Postkoloniala samer

Postkolonialism, makt och mikroarkeologiska berättelser 

- Exemplet norra Fennoskandien - 

Erland Bjarne och Linus Hammarstrand 

Abstract 

Vi vill försöka visa hur besvärligt begreppet etnicitet är då man inom arkeologin oftast utgår från 

statiska modeller. Istället vill vi presentera ett alternativ i ett mikroarkeologiskt arbetssätt där 

man utgår från de mönster i tid och rum man kan finna genom att studera den materiella kulturen 

på lokalnivå. Detta skulle kunna visa på sammanhang som annars förbises och möjliggöra 

identitetsskapande berättelser som inte tyngs av tidigare maktrelationer. 

Our aim is to illuminate the difficulties inherent in the concept of ethnicity which in archaeology is 

often based on static models. Instead we would like to present an alternative in a 

microarchaeological approach. The point of departure is the discernable spatial and temporal 

patterns which can be found by studying the material culture at a local level. This might clarify 

circumstances otherwise overlooked and thereby make possible various identityshaping 

narratives, unburdened with previous political discourses. 

________________________________________________________ 

Att tolka förhistoriska lämningar i termer av 

etnicitet är att försöka balansera på en kanske 

obefintlig lina. Den gamla definitionen 

identifierade etnicitet med kultur och vidare 

med arkeologisk kultur. Bortsett från att det 

innebär en statisk bild av en föränderlig 

verklighet kan den lätt användas i politiska 

syften. Idag har kopplingen mellan etnicitet 

och kultur problematiserats och de flesta 

arkeologer ifrågasätter användandet av 

begreppet arkeologisk kultur (Werbart 

2002:47). 

När det handlar om förhistorien i norra 

Fennoskandien är hållningen ambivalent. 

Man utgår oftast från nya definitioner som på 

olika vis tar avstamp i Fredrik Barths 

diskussion i Ethnic Groups and Boundaries 

(Barth 1969). Samtidigt är frågan om 

samernas etnicitet laddad av politik, 

fördomar och dåligt samvete. Bozena 

Werbart (2002:132) hävdar att svenskars 

attityder mot samer idag, liksom polackers 

attityder mot judar, präglas av skuld, förakt 

och mindervärdeskomplex. Ett postkolonialt 

perspektiv kan möjligen belysa detta. 

Vi vill försöka visa hur besvärligt 

begreppet etnicitet är i arkeologiska 

sammanhang och presentera ett alternativ i 

ett mikroarkeologiskt arbetssätt där man 

1 

istället för att koppla likheter i materiell 

kultur till fördefinierade identiteter (varav 

etnicitet bara är en) studerar dem som serier 

med olika utsträckning i tid och rum. Detta 

skulle kunna visa på sammanhang som 

annars förbises. 

Användandet av begrepp som myter och 

berättelser påtalar det konstruerade. Enligt 

Jean-François Lyotard har de gamla 

valideringsformerna för vad som är sant 

spelat ut sin roll. De förutsätter enligt honom 

i sig obevisbara fundament och regler som 

kan manipuleras av de som har mest makt. 

Lyotard kallar dem därför berättelser, om än 

stora sådana och förespråkar istället många 

små, lokala berättelser, där deltagarna alla 

kan vara med och påverka spelets regler 

(Lyotard 1984). Dessa tankar är även 

centrala för det postkoloniala. Lyotards 

beskrivning av de stora och små 

berättelserna är dessutom en rätt bra (om en 

förenklad) bild av hur norra Fennoskandiens 

förhistoria behandlats. 

Det har skapats en stor berättelse om 

samerna, som formats av politik, vetenskap 

och olika intressegrupper. Ett arkeologiskt 

mikroperspektiv skulle kunna ge stoff åt 

flera lokala berättelser som bättre kan svara 

mot individens existentiella behov.

Berättelser om etnicitet 

Barth vände sig mot den tidigare kopplingen 

mellan kultur och etnicitet och lyfte istället 

fram tillskrivandet av etnicitet utifrån för de 

inblandade relevanta tecken, signaler och 

grundläggande värderingar. De inblandade är 

två grupper som interagerar och är i behov 

av att tydliggöra en gräns. Den etniska 

gränsen (som är social och inte territoriell) är 

viktigare än det kulturella innehållet inom 

gränsen (Barth 1969:11ff). Stabila 

interetniska relationer kräver enligt Barth 

strukturering och reglering av 

interaktionerna i de sfärer dessa sker medan 

andra sfärer skyddas från interaktion. Denna 

strukturering bestämmer vad som ska 

artikuleras som etniskt relevanta skillnader 

och vilka sfärer som kommer i fråga beror av 

vilken strategi för interaktion som valts. 

Utanför dessa sfärer kan det finnas stor 

intern variation i en etnisk grupp. 

Förändringar i interaktionssfärerna kan ske 

utan att etniciteten förändras, så länge 

gränsen mot de man identifierar sig utifrån är 

intakt (Barth 1969:13ff). En etnisk grupp kan 

alltså enligt Barth (1969:38) förändra sin 

kultur med bibehållen identitet. 

Kärnpunkten i Barths resonemang är att 

etnicitet är en social konstruktion som 

formas utifrån ett utilitaristiskt behov att 

ordna samvaron mellan två grupper. Här 

finns två problem, dels att det ofta finns fler 

än två grupper inblandade och dels att 

utilitarism inte behöver vara den enda 

drivkraften. 

Dikotomin vi/de innefattar föreställningar 

om normalitet. ”De” framställs som konstiga, 

komiska eller omänskliga (Werbart 

2002:13f). Enligt Barth (1969:18f) är dock 

”de” begränsade till en specifik grupp, de 

övriga etniska grupperna i regionen ”become 

a part of the natural environment.” Enligt 

Thomas Wallerström (1997:304) håller dock 

inte Barths teori för det medeltida norra 

Fennoskandien, där flera grupper 

interagerade och ”vi” och ”de” fanns i många 

olika konstellationer. Att notera är att det här 

är fråga om grupper som identifierats av 

andra och Wallerström lyfter här fram flera 

2 

olika möjliga identifikationsmöjligheter (se 

tabell 1). Ingen av dessa identifikationer 

behöver vara etnisk (Wallerström 

1997:309ff). ”Lapp” och ”finne” syftar till 

exempel båda på ett rörligt liv med jakt och 

fiske och användes som motsats till bofast. 

En lapp som blev nybyggare upphörde att 

vara lapp. Sin etniska innebörd fick dessa 

namn långt senare (Kjellström 2000:292; 

Wallerström 1997:319ff, 329). Det etniska 

namnet ”same” använt av arkeologer som 

synonym till ”lapp”, kan alltså beteckna 

grupper med olika etnicitet under 

järnålder/tidig medeltid. 

Om etnicitet överhuvudtaget ska vara 

relevant för arkeologer måste den vara 

möjlig att urskilja i det arkeologiska 

materialet (Werbart 2002:12). Flera 

arkeologer talar i detta sammanhang om 

etniska idiom (Forsberg 1994:168ff, Olsen & 

Kobyliński 1991:14f). Detta syftar på de 

signaler och tecken som Barth talade om. De 

etniska värderingarna kan enligt Bjørnar 

Olsen och Zbigniew Kobyliński (1991:16) 

ha ”materiella korrelat”. Till exempel kan 

förhållande till rum och skräp röja etniskt 

grundade värderingar. Pär Nordquist 

(2000:46) menar apropå relationen mellan 

GRK och TRB att stilen, ”dvs. den aktiva 

materiella gestaltningen av den egna 

identiteten”, kan röja även emiska aspekter 

av etniciteten. 

Enligt Pavl Simonsen (1994:156f) har 

etnisk identifikation formats genom fusion 

av olika grupper som alla bidrar med olika 

etniska markörer. Språket kan komma från 

ett håll, härstamning från ett annat och delar 

av den materiella kulturen från ett tredje. 

Med tiden kan någon markör falla bort och 

nya komma till (jämför Wallerström 1997; 

Werbart 2002:136). Uppstår den etniska 

identifikationen i relation till andra bör den 

också förändras om den relationen förändras 

(jämför Baudou 1987:21, Werbart 2002:25). 

Eftersom det är en dynamisk process och inte 

ett ting föredrar Thomas Hylland Eriksen att 

tala om identifikation istället för identitet. 

Man har alltså inte en identitet utan 

identifierar sig ständigt i relation till andra 

och till situationen (Eriksen 1996:51f).

Dessutom är etniciteten bara en av många 

tänkbara identifikationer. Ett samhälle är ett 

dynamiskt system av överlappande 

gemenskaper som kan grundas på många 

olika egenskaper. Vilken av dessa 

gemenskaper som är relevant och vilken 

identifikation man således iklär sig beror av 

situationen. Stil signalerar alltså inte 

självklart etnicitet, utan kan även signalera 

annat (se tabell 1). Att urskilja den etniska 

identifikationen i den materiella kulturen är 

då närmast en omöjlig uppgift (Cornell & 

Fahlander 2002:13; Werbart 2002:24, 102ff). 

Som tabell 1 visar finns en mängd olika 

identiteter som kan tillskrivas andra och en 

3 

själv utifrån olika urvalskriterier. Samtliga 

egna gruppidentifikationer kan troligen 

lämna spår i den materiella kulturen. 

Samtidigt är flera kriterier för dessa möjliga 

att dekonstruera på samma sätt som 

etniciteten. Att etnicitet som Barth hävdar är 

en övergripande identifikation verkar av en 

del tolkas som att ledartefakter tyder på 

etnicitet. Det är dock tveksamt om Barth har 

rätt. Dels finns det exempel där till exempel 

religion är överordnad etniciteten, dels 

motsägs det av identifikationernas relativa, 

situationsberoende karaktär (Werbart 

2002:41f). 

Tabell 1 Uppställning av urvalskriterier för gruppidentifikationer (gör inga anspråk på att vara uttömmande). Observera 

att andras och den egna identifikationen av en etnisk grupp inte behöver sammanfalla, men kan påverka 

varandra 

Kriterier för identifikation av 

andra grupper 

Etnicitet (same) 

Modus vivendi (lapp, finne) 

Geografiskt område (balter) 

Administrativa villkor (birkarlar) 

Religion (judar) 

Förakt (samojed, barbar) 

Politik (kommunist) 

(fritt efter Wallerström 

1997:309ff) 

Kriterier som kan ligga till grund 

för egen gruppidentifikation 

Etnicitet 

Språk 

Genus 

Ålder 

Yrke 

Social status 

Allianstillhörighet 

Politik och religion 

Olsen och Kobyliński (1991:18ff) påtalar att 

ett utilitaristiskt synsätt kan leda till att 

etniska grupper ses som rena 

intressegrupper. I kontrast till detta lyfter en 

del fram den existentiella, meningsskapande 

funktion som myten om det gemensamma 

förflutna har. Enligt Paul Ricœur (1984:74f) 

begripliggör vi vardagen genom att ordna 

händelser i berättelsens form. Denna primära 

tolkning är vår existentiella förutsättning för 

att kunna orientera oss i världen. Eriksen 

(1996) och George De Vos (1975:9f) pekar 

på att myter om historien och förhistorien 

förklarar samtiden och ger en förankring åt 

individen. 1 Utan myterna skulle historien och 

förhistorien vara ”som å bare se 

(efter Simonsen 1994:60; Eriksen 

1996:52f; Wallerström 1997:302f; 

Wellman 1996:29) 

Kriterier för etnisk 

identifikation 

Andras identifikation 

Egen identifikation 

Språk (ej nödvändig) 

Härstamning (ej nödvändig) 

Territorium (ej nödvändigt) 

Materiell kultur (ej nödvändigt) 

(efter Forsberg 1994:167) 

fargeprikkene danse over tv-skjermer, uten å 

kunne legge dem sammen til bilder” (Eriksen 

1996:103ff). 

Myterna är alltså existentiella men kan 

användas utilitaristiskt för att forma politiska 

grupperingar. De lokala, små berättelser som 

har ersatt eller kompletterat kolonialismens 

eurocentriska berättelser kan användas som 

politiska vapen om rätten till att definiera det 

förflutna vid konflikter om mark (Eriksen 

1996:86; Hodder 2003:140). Enligt Eriksen 

blandas härkomstmytens sakrala tid med den 

vardagliga. Denna ”epistemologiske feilen” 

förenar oförenligheter mellan förnuft och 

känsla i människans existens (Eriksen 

1996:47).

Här kan det vara intressant att jämföra med 

vad Riqœur (1984:72f) säger om att både 

världen och berättelsen är oharmoniska 

harmonier. Berättelsens funktion är inte att 

lösa livets paradoxer, men visa att de går att 

leva med. Det historiska berättandet har 

enligt honom både utpekande och metaforisk 

referens. När läsaren förstår texten kan hon 

tillägna sig erfarenheter av värld och tid 

gestaltad genom sammanflätningen av de 

båda referenserna och kan applicera sin 

förståelse i sitt eget liv (Ricœur 1984:78f). 

Berättelsens meningsskapande funktion 

förutsätter alltså inte att bilden som 

presenteras är enkel och entydig. Eftersom 

den inte stämmer med ens egna erfarenheter 

av vandringar i livets snårskogar är en 

förenklad bild föga användbar på det 

individuella planet. Eriksen (1996:98) menar 

att vi som forskare har ett ansvar i att inte 

presentera sådana förenklade bilder av 

världen som kan missbrukas politiskt. Frågan 

är alltså även om inte entydigheten förfelar 

målet att vara förankring för individen. 

Norra Fennoskandien 

Arkeologi som berör detta område har i 

mångt och mycket präglats av dikotomierna 

fångstfolk/jordbrukare och samer/ickesamer. 

Utifrån olika tolkningar av Barth har man 

sökt förklara samernas etnogenes och letat 

efter etniska signaler i den materiella 

kulturen. Förändringar i fångstsamhället och 

jordbrukets introducering har diskuterats 

utifrån både diffusion och migration. Oavsett 

åsikt i detta talas det ofta om samer (och 

protosamer) som en enhetlig etnisk grupp 

som bebott ungefär samma område under de 

senaste 3000 åren. 

Knut Odner (1985:8f) föreslog att ökad 

efterfrågan på skinn från romarriket ledde till 

en stressituation i Baltikum, där utbytet 

mellan jordbrukande finnar och jägare vid 

Finska viken pressade de senare att 

organisera sig etniskt. Bland andra Olsen och 

Evert Baudou menar istället att etnogenesen 

skedde under yngre bronsålder och 

förromersk järnålder och tar ananinobronser 

och Säräisniemi 2-keramik som tecken på 

4 

detta (Baudou 1987:12; Odner 1985:15ff; 

Werbart 2002:134). Istället för med finska 

jordbrukare skulle den relevanta 

interaktionen ha skett med bofasta vid 

Volga-Kama. Lars Forsberg (1994:172ff) 

menar att man kan iaktta en förändring i 

bosättningsmönster och ekonomi runt 1500 f. 

Kr. då ren ersatte älg som dominerande 

bytesdjur och de gamla älvbosättningarna 

ersattes av säsongsvisa boplatser i skogsland 

och förfjällsregion. Samtidigt kan man se 

spår av ceralia i pollendiagram och 

indikationer på hållning av get/får och 

sälfångst vid kusten. Forsberg menar därför 

att det går att urskilja åtminstone två olika 

grupper i Norrland under bronsålder och 

förromersk järnålder. Interaktionen mellan 

dessa båda grupper skulle ha lett till 

specialisering i ekonomin. Utifrån dessa 

modi vivendi menar en del att man kan tala 

om samer och germaner/skandinaver. 

Inger Zachrisson hävdar att en typiskt 

samisk stil inte skapades före 1200/1300talet 

i Lappland och menar att äldre 

”samiska” fynd och fornlämningar inte 

behöver skilja sig märkbart från ”nordiska” 

(Zachrisson 1987:27). Hon menar rentav att 

dagens samiska kultur speglar en nordisk 

vikingatida kultur närmare bestämt ”900talets 

aristokratiska östskandinaviska kultur” 

(Zachrisson 1987:37f). Samtidigt hävdar hon 

att redskap av kvarts och kvartsit, 

asbestkeramik, insjögravar och fångstgropar 

indikerar samisk kultur (Zachrisson 

1992:12). Man skulle kunna säga att hon 

utifrån att ha definierat samiskt etnicitet 

utifrån modus vivendi ser all materiell kultur 

som kan knytas till detta modus som etniska 

signaler. Baudou (1987:17) vänder sig mot 

detta och menar att även andra grupper kan 

ha levt på fångst, åtminstone söder om en 

linje som går genom norra Ångermanland 

och norra Jämtland. 

Denna etniska gräns verkar de flesta 

acceptera. Zachrisson vill dock dra ner 

gränsen så den sammanfaller med limes 

norrlandicus. Hon utgår dels från gamla 

norska lagtexter och sagor och dels från 

arkeologiska fynd av fångstfolk i 

Mellanskandinavien (Zachrisson 1994:65;

1997:9; 2001:13ff). Orsaken till att man 

diskuterar en sådan gräns har flera orsaker. 

Dels talar Barth om en gräns och även om 

han själv betonar att gränsen är kulturell och 

inte territoriell så har man tolkat den 

materiella kulturen (i första hand Säräisniemi 

2-keramik) så att den sammanfaller med en 

territoriell gräns. (Minns att Barths projekt 

var att finna en definition för etnicitet som 

inte blandade samman etnicitet och kultur!) 

Dels finns det markrättsliga orsaker. Modern 

rennäring och modernt jord- och skogsbruk 

kan kollidera och både renskötare och 

jordbrukare försöker få prioritet för sina 

näringar utifrån ”urminnes hävd”. 

Det är framförallt i sammanband med de 

mellannorrländska insjögravarna som 

gränsen har problematiserats. Insjögravarna 

finns i ett område från Dalarna i söder till 

norra Ångermanland och Jämtland i norr och 

ligger oftast vid flikiga, grunda sjöar 

omgivna av plana, torra sand- och 

grusjordar. Klas-Göran Selinge (1982:80ff, 

98) tolkar dem som fångstfolkets. Utifrån 

morfologiska likheter och likartad 

lokalisering vid vatten ser han dem i samma 

tradition som kuströsena, som han menar han 

var skapelser av mesolitiska grupper under 

influens av neolitiker. Utifrån materialiteter 

kopplade till fångst tolkar Zachrisson 

(1987:30f) dem som samiska. Baudou 

(1987:14ff) menar att gravarna signalerar 

”germansk etnicitet” och pekar på att 

gravtyper som påminner om insjögravar både 

till yttre och inre konstruktion har återfunnits 

i Mälardalen, Gästrikland, Dalarna och 

sydöstra Norge. Han menar att både 

invandring och influens kan vara orsak. Per 

Ramqvist, Gert Magnusson och Lars 

Liedgren tror på en invandring (Liedgren 

1987:94f). 

Förhållandet mellan insjögravar och 

järnframställning kan belysa problematiken. 

Den folkvandringstida järnframställningen 

var för Mellannorrlands del helt knuten till 

Storsjöns stränder. De få insjögravar som 

ligger vid Storsjön sammanfaller dock enligt 

Magnusson (1986:270) helt med 

järnframställningsplatserna. Han föreslår till 

och med att det kan ha varit fångstfolket som 

5 

framställde järnet. Boplatsen RAÄ 161 vid 

Josvedsviken på Rödön, vars avfall är likt 

det man finner på fångstboplatser i Jämtland, 

ligger vid en järnframställningsplats. På 

Tjuvholmen i Rödösundet inte långt därifrån, 

har man återfunnit ett gravfält (RAÄ 32) 

med typiskt skandinaviska attribut som 

gravklot och sköldbuckla (Magnusson 

1986:73f). Boplatsen vid Josvedsviken och 

gravfältet på Tjuvholmen var samtida under 

folkvandringstid, gravplatsen möjligen något 

äldre och samtida med de första spåren av 

jordbruk på Rödön (Magnusson 1986:133). 

Insjögravar kan alltså kopplas till fångst 

och i vissa fall till järnframställning. Detta 

antyder att det att det kan ha varit intressant 

för insjögravarnas folk att komplettera fångst 

med järnframställning om förutsättningarna 

var de rätta. Fångstfolket var inte isolerat. 

Området norr om Storsjöbygden är Sveriges 

rikaste på fångstgropar, något som antyder 

att skinn kan ha varit en viktig bytesvara och 

att ekonomiska, men troligen också sociala, 

kontakter fanns med bönder från kusterna. 

Det kan rentav ha varit samma folk fast med 

olika försörjningsbaser. Liksom Selinge 

håller Ramqvist (1990:18) öppet för att det 

kan ha varit befolkningskontinuitet mellan 

fångstkulturen och agrarkulturen vid kusten. 

En antydning om detta är att asbestmagrad 

keramik från de äldsta långhusen vid Gene 

påminner kraftigt om fynd från den 400 år 

äldre boplatsen vid Genesmon 150 meter 

därifrån (Lindqvist & Ramqvist 1993:83). 

Även gravfältet vid Vivallen i Härjedalen 

från sen vikingatid visar på svårigheten att 

avgöra etnisk tillhörighet utifrån arkeologiskt 

material. De döda låg i grunda 

flatmarksgravar i sandig mark, svepta i 

näver. Detta, liksom närheten till en 

näraliggande boplats med rektangulära 

härdar av samma typ som återfunnits på 

kåtatomter, skulle tyda på samisk etnicitet 

(Schanche 1994; Zachrisson 1987:36). 

Föremålen i gravarna visar dock på kontakter 

åt nordost, sydost och åt väster och i en grav 

bar den döde en klädedräkt i samma stil som 

högstatuskläder från Östersjökusten 

(Zachrisson 1997:71). Zachrisson tolkar 

Vivallen som en samisk gravplats. Baudou

instämmer, medan Kerstin Andersson lutar åt 

att det kan ha varit en gemensam gravplats 

för jordbrukare från flera dalar (Andersson 

1987:80; Baudou 1987:18; Zachrisson 

1997:124). 

Gränsen mellan de som levde på jordbruk 

och på fångst är alltså inte entydig och 

frågan om den är etnisk är inte självklar. Ofta 

talar man dock om fångstfolk och 

jordbrukare i termer av samer och 

germaner/skandinaver. Det är lite intressant 

att samerna ofta har likställs med germaner. 

Är germaner verkligen ett etniskt begrepp? 

Om etnogenesen i enlighet med Barths 

tankar grundas på att två gruppers 

interaktioner måste organiseras borde väl i 

rimlighetens namn germanerna ha fått sin 

etnicitet i samma process. Samtidigt fanns 

det väldigt många folk germaner 

interagerade med, inte minst romarna som 

var de som gav dem detta namn. Varför alls 

blanda in etniska namn? Vi kan anta att 

jordbrukarna identifierade sig som 

jordbrukare, men om de dessutom 

identifierade sig som germaner vet vi 

faktiskt inget om. Föremål som tyder på 

kontakter med exempelvis Rogaland och 

Mälardalen kan ses som bevis för utbyte, 

men inte nödvändigtvis för etnisk 

identifikation. Skillnader i modus vivendi 

behöver inte ha haft etnisk relevans. Ett 

ensidigt fokus på dikotomin bofast/icke 

bofast missar både den etniska heterogenitet 

som kan rymmas bakom detta och den 

diakrona kulturella heterogenitet som en och 

samma etniska grupp kan rymma. 

Berättelser om makten och dess 

mekanismer 

Pierre Bourdieu (1992:25ff) talar om de 

intellektuella som ett socialt fält, något som 

kommer att tydliggöras längre fram. Han 

hävdar dock att de intellektuella inte 

konstituerar en objektiv kategori utan 

bindningar eller rötter till det omgivande 

samhället. Tvärtom menar han att de snarare 

konstituerar en dominerad fraktion av den 

dominerande samhällsklassen. De innehar ett 

mäktigt kulturellt kapital men är samtidigt 

6 

beroende av det ekonomiska kapitalet och 

sålunda har många intellektuellas 

ställningstagande inom exempelvis politiskt 

laddade frågor mycket att göra med deras 

ställning som dominerade dominerande och 

deras relation till olika ekonomiska fält. Eller 

som Lyotard (1997:9ff) uttryckte det: mycket 

av det som anses konstituera legitim kunskap 

bestäms i hög grad i relation till det 

omgivande politiska klimatet. Detta får 

konsekvenser för kunskapsframställningen i 

ett givet samhälle då kunskapen som 

produceras i hög grad är beroende av 

forskningsinriktningen, något som samtidigt 

reglerar och styr hur studieobjektet kan 

svara, ergo, vilken data man får. 

Vad gäller Bourdieus diskussion om fält 

så avser han med dessa fält system bestående 

av relationer mellan olika positionerade 

individer eller institutioner som sinsemellan 

kämpar om makten över om en gemensam, 

förenande nämnare (Bourdieu 1992:9ff). 

Fälten kräver insatser, framförallt individer 

som är villiga att spela spelet enligt reglerna 

och som besitter tillräcklig kunskap om och 

erkännande av spelets inneboende lagar och 

regler (Bourdieu 1992:42). Konsensus 

förutsätts såtillvida att kontrahenterna är 

överens om att kämpa om samma sak samt 

att de är eniga om vad som konstituerar 

fältets doxa (Bourdieu 1 992:45). Lyotard 

liknar språkspelet med ett schackspel där 

varje deltagare definieras av en uppsättning 

regler som bestämmer hur pjäserna flyttas 

och vilka egenskaper varje pjäs har. 

Figur 1. Ett pågående språkspel?

Reglerna i språkspelet kan inte legitimera sig 

själva utan kräver ett socialt kontrakt vare sig 

detta är uttalat eller ej (Lyotard 1997:10). 

Fältets struktur är enligt Bourdieu ett 

tillstånd konstituerat av fördelningen av det 

fältspecifika kapital som ackumulerats under 

loppet av tidigare strider inom det. 

Föremålen för dessa strider inom de olika 

fälten är i mångt och mycket monopolet på 

legitimt våld inom det, samt bevarandet eller 

omstörtandet av strukturerna för fördelning 

av fältspecifikt kapital (Bourdieu 1992:43). 

Härigenom blir fältets förflutna ständigt 

närvarande i fältets nu då det ständigt 

refereras till dess förflutna (Bourdieu 

1992:71). Vad gäller kapital inom ett fält 

tenderar de som innehar mest kapital att bli 

konservativa medan de som har minst, oftast 

nykomlingarna tenderar att utveckla 

subversiva, heretiska strategier, ofta 

kopplade till kriser i fältet, något som tvingar 

kapitalinnehavarna att tala till ortodoxins 

fördel för att behålla sitt kapital (Bourdieu 

1992:44). Allteftersom kommer 

nykomlingarna gradvis genom kritik av den 

etablerade ordningen att ersätta den och 

därmed med tiden komma att representera 

den nya ordningen (Bourdieu 1992:137f). 

Det finns dock metoder att reglera detta med, 

exempelvis fältspecifika belöningar och 

erkännanden, ting som är ogripbara för den 

som inte tillhör fältet men som möjliggör 

subtilt tvång och censur inom det (Bourdieu 

1992:25f). Att vara medveten om dessa 

maktrelationer och de sätt på vilka de 

påverkar vad som sägs om ett objekt är av 

stor vikt då vetenskapens subjekt inte är 

skiljt från studieobjektet. Som Bourdieus 

(1992:29) skriver så handlar det inte att 

föreskriva sig åt relativism utan snarare om 

att ställa upp villkoren för kritisk kunskap 

och för kunskapens gränser, något som är 

förutsättningen för all verklig kunskap. 

Vad gäller Michel Foucaults diskussioner 

om makt så hävdar han att makt aldrig kan 

innehas, bara utövas i bestämda strukturella 

mönster. Klassifikation av individer inom 

dessa mönster, bland annat genom att tilldela 

dem identiteter fungerar som en metod för 

kontroll (Cornell & Fahlander 2002:36-37). 

7 

Han hävdar vidare att makten finns överallt, 

inte för att den omsluter allt, utan för att den 

kommer överallt ifrån och den kan närmast 

beskrivas som en benämning för en 

sammansatt strategisk situation i ett givet 

samhälle (Foucault 1980:117-118). 

Den utövas från alla håll i ett växelspel av 

ojämnlika och rörliga relationer. De olika 

maktförhållandena kan beskrivas som strängt 

relationella till sin karaktär och de existerar 

enbart genom en mångfald 

motståndspunkter, som bland annat spelar 

rollen av motpart, måltavla och stöd inom 

maktrelationen (Foucault 1980:119). 

Foucault (1980:110) hävdar att makten är 

uthärdlig enbart under förutsättningen att den 

maskerar en betydande del av sig själv och 

att dess framgång i hög grad står i proportion 

till vad den lyckas dölja av sina mekanismer 

(Foucault 1980:119). Där makten finns, finns 

dock även spänningar och motstånd 

(Foucault 1980:119) men först då makten 

och dess berättelser demaskerats. 

Figur 2. Chaplins ”Diktatorn” från 1940: Makt och 

motstånd. 

Kunskapsframställning och makt går som 

påpekats ovan ofta hand i hand. Man brukar 

säga att kunskap är makt men det omvända 

är lika sant. Om man tittar på Foucaults idéer 

om makt och motstånd så hävdar Ian Hodder 

att det finns ett starkt globalt motstånd mot 

de koloniala berättelserna, något som tar sig 

uttryck i form av ökade etniska 

motsättningar men även av ett ökat uttryck 

av etnicitet på lokal nivå där flera parallella 

och delvis motsägande myter i mångt och

mycket ersatt olika eurocentriska myter 

(Eriksen 1996:88ff; Hodder 2003:140). 

Detta leder oss in på ämnet postkolonial 

teori. Den postkoloniala teorin har ett 

grundläggande drag gemensamt med t.ex. 

feminism i att den består av oppositionella 

diskurser som försöker rätta till en obalans i 

samhället och i kulturen (Childs & Williams 

1997:198). Där feminism kritiserar 

maktstrukturer baserade på gender, har den 

postkoloniala teorin adderat kulturella och 

etniska aspekter i denna kritik (Childs & 

Williams 1997:22f). Den postkoloniala 

teorin är dock ingen homogen kategori utan 

refererar istället till en konfiguration som är 

stadd i ständig förändring och som aldrig är 

konsistent med sig själv (Childs & Williams 

1997:19). Ett inherent problem med den 

postkoloniala teorin är dock att den implicit 

refererar till en tidsperiod efter 

kolonialismen upphörande och ett initierat 

postkolonialt skede (Childs & Williams 

1997:1), något som kompliceras av 

kolonialismens fortlevnad. Det finns 

fortfarande rena kolonier kvar där det ännu 

förekommer direkt kolonialt styre, något som 

gör onyanserat tal om postkolonial teori och 

särskilt det globala postkoloniala tillståndet 

svårt att försvara (Childs & Williams 

1997:5). Att sätta etiketten post på någonting 

som ännu inte är helt över är märkligt men 

kanske är det detta paradoxala 

mellantillstånd som kännetecknar den 

postkoloniala världen (Lyon & 

Papadopoulos 2002:7)? 

Efter en period av avkolonisering blev det 

snabbt uppenbart för många tidigare kolonier 

att trots att arméer och byråkratier dragit sig 

tillbaka så var kolonialmakterna fortfarande 

intresserade av att behålla maximal indirekt 

kontroll genom politiska, kulturella och 

framförallt ekonomiska kanaler, ett fenomen 

som går under beteckningen neokolonialism 

(Childs & Williams 1997:5; Lyon & 

Papadopoulos 2002:9). Under överinseende 

av legala, estetiska, populära och 

utbildningsmässiga auspicier är de koloniala 

imperativen sålunda inte post utan i högsta 

grad pågående (Magdaleno 2000:285). Ett 

exempel på detta är historiografin, vars fokus 

8 

nästan uteslutande har legat på 

kolonialmakternas agerande. Att lokala 

aktörer varit delaktiga i skapandet av sina 

egna historier var en tanke som länge inte 

togs upp av kolonialmakternas tänkare, 

troligtvis för att de uttryck dessa tog sig 

huvudsakligen var antikoloniala. Vanligtvis 

ignorerade man sålunda de lokala historierna 

eller så avfärdade man dem helt enkelt som 

oviktiga (Childs & Williams 1997:26). Detta 

ihjältigande av lokala aktörers försök till att 

skapa sig sina egna historier visar på 

historiografins roll i koloniseringen, 

jämbördig med de militära och ekonomiska 

diskurserna. I den postkoloniala kontexten 

har det sålunda kommit att bli viktigt att 

försöka hitta dessa förlorade historier och 

låta dem komma till tals och därmed återge 

de forna kolonierna sin historia (Childs & 

Williams 1997:26; Eriksen 1996:86). Dock 

är det inte bara genom historiografin förtryck 

kan uppstå och upprätthållas. Den 

dominerande gruppen eller grupperna i ett 

samhälle har makten att upprätta barriärer för 

de dominerade grupperna vad gäller att delta 

i samhällslivet på lika villkor. De primära 

och subtila metoder som används för att 

åstadkomma detta är diskrimination, 

segregation och stereotyper som upprätthålls 

av lagar och normer (Kitano 1996:117). 

Vad gäller arkeologi så hävdar Rosemary 

Joyce att arkeologi aldrig kan bedrivas 

utanför den politiska sfären och att den inte 

heller kan undvika att involvera sig i olika 

diskurser gällande identitet. Arkeologin kan 

dock aktivt söka identifiera negligerade 

områden den genom de stora berättelserna i 

viss mån varit delaktiga i att skapa och kan 

på så vis återbörda en egen historia till dem 

som tidigare har förnekats den. Den kan även 

användas för att ifrågasätta koncept som ras, 

klass och etnicitet, något som annars tenderar 

att genomsyra den arkeologiska tolkningen. 

Därmed kan den bidra med en kritik av både 

de berättelser som berör assimilation och de 

som berör essentiell identitet (Kane 2003:7f). 

Då förhistorian och dess lämningar är 

laddade med ett starkt symboliskt kapital kan 

de stödja både motstånd och underkastelse 

samtidigt som de strukturerar föreställningen

om en nation genom att förse den med en 

aura av autencitet, samt knyta an den till 

jorden och territoriet (Hamilakis 2003:73). 

Det är sålunda missvisande att tala om att 

skydda förhistoriska lämningar och att nyttja 

ett till synes objektivt, neutralt språk när man 

beskriver dem. Vad det i själva verker rör sig 

om är ett skapande av ett arkeologiskt 

förflutet genom att ett litet antal föremål 

iklädes rollen som signifikatorer för en 

idealiserad bild av det förflutna (Hamilakis 

2003:62). De tolkningar som görs av 

arkeologen i dennes sökande efter kunskap 

om det förflutna är just tolkningar, något 

som påverkas av de värderingar som 

kommer med den valda gruppidentiteten 

(Herbert 2003:111). Föreställningen om 

grävandet som en neutral, objektiv handling 

som syftar till att komma åt universella 

sanningar uttrycker olika koloniala diskurser 

och arkeologin handlar sålunda inte enbart 

om att gräva (Bandaranayake 1978:37; 

Hodder 2003:145). Allt som görs eller sägs 

vid en utgrävning har en potentiell effekt på 

olika intressegrupper och uppfattningen om 

att det förflutna kan studeras objektivt är 

kulturspecifik och kan uppfattas stötande av 

många då det ses som ett försök till en 

kulturell erövring av förhistorian. Själva det 

att bedriva arkeologi innefattar ett analytiskt, 

distanserat förhållningssätt till det förflutna, 

något som kan alienera vissa grupper 

samtidigt som det tjänar andras intressen 

(Hodder 2003:145). Tron på vetenskapens 

allmängiltighet och universella 

kunskapsanspråk röjer en kolonial attityd till 

det förflutna (Meskell 2003:154) och 

vetenskapens försök att definiera andras 

förflutna kan sålunda ses som en form av 

intellektuell kolonisation (Hodder 2003:140). 

Utöver koloniala missförhållanden inom 

arkeologin har även många andra grupper i 

regel ofta marginaliserats och de lämningar 

som tolkats som spår efter dessa gruppers 

praktiker har i regel ignorerats. 

Som ett exempel på detta kan nämnas att 

olika ”manliga” företeelser uppmärksammats 

på bekostnad av andra lämningar, ofta 

kopplade till kvinnor och barn (Andersson 

1999:27). Ett konkret exempel på detta är 

9 

jakten som ofta framhållits som en 

huvudsaklig försörjningsstrategi i olika jägar 

och samlarsamhällen. Tittar man på Norrland 

som ett exempel så har man påträffat 

närmare 30 000 fångstgropar av olika datum 

men dessa kopplas i huvudsak till fångst, en 

passiv jaktmetod som ofta tillskrivs kvinnor 

och barn. Dessa gropar har inte 

uppmärksamats eller studerats lika ingående 

som lämningar efter den faktiska jakten 

(Andersson 1999:9), något som röjer en 

kvarvarande manscentrering i synen på 

jägar/samlarsamhällen i Norrland. 

Figur 3. Fångstgrop i Norrland. 

Det postkoloniala Sápmi 

Närmare 450 års svensk samepolitik kan 

kortfattat beskrivas som en historisk epok 

där människor utifrån påtvingat sin vilja på 

de grupper som vanligtvis benämns samer 

(Kvist 1992:74). Lagar och förordningar, 

framförallt skattepolitiska sådana har från 

1500 talet och framåt har påverkat i stort sett 

alla viktiga områden inom den samiska 

kulturen, framförallt de olika näringarna 

(Kjellström 2000:275f). Enligt Rolf 

Kjellström (2000:88) går det faktum att 

rennäringen har fått en sådan framskjutande 

position bland samerna idag att spåra till 

bland annat renlagar från 1886 som gav 

renskötarna, som då var i majoritet andra 

rättigheter än ickerenskötare. Som en 

konsekvens härav kom fiske och jordbruk att 

ses som nödlösningar när rennäringen 

falerade och blev en andra klassens 

försörjningsstrategi vilket ledde till att

många jordbrukande samer kom att ändra sin 

etniska tillhörighet. 

Den nuvarande renskötselakten från 1971 

byggde vidare på det gamla dokumentet och 

Johannes Marainen (1992:92) kallar denna 

akt en klassakt som etablerades utan att alla 

samegrupper fick komma till tals. Genom det 

att renskötarsamer blev den dominerande 

samegruppen kom renen i mångt och mycket 

att bli en symbol för det samiska i stort med 

en rik vokabulär och bildvärld knuten till sig 

(Kjellström 2000:22). En teori har framställt 

att den svenska statens kraftiga skatteuttag i 

början av 1600 talet tvingade det samiska 

samhället att övergå från en ekonomi baserad 

på jakt och fiske till rennomadism i stor 

skala (Kjellström 2000:67) vilket går i linje 

med vad Senake Bandaranayake talar om när 

hon säger att människor som befinner sig i 

en subaltern situation mer och mer svarar 

mot de dominerandes önskemål, värderingar 

och normer (Bandaranayake 1978:52-53). 

Genom detta kan vissa individer komma att 

fungera som översättare och rollmodeller 

som potentiellt kan påverka andra individer 

inom den egna gruppen (Lyon & 

Papadopoulos 2002:13). Någon kan med 

andra ord vara subaltern i en kontext och elit 

i en annan (King 1999:195). I många 

avseenden skiljer sig samernas situation inte 

från andra koloniserade gruppers. Det som 

skiljer dem är det att det i samernas fall inte 

går att fastställa en initial kontakt mellan 

samer och skandinaver. Tvärtom levde 

samernas och skandinavernas förfäder i 

samma område i årtusenden och både den 

samiska och skandinaviska etnogenesen 

uppstod i en situation präglad av ömsesidigt 

kulturellt och genetiskt utbyte. Samerna var 

alltså inget främmande eller ”barbariskt folk” 

i de tidiga svenska makthavarnas ögon 

(Kvist 1992:74). Först på 1800 talet då 

socialdarwinistiska teorier fick sitt 

genombrott på allvar började det omgivande 

makthavarna att betrakta samerna som vildar 

dömda att dö ut och många paralleller drogs 

till Nordamerikas indianer. Samtidigt som 

samerna kognitivt kom att uppfattas som 

exotiska började man från centralmaktens 

sida gradvis att anta en paternalistisk och 

10 

segregerande politisk hållning gentemot dem 

(Kvist 1992:74; Kjellström 2000:275-276), 

något som kan beskrivas som 

institutionaliserad rasism och som lever kvar 

än idag (Kvist 1992:74f). Liksom situationen 

för Nordamerikas indianer idag kan 

beskrivas som intern kolonialism då ett stort 

antal indianer lever i subalternt tillstånd 

(Krupat 2000:73) kan samernas situation 

beskrivas på liknande vis. Sålunda lever de i 

en postkolonial värld men verkar i en 

kolonial kontext (Krupat 2000:90). 

Figur 4. Renskötare i Norrland. 

Metodologiska och källkritiska 

problem 

Vad gäller tolkningen av Norrlands historia 

och förhistoria är den i hög grad avhängig av 

vilka metoder som används för att få fram 

data och i vilken mån det alls är möjligt att 

skaffa sig sådan. Exempelvis finns det från 

mesolitikum ont om bestämda boplatser och 

de som finns uppskattas i regel till att 

omfatta ca 50 m 2 , något som troligtvis i hög 

grad styrts av utgrävningsmetoderna och av 

att man inte har undersökt större, 

omkringliggande ytor. Sannolikt är att man i 

hög grad har baserat uppfattningen av vad 

som konstituerar en boyta på nutida 

erfarenheter (Andersson 1999:98) något som 

får konsekvenser för var man väljer att

gräva. Ett annat problem är att sten men 

mycket lite benmaterial har bevarats i 

Norrland från äldre tid, något som gör det 

svårt att skaffa sig en riktig bild av dåtida 

materiell kultur. Man måste också ta i 

beaktande att fångst troligen varit viktigare 

än jakt och att fångstredskap varit tillverkade 

av förgängliga material som trä och senor. 

Att olika grupper dessutom flyttat runt och 

bara använt boplatserna successivt och 

ibland utan att lämna spår efter sig 

komplicerar det hela ytterligare (Andersson 

1999:75). Det man inte ser glömmer man lätt 

och arkeologer är inget undantag (Andersson 

1999:90). Även den långa utsträckningen 

över tid vad gäller stenåldersbosättningar 

komplicerar det hela (Andersson 1999:26). 

Faktorer som landhöjning spelar in och i 

Norrland påträffas dessa boplatser främst i 

inlandet och saknas nästan helt i kustbandet. 

Efter isens försvinnande var landhöjningen 

betydligt kraftigare under den första perioden 

närmare tre meter per hundra år, vilket 

innebär att en kustbunden boplats inte kan ha 

använts särskilt länge och därmed inte 

lämnade särskilt mycket spår efter sig, vilket 

försämrar möjligheterna till att skapa sig en 

riktig bild av dåtida faktiska förhållanden 

(Andersson 1999:97). 

Huvudparten av den arkeologiska 

forskningen rörande jakt- och 

fångstsamhällen grundas på analogier med 

upptäckningar av nu utdöda folk och/eller på 

antropologiska studier av nutida jakt och 

fångstsamhällen. För norra Fennoskandiens 

del brukar man dock mer använda Hodders 

mer uppslagsgivande etnoarkeologi istället 

för den burenhultska/binfordska varianten 

(Andersson 1999:6ff). Problemet med 

etnoarkeologiska analogier är att man 

förutsätter att dåtidens människor tänkte och 

reagerade som vi gör idag. När man 

diskuterat fångstfolk i det förhistoriska norra 

Fennoskandien har man i regel gjort 

analogier med nu levande människor i det 

cirkumpolära området och utgått från 

evolutionistiska stadier när man diskuterat 

samhällsorganisationen (Andersson 

1999:10ff). Även kustsamhällena har tolkats 

utifrån analogier men fynd utmärkande för 

11 

inlandet, exempelvis Säräisniemi 2-keramik, 

textilkeramik och pilspetsar med tvär bas 

komplicerar bilden (Forsberg 1994:184). 

Figur 5. Kvalmøy keramik, ofta betraktad som 

synonym med Säräisniemi 2-keramik. 

Vad gäller skriftliga källor finns risken att 

man tillskriver texter en annan mening än 

vad de ursprungligen kan ha haft och detta är 

något som pågår inom alla forskningsfält 

men problemen tenderar att bli mer 

tillspetsade när samtida sociala och politiska 

agendor står på spel, något som i högsta grad 

gäller norrländsk förhistoria (Forsberg 

1992:1). Dock är mycket av det tidiga 

skriftliga materialet när det gäller finnar eller 

samer i hög grad präglad av 

vanföreställningar då det mesta rör sig om 

hörsägen. Vi kan inte heller vara helt säkra 

på att det verkligen är samer som åsyftas i 

dessa källor (Kjellström 2000:25). 

Arkeologi ur ett mikroperspektiv 

Centrala begrepp för den mikroarkeologi 

som förordas av Per Cornell och Fredrik 

Fahlander är strukturerande praktiker, 

strukturerande positiviteter och social 

formation. En strukturerande praktik kan 

sägas resultera i serier av likartade 

handlingar. Strukturerande praktiker och 

positiviteter beror av varandra på så sätt att 

praktikerna struktureras av positiviteterna 

som i sin tur upprätthålls av människors 

handlande. Strukturerande positiviteter ger 

ramen för rationella beslut och handlingar 

och kan exemplifieras med identifikationer 

som gender, etnicitet och ålder. Sociala

formationer bestäms av vilka strukturerande 

praktiker och positiviteter som inverkar och 

är inte alls så rigida som begrepp som 

samhälle, kultur eller etnisk grupp (Cornell 

& Fahlander 2002:12ff, 62). En fördel med 

begreppet social formation är att det (till 

skillnad från kulturgeografisk arkeologi och 

Barths etnicitetsbegrepp) inte behöver 

definieras vare sig territoriellt eller socialt 

(Cornell & Fahlander 2002:45ff). Cornell 

och Fahlander liknar en social formation vid 

en tråd spunnen av fibrer, där fibrerna är 

strukturerande praktiker och positiviteter, 

med olika utsträckning i tiden. Att fibrerna 

alls håller samman beror på att de är 

sammantvinnade. Många trådar tillsammans 

kan sedan bilda rep, med större utsträckning 

både i tiden och rummet. (Cornell & 

Fahlander 2002:17f). De talar även om 

lokala sammangyttringar av fibrer av olika 

slag och längd i termer av kluster och tussar. 

När de diskuterar serierna av strukturerade 

praktiker utgår de från Jean-Paul Sartre. 

Enligt honom bör många socialt 

konstituerade kollektiv hellre betraktas som 

serier än som grupper eller sociala 

kategorier. För att vara medlem av en grupp 

krävs det en intentionalitet, en medvetenhet 

om gruppens mål och agenda. Det mesta av 

vad som vanligtvis kategoriseras som 

grupper eller sociala kategorier är snarare 

serier, förenade av de individernas 

gemensamma situation (Fahlander 2003:32). 

Sartre menar att människan genom sina 

praktiker och relationer till materialiteter 

formar temporära serier och det klassiska 

exemplet med busskön torde belysa vad han 

menar på ett konkret sätt. Busskön består av 

en rad olika individer med olika etnisk 

bakgrund, olika kön, olika klasstillhörigheter 

med mera. Det som förenar dem är deras 

praktik, att de står i samma kö och väntar på 

samma buss, samt materialiteten, 

busshållplatsen (Cornell & Fahlander 

2002:41). Dessa individer är inte i egentlig 

mening integrerade som en grupp utan de 

står där som solitärer förenade av ett 

gemensamt sätt att handla, trots att de 

befinner sig i en klunga med andra 

människor. Serien har enligt Sartre en 

12 

kortvarig identitet, exempelvis genom 

gemensamma åsikter om priser. Detta 

resulterar i att skillnaderna mellan 

individerna, pluraliteten, temporärt sätts ur 

spel (Cornell & Fahlander 2002:41). Först 

när något utöver det vanliga sker förvandlas 

serien till en social grupp där medlemmarnas 

egentliga mångfald döljs av gruppens 

intentionalitet; medlemmarna agerar enligt 

ett bestämt syfte (Cornell & Fahlander 

2002:42). Agerandet är enligt Sartre inte 

enbart en social interaktion mellan olika 

individer utan påverkas även av 

materialiteter som antingen kan uppmuntra 

eller förbjuda ett visst beteende. Sociala 

relationer är sällan sålunda blott och enbart 

en affär mellan två sociala individer utan att 

materialiteter spelar in på något sätt utan 

dessa serier uppstår istället i relation till den 

materiella världen (Fahlander 2003:34). 

Även Gérard Genette, en 

litteraturteoretiker på gränsen mellan 

strukturalism och poststrukturalism, talar om 

serier på ett sätt som skulle kunna vara 

givande i disussionen. Han skiljer till att 

börja med mellan histoire och récit, det vill 

säga den obearbetade berättelsen med intakt 

kronologi och händelseföljd och den 

bearbetade dito där kronologi och 

händelseföljd är förändrad och vinklad 

utifrån en intrig (Genette 1980:25ff). 

Upprepade händelser som att äta frukost, 

som i histoire händer regelbundet varje 

morgon, kan i récit framställas i en mening, 

”jag åt frukost varje morgon”. Genette 

(1980:116ff) kallar detta iterativt berättande 

och händelsen att äta frukost bildar då en 

serie. Serierna kan förhålla sig olika till 

berättelsen (récit). De kan börja långt innan, 

ett tag innan eller hålla sig inom berättelsens 

ram. Genette (1980:118f) talar här om 

externa och interna iterationer. 

Det som bestämmer seriens diakrona 

utsträckning, begränsningen, kallar Genette 

för determination. Determination kan vara 

meningslös (alla dagar) eller indefinitiv (ett 

antal dagar) men kan också bestämmas av att 

serier avlöser varandra. ”Jag åt frukost varje 

morgon” går alltså inte att begränsa till 

skillnad från ”jag åt frukost i trädgården

under sommaren” eller ”jag åt frukost varje 

morgon sedan jag slutat jobba nattskift”. 

Genette talar också om specifikation och 

extension. Specifikationen beskriver den 

rytm i vilken de upprepade händelserna i 

serien uppträder. I ”jag åt frukost i 

trädgården varje lördagsmorgon” är 

specifikationen ”varje lördagsmorgon” 

(Genette 1980:127f). Den behöver inte vara 

knuten till tiden utan kan bero av andra 

omständigheter, som väder. Extensionen är 

den enskilda händelsens utsträckning i tiden. 

Händelsen kan vara så omfattande att den 

utvecklar sig till en egen berättelse (récit). 

Genette (1980:132) talar även om intern 

determination som markerar underserier. 

Dessa kan ha egna interna specifikationer 

som kan innebära oåterkalleliga förändringar 

(Genette 1980:140ff). Ett exempel skulle 

kunna vara; ”jag gick alltid ut på en 

promenad före frukost när hunden levde, 

men efter att den dött väntade jag tills efter 

frukost”. Här har en enskild (singulativ, med 

Genettes terminologi) händelse påverkat 

serien. Den är alltjämt på ett plan möjlig att 

se som samma serie (”jag tar en promenad 

varje morgon”) men på ett annat plan är den 

möjlig att se som en variant, en underserie. 

Genettes seriebegrepp är diakront. Det är 

emellertid möjligt att behålla 

begreppsapparaten även om man utvidgar 

användandet synkront. I kombination med 

Sartres seriebegrepp (som är synkront) kan 

man då få ett verktyg för att inom arkeologin 

urskilja mönster på olika nivåer och i 

förhållande till olika kontexter. 

Till att börja med får vi översätta histoire 

med vad som de facto hände och récit med 

vår tolkning av detta. En serie är då 

arkeologiska spår av likartade händelser 

spridda i rummet och/eller tiden. Rumslig, 

synkron specifikation skulle kunna vara att 

spåren av en seriehändelse alltid återfinns i 

ett visst sammanhang, till exempel ”alltid vid 

härdar”. Diakron specifikation skulle till 

exempel kunna vara kopplad till årstid eller 

tider av kris. 

Utifrån den kontext man utgår från kan 

determinationen vara både extern eller 

intern. Om orsaken till serien kan bestämmas 

13 

inom den valda kontexten är determinationen 

intern, om den orsakats av något utifrån är 

den extern. Extern diakron determination 

skulle kunna vara om serien hade sitt upphov 

i mesolitikum om den kontext man studerar 

hör till epineolitikum. Även om 

determinationen på sätt och vis alltid föregår 

serien i tiden, skulle man möjligen kunna 

tänka sig synkron determination. En serie i 

Sartres mening skulle till exempel kunna 

vara att man tar sig fram på skidor när det är 

mycket snö. Serien ”att åka skidor” är 

determinerad av att skidan prövades fram, 

men specifikationer som ”åka skidor när det 

är mycket snö” skapar en synkron underserie 

determinerad av att det snöar. Det snöar och 

genast sätter folk skidor på fötterna när de 

ska ta sig någonstans. 

Determinationen talar alltså om varför 

serien startade och bestämmer dess 

utsträckning i tiden. Exemplet med snön och 

skidorna visar dock även på rumslig 

utsträckning. Det antyder även att det inte 

räcker med konstaterandet att folk åker 

skidor för att begränsa området för seden att 

åka skidor. Seden kan finnas även där den 

inte aktualiserats genom determinationen 

”det snöar”. Serien, eller underserien, av 

järnframställningsplatser runt Storsjöns 

stränder under de första fem-sex seklen av 

vår tideräkning är kanske ett bättre exempel. 

Den determinerades av att kunskap, råvara 

och efterfrågan fanns, just där. Det säger 

inget om att kunskapen om järnframställning 

var begränsad till Storsjöbygden. Beroende 

på nivå av analys kan varje händelse rymma 

underserier med egen determination, 

specifikation och extension. Extensionen av 

seriehändelsen ”att tillverka Säräisniemi 2keramik” 

kan utvidgas till en berättelse om 

proceduren. Underserier med skillnad i form 

och dekor kan då framträda där de interna 

determinationerna möjligen kan ge idéer om 

social organisation. 

För att återgå till mikroarkeologi, så är 

principen att man utgår från det lilla för att 

därefter urskilja större strukturer. Hodder 

(1986:143) menar att man bör utgå från 

totaliteten av relevanta likheter och relevant 

omgivning. Hans definition av kontexten är

att den är objekts- och situationsspecifik och 

begränsas av frånvaron av meningsfulla 

skillnader och likheter. Svårigheten med en 

sådan definition kan belysas med 

diskussionen om synkrona determinationer 

ovan. 2 

Ett alternativ kunde vara lokalen, det vill 

säga ett i landskapet avgränsat område 

(Cornell & Fahlander 2002:118ff; Fahlander 

2001:43ff, 104). Tanken är då att landskapet 

har en strukturerande funktion som är möjlig 

att komma på spåren. Positiv och negativ 

friktion orsakad av framkomlighet och 

sociala regler och föreställningar bör ha 

påverkat hur strukturerande positiviteter 

konkretiserats i vardagen. Cornell och 

Fahlander (2002:122) föreslår att man 

försöker återskapa landskapet genom 

siktilinjer och ”embodied maps”. 

Man skulle kunna se lokalen som en récit, 

där man genom att leta mönster av 

likheter/skillnader kan finna både diakrona 

och synkrona serier. Man borde kunna 

urskilja serier av olika längd i både tiden och 

rummet med en utsträckning som är extern 

eller intern i förhållande till lokalen. Likaså 

borde man kunna urskilja kluster av 

korsande serier som inte nödvändigtvis har 

samma utsträckning som lokalen. Därifrån 

kan man sedan gå upp en nivå och leta 

likheter/skillnader mellan olika lokaler i en 

större kontext (Cornell & Fahlander 

2002:111f). Från tråd till rep. 

Det diakrona studiet borde kunna visa hur 

serier och kluster har formerats, brett ut sig 

och krympt, hur gamla serier upphört och 

nya kommit till och hur singulativa händelser 

determinerat nya underserier. Begrepp som 

tussar och kluster är därför kanske inte helt 

lyckade, eftersom de inte beskriver det 

föränderliga. 

Förändringarna orsakas enligt 

resonemanget utifrån Genette av singulativa 

händelser som fungerar som determinationer. 

Detta är förenligt med Foucaults tankar på att 

förändring innebär brott och snabba 

omvälvningar snarare än en harmonisk 

utveckling (Foucault 2002:21). 

Determinationerna är inte då primärt nya 

observationer eller ny kunskap utan snarare 

14 

olika sociala och psykologiska mekanismer, 

maktutövning och rena tillfälligheter (Olsen 

2003:19). Cornell och Fahlander påtalar 

vikten av att studera olika mönsters interna 

relation till varandra. De kan vara neutrala 

eller i konflikt (som kan vara både destruktiv 

och konstruktiv) eller fungera ömsesidigt 

förstärkande och då resultera i nya fenomen 

(Cornell & Fahlander 2002:45ff). 

Stephen Shennan (1991:34ff) talar om 

överföringen av handlingsmönster, som han 

menar sker med olika medel och med olika 

förändringshastigheter beroende på om den 

går via auktoritära eller jämlika relationer. 

Som exempel på en auktoritär relation tar 

han överföringen från föräldrar till barn. Man 

skulle kunna tänka sig auktoritära relationer 

även i den offentliga sfären, till exempel i 

samband med rituellt handlande. Innebörden 

i Shennans resonemang är att auktoritära 

relationer motstår förändringar i 

handlingsmönster i högre grad än jämlika. 

Olika aspekter av den materiella kulturen 

skulle alltså kunna uppvisa olika grad av 

förändring i tiden beroende på vilka 

relationer som kunskapen om 

hantverket/handlingarna förts vidare genom. 

Seriers längd skulle då eventuellt kunna säga 

något om ifall de relationer där de förs vidare 

varit auktoritära eller jämlika. 

Sammanfattningsvis skulle ett studium av 

serier i tid och rum på lokalnivå troligen visa 

på en mängd olika serier och kluster. Ur ett 

vidare perspektiv skulle dessa troligen 

uppvisa ett spel där trådar och kluster är 

hopvävda på ett sätt som gör det svårt att tala 

om etnicitet som en överordnad positivitet. 

Serierna skulle troligen visa olika 

identifikationer, enligt tabell 1, men också 

hur dessa förändrats och påverkat varandra. 

I sin kritik av begrepp som ”centrum”, 

”essens” och ”subjekt” påtalar Jacques 

Derrida (1978:278-293) frånvaron av just det 

dessa begrepp avser. Ett centrum som ska 

möjliggöra och ge koherens till förändringar 

och skillnader måste självt vara oföränderligt 

och därmed frånvarande. Centrum beskrivs i 

termer av närvaro medan det i själva verket 

är frånvarande i den struktur det ska vara 

centrum i och det är en funktion, som i det

frånvarande centrats plats intas av ett tecken, 

fyllt av différance och självt tomt på 

innehåll, bara yttre speglingar av andra 

teckens speglingar. Detta gäller alltså inte 

bara centrum i strukturer, utan även ordens 

centrum, deras bestämbarhet vilket innebär 

att ett ords betydelse är spridd i hela språket. 

Applicerat på subjektet så skulle man kunna 

säga att ett subjekts mening inbegriper alla 

subjekt. 

Michail Bachtin och George Herbert Mead 

är inne på liknande spår när de diskuterar 

subjektet. Enligt Bachtin dödar beskrivningar 

eftersom det mänskliga subjektet är statt i 

ständig förändring och ständigt skapas och 

omskapas i relation till andra och sålunda 

inte är något beständigt och oföränderligt 

(Todorov 1981:96ff). Mead (1976:80) skiljer 

mellan ”I” och ”me”, där ”I” är den 

handlande aspekten av subjektet, agenten, 

och ”me” den aspekt som reflekterar över 

handlingarna utifrån ”den generaliserade 

andra”. Ordet ”reflektera” skall här ses 

bokstavligt. Enligt Mead blir vi alla sålunda 

individuella återspeglingar av den sociala 

processen, var och en ur vårt eget perspektiv 

(Mead 1976:149). 3 Denna syn på 

intersubjektivitet skulle kunna överföras 

även till begreppet etnicitet. 

Det finns ansatser till ett lokal-perspektiv 

inom den arkeologi som sysslar med norra 

Fennoskandien. Johanssons (2000:22-39) 

försök att tolka stilvariationer i Säräisniemi 

2-keramik utifrån teorier om 

äktenskapsallianser kan nämnas, även om 

hon kanske lutar sig lite väl starkt mot 

etnoarkeologiska analogier och alltjämt har 

ett teoretiskt uppifrån-perspektiv. Teori och 

metod bör istället utvecklas i relation till det 

arkeologiska materialet och det kan vara 

eftersträvansvärt att använda flera olika 

metoder i relation till samma material 

(Cornell & Fahlander 2002:92). Man skulle 

kunna tänka sig att olika metoder kan visa på 

olika slags serier i olika sfärer. 

Forsberg (1994:177ff) hävdar att det gamla 

bosättingsmönstret som utmärkte tiden då älg 

var bytesdjur nummer ett levde kvar 

parallellt med det nya till åtminstone 

folkvandringstid och menar att det troligen 

15 

har funnits ett flertal olika ekonomiska 

strategier. Han menar också att byteshandel 

och metallhantverk i interaktionen mellan 

kust och inland innebär att man måste vidga 

perspektivet både inåt och utåt (Forsberg 

1994:175f). Intressant är även projektet 

”Möten i norr” vid Umeå universitet som 

utifrån ett världssystem-perspektiv visat hur 

vattenvägarna knöt samman norra 

Fennoskandien österut, mot Kaspiska och 

Svarta havet och östra Medelhavet 

(Broadbent 2000:72ff). 

Sammanfattande diskussion 

När man talat om förhistorian i norra 

Fennoskandien har man utgått från en modell 

där etnicitet och modus vivendi har varit 

centrala begrepp. En förklaring till detta kan 

finnas i en rad koloniala och neokoloniala 

diskurser, något som har fått stor betydelse 

för vad som har ansetts vara relevant och 

värt mödan att studera närmare. Inom 

ramarna för detta har flera grupper åsidosatts 

och deras berättelser har i mångt och mycket 

kommit att definieras av andra intressen än 

sina egna. Ett exempel på detta är samerna 

vars egen berättelse till stor del grundas på 

de skandinaviska staternas intressen och på 

evolutionism och rastänkande. Detta lever 

alltjämt kvar och påverkar tolkningen av den 

förhistoriska materiella kultur man återfinner 

och på så vis kan de utlåtanden som fälls och 

de beskrivningar som görs tjäna som en 

metod för kontroll, handhavande och 

manipulation (jämför King 1999:83). 

Istället för en arkeologi som utgår från 

statiska modeller och bevarar status quo kan 

en arkeologi som utgår från lokala studier i 

tid och rum visa på en rik mångfald. Då ges 

det möjlighet till individen att skapa 

berättelser om sin egen identitet som rymmer 

många handlings- och 

tranformeringsalternativ, något som ett 

identitetsskapande i en heterogen, 

postmodern samtid ställer krav på. 

Absoluta beskrivningar har en tendens att 

bestämma objekten och därmed på sätt och 

vis döda dem då de utesluter andra 

möjligheter och i det ögonblick objekten

sorteras ur sitt sammanhang förlorar de 

mycket av sin identitet (Cornell & 

Fahlanders 2002:VII:111:3). Att välja 

berättelser innebär inte bara att andra 

möjligheter begränsas utan även att de 

maktrelationer som hör ihop med dem 

accepteras. Dock blir dessa beskrivningar 

och förenklingar på sätt och vis nödvändiga 

då kunskap inte blir möjlig utan dessa då det 

inte finns någon möjlighet till identifikation 

(Eriksen 1996:106). Någon form av 

jämkning måste därför ske för att 

kommunikation skall vara möjlig. Detta 

innebär inte att man är överens, snarare att 

man jämkar för att förstå varandra, något 

som krävs för att kunna ingå i ett kulturellt 

sammanhang (Wilber 2003:126). Att 

avskaffa berättelserna är alltså inget 

alternativ eftersom de fyller en viktig 

funktion och på många sätt och vis är 

nödvändiga för att världen ska vara 

meningsfull att handla i (jämför Eriksen 

1996:103; Werbart 2002:138). Däremot är 

det tveksamt om berättelser, i det här fallet 

om det förflutna, måste bygga på definitioner 

utifrån och på tveksamma tolkningar av 

arkeologiskt material. Inom arkeologin 

skulle ett alternativ kunna vara att med ett 

mikroarkeologiskt perspektiv utgå från de 

skillnader som finns, spåra serier och se om 

de kan bygga trådar och kluster som kan 

säga något om identifikationer av olika slag. 

De trådar vi idag tycker oss se i en 

förhistorisk kontext behöver dock inte ha 

varit uppenbara för de som levde då. En serie 

är ju i viss mån omedveten. Likaså kanske vi 

Litteratur 

Referenser 

16 

inte uppfattar de trådar som var uppenbara. 

Det kan med andra ord vara ett problem att 

skilja mellan serier och grupper i 

förhistorien. 

Att varje social formation består av 

individer som i olika grad har skilda 

uppfattningar om sig själva och den sociala 

värld de lever i komplicerar det hela men 

bidrar samtidigt till att lösa upp 

homogeniteten i objektet (Cornell & 

Fahlander 2002:13). Varje idé om låsta och 

fasta kulturgrupper verkar menligt på 

arkeologisk analys och sådana 

generaliserande grupperingar saknar i stor 

utsträckning värde (Cornell & Fahlander 

2002:85). De avgränsningar som är 

nödvändiga för att detta skall vara möjligt är 

alltid problematiska, även i de fall där man 

studerar nutida sociala formationer och att 

avgöra vilka faktorer som påverkar 

människor som bebor en given plats är 

mycket svårt. 

Ett alternativ vore istället att i enlighet med 

diskussionen om intersubjektivitet ovan tala 

om interetnicitet. På så vis blir etniciteten 

bara en etikett och en överenskommen 

beteckning på något som i själva verket är ett 

kalejdoskop fyllt av prismor – ett ständigt 

pågående spel av différance! Ett 

mikroperspektiv skulle kunna visa på detta 

och därmed ge en rikare bild av förhistorien i 

norra Fennoskandien, där gränser mellan till 

exempel jägare och jordbrukare inte skulle 

behöva vara gränser för tanken om möjliga 

identifikationer. 

Andersson, Berit 1999. Människan i Norrland under Mesolitikum, En bearbetning av tre boplatser 

med hjälp av sammanfogning av avslag och bruksskadeanalys. Umeå: Institutionen för Arkeologi och 

Samiska Studier, Umeå Universitet. 

Andersson, Kerstin 1987. Några synpunkter på bebyggelse och resursutnyttjande i södra Norrlands 

inland under järnålder och tidig medeltid. Samer och germaner i det förhistoriska Norrland. 

Bebyggelsehistorisk tidskrift 1987:14. Ed. Per Ramqvist, pp. 75-82. 

Bandaranayake, Senake, 1978. Arkeologi och Imperialism. Stockholm, Ordfront.

Barth, Fredrik 1969. Introduction. Ethnic Groups and Boundaries. The Social Organization of 

Culture Difference. Ed. Fredrik Barth. Bergen & Oslo: Universitets Forlaget, pp. 9-38. 

Baudou, Evert 1987. Samer och germaner i det förhistoriska Norrland. En kritisk översikt över tio års 

forskning. Samer och germaner i det förhistoriska Norrland. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 14, 1987. 

Ed. Per Ramqvist. 

Bourdieau, Pierre, 1992. Texter om de Intellektuella. Stockholm: Symposion, , förord Donald Broady 

Broadbent, Noel 2000. Spatial discourses, gender and archaeological understanding: A world-systems 

approach in Nordic archaeology. Tidsperspektiv. Tidskrift för arkeologisk samhällsanalys. 2000:2, pp. 

66-76. 

Childs, Peter & Williams, R.J Patrick, 1997. An Introduction to Post-Colonial Theory. Hemel 

Hempstead: Prentice Hall. 

Cornell, Per & Fahlander, Fredrik 2002. Social Praktik och Stumma Monument; En Introduktion 

till Mikroarkeologi. Göteborg: Inst.för Arkeologi, univ. 

Derrida, Jacques 1978. Writing and Difference. London & Henley: Routledge. 

De Vos, George 1975. Ethnic Pluralism: Conflict and Accomodation. Ethnic Identity. Cultural 

Continuities and Change. Eds. George De Vos & Lola Romanuccio-Ross. Chicago & London: The 

University of Chicago Press, pp. 5-41. 

Eckel, Malcolm David, 1994. To See The Buddha; A Philosophers Quest For The Meaning Of 

Emptiness. Princeton: Princeton Univ. Press. 

Eriksen, Thomas Hylland 1996. Kampen om fortiden. Et essay om myter, identitet og politik. Oslo: 

Aschehaug & Co. 

Fahlander, Fredrik, 2001. Archaeology as Science fiction, a Microarchaeolgy of the Unknown. 

Göteborg: Inst. för Arkeologi, Univ. 

Fahlander, Fredrik, 2003. The Materiality of Serial Practice; A Microarchaeology of Burial. 

Göteborg: Inst. för Arkeologi, Univ. 

Forsberg, Lars 1992. Protosaami Bronze in Northern Scandinavia-A Provocative View Readings in 

Saami history, culture and language 3. Ed. Roger Kvist, Center for Artic Cultural research, Umeå 

universitet, pp 1-7 

Forsberg, Lars 1994. Forskning inom tidig samisk förhistoria. Arkeologi i norr nr. 6/7, 1993/94, pp. 

164-186. 

Foucault, Michel, 1980. Sexualitetens Historia: 1. Viljan att Veta. Stockholm: Gidlund. 

Foucault, Michel 2002. Vetandets Arkeologi. Lund: Arkiv förlag. 

Genette, Gérard 1980. Narrative Discourse. Oxford: Basil Blackwell. 

Hamilakis, Yannis 2003. Antiquities and National Imagination in Greece, The Politics of 

Archaeology and Identity in a Global Context. Ed. Susan Kane. Boston, MA: Archaeological Institute 

of America, pp 51-78 

Herbert, Sharon 2003. Excavating Ethnic Strata in Israel, Antiquities and National Imagination in 

Greece, The Politics of Archaeology and Identity in a Global Context. Ed. Susan Kane, Boston, MA: 

Archaeological Institute of America, pp 101-113 

Hodder, Ian 1986. Reading the Past. Current approaches to interpretation in archaeology. 

Cambridge: Cambridge University Press. 

17

Hodder, Ian 2003. Sustainable Timetravel; Towards a Global Politics of the Past, The Politics of 

Archaeology and Identity in a Global Context. Ed. Susan Kane, Boston, MA: Archaeological Institute 


Jacobsen, Knut A 2000. Buddhism. Oslo: Pax. 

Johansson, Kerstin 2000. Samhörighet och gränser – en studie av kulturell identitet och social 

organisation i norra Fennoskandien under årtusendet före Kristus och århundradena därefter. 

Tidsperspektiv. Tidskrift för arkeologisk samhällsanalys. Nr 1. 2000, pp. 22-39. 

Kane, Susan 2003. The Politics of Archaeology and Identity in a Global Context. Ed. Susan Kane. 

Boston, MA: Archaeological Institute of America, pp 1-9. 

King, Richard 1999. Orientalism and Religion; Postcolonial theory, India and The Mystic East. New 

York: Routledge. 

Kitano, Harry 1996. A Hyphenated Identity. Names We Call Home. Eds. Becky Thompson & 

Sangeeta Tyali. London & New York: Routledge, pp 111-118. 

Kjellström, Rolf 2000. Samernas liv. Stockholm: Carlsson Bokförlag, 

Krupat, Arnold 2000. Postcolonialism, Ideology and native American Litterature. PostColonial 

theory and the United States, Race, Ethnicity and Litterature. Eds. Amritjit Singh and Peter Schmidt, 

Jackson: Univ.Press of Missisipi, pp 73-95 

Kvist, Roger 1992. Swedish Saami Policy 1550-1990. Readings in Saami history, culture and 

language 3. Edit. Roger Kvist. Umeå: Center for Artic Cultural research, Umeås Universitet pp 63-77 

Liedgren, Lars 1987. Synpunkter på den sedentära bebyggelsens etablering i Norrland. Samer och 

germaner i det förhistoriska Norrland. Bebyggelsehistorisk tidskrift 1987:14. Ed. Per Ramqvist. 

Lindqvist, Anna-Karin & Ramqvist, Per 1993. Gene. En stormansgård från äldre järnålder i 

Mellannorrland. Umeå: Prehistorica 

Lyon, Claire L & Papadopoulos, John K 2002. The Archaeology of Colonialism. Santa Monica: 

Getty Research Institute. 

Lyotard, Jean-Francois, 1997. The Postmodern Condition; A Report on Knowledge. Manchester: 

Manchester Univ.Press. 

Magdaleno, Jana Sequoya 2000. How(!) is an Indian? Contest of Stories, Round 2. PostColonial 

theory and the United States, Race, Ethnicity and Litterature. Eds. Amritjit Singh & Peter Schmidt, 

Jackson: Univ.Press of Missisipi, pp 279-299 

Magnusson, Gert 1986. Lågteknisk järnhantering i Jämtlands län. Stockholm: Jernkontorets 

Bergshistoriska Skriftserie 1986:22. 

Marainen, Johannes 1992. Social Stratification and Marrige among the Saami in Talma and 

Könkämä, 1901-1923. Readings in Saami history, culture and language 3. Ed. Roger Kvist. Umeå: 

Center for Artic Cultural research, Umeå Universitet, pp 91-102 

Mead, Georg Herbert 1976. Medvetandet, jaget och samhället, ur ett socialbehavioristiskt 

perspektiv. Lund: Argos 

Meskell, Lynn 2003. Pharaonic Legacies; Postcolonialism, Heritage, and Hyperreality. The Politics of 

Archaeology and Identity in a Global Context. Ed. Susan Kane. Boston MA: Archaeological Institute 


18

Nordquist, Pär 2000. Alternativa vägar: Om stil, äktenskapsallianser och identitetsskapande i 

relationen mellan TRB och GRK. Tidsperspektiv. Tidskrift för arkeologisk samhällsanalys 2000:1. 

Umeå universitet. Institutionen för arkeologi och samiska studier, pp.46-57. 

Odner, Knut 1985. Saamis (Lapps), Finns and Scandinavians in History and Prehistory. Ethnic 

Origins and Ethnic Processes in Fenno-Scandinavia. Norwegian Archaeological Review, 1985:18. 

Olsen, Bjørnar & Kobyliński, Zbigniew 1991. Ethnicity in anthropological and archaeological 

research: a Norwegian-Polish perspective. Archaeologia Polona 1991:29, pp. 5-27. 

Olsen, Bjørnar 2003. Från Ting till Text; Teoretiska Perspektiv i Arkeologisk Forskning. Lund: 

Studentlitteratur. 

Ramqvist, Per 1990. Högom. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. 

Ricœur, Paul 1984. Time and Narrative Vol. 1. Chicago: University of Chicago Press. 

Schanche, Audhild 1994. Samiske urbegravelser. Festskrift til Ørnulv Vorren. Tromsø museums 

skrifter XXV. Tromsø: Tromsø museum & Universitetet i Tromsø, pp. 75-89. 

Selinge, Klas-Göran 1982. Modeller för landskapsutnyttjande inom fångstkultur och tidig 

agrar kultur. Exempel från mellersta Norrland. Folk og resurser i Nord. Foredrag fra 

Trodheims-symposiet om midt- og nordskandinavisk kultur ved Universitetet i Trondheim, 

Norges Laererhøgskole 21-23 juni 1982. Eds. Jørn Sandnes et al. Trondheim:Tapir, pp. 73- 

106. 

Shennan, Stephan J. 1991. Some current issues in the archaeological identification of past 

peoples. Archaeologia Polona vol 29:1991, pp. 29-37. 

Simonsen, Pavl 1994. Etnisitet og arkeologi. Festskrift til Ørnulv Vorren. Tromsø museums skrifter 

XXV. Tromsø:Tromsø museum & Universitetet i Tromsø, pp. 55-61. 

Todorov, Tzvetan 1984. The Dialogical Principle. Manchester: Manchester University Press. 

Tyagi, Sangeeta 1996. Writing in Search of a home, Names We Call Home. Eds. Sangeeta Tyagi & 

Becky Thompson. London & New York: Routledge, pp 43-51. 

Wallerström, Thomas 1997. On Ethnicity as a Methodological Problem in Historical Archaeology. A 

Norhtern Fennoscandian Perspective. Visions of the Past. Trends and Traditions in Swedish Medieval 

Archaeology. Eds Hans Andersson et al. Stockholm: Riksantikvarieämbetet (Arkeologiska 

undersökningar. Skrifter nr 24) pp. 299-352. 

Wellman, David 1996. Red and Black in White America. Names we call home. Eds. Sangeeta Tyagi 

& Becky Thompson. London & New York: Routledge, pp 29-41. 

Werbart, Bozena 2002. De osynliga identiteterna. Kulturell identitet och arkeologi. Studia 

archaeologica universitatis umensis 16. Umeå: Umeå universitet. 

Wilber, Ken 2003. En Kortfattad Historia om Allting. Smedjebacken: Caduceus förlag AB 

Zachrisson, Inger 1987. Samisk kultur i mellersta Sverige ca 1 – 1500 e Kr. Samer och germaner i 

det förhistoriska Norrland. Bebyggelsehistorisk tidskrift 1987:14. Ed. Per Ramqvist.Archaeologia 

Polona 1991:29, pp. 29-37. 

Zachrisson, Inger 1992. Saami Prehistory in the South Saami Area. Readings in Saami history, 

culture and language 3. Ed. Roger Kvist. Umeå: Center for Artic Cultural research, pp 9-23 

19

Zachrisson, Inger 1994. Den s.k. Norrlandsgränsen och den ”arktiska” kulturen. Festskrift til Ørnulv 

Vorren. Tromsø museums skrifter XXV. Tromsø: Tromsø museum & Universitetet i Tromsø, pp. 62- 

74. 

Zachrisson, Inger 1997. Möten i Gränsland; Samer och Germaner i Mellanskandinavien. Ed. Ingrid 

Zachrisson. Stockholm: Statens Historiska Museum. 

Zachrisson, Inger 2001. Encounters in Border Country. Saami and Germanic peoples in central 

Scandinavia Kingdoms and Regionality. Transactions from the 49 th Sachsensymposium 1998 in 

Uppsala. Eds Birgit Arrhenius & Lena Lundberg. Stockholm: The Archaeological Research laboratory 

Stockholm University. 

Bilder 

Figur 1: http://www.celtoslavica.de/chiaroscuro/films/sjundeinseglet/inseglet 

Figur 2: http://www.rauthing.se/frideborg/festival03/dikt.jpg 

Figur 3: http://www.fjallen.nu/fakta/spar.htm 

Figur 4: http://fu.nytud.hu/nepek/neplps1.htm 

Figur 5: http://www.csc.fi/arctinet/pronssikausi/106.phtml 

1 

Man kan jämföra med ”hemmet”, definierat som den plats där man känner sig trygg och som man vill försvara 

(Tyagi 1996:51). 

2 

Vad som är relevant eller inte beror av rationalitet. Jorge Luis Borges fiktiva kinesiska encyklopedi kan belysa 

problemet. Där delas djur in i a) tillhörande kejsaren b) mumifierade c) tama d) griskultingar e) sirener f) 

fantastiska g) herrelösa hundar h) inkluderade i den nuvarande klassifikationen i) rasande j) otaliga k) ritade med 

en väldigt fin kamelshårspensel l) et cetera m) just ha krossat vattenkärlet n) saker som på långt håll ser ut som 

flugor (Eckel 1992:63). Att den uppfattas som irrationell beror av att flera möjliga klassifikationer utifrån olika 

parametrar har ryckts ur sitt sammanhang och satts samman. I rätt sammanhang är de dock fullt rationella. 

3 

Jämför buddhismens tal om Indras nät, där varje subjekt är tomt på separat, beständig natur och istället fungerar 

som en prisma i ett väldigt nät där varje prisma reflekterar alla andra prismor (Jacobsen 2000:218f). 

20

Postkoloniala samer

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?