsmöten, som avse uppbyggelse; 

att sammanträda med kretsföreståndarna minst fyra gänger årligen; 

att årligen hålla bibelskola; 

att över församlingens medlemmar föra fullständig församlingsbok. 

Mom. 2. Vidare hör det församlingsföreståndaren till: 

att som församlingens representant vara medlem av ungdoms- och juniorföreningarnas 

styrelser och så långt tiden det tillåter deltaga i nämnda föreningars 

arbete; 

att deltaga i söndagsskollärarekårens överläggningar; 

att vara självskriven medlem i sociala centralkommitten samt övervaka församlingssysterns 

verksamhet; 

att i sommarhemmets styrelse vara självskriven ledamot. 

§ 5. De vid årsmötet valda kretsföreståndarna åligger: 

att i samråd med församlingsföreståndaren anordna kretsmöten; 

att besöka medlemmarna i sin krets och till församlingsföreståndaren anmäla, 

om särskilt besök hos någon medlem påkallas; 

att över kretsens medlemmar föra noggrann förteckning. 

§ 6. Församlingsmedlemmarna må i överensstämmelse med Guds ord hava 

akt på varandra tm uppväckande av kärlek och goda gärningar, tillrättavisa, 

upprätta, hjälpa och förlåta varandra samt för övrigt med avseende på församlingstukten 

förfara i överensstämmelse med Matt. 18: 15-17; Gal. 6: 1, 2 

och övriga Herrens ord, som därom handla. 

§ 7. Mom. 1. Herrens Heliga Nattvard firas i regel första söndagen i varje 

månad, då även intagning av nya medlemmar sker. 

Mom. 2. Församlingsmöte för beslut om medlemmars intagande och andra 

församlingsfrågors avgörande hålles enl. * 9 församlingens stadgar mom. 4. 

Mom. 3. Kretsrnöten hållas inom de särskilda kretsarna på tider, som de 

finna för sig lämpligast. 

§ 8. Med avseende på ändring av denna församlingsordning gäller, vad därom 

är stadgat med avseende på ändring av stadgarna för Betelförsamlingen. 

Se dess § 13! 

23

24 

Upprop för jubileumsinsamling. 

Inför 50-årsjubileet har församlingen beslutat göra en extra insamling 

för missionen och har för detta syfte utsänt följande upprop: 

Till Betelförsamlingens medlemmar och vänner. 

Betelförsamlingen skall som bekant fira sitt 50-ärsjubileum den 17-21 instundande 

maj, och förberedelserna för den stora högtiden äro redan i fun 

gäng. En viktig del i högtidsfirandet är den av församlingen beslutade jubileumsinsamlingen, 

och om densamma ville vi genom dessa rader säga ett ord. 

Vår insamling blir en tacksamhetens offergärd till Herren för Hans underbart 

rika nåd och välsignelse mot församlingen under de gängna 50 åren. Tacksamhet 

av rätta slaget nöjer sig ej med ord, den vill kläda sig i offergärningens 

dräkt. Vidare bör insamlingen få bli ett vittnesbörd om den offervilja som för 

närvarande lever i församlingen. Den blir således en andlig gradmätare. Till 

detta kan ju också sägas, att de rent ekonomiska förhållandena i vårt arbete 

just nu ställa vissa anspråk på vår offerinsamling . 

Låt oss nu alla taga del i jubileumsoffret. Här är plats för de mångsiffriga 

stora gåvorna, och här tagas de små gåvorna einot lika tacksamt. De tecknade 

beloppen kunna inbetalas i olika terminer, om så önskas. Det viktigaste är 

att vårt offrande blir en handling inför Herren, som vet våra möjligheter och 

känner våra motiv. Giv så att det behagar Honom. 

Insamlingslistor finnas hos pastorn och församlingssystern samt hos medlemmarna 

i insamlingskommitten, vilka också efter tid och läglighet komma 

på besök hos församlingens medlemmar i jubileumsgävans intresse. 

GIVE GUD OSS EN RIKT VÄLSIGNAD HöGTID! 

Malmö i april 1935. 

Programmet i förkortad fOTm för 50-årshögtiden d. 17-21 maj 1935. 

Talare i högtiden bliva: Missionsföreståndare Axel Andersson, distriktsföreståndarna 

Emil Thörne och Klas Aström, pastorerna Oskar Karlsson, 

Karl Gustafson, Gottfrid Löfgren och Gid. Wiren. 

Fredagen den 17 maj: Kl. 7,30 em. Inledningssamkväm. Hälsningstal av fabr. 

A. E. Ljung. Korta tal av till högtiden inbjudna talare. Thesupe. 

Lördagen den 18 maj: Kl. 7,30 em. Jubileumshögtid. Inledning av pastor Gid. 

Wiren. Drag ur församlingens historia av E. Nylancter. Tal av representanter 

för församlingar och organisationer i Malmö och Skäne. 

Söndagen den 19 maj: Kl. 9,30 fm. Barngudstjänst. Kl. 11 fm. Högtidsgudstjänst. 

Kl. 4 em. Juniorföreningens högtidsstund. KL 7 em. Jubileumskonsert 

efter särskilt program. 

Måndagen den 20 maj: Kl. 12 midd. Andaktsstund till minnet av de hemgångna. 

Kl. 7,30 em. Ungdomsföreningens 3D-årshögtid. 

Tisdagen den 21 maj: Kl. 12 midd. Missionshögtid. Kl. 7,30 em. Nattvardsgudstjänst. 

O f f e r upptages vid högtidens olika gudstjänsttillfällen. - Församlingens 

medlemmar och vänner samt allmänheten inbjudas deltaga i den 

stora högtiden. 

F ö r s a m l i n g s s t y r e l s e ll.

Betelförsamlingen 50 år 1885-1935 - Svenska Missionskyrkan

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Betelförsamlingen 50 år 1885-1935 - Svenska Missionskyrkan

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?