Arkivet, inventarienumren och de kungliga möblerna ... - Visa filer

Arkivet, inventarienumren och 

de kungliga möblerna 

några exempel från 

Gripsholms slott 

LARS LJUNGSTRÖM 

slottsarkivet tillkom för att främja kunskapen om de kungliga slottens kulturhistoria. 

Oskar II ansåg med rätta att arkivalierna, som dittills varit spridda, 

hade sådan betydenhet att de borde samlas, ordnas och göras tillgängliga 

för forskningen. under det århundrade som passerat sedan dess har slottsarkivets 

betydelse framstått allt klarare. Åtskilliga tungt vägande forskningsinsatser 

har koncipierats i källaren under slottets nordvästra flygel. 

Just därför att slottsarkivet besitter så flödande rika källor till kunskap om 

hovhållning och slott i äldre tid, är det kanske befogat att presentera några 

konkreta exempel på hur arkivets uppgifter kan avlockas en dialog med 

verkligheten utanför den enkla dörren i arkivets vindeltrappa. I arbetet med 

inredningarna och möblerna på de kungliga slotten har volymerna ingalunda 

lagts till vila, utan rådfrågas om och om igen. Särskilt viktigt är då det 

kamerala materialet. För den som nalkas ämnet utifrån arkivets handlingar, 

kan det måhända vara överraskande att de kungliga slottens inventarieförteckningar 

bara är den ena hälften av en bokföring, där olika märkningar 

på själva föremålen utgör motläsningen. 

Av de kungliga lustslotten, är Gripsholm på många sätt det, där exemplen 

är lättast att finna. En viktig anledning är den orokatalogisering av samlingarna 

som Kungliga Husgerådskammaren genomförde för tiotalet år sedan och 

bland annat betydde att föremålens gamla inventarienummer systematiskt 

antecknades. En annan är att det finns inte mindre än tre äldre märkningssystem 

med bevarade förteckningar. Därmed kan man med sällsam precision 

följa föremålen på deras vandring genom slottet -praktmöbler likaväl som 

de mest anonyma och vardagliga ting. 

Riksänkedrottning Hedvig Eleonora lät märka slottets lösöre i flera omgångar, 

men numrens innebörd väntar fortfarande på sin tydning. Den äldsta 

fungerande nummersviten är i stället den som korresponderar med inventa- 

49

50 

rieförteckningen från 1744. Genom en skrivelse .från Överste Marskalken 

Samuel Åkerhielm vet vi att de prydliga svarta siffrorna målades dit tre år 

senare och samtidigt fördes in i förteckningen. Ändå är 17 44 års inventarium 

inte någon särskilt givande läsning. Förteckningen skildrar ett föga använt 

och sparsamt utrustat slott med långt mellan de bevarade föremålen. Efter 

Ulrika Eleonora d y: s död befann sig Gripsholm i en tid av stillestånd och 

smygande förfall, som först Gustav III:s intensiva hovliv skulle avbryta. 

I ett drygt decennium, från 1773 till nyåret 1785, fortgick det gustavianska 

hovets rutin med en längre årlig vistelse på Gripsholm. Vasaborgen tilltalade 

kungen som där förnam närheten till fädernas gärningar och föredöme. 

Många av hovfunktionärerna tycks däremot ha uppfattat trängsel och brist 

på bekvämlighet som Gripsholms främsta kännetecken. Dagböckernas och 

memoarernas gny motsägs dock till en del av arkivet. Den ena ombyggnaden 

följde den andra i spåren och de första årens påvra utrustning av möbler och 

husgeråd utökades efterhand, så att Gustav III:s lösöre alltsedan dess bildat 

stommen i slottet samlingar. 

År 1794 avled slottskamreraren Carl Friedrich Liungman efter mer än 

femtio år som ansvarig för slottet och dess tillgångar. Ända intill vår egen tid 

har Gripsholms arkiv präglats av buntar med blandade handlingar som 

slottskamrerare Liungman efterlämnat. Liungmans omvittnade duglighet 

byggde nog snarare på god personlig överblick än på systematisk arkivbildning. 

Det som han hållit i huvudet behövde sedan fästas på papper av sonen 

och efterträdaren Gudmund L jungman. Resultatet blev ett mycket givande 

inventarium upprättat 1795. Möbleringarna stod med få undantag som de 

gjort då Gustav III tio år tidigare avslutat sin sista säsong på Gripsholm. För 

eftervärlden har inventariet sin särskilda betydelse eftersom det är uppställt 

rumsvis med rummen numrerade och en korresponderande märkning på 

möblerna. 

Visserligen underlät man att märka in en del kategorier av föremål, men 

med hjälp av förteckningen från 1795 kan Gustav III:s Gripsholm fastställas 

med oanad detaljskärpa. Kombinationen av inventarium, märkningar och 

en numerärt välbevarad samling låter den historiska situationen materialiseras 

och med den utgångspunkten faller dessutom rader av uppgifter från 

1770- och 80-talen på plats inom ett givet ramverk. 

Trots allt hade systemet från 1795 vissa nackdelar, framför allt genom att 

rummen ursprungligen numrerats för att redovisa sängkläder. Det var alltså 

bara rum med sängar som hade nummer! Men med Ljungmans grundarbete 

gjort, var det inte desto mindre enklare att åren 1818-1827 märka om hela 

Gripsholmssamlingen med nya nummer i ett bättre system. Den kamerala 

kvaliteten var beundransvärd och vid detta tillfälle märktes även "besvärli-

Bokföringen av de kungliga slottens inventarier bygger på en kombination av 

förteckningar och märkningar på själva föremålen. Fragmentet av röd sidendamast 

märktes in när det tillhörde en gardinkappa i rum 117 på Gripsholm 

(den romerska siffren} och motläsningen utgörs av slottets inventarieförteckning 

från 1827. Foto Kungl. Husgerådskammaren/Alexis Daflos. 

51

52 

Inventarienumren gör det möjligt att spåra föremål som annars knappast skulle 

kunnat identifieras. Gardinkappornas röda damast återanvändes exempelvis 

när man senare under 1800-talet klädde om en serie arm länstolar, vilka i sin tur 

kan dokumenteras i detalj. På bilden har stolen hunnit bli omklädd ytterligare 

en gång. Foto Kungl. Husgerådskammaren/ Alexis Daflos. 

ga" och lättrörliga föremålskategorier som ljusstakar, nattkärl, handfat etc, 

vilket ytterligare ökar värdet för eftervärlden. Som alltid i äldre tid spelar 

textilierna en stor roll i förteckningen och för att illustrera systemet kan man 

förslagsvis utgå från ett ganska oansenligt stycke röd sidendamast, stympat 

och återanvänt i annat sammanhang. 

På sidentyget har en föga diskret hand målat märkningen med svart färg: 

C XVII 

38

54 

När Gula salongen på Gripsholm fotograferades vid mitten av 1870-talet var 

Oskar !:s inredningfrån 1848-49 fortfarande i det närmaste komplett. Genom 

att väga samman arkivaliska uppgifter, provtagningar i rummet och bevarade 

föremål har salongen nyligen kunnat återställas med mycket höga anspråk på 

sanningshalten. Foto ATAIC F Lindberg. 

talen. I stället finner man en ganska blandad förmaksmöblering med två 

omaka soffor, ett spelbord och annat som snarare hör hemma i ett sällskapsrum. 

Antagligen fick namnet ensamt fylla förväntningarna på de funktioner 

som brukade ingå i en kunglig svit, även när praktiska behov styrt utvecklingen 

i annan riktning. Det finns också andra indikationer på att etikettstvånget 

luckrades upp en aning under vistelserna på det lantliga lustslottet.

Oskar L-s hovstatsräkenskaper är den centrala källan när det gäller att beskriva 

Gula salongens tillkomst. Anblicken av de sex volymer som tillsammans utgör 

årgången 1849 ger en antydan om de kamerala ambitionerna. Foto Kungl. 

Husgerådskammaren/ Alexis Dajlos. 

Funktionen, men inte möbleringen, har alltsedan dess följt rummet. Även 

Gustav IV Adolfs sittmöbel var avpassad för ett förmak, och när nästa stora 

omgestaltning ägde rum 1848-49 var det återigen två stora soffor som utgjorde 

rummets tyngdpunkter. Då hade nystilarna hunnit etableras som 

medlen att förverkliga en prunkande rik representationsbostad. Förmakets 

funktion bestod, men med den nya beteckningen salong, en term som nästan 

alltid förmäldes med nyrokokons svällande formvärld och ett överdåd av 

55

56 

textilier. Gula salongen blev Gripsholms nyrokokosalong, men de kungliga 

slottens hävd kunde ändå förmärkas genom att karolinska barockbord och 

stolar i 1700-talets rokoko infogats i den moderna helheten. 

På 1930-talet, när nystilarnas ideal befann sig i nedan, restaurerades Gula 

salongen med målsättningen att så långt möjligt neutralisera 1800-talets 

prakt och färgsättning. Resultatet blev snarast en ahistorisk inredning, ett 

rum där man avsiktligt strävade efter att inte ansluta sig till något historiskt 

skede. En halvsekel senare tedde sig den restaurerade salongen ändå avgjort 

tidsbunden och mellankrigstidens distans till den historiska situationen 

framstod som ett trubbigt inpass i raden av äldre miljöer. 

Föregången av långvariga undersökningar och diskussioner genomfördes 

en ny restaurering vintern och våren 1993, men nu med avsikten att återställa 

Oskar l:s salong från 1840-talet. Också i det sammanhanget bildade slottsarkivets 

handlingar fundamentet, denna gång utvunnet ur en kladd till 

Oskar l:s bouppteckning, och - framför allt - de digra volymerna med 

Oskar l:s hovstatsräkenskaper. Merparten av 1840-talets arbeten bedrevs 

nämligen med enskilda medel, och Oskar I valde att föra bok över dessa tillsammans 

med hovstatens anslag. 

Oskar l:s Gula salong har kunnat manas fram med en detaljtrohet som 

knappast kan uppnås någon annanstans än på de kungliga slotten, därför att 

vi här besitter en unik kombination av ofta osannolikt rikligt bevarat lösöre, 

gamla kamerala traditioner där ordning och samvetsgrann bokföring hållits 

högt samt väl bibehållna arkiv. 

Vid Slottsarkivets hundraårsjubileum är det den sistnämnda funktionen 

som står i fokus. Arkivalierna är en ofrånkomlig förutsättning för den kulturhistoriska 

verksamheten på slotten. Till den källan finns ständigt anledning 

att återkomma. slottens nutida funktion ingår i en uråldrig kontinuitet 

som ger akterna och räkenskaperna i slottsarkivet en vital och obruten betydelse 

även i vardagens ärenden.

"Rik h" " 375 o 

sens are 1vum ar 

Genom 1618 års kansliordning, författad av Axel Oxenstierna, "skapades" 

Riksarkivet såsom en avgränsad funktion inom det Kgl. Kansliet. I förordningen 

beskrevs de arbetsuppgifter - att bevara, vårda och tillgängliggöra 

riksförvaltningens arkiv - vilka sedan dess har varit de grundläggande för 

"Riksens archivum". 

Den 24 november 1993 celebrerade Riksarkivet sitt 375-års jubileum med 

en högtidssammankomst i närvaro av kung Carl XVI Gustaf och drottning 

Silvia, riksdagens talman Ingegerd Troedsson, kultur- och utbildningsmi- 

Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia visas runt i jubileumsutställningen 

av riksarkivarie Erik Norberg. Foto Britta Joneli Ericsson. 

57

58 

nistrarna, de nordiska riksarkivarierna med flera prominenta gäster. Drygt 

250 personer hälsades av riksarkivarien och lyssnade till välgångsönskningar 

av kulturminister Birgit Friggebo och Norges riksarkivarie John Herstad. 

Festföreläsningen hölls av professor emeritus Herman Schiick. Sist framträdde 

rikskanslern Axel Oxenstierna, i skådespelare Gösta Priizelius' magnifika 

gestaltning och förste arkivarie Gunnar Sundbergs tolkning, och gav 

sin syn på Riksarkivets utveckling sedan 1618. Den musik som inramade 

högtiden framfördes av Capella Nuova. Slutligen kunde gästerna bese 

Riksarkivets jubileumsutställning och ta för sig av förfriskningar och små 

läckerheter. 

Senare på kvällen samlades Riksarkivets personal till en festmiddag, som 

intogs i stora forskarsalen l Detta var i sig en historisk händelse, som markerade 

dagens andra bemärkelse: att 25 år förflutit sedan Riksarkivet flyttade in 

i sina nuvarande lokaler i Marieberg. 

Här publiceras Erik Norbergs inledningsanförande, Birgit Friggebos 

gratulationstal och Herman Schiicks föreläsning.

Riksarkivet 1993 

ERIK NORBERG 

Hösten 1618 nedtecknade rikskanslern Axel Oxenstierna den kansliordning 

som blev Riksarkivets första instruktion. I 375 år har Riksarkivet sedan dess 

verkat som ryggrad i den svenska statsförvaltningen och som en nationell 

kulturinstitution. 

Arkivverksamheten brukar symboliseras av Janusansiktet, de två ansiktena 

vända åt motsatt håll. Medan det ena ansiktet efterforskande skådar tillbaka 

över historien, riktar det andra uppfordrande blickar långt in i framtiden. 

Blickarna tillbaka i historien har under senaste tid uppdagat de organiska 

sammanhangen mellan olika epoker. Gamla mönster börjar framträda 

liksom de innersta trådarna i en vävnad. Historiska betraktelsesätt blir 

på modet. 

Den första volymen i en ny serie årsböcker, gemensam för Riksarkiv och 

landsarkiv, har nu delats ut i sina första exemplar. Såväl med titel som innehåll 

är den ett uttryck för just detta. Det gäller även den utställning som strax 

kommer att öppnas i övre hallen. Och under samma budskap går vi idag ut 

med information om bildandet av en Riksarkivets vänförening. Namnet blir 

Pro Memoria - syftande mindre till förvaltningens strävsamma vardag än 

till det orden egentligen betyder: för minnets skull. De som idag tecknar sig 

för medlemskap genom de utlagda bladen och som redan fått årsboken får 

också det första årets medlemsskap kostnadssfritt. 

1600-talets Sverige var i många avseenden ett internationellt samhälle. 

Det känns idag självklart att räkna riksarkivarierna från de andra nordiska 

länderna till den trängre kretsen, men det är också naturligt att hit få räkna 

Republiken Estlands riksarkivarie, representant för ett land som 1618 ingick 

i det svenska riket och som vi idag har många och täta kontakter med. 

375 år kanske inte är så lång tid i historiens perspektiv men för oss ger det 

ändå tillfälle att betrakta, sammanfatta, klarlägga var vi står och ta sats inför 

kommande år. 

59

60 

Blickarna in i framtiden kan riktas med viss tillförsikt. Visserligen förändras 

i rask takt metoderna för hantering av information. Om vi tidigare räknat 

med att varje slag av informationsbärare eller skrivmedel, från pergament till 

papper eller från arkivbläck till skrivmaskiner och kulspetspennor, hade 

hundratals eller i varje fall tiotals års livslängd, får vi nu nöja oss med enstaka 

års varaktighet. Men å andra sidan är tekniken som gjord för att utnyttjas i 

arkiv. Informationshantering utvecklas till en av de viktiga och resurskrävande 

verksamheterna. Detta är i själva verket vad arkivens personal är skolad 

för, och vi kan se för oss hur arkivinstitutionerna kommer att få en allt 

aktivare roll i samhällsutvecklingen. 

Att ta emot, bevara och vårda materialet är inte ett självändamål. Med utgångspunkt 

i kulturtradition och regelverk har vi fått ett system som i teorin 

utmärks av stor öppenhet. Men för att målsättningen skall kunna uppfyllas 

måste en mängd praktiska åtgärder vidtas. Hit hör driften av forskarsalar 

med olika slag av tekniska hjälpmedel. Hit räknas också sammanställandet 

av beståndsöversikter. Senare i eftermiddag har vi glädjen att till Hans Majestät 

Konungen överlämna det första exemplaret av den första volymen i 

Riksarkivets serie av beståndsöversikter. Den speglar den svenska förvaltningens 

innersta liv, det offentliga utredningssväsendet, kommitteerna, symbolen 

för den omsorg- och möjligen också det tidsperspektiv- som alltid 

utmärkt vår centrala statsförvaltning. 

Att bibehålla kunskapen om det som varit måste alltid vara en grundläggande 

uppgift för arkiven. Det är värdefullt att kunna berika människors 

föreställningar om sig själva och omvärlden, men framför allt är det en skyldighet 

för arkiven att ge förutsättningar för en sannfärdig bild av historien. 

Det är en grundsyn som delas av många inom den västerländska kulturkretsen 

men som på grund av den gamla svenska offentlighetstiftningen har ett 

särskilt stöd hos oss. Den gör det möjligt att betrakta också de mest aktuella 

handlingarna i kanslihus och förvaltning som delar av det nationella kulturarvet. 

Men regelverket behöver ständigt uttolkas och förses med nya tekniska 

hjälpmedel för att kunna praktiseras. Inte minst när arkivens innehåll förändras 

med nya arkivmedier och fortlöpande samhällsförändring är det viktigt 

att verksamheten bygger på en fast och långsiktig teori. Den internationella 

konferens om arkivteoretiska frågor som Riksarkivet arrangerade i september 

och som samlade representanter för ett femtontalländer bekräftade detta 

och blev därmed också ett viktigt inslag i arrangemangen under detta jubileumsår. 

Vården av det material vi redan förvarar, urval av viktig information och 

frågan om val av arkivmedier tillhör ödesfrågorna. Tillväxten har av tradition 

ansetts utgöra en av de viktigaste frågorna. Trots att vi idag använder

medier som medger lagring av ofantligt mycket tätare information än de traditionella 

skrivmedlen fortsätter ökningen. Ändå tyder mycket på att tillväxten 

räknat i hyllmeter kommer att avstanna, och att den i stället kommer 

att kompenseras genom att de nya arkivmedierna rymmer så kolossalt mycket 

mer information. Det hindrar inte, att frågan om anskaffande av goda arkivdepåer 

under lång tid kommer att höra till de aktuella spörsmålen. Under 

den närmaste tiden kommer vi att fatta beslut om att ersätta ett stort antal 

mindre depåer i Stockholmsområdet med en stor och rationellt inredd lokal 

som har kapacitet för ett antal kommande decennier. 

Övergången från traditionella pappersbundna handlingar till teknikberoende 

medier nödvändiggör nya lösningar inom de flesta områden. Medan 

den ADB-bundna informationen i vissa avseenden har gjort arkivverksamheten 

mer resurskrävande, är den å andra sidan som gjord för att öka tillgången 

till den kunskap som finns i källorna. Databasarbetet har kommit i gång 

relativt sent i arkiven, men för närvarande sjuder området av liv. Högst ambition 

har det som vi kallar för den Nationella Arkivdatabasen, med huvuduppgift 

att skapa ett övergripande söksystem för arkivområdet. Den finns 

för närvarande som prototyp på CD-skiva, och den visas upp senare i dag. 

Men förekomsten av elektroniska medier ställer andra krav också på utnyttjandet. 

Fortlöpande måste frågan prövas om val av medium i samband 

med upprättandet av handlingen. Nu kommer allt oftare forskningsresultat 

från andra institutioner och länder som bekräfter att den stora satsning 

Riksarkivet gjort för att kunna ta emot och hantera ADB-baserat material 

varit riktig. Vi tillhör de länder som betraktas som ledande inom området. 

Men tekniken utvecklas och vi måste fortsätta utan att tappa tempo. 

Utgångspunkten är att informationen skall kunna göras tillgänglig på ett 

sätt som uppfyller forskningens anspråk och legala krav. Den information 

som kan hållas tillgänglig hos arkivbildaren skall också kunna hållas tillgänglig 

hos arkivmyndigheten. Det innebär att stora satsningar måste göras på utbildning 

och utrustning. Målet är att även landsarkiven om några år skall 

kunna tillhandahålla information lagrad på teknikberoende medier. Om det 

inte är fallet kommer den arkivbildning som de regionala institutionerna ansvarar 

för ganska snart att avbrytas, och det kan inte vara rimligt i vårt decentraliserade 

och avlånga land. 

Multimedier är ett begrepp som man möter allt oftare. Värdet av att kunna 

knyta den textbundna informationen till bilden är inte en nyhet, men tekniken 

gör det nu möjligt att kombinera de olika slagen av information så lätt 

att även forskarna kan utnyttja fördelarna. Att intresset tilltagit beror mycket 

på vårt ökande bildsinne. I publikationer minskar texten alltmer på bekostnad 

av bilder. På film och video bllr bild och ljud allt mer integrerade. 

61

62 

Axel Oxenstierna, i egenskap av skådespelare Gösta Priizelius, återfanns bland 

gästerna vid jubileet. Här syns han i samspråk med riksarkivarie Erik Norberg. 

Foto Britta Joneli Ericsson. 

Arkivinstitutionerna måste möta utvecklingen genom att behärska och utnyttja 

tekniken. Bildmaterial som fotografier, kartor och ritningar måste 

göras betydligt mer tillgängliga än hittills. Riksarkivet driver sedan en tid 

tillbaka ett projekt inom området i samarbete med andra myndigheter som 

hanterar historisk information. 

De statliga arkivmyndigheterna lägger ned stor kraft på enskilda arkiv. Av 

tradition har man satsat mest på släkt-, gårds- och föreningsarkiv, medan det 

ansetts naturligt att företagens arkiv skall vårdas av dem själva. Näringslivets 

struktur förändras i hög takt. Åtskilliga företag är inte i den situationen att 

de kan satsa resurser på sitt historiska arv, medan andra inte inser att även 

detta kan ha betydelse för den egna verksamheten. Arkivmyndigheterna 

måste intensifiera sina insatser inom området. Det gäller att väcka medvetande 

om att näringslivet har en betydelsefull andel i den svenska historien, att 

företagens arkiv är oundgängliga för dem som önskar en mångsidig bild av 

samhällets framväxt, och att den som svarat för produktionen även har ett 

ansvar för informationen om dem som medverkat. I samarbete med företrä-

dare för näringslivet håller vi för närvarande på att sammanställa ett upprop 

och lägga upp en verksamhetsplan för att främja företagens arkiv. 

Det vi kallar för tillsynsverksamheten, det aktiva stödet åt andra myndigheter, 

är arkivvårdens spjutspets in i framtiden. Säkrandet av flödet av handlingar 

ända från det ögonblick informationen skapas är en nödvändig och 

självklar uppgift för arkivmyndigheter i vårt land. Tack vare en grundlagsreglerad 

verksamhet har vi en god tradition. Frågan om urval av den viktiga 

informationen är en tung del i verksamheten. Här avgörs framtidens möjligheter 

att skapa sig en bild av vår egen tid. På samma sätt som våra medeltida 

pergamentsakter speglar en tid då Sverige med självklarhet ingick i en europeisk 

kulturkrets, utförs nu för tiden detta framåtriktade arbete i en miljö 

där standarder och regelverk stäms av mot dagens europeiska omvärld. 

Historien är ju som bekant ett dynamiskt förlopp, en flod som ibland 

bryter sig ut ur sin fåra och tar nya vägar, historieintresset skiftar i styrka 

och vetenskapen ändrar ibland sin inriktning. Men stabilt genom tiderna 

ligger och växer arkiven, den samlade kunskapen, färdig att brukas av den 

som så vill. Det är vår roll att utnyttja den kunskap och den teknik som står 

till förfogande på bästa sätt för att främja detta. Det är också vår uppgift att 

se till att kulturens värden hanteras effektivt, att den kraft som läggs ned får 

största verkan. 

Jubileumsfirandet bidrager till att rikta blicken mot viktiga delar av verksamheten. 

Som ett resultat av det kommer vi under vintern att publicera en 

programskrift med riktlinjer för arbetet och förutsägelser för de närmaste 25 

årens utveckling. Framtiden ter sig spännande, fylld av viktiga och intressanta 

uppgifter. Vår förhoppning är att ni som idag hedrar Riksarkivet med er 

närvaro delar vår känsla inför de gångna 375 åren, men även inser vår framtidstro 

och vårt engagemang inför kommande tider! 

63

64 

Riksarkivets uppgifter 

BIRGIT FRIGGEBO 

Riksarkivet firar idag att man i relativt självständig form verkat i 375 år. 

Verksamheten är givetvis äldre än så. Så länge en central riksstyrelse funnits, 

så har denna självklart värnat om sitt arkiv på bästa sätt; dvs de dokument 

som bekräftat maktens rättigheter- beslut om skatter, avtal med främmande 

makter, ägorättshandlingar-sådana handlingar har man naturligtvis haft 

god ordning på. 

Under de 375 åren vi samlats här för att fira, har Riksarkivets verksamhet 

successivt kommit att utvidgas från att vara i första hand ett stöd - en stabsfunktion- 

för rikets centralmakt, till att omfatta väsentligt många fler uppgifter. 

Framför allt arkivens öppnande för den professionella forskningen 

från 1800-talet men även vår tids mycket omfattande besöksström in i arkiven 

av s k amatörforskare. 

Idag betonar vi också starkare de offentliga arkivens tredje uppgift; den att 

vara ett värn för rättssäkerheten dvs att tillse att offentlighetsprincipens rättigheter, 

enligt tryckfrihetsförordningen, garanteras även i ett långsiktigt 

perspektiv. I klartext: makthavare ska kunna granskas både nu och retroaktivt. 

Personligen måste jag erkänna att jag på utställningar fångas mer av dokumenten 

än föremålen. För mig ger dokumenten en tydlig tidsfärg och de ger 

så raka minnen genom de nedpräntade orden. Vi skall glädja oss åt våra välskötta 

och bevarade arkiv. De gör oss till en nation med minnen. Och i dessa 

tider av ökat intresse för historia finns ett sug efter dessa minnen. 

Detta kan vi tycka självklart. Men i Europa idag pågår ett utrotningskrig 

och en etnisk rensning som också riktar in sig på att förstöra byggnadsverk, 

bibliotek och arkiv, dvs symboler för människors kultur och minnen. 

De tre dimensioner av arkivverksamheten jag nämnde inledningsvis kompletterar 

varandra väl och det ingår i våra kulturpolitiska uppgifter att se till 

att arkiven fortsätter att väl sköta sina viktiga uppgifter. Vi gratulerar Riksarkivet 

till de gångna 375 åren och önskar framgång även de kommande 375.

66 

Kalmarunionens tid. Upproret mot unionsmonarken Erik av Pommern, 

som vi förbinder med Engelbrekts namn, gjorde det svenska riksrådet till en 

förhandlingspartner med kungen och till en regering. En samling högviktiga 

urkunder kom till och skulle säkert förvaras. Denna gång blev lokalen domkyrkan 

i Strängnäs, eftersom biskopen där, Tomas, frihetssångens diktare, 

var rådets ledande andlige ledamot. Han fick också uppgiften att vårda det 

nya rikssigillet med S:t Erik i riddarskrud, som skulle fästas under de pergamentsbrev 

som utgavs från svenska rikets sida. 

En mansålder senare, efter slaget på Brunkeberg, då riksrådet än en gång 

tog makten, vitaliseras denna arkivdepå, och Strängnäsbiskopen framstår 

åter som rikskansler, nu med ännu en uppgift: att föra rikets register. Från 

denna tid, 1470-talet, är den äldsta arkivförteckningen (C 3 RA): en redovisning 

av innehållet i sju 'askar' och 'byttor', märkta med olika symboler. Av 

förteckningen kan utläsas att breven till en del var från biskop T o mas tid, till 

en del härrörde ur den nyligen avlidne kung Karl Knutssons upplösta arkiv, 

till en del tillkommit under de senaste åren. Uppställningen visar hur man 

tog fram tillämpliga brev och skickade dem i en 'ask' eller 'bytta' med dem, 

som i Kalmar skulle förhandla om unionens återupprättande. Även i detta 

fall alltså ett levande arkiv. 

Ett halvsekel senare aktualiseras åter tanken om ett rikets arkiv. Nu gäller 

den inte längre ett riksrådets arkiv, utan ett kungligt arkiv, och platsen är 

Stockholms. slott. Det går att följa hur Gustav Vasa från ingenting bygger 

upp en stor samling akter. Först skattas domkyrkorna i Strängnäs och Uppsala 

på 'rikets brev'. Sedan, i samband med den reformation som lika mycket 

var en reduktion, förs klostrens och domkyrkornas hela skatter av 'jordebrev' 

till Stockholm. De skall fungera som åtkomsthandlingar till de tiotusentals 

gods som nu blivit kronans eller kungens. Bevakare av denna skatt var 

i ett halvsekel sekreteraren Rasmus Ludvigsson, typen för 1500-talets arkivman. 

Hans stora, runda handstil dyker upp överallt: i rubriker, avskrifter, 

förteckningar och referat och i notiser på brevens baksidor. Han var den 

ende som behärskade det s k 'gamla archivum' och kunde ta fram bevisen på 

att 'tre kronor' var Sveriges rättmätiga vapen, inte Danmarks, eller på att just 

kungen genom krokiga arvsförhållanden hade rätt att för sin personliga del 

lägga sig till med det eller det godset. 

Men där fanns också det 'nya archivum', som pekade framåt. Ryggraden 

i det var- och skulle förbli under århundraden - riksregistraturet, där alla 

utgående kungliga brev fanns avskrivna i årsvisa volymer. 

Detta arkiv på Stockholms slott var en kunglig domän; dit släpptes knappt 

ens riksrådets ledamöter. Historikerna var ett sällsynt släkte. Gustav Vasas 

levnadstecknare Peder Svart fick nöja sig med muntlig tradition, till en del

väl ur kungens egen mun. Vid 1600-talets början arbetade dock inom arkivet 

två historieskrivare, sinsemellan som hund och katt: Johannes Messenius, 

Scondia illustrata:s författare, och Erik J ö ransson Tegel, J öran Perssons son, 

författare till en Gustav I:s historia. 

En stor arkivdepå fanns således, som nyttjades i kungens och rikets tjänst och 

i någon mån av historieskrivare. Vad som fattades var en fast organisation 

och en fast ordning för handlingarnas förvaring och skötsel. Det är detta som 

kommer till1618 och berattigar till att se detta år som Riksarkivets första. 

Som så ofta finner man ansatser till en ny ordning genom Karl IX, men det 

genomförda programmet genom Gustav Adolf och Axel Oxenstierna. 

Kansliordningen av år 1618 kan, där den ger instruktion åt en av sekreterarna, 

följas i vårt program, både i kanslerns snabba handskrift och -lättarei 

den vackra renskriften: 

En sekreterare som haver riksens archivum, det nya som det gamla, under 

händer och i förvaring. Han skall ock sköta och akta alla riksens acta och 

handlingar att de icke fördärvas; vart och ett disponera och sätta på 

bekvämt rum, där det kan i en hast finnas igen; överse och överläsa dem 

att göra och giva rättelse, när så behövs; hålla goda registraturer och designation 

på alla akter och dokumenter gamla som nya, såväl på dem där nu 

äro som de dit årligen läggas kunna; och så årligen om nyårstid infordra 

av de andre sekreterare akter, brev och registratur, som för det förlidna 

år gångna och hållna äro, och vart avsätta i sitt rum; när ock något behövs 

att uttagas, skall han det utleverera och åter i tid igen infordra. Han skall 

ock hava under sin hand tre goda skrivare, som i latin och tyska åtminstone 

väl förfarne äro. 

I sin logiska uppbyggnad och sin konkretion, byggd på egen erfarenhet, bär 

instruktionen den store rikskanslerns signum. Den skulle i stort sett reglera 

riksarkivets verksamhet drygt 200 år framåt. 

I marginalen står att läsa: Peder Månsson. Det var denne sekreterare, som 

var utsedd att av kaos skapa kosmos. Han var också rätte mannen: i sin ungdom 

av Rasmus Ludvigsson invigd i 'gamla archivum' :s mysterier, sedermera 

kanslitjänsteman i det löpande arbetet. Han förenade sin läromästares 

kunnande med en systematisk och kritisk läggning. Peder Månsson Utters 

verksamhet kan följas i de första uppställningsförteckningarna: de viktigaste 

och mest efterfrågade handlingarna hade placerats i skåp, det 'gröna' och det 

'nya', där varje låda hade rubrik om sitt ämnesinnehålL Det mindre nyttjade 

materialet förvarades i kistor. 

Utter hann endast dra upp grundlinjerna för det stora arbetet; han rycktes 

67

68 

bort av pesten redan 1623. Utförare av hans intentioner blev Erik Larsson 

Rune/l. 

Utter har för oss ett livsöde och ett ansikte; Runell är ett med sitt verk. Som 

23-åring kom han från studierna i Uppsala till Kungl Maj:ts kansli, sattes till 

arbete inom arkivet och blev kvar där, småningom som arkivsekreterare, intill 

sin död vid 78 års ålder. Ingen före 1900-talet, vågar man säga, har så totalt 

varit arkivman som Runell. Han skrev inga lärda verk, sysslade inte med privat 

samlande, hade inga ambitioner åt andra verksamhetsfält. Han ägnade sig 

ett halvt sekel åt att i omgång efter omgång fullkomna ordningen i det arkiv 

som anförtrotts honom. En fördel hade han i att kunna disponera en länga 

inom slottet som nybyggts enkom för kansliet. 

Det kan tyckas att Runelis ansträngningar blev fåfänga i och med att elva 

år efter hans död den stora slottsbranden utplånade drygt hälften av de arkivbestånd 

han vårdat. Men raka motsatsen kan hävdas. Runelis serier av kronologiska 

och systematiska förteckningar över de s k 'förnämliga' handlingarna 

i de allt fler skåpen och hans förteckningar över hela arkivets disposition, 

där varje regents handlingar utgjorde en enhet, tillika med hans medhjälpares 

avskriftssamlingar och Johan Hadorphs tryckta utgåvor av medeltidshandlingar, 

gör det möjligt att få överblick och i otaliga fall detaljerad kunskap om 

vad som gick förlorat. Runelis riksarkiv kan stå som ett monument över 

stormaktstidens svenska statsmakt: välordnat i raka led, redo att förse Kungl 

Maj:ts kansli med nödiga bevis och prejudikat, öppet endast för de historiografer 

som hade till uppgift att öka den nya stormaktens ära. 

Slottet Tre kronors undergång 1697 blev för Riksarkivet en katastrof som 

det inte förmådde hämta sig ifrån. Situationen har många hemska motsvarigheter 

i Europa i vår tid, men har för Sveriges del dessbättre förblivit unik. 

Handlingarna fram t o m Kristinas tid var till större delen upp brunna. Vad 

som räddats med knektars olärda hjälp befann sig i "stor oreda och confusion". 

Några ljuspunkter fanns: riksregistraturet och rådsprotokollen hade 

först bragts i säkerhet; den stora mängden av medeltidsbrev, 'gamla archivum', 

hade varit utlånad till Antikvitetskollegiet; lånet kom inte att återställas 

förrän efter 150 år. 

I väntan på det nya kungliga slottet fick Riksarkivet provisorisk lokal i 

Rosenhaneska huset på Riddarholmen. Med ett sorglustigt mellanspel: arkivsekreteraren 

Elias Palmskiöld, Erik Larsson Runelis son, fann 1713 det 

ryska hotet mot huvudstaden så överhängande att han utverkade arkivets 

evakuering till Örebro. På Hjälmaren gick skutan på grund och tog in 

vatten. Dessbättre var det sommar; i månader hängde eller låg riksarkivets 

viktigaste serier på tork på Örebro slott. Palmskiöld var det nya århundra-

dets man, mer av lärd samlare än arkivman. Ställd inför den kanske omöjliga 

uppgiften att i spridda, otjänliga lokaler bringa massan av handlingar under 

kontrolllade han upp en Miscellanea-serie efter ämnesprincip: under ett tusental 

alfabetiskt uppställda rubriker inordnades handlingar hämtade ur allehanda 

serier. 

"Arkivens farligaste fiender äro eld och fukt", deklarerar Riksarkivets 

historieskrivare Severin Bergh. Riksarkivet hade nu på kort tid fått erfara 

bådadera, men fukten skulle bli en långvarig följeslagare. De lokaler i det nya 

Kungl Slottet man först 1756 kunde flytta in i var inte ägnade för rationell 

förvaring, förvaltning och forskning- om man så vill, ett uttryck för Riksarkivets 

sjunkande status inom Kungl Maj:ts kansli: små tjänsterum utan förbindelse; 

magasin i fuktiga, mörka valv i källarplanet. Någon ordning som 

i gamla Tre kronor var inte att tänka på: det mest frekventa materialet ställdes 

upp i tjänsterummen, resten i sjunkande skala i allt otillgängligare valv; 

accessioner placerades där det råkade finnas plats. 

I viss mån var man tillbaka i tillståndet före Utters och Runelis tid. Motsvarigheten 

till Rasmus Ludvigsson blir då arkivsekreteraren Anders Anton von 

Stiernman, som också han tillbragte ett liv i arkivet. Stiernman åtnjöt berättigat 

anseende för lärdom och flit. Han gav ut i tryck stora sviter av riksdagsbeslut 

och ekonomisk lagstiftning och förde en vidlyftig lärd brevväxling. 

Han prisades i kanslikollegiet för att ha en "oförliknelig god kunskap" om 

sitt arkivs innehåll. Men denna kunskap behöll han för sig själv och var helt 

ointresserad av att sätta igång ordningsarbeten. Så kunde han också dra nytta 

av att han betygades vara "omistlig". 

Riksarkivet hade på denna väg utvecklats till endels ett Kungl Maj:ts 

kanslis registratorskontor, endels en plats för enskilda lärda sysselsättningar. 

Arkivsekreteraren gjorde beställda utredningar i aktuella frågor; aktuarien 

mottog leveranser; registratorn förtecknade dem; kanslisten och kopisten 

sysslade mest med renskrivning. Så hade man också att ta hand om 'charta 

sigillata' (stämpelmedlen), om årstrycket (nuvarande Svensk författningssamling) 

och om pliktexemplaren från boktryckerierna, småningom också 

om Kanslikollegiets kontorsmaterieL 

"Kongl. Riksarchivum fordrar icke mycken trägenhet i arbete", så summerade 

senare utrikesstatsministern Lars von Engeström sin ungdoms erfarenhet. 

Det är lätt att belägga detta arkivets rykte och tillstånd. En trött häradshövding 

motiverade att han önskade byta sin domsaga mot kanslisttjänst 

vid Riksarkivet med, att han där väntade sig "ett efterlängtat andrum 

mellan tiden och evigheten". Den unge Carl Fredrik Mennander- senare 

känd under namnet F redenheim - skrev efter ett par månaders tjänstgöring 

som kopist hem till sin far, biskopen i Åbo, "att jag bland annat börjat med 

69

70 

en samling sigiller i riksarkivet, sådana nämligen som få tagas av brev och 

kuverter". Samlingen var ännu inte så stor, men "ett rikt förråd till dess 

ökande finns i riksarkivet". 

Också utomstående forskare och samlare fanns, som med personligt tillstånd 

fick arbeta i arkivet med en anmäld uppgift. Men lokalerna tillät inte 

fler än tre forskare samtidigt. Svårigheten bemästrades med att hemlån av 

handlingar frikostigt beviljades. 

Kommitten för "ny reglering av rikets ämbeten och tjänster" fann 1822 att 

tre tjänstemän var allt som krävdes; man menade att "två kanslister och en 

kopist vid Riksarkivet svårligen kunna sysselsättas". -En märkligt framsynt 

reservation gjordes av August von Hartmannsdorff, senare känd som 

konservativ ideolog och ledare: Riksarkivet, som det nu var, förtjänade inte 

sitt namn: det var "stympat för den gamla och ofullständigt för den senare 

tiden"; där saknades både de centrala verkens och riksdagens handlingar, 

som krävdes för att arkivet skulle kunna fullgöra sin uppgift i regerandets 

och förvaltandets tjänst. 

Den nyss nämnde Engeström, Riksarkivets högste chef, gjorde ett behjärtat 

försök att rycka upp arkivet genom att som arkivsekreterare sätta in 

sin skyddsling, medeltidsforskaren Johan Gustaf Liljegren. Misslyckandet 

blev totalt: tjänstemännen obstruerade, och den ovälkomne chefen bröt 

samman, splittrad på en mängd uppgifter över det lärda fältet. 

Då, 1il37, skedde den mest oväntade händelsen- näst slottsbranden-i 

Riksarkivets historia. Hans ]ärta anmälde sig villig att tills vidare åtaga sig 

chefskapet. Hans Järta- för oss mest känd som grundlagsfader 1809- var 

ännu vid 63 års ålder den kanske mest dynamiske mannen i riket- i konkurrens 

med kungen själv, Karl XIV Johan. Tre gånger hade han i vredesmod 

lämnat statstjänsten, senast som landshövding i Falun. Nu levde han som enskild 

man i Uppsala. J ärtas villkor var lockande: fick han blott behålla sin väl 

tilltagna pension, ville han använda riksarkivariens lön- titeln var så nutill 

att avlöna eller arvodera lämpliga tjänstemän. Denna okonventionella 

lösning - i de stora löneklyftornas tid - kom att gälla sju år framåt. Järta 

var väl förberedd; inom tre månader hade han avgivit "Underdånigt betänkande 

angående Kongl. Riksarchivets skick och anstalter till dess upprätthållande": 

Riksarkivet var en gång avsett att bli vida mer än "Kongl. kansliets 

gemensamma registratorskontor". Men för detta krävdes fler avlönade lärda 

tjänstemän och större och mer lämpade lokaler. Tills vidare borde verksamheten 

fördelas på en administrativ och en historisk avdelning . 

. Så blev det. Den administrativa avdelningen- 'registratorskontoret' - 

fick skötas av de gamla tjänstemännen. Själv togJärta ledningen av den histo-

iska avdelningen. Chefslönen gick till att avlöna hans biträde där, den ende 

- dittills oavlönade - tjänsteman, som funnit nåd för hans blickar: Bror 

Emil Hildebrand - senare berömd riksantikvarie - samt till att arvodera 

unga akademiker från Uppsala som amanuenser. Riksarkivet skulle öppnas 

som historisk skattgömma, men också bli en historisk läroanstalt. 

Vad som hände de närmaste åren är väl känt genom Järtas verksamhetsberättelser 

- en nyhet! - och genom brevväxlingen mellan honom och 

Hildebrand, sedan Järta efter ett par år dragit sig tillbaka till Uppsala och 

utövade chefskapet på en distans, som endast var fysisk, inte psykisk. Den 

bild som framstår är av upptäcktsfärd i exotiska nejder, inte utan fysiska 

faror i mörka, unkna valv. Upptäckterna framstod som i många fall storartade-om 

än inte i de gamla tjänstemännens ögon. Samlingar och serier påträffades 

som varit förborgade sedan Palmskiölds tid. Att nu placera om och 

förteckna allt detta var i de gamla slottslokalerna inte att tänka på. Det kunde 

endast ske med det viktigaste, som riksrådsprotokollen och utrikeshandlingarna 

(Diplomatica). Järta var en praktisk man: han inrättade ämnesserier. 

Hans skötebarn var Acta historica, från Gustav Vasas tid till Karl 

XII:s. Dit lades de handlingar från skilda håll, t ex Palmskiölds alfabetiska 

samling, som i första hand kunde vara av värde när Sveriges historia skulle 

skrivas. Andra serier var Städers acta och Topographica. Vart nytt år kunde 

Järta locka forskarna med nytt välordnat material. Samtidigt var han sträng: 

aktade historiker som Erik Gustaf Geijer och Anders Fryxell fick veta att nu 

var det slut med hemlånen. 

Arkivhistorikernas inställning till ]ärta-epoken har varit kluven. Å ena 

sidan har man ur både arkivteknisk och historievetenskaplig synpunkt 

med obehag sett hur handlingar rycktes ur sitt givna sammanhang och godtyckligt 

sammanställdes. Å andra sidan - och det har fått väga tyngre - har 

man menat att skadan i många fall redan var skedd, att detta på kort sikt var 

enda utvägen, och att det svarade mot arkivväsendets och historievetenskapens 

dåvarande intressen och arbetssätt. Vad värre var, var att denna inriktning 

bibehölls ett halvsekel efter det att J ärta lämnat från sig kommandotefter 

en serie för honom typiska uppsägningshot. 

Den korta dynamiska ]ärta-epoken avslutades med att Riksarkivet under 

Hildebrands lugna ledning lämnade Kungl Slottet och flyttade in i det ljusa 

och rymliga Ridderstolpeska huset vid hörnet Slottsbacken-Skeppsbron. 

Järtas 'testamente' visar hans medvetenhet, att det i längden inte gick att arbeta 

utifrån entusiasm: fler fast anställda, vetenskapligt skolade tjänstemän 

krävdes. 

1800-talets andra halvsekel förflöt i stort sett efter de uppdragna linjerna: 

1878 blev Riksarkivet äntligen ett självständigt verk, lösgjort från Kungl 

71

72 

Maj:ts kansli. Ridderstolpeska huset hade visat sig för bräckligt; nu fanns 

man i Stenbockska palatset vid Birger Jarls torg. Men där kändes redan 

trångt, samtidigt som arkivets verksamhet tenderade att vidgas. En ny uppgift 

hade man fått i att i vetenskapliga utgåvor publicera centralt historiskt 

källmaterial: riksregistraturet, rådsprotokollen och riksdagsakter. 

Två aktuella linjer kan urskiljas. Å ena sidan ordningsarbeten och gallring: 

Under tio års tid gallrades det stora beståndet av justitierevisionsakter från 

1700-talet, således de mål som gått till avgörande av Kungl Maj:t (i riksrådet). 

Vad som befanns av värde lades till ämnesserierna T opographica, Ecclesiastica, 

Biographica etc, som ansenligt svällde ut. Återstoden erbjöds i första hand 

de lärda biblioteken och (det nyorganiserade) Krigsarkivet, därnäst privata 

samlare, för att ytterst "till pappersbruk försäljas". Å andra sidan kan iakttagas 

en ökande medvetenhet om att utanför det nu så välsorterade Riksarkivet 

fanns en kaotisk arkivvärld: ämbetsverkens, länsstyrelsernas, domstolarnas, 

städernas och kyrkornas arkiv - illa förvarade, otillgängliga, hotade av förstörelse 

och förskingring. Tankar om en central arkivmyndighet och lokala 

statliga arkiv trängde på efter utländska förebilder. 

1901 avgick riksarkivarien Clas Teodor Odhner, en stor historiker, som offrat 

författarskapet för att kämpa med organisations- och byggnadsfrågor: 

under hans tid skedde inflyttningen i nybygget på Arkivgatan på Riddarholmen, 

- efter 200 år var således lokalfrågan tillfredsställande löst! - 

och det första landsarkivet, det i Vadstena, trädde i verksamhet. Efterträdare 

blev Emil Hildebrand, son till Järtas medarbetare. "Hans chefstid", säger 

Olof Jägerskiöld i historiken från jubileet 1968, "blev den andra stora 

reformepoken i riksarkivets historia, då dess ställning som centralmyndighet 

för det offentliga arkivväsendet definitivt befästes och moderna arkivordningsprinciper 

infördes". 

Hildebrand var en betydande historiker, men hade inte nått professur. 

Sedan ungdomen hade han verkat inom Riksarkivet, men aldrig som fast 

anställd. Han tillhörde den skara av arvoderade amanuenser, som Järta infört, 

och tjänade ovilligt sitt bröd som fruktad lektor vid Norra Real i Stockholm; 

han hade aldrig tyckt sig ha råd att söka de lågt avlönade arkivarietjänsterna. 

Från sin formellt underordnade position kom nu Hildebrand i 

50-årsåldern till chefskapet, lika laddad med beslutsamhet om vad som måste 

göras som en gång Hans Järta. 

'Meddelanden från Riksarkivet'- som började utges i tryck 1874- hör 

normalt inte till nöjesläsningen. Men 'Meddelanden' från Hildebrands första 

fem år utgör ett undantag genom de instruktioner, promemorior och yttranden 

från riksarkivarien som införts som bilagor. Man möter här en överläg-

sen sakkunskap och systematik, men också ett hett temperament som tar sig 

uttryck i indignation, sarkasm och rent ,hån inför vad han uppfattar som 

slentrian och tomma anspråk. Liksom J ärta haft en Hildebrand som sin högra 

hand, hade Emil Hildebrand Severin Bergh, tidigare här nämnd som Riksarkivets 

historieskrivare. 

Två klassiska dokument, med räckvidd ännu denna dag, är 'Allmänna 

grunder i fråga om ordnande och förtecknande av offentliga arkiv' och 'Om 

den s k ursprungsprincipens tillämpning vid ordnande av offentliga arkiv'. 

I det förra framläggs det 'allmänna arkivschema', som sedan dess sitter i 

ryggmärgen på varje arkivarie. I det senare förkastas totalt ämnesprincipen: 

"En arkivhandlings värde beror i väsentlig mån på dess ursprung, på avsikten 

med dess uppsättande ellerförvarande." I Frankrike hyllade man numera 

'le respect des fonds', i Tyskland' die Provenienzprincip'. "I förbigående sagt 

är det först härigenom som arkivväsendet får ett högre intresse, som det 

höjer sig inom vetenskapens råmärken, men också ställas härigenom större 

krav på den moderna arkivmannens utbildning och verksamhet än på hans 

ämbetsbröder förr i världen." 

Som kritisk vetenskapsman kände Hildebrand behovet av kunskap om 

källmaterialets tillkomst, funktion och sammanhang. Historikerns erfarenhet 

talar också när han varnar för den schematiska gallring som blivit en lösning 

vid utrymmesbrist: Det är "ganska vanskligt att avgöra, vilka handlingar 

som i framtiden kunna komma att hava eller icke hava historisk betydelse 

eller lämna stoff till forskning. Erfarenheter, både äldre och mera färska, 

mana i det fallet till varsamhet". 

Landsarkivväsendet från företrädaren Odhners tid fördes energiskt vidare. 

Men riksarkivarien kan inte avhålla sig från att påpeka att det först inrättade 

arkivet, det i Vadstena, förlagts till en 'avkrok', som om det gällde att skydda 

arkivalierna från allt intrång från allmänheten. 

På begärt uppdrag inspekterade Hildebrand myndigheternas arkiv i huvudstaden. 

Han fann vad han väntat sig: de mest klandervärda förhållanden. 

Stadens eget arkivväsen var helt undermåligt: -det stadsarkiv han skisserade 

blev verklighet först 1930. Det gamla amiralitetskollegiets akter förvarades 

på Skeppsholmen under bedrövliga förhållanden. 

Men huvudföremålet för Hildebrands angrepp var Kammararkivet, det 

arkiv, stort som halva Riksarkivet, som var knutet till Kammarkollegiet, där 

man hävdade att alla skattehandlingar sedan 1500-talet behövdes för det löpande 

arbetet. En dråplig kamp utkämpades, som först efter tjugo år avgjordes 

med att Kammararkivet införlivades i Riksarkivet. Kollegiet fick höra att 

dess arkivskötsel - långtifrån att vara 'administrativ, icke 'historisk' som 

man hävdade - var en sentida motsvarighet .till det riksarkiv som funnits 

73

74 

Från jubileumsutställningen. Montern till vänster visar en kansliuniform som 

bars av högre statstjänstemän under senare delen av 1800-talet och början av 

1900-talet. Foto Riksarkivet/Kurt Eriksson. 

före J ärtas tid. Och efter en inspektion på ort och ställe utbrister riksarkivarien 

i skrivelse till finansdepartementet (dit Kammarkollegiet hörde): "sådana 

lokala arkivförhållanden som de nu skildrade i en stat som är mån om sin värdighet, 

måste betecknas somen-jag ber herr statsrådet ej illa upptaga att jag 

använder det uttryck, som närmast motiverar min uppfattning, även om det 

är starkt - som en skandal". 

Emil Hildebrands program, att de centrala verkens arkiv till sina äldre 

delar skulle förenas med riksarkivet och till sina aktuella delar förberedas för 

ett införlivande samt att hela det offentliga arkivväsendet skulle ställas under 

riksarkivariens inspektion, var alltför vidlyftigt, kostsamt och utrymmeskrävande 

för att kunna helt förverkligas inom hans tid - bor.tsett från det 

motstånd det mötte. Men de grundlinjer han hade dragit upp blev dirigerande 

fram till tiden efter andra världskriget. Nya verksamheter för samhället, 

nya vetenskapliga inriktningar, nya rutiner och nya medier hade då skapat 

nya stora problem om bevarande, gallrande och tillhandahållande, som jag 

inte är den rätte att skildra. 

Kanske kommer en minnestecknare vid 400-årsfirandet att se 1968, året för 

inflyttningen i huset på Fyrverkarbacken, som ännu en milstolpe i Riksarkivets 

historia.

Översikter och recensioner 

Riksarkivets beståndsöversikt. Del J. Kommittearkiv. Utg. av H. 

Backhaus, J. Cavallie, L. Wickström. Skrifter utg. av Svenska 

Riksarkivet, 8., Stockholm 1993. Tr. Helsingborg 1993. 

I Riksarkivet förvaras drygt 5 000 arkiv som härrör från det svenska kommitteväsendet. 

Detta bestånd rymmer en mycket omfattande information 

om det svenska samhällets utveckling under närmare 400 år. Det är utomordentligt 

tacknämligt att Riksarkivet nu utgivit en beståndsöversikt som ger 

alla - forskare såväl som allmänheten och massmedias representanter - en 

möjlighet att orientera sig i detta mycket rika material. 

Sammanställningen har gjorts av Helmut Backhaus, James Cavallie och 

Lars Wickström. I en kortare inledning beskriver Kent Zetterberg det svenska 

kommineväsendets framväxt och redogör även för Riksarkivets uppdelning 

av kommittearkiven liksom för principerna för redovisningen av dem. 

T otalt redovisas här komminearkiv för tiden 1603-1991, en äldre serie (ÄK) 

t o m 1900 och en yngre serie (YK) för tiden därefter. 

Vid utarbetandet av denna beståndsöversikt har utgivarna kunnat använda 

sig av tidigare arbeten, bl a av E Thyselius' (1896-1904) och A Lindbergers 

(1953) välkända arbeten, som redovisar kommitteer 1809-1945. För tiden 

därefter har de kunnat använda Riksdagsberättelsen (fr o m 1975 kallad 

Kommitteberättelsen). Det kan tilläggas att kommitteernas tryckta arbeten 

finns redovisade i olika tryckta publikationer/bibliografier, tex S Holmstedts 

förteckning över Statliga betänkanden 1961-1965 (1966) och i Liber/ 

Allmänna Förlagets olika sammanställningar (1965-). Vidare finns för 

senare år komminedirektiv och förteckningar över Statens Offentliga Utredningar 

(SOU) liksom publikationer som tryckts i den s k Departementsserien 

(Ds) i en databas som ingår i Rättsbanken. (Inom parentes kan nämnas 

att Riksdagen enligt vad som framgår av 1993/94 års budgetproposition avser 

att införliva databaser över SOU och Ds i Riksdagens publika databaser, 

Rixlex). 

75

76 

Som jag redan tidigare nämnt ryms i denna beståndsöversikt en myckenhet 

information. Enbart genom att studera registren får man en god bild över 

vilka frågor som uppmärksammats genom åren. I det äldre beståndet möter 

företeelser och frågor som numera torde vara tämligen okända eller åtminstone 

främmande för de flesta. Där finns ex kommissorialrätter och inkvisitionskommissioner, 

trolldomsväsende, passevolance, idiotundervisningskommitten 

(så sent som 1893!), skråförfattningar. Och vad föreslog eg den 

s k benkokningskommiw!n år 1805? 

I det senare beståndet (YK) kan man bl a se att miljövårdsfrågor uppmärksammats 

alltsedan utredningen rörande lagstiftningen ang naturskyddet 

m m (avlämnad 1946); och att 1954 års Öresundsdelegation lämnat ett arkiv 

om 44 volymer, d v s nästan lika omfattande som vad 1984 års motsvarighet 

åstadkom ( 47 vol). 

Registren är generellt sett mycket upplysande, men vart tog ex 1980 års 

kreditpolitiska utredning vägen? 

Inom YK redovisas arkiven i den ordning de inkommit till Riksarkivet. 

Vidare anges resp kommittes namn, tillsättningsdatum och antalet volymer 

som arkivet består av. 

Det skulle ha varit värdefullt om registret även hade redovisat när en kommitte 

avslutat sitt arbete. Det framgår nu endast indirekt genom att kommitteerna 

redovisas i den ordning de inkommit till Riksarkivet. Sedan några år 

tillbaka får varje kommitte i den statliga kommitteredovisningen ett unikt 

nummer som följer kommitten så länge den lever, oberoende av om den byter 

departementstillhörighet. Det hade varit värdefullt om även dessa unika 

nummer hade angivits i redovisningen. 

En detalj: enligt inledningen sköts kommitteernas kamerala registrering av 

regeringens förvaltningskontor, RFK. Därmed avses eg Regeringskansliets 

förvaltningskontor, förkortat FK, till skillnad från Riksdagens förvalt:ningskontor 

som förkortas RFK. 

Det framgår av förordet till denna beståndsöversikt att inskrivningen av 

materialet fått till effekt att innehållet kommer att utgöra stommen till en 

databas över kommittearkiven i Riksarkivet. Möjligheterna att utge den som 

en s k CD-ROM-skiva bör prövas. Därmed kan ex alla arkivinstitutioner och 

större bibliotek på ett enkelt sätt få del av detta mycket förnämliga arbete. 

RuneHedman

Fredsunderhandlingarna i Osnabriick 1647-49 

Rheinisch-Westfälische Akademieder Wissenschaften i Dusseldorf har nyligen 

i samarbete med Vereinigung zur Erforschung der Neueren Geschichte 

e V i Bonn utgivit de sista banden, 4/1-2, av serien C II, Die schwedischen 

Korrespondenzen, i det ståtliga urkundsverket Acta Pacis Westphalicae 

(Aschendorf Verlag, Munster 1994). Publikationen är, liksom de förut utkomna 

andra och tredje banden av denna serie, ett verk av den nu 80-årige 

professor Wilhelm Kohl i Munster och hans synnerligen kompetenta medhjälpare. 

(Det första bandet av serien, redigerat av Ernst Manfred Wermter 

och börjande med 1643, kom ut"redan 1965). Han har även skrivit en omfattande 

inledning om slutfasen av dessa komplicerade förhandlingar i Osnabruck, 

vilken sträckte sig från september 1647 till mars 1649. Publikationen 

bygger nästan helt på svenskt material förvarat i Riksarkivet, främst riksregistraturet 

och Diplomatica-samlingen Germanica liksom de enskilda 

arkiven efter rikskanslern Axel Oxenstierna, hans son Johan och de andra 

diplomaterna i TysklandJohan Adler Salvius och Mathias Biörenclou samt 

överbefälhavarna Carl Gustaf W rangel och pfalsgreve Carl Gustaf. Denna 

publikation borde alltså egentligen ha gjorts här i Sverige, men vårt land torde 

nu sakna ekonomiska och personella resurser för ett så storslaget arbete. 

För Tyskland hade det långa kriget, när härarna drog förhärjande fram i 

breda stråk genom landet, inneburit en stor katastrof, som vi här i Sverige 

nyligen blivit påminda om genom Peter Englunds historiska bestseller 

"Ofredsår". Det har ansetts på sina håll att många av Tysklands senare 

olycksöden haft sin yttersta orsak i det trettioåriga kriget. När Salvius den 31 

juli 1648 från fredskonferensen i Osnabruck äntligen kunde rapportera till 

sin drottning att fredstraktaten med kejsaren hade upplästs och bekräftats 

med handsträckningar, gratulationer och lyckönskningar hade underhandlingarna 

pågått i fem år. Att de blev så komplicerade berodde på att så många 

varandra korsande intressen var inblandade på båda sidor. Att få slut på 

kriget var därför mycket svårare än att börja det. 

Krigslyckans växlingar påverkade också underhandlingarna, och i början 

av 1648 hade svenskarna legat ganska illa till, särskilt sedan det katolska Bayern 

sagt upp ett tidigare vapenstillestånd, men efter den lyckade raiden mot 

Böhmen som slutade med intagandet av en del av Prag blev man mörare på 

den kejserliga sidan. På båda sidor rådde oenighet om krigsmålen, och de 

tyska protestanterna var inte längre så tacksamma mot sina svenska hjälpare 

som de varit förut utan ville helst bli av med dem. För svenskarna gällde det 

inte längre så mycket att säkerställa den evangeliska trosfriheten - om det 

ens varit det-som att få ersättning för sitt omak och att pressa ut tillräckligt 

77

hald. Museets nya basutställning kallas "Bondeliv" och ägnas åt lantbrukets 

utveckling i Halland från 1750 till1990. Att göra utställningar om modernäringen 

är inget nytt på svenska museer, snarare något som borde vara hopplöst 

omodernt. Pablo Wiking-F aria är antikvarie vid Varbergs museum och 

dessutom agrarhistoriker. Han har inte bara åstadkommit en åskådlig och 

intresseväckande utställning, som bl a innehåller Sveriges enda uppstoppade 

gris, utan han har även haft ork att skriva en bok, som inte bara är en utställningskatalog 

utan även en översikt över Hallands agrarhistoria. 

Genom tidsutsnitt åren 1750, 1860, 1930 och 1990 lyckas Wiking-Paria ge 

både ett etnologiskt och ett historiskt perspektiv på den agrara utvecklingen. 

Årtalen är valda för att illustrera särskilt händelserika skeenden inom jordbruket. 

Man kan genom dessa årtal följa förändringar i landskapets utseende, 

vilka som ägt jorden, vilka redskap som använts, vad man producerat, hur 

arbetet varit organiserat och hur utvecklingen skett i landet som helhet. Med 

utgångspunkt från Esaias Tegners kända förklaring till den stora befolkningsökningen 

på 1700- och 1800-talen tar Wiking-Paria upp ett par andra 

faktorer som varit väl så betydelsefulla som potatisen och vaccinet. Hans förslag 

är i stället att det var freden, friköpen och järnplogarna som var de viktigaste 

faktorerna bakom den agrara revolutionen. 

För den äldre perioden är det framför allt bouppteckningar och jordeböcker 

som använts som källor. Wiking-F aria har gjort sig känd som nytolkare 

av järnplogens historia i Sverige och har då i stor utsträckning nyttjat bouppteckningar. 

Järnplogens betydelse för växelbruket och den agrara revolutionen 

är stor och som Wiking-F aria visat infördes järnplogen tidigast i de trakter 

där de självägande bönderna dominerat, som Dalarna, Värmland och 

Norrland. För Hallands del sker detta betydligt senare. 

När det gäller 1930 och 1990 har dagböcker och intervjuer i stor utsträckning 

använts som referensmateriaL Bildmaterialet är i stor utsträckning 

hämtat från Varbergs museums bildarkiv och kompletterar på ett utmärkt 

sätt den goda framställningen. 

Per Matsson 

79

80 

Skurkar och vanligt folk. Brott och straff i släktforskningen. 

Sthlm 1993. (Årsbok 1993. Sveriges släktforskarförbund.) 

släktforskning är historievetenskapens demokratisering. Så uttryckte sig 

J ar l Torbacke i debattboken Humaniora i samhället ( 1982) och syftade bl a på 

effekten av "Gräv där du står" -cirklarna. Och han fortsatte: "Folk som aldrig 

skulle kommit på tanken att på gå vetenskapliga bibliotek och som gick omvägar 

kring ett arkiv blev på ett årtionde de svenska arkivens största besökargrupp." 

Det här intresset har hållit i sig och vuxit. Genom mikrokorten från SV AR 

har än större grupper kunnat ta del av det som finns i våra arkiv. 'Släktforskning' 

används ibland som samlingsord för släkt- ·och hembygdsforskning, 

gårdsforskning och forskning kring yrkesliv. 

Detta intresse har Sveriges släktforskarförbund tagit till sig. I sex, hittills 

utkomna, välredigerade årsböcker med färgglatt omslag och professionella 

skrivare har man gett den växande gruppen amatörforskare faktarik läsning. 

Temat för 1993 är domböcker eller "människan inför rätta". 

Författarna är väl skickade för sina uppgifter, flera är arkivarier och historiker, 

en är lärare/etnolog och en redaktör. Eva Österberg inleder med att 

berätta om att de som kom inför tinget var vanliga människor, t ex skräddare, 

guldsmeder, drängar eller skinnare. Småsaker gjorde att man kom inför 

rätta och Österberg pekar på sårad heder som en viktig faktor. Med hedern 

följde den sociala förankringen och genom rättegången kunde den förorättade 

få social upprättelse. Häxprocesserna under 1600-talet drabbade äldre 

kvinnor. sexualbrott orsakade att yngre kvinnor hamnade inför tinget. 

Straffet för utomäktenskapligt umgänge var hårt. 

Jan Sundin kommer in på liknande frågor i sin uppsats om lokalsamhället 

och brottsligheten, Från konfliktlösning till social kontroll? (ca 1600-1840). 

Den vardagliga och religiösa kontrollen utövades av kyrkan med myndigheternas 

stöd. Befolkningen ökade andelen fattiga mera rörliga individer växte 

och bönderna fick det bättre. Behovet av kontrolllokalt ökade, inte bara av 

ägodelarna utan också av reproduktionen. Jan Sundins uppsats har likheter 

med Eva Österbergs men är mer svårläst. 

Rudolf Thunander har forskat om enkelt hor, dubbelt hor och uppenbar 

skrift och han skriver om det i Förbjuden kärlek. Horsbrotten i Göta Hovrätt 

under 1600·talet. Den som begått dubbelt hor skulle "mista livet utan alla nåder". 

Denna typ av brott räknades till brottmål medan den andra arten av 

mål var tvistemål. Lennart Andersson Palm skriver initierat om brottmål 

och tvistemål och om olika typer av ärenden som lämnades in för beslut eller 

registrering hos domstolen. Dessa två uppsatser borde läsas av många släkt-

forskare och studiecirkelledare men också av bibliotekarier samt arkivarier 

med ringa yrkeserfarenhet. Texten är föredömligt kort och överblickbar. 

Till andra ärenden hörde också tomtköp, lokala byggnadsfrågor, byggnaders 

utseende och användning, m m. Årsboksredaktören Bengt Hjord visar 

hur mycket man får ut ur domboken kring dessa ärenden. 

Forskare fascineras av fästningsfångar. Som läsare tar man gärna del av livet 

på fästningen Karls borg, vilket Lars Ericson undersökt, och han berättar 

om förläggning och kost, bestraffningar och rymningar. Vandringsfolk i annan 

bemärkelse förtäljer Ingeborg Brunkhorst om, i berättelsen om tattaren 

Petter Pettersson i Halland under 1800-talet, och om svårigheten att bli 

bofast. 

K vinnans rättslösa ställning återkommer i flera av uppsatserna. Ett eländigt 

äktenskap har Malin Lenoartsson funnit i Växjö rådstugurätts protokoll. 

'Adelsmannen', korpralen och hustruplågaren Ulf Knutzon dömdes 

till slut till döden för hemfridsbrott, horeri och för att han inte hörsammat 

ett brev från riksrådet men han sändes i stället till Ingermanland och överlevde 

sitt dödsstraff i tjugo år. Anor, ägodelar och verbal förmåga räddade 

honom. Mera om dråp, otukt och självmord på 1600-talet i Småland berättar 

Nils Hård af Segerstad. 

Siv Thorsell har nystat upp en lokal mordhistoria, där drängen halshöggs 

och den plågade hustrun frisläpptes efter 15 år på spinnhuset, dömd för "del 

i sin mans mord men ej bekänt". 

Österbottningen och borgaren i Kristinestad Mårten Fråst Backman seglade 

på Stockholm. Christina Backman berättar om honom i En österbottning 

kommer till stan och vad hon funnit om honom i domböckerna; Sina dagar 

slutade han som flykting undan ryssen på Värmdö. Månens liv och omgivning 

skulle passa som underlag för en kortfilm. 

Arkivinformation av god kvalitet står Peeter Mark för när han ger vägledning 

in bland Stockholms tänkeböcker. Den uppsatsen borde ingå som introduktion 

eller ett memento för studerande i historia, ekonomisk historia samt 

ide- och lärdomshistoria på universiteten. Kunskapen hos studenter om vad 

som finns i arkiven är ofta låg och det behövs fler översikter av den här typen. 

Orden skrämmer en del läsare. En bok som riktas till 'släktforskare' blir 

inte läst av akademiker. En uppsats som innehåller många främmande ord 

och ett vetenskapligt språk blir trots temat inte alltid läst av släkt- och hembygdsforskare. 

Alla författarna har inte ställt sig frågan: V ad behöver amatörforskaren eller 

allmänheten veta? En del av författarna har fortfarande tankarna riktade mot 

en vetenskaplig publik. I 'vetenskapligheten' ligger också att använda fotnoter, 

men då bör de utformas enligt gängse regler och man bör inte använda 

81

82 

både citattecken och kursiv om samma titel. I en uppsats som ingår i släktforskarförbundets 

årsbok borde dock fotnoter vara lika förbjudna som den 

kärlek på 1600-talet några av författarna skildrar. 

Språkligt skiljer sig alltså uppsatserna åt, från meningar som "Individer 

binds samman i allt längre kedjor av ekonomiskt och socialt beroende", eller 

"Domstolarna var många gånger repressiva instrument" eller om hedern, att 

den "markerade individens accepterade tillhörighet i lokalsamhället" till 

"Ville en tattare stanna i Sverige, så gällde det för honom att skaffa sig ett 

yrke." 

Årsboken riktas till den breda allmänheten. Vad jag här avser är att redaktören, 

som gjort ett mycket bra arbete, måste hålla strama tyglar och språkligt 

samordna texterna, "tvätta svenskan". Det innebär inte att förenkla eller 

förfuska men ibland byta ut ord eller fraser. Synonymordböcker är givetvis 

bra även för den som skriver. 

släktforskarförbundets årsböcker har ett högt läsvärde även utanför den 

intresserade kretsen av släkt- och hembygdsforskare. Och de utgör god 

populärvetenskaplig litteratur inom arkivområdet. 

Irma Ridbäck 

Bibliotek och media i mittnordisktperspektiv Arkiv i Norrland 12 

(1993). 

Mittnorden-Kvarken- Öresundsregionen- Hansastäderna ... 

Listan kan göras längre. Termerna talar om enskilda läns behov av att söka 

samarbete med likasinnade, att söka spegelbilder för att stärka sin identitet. 

Mittorden består av ett bälte från Tmndelag vid Atlanten till Kuopio i det 

inre av Finland och samarbetet sker genom Mittnordenkommitten, som bedriver 

ett omfattande arbete på kulturområdet och inom högskoleutbildningen. 

Den 8-9 oktober 1992 anordnade man en konferens i Härnösand 

inom biblioteks- och informationsområdet och rapporten med samtliga 

föredrag finns nu utgiven av Landsarkivet i Härnösand, Arkiv i Norrland. 12 

(Härnösand, 1993). 

När man läser rapporten frågar man sig: vad var egentligen syftet med konferensen, 

som skulle "belysa utvecklingen inom biblioteks- och informationsområdet 

i de tre länderna". Deltagarna kom från bibliotek och arkiv i 

närområdet, dvs Härnösand (50%) och Sundsvall (25 %) samt Stockholm

Mittnorden 

Nord-Trli!ndelag fylke 

Sli!r-Trli!ndelag fylke 

Jämtlands län 

Västemorrlands län 

Vaasanlääni 0fasalän) 

Keski-Suomen lääni 

(Mellersta Finlands län) 

(13 %), men föredragshållarna kom från såväl Kuopio som Stockholm och 

Mo i Rama. 

Lars Höglund, numera professor i biblioteksvetenskap i Göteborg, ger 

framtidsvisionen hur de nya söksystemen förändrar vår tillgång till information 

och hur nya vägar att sprida information kommer att skapas. Som mottagare 

tvingas vi aktivt välja i utbudet i en helt annan omfattning än i dag. Vår 

83

84 

traditionella syn på massmedia kommer att förändras. Antalet CD-ROMläsare 

ökar, och även om Höglund illustrerar med siffror på världsnivå, så 

förstår man att detta dels gäller västvärlden, dels är antalet läsare i stark ökning 

även i vårt land. Det handlar också om lagringen på bibliotek och arkiv 

av den producerade informationen, varvid han i första hand syftar på 

universitets- och högskolebiblioteken och lagringen av tryckt material. 

Ökad satsning på forskning ger ökade informationsbehov och krav på kunskapsimport. 

"Framtidens utmaning blir att ställa de rätta frågorna till olika 

media och informationstjänster." Indirekt berör Höglund behovet av stordepå 

för de vetenskapliga biblioteken i och med att han talar om rationalisering 

genom bättre söksystem och snabbare dokumentleveranser. 

I Norge har man placerat en nationell depå i Mo i Rana. 

Frågan behandlas dels av Stein S.egrov, byråchef vid Kulturdepartementet 

i Oslo, dels av bibliotekschef Bj0rg Simonsen från Nasjonalbiblioteksavdelinga 

i Mo i Rana. Järnverksdriften i Mo i Rana var aldrig någon succe och i 

slutet av 1980-talet hade stortinget kommit fram till att Mo i Rana måste ha 

en mer varierad näringsstruktur och fler arbetsplatser för kvinnor. Man har 

idag nått en bra bit på väg, och omlokaliseringen av Statens Datasentrat till 

Mo i Rana gav direkta kringeffeker på uppbyggnaden av andra ADB-baserade 

arbetsplatser. Utvecklingen av datakommunikationerna har medfört att 

den geografiska placeringen av en datacentral nu spelar allt mindre roll. 

S.egrov går igenom vad som lokaliserats till Mo i Rana, och dröjer vid 

huvudpunkten, hur pliktleveranslagen kom att medverka till att en avdelning 

av nationalbiblioteket efter viss vånda byggdes upp i Mo i Rana. Förutom 

mottagande och registrering av pliktexemplar handhar man också 

mikrofilmning, samkatalog och depå med fjärrlånefunktioner. När konferensen 

i Härnösand hölls hade man hunnit ungefär halvvägs med arbetet i 

Mo i Rana. Så långt var allt gott och väl och hösten 1994 blir det femårsjubileum. 

Bibliotekschefen Bj0rg Simonsens personlighet och utstrålning i talarstolen 

förklarade varför man lyckats, och man tror henne gärna när hon talar 

om framtiden med "store patensialer forvekstog knoppskyting". Etableringen 

blev ett stort samordnings- och samverkansprojekt genom att stat, 

fylkeskommuner, kommuner och myndigheter blev inblandade. I huvudsak 

rekryterade man lokalt och har från 46 personer vid starten nått 150 (1992). 

I Finland antogs Lagen om Depåbiblioteket 1989 och då kunde en stordepå 

börja byggas upp med lokalisering till Kuopio. Dess roll i den nationella 

informationsservicen är att komplettera det vetenskapliga biblioteksnätet. 

Chefsbibliotekarien Pentti Vattolainen från Nationella Depåbiblioteket 

betonar i sitt inlägg betydelsen av en ekonomisk och rationelllösning att

evara lågfrekvent material. De ekonomiska effekterna av depåbiblioteket 

märks först på lång sikt i inbesparade kostnader för bibliotekslokaler. 

l oktober 1992 var situationen i Sverige en annan. Den förstudie som gjordes 

1991 visade på ett förvånansvärt lågt behov av lagringskapacitet fram till 

år 2007. Ett särskilt depåbibliotek bordlades därför tills vidare och man 

skulle inrikta sig på en viss utvidgning av biblioteksdepån i Bålsta i stället. 

Frågan om nationellt depåbibliotek för forskningslitteratur i Sverige belyses 

i häftet av bibliotekschef Carin Olausson vid högskolans bibliotek i Sundsvall/Härnösand 

(nu: Mitthögskolan). 

Den 1992 avslutade pliktleveransutredningen hade lagt fram ett lagförslag 

och Bengt Alexandersson, utredningens sekreterare, redogör för detta. Under 

konferensen beskrev Theodora Oker-Blom bibliotekarieutbildning i 

helhetssyn, och hon ger högskolan i Sundsvall/Härnösand en eloge för den 

i deras förslag framförda grundsynen om integration av moment från 

biblioteks-, arkiv- och informationsområdena genom samverkan med redan 

befintliga utbildningar i arkivkunskap och journalistik. 

För arkivområdet är Christer Troselius', länsstyrelsen, inlägg om "Arkivlänet 

Västernorrland" ett dokument att återvända till, en helhetssyn. Även 

länsrådet Leif Byman berör de omfattande satsningar som gjorts i länet på 

arkiv och kultur sedan början av 1980-talet. Det var ur dessa inlägg det framgick 

att syftet med konferensen nog var att skapa opinion för att ett nationellt 

depåbibliotek för forskningslitteratur förläggs till Västernorrlands län. 

Och frågan blir då: var det rätt målgrupp som lyssnade? 

Just en del av dessa satsningar, SVAR, fick Bj0rg Simonsen att uttrycka sig 

tydligt, "Vi skal etablere en slik i Mo i Rana nå." Och hon fick konferensens 

avslutande inlägg, vari hon lyfte fram mångfald och variation som grogrund 

för utveckling. Genom samverkan över gränserna kan man ta del av varandras 

erfarenheteroch referera till varandra. Man behöver träffas för att "snakke 

sammen". 

Konferensrapporter är emellanåt intressanta att läsa även i efterhand. Det 

här är en sådan och den når förhoppningsvis beslutsfattare, som behöver påverkas. 

Men, men ... nog kunde arrangörerna lagt till en sida om vad som 

hänt i frågan om ett nationellt depåbibliotek, när texterna publiceras mer än 

ett år efter konferensen. 

Irma Ridbäck 

85

på 60- och 70-talen börjar nu märkas inom det statliga arkivväsendet. Leveransgränsen 

är enligt lag 30 år, och detta är också den gräns efter vilken merpartern 

av arkiven skall vara tillgängliga for forskningen. När arkiven har 

kommit in till arkivmyndigheterna skall de alltså också kunna användas 

i forskarsalarna. Eftersom en stor del av bedömningen av vad som ska 

bevaras görs först vid leveransen innebär detta krav på snabba gallringsutredningar 

och behov av större depåer. Med den tillväxt som nu kan ses 

kommer depåerna inom landsarkiv och riksarkiv att vara fullt utnyttjade vid 

sekelskiftet. Här behövs alltså planering av hur behoven skall tillgodoses i 

framtiden. 

ADB medför naturligtvis även i Danmark ökade krav på arkivmyndigheterna. 

Det är nödvändigt att följa och om möjligt styra utvecklingen inom 

förvaltningen; ADB måste också i mycket högre grad utnyttjas som sökmedel 

inom arkiven. Dessutom levereras allt fler arkivhandlingar på ADBmedier 

till arkivmyndigheterna och dessa måste tillgängliggöras för forsknmgen. 

Huvudfunktionerna för det statliga arkivväsendet är två: att se till att det 

arkivaliska kulturarvet vårdas, och att tillgängliggöra och ge forskarservice. 

I förhållande till dessa huvudfunktioner presenteras målen för planperioden 

uppdelade på olika uppgifter. 

Enligt planen behövs ökade resurser till "bevarings- och kassationsarbejdet", 

inklusive mer aktivt fältarbete, och till forskarservicen. Denna senare 

funktion tål inte fler nedskärningar. Utan fler resurser ser perspektivet ut så 

här:" det publikumsvendte formidlingsarbejde (vil) b live fortsat på nuva:rende 

nivå. Indsatsen for bevaring og kassation må k0re på n0dblus, sk0nt flere 

og nye opgaver tra:nger sig på. Eksisterende samlinger vil fortalde sta:rkere. 

Udviklingsarbejdet vil gå helt i stå eller ikke b live f0rt frem til det punkt h vor 

frugterne kan h0stes." 

I handlingsplanens tredje del biläggs en del av de inlagor som producerats 

under arbetets gång. Där märks särskilt ett engagerat inlägg av arkivarierna 

Bent Bliidnikow och Steen Ousager som båda ingår i redaktionen för den 

fina historiska tidskriften Siden Saxo. De talar bl a om hur nödvändigt det 

är att arkivmyndigheterna (och vad som händer inom dem) blir mer kända 

för myndigheterna, för forskarna, för den egna personalen, för forskningsinstitutionerna, 

och de ger en rad goda förslag till hur detta ska åstadkommas. 

Från Danmark har också kommit ett häfte med vägledning om arkivlagstiftningen 

till kommunerna. Den användes vid ett stort antal informationsmöten 

som det statliga arkivväsendet under vintern hölls för anställda inom 

kommunerna. 

87

88 

Slutligen har jag i min hand fått en liten läcker bok -Et godt og smukt hus, 

skriven av landsarkivarie Dorrit Andersen vid Landsarkivet för Fyn. Även 

detta landsarkiv har nu fyllt 100 år och firar det med en stor behövlig tillbyggnad. 

Boken handlar om landsarkivets första byggnad och är rikt illusterad 

med fina foton och ritningar. 

Anna Svenson 

Polen 

Nr 139 av "Archeion", den polska arkivtidskriften grundad 1926 av Stanislaw 

Ptaszycki, innehåller en rad intressanta artiklar: Franciszek Cieslak 

skriver om det 70-årsjubilerande Statsarkivet i Lublin, Teresea Zielinska 

behandlar beståndet av arkivhandlingar rörande Aleksander Czolowski, 

fil dr, arkivchef och grundare av Lvovs Stadsmuseum. Detta bestånd finns nu 

i det Centrala Statsarkivet (för handlingar fram till1918) i Warszawa. 

I en annan artikel skriver Jerzy Pabisz om samarbete mellan arkiven och 

näringslivet. Jadwiga Szymanska-Petala tar upp problem med förtecknande 

av handlingar tillhörande Warszawa Universitet. 

Detta problem har uppmärksammats på flera andra polska universitet och 

högskolor. Aktredovisning hos dessa myndigheter möter stora hinder, inte 

minst därför att det inte finns något fast schema för redovisning. 

Szymanska-Petala skriver bl a: Fr o m restitutionen av Warszawa U niversitet, 

dvs, fr o m 1945, tillämpade de flesta enheter inom universitetet ett diarieföringssystem 

med rötter i mellankrigsperioden. Det som registrerades var 

enbart korrespondens, diarieförd i nummerordning. Korrespondensen bildade 

en rad nummeriska serier. 

Handlingar som protokoll från fakultetsrådets sammanträden eller handlingar 

rörande budget och räkenskaper omfattades inte av diarieföring. 

Dessa blev redovisade kronologiskt i resp serie. 

När det gäller studentakter, så registrerades dessa i ett separat studentregister; 

examensbevis redovisades i speciella examinationsförteckningar. 

Studentakter och examensbevis fördes samman till dossieer. 

Vid årsskiftet 1953-54 introducerades en ny aktredovisning: strukturoch 

sakredovisning. Denna återspeglade den dåvarande organisationen av 

universitetet. Till följd av detta fanns det ett flertal separata förteckningar. 

Varje förteckning innehöll sakgrupper uppbygda med hjälp av numerus 

currens. För att specificera dessa ytterligare har man också använt sig av bokstäver 

från "a" till "d".

90 

Det ligger ett stort värde i den befintliga klassifikationen av universitetsakter. 

För det första är det enligt Jadwiga Szymanska-Petala en enda existerande 

och fungerande redovisning och klassificering av dessa akter. 

För det andra, även om det här systemet inte är utan brister, så fyller det 

dock sin uppgift: det bringar ordning bland handlingarna redan under dessas 

tillkomst och innebär förbättrad information om universitetets verksamhet 

som följd. Dessutom underlättas arkivariernas arbete väsentligt. 

(Flera andra universitet och högskolor har tagit detta system som förebild 

i sin arkivredovisning.) 

Och sist men inte minst så ligger systemets värde dessutom i det faktum att 

det slår omkull den i Polen gällande uppfattningen att arkivarier inte borde 

befatta sig med klassifikationen av handlingar, eftersom de inte besitter kunskaper 

i informatik, arbetets organisation och förvaltning. 

Nytt från ICA 

Renata A rovelius 

Ett nytt nummer of Janus, ICA:s organ för arkivvetenskapliga studier m m, 

har utkommit, 1993:2. Det innehåller inte mindre än 17 olika uppsatser av 

författare/;rkivarier från nästan samtliga världsdelar samt en alldeles ny 

avdelning kallad Announcements (fr Annonces), i vilken på några få rader 

tekniska eller andra nyheter för yrkeskåren skall kunna publiceras. I detta 

nummer består avdelningen av ett meddelande om den kommande 4:e 

europeiska arkivkonferensen, som skall äga rum i Lancaster kommande september, 

några rader om nya tekniska hjälpmedel för att restaurera och fortsatt 

skydda skrift som håller på att försvinna och slutligen en lägesrapport 

från ICA:s terminologiprojekts arbete. 

Raden av uppsatser behandlar en mängd olika amnen: företags-, universitets- 

och parlamentsarkiv, informationsteknologiens påverkan på arkivlagstiftningen, 

naturlig luftkonditionering i arkiv lokaler, arkiven och socialhistorien 

och slutligen arkivverksamhet i Kina och Turkiet. 

U r svensk synvinkel är naturligtvis Claes Gränströms uppsats om "The 

Impact of Information Technology on Legislation in Sweden" den mest 

intressanta. Nu har vi ju som svenskar tillgång till Gränströms skarpsinniga 

analys och genomgång av detta ämne på vårt eget språk och jag nöjer mig 

därför med att meddela att den hugade läsaren nu alltså kan få ta del av 

Gränströms eminenta kunskaper på området på engelska språket också.

I stället skall här redogöras lite noggrannare för ett par utmärkta uppsatser 

kring informationsteknologiens användning i eller för arkiven. 

Chris Seifried från det kanadensiska riksarkivet skriver om två olika logiska 

databasmodeller för att länka arkivredovisning i flera nivåer, för att tala 

samma språk som ICA:s kommitte för arkivredovisningsstandarder, vars 

förslag nu håller på att översättas till svenska och som skall redovisas på ett 

förseminarium i anslutning till de nordiska arkivdagarna i Hamar i augusti. 

Den ena modellen har tagits fram på det kanadensiska riksarkivet och är en 

ren arkivmodell, en del av en funktionell specifikation för ett arkivinformationssystem. 

Den andra är en biblioteksmodell, framtagen av det kanadensiska 

nationalbiblioteket. I båda fallen visar författaren hur man på ett mer eller 

mindre komplicerat sätt kan föra samman och integrera arkivredovisningar 

från olika institutioner oberoende av art eller omfång. 

Den för svensk publik numera inte helt okände holländske arkivarien 

Peter Horsman skriver i en annan uppsats om vad en arkivarie bör veta om 

datorn eller rättare sagt om informationsteknologi. Vi bör vara medvetna 

om, säger författaren, att datatekniken kan användas på tre olika sätt i arkivverksamheten. 

För det första för att automatisera arbetet i arkivinstitutionerna 

genom ordbehandling, databehandling och bildfångst. 

För det andra måste arkivarien kunna förstå den informationsteknologi 

som används hos arkivbildarna, vare sig dessa är offentliga myndigheter eller 

enskilda, och tillblivelsen av elektroniska arkiv. 

För det tredje får arkivarien inte bortse från arkivforskningens nytta av 

datorerna. Kvantatitativ databehandling av massuppgifter och sökningar i 

arkivdatabaser blir allt vanligare. 

Vad är det då för kunskaper som en arkivarie behöver? Horsman har ställt 

upp en tabell där han för de olika stadierna i arkivhandlingens historia, den 

s k livscykeln, visar vilka !T-kunskaper som är nödvändiga i relation till den 

nivå på vilken man vill påverka eller delta i verksamheten. Olika sorters 

ADB; kunskaper är väsentliga i t ex arkivbildningsprocessen, vid gallringsutredningar 

eller vid tillhandahållande och levandegörande av arkiv. 

Undervisning i informationsteknologi bör ingå som en integrerande del i 

arkivutbildningen. All utbildning behöver inte skötas av arkivutbildade 

lärare utan mycken !T-undervisning kan läggas ut på specialister. Det viktiga 

är att datakunskapen blir en självklarhet på arkiv kurser, avslutar författaren. 

ARCHIVUM är flaggskeppet bland ICA:s publikationer. Vart fjärde år 

ägnas utgåvan till 100% den senaste arkivkongressen. Nyligen utkom volym 

XXXIX som utgörs av ett noggrant referat av vad som tilldrog sig vid 

den 12:e internationella arkivkongressen i Montreal den 6 till11 september 

1992. 

91

92 

Volymen är helt kronologisk och inleds som sig bör med ett sextiotal sidor 

kring det seminarium om gallringsplaner som föregick den egentliga kongressen. 

Därefter följer i sin helhet samtliga föredrag och samtliga inlägg från 

kongressdeltagare under de fyra plenarmötena och volymen avslutas med 

en lika noggrann redogörelse för vad som skedde under det symposium om 

arkivutbildning som följde efter kongressen den 12 till14 september. 

De 530 sidorna utgör en tämligen tung läsning och man gör nog bäst i att 

ta sig an boken i etapper eller använda den som ett uppslagsverk. Men visst 

uttrycktes det många väsentligheter om arkivariens yrkesroll, om standardisering, 

om arkivutbildning och om datoriserade arkivsystem under kongressveckan. 

Björn Lindh

Bibliografisk översikt 1992 

Förkortningar 

ASF Arkiv, samhälle och forskning 

NA Nordisk arkivnyt (Stockholm) 

Polygrafer, periodica m m 

Arbetarhistoria. Meddelanden från arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. 

Nr 61-65. Sthlm 1992-1993. ISSN 0281-7446. 

Arkiv i Norrland. Nr 11. Härnösand 1992. ISSN 0280-6142. 

A rkiv, samhälle och forskning 1992:1-3. Sthlm 1992. ISSN 0349-0505. 

Föreningsarkiven. Information från Folkrörelsernas arkivförbund. Årgång 

14, nr 44-47. 1992. ISSN 1100-0228. 

Göteborgs-Emigranten nr 3. Göteborg 1992. 127 s. ISSN 0284-8848. ISBN 

91-630-0401-1. 

Krigsarkivet. Interna meddelanden 1992:1-3. Sthlm 1992. 

Migration. Utvandrare och invandrare i gångna tider. Sthlm 1992 (Släkthistoriskt 

forum 1992:6. Årsbok 1992). 185 s. ISSN 0280-3984. ISBN 91-87676- 

07-9. 

Nordisk arkivnyt. Årg 37, 1992, nr 1-4. ISSN 0546-2851. 

Perspektiv på tjänstemän. Årsbok 1990-1992. Tjänstemannarörelsens arkiv 

och museum TAM. Sthlm 1992. 125 s. ISBN 91-87350-149. 

Presshistorisk årsbok 1992: Utgav Föreningen pressarkivets vänner. Sthlm 

1992. ISSN 0282-020X. 

Scriptum. Rapportserie utg av Forskningsarkivet vid Umeå universitet. 

Nr 32-36. Umeå 1992. ISSN 0284-3161. 

Tema Arkiv. Årg 2, 1992, nr 1-4. ISSN 1102-3597. 

Allmänt 

Arkivvetenskapliga studier. Register, till nr l, 1950-6, 1987. Ramsele 1992. 

12 s. 

93

94 

Bilden som allmän handling. Arkivkonferens i Malmö den 6-8 maj 1992. 

Malmö 1992 (FALK rapport 15). 57 s. ISSN 0283-040X. 

Bohlin, Alf, Myndigheters "försäljning" av uppgifter och kopior av allmänna 

handlingar.- Tema Arkiv 1992:2, s 5-13. 

Burell, Mats, Arkivrådet AAS 10 år.- Tema Arkiv 1992:1, s 4-6. 

De Geer, Hans, Vad skall vi med arkiven till? - T e ma Arkiv 1992: l, s 7-11. 

Edström, Josef, Arkiven betyder mer än du tror. - Bergsmannen 4, 1992, 

s 20-22, och 5, 1992, s 26-27. 

Forsman, Tommy, Dokumenthantering inom ISO 9000. -Tema Arkiv 

1992:4, s 20-22. 

Gränström, Claes, Lundquist, Lennart, Fredriksson, Kerstin, Arkivlagen. Bakgrund 

och kommentarer. Sthlm 1992. 187 s. ISBN 91-38-92076-X. 

Larsson, Bo, Svenska bondedagböcker. Ett nationalregister. Sthlm 1992. 

165 s. 

Larsson, Göran, Svenson, Anna, Över Öresund. -Migration. 1992, s 159- 

163. 

Lindroth, Jan, Vägen till arkivet. Handledning i arkivforskning för universitets- 

och högskolestuderande. Sthlm 1992. 69 s. 

Lövgren, Anna-Britta, Bevarande- och gallringspolicy för arkiven. Våra barnbarnsbarn, 

vi och vår tid. - DIK-forum 1992:5, s 14-15. 

Norberg, Erik, Några viktiga arkivfrågor under 1990-talet. -Bilden som allmän 

handling (FALK rapport 15). Malmö 1992, s 28-37. 

Pliktleverans. slutbetänkande av Pliktleveransutredningen. Sthlm 1992 

(SOU 1992:92). 194 s. ISSN 0375-250X. ISBN 91-38-13166-8. 

Rumar, Lars, Samarbete arkiv-museer. - ASF 1992:1, s 75-77. 

Rundberg, Bo, Bolagisering ur arkivsynpunkt.- NA 1992:2, s 55-57. 

Rundberg, Bo, Arkivperspektiv på bolagisering av myndigheters verksamheter.- 

ASF 1992:1, s 47-60. 

Seidel, Stefan, "En mussla som döljer en skimrande pärla".- DIK-forum 

1992:12, s 6-7. 

Tomenius, Lennart, Är forskningsverksamhetens rättsliga ställning oklar? 

Tema Arkiv 1992:3, s 9-18. 

Welander, Lars·Olof, Temadag arkiv, bibliotek och rltuseer i forskningens 

tjänst.- ASF 1992:2, s 96-98. 

Riksarkivet 

Brundin, Metta, Järnvägsforska i Riksarkivet! -Tåg. Årg 27 nr 10, 1992, 

s 13.

Kjellander, Stig, Charta sigillata- stämpelpapper- stämplingsmärken. Information 

och kort beskrivning till i första hand Riksarkivets ämnessamling 

Charta-Sigillata och omfattande samling prover på stämpelpapper. 

Skara 1992. 45 s. 

Magnusson, Claes-Göran, Riksarkivets kart- och ritningssamling. Sthlm 

1992. (Riksarkivet. Tekniska byrån. Rapport 1992:2). 34 s. 

Krigsarkivet 

Ehrensvärd, Ulla, Militär kartläggning av Skåne. - Krigsarkivet. Interna 

meddelanden 1992:1, s 1-5. 

Gäfvert, Björn, Krigsarkivets bestånd av kartor och ritningar över Värmland. 

- Wermlandica 1992, s 49-56. 

Wallberg, Evabritta, Handlingar efter John Georg Arsenius.- Krigsarkivet. 

Interna meddelanden 1992:1, s 6-8. 

Wallberg, Evabritta, Krigsarkivets enskilda arkiv.- ASF 1992:2, s 7-25. 

Landsarkiv. Stadsarkiven i Stockholm 

och Malmö 

Pursche, Werner, Landsarkivet i Vadstena och de enskilda arkiven.- ASF 

1992:2, s 27-36. 

Stockholms stads arkivnämnd. Verksamhetsberättelse 1991. Sthlm 1992. 

(Kommunstyrelsens utlåtanden, bihang 1992:22). 57 s. 

Statliga myndigheters arkiv 

Glitze, Erland, Från arkivverksamhet till informationshantering. SJ:s centralarkiv 

i nya lokaler.- SJ-nytt 1992:6, s 18 f. 

Seidel, Stefan, Kart- och Bildavdelningen. Ovärderligt material. - DIKforum 

1992:13, s 8-10. (UUB). 

Seidel, Stefan, Polisarkivet - större än de flesta landsarkiv. - DIK-forum 

1992:14, s 6. 

Kyrkliga arkiv 

Berg, Lars Otto, Kirchenbiicher in Schweden. Ein Modell zur Sicherung und 

Verbreitung von Archivinformation durch Mikrofiches. - Kirche in 

95

96 

Staat und Gesellschaft im 19. Jahrhundert. Neustadt 1992 (Veröffentlichungen 

der Arbeitsgemeinschaft der Archive und Bibliotheken in der 

evangelischen Kirche 17), s 231-239. 

Kommunala arkiv 

Arkivhandbok för kommuner och landsting, 2:a uppl., Sthlm 1992. 

Bergbom, Rolf, Forsberg, Jan-Erik, Hagstedt, Rolf, Sahlen, Tom, Den goda 

visionen. Om kontorsinformationssystem i offentlig miljö. Sthlm 1992. 

80s. ISBN 91-7344-877-X. 

Esplund, Marie, Stenbäck, Annette, Historien om och i ett arkiv. Glimtar från 

Karlstads kommunarkiv.- Wermlandica 1992, s 77-84. 

Johansson, Urban, Nyförvärv till Norrtälje kommuns centralarkiv. -Föreningsarkiven 

46/47, 1992, s 8-10. 

Seidel, Stefan, Lokalhistoriska arkivet i Leksand. - DIK-forum 1992:16, 

s6-7. 

Företagsarkiv 

Edström, Josef, Jernkontorets arkivinsatser.- Tema Arkiv 1992:2, s 14-15. 

Lenander Fällström, Anne-Marie, Företagsarkivsektorn. - ASF 1992:1, 

s 69 f. 

Folkrörelse-, organisations- och föreningsarkiv 

Andersson, Stellan, Kontorsrationalisering och forskarservice. - ASF 

1992:2, s 49-59. 

dens., Levande arkiv. Något om ARAB:s arbete med LO-förbundens 

dokumenthanterings-och arkivfrågor.- Föreningsarkiven 44/45, 1992, 

s 13-17. 

Grass, Martin, 1991 års accessioner till arkivavdelningen.- Arbetarhistoria 

61/62, 1992, s 51. (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek). 

dens, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek - i Sverige, i Norden, i Europa. 

ARAB -förebilden. - Arbetarhistoria 63-65, 1992/93, s 55-58. 

dens, För 90 år sedan grundades Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Nedslag 

i korrespondensen 1902-1912.- Arbetarhistoria 63-65, 1992/93, 

s2-7.

98 

Dalhede, Christina, Miljöer, människor och material. Axplock från forskningsvistelser 

vid utländska arkiv.- ASF 1992:1, s 7-46. 

Ericson, Lars, CIHM och de militära arkiven. - ASF 1992:2, s 90 f. 

Geber, Magnus, Arkiv i Indien. - NA 1992:1, s 20-21. 

Lettland-Schweden. Ausstellung des Lettländischen Staatsarchivs in Schweden. 

Visby 1992. 54 s. ISBN 91-971632-1-X. 

Liljequist, Marianne, Arkivarieyrket i informationsåldern. - T e ma Arkiv 

1992:4, s 10-14. (Arkivkongressen i Montreal). 

16:e Nordiska arkivdagarna. Härnösand 11-14 juni 1991. Mötesrapport. 

Härnösand 1992 (Arkiv i Norrland 11). 255 s. ISSN 0280-6142. 

Norrlander, Stellan, FIAT- en ung organisation.- ASF 1992:2, s 91-93. 

Utbildning 

L osman, Beata, Arkivutbildning och informationsvetenskap. - ASF 1992: l, 

s 61-68. 

Arkivtekniska frågor 

Abukhanfusa, Kerstin, Ett studiebesök på Föremålsvården. - NA 1992:2, 

s 52-54. 

Feldman, Tomas, streckkodsmärkning som identifieringsmetod och sökmedel 

inom arkivförvaltningen. Sthlm 1992 (Riksarkivet. Tekniska byrån. 

Rapport 1992:1). 30+ 13 s. 

(utan förf}, Kartvårdscentralen-centrum för papperskonservering. -Tema 

Arkiv 1992:2, s 16-17. 

ADB: Användning och medier 

Bildfångst - en områdesöversikt. Stockholm 1992 (Statskontoret 1992: 18). 

125 s. ISBN 91-7220-198-3. 

Blomberg, Bengt, Från arkivsystem till informationssystem.- Bildfångsten 

områdesöversikt, s 83-93. 

Byström, Ulf, Datorisering av ärendehantering och arkivering. - Bildfångst 

- en områdesöversikt, s 33-58. 

Clemensson, Per, Datoriseringen av Göteborgs-Emigranten. - Göteborgs 

Emigranten 3, 1992, s 106-115.

Hellberg, Stefan, Juridiska aspekter på digitala signaturer. - Tema Arkiv 

1992:1, s 25-26. 

Hömfeldt, Torbjörn, Östholm, Britt-Marie, Bildfångst och arkiv. - Bildfångst 

-en områdesöversikt, s 118-124. 

Mikrofilm. Reprografi 

Andersson, Lennart, Ljusning i mörkret - hur nitratfilm kan bevaras. - 

Västgöta-Dal1992, s 205-210. 

Dieckmann Rasmussen, Jörgen, Foto i arkiv. Nordisk videreuddannelseskursus 

for arkivarer.- NA 1992:1, s 22-23. (Biskops-Arnö 1991). 

Ståhl, Margareta, Foto i focus. Utredning om fotografi vid Nordiska museet. 

Sthlm 1992. 48 s + 11 bilagor. ISBN 91-7108-329-4. 

Ljud och bild (Audiovisuella arkiv) 

Norrlander, Stellan, Nytt arkivmedium i fara. - ASF 1992:1, s 99-102. 

(Videoband). 

Olofsson, Hans, J akten på den försvinnande skatten.-Audiovisuella medier, 

jan 1992. (Ang Sveriges Televisions magnetband). 

Heraldik 

Neveus, Clara, de Waem, Bror Jacques, Ny svensk vapenbok. Sthlm 1992. 191 

s. ISBN 91-7886-092-X. 

Arkivstatistik 

Nordisk arkivstatistik 1991.- NA 1992:4, s 135-140. 

Tillägg till tidigare år 

Arkivlokaler och arkivklimat. Arkivkonferens i Borås den 8-9 maj 1990. 

Borås 1990 (FALK-rapport 13). 42 s. ISSN 0283-040X. 

Carlsson, Ingemar, The Swedish Royal Family Archives. - Archives et bibliotheques 

de Belgique 62, 1991, s. 443-465. 

Fritz, Birgitta, Vadstenas brev. - Vadstenas klostrets bibliotek. Ny katalog 

och nya forskningsmöjligheter. Sthlm 1990, s. 23-33. 

99

100 

Anmälan 

Personuppgifter i Svenska 

Industritjänstemannaförbundet arkiv 

Tjänstemannarörelsens Arkiv och och Huseum, T AM, har mottagit en 

större leverans förhandlingsmaterial från Svenska Industritjänstemannaförbundet, 

SIF. Leveransen omfattar det centrala förhandlingsmaterialet 

från 1970-talet med ett mindre antal handlingar från 60-talet och i någon mån 

från 50-talet. T AM kommer i och med detta att ha SIFs centrala förhandlingsmaterial 

från förbundets start till och med 1979. 

Det centrala förhandlingsmaterialet speglar många typer av problem från 

den lokala arbetsplatsen som ej kunnat lösas på denna och därför hänskjutits 

till en central förhandling. 

Sammanlagt är det närmare 40 hyllmeter akter som nu kommit till T AM. 

Dessa bör vara av stort intresse för den som är intresserad av skeenden på 

företagen inom den svenska industrin. Förhandlingarna berör i hög grad 

enskilda människoöden i alla typer av konflikter som kan uppstå på en arbetsplats. 

Man kan finna rubriker från de vanliga "löner och allmänna villkor" 

till "provocerad uppsägning" och "jämställdhet". 

Förändringar inom företagen i samband med konkurser, omorganisationer 

och alla typer av utvecklingsarbete finns med. 

Den stora mängd personöden som ligger förborgade på arbetsplatserna 

levandegörs i hög grad i SIFs förhandlingsmateriaL Person- och släkthisto: 

riker borde ha mycket att hämta här, liksom i annat material i de fackliga 

arkiven. 

SIFs förhandlingsakter är försedda med uppgifter om syftet med förhandlingen, 

dess slutdatum, plats, namn på ansvarig ombudsman samt uppgifter 

om den person förhandlingen berör. 

Tilläggas kan att Svenska Industritjänstemannaförbundet räknar 21 juni 

1920 som sin födelsedag och kommer att fira sitt 75-årsjubileum nästa år 

1995. Även med tanke på detta kommer intresset för förbundets arkivmaterial 

att öka. 

Björn Holmberg

102 

fiska utbildnings- och forskningsrådsnämnden vid Stockholms universitet. 

Under året lämnade Samfundet ett remissvar på ett förslag från ICA om 

etiska normer för arkivarier. 

Arkivsamfundet uppvaktade RA på dess 375:e födelsedag med en liten 

sammanställning över Samfundets verksamhet. 

Under året utkom Arkiv, Samhälle och forskning med 3 nummer. 

Styrelsen har under året sammanträtt 3 gånger. 

Styrelsens arbetsutskott har sammanträtt l gång. 

Anslag har erhållits från Humanistisk-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet 

med 38 000 kr och från Ingvar Anderssons fond med 4 000 kr. 

Antalet medlemmar i Samfundet uppgick vid årsskiftet till 707 st. 

Stockholm i april 1994 

På styrelsens uppdrag 

Ulf Söderberg

MEDVERKANDE I DETTA NUMMER 

Renata Arovelius, arkivarie, Uppsala 

Helmut Backhaus, arkivråd, Täby 

Jan Brunius, förste arkivarie, Stockholm 

Eric De Groat, arkivarie, Vaxholm 

Olle Fors/und, administrativ chef, Järfälla 

Birgit Friggebo, kulturminster, Stockholm 

Rune Hedman, kansliarkivarie, Uppsala 

Björn Holmberg, studerande, Stockholm 

Björn Lindh; byråchef, Sollentuna 

Lars Ljungström, förste intendent, Stockholm 

Folke Ludwigs, förste arkivarie, Stockholm 

Per Matsson, förste arkivarie, Stockholm 

Erik Norberg, riksarkivarie, Stockholm 

Irma Ridbäck, avdelningsdirektör, Uppsala 

Herman Schuck, professor, Stockholm 

Staffan Smedberg, avdelningschef, Saltsjö-Boo 

Anna Svenson, arkivarie, Lund 

UlfSöderberg, förste arkivarie, Stockholm 

Bo Vahlne, överintendent, Solna 

103

Arkivet, inventarienumren och de kungliga möblerna ... - Visa filer

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template ?