Läs ett provkapitel här

innehåll
Prolog 9
Chamonix 1924
hoppet som lever ännu 12
motståndsmannen på asea 26
S:t Moritz 1928 – Lake Placid 1932
revolterande tvillingsjälar 38
prinsessan som inte fick bli gammal 54
Garmisch-Partenkirchen 1936
propaganda i goebbels smak 68
predikaren på frestelsens berg 78
S:t Moritz 1948
kung karlsson av vasaätten 94
Oslo 1952
den store pr-pionjären 112
Cortina 1956
med ilskan som doping 132
Squaw Valley 1960
indiankvinnans nedkomst 148
Innsbruck 1964
en genväg i blodomloppet 166
Grenoble 1968
två hjärtan i snön 182
Sapporo 1972
offrad på hycklarnas altare 198
Innsbruck 1976
fångad av en fjällvind 216
Lake Placid 1980
kalla krigets mirakel 236

Sarajevo 1984
blodigt allvar i igmanbergen 254
calgary 1988
den röda prinsessan 270
poeten på isen 286
Albertville 1992
pernilla och tjejernas revolution 298
Lillehammer 1994
en fantastisk norgehistoria 312
Nagano 1998
fadren, sonen och den dåliga andan 328
Salt Lake City 2002
i skuggan av elfte september 342
Turin 2006
hej (igen) mitt vinterland! 362
Epilog 381

prolog
Is eller snö. Det är vad som krävs. Inga andra förbehåll men absolut dessa
meteorologiska förutsättningar. Alltså; inte boxning och handboll på ett
vinter-OS. Så har det bestämts. Bara på snö eller is kan man vintertid vinna
olympiska medaljer.
Men skulle det alls bli några olympiska vinterspel?
Pierre de Coubertin, den franske baronen som med sådan framsynthet
och övertygelse väckte liv i den olympiska tanken och genomdrev de första
moderna spelen i Aten 1896, hade aldrig tänkt sig idrott i vinterpäls.
Det fanns inte i hans tankevärld. Han var och förblev motståndare till en
vinterversion av sina olympiska lekar även när de så småningom fördes
på tal.
Det var ett undantag att konståkningen släpptes in på de fjärde sommarspelen
i London 1908, men konståkning var nu en sak för sig. Ett elegant
nöje för överklassen, en balettartad exklusivitet som den kulturellt intresserade
Coubertin lätt kunde svälja som en liten välsmakande pralin. Fröjd
för ögat hade han ingenting emot. Inte ens presenterat av kvinnor som han
annars betraktade som ”ointressanta, oestetiska och inkorrekta” i olympiska
sammanhang.
Skridskon var sportartikeln på modet. Det internationella skridskoförbundet
hade bildats redan 1892, det fanns alltså när Coubertin två år senare
lyckades med sin kupp att skapa en olympisk organisation och ett beslut
för premiär 1896 i Aten. Det talades till och med om att hastighetsåkning
på skridsko skulle finnas med då – världsmästerskap hade man redan på
1880-talet – men det föll inte bara på Coubertins avoghet utan lika mycket
på den grekiska bristen på is.
Konståkningen låg väl till från början. Exklusiva ispalats fanns här och
var, London hade ett – Prince’s Skating Club – och där, 1908, gjorde vin-
9

ingar av is
tersporterna debut, där kunde den svenske (danske) invandraren Ulrich
Salchow ge Sverige den första vinterolympiska guldmedaljen.
Men riktiga olympiska vinterspel räknas först från och med Chamonix
1924 och inte ens då visste de tävlande om att de var pionjärer. Beslutet om
olympisk status för Chamonix fattades inte förrän i efterhand, på den 23:e
IOK-sessionen i Lissabon 1926. Först då fick vår andre store ischarmör, Gillis
Grafström, veta att han två år tidigare blivit Sveriges förste guldmedaljör
i ett riktigt vinter-OS.
Vägen dit är minsann inte smickrande för de svenska idrottsledarna.
Vinter-OS kom till efter ett kompakt svenskt motstånd. Värt att minnas när
krokodiltårarna skvalar över misslyckade OS-kampanjer.
De båda svenska IOK-ledamöterna, Victor Balck och Clarence von Rosen
– båda nära vänner till IOK-presidenten Coubertin – stred med näbbar och
klor mot att sätta planerna i verket när förslaget dök upp vid en IOK-kongress
i Budapest i maj 1911. Det var den italienske greven Brunetta d’Usseaux som
vid ett mötesbord vände sig till Victor Balck med frågan: ”Ni som är ordförande
i organisationskommittén för de olympiska sommarspelen i Stockholm
nästa år, har ni också tänkt att utarbeta ett vinterprogram?”
En lätt överrumplad Balck pyste nästan ut ett förakt under sin bastanta
mustasch och avgav ett rakt svar: ”Ett olympiskt vinterprogram kommer
inte ifråga.”
Balck hade själv skapat Nordiska spelen, det var om dessa han ville slå
vakt, han önskade sig ingen konkurrens. Olympiska spel i vinterskrud skulle
kväva hans nordiska skapelse, det insåg han. Småsint och visionslöst kan
man tycka. Diskussionen var livlig, den pågick flera dagar, men svenskarna
var så resolut avvisande att den olympiska ledningen till slut avskrev tanken.
Annars hade debuten kunnat ske redan 1912. I Sverige.
Det kanske bara är den obönhörliga historien om det hårdnackade motståndet
Sverige får i nacken varje gång en kandidatanmälan lämnas in till
det olympiska kontoret i Lausanne. Så har skett sex gånger. Falun och Östersund
flitigast. En nordisk, närmast lite inkrökt och banal vinterlek med
grannarna betraktades alltså som viktigare i det förra seklets början. Det
var klent med visionerna hos de herrar som brukar betitlas Den svenska
idrottens fäder.
Sverige och Norge fortsatte sin motståndsrörelse också kommande år
10

prolog
när förslagen kom upp om en vinterpendang till sommarspelen. Norrmännen
hade Nordmarka och Holmenkollen, ansåg sig ha uppfunnit skididrotten
och tyckte sig inte behöva någon vidare internationalisering. På samma
vis har Norge genom åren, i högre grad än Sverige, varit motståndare till
utveckling och förnyelse, antingen det gällt Jan Boklövs introducerande
av den V-formade hoppstilen, skidsportens skridskoteknik eller kvinnor i
längdspåren.
Motståndet pågick in på 20-talet men när kontraktet skrevs med Chamonix
så sent som 1923, för att sommar-OS-staden Paris 1924 också skulle få
en fransk vinterupplaga, blandade sig den store svenske företagaren (Asea)
och idrottsledaren J Sigfrid Edström i leken och menade att Chamonix i
varje fall inte skulle ha olympisk status och att priser och diplom skulle vara
av enklare slag.
Så när de första spelen avhölls 1924 hördes inga historiens vingslag. De
kom eftersända två år senare, sedan IOK-sessionen i Lissabon retroaktivt
förklarade debutspelen officiella. Det skedde med röstsiffrorna 21–2. Och
det var varken norska eller svenska röster emot den gången utan två holländska.
Förnuftet segrade. Hylla gärna generalmajor Balck, eldsjälen som lade
grunden till den svenska idrotten. Men minns också att han, von Rosen och
direktör Edström gjorde envist motstånd så länge att den dörr de stängde
för svenskt olympiskt arrangörskap 1912 ännu i dessa dagar tycks omöjlig
att öppna.
Men därute i vinterlandet har stora svenska hjältar fötts. Några av de
allra största. Också i vinterns snöskristaller och blankspolade is reflekteras
den mångfasetterade olympiska historien: krigen, både de kalla och de
brinnande, de medicinska experimenten, det politiska medaljlaboratoriet,
den kommersiella utvecklingen. I det historiska perspektivet ter det sig lite
märkligt att det var med åttor och piruetter Sverige gled in i de olympiska
historieböckerna.
Allting startar där. På isen. Där idrotten och konsten redan från början
förenades.
11

Ulrich Salchow – ett hopp som ännu lever.

chamonix 1924
hoppet som
lever ännu

en vintersportvecka. Så betitlades från början tävlingarna 1924 i Chamonix.
Det hade inte Pierre de Coubertin något emot. När tävlingarna i
efterhand, 1926, upphöjdes till de första olympiska vinterspelen hade
IOK:s skapare avgått. Vinterspel var inte hans likör. Han slapp att befatta
sig med dem.
Vi skall upp i de franska alperna, till den lilla bergsstaden Chamonix
1 037 meter över havet vid foten av Mont Blanc, idag Frankrikes kanske mest
kända vintersportort med bland annat en statlig skola för bergsbestigning.
Vinter-OS gav verkligen Chamonix en skjuts uppåt på turistbarometern.
Vi skall ta en av kabinbanorna dit, men först göra en rejäl omväg. Det är ett
långt förspel innan fransmännen får skriva sitt stycke idrottshistoria.
Redan inför Paris-OS 1900 förutskickades en liten vintervariant vid sidan
om. Främst som en hedersbetygelse åt skridskoåkningen som för tiden
var den mest framsynta och utvecklade sporten av alla. Det var den enda
idrott som redan genomförde stora internationella tävlingar och det var
ingen slump att den aktualiserades bland en massa andra nymodigheter
i samband med Parisutställningen – rulltrappan, telegrafen, glödlampan.
Bland stålindustrins produkter fanns skridskon som ett blickfång och det
var PR-männens idé att den skulle visas upp på den olympiska tävlingsbanan.
Ett aber dock: ingen is i Paris!
I London åtta år senare kunde emellertid en konstfryst rektangel om
62 gånger 16 meter erbjuda lite ”is till punschen”. På Prince’s Skating
Club återkom världsmästaren från samma arena 1902, den danskfödde
stockholmaren Ulrich Salchow, den tidens megastjärna som alltjämt, varhelst
det tävlas i konståkning i världen, får sitt namn omnämnt. Han skapade sitt
eget hopp, en Salchow. Det lever än, låt vara numera i dubbla, tredubbla och
i något fall kvadrupla kombinationer. 1902 hade han vunnit VM i London.
15

ingar av is
Och det var, som Oscar Söderlund, signaturen Glokar Well, skrev i tidningen
Svenska idrottshjältar, ”tur att Salchow var med, annars hade vi karlar fått
stå där med skammen”. Bland de fyra (4) tävlande var nämligen en kvinna.
Mrs Madge Syers slog två av herrarna (det fanns inget VM för damer) – men
Karl Emil Julius Ulrich Salchow, född 1877 i Köpenhamn, rådde hon inte på.
Ingen nådde upp till den svenskdanska megastjärnan, en av fyra konståkare
genom tiderna som gett namn åt poänggivande tävlingsmoment. Axel
(Paulsen), Norge, (Alois) Lutz, Österrike och tysken (Werner) Rittberger
heter de övriga tre konståkare som fått hopp uppkallade efter sig.
En Salchow görs, om ni har lust att pröva, med upphopp från bakåt innerskär,
ett, två eller tre varv, landning på höger fot bakåt ytterskär. Snurren
görs med korsade ben och indragna armar, vid landningen armarna
utsträckta åt sidorna och benen bakåt i ungefär 60–65 grader. Publiken vid
London-OS fick inte se det. Salchow uppfann det först 1909. Det har alltså
fyllt 100 år.
Ulrich skulle så småningom vinna tio VM-titlar, men det är guldet i
London som gör honom till en märkesman. Det var vinterlandet Sveriges
första olympiska guld. Han var 31 år när han vann det, han hade tävlat
sedan 14-årsåldern och i en tid när professionalismen förföljdes med alla
medel är det ett litet pikant ”avslöjande” att den unge Salchow hade egen
sponsor. Och inte vem som helst. När han behövde pengar visste hans
ledare August Anderberg på råd. Han hade goda relationer med kung
Gustaf V – mera än så vill man kanske inte veta – och när Salchow hade
ont om pengar till resor och andra utgifter gick Anderberg till kungen och
fick en dusör.
Salchow var ingen stilåkare. Det var med kraften och manligheten han
flirtade med domarna, det var i den obligatoriska delen han grundlade sina
segrar. Han var rätt tung och hade korta ben och den mjukhet och grace som
många andra eftersträvade kompenserade han med säkerhet och schwung.
Så ock i den olympiska finalen i den oktoberdel av de under året utspridda
olympiska spelen 1908, där också fotboll, rugby, lacrosse, boxning och landhockey
ingick. Konkurrensen var inte överväldigande. I varje fall inte numerärt.
Richard Johansson från Gävle och Per Thorén från Stockholm tog
de två andra medaljerna, Yglesias, England, Panin, Ryssland, Brokaw, USA,
Torromé, Argentina, Greig och March, England fick agera statister. Det var
16

chamonix 1924
Sverige som dominerade konståkningen i förra seklets början – och värre
skulle det bli.
Danske Ulrich hade hamnat i Sverige genom att hans far fick en agentur
i Stockholm. Så det var på Nybrovikens is det började. Precis som Povel
Ramel skrev, även om det den gången handlade om ”farmor”. Guldet i London
gav Salchow en särställning i svensk idrott, han blev sin tids store idol
(tillsammans med spjutkastaren Eric Lemming) och när han reste Europa
runt på uppvisningar föll åskådare och tidningsfolk pladask för hans exklusiviteter.
I ett gammalt tidningsklipp läser jag: ”Äntligen kom HAN, en hög,
smärt gestalt vars välbildade skepnad den tätt åtsittande sportdräkten icke
förtager. Den käcka hållningen à la Nansen på porträtt från Fram, tilltalar
särskilt den unga damvärlden som nyfiket granskar främlingen. Det viskas:
Han åker som en ängel.”
Dylika kärleksförklaringar följde Salchow under hans aktiva tid.
Som idrottsman saknar han motstycke i sin genre genom att han förutom
sin olympiska guldmedalj vann guld i samtliga VM (10) och EM (9)
han startade i. Han bildade stil och skola, han blev president i både det
svenska och internationella skridskoförbundet och han basade också för
svensk boxning. Han var skridsko- och seglingsreferent i DN under signaturen
”Ten” och författade en handbok i konståkning. Han var sin tids
levande orakel och fungerade under en tid också som nyhetsbyråns AP korrespondent
i Sverige.
Men kanske var det allra märkligaste med Ulrich Salchow ändå hans
fru, Anna-Elisabeth. Hon var läkare men utövade aldrig sitt yrke. Giftermålet
med den kände konståkaren kommenterade hon sålunda: ”Det fanns
hundra silversaker som skulle putsas.” Konståkarens prissamling var en
hemgift inte bara till glädje.
Hon hade också sin förklaring till sin mans storhet: ”Koncentrationsförmåga
och noggrannhet. Och så var det han som började åka över hela
banan. Det hade ingen gjort förut.”
Fast hans uppfinning, det extravaganta Salchowhoppet, fick hon aldrig
se honom göra. Han var 53 och hon 35 när de träffades. Hon hade dock inte
mycket till övers för hoppen: ”Jag föredrar isdans. Det får inte bli för mycket
akrobatik.”
Anna-Elisabeth hade utbildat sig till läkare men kom aldrig att prakti-
17

ingar av is
sera sitt yrke. Istället undervisade hon människorna i konsten att undvika
läkare. Hälsa, gott leverne och sund kost.
Hon var språkkunnig, vacker och driftig. Hon undervisade i näringslära
och friskvård, i fysiologi och sexualhygien tills hon var över sjuttio. En
kraftfull, självständig och modern kvinna. Motionär, kyrkvärd, folkpartist,
kärnkraftsmotståndare, språkgeni, globetrotter, operafantast och medlem i
föreningen ”Rätten till vår död”. I skuggan av denna mångkunniga, starka
och självständiga kvinna levde Ulrich Salchow i aderton år tills han avled
1949 och begravdes på Norra begravningsplatsen. Anna-Elisabeth blev 104
år.
Ulrich Salchow hade gjort sig känd som en temperamentsfull person,
envis och auktoritär, och han gick det raka språkets väg och fick genom åren
rätt gott om fiender. Det renderade honom bland annat sparken från det
Internationella Skridskoförbundet 1939.
I ytterligare ett avseende finns det skäl att hylla Ulrich Salchow. I en tid
av konservativt ledarskap och krampaktigt vakthållande om amatöridealet,
gjorde han den redan då spirande debatten om amatörer och proffs till en
klassfråga. I en artikel med rubriken ”Amatörismens tragik”, publicerad
1932 i Den Blå boken, en årsskrift för den på sin tid betydelsefulla Centralföreningen
för Idrottens främjande, skriver grosshandlare Salchow: ”På
sistone har den internationella olympiska kommittén slagit sig till riddare
av den rena amatörismen och vid världens mest uppmärksammade spel
till och med begärt en högtidlig amatörförklaring av varje deltagare ehuru
denna kommitté dock ej kan anses så starrblind, att den ej skulle kunna
konstatera, att svärjandet av denna olympiska ed gestaltat sig till någonting
ej fjärran från mened.”
Han menade att amatörstämpeln var ett slags kastmärke som skilde dem
som hade råd att idrotta utan betalning från dem som inte hade det. Han
gav exempel på lovande idrottsmän som pantsatt några silverpokaler för
att kunna köpa medicin åt en anhörig – och sedan diskats. Amatörreglerna
gynnade den rike och var orättvist försvårande för den fattige. Det var hans
tema, frankt och otvetydigt framfört i den organisation där kungar och
kronprinsar, företagsledare och höga militärer presiderade.
Ulrich Salchow tävlade hela sitt liv i samma par skridskor. Han avslutade
sin karriär i Antwerpen 1920, när vintergrenar åter kom på sommar-OS-
18

chamonix 1924
programmet, som 42-åring. Lätt skadad placerade han sig tvåa i den obligatoriska
åkningen men missade likväl medaljplatserna. I den fria åkningen
föll han. Mitt i en – Salchow!
Möjligen steg skadeglädjen hos hans bittre fiende Gillis Grafström. Han
var kungen nu. Han skulle göra det ingen annan gjort, det ingen konståkare
ännu förmått. När det blev vinter-OS på riktigt.
Antwerpen hade en fin isarena, Palais de Glace, bord med rutiga dukar,
det såg ut som ett danspalats. Och dansades gjorde det. Inte minst i glädjen
över återseendet efter uppehållet för det första världskrigets elände. I hatt
och långklänning kom hon inglidande, med fransk grandessa från födseln,
Magda Julin, f. Mauroy i Vichy i Frankrike (fadern var svensk trots namnet
och drev sjukgymnastikinstitut i Vichy och Paris) och Vichy, som ni vet, gav
oss ett porlande vatten, där kurerade sig överklassen och där huserade den
med de tyska nazisterna samarbetsvilliga franska regeringen på 40-talet,
när Europa åter stod i brand. Nu, 1920 i Antwerpen, började ett krigstrött
Europa sträcka på sig efter att ha hukat för krigsmaskinerna under första
världskriget, ett försiktigt hopp spreds över Europa och spelen i Antwerpen
blev startskottet för en ny tid med fred och uppbyggnad. Ingen vågade tänka
tanken att helvetet skulle braka lös igen tjugo år senare.
Magda Julin, som bodde i Djursholm och hade tränat på Stora Värtan
och Ekebysjön, lekte finurligt med åttorna och öglorna, hoppade alls inte
någonting utan åkte så konstnärligt hon kunde och med tonvikt på elegans
och skönhet. Den svarta, vackra dräkten hade hon broderat själv. Guldmedaljen
hon vann över de fem konkurrenterna var den andra svenska
kvinnliga efter simhopperskans Greta Johansson seger i Stockholm 1912.
Försiktigt tog kvinnorna för sig. Men det dröjde innan Magda begrep att
hon vunnit. Räkneproceduren var komplicerad och faktum var att ingen av
domarna hade den 26-åriga svenskan som vinnare. Magda gick till sängs i
ovisshet men väcktes och fick veta att hon vunnit guldet. Det blev en snabbt
organiserad liten fest, hon hissades av lagkamrater och berättade långt senare
hur glad hon blivit och hur lätt hon under hela livet haft att återkalla
den speciella lyckokänslan av att ha vunnit över alla.
Trots guldet var det bara hennes man som mötte henne när hon återvände
hem från OS. Inga hyllningar, ingen mottagningskommitté. ”Jag
19

ingar av is
kom hem samma dag som drottning Margareta dog och det var väl en större
nyhet”, konstaterade hon.
Den eleganta skridskoprinsessans alldeles egen hemlighet låg gömd i
hennes mage. Hon var i fjärde graviditetsmånaden när hon vann. Var det
inte rent av ett paråkningsguld? I september samma år födde hon sin och
sjökapten Manne Juhlins son Åke.
Magda Juhlin tillhörde de bortglömda OS-stjärnorna – vintergrenarna
i sommarspel blev marginaliserade – ända till den så kallade Guldklubben
bildades 1980 och började hedra alla tiders olympiska mästare efter förtjänst.
Då var hon 86 år och vi fick berätta att hon under 53 år drivit Café
Java vid Sveavägen i Stockholm, och när hon fyllde nittio år tog hon några
skridskoskär för att lyckliggöra fotograferna. Sina guldskridskor hade hon
inte kvar, de fanns på museum, men hon skrudade sig i ett par eleganta,
höga exemplar som hon fått i gåva av självaste Ulrich Salchow.
Sin vackra, svarta tävlingsdräkt kommenterade hon med att hon gärna
hade åkt i trikåer, men att det var för kallt eftersom de tränade utomhus.
”Innan jag började träna fick jag skotta isen. Var det töväder fick jag ställa
in. Nu åker de bara till USA och tränar inomhus”, sa hon i en intervju 1986
då hon också kommenterade konståkningens utveckling: ”Vi åkte mera
skridsko. Nu är det mest akrobatik. Jag tycker konståkningen var vackrare
förr.”
På sin 90-årsdag demonstrerade hon sin vighet för gästerna på Danvikshem
i Nacka genom att på raka ben sätta handflatorna i golvet under
sin morgongymnastik.
Hon levde till 1992, in i det sista aktiv på Stockholms isbanor. Endast
piruetterna avstod hon av rädsla för yrsel.
1920 var hennes år. 1921 gjorde hon sin sista tävling med motiveringen:
”Jag är gift, jag hinner inte hålla på längre.”
Och då hade ändå, samtidigt som spelen pågått i Antwerpen året innan,
en alldeles ny giftermålsbalk tagits som gjorde även gifta kvinnor myndiga.
Lagen gav kvinnor och män full juridisk och ekonomisk jämställdhet, vilket
bland annat innebar att en kvinna kunde ta anställning utan att fråga sin
make om lov. Och skaffa sig ett alldeles eget café också för den delen.
20

chamonix 1924
Det glada 20-talet. Decennierna har fått sina etiketter, som om tioårsperioderna
av historiens händelser lät sig avgränsas. Men det hade varit krig,
nu var det fred, humöret steg, fabrikerna började dunka och gå, nöjeslivet
blomstrade igen och uppe på alphotellen satt miljonärskorna i vintersolen
med filtar om benen och serat på läpparna när eftermiddagsteet bars fram.
USA hade stoppat in miljarder av dollar i Europas uppbyggnad. Chamonix
var en skönhet i sig. Invigning redan den 24 januari 1924. Sjutton länder i
paraden. Österrike, Belgien, Kanada, Tjeckoslovakien, Finland, Storbritannien,
Ungern, Italien, Lettland, Norge, Polen, Sverige, Schweiz, USA, Jugoslavien,
Frankrike. Vid invigningen deltog också en yngling från Estland
men han sågs inte till mera. En månad före spelen fanns inte ett snökorn i
området. På en dag kom en meter som stannade kvar och räddade spelen.
Inga alpina tävlingar, Norge överlägset bäst på skidor. Thorleif Haug
vann 18 km, 50 km och nordisk kombination, Finlands Clas Thunberg vann
tre guld i hastighetsåkning på skridsko. Så fördelade sig gracerna i internationell
vintersport, mätt med olympisk måttstock; Norge bäst på skidor,
Finland dominant på skridskor och Sverige främst i konståkning. Märkligt.
En kort, intensiv period i 1900-talets början har Sverige världens främsta
konståkare. Svensk vinter-OS-debut i ishockey. Med företrädesvis bandyspelare.
Det gick som det gick. Stryk mot Kanada med 22–0.
Gillis Grafström tyckte inte om att tävla. Han ville inte utmana skönheten i
koreografin genom att, som orden skulle falla idag, konkurrensutsätta den.
Då kunde den förfulas, förfelas, grannheten slarvas bort och befläckas av
nervositet och vinnarbegär. Likväl vann han, nästan mot sin vilja, guld i tre
olympiska spel i följd. Han var en konstnärssjäl, ingen tävlingsmänniska.
Likväl så överlägsen att han vann också när nerverna spelade honom spratt.
Han blev Salchows givne efterträdare, kom att överträffa honom i alla avseenden
och när han tog sitt guld i Chamonix räddade han äran åt hela den
svenska truppen. Hans guld – han hade ju vunnit redan i sommarspelen
i Antwerpen – blev truppens enda, han skulle övertalas att ställa upp fyra
år senare i S:t Moritz och han vann där också. Om det var arkitekten inom
honom; hans millimeterprecision i öglor, klöverblad och växelvändningar
stod över allt annat. Det var inte medaljerna och segrarna som drev honom
utan konstnärlig lidelse, ja, nästan religiös fanatism. Målet var inte prispal-
21

ingar av is
lens översta avsats utan den estetiska fulländningen. Den nådde han icke
sällan i fullständig avslappning under träning, där han i oändlighet kunde
fila på nya innovationer och figurer som ”roten, frukten och blomman”,
ett stilleben som han formerade på en skridsko som målaren med penseln,
utan vila eller ny satstagning. När stockholmarna visste att Grafström tränade
gick de dit för titta. De visste att det var där och då den stora iskonsten
skapades.
Jag hade många samtal med den legendariske sportjournalisten Bengt
Ahlbom på 60- och 70-talen. Han kunde berätta om hur han och hans
skolkamrater gick till Stockholms stadion för att se Gillis Grafström träna
innanför en repavspärrning. Så här beskrev han det i sin memoarbok: ”Det
var som om man bevittnade en hägring, när Gillis likt en luftande svävade
över isen. Knappast en skrapning hördes, hållningen var otadlig och manligt
kärv, armrörelserna utstuderat avvägda. Det var högtidsstunder för en
fulltalig Stadionpublik när han gav sina uppvisningar och åkte en smekande
wienervals eller en eldig czardas.”
Morgonpigga stockholmare kunde se honom gå till Stadion redan
klockan sex på morgonen. Då fick han vara i fred. Och när han fått en ny
krumelur, som han med skridskornas hjälp ville raspa ner i isen, kunde han
återvända till sin träningsbana både fyra och fem gånger samma dag. Han
gav sig inte förrän figurerna blev så perfekta att ingen kunde avgöra om han
åkt dem en, fyra eller tio gånger i samma spår.
Precis som fru Salchow och Magda Juhlin menade Grafström att det var
i åkningen konsten uttrycktes.
Han gillade aldrig Salchow. Det är osäkert hur deras osämja kom till
uttryck men det fanns i varje fall ett skäl. Ulrich Salchow skrev en artikel
under rubriken ”Nervositet och tävling” i Den Blå boken. Hans analys av
Gillis Grafströms konståkning innehöll förvisso superlativer och aktning,
men också följande rader: ”Vristen är sällan sträckt, ögonen är för mycket
riktade mot spåret för att icke huvudets hållning därav blir lidande.” Grafström
förlät aldrig Salchow de där raderna, kanske var det därför han avstod
från hopp. Han kunde göra dem briljant. Det visade han på träning. Men
han ansåg att konståkning skulle presenteras i ordets egentliga bemärkelse;
alltså med ständig iskontakt. Motvilligt gjorde han också en Salchow. Men
bara på träning. Axel-Paulsen-hoppet var han den förste att utföra utan
22

chamonix 1924
anmärkning. Och han uppfann Grafström-piruetten och ”The flying sit
spin”. Det viskades att han, precis som Salchow, ville gå till historien genom
att ge namn åt en figur, men så blev det aldrig. Grafström blev den störste,
men det är Salchow som ännu idag får sitt namn repeterat av varenda TVkommentator
i hela världen.
Visst var Grafström en särling. En orolig konstnärssjäl med ett hett temperament
som skapade konflikter med andra människor. Någon nämnde
hans relation med Salchow som ”oförsonlig fiendskap”.
Han skapade sin egen stil med en extrem musikalisk följsamhet, han åkte
med fantasi, han var en innovatör på isen, men tävlingens gissel kommenterade
han en gång så här: ”Det ser kanske inte så tröttsamt ut, men efter fem
minuters forcerad åkning är man lika utpumpad som en skidåkare efter en
femmil. Man måste träna, träna, träna.”
Han tog inte liknelsen av en tillfällighet. Den i Sverige så framgångsrika
konståkningen hade dominerat före första världskriget men när Grafström
var som störst, han vann alltså 1920, 1924, 1928, hade skidåkningen vunnit
de breda massorna, de tysta, grova, starka skidåkarna omhuldades av
folket och fick stor uppmärksamhet. Grafström var mån om att påpeka att
konståkning minsann också var fysisk, riktig idrott och inte bara något för
överklassen och konstens konnässörer.
I två väsentliga avseenden är Grafström unik. Han tog Sveriges första
guld i ett vinter-OS (Chamonix 1924) och med guldet fyra år tidigare, i Antwerpens
sommar-OS, är han den ende idrottsman i världen som tagit guld
i samma gren i både ett sommar- och vinter-OS.
Han trivdes aldrig riktigt i Sverige och bodde utomlands större delen
av sitt liv och definitivt i Potsdam i Tyskland från 1925 och fram till sin
död. Han tyckte inte illa om Sverige. När han ett fåtal gånger tackade ja till
uppvisningar – han överöstes med inbjudningar – kunde han icke sällan –
särskilt då han valde att dansa polka – uppträda i folkdräkt.
Han fick då och då propåer om att han med sin nätta figur och som en
isens dansör borde förse sig med en kvinna och pröva pardansen. Han lät
dock meddela att han aldrig hade för avsikt att skaffa sig en kvinnlig partner
på isen.
Grafström och Salchow möttes bara en gång. Det var den gången i Antwerpen
när Salchow föll i sitt eget hopp (och blev fyra) och Grafström vann
23

ingar av is
sitt första guld sedan han först kört sönder sina skridskor och tvingats ut på
stan för att köpa ett par nya. Både inför 1924 och 1928 års OS fick han övertalas
att ställa upp. Trots att han visste att han hade ett säkert guld att hämta.
I Tyskland trivdes han. Han tränade på Bornstedter See i Potsdam när
den var frusen eller på konstisbanan i Berlin. Han studerade arkitektur på
Tekniska högskolan där. Och han slapp tjat och övertalningsförsök. Trodde
han. Han mer eller mindre lurades att ställa upp också 1932 i Lake Placid för
att försöka vinna en fjärde gång, men österrikaren Karl Schäfer blev för svår.
Det blev Grafströms sista tävling. Han tog silver men ångrade sin start djupt.
Han var inte lika vältränad som vanligt.
Vid juletid 1937 insjuknade Gillis Grafström i blodförgiftning. Trots den
goda fysiken och sex blodtransfusioner stod hans liv inte att rädda. Han avled
stilla i hemmet i Potsdam den fjortonde april 1938, blott 45 år gammal.
Han gav konståkningen hela sitt liv. Också den korta levnadstiden efter
karriären ägnade han åt insamlande av konståkningslitteratur, målningar,
karikatyrer och gravyrer av utsökt kvalitet. Hans skridskobibliotek bestod
till slut av över två hundra band och allt samlades i ett museum och vårdades
av hans fru Cecile. Numera finns det till beskådande i världskonståkningens
eget museum i Colorado Springs.
Mystiken kring Grafström levde kvar också efter hans död. Han blev
på sitt sätt en oförklarad konstnär, en oåtkomlig särling. Kvar blev förstås
bragdguldet som han 1929 fick dela med skidlöparen Sven Utterström. 1976
upptogs han i konståkningens Hall of Fame. En gata i Potsdam bar hans
namn till ännu för bara några år sedan.
Under en kort period tränade han den norska konståkningsstjärnan
Sonja Henie. Han hade sett henne i Chamonix, en liten 11-åring från Oslo
med ett smittande leende, ett litet, ofullgånget underbarn med ett märkligt
liv framför sig. Hon blev sist den gången. Fyra år senare var världen hennes.
Och en av de märkligaste sagorna skulle börja skrivas.
Chamonix blev ingen svensk succé men ett olympisk vinterarrangemang
gav mersmak, till och med de mest förhärdade motståndarna vände om och
i den utvärdering som Internationella Olympiska Kommittén gjorde i samband
med sin session i Lausanne året därpå fanns också positiva röster från
den gamla ”motståndsrörelsen” i Sverige. En av dessa tillhörde Johannes
24

chamonix 1924
Sigfrid Edström. Han gjorde sin första session som representant i den fina
olympiska församlingen som valt in honom just i Chamonix under spelen.
Han kom att bli en svensk märkesman i flera avseenden och definitivt den
störste svenske idrottsledaren i historien.
25