19.09.2013 Views

Läs ett provkapitel här

Läs ett provkapitel här

Läs ett provkapitel här

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

innehåll

Prolog 9

Chamonix 1924

hoppet som lever ännu 12

motståndsmannen på asea 26

S:t Moritz 1928 – Lake Placid 1932

revolterande tvillingsjälar 38

prinsessan som inte fick bli gammal 54

Garmisch-Partenkirchen 1936

propaganda i goebbels smak 68

predikaren på frestelsens berg 78

S:t Moritz 1948

kung karlsson av vasaätten 94

Oslo 1952

den store pr-pionjären 112

Cortina 1956

med ilskan som doping 132

Squaw Valley 1960

indiankvinnans nedkomst 148

Innsbruck 1964

en genväg i blodomloppet 166

Grenoble 1968

två hjärtan i snön 182

Sapporo 1972

offrad på hycklarnas altare 198

Innsbruck 1976

fångad av en fjällvind 216

Lake Placid 1980

kalla krigets mirakel 236


Sarajevo 1984

blodigt allvar i igmanbergen 254

calgary 1988

den röda prinsessan 270

poeten på isen 286

Albertville 1992

pernilla och tjejernas revolution 298

Lillehammer 1994

en fantastisk norgehistoria 312

Nagano 1998

fadren, sonen och den dåliga andan 328

Salt Lake City 2002

i skuggan av elfte september 342

Turin 2006

hej (igen) mitt vinterland! 362

Epilog 381


prolog

Is eller snö. Det är vad som krävs. Inga andra förbehåll men absolut dessa

meteorologiska förutsättningar. Alltså; inte boxning och handboll på ett

vinter-OS. Så har det bestämts. Bara på snö eller is kan man vintertid vinna

olympiska medaljer.

Men skulle det alls bli några olympiska vinterspel?

Pierre de Coubertin, den franske baronen som med sådan framsynthet

och övertygelse väckte liv i den olympiska tanken och genomdrev de första

moderna spelen i Aten 1896, hade aldrig tänkt sig idrott i vinterpäls.

Det fanns inte i hans tankevärld. Han var och förblev motståndare till en

vinterversion av sina olympiska lekar även när de så småningom fördes

på tal.

Det var ett undantag att konståkningen släpptes in på de fjärde sommarspelen

i London 1908, men konståkning var nu en sak för sig. Ett elegant

nöje för överklassen, en balettartad exklusivitet som den kulturellt intresserade

Coubertin lätt kunde svälja som en liten välsmakande pralin. Fröjd

för ögat hade han ingenting emot. Inte ens presenterat av kvinnor som han

annars betraktade som ”ointressanta, oestetiska och inkorrekta” i olympiska

sammanhang.

Skridskon var sportartikeln på modet. Det internationella skridskoförbundet

hade bildats redan 1892, det fanns alltså när Coubertin två år senare

lyckades med sin kupp att skapa en olympisk organisation och ett beslut

för premiär 1896 i Aten. Det talades till och med om att hastighetsåkning

på skridsko skulle finnas med då – världsmästerskap hade man redan på

1880-talet – men det föll inte bara på Coubertins avoghet utan lika mycket

på den grekiska bristen på is.

Konståkningen låg väl till från början. Exklusiva ispalats fanns här och

var, London hade ett – Prince’s Skating Club – och där, 1908, gjorde vin-

9


ingar av is

tersporterna debut, där kunde den svenske (danske) invandraren Ulrich

Salchow ge Sverige den första vinterolympiska guldmedaljen.

Men riktiga olympiska vinterspel räknas först från och med Chamonix

1924 och inte ens då visste de tävlande om att de var pionjärer. Beslutet om

olympisk status för Chamonix fattades inte förrän i efterhand, på den 23:e

IOK-sessionen i Lissabon 1926. Först då fick vår andre store ischarmör, Gillis

Grafström, veta att han två år tidigare blivit Sveriges förste guldmedaljör

i ett riktigt vinter-OS.

Vägen dit är minsann inte smickrande för de svenska idrottsledarna.

Vinter-OS kom till efter ett kompakt svenskt motstånd. Värt att minnas när

krokodiltårarna skvalar över misslyckade OS-kampanjer.

De båda svenska IOK-ledamöterna, Victor Balck och Clarence von Rosen

– båda nära vänner till IOK-presidenten Coubertin – stred med näbbar och

klor mot att sätta planerna i verket när förslaget dök upp vid en IOK-kongress

i Budapest i maj 1911. Det var den italienske greven Brunetta d’Usseaux som

vid ett mötesbord vände sig till Victor Balck med frågan: ”Ni som är ordförande

i organisationskommittén för de olympiska sommarspelen i Stockholm

nästa år, har ni också tänkt att utarbeta ett vinterprogram?”

En lätt överrumplad Balck pyste nästan ut ett förakt under sin bastanta

mustasch och avgav ett rakt svar: ”Ett olympiskt vinterprogram kommer

inte ifråga.”

Balck hade själv skapat Nordiska spelen, det var om dessa han ville slå

vakt, han önskade sig ingen konkurrens. Olympiska spel i vinterskrud skulle

kväva hans nordiska skapelse, det insåg han. Småsint och visionslöst kan

man tycka. Diskussionen var livlig, den pågick flera dagar, men svenskarna

var så resolut avvisande att den olympiska ledningen till slut avskrev tanken.

Annars hade debuten kunnat ske redan 1912. I Sverige.

Det kanske bara är den obönhörliga historien om det hårdnackade motståndet

Sverige får i nacken varje gång en kandidatanmälan lämnas in till

det olympiska kontoret i Lausanne. Så har skett sex gånger. Falun och Östersund

flitigast. En nordisk, närmast lite inkrökt och banal vinterlek med

grannarna betraktades alltså som viktigare i det förra seklets början. Det

var klent med visionerna hos de herrar som brukar betitlas Den svenska

idrottens fäder.

Sverige och Norge fortsatte sin motståndsrörelse också kommande år

10


prolog

när förslagen kom upp om en vinterpendang till sommarspelen. Norrmännen

hade Nordmarka och Holmenkollen, ansåg sig ha uppfunnit skididrotten

och tyckte sig inte behöva någon vidare internationalisering. På samma

vis har Norge genom åren, i högre grad än Sverige, varit motståndare till

utveckling och förnyelse, antingen det gällt Jan Boklövs introducerande

av den V-formade hoppstilen, skidsportens skridskoteknik eller kvinnor i

längdspåren.

Motståndet pågick in på 20-talet men när kontraktet skrevs med Chamonix

så sent som 1923, för att sommar-OS-staden Paris 1924 också skulle få

en fransk vinterupplaga, blandade sig den store svenske företagaren (Asea)

och idrottsledaren J Sigfrid Edström i leken och menade att Chamonix i

varje fall inte skulle ha olympisk status och att priser och diplom skulle vara

av enklare slag.

Så när de första spelen avhölls 1924 hördes inga historiens vingslag. De

kom eftersända två år senare, sedan IOK-sessionen i Lissabon retroaktivt

förklarade debutspelen officiella. Det skedde med röstsiffrorna 21–2. Och

det var varken norska eller svenska röster emot den gången utan två holländska.

Förnuftet segrade. Hylla gärna generalmajor Balck, eldsjälen som lade

grunden till den svenska idrotten. Men minns också att han, von Rosen och

direktör Edström gjorde envist motstånd så länge att den dörr de stängde

för svenskt olympiskt arrangörskap 1912 ännu i dessa dagar tycks omöjlig

att öppna.

Men därute i vinterlandet har stora svenska hjältar fötts. Några av de

allra största. Också i vinterns snöskristaller och blankspolade is reflekteras

den mångfasetterade olympiska historien: krigen, både de kalla och de

brinnande, de medicinska experimenten, det politiska medaljlaboratoriet,

den kommersiella utvecklingen. I det historiska perspektivet ter det sig lite

märkligt att det var med åttor och piruetter Sverige gled in i de olympiska

historieböckerna.

Allting startar där. På isen. Där idrotten och konsten redan från början

förenades.

11


Ulrich Salchow – ett hopp som ännu lever.


chamonix 1924

hoppet som

lever ännu


en vintersportvecka. Så betitlades från början tävlingarna 1924 i Chamonix.

Det hade inte Pierre de Coubertin något emot. När tävlingarna i

efterhand, 1926, upphöjdes till de första olympiska vinterspelen hade

IOK:s skapare avgått. Vinterspel var inte hans likör. Han slapp att befatta

sig med dem.

Vi skall upp i de franska alperna, till den lilla bergsstaden Chamonix

1 037 meter över havet vid foten av Mont Blanc, idag Frankrikes kanske mest

kända vintersportort med bland annat en statlig skola för bergsbestigning.

Vinter-OS gav verkligen Chamonix en skjuts uppåt på turistbarometern.

Vi skall ta en av kabinbanorna dit, men först göra en rejäl omväg. Det är ett

långt förspel innan fransmännen får skriva sitt stycke idrottshistoria.

Redan inför Paris-OS 1900 förutskickades en liten vintervariant vid sidan

om. Främst som en hedersbetygelse åt skridskoåkningen som för tiden

var den mest framsynta och utvecklade sporten av alla. Det var den enda

idrott som redan genomförde stora internationella tävlingar och det var

ingen slump att den aktualiserades bland en massa andra nymodigheter

i samband med Parisutställningen – rulltrappan, telegrafen, glödlampan.

Bland stålindustrins produkter fanns skridskon som ett blickfång och det

var PR-männens idé att den skulle visas upp på den olympiska tävlingsbanan.

Ett aber dock: ingen is i Paris!

I London åtta år senare kunde emellertid en konstfryst rektangel om

62 gånger 16 meter erbjuda lite ”is till punschen”. På Prince’s Skating

Club återkom världsmästaren från samma arena 1902, den danskfödde

stockholmaren Ulrich Salchow, den tidens megastjärna som alltjämt, varhelst

det tävlas i konståkning i världen, får sitt namn omnämnt. Han skapade sitt

eget hopp, en Salchow. Det lever än, låt vara numera i dubbla, tredubbla och

i något fall kvadrupla kombinationer. 1902 hade han vunnit VM i London.

15


ingar av is

Och det var, som Oscar Söderlund, signaturen Glokar Well, skrev i tidningen

Svenska idrottshjältar, ”tur att Salchow var med, annars hade vi karlar fått

stå där med skammen”. Bland de fyra (4) tävlande var nämligen en kvinna.

Mrs Madge Syers slog två av herrarna (det fanns inget VM för damer) – men

Karl Emil Julius Ulrich Salchow, född 1877 i Köpenhamn, rådde hon inte på.

Ingen nådde upp till den svenskdanska megastjärnan, en av fyra konståkare

genom tiderna som gett namn åt poänggivande tävlingsmoment. Axel

(Paulsen), Norge, (Alois) Lutz, Österrike och tysken (Werner) Rittberger

heter de övriga tre konståkare som fått hopp uppkallade efter sig.

En Salchow görs, om ni har lust att pröva, med upphopp från bakåt innerskär,

ett, två eller tre varv, landning på höger fot bakåt ytterskär. Snurren

görs med korsade ben och indragna armar, vid landningen armarna

utsträckta åt sidorna och benen bakåt i ungefär 60–65 grader. Publiken vid

London-OS fick inte se det. Salchow uppfann det först 1909. Det har alltså

fyllt 100 år.

Ulrich skulle så småningom vinna tio VM-titlar, men det är guldet i

London som gör honom till en märkesman. Det var vinterlandet Sveriges

första olympiska guld. Han var 31 år när han vann det, han hade tävlat

sedan 14-årsåldern och i en tid när professionalismen förföljdes med alla

medel är det ett litet pikant ”avslöjande” att den unge Salchow hade egen

sponsor. Och inte vem som helst. När han behövde pengar visste hans

ledare August Anderberg på råd. Han hade goda relationer med kung

Gustaf V – mera än så vill man kanske inte veta – och när Salchow hade

ont om pengar till resor och andra utgifter gick Anderberg till kungen och

fick en dusör.

Salchow var ingen stilåkare. Det var med kraften och manligheten han

flirtade med domarna, det var i den obligatoriska delen han grundlade sina

segrar. Han var rätt tung och hade korta ben och den mjukhet och grace som

många andra eftersträvade kompenserade han med säkerhet och schwung.

Så ock i den olympiska finalen i den oktoberdel av de under året utspridda

olympiska spelen 1908, där också fotboll, rugby, lacrosse, boxning och landhockey

ingick. Konkurrensen var inte överväldigande. I varje fall inte numerärt.

Richard Johansson från Gävle och Per Thorén från Stockholm tog

de två andra medaljerna, Yglesias, England, Panin, Ryssland, Brokaw, USA,

Torromé, Argentina, Greig och March, England fick agera statister. Det var

16


chamonix 1924

Sverige som dominerade konståkningen i förra seklets början – och värre

skulle det bli.

Danske Ulrich hade hamnat i Sverige genom att hans far fick en agentur

i Stockholm. Så det var på Nybrovikens is det började. Precis som Povel

Ramel skrev, även om det den gången handlade om ”farmor”. Guldet i London

gav Salchow en särställning i svensk idrott, han blev sin tids store idol

(tillsammans med spjutkastaren Eric Lemming) och när han reste Europa

runt på uppvisningar föll åskådare och tidningsfolk pladask för hans exklusiviteter.

I ett gammalt tidningsklipp läser jag: ”Äntligen kom HAN, en hög,

smärt gestalt vars välbildade skepnad den tätt åtsittande sportdräkten icke

förtager. Den käcka hållningen à la Nansen på porträtt från Fram, tilltalar

särskilt den unga damvärlden som nyfiket granskar främlingen. Det viskas:

Han åker som en ängel.”

Dylika kärleksförklaringar följde Salchow under hans aktiva tid.

Som idrottsman saknar han motstycke i sin genre genom att han förutom

sin olympiska guldmedalj vann guld i samtliga VM (10) och EM (9)

han startade i. Han bildade stil och skola, han blev president i både det

svenska och internationella skridskoförbundet och han basade också för

svensk boxning. Han var skridsko- och seglingsreferent i DN under signaturen

”Ten” och författade en handbok i konståkning. Han var sin tids

levande orakel och fungerade under en tid också som nyhetsbyråns AP korrespondent

i Sverige.

Men kanske var det allra märkligaste med Ulrich Salchow ändå hans

fru, Anna-Elisabeth. Hon var läkare men utövade aldrig sitt yrke. Giftermålet

med den kände konståkaren kommenterade hon sålunda: ”Det fanns

hundra silversaker som skulle putsas.” Konståkarens prissamling var en

hemgift inte bara till glädje.

Hon hade också sin förklaring till sin mans storhet: ”Koncentrationsförmåga

och noggrannhet. Och så var det han som började åka över hela

banan. Det hade ingen gjort förut.”

Fast hans uppfinning, det extravaganta Salchowhoppet, fick hon aldrig

se honom göra. Han var 53 och hon 35 när de träffades. Hon hade dock inte

mycket till övers för hoppen: ”Jag föredrar isdans. Det får inte bli för mycket

akrobatik.”

Anna-Elisabeth hade utbildat sig till läkare men kom aldrig att prakti-

17


ingar av is

sera sitt yrke. Istället undervisade hon människorna i konsten att undvika

läkare. Hälsa, gott leverne och sund kost.

Hon var språkkunnig, vacker och driftig. Hon undervisade i näringslära

och friskvård, i fysiologi och sexualhygien tills hon var över sjuttio. En

kraftfull, självständig och modern kvinna. Motionär, kyrkvärd, folkpartist,

kärnkraftsmotståndare, språkgeni, globetrotter, operafantast och medlem i

föreningen ”Rätten till vår död”. I skuggan av denna mångkunniga, starka

och självständiga kvinna levde Ulrich Salchow i aderton år tills han avled

1949 och begravdes på Norra begravningsplatsen. Anna-Elisabeth blev 104

år.

Ulrich Salchow hade gjort sig känd som en temperamentsfull person,

envis och auktoritär, och han gick det raka språkets väg och fick genom åren

rätt gott om fiender. Det renderade honom bland annat sparken från det

Internationella Skridskoförbundet 1939.

I ytterligare ett avseende finns det skäl att hylla Ulrich Salchow. I en tid

av konservativt ledarskap och krampaktigt vakthållande om amatöridealet,

gjorde han den redan då spirande debatten om amatörer och proffs till en

klassfråga. I en artikel med rubriken ”Amatörismens tragik”, publicerad

1932 i Den Blå boken, en årsskrift för den på sin tid betydelsefulla Centralföreningen

för Idrottens främjande, skriver grosshandlare Salchow: ”På

sistone har den internationella olympiska kommittén slagit sig till riddare

av den rena amatörismen och vid världens mest uppmärksammade spel

till och med begärt en högtidlig amatörförklaring av varje deltagare ehuru

denna kommitté dock ej kan anses så starrblind, att den ej skulle kunna

konstatera, att svärjandet av denna olympiska ed gestaltat sig till någonting

ej fjärran från mened.”

Han menade att amatörstämpeln var ett slags kastmärke som skilde dem

som hade råd att idrotta utan betalning från dem som inte hade det. Han

gav exempel på lovande idrottsmän som pantsatt några silverpokaler för

att kunna köpa medicin åt en anhörig – och sedan diskats. Amatörreglerna

gynnade den rike och var orättvist försvårande för den fattige. Det var hans

tema, frankt och otvetydigt framfört i den organisation där kungar och

kronprinsar, företagsledare och höga militärer presiderade.

Ulrich Salchow tävlade hela sitt liv i samma par skridskor. Han avslutade

sin karriär i Antwerpen 1920, när vintergrenar åter kom på sommar-OS-

18


chamonix 1924

programmet, som 42-åring. Lätt skadad placerade han sig tvåa i den obligatoriska

åkningen men missade likväl medaljplatserna. I den fria åkningen

föll han. Mitt i en – Salchow!

Möjligen steg skadeglädjen hos hans bittre fiende Gillis Grafström. Han

var kungen nu. Han skulle göra det ingen annan gjort, det ingen konståkare

ännu förmått. När det blev vinter-OS på riktigt.

Antwerpen hade en fin isarena, Palais de Glace, bord med rutiga dukar,

det såg ut som ett danspalats. Och dansades gjorde det. Inte minst i glädjen

över återseendet efter uppehållet för det första världskrigets elände. I hatt

och långklänning kom hon inglidande, med fransk grandessa från födseln,

Magda Julin, f. Mauroy i Vichy i Frankrike (fadern var svensk trots namnet

och drev sjukgymnastikinstitut i Vichy och Paris) och Vichy, som ni vet, gav

oss ett porlande vatten, där kurerade sig överklassen och där huserade den

med de tyska nazisterna samarbetsvilliga franska regeringen på 40-talet,

när Europa åter stod i brand. Nu, 1920 i Antwerpen, började ett krigstrött

Europa sträcka på sig efter att ha hukat för krigsmaskinerna under första

världskriget, ett försiktigt hopp spreds över Europa och spelen i Antwerpen

blev startskottet för en ny tid med fred och uppbyggnad. Ingen vågade tänka

tanken att helvetet skulle braka lös igen tjugo år senare.

Magda Julin, som bodde i Djursholm och hade tränat på Stora Värtan

och Ekebysjön, lekte finurligt med åttorna och öglorna, hoppade alls inte

någonting utan åkte så konstnärligt hon kunde och med tonvikt på elegans

och skönhet. Den svarta, vackra dräkten hade hon broderat själv. Guldmedaljen

hon vann över de fem konkurrenterna var den andra svenska

kvinnliga efter simhopperskans Greta Johansson seger i Stockholm 1912.

Försiktigt tog kvinnorna för sig. Men det dröjde innan Magda begrep att

hon vunnit. Räkneproceduren var komplicerad och faktum var att ingen av

domarna hade den 26-åriga svenskan som vinnare. Magda gick till sängs i

ovisshet men väcktes och fick veta att hon vunnit guldet. Det blev en snabbt

organiserad liten fest, hon hissades av lagkamrater och berättade långt senare

hur glad hon blivit och hur lätt hon under hela livet haft att återkalla

den speciella lyckokänslan av att ha vunnit över alla.

Trots guldet var det bara hennes man som mötte henne när hon återvände

hem från OS. Inga hyllningar, ingen mottagningskommitté. ”Jag

19


ingar av is

kom hem samma dag som drottning Margareta dog och det var väl en större

nyhet”, konstaterade hon.

Den eleganta skridskoprinsessans alldeles egen hemlighet låg gömd i

hennes mage. Hon var i fjärde graviditetsmånaden när hon vann. Var det

inte rent av ett paråkningsguld? I september samma år födde hon sin och

sjökapten Manne Juhlins son Åke.

Magda Juhlin tillhörde de bortglömda OS-stjärnorna – vintergrenarna

i sommarspel blev marginaliserade – ända till den så kallade Guldklubben

bildades 1980 och började hedra alla tiders olympiska mästare efter förtjänst.

Då var hon 86 år och vi fick berätta att hon under 53 år drivit Café

Java vid Sveavägen i Stockholm, och när hon fyllde nittio år tog hon några

skridskoskär för att lyckliggöra fotograferna. Sina guldskridskor hade hon

inte kvar, de fanns på museum, men hon skrudade sig i ett par eleganta,

höga exemplar som hon fått i gåva av självaste Ulrich Salchow.

Sin vackra, svarta tävlingsdräkt kommenterade hon med att hon gärna

hade åkt i trikåer, men att det var för kallt eftersom de tränade utomhus.

”Innan jag började träna fick jag skotta isen. Var det töväder fick jag ställa

in. Nu åker de bara till USA och tränar inomhus”, sa hon i en intervju 1986

då hon också kommenterade konståkningens utveckling: ”Vi åkte mera

skridsko. Nu är det mest akrobatik. Jag tycker konståkningen var vackrare

förr.”

På sin 90-årsdag demonstrerade hon sin vighet för gästerna på Danvikshem

i Nacka genom att på raka ben sätta handflatorna i golvet under

sin morgongymnastik.

Hon levde till 1992, in i det sista aktiv på Stockholms isbanor. Endast

piruetterna avstod hon av rädsla för yrsel.

1920 var hennes år. 1921 gjorde hon sin sista tävling med motiveringen:

”Jag är gift, jag hinner inte hålla på längre.”

Och då hade ändå, samtidigt som spelen pågått i Antwerpen året innan,

en alldeles ny giftermålsbalk tagits som gjorde även gifta kvinnor myndiga.

Lagen gav kvinnor och män full juridisk och ekonomisk jämställdhet, vilket

bland annat innebar att en kvinna kunde ta anställning utan att fråga sin

make om lov. Och skaffa sig ett alldeles eget café också för den delen.

20


chamonix 1924

Det glada 20-talet. Decennierna har fått sina etiketter, som om tioårsperioderna

av historiens händelser lät sig avgränsas. Men det hade varit krig,

nu var det fred, humöret steg, fabrikerna började dunka och gå, nöjeslivet

blomstrade igen och uppe på alphotellen satt miljonärskorna i vintersolen

med filtar om benen och serat på läpparna när eftermiddagsteet bars fram.

USA hade stoppat in miljarder av dollar i Europas uppbyggnad. Chamonix

var en skönhet i sig. Invigning redan den 24 januari 1924. Sjutton länder i

paraden. Österrike, Belgien, Kanada, Tjeckoslovakien, Finland, Storbritannien,

Ungern, Italien, Lettland, Norge, Polen, Sverige, Schweiz, USA, Jugoslavien,

Frankrike. Vid invigningen deltog också en yngling från Estland

men han sågs inte till mera. En månad före spelen fanns inte ett snökorn i

området. På en dag kom en meter som stannade kvar och räddade spelen.

Inga alpina tävlingar, Norge överlägset bäst på skidor. Thorleif Haug

vann 18 km, 50 km och nordisk kombination, Finlands Clas Thunberg vann

tre guld i hastighetsåkning på skridsko. Så fördelade sig gracerna i internationell

vintersport, mätt med olympisk måttstock; Norge bäst på skidor,

Finland dominant på skridskor och Sverige främst i konståkning. Märkligt.

En kort, intensiv period i 1900-talets början har Sverige världens främsta

konståkare. Svensk vinter-OS-debut i ishockey. Med företrädesvis bandyspelare.

Det gick som det gick. Stryk mot Kanada med 22–0.

Gillis Grafström tyckte inte om att tävla. Han ville inte utmana skönheten i

koreografin genom att, som orden skulle falla idag, konkurrensutsätta den.

Då kunde den förfulas, förfelas, grannheten slarvas bort och befläckas av

nervositet och vinnarbegär. Likväl vann han, nästan mot sin vilja, guld i tre

olympiska spel i följd. Han var en konstnärssjäl, ingen tävlingsmänniska.

Likväl så överlägsen att han vann också när nerverna spelade honom spratt.

Han blev Salchows givne efterträdare, kom att överträffa honom i alla avseenden

och när han tog sitt guld i Chamonix räddade han äran åt hela den

svenska truppen. Hans guld – han hade ju vunnit redan i sommarspelen

i Antwerpen – blev truppens enda, han skulle övertalas att ställa upp fyra

år senare i S:t Moritz och han vann där också. Om det var arkitekten inom

honom; hans millimeterprecision i öglor, klöverblad och växelvändningar

stod över allt annat. Det var inte medaljerna och segrarna som drev honom

utan konstnärlig lidelse, ja, nästan religiös fanatism. Målet var inte prispal-

21


ingar av is

lens översta avsats utan den estetiska fulländningen. Den nådde han icke

sällan i fullständig avslappning under träning, där han i oändlighet kunde

fila på nya innovationer och figurer som ”roten, frukten och blomman”,

ett stilleben som han formerade på en skridsko som målaren med penseln,

utan vila eller ny satstagning. När stockholmarna visste att Grafström tränade

gick de dit för titta. De visste att det var där och då den stora iskonsten

skapades.

Jag hade många samtal med den legendariske sportjournalisten Bengt

Ahlbom på 60- och 70-talen. Han kunde berätta om hur han och hans

skolkamrater gick till Stockholms stadion för att se Gillis Grafström träna

innanför en repavspärrning. Så här beskrev han det i sin memoarbok: ”Det

var som om man bevittnade en hägring, när Gillis likt en luftande svävade

över isen. Knappast en skrapning hördes, hållningen var otadlig och manligt

kärv, armrörelserna utstuderat avvägda. Det var högtidsstunder för en

fulltalig Stadionpublik när han gav sina uppvisningar och åkte en smekande

wienervals eller en eldig czardas.”

Morgonpigga stockholmare kunde se honom gå till Stadion redan

klockan sex på morgonen. Då fick han vara i fred. Och när han fått en ny

krumelur, som han med skridskornas hjälp ville raspa ner i isen, kunde han

återvända till sin träningsbana både fyra och fem gånger samma dag. Han

gav sig inte förrän figurerna blev så perfekta att ingen kunde avgöra om han

åkt dem en, fyra eller tio gånger i samma spår.

Precis som fru Salchow och Magda Juhlin menade Grafström att det var

i åkningen konsten uttrycktes.

Han gillade aldrig Salchow. Det är osäkert hur deras osämja kom till

uttryck men det fanns i varje fall ett skäl. Ulrich Salchow skrev en artikel

under rubriken ”Nervositet och tävling” i Den Blå boken. Hans analys av

Gillis Grafströms konståkning innehöll förvisso superlativer och aktning,

men också följande rader: ”Vristen är sällan sträckt, ögonen är för mycket

riktade mot spåret för att icke huvudets hållning därav blir lidande.” Grafström

förlät aldrig Salchow de där raderna, kanske var det därför han avstod

från hopp. Han kunde göra dem briljant. Det visade han på träning. Men

han ansåg att konståkning skulle presenteras i ordets egentliga bemärkelse;

alltså med ständig iskontakt. Motvilligt gjorde han också en Salchow. Men

bara på träning. Axel-Paulsen-hoppet var han den förste att utföra utan

22


chamonix 1924

anmärkning. Och han uppfann Grafström-piruetten och ”The flying sit

spin”. Det viskades att han, precis som Salchow, ville gå till historien genom

att ge namn åt en figur, men så blev det aldrig. Grafström blev den störste,

men det är Salchow som ännu idag får sitt namn repeterat av varenda TVkommentator

i hela världen.

Visst var Grafström en särling. En orolig konstnärssjäl med ett hett temperament

som skapade konflikter med andra människor. Någon nämnde

hans relation med Salchow som ”oförsonlig fiendskap”.

Han skapade sin egen stil med en extrem musikalisk följsamhet, han åkte

med fantasi, han var en innovatör på isen, men tävlingens gissel kommenterade

han en gång så här: ”Det ser kanske inte så tröttsamt ut, men efter fem

minuters forcerad åkning är man lika utpumpad som en skidåkare efter en

femmil. Man måste träna, träna, träna.”

Han tog inte liknelsen av en tillfällighet. Den i Sverige så framgångsrika

konståkningen hade dominerat före första världskriget men när Grafström

var som störst, han vann alltså 1920, 1924, 1928, hade skidåkningen vunnit

de breda massorna, de tysta, grova, starka skidåkarna omhuldades av

folket och fick stor uppmärksamhet. Grafström var mån om att påpeka att

konståkning minsann också var fysisk, riktig idrott och inte bara något för

överklassen och konstens konnässörer.

I två väsentliga avseenden är Grafström unik. Han tog Sveriges första

guld i ett vinter-OS (Chamonix 1924) och med guldet fyra år tidigare, i Antwerpens

sommar-OS, är han den ende idrottsman i världen som tagit guld

i samma gren i både ett sommar- och vinter-OS.

Han trivdes aldrig riktigt i Sverige och bodde utomlands större delen

av sitt liv och definitivt i Potsdam i Tyskland från 1925 och fram till sin

död. Han tyckte inte illa om Sverige. När han ett fåtal gånger tackade ja till

uppvisningar – han överöstes med inbjudningar – kunde han icke sällan –

särskilt då han valde att dansa polka – uppträda i folkdräkt.

Han fick då och då propåer om att han med sin nätta figur och som en

isens dansör borde förse sig med en kvinna och pröva pardansen. Han lät

dock meddela att han aldrig hade för avsikt att skaffa sig en kvinnlig partner

på isen.

Grafström och Salchow möttes bara en gång. Det var den gången i Antwerpen

när Salchow föll i sitt eget hopp (och blev fyra) och Grafström vann

23


ingar av is

sitt första guld sedan han först kört sönder sina skridskor och tvingats ut på

stan för att köpa ett par nya. Både inför 1924 och 1928 års OS fick han övertalas

att ställa upp. Trots att han visste att han hade ett säkert guld att hämta.

I Tyskland trivdes han. Han tränade på Bornstedter See i Potsdam när

den var frusen eller på konstisbanan i Berlin. Han studerade arkitektur på

Tekniska högskolan där. Och han slapp tjat och övertalningsförsök. Trodde

han. Han mer eller mindre lurades att ställa upp också 1932 i Lake Placid för

att försöka vinna en fjärde gång, men österrikaren Karl Schäfer blev för svår.

Det blev Grafströms sista tävling. Han tog silver men ångrade sin start djupt.

Han var inte lika vältränad som vanligt.

Vid juletid 1937 insjuknade Gillis Grafström i blodförgiftning. Trots den

goda fysiken och sex blodtransfusioner stod hans liv inte att rädda. Han avled

stilla i hemmet i Potsdam den fjortonde april 1938, blott 45 år gammal.

Han gav konståkningen hela sitt liv. Också den korta levnadstiden efter

karriären ägnade han åt insamlande av konståkningslitteratur, målningar,

karikatyrer och gravyrer av utsökt kvalitet. Hans skridskobibliotek bestod

till slut av över två hundra band och allt samlades i ett museum och vårdades

av hans fru Cecile. Numera finns det till beskådande i världskonståkningens

eget museum i Colorado Springs.

Mystiken kring Grafström levde kvar också efter hans död. Han blev

på sitt sätt en oförklarad konstnär, en oåtkomlig särling. Kvar blev förstås

bragdguldet som han 1929 fick dela med skidlöparen Sven Utterström. 1976

upptogs han i konståkningens Hall of Fame. En gata i Potsdam bar hans

namn till ännu för bara några år sedan.

Under en kort period tränade han den norska konståkningsstjärnan

Sonja Henie. Han hade sett henne i Chamonix, en liten 11-åring från Oslo

med ett smittande leende, ett litet, ofullgånget underbarn med ett märkligt

liv framför sig. Hon blev sist den gången. Fyra år senare var världen hennes.

Och en av de märkligaste sagorna skulle börja skrivas.

Chamonix blev ingen svensk succé men ett olympisk vinterarrangemang

gav mersmak, till och med de mest förhärdade motståndarna vände om och

i den utvärdering som Internationella Olympiska Kommittén gjorde i samband

med sin session i Lausanne året därpå fanns också positiva röster från

den gamla ”motståndsrörelsen” i Sverige. En av dessa tillhörde Johannes

24


chamonix 1924

Sigfrid Edström. Han gjorde sin första session som representant i den fina

olympiska församlingen som valt in honom just i Chamonix under spelen.

Han kom att bli en svensk märkesman i flera avseenden och definitivt den

störste svenske idrottsledaren i historien.

25

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!