HomespottinG - Hem - Lunds Tekniska Högskola

ateljeerna.lth.se

HomespottinG - Hem - Lunds Tekniska Högskola

homespotting

några texter om barndomens bostäder

skrivna av studenter i ateljé X våren 08


Innehållsförteckning

Ett hus i Hågnarp; Linnea Möll-Nielsen sid 5

En villa i Stocksund; Teodor Åström sid 9

Falkenerare vägen 16 i Falkenberg; Jonathan Gertsson sid 13

Solbyn – en ekoby; Beata Hemer sid 17

Ett hus i Gostivar, Makedonien; Bekim Aliji sid 21

Fågelstigen 3 i Lindesberg; Carolina Råberg sid 23

Morkullavägen 29 i Bjärred; Elin Karlsson sid 31

Hemma hos mina kusiner; Farhad Jalalvand sid 35

Mjölbäcksvillan; Ingrid Nordstrand sid 39

Torp i Kölsjön; Ingrid Grubb sid 45

Åsvägen i Onsala; Isa Pettersson sid 49

Gränsvägen 51, Ronneby; Jimmy Bussenius sid 53

Analys av radhus i Mölndal; Joanna Attvall sid 57

Sandgatan 32D kv. Stranden, Borgholm; Julia Krus sid 61

Lantställe på Öland; Kajsa Börjesson sid 65

Huset i slänten; Katja Tsychkova sid 69

Nybygård i Uppsala; Lovisa Lindström sid 71

Vilbergen i Norrköping; Mats Håkansson sid 75

Herserudsvägen 71B, Lidingö; Magnus Casselbrant sid 83

Sandby nr. 11; Martin Ivarsson sid 87

Huset i Le Rey; Odd Kjellberg sid 91

Att återuppleva sitt barndomshem; Olivier Tripod sid 95

Bergsprängargränd 2B, Vita Bergen; Oskar Edström sid 99

Tändsticksvillan i Västervik; Peter Andrén sid 107

Villa Alvik – Beskrivning av ett Hem; Sara Hellgren sid 113


Mitt hem är min borg, Norrtälje Kommun; Sixten Dunér sid 121

Analys – Kronvägen 27A, Västerås; Sofia Adolfsson sid 125

Walliegården; Sofie Persson sid 131

Björkudden i Härryda Kommun; Tuva Sköld-Hamilton sid 139

Vårt land; Åsa Lind sid 145


ETT HUS I HÅGNARP

När jag var ungefär fyra år gammal fl yttade vi från Danmark till

skogarna i Norra Skåne. Huset vi fl yttade in i var rött med vita

knutar, och låg i ett landskap som dominerades av höga skogar

med insprängda gårdar och betesmarker.

Ursprungligen byggdes huset på initiativ av byalaget i närheten

av Bjärnum, en liten ort i Hässleholms kommun, någon gång på

1850-talet. Det behövdes en köpman i bygden, och köpmannen

behövde en affär och en bostad. Ena delen av huset var därför

till för försäljning och skyltning, medan den andra delen var ämnad

för bostad åt köpmannen och dennes familj.

Huset byggdes med hjälp av en teknik som heter skiftesverk, och

som härstammar ända från vikingatiden. Skiftsverkstekniken går

ut på att bygga väggarna av liggande grova plankor som passas

in i stolpar med spår. Plankorna var i bostadshus försedda med

så kallade långdrag; skålade undersidor för större täthet mellan

byggnadsdelarna. Skiftesverkstekniken var vanlig ända in i

slutet på 1800-talet, och hus byggda enligt den principen kallas

i Skåne för bålahus. Fundamentet var gråstensmurverk, och till

huset hörde två källare med jordgolv.

Kring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet började det hända

saker i området. Hågnarp började expandera, och hade vid

det laget attraherat industrier. Det rörde sig om snickeriindustrier

som skulle framställa likkistor. Dessutom låg Hågnarp väldigt bra

till, i en knutpunkt mellan viktiga landsvägsförbindelser i området.

År 1907 beslutade man därför att affären och bostaden skulle

nedmonteras och återuppföras mitt i metropolen Hågnarp.

Köpmannen hade det gott ställt. Han hade ett, för tiden, väldigt

stort hus och en egen slakteriverksamhet på tomten.

5

Huset efter ombyggnad

Principen bakom skiftesverkstekniken,

framifrån och från ovan

Karta över området kring Hågnarp

Linnéa Möll-Nielsen

Homespotting


Tyvärr skulle det visa sig att de goda tiderna inte kom att vara för evigt. Bjärnum fi ck förmånen av en järnvägsförbindelse

mellan Hässleholm och Kristianstad, och föga förvånande är väl att industrierna då sökte sig

till Bjärnum hellre än Hågnarp. Och med industrierna försvann folk. På slutet av 50-talet stängdes affären för

gott, och en närboende bonde övertog huset som han hyrde ut.

1972 byggde man om huset enligt gällande tidsprinciper, med celltex och plastmattor för hela slanten.

Taket fi ck sig också en omgång, och täcktes med Onduline. Onduline är ett vågformat takpapp som är korrugerat

och täckt med granulat på ovansidan.

Från och med 1987 och en bit in på ‘90-talet byggdes huset om igen. Huset fi ck ett plåttak; detta på grund

av att takkonstruktionen förmodligen inte skulle hålla för belastningen av takpannor. För resten av ombyggnaden

användes i huvudsak naturmaterial. I köket lades det till exempel breda golvplankor som tätades

med bivax, för att kunna tillåta golvets fuktrörelser.

Som kuriosa kan nämnas att under sistnämnda renovering hittades tidningar från 1930-talet, med stora

rubriker om Hitler och den tidens händelser i Europa och världen. Dessa hade använts som tätning då man

installerade en hydrofor och drog vattenledningar i huset.

Jag var mellan fyra och tolv år gammal när vi bodde i det här huset. Det har garanterat färgat mina upp

levelser, då jag förmodligen inte ser världen som jag gjorde då.

Det första jag minns när jag tänker tillbaka på tiden i huset är hur spännande det var att bara vara där.

Alla rum var olika; i form, storlek, ljus och färg. Att leta sig genom rummen var nästan som att gå på äventyr

i en labyrint. På somliga ställen fl ödade ljuset in i ett varmt, gyllene sken, och andra ställen var nästan alltid

dunkla.

En av de saker som gjorde huset så spännande var de många materialväxlingarna och motsättningarna i

detaljerna - de gamla detaljerna kontrasterade mot nya inredningsdetaljer. På väggarna satt nya tapeter,

golven var nylagda – medan det stora fönstret i vardagsrummet ursprungligen tjänade som skyltfönster för

skinkor och tvålar, och man på väggen ut mot vägen kunde hitta rostiga järnringar där folk förr i tiden tjudrade

sina hästar.

Både det faktum att huset byggdes på artonhundratalet och dess ursprungliga ändamål har präglat

planlösningen, och i mitt tycke blev det därigenom en mycket mer levande bostad än vad många av dagens

stereotypa hus är.

Huset som det såg ut när

mina föräldrar köpte det

6

Ännu en bild på huset innan

ombyggnad

Linnéa Möll-Nielsen

Homespotting


Husets konstruktion

Bottenvåning, efter ombyggnad.

Rummen längst ned till vänster utgör den

ursprungliga butiksdelen, medan rummen

till höger var bostad.

7

Ovanvåning, efter ombyggnad

Linnéa Möll-Nielsen

Homespotting


Huset sett från trädgården mot gatan

Homespotting

Teodor Åström

Jag har för uppgiften här valt att analysera huset jag växt upp i. Det

ligger i Stocksund norr om Stockholm, ett område med mest

villabebyggelse. Det är ett traditionellt trähus i två våningar. Den

tjockaste huskroppen är husets hjärta med kök och vardagsrum,

längan som går ut från denna och som även är påbyggd med än

våning rymmer sovrum och badrum. Det är ett rustikt stockhus med

mycket materialkänsla och fina detaljer som blyspröjsade fönster,

tjocka dörrfoder och öppen spis.

Innanför entrén finns en liten hall

och toalett, därifrån kommer man in i

ett rum med öppen spis och genom

en stor öppning vidare in i

vardagsrummet. Bredvid dessa två ligger kök och matrum.

Rummen i den här delen känns omslutande och mysiga genom

de relativt små blyspröjsade fönstren som inte ger så mycket

insyn, med undantag för vardagsrummet och matrummet vilka

har fler och större fönster. Dessa rum har också många trevliga

Spisrummet

detaljer som dörrhandtag i järn, dörrar med enkla profiler och

tjocka vackert profilerade lister runt fönster och dörrar, varav en

del är tjockt målade med många lager färg. Det centrala

rummet har ett vitt tak med kraftiga rödmålade takbjälkar, gulorangea

väggar och får in ljus genom spröjsade fönster i

norrväggen. Det lackade, grova plankgolvet och spisen bidrar

också till atmosfären. Från detta rum går det en axel vidare till

det mycket annorlunda vardagsrummet. Rummet har stora

spröjsade fönster och blekt pastell-gröna väggar. Köket och

matrummet är båda målade i en ljusgrå färg. Det förstnämnda är Köket

ett mysigt, omslutet rum som trots sin storlek är husets riktiga hjärta där köksbordet är

samlingspunkten där man äter m.m. Matrummet används oftast bara när det kommer

middagsgäster. Spisrummet är hela husets kommunikationsnav varifrån man kan komma till alla

delar av huset och kan även vara startpunkten för en cirkulär rörelse mellan kök, matrum och

vardagsrum.

Åt andra hållet från spisrummet kommer man in i en lång korridor i vars ände det ligger ett

sovrum, badrum och ett till rum, hopslaget av två mindre rum, som fungerar som ateljé och

9


arbetsrum. Den här delen av huset skiljer sig mycket från köksdelen.

Förutom i korridoren har rummen stora fönster och glasade dörrar ut

mot trädgården, vilket gör rummen ljusa och mindre omslutande. Här

är material och detaljer mycket enklare, dörrarna är av samma sort,

men lister och foder som i den första delen av huset var breda och

profilerade är här smala och släta. De olika rummen går endast att nå

utifrån korridoren.

Uteplats

Till vänster i början av korridoren leder en trappa upp till

övervåningen som särskiljer sig på samma sätt som de andra

delarna av huset eftersom den byggdes till långt senare.

Sovrum och badrum ligger grupperade längs två axlar, med en

stor ljus hall mellan. Väggarna och taket, som är öppet ända

upp till nocken, är klädda med vitlaserad spontpanel och

mycket ljus släpps in genom stora fönster åt både norr och

söder. Lister och andra foder är smala, släta och dörrarna har

Plan för undervåningen

försetts med en enkel profil. I

jämförelse med rummen runt köket

i undervåningen känns sovrummen

och hallen på övervåningen mycket

öppna.

Huset är som jag nämnt kraftigt

ombyggt flera gånger och därför

skiljer sig material och speciellt

detaljer ganska mycket åt i olika

delar av huset. Till exempel är det

olika golvmaterial i vartenda rum,

förutom på övervåningen.

Villasamhället i Stocksund

grundades i slutet av 1800-talet och

hade då en mycket lantlig prägel.

Området där huset ligger

bebyggdes dessutom långt senare

och hade kvar denna karaktär när

Uppfart

huset byggdes upp på platsen 1938.

Då bestod huset av en liten stuga

med förstuga, två rum och kök (markerat med orange streckning på planen över undervåningen).

Då omgavs tomten också av en trägärdesgård vilket måste ha sett mycket pittoreskt ut. Huset var

inte nytt utan var en äldre stuga som flyttats ned någonstans från bergslagen, men jag vet inte

riktigt varifrån. Då rörde det sig om ett riktigt litet timmerhus med bara små spröjsade fönster,

10


Plan för Övervåningen

öppen spis och takåsar, men jag

vet inte exakt hur det då såg ut

eller vad rummen användes till

eftersom så mycket har ändrats

sedan dess. 47 byggde man till

matrum, en trappa ner till

källaren och vardagsrum på

södersidan om det gamla huset.

Matrummet har tidigare använts

som arbetsrum och då fanns det

också ett handfat insatt där. De

nya rummen byggdes, mycket på

liknande sätt som innan, med

stockväggar, men i dessa sattes

det in stora, tjusiga, ospröjsade

panoramafönster i motsats till

fönstren i det gamla huset. 66 var det dags igen då det byggdes till ytterligare två sovrum och ett

badrum på undervåningen. Också den här gången byggde man väggarna av liggande stockar men

isolerade dem mer på insidan med lättbetong, fönstren som sattes in var större men hade i alla

fall en indelning i en grövre spröjs. Väggarna i det nya badrummet kläddes med ett tidsenligt

kakel i en brunskiftande glasyr. I en renovering på 70-talet togs många profilerade lister och

foder bort och ersattes av smala och platta sådana, köket renoverades och korkplattor lades in på

golvet. Slutligen byggde min familj på övervåningen 93, då mina föräldrar även passade på att

byta ut de värsta panoramafönstren i undervåningen för att ersätta dem med andra som bättre

stämde överrens med resten av huset.

För mig är det blandningen av gammalt och nytt, de inneslutande rummen i undervåningen med

den öppna spisen och de ljusare men ändå ganska traditionella tillbyggda rummen, som gör huset

speciellt.

Ritning på fasaden mot gatan från

1966

11


Jonathan Gertson A07X

jan. 2008

Homespotting

Kv. Bågen 25, Falkenerarevägen 16, 311 36 Falkenberg

Min uppväxt skedde i huvudsak i mina föräldrars

hus på villaområdet Näset i Falkenberg, men till

en stor del utspelade den sig även i min farmor

och farfars hus i den nordöstra utkanten av

Falkenbergs innerstad där jag fick vara på

vardagarna istället för att sättas på dagis när

båda mina föräldrar arbetade. I och med det,

och att jag såg det som en chans att få träffa

mina farföräldrar lite mer än vad jag annars har

tid till, valde jag att göra en analys av deras hus.

Min farfar Gert Karlsson som innan sin pension arbetade som verkstadschef var, och är, väldigt

tekniskt och konstruktivt kunnig och både ritade och byggde i stora drag detta hus själv under åren

1970 – 73. Det översågs och reviderades av arkitekt- & konstruktionsbyrån AB Bruno Andersson och

stod sedan färdigbyggt 1973.

Huset speglar sin tidsperiod med sitt valmade tak som blev populärt under 70-talet. Detta decennium

är berömt för plastens intrång i hem och hus, men i huset kan jag inte finna några spår av denna

fascination, dock har delar av den ursprungliga interiören förmodligen kunnat spegla den eran.

Grunden till huset är en betongplatta på mark, vilket också var populärt under den tiden det byggdes.

Men som för så många andra uppkom fuktangrepp, i detta fall i träreglar som var gjutna i

betonggrunden, vilket gjorde att farfar 1999 fick riva upp golvet och slita bort alla reglar. Han

skapade i samband med det också en fem centimeters luftspalt mellan betongplatta och isolering och

lät inomhusluften ventileras därigenom. Detta förde med sig att betongplattan blev uppvärmd och

risken för fuktproblem minskade radikalt.

Huset är ett enplanshus i vit kalkssandssten (mexisten)

med träpanelsdetaljer i teak, svarta glaserade

takpannor på ett valmat sadeltak och med en delvis

överbyggd skifferstenslagd uteplats. Även

garageuppfart och gång till huvudentrén är lagd med

norska sågade skifferstensplattor. Mexistenens

popularitet var en avtagande trend som hade haft sin

kulmen under 60-talet, men träpanelerna (oftast

kombinerade med tegel) blev vanliga under 70-talet.

Takfoten är väldigt kraftigt utformad, i enlighet med

det för tiden rådande stiltänkandet. Tomten är en

hörntomt på 678m 2 och gränsar emot Broslättsvägen

och Falkenerarevägen med en ca 10cm hög granitmur

som mer fungerar som markering av tomtgränsen än

mur. Tomten ligger strax utanför Falkenbergs

innerstadsområde, och detta lilla villakvarter som

kallas Gruebäcksområdet följs norrut utav området

Sloalyckan som i huvudsak består av lamellhus i gult

tegel. I och med att det går ett promenadstråk ifrån

13

1


Jonathan Gertson A07X

jan. 2008

detta område som mynnar ut i Broslättsvägen medför det att det promenerar mycket folk som ska till

eller från innerstan förbi huset, men biltrafiken är samtidigt begränsad till de boende i villaområdet.

Huset är i plan format som ett U som följer tomtgränsens utformning med öppning emot söder där

den skyddade terrassen är lagd.

14

2


Jonathan Gertson A07X

jan. 2008

Planlösningen visar en tydlig indelning i en privat och en offentlig halva.

Åt väster och finner man finrum/matrum, allrum, entré till terrass, klädkammare, vestibul, en

liten gästtoalett och ett arbetsrum som med facit i hand mer har kommit att stå oanvänt som en liten

spegling av det större finrummet med sirligt snidade möbler och några målningar och foton. Farfar

som oftast varit den som, så vitt jag vet, skött det mesta pappersarbetet i hushållet har så länge jag

kan minnas alltid skött sådant vid matbordet i köket, eller möjligtvis i min pappas gamla sovrum där

farfar nu har placerat en liten datorbänk.

Åt öster finns kök, sovrum för två, enkelsovrum, en avlång korridor från garageentrén, ett stort

badrum med var sitt handfat, tvättstuga, bastu, garage och verkstadsutrymme. Enkelsovrummet har

nu möblerats med en soffa istället för säng eftersom det inte finns något behov av ett extra

sovutrymme, och blivit lite utav en läshörna i och med den stora bokhyllemöbeln som även står där.

Den östra fasaden är mycket sluten för att motverka insyn från grannhuset som har riktat sin öppna

sida emot mina farföräldrars hus.

Allrummet är väldigt centralt för att ta emot gäster i innan man sätter sig till bords i

finrummet/matrummet. Om det bara är de själva och eventuellt någon släktmedlem eller väldigt

nära vän som skall äta sker det i köket där man också har bäst översikt över vad som sker i

omgivningen och grannskapet. Man finner här den sedan 1900-talets början rotade viljan att ha ett

representabelt finrum för gäster och att familjens gemensamma göromål i stora drag skall ske i

köket. Allrummet används även till måltidsintag ibland men främst som TV-rum när inte gäster är på

besök.

Uteplatsen är stor och genomskärs här och var av mexistensklädda pelare som håller uppe det

utskjutande taket, och hål i plattläggningen som används till blomplantage. Den väl tilltagna

vindsvåningen används endast som förvaringsutrymme och är ouppvärmd, och på grund av det har

jag valt att utesluta illustrering av det planet.

Mina farföräldrar använder sitt hem mycket ”som ett livets arkiv” (Annika, Schéele, Att bo har många

sidor (1994), 1:a uppl.) – möbler står där de alltid stått, inredningen är i stora drag sig lik och överallt

står och hänger foton på släkt och familj. Farfar är väldigt driftig och uppfinningsrik och ändrar ibland

15

3


Jonathan Gertson A07X

jan. 2008

om i inredningen eller tillverkar själv t.ex. lampor eller ljusstakar, men möbleringsmönstret det

ändras aldrig.

Detaljarbetet i huset är sparsmakat, men materialkänslan är väldigt genuin.

Betsade träpaneler, dörrlister i ek och parkettgolv ger väldigt levande intryck och

man har arbetat fint med kontrastverkan i vitmålat mexitegel kontra mörkt

skiffer respektive träpaneler i fasaderna. Finrummet är ett bra exempel på

kontrastverkan inomhus där de har låtit klä in den sydvästra väggen med mörkt

betsade träpaneler och skapat en fondvägg emot de för 70-talet signifikanta vita

vävtapeterna. Typiskt för detta decennium är också den påkostade och detaljrika

entrédörren i teak med sidoljus, i detta fall genom glasbetong.

De två öppningarna till finrummet/matrummet skapar en möjlighet

till en cirkulerande rörelse. Två tydliga axlar att röra sig i är de som

leder från entréerna till allrummet och tvärtom. Både den mer

presentabla huvudingången och den från garaget som endast de

själva och vår familj använder har en avlång form som ger en tydlig

rörelse emot och upplevelse av det ljusa allrummet som de mynnar

ut i. Tanken bakom förväntningen som byggs upp och resultatet

som uppnås är tydlig. Axeln från huvudentrén förstärks av

genomsikten man får i och med fönstren ut emot terrassen, som i

sig är en fin kvalitet. Rörelsen från entrédörren emot ljuset i

allrummet är naturlig och spännande. Lite mer otillgängligt men

med samma funktion sker rörelsen från garageentrén genom den

smala hallen mot det ljusa allrummet. Hastigheten i rörelsen är

tydligt mkt högre i hallen än i allrummet och är såklart en medveten

effekt av dess smala utformning. Övriga axlar i huset är inte lika

framträdande.

Detta är ett genomtänkt och väl fungerande hus i många hänseenden. Indelningen av offentlig kontra

privat del känns naturlig och har en tydlig gräns. Tvättstuga, dusch och badrum har en egen utgång

till terrassen där man kan hänga tvätt och handdukar på tork. Man har löst utrymmen som riskerat

att bli mörka med att sätta små invändiga fönster, t.ex. sitter det två avlånga ca 100 x 30cm stora

fönster uppe vid takfästet i väggen mellan det stora badrummet och entréhallen som nu får naturligt

ljus därifrån, och vid flera ställen i fasaden används glasbetong för ett insynsskyddat ljusinsläpp.

Skjutdörr används i ingången till köket för att få så mycket förvaringsutrymme som möjligt.

Omslutenheten är tydlig i de privata delarna där man finner många mörka hörn som ger ett lugn till

rumsbilden. Även utvändigt fungerar grannskapshusens samverkan väl. Det hus som gränsar emot

farmor och farfars åt öster och har sin öppna fasad emot deras hus möts av en sluten fasad, och

tvärtom är det åt sydväst där grannen har en sluten fasad emot farmor och farfars uteplats och

trädgård.

När jag minns tillbaka från den tiden jag spenderade i huset, vilket var främst när jag var från ungefär

ett till kanske tio år gammal, ser jag särskilt minnesbilder som farmor Ulla där hon står och välkomnar

mig i slutet av den långa smala hallen från garageentrén, den branta svängda trappen upp till

vindsvåningen där jag satt och läste pappas gamla Kalle Anka-tidningar och köksfönstret emot den

öppna gräsytan framför de gula lamellhusen där jag kunde iaktta människor som passerade och

ibland till och med mata talgoxar och gråsparvar direkt ifrån handen som jag sträckte ut genom

köksfönstret. Dessa minnesbilder vittnar även om vissa rent arkitektoniska kvaliteter i huset.

16

4


Solbyn - en ekoby

1 mil öster om Lund ligger Dalby, ett samhälle med ungefär 7000 invånare. I

denna bys nordöstra del, på gränsen till Skrylleskogens strövområden finner man

ekobyn Solbyn, den näst äldsta av sitt slag i Sverige. Initiativtagare till ekobyn

var ett vegetariskt matlag i Lund som 1979 tillsammans ville förverkliga iden om

ett hållbart ekologiskt boende med en stark gemenskap och samhörighetskänsla.

De kontaktade arkitekten Krister Wiberg och efter nära tio år av diskussioner

och planering byggdes området med HSB som byggherre. Ekobyn består av 10

huskroppar i en flack sluttning mot söder, med sammanlagt 50 lägenheter, från

tvåor till femmor. Människorna som har valt att bosätta sig här är allt från pensionärer

till barnfamiljer, från kollektiv till enmanshushåll, och anledningarna till

att bo bär är skiftande. Alla har dock gjort ett medvetet val med att flytta hit, man

värdesätter miljön, naturen och människorna i sin omgivning och man ser också

sättet att bo på som en möjlighet till att påverka sin egen situation och närmiljö.

Solbyn är en bostadsrättförening där många beslut fattas gemensamt, men graden

av engagemang kan man själv bestämma. Men det finns vissa arbetsgrupper och

ansvarsområden som alla ska ta del i.

Till Solbyn hör också en mängd gemensamma lokaler. En festlokal där ett kooperativt

Ur-och-skur-dagis hyr in sig dagtid, med barnen sovande utomhus i danska

trävagnar. Det finns en bastu, tvättstuga, hantverksrum, bioprojektorsanläggning,

verkstad. Och naturligtvis har varje hushåll en odlingslott med tillhörande jordkällare,

som utnyttjas i varierande grad. Vissa odlar inte alls medans andra är helt

självförsörjande. Solbyn har också en inköpsförening som köper in eko-livsmedel

en gång i månaden.

P

homespotting-beata hemer

Situationsplan

jordkällare

17

N

odling


1993 flyttade jag och min familj in i den nordligaste huslängan, i en femrumslägenhet

på gaveln. Huset, så som alla hus i Solbyn, är byggt i gult tegel med svart

träpanel på delar av fasaden (den svarta färgen för att absorbera så mycket värme

som möjligt). Planlösningen är ganska enkelt konstruerad, med en offentlig del på

nedervåningen, med kök och vardagsrum, och den mer privata sovrumsdelen på

andra våningen. Några år efter att vi flyttat in inredde vi vinden, vilket gav ytterligare

ett plan och två arbetsrum, som har en ännu mer privat karaktär. Hit upp går

man om man ostört vill sitta och skriva.

Husen i Solbyn ligger tätt, och för att komma hem till oss tar man sig genom

nästintill vindlande vägar upp till entrén. Väl framför huset ter det sig stort, som

om det tornar upp sig framför en. De stora fönstren på tredje våningen, det inglasade

uterummet, de mörka färgerna, den relativt slutna entrén, allt ger ett massivt

intryck, som kanske mildras lite av växtligheten runtomkring.

Öppnar man ytterdörren kommer man in i en trång och mörk hall, full med ytterkläder

och skor. Efter att man hängt av sig kommer man in i vardagsrummet,

med stora fönster som vetter ut mot det inglasade uterum/växthus i söderläge som

alla lägenheter är försedda med. Vardagsrummet har en kakelugn till höger och

en stor trappa rakt fram, som leder upp till ovanvåningen. Som gäst är det ändå

in till höger man leds, in till köket. Detta har nu blivit omgjort och man har tagit

bort en vägg till ett litet sovrum, och istället fått ett betydligt större och luftigare

kök, med utrymme för matplats. Fönstren i husens norra fasad är genomgående

små, för att spara energi. Kökets fönster, som ligger i den norra fasaden, består av

fyra kvadratiska små fönster i rad. Ljusförhållanden i köket och i vardagsrummet

kontrasterar mot varandra och ger köket en ombonad, inneslutande känsla.

Det är på nedervåningen allt händer, det är här man samlas, umgås, lagar mat,

äter och har fester. Speciellt under de varmare månaderna då även uterummet

(”solrummet”) kan användas, som en förlängning av vardagsrummet. På ovanvåningen,

som har en mer sluten planlösning, finns de privata sovrummen. De

ligger grupperade kring en mörk hall, den hall som möter en när man kommer

upp. Även här finner man en kontrast i ljust och mörkt, från den mörka hallen in

till de ljusare sovrummen, speciellt de två som ligger mot söder, som har stora

fönster. Badrummet och det större sovrummet är däremot inte lika ljusa, sovrummet

är försett med likadana fönster som köket. Detta lite dunkla ljus gör det svårt

att tänka sig att använda rummet till något annat än just sovrum.

plan 1 plan 2 18

plan 3


Hela lägenheten är välplanerad och väldisponerad - kanske lite för mycket, det

känns som om varje rum har en given funktion och friheten är inte så stor. Det

finns inte heller möjligheter till rundgångar eller intressanta vandringar, eftersom

alla rum är utformade som återvändsgränder. Den rörelse i huset som känns mest

dominant är den som går genom alla tre våningsplan, uppför de två breda trätrapporna.

Här får man verkligen en känsla av höjden och tyngden i de tre våningarna.

Denna vertikala axel går som en nerv genom huset och visar på de ljuskontraster

som finns. Från det ljusa vardagsrummet, till den mörka, slutna hallen, till den

ljusa, men samtidigt slutna vinden.

Tack vare att lägenheten ligger i en ekoby, med stark granngemenskap och med

en utemiljö som är allas, så är den också, åtminstone under den varma delen av

året, en mycket öppen lägenhet. Dörrarna låser man aldrig, grannar knackar på,

barn springer ut och in och leker. ”Solrummet”, den inglasade verandan, fungerar

som ett andra vardagsrum, som en länk mellan ute och inne där man kan fika och

odla tomater och vindruvor. Ingen lägenhet i Solbyn har en egen privat trägård,

men de små gräsplättar som ligger närmast huset används till uteplatser och blomsterodling.

Att inte ha en mur av buskage kring sig upplever jag som något enbart

positivt. Man får en annan slags kontakt med omgivningen, att sitta i solrummet är

en social syssla, man är synlig för alla och man har uppsikt över vad som händer.

Folk som går förbi har lätt att stanna till för en pratstund.

Trappan sedd ovan från vinden

trappa upp till

ovanvåningen Treglasfönster

utan finesser

19


När jag ser på lägenheten och Solbyn med lite mer kritiska, objektiva ögon är

det framför allt detaljutformningen jag uppmärksammar. Det känns som om det

saknas något, en slags omsorg, som man kanske ändå förväntar sig i en ekoby, där

det estetiska och vackra värdesätts och upphöjs så mycket. De flesta saker i lägenheten;

lister, innerdörrar, fönsterbräden, kök- och badrumsinredning, golv höjer

sig inte över 80-talsstandard. Det är synd, för det estetiska höjer verkligen boendekvaliten.

Men när jag läser om hur diskussionerna gick då Solbyn planerades

förstår jag att många av de idéer och önskemål som arkitekten och föreningen

hade rationaliserades bort, dels pga av ekonomiska skäl men också för att diverse

nämnder och entreprenörer inte var så vana vid de på den tiden nytänkande

idéerna kring sopsortering och ekologi. Solbyn var ju en av de första ekobyarna i

Sverige, och hade hade nog svårt att få ekonomsikt stöd för att genomdriva idéer-

både estetiska och tekniska. Annat som slopades under projekteringen var en mer

slutande markberedning, dubbelglas i ”solrummet”, klinkergolv i köket, helkaklade

badrum, solceller, ett eget avloppssystem med vattenreningsverk.

Intentionen fanns nog till att göra Solbyn till en i största möjliga mån

självförsörjande ekoby, på områden som el, vatten, värme och kanske även mat.

Men allt kunde inte uppfyllas, även fast steg togs åt rätt håll. Husen är byggda

med för den tiden typiska drag för miljövänligt byggande; växthus mot söder,

tung stomme, extra isolering, uppvärmning med direktel, värmeväxlare och

många har installerat braskamin. Alla lägenheter var försedda med en mulltoa från

början, men under åren har många bytt ut den mot vanliga vattenklossetter.

Solbyn tog inte steget fullt ut till att bli en ekoby, kanske för att det inte låg i

tiden just då. Men byn har blivit mycket omskriven och fungerat som en förebild

för många senare ekobyar. De ivrigaste miljökämparna har nog flyttat vidare till

mer avancerade ekobyar, för till Solbyn kanske man främst flyttar till om man

söker ett balanserat boende med trygghet och gemenskap .

Norrfasad Vy upp mot huset På väg in...

20


HOMESPOTTING

Carolina Råberg AX

2008.01.24

FÅGELSTIGEN 3, LINDESBERG

Mina morföräldrars hus i Lindesberg, mitt i Bergslagen. En rejäl 40-tals villa som betytt mer för mig än

något annat hus eller plats. Som en stor trygg famn har den tagit emot mig sommar efter sommar.

Husets historia

Det byggdes efter andra världskrigets slut 1946, då tillvaron och framtiden kändes säkrare. Byggherre var

rörmokaren och konstnären Bengt Wahlstedt. Han ritade och byggde nästan allt själv. Stommen är av

plank, på en betongrund av källartyp, fasaden kläddes med träpanel och taket med röda tegelpannor.

Tomten var på 1203m 2 . Boarean blev 168m 2 med en biarea på 80m 2 .

Huset såldes 1955 till fam. Råberg för 65000kr. Det var två vuxna och två barn som flyttade in. Eftersom

huset är ganska stort hyrde man ut ett av rummen, vilket var vanligt på den tiden. Uthyrningsrummet blev

det sovrummet på ovanvåningen som har ett eget handfat. Hyresgästen fick även egen ingång eftersom

familjen använde köksingången som entré. 1959 behövdes dock rummet till barnens morfar som flyttade in

och stannade i 20 år. Det hade även kommit ett till barn, så som mest bodde i huset sex personer. Att det

bara finns en dusch har aldrig upplevts som ett problem. Däremot behövdes ett sovrum till, det löstes

genom att man 1962 satte in ett takfönster i en av snedtaksgarderoberna.

Lekstugan på tomten köptes färdig någon gång runt 1967.

När fler grannhus kom till 1973 förlängdes vägen så att den möttes Fågelstigen-Hagavägen. Vägen gick då

förbi hela huset och man kunde börja använda den östra ingången som huvudentré. I samband med det

sattes ett 27m 2 stort garage upp, beställt och levererat i färdiga element.

23


1977 var året då Sverige skulle spara energi. Den Socialdemokratiska regeringen uppmuntrade till

tilläggsisolering. Fågelstigen 3 fick en utvändig glasullsisolering. Det blev en stor skillnad både i värmen i

huset och i driftskostnaden.

Huset hade tidigare varit grönt med röda knutar, efter isoleringen målades den nya lockpanelen lades

istället svarta betongpannor. De gamla takpannorna skänktes till ett missionshus i Björka, som behövde

byta tak.

Huset hade fuktproblem i källaren, varje vår stod det vatten på golvet. Familjen grävde och dränerade själva

med grus. Inga problem har upplevts senare.

Samma (okända) år byttes betonggolvet på balkongen. 1999 fick den ett nytt och bastantare räcke.

Det sista som gjordes var en investering i bergvärme 2001, som är betydligt miljövänligare än oljan som

tidigare värmt upp huset.

24


Tid & Rum

Efterkriget kom Folkhemmet till. Det var svår bostadsbrist i Sverige och planerna skulle vara effektiva och

användbara på en liten yta. Detta gällde främst hyresrätter. Under kriget hade en ny bostadspolitik

tillkommit (avskaffades sedan under 70-talet) som sa att man fick bo max två personer per rum, för att

undvika trångboddhet .

Fågelstigen 3 visar inga samband med detta sparsamma tänkande. Villan har ganska tilltagna mått, även på

ställen som är relativt svårmöblerade, hallen på övre våningen är ett exempel.

Det var på 40-talet vanligt med platstillverkade skåpinredningar, för att kunna passa in med rör och

ledningar. # 1 Och så har också Wahlstedt gjort. Källargrund, som huset har var även det vanligt vid mitten

på 40-talet. # 2

Vid samma tid som Fågerlstigen 3 byggdes började Case Study komma igång i Amerika. 1945 ritade Ralph

Rapson No.4 (som aldrig byggdes), andra ex. är Eero Saarinens och Charles och Ray Emes No.8 och

Saarinens och Charles Emes No.9. Alla dessa är byggda för varmare klimat och det hade nog varit svårt för

Wahlstedt att hämta inspiration från dessa.

Geografisk inspiration kunde hämtas från de typiska bergsmansgårdarna. Ett mycket fint exempel är

Siggebohyttan ca 1 mil från Lindesberg. Det är en mycket välbevarad gård från 1780-talet med en vacker

loftgång längs hela långsidan. Inte heller här kan jag se någon likhet vare sig i plan eller i detaljer.

Traditionen att bygga av trä, som det finns så gott om i Bergslagen har självklart levt vidare. Både de gamla

delarna av Lindesberg och hel Noras centrum (3 mil västerut) består av fantastiska trähus. Att det fallit sig

naturligt för Wahlstedt att bygga i trä kan man lätt föreställa sig. De tillkommande grannhusen var tråkigt

nog av tegel, vilket tar bort lite av charmen på gatan.

Analys

Huset har en ombonad känsla. Det är mycket trä i inredningen som känns äkta och hemmagjort. Ett

exempel är brädorna i sovrumstaket på bottenplan som har små märken efter hammaren runt varje spik.

Den ombonade känslan har förstärkts av överflöd av tyger. Draperier, hemmavävda mattor som täcker

golven helt.

Kök och matrum ligger i den lite mörkare delen mot trädgården. Vardags rummet mot sydöst flödar i ljus.

Även om det är lätt att på ritningarna hitta raka axlar genom huset, är det inte så det upplevs i värkligheten. Den

tydligaste är från entrén in genom hallen, vilket bildar en smal rak rörelse. Men i övrigt går man mest runt hörn för

att komma någonstans. Det har en härlig charm och får huset att kännas stort. Det väntar hela tiden nya upplevelser

på en promenad genom huset och det finns alltid outforskade hörn.

Det är svårt för mig att tänka på Fågelstigen utan att tänka på alla lekar vi lekt där. Möjligheten att gå runt på

bottenvåningen tillsammans med alla hörn som bildas är utmärkta för att smyga på en ovetande, matlagande mormor

26


i köket. Mellan hall och vardagsrum och mellan kök och matrum går väggarna inte ända upp till taket. Det var

naturligtvis också en tillgång när man ska spionera.

Vi har alla trivts och älskat detta hus. Mormor var mycket förtjust i de ovan nämnda väggarna. Min mamma har

alltid tyckt om den breda stora trätrappen och det horisontala fönstret i mitten av den. Själv uppskattar jag tomten

speciellt mycket. Det bästa är att det går en gammal stenmur genom trädgården. Den gränsar av en stor gräsmatta

omgiven av stora buskar och träd, ett verkligt trädgårdsrum.

Fågelstigen såldes igen 2003. Det är inte utan ett sting i hjärtat som jag accepterar att det nu bor en ny familj där.

27


----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

#1 Folke Eriksson, Byggmästare. Intervjuad av Olle Vävare, “Folkhemmets byggmästare”, byggförlaget, 1987

#2 “Så byggdes husen 1880-2000”, Björk, Reppen, Formas förlag, Stockholm 2003

29


homespotting

Elin Karlsson Ateljé X

Historisk kontext

Huset jag växte upp i och bodde i 18 år av mitt liv ligger på Morkullevägen 29 i Bjärred strax

utanför Lund. Huset är ett radhus och typiskt för sin tid. Byggåret var 1970, en tid då miljonprogrammet

fortfarande var igång och man skulle producera kvantitativ arkitektur för att råda

bot på den akuta bostadsbrist som växte fram under 1950- och 60-talen. Miljonprogrammet

pågick mellan 1965 och 1975, målet var att producera en miljon bostäder. När man pratar om

miljonprogrammet tänker man ofta på de många höghusområden som byggdes framförallt i utkanten

av storstäderna, men det innefattar även alla de småhus och radhus som byggdes under

samma tid, framförallt under de sista åren. Man säger att vart femte småhus i Sverige byggdes

under denna period. Kommuner som ville satsa på att bygga storskaligt skulle erbjudas gynnsamma

ekonomiska villkor från staten och ville man bygga riktigt många bostäder premierades

projektet extra. Man skulle satsa på kvalitativt boende med mycket ljusinsläpp, grönområden

och bra förutsättningar för god hygien, något man saknat i trångbodda stadskvarter. När man

under andra hälften av miljonprogrammet började bygga alltfler enfamiljshus fick många möjligheten

att skaffa sig ett eget hus och ett vanligt mönster var att som småbarnsfamilj flytta

från ett av miljonprogrammets flerfamiljshus som redan tidigt började tömmas på hyresgäster.

70-talet kallas ibland för villabyggandets årtionde och det var då man byggde dessa stora områden

med likadana villor eller radhus. Husens form påverkades starkt av rationaliseringen och

den snäva ekonomin, man byggde en typ av funktionalism där funktionen och planeringen var

det viktigaste medan utseendet blev stramt med bortrationaliserade detaljer eftersom det

varken fanns tid eller pengar för en genomarbetad yta. I enfamiljshusen var det vanligt att använda

sig av tegel kombinerat med trä i fasaden där träet ofta var målat i en mörk färg. Formspråket

influerades av en sorts brutalism med tunga former i räta vinklar.

Man byggde i stora områden ofta med uppdelat

gatunät där husen låg längs mindre gator som

ofta var återvändsgränder. Man drog in dem en

bit från gatan och skapade en liten bit trädgård

på framsidan samt plats för en bil.

Huset på Morkullevägen går under benämningen

loba-husen som var en unik typ av tidens

radhus och byggdes av Bygg AB loba dels på två

områden i Bjärred samt på ett område i Staffanstorp

och ritades av arkitekt Henry Åkesson

från Malmö.

31

N


Analys

Jag bodde på Morkullev 29 i arton år, huset är ett ganska typiskt radhus i svart trä och gult

tegel med platt tak och bara en våning. Eftersom jag bodde där så lång tid av min uppväxt och

hade det väldigt bra där hyser jag starka känslor till huset. Jag kan inte veta exakt varför jag

tyckte så mycket om det, men det var det enda jag visste och för mig var huset jag bodde i en

lika naturlig del av mig som min egen högerarm och en central punkt i livet. Att jag tycker om

det beror såklart också på att jag bodde där tillsammans med min familj som jag hade det bra

tillsammans med. I hemmet fanns alltid tryggheten och kärleken oavsett vad som hände runtomkring.

Eftersom jag inte längre har tillgång till huset bygger min analys helt på minnesbilder och

det bildmaterial som redovisas.

Planlösningen är öppen mellan de offentliga ytorna som vardagsrummet, köket, hallen och

trädgården medan de privata sovrummen är mer slutna. Alla offentliga och sociala ytor inomhus

ligger in mot trädgården och de tre sovrummen ut mot gatan, alla kunde finna sin egen privata

sfär i sitt sovrum för att sedan kunna öppna och gå ut i det mer öppna och sociala. Grovkök och

ett mer privat tv och datorrum ligger längst in i huset bakom köket och mot en lite privatare del

av trädgården. Husets centrum var matplatsen som ligger i nära anslutning till köket och vardagsrummet

samt nära till dörren ut mot trädgården och en stor altan. I köket och vid matplatsen

hände det mesta, förutom att vi åt och lagade mat där satt man ofta vid köksbordet och gjorde

andra saker. Därifrån hade man kontakt med stor del av huset och nästan hela trädgården. Man

kunde även bryta kontakten mellan kök och vardagsrum med en stor skjutdörr. Det första stoppet

man gjorde efter hallen när man kom hem eller hade besök var alltid köket. Annars var

vardagsrummet den stora offentliga platsen. Vardagsrummet är stort och avlångt med en rad

stora och låga fönster längs hela ena långsidan som vetter ut mot trädgården vilket gjorde rummet

väldigt öppet och ljust. Rummet blev också naturligt möblerat så att man oftast var vänd ut

mot trädgården. Det fanns en god kontakt mellan inne och ute dels på grund av många fönster

men också det marknära planet och de tillgängliga dörrarna mellan ute och inne. Förutom dörren

i vardagsrummet fanns också en dörr ut från det privata tv-rummet varifrån man kom ut på

en annan lite mindre del

av altanen med kvällssol.

Den stora delen av

altanen som låg utanför

vardagsrummet hade sol

på morgonen och nästan

hela dagen. Trädgården i

sig var privat och nästan

helt sluten mot grannen

bredvid och bakom. Eftersom

vårt hus låg i slutet

av gatan hade vi ett

grönområde på ena sidan,

ditåt var trädgården också

sluten med ett staket,

men med en stor grind

som man kunde ta sig ut

genom. På framsidan ut

mot gatan fanns också en

liten trädgårdsdel med

rabatter och träd eftersom

huset var inskjutet

från gatan vilket gav ett

skydd för sovrummen och

entrén.

granne

tv/

datorrum

garage/

förråd

trädgård

grovkök

sovrum

32

granne

kök

bad

altan

matplats

sovrum

vardagsrum

hall

klk

toa/dusch

sovrum

N

grönområde


I huset och trädgården skedde ständigt små eller större

förändringar eftersom mina föräldrar var pyssliga och alltid

hade något projekt på gång, framförallt i trädgården som var

en tydlig och självklar förlängning av huset. Det kändes som

om bostaden var i ständig utveckling men utan att inkräkta

på tryggheten i det konsekventa. Under 1960- och 70-talet

kom man ofta ifrån det hantverksmässiga eftersom man

började bygga mer rationellt och använde prefabricerade

element. Vår bostad präglades dock av det egna hantverket

och det fanns inte någon detalj i plast eller liknande utan

materialen var endast trä, klinker, kakel, sten och andra mer

naturliga material.

Huset är blir ljust dels på grund av att det är ganska grunt

och ljus från tre olika väderstreck kan mötas i den centrala

delen men också på grund av ljusa färger och material i interiören

som bättrar på och reflekterar ljuset ytterligare.

Rumsorganisationen bygger mycket på det privata och offentliga

med kök och vardagsrum i nära anslutning till hallen. De

privata rummen kan lätt undvikas om man bara är ute efter

den offentliga miljön. Det finns en axialitet som bygger på en

rörelse från hallen rakt in i vardagsrummen samt två parallella

linjer som löper längs huvuddelen av huset vilka knyter

samman resten av rummen i huset. Rörelserna bygger på att

man hela tiden skär genom utrymmet vid matplatsen vilket

antagligen är anledningen till att det blev den mötesplats i

huset som den var, här finns också en rundgående rörelse som

anknyter ytan både till hallen och vardagsrummet. Det finns

även en rundgående rörelse som inkluderar trädgården och

blir en viktigt del i kontakten mellan ute och inne. I fasaden

kan man se de typiska materialen tegel och mörkt trä samt

det stora tunga och platta taket. Det finns en kontrast mellan

fasad och interiör, främst den fasad som syns från gatan och

från grönområdet som är ganska slutna och utifrån anar man

inte vilken ljus, öppen och luftig bostad det är.

fasad mot trädgård, söder

fasad mot grönområde, norr

vy över vardagsrum med fönster mot trädgård

http://www.arkitekturmuseet.se/utstallningar/svensk_byggnadskonst/stadsplaner/

http://sv.wikipedia.org/wiki/Miljonprogrammet

Callerud, Birgitta & Torgny, Ove. Hus i hundra år- En jubileumsskrift tillägnad Hälsingborgs byggmästarförening 1990. Helsingborg

1990

Forshed, Kjell & Nylander, Ola. Bostadens omätbara värden, HSB Riksförbund, Stockholm 2003

33


Hemma hos mina kusiner

4 ROK, 104 m 2

Delsjögatan 36, Malmö

Då det sägs att arkitekturförståelse ligger i våra biografiska

arkitekturerfarenheter, uppfattar jag det som att man med hjälp av alla sina

sinnen, samlar på sig minnen och personliga åsikter om diverse saker, och

att detta formas till en viss känsla inom en, som i sin tur skapar personlig

förståelse för arkitekturupplevelse.

Farhad Jalalvand

2008-02-08

Ar07x

För att rota djupt i min personliga förståelse för arkitekturupplevelse kände

jag att jag behövde använda alla mina sinnen. Att se arkitektur räcker ibland inte. Att höra arkitektur, att

lukta arkitektur, att känna arkitektur och i vissa fall smaka arkitektur är sätt som sätter hård prägel för hur jag

kommer ihåg saker. Jag har därför valt att analysera en lägenhet som mina kusiner bodde i när jag var 5-7 år

gammal. Det är en lägenhet på Bellevuegården i Malmö och värt att nämna är att jag idag bor i trappan bredvid

där mina kusiner bodde en gång i tiden.

Jag har velat nå dessa personer som bor där idag dels för att kanske ta några foton och dels för att prata lite

med de för att se och jämföra vad de tycker om lägenheten och om de uppfattar samma saker som jag gjorde

som barn. Jag har således, efter ett antal förgäves besök, övervägt att ringa på dörren utklädd till

dammsugeförsäljare, men har då kommit fram till att det kanske inte är en bra idé. På grund av detta har jag

tyvärr inga bilder på själva lägenheten.

Området heter Bellevuegården och är ett av MKB:s (Malmö

Kommunala Bostäder) mest välplanerade bostadsområden.

Bellevuegården kom till 1970 och tillhör det sk miljonprogrammet

som var ett nationellt projekt under 1965-1975 där man hade som

mål att bygga en miljon bostäder under en 10-års period på grund

av bostadsbristen som rådde. Att göra ljusa bostäder med

nöjesytor och lekplatser runtomkring husen och ”att ha

kommunikationer och offentliga serviceinrättningar planerade på

strategiska platser i förhållande till bostadshusen” var det

centrala tankesättet. Att ha lokala mindre affärscentrum var

också viktigt. Själva husens utseende, oftast tegelfasad, styrdes

mest av de ekonomiska faktorerna, de hårt planerade och

funktionalistiska lägenheterna och effektivisering.

Många associerar sådana områden till negativa aspekter i samhället, men jag skulle vilja påstå att det t.ex är

en trygg plats för barn att växa upp

på. När jag själv var liten lekte jag

och mina kusiner mycket på gården

eftersom där fanns lekplatser och

grönområden. Samtidigt hade

föräldrar koll på vad vi gjorde då det

kunde se ut över hela gården.

Dessutom fanns där inga bilar i

närheten. När vi med åren blev lite

äldre spenderade vi många sena

kvällar i den sk ”kinapaviljongen”. Vi

hade nära till föreningsliv och nära

till affärer och skolor. Där finns även bra bussförbindelse mellan området och innerstaden.

35


Lägenheten som mina kusiner bodde i var en välplanerad och väldigt kompakt 4:a på drygt 100 m 2 (se bifogad

planritning). Både morgonljus och kvällsljus föll in i lägenheten då lägenheten gick igenom hela husets bredd

och hade fönster från 2 sidor. Endast de rum som inte behövde solljus var placerade i mitten av lägenheten,

dvs, badrum, gästtoalett och klädkammare. Detta bidrog också till att rörelsen i lägenheten blev väldigt stor då

man som barn kunde bokstavligen springa runt i lägenheten i cirklar. En, till ytan väldigt generös hall,

välkomnade in en till lägenheten, antingen in till vardagsrummet eller in till korridoren som länkade vidare till

de andra rummen. I anslutning till slutet på korridoren och från andra sidan ansluten till vardagsrummet var

köket och matplatsen belägen. Från matplatsen kunde man även komma ut till en ganska stor balkong. Detta

fungerade som en skön länk mellan ett inomhus och ett utomhus ställe att umgås på. Även om alla rum hade

dörrar i öppningarna så kändes lägenheten väldigt öppen och offentlig. Vid vissa tillfällen kunde det dock vara

tvärtom och omslutenheten förstärktes enkelt. T.ex när min äldre kusin (som bodde i det smala rummet längst

in) stängde dörren till rummet. Då kändes det helt plötsligt att det rummet inte tillhörde lägenheten mer.

Alla dessa ungefär lika stora rum satt tätt ihop och bildande en väldigt kompakt rumskomponering som inte

tillät några kvadratmeter att gå till spillo.

På nedersta våningen fanns tidigare ett litet ungerskt bageri och det luktade alltid nybakat bröd i och utanför

trappan. När jag känner lukten av just detta bröd associerar jag det till mina kusiners lägenhet. Jag ser mig

själv komma dit, känna brödlukten, gå upp för trapporna och in till lägenheten, dvs jag identifierar lägenheten

eller arkitekturen med hjälp av mitt luktsinne. Även inne i lägenheten luktade det väldigt speciellt. Mina

kusiner hade nästan alltid doftljus eller rökelse tänt i lägenheten.

Den starkaste upplevelsen jag har från mina kusiners lägenhet är när vi spelade tv-spel för att det gjorde vi rätt

ofta. Dessa ljud från Nintendo 8-bits konsolen och Super Mario spelet spelas upp i mitt huvud än idag. När jag

hör dessa ljud påminns jag ibland om de man kunde se när man inte spelade själv. Jag påminns om olika hörn,

dörrhandtagen, mötet mellan väggen o golvet me den bruna listen och andra prylar som fanns runtomkring. Jag

har många upplevelser från köket också. De blå/vita tallrikarna som de hade och den rutiga bordsduken i rött

och vitt är saker jag tydligt minns. En annan tydlig referens är att den lilla radion på hyllan (som ingen av

barnen nådde upp till) som ständigt upprepade dagens nyheter. I vardagsrummet fanns en stor persisk matta

som jag ofta brukade titta på och följa de mönster som fanns i mattan. Ibland brukade vi till och med sätta oss

ner och säga vad vi tyckte att mönstren såg ut som. Som barn med en vild fantasi kunde man se allt från drakar

till fiskar och hammare. Samma mönster upprepades i de persiska trätavlorna på väggarna. De intresserade oss

lika mycket som mattan och är något som jag minns än idag.

36

Bilden ovan t v visar utsikten från balkongen.

Längst bort syns Öresundsbron. De två andra

bilderna visar fasaden


HOMESPOTTING

Adress: Västra edsvik 5425

760 40 Väddö

Byggår: 1994

Byggherre: Kerstin och Lars Nordstrand

Ingrid Nordstrand

A07X

Huset jag har valt är mina föräldrars och ligger ute på landsbygden i Norrtälje kommun. Det byggdes 1994,

byggföretaget Mjölbäcksvillan levererade färdiga väggar, utformade efter mina föräldrars önskemål, och dessa

monterades sedan på plats.

Utifrån sett ser huset ut som en traditionell svensk villa, eller som jag föreställer mig en typisk sådan, med

faluröda träväggar, tak av rött tegel, altaner av trallvirke och vita fönsterkarmar. När man kommer in öppnar

emellertid ytorna upp sig på ett lite överraskande sätt, det finns relativt få väggar invändigt så att det går att se

tvärs över hela huset från ytterdörren. I det stora vardagsrum man då ser rakt framför sig är golvytan nedsänkt

ungefär en halv meter i förhållande till de övriga rummen, så att ett loftplan ryms ovanpå, och taket över

39


umsytan mellan hallen och vardagsrummet har öppnats upp och gjorts betydligt högre än i husets övriga

delar. Detta i kombination med ett takfönster som är placerat där det är som högst i tak ger en känsla av

öppenhet, massor av ljus släpps in i huset. Det finns också många stora fönster och alla takytor och

majoriteten av golvytorna är i vitlaserat trä.

Planritning

402


Jag kan tänka mig att det är svårt för mig att vara objektiv när jag försöker analysera huset och beskriva intrycken

sakligt. Jag som har växt upp i huset får en känsla av informalitet, hemtrevnad, trygghet osv. men

detta innebär naturligtvis inte automatiskt att det känns på samma sätt för någon som besöker huset för första

gången. Jag känner igen möbler, tavlor och i stort sett varenda liten detalj som finns i huset och kan alla olika

sakers historier och har kanske svårt att se t.ex. att en möbel är för otymplig för ett visst ställe eller att en tavla

inte alls passar med färgerna i ett annat rum och liknande. Allting verkar hänga eller stå på sin självklara plats

i huset. Möbler, gardiner och dekorationer är en blandning av moderna IKEA-produkter, gamla, ärvda, saker

som egentligen inte passar in någonstans, egenhändigt renoverade möbler och loppisinköp.

Eftersom att alla rum är inredda enligt samma blandningsprincip känns huset emellertid ändå enhetligt. I och

med att det finns så få rumsavskiljande väggar känns det naturligt att tapeter, golv, möbler och dekorationer

har samma stil i alla olika rum, även om stilen i fråga råkar vara brokig och blandad. Väggarna är av gips och

i regel tapetserade i ljusa, gröna och gula, nyanser. Trappor, tak och golv är av ljust eller vitlaserat trä.

Matsal

413

Den mest markanta axeln i huset

går rakt igenom hallutrymmet till

bortersta väggen, man ser, som

tidigare nämnt, den väggen rakt

framför sig från ytterdörren när

man kommer in i huset; inga

väggar alls finns däremellan. Huset

har ungefär formen av ett L, med

en byggnadskropp som har ett plan

och en som har två, med en något

nedsänkt undervåning, och som

saknar vindsutrymme (till skillnad

från den större kroppen), vilket

möjliggör en tvåplanslösning som

går upp i nock i den delen av huset.


Det går alltså att se husets alla mer

offentliga delar direkt från hallen. I

anslutning till hallen ligger matsalen/trapputrymmet,

matsalsmöblerna är

placerade från ytterdörren sett åt vänster,

och den delen av rummet övergår i ett kök,

från vilket man når tvättstugan och ett

sovrum. Åt andra hållet, på samma sida

som den stora trappan är placerad, ligger

två mindre sovrum och ett badrum. Som

man kan se på ritningarna är en av

väggarna till badrummet och en av

väggarna till det sovrum som ligger

mittemot köket snedställda, i syfte att

minimera det avgränsande intryck som

hörn kan ge. I stort sett kan man se rakt

in i tvättstugan från motsatta sidan av

huset, ett av de mindre sovrummen, Hall

om dörrarna är öppna, men i och med

att ett stort matbord är placerat tvärs

över matsalsutrymmet, som egentligen

är väldigt avlångt, bryts den axeln av

lite grand och blir inte alls lika tydlig

som den som går igenom båda

huskropparna.

Huset känns väldigt öppet, kanske lite

väl öppet, det finns inte direkt

någonstans att gå undan och stänga in

sig, möjligen med undantag av

övervåningen. Alla tre sovrummen är

förvisso helt avskärmade och de går

naturligtvis att stänga, men öppnar

man dörren kan man direkt se hela

huset och allt vad som händer där,

vilket jag inte tycker är idealiskt för

just sovrum, det kan kännas bra att ha

någon form av sluss mellan offentliga Hall, sedd från vardagsrum

utrymmen och ingången till sovrummet.

Samma sak gäller för badrummet, man överblickar hela husets yta så fort man öppnar dörren.

Jag tycker att jag rör mig naturligt genom husets utrymmen, vill jag t.ex. gå in mot köket går jag oundvikligen

förbi det stora vardagsrummet och matsalsutrymmet. Är alla dörrar öppna ser jag utan problem in i

sovrummen också på vägen. Det är i princip ett stort oformligt rum som rymmer hall, matsal, trapputrymme,

vardagsrum och kök, med sovrum, badrum och tvättstuga i anslutning åt olika håll.

Huset är som sagt relativt nybyggt, och uppfört av ett byggföretag som sätter ihop olika delar av huset i sin

fabrik, och sedan levererar och sätter ihop huset där det ska stå. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det gick

väldigt fort att få upp ett helt hus på en tomt som länge bara sett ut som en stor utgrävd grop fylld av bråte och

skräp.

Mina föräldrar, som inte är arkitekter, ritade huset i samråd med en anställd på en lokal snickerifirma och utförde

även en stor del av arbetet på egen hand när väggar och tak väl var på plats. I stort sett allt invändigt

424


arbete gjorde de själva, golvläggning, tapetsering osv. De byggde även något år senare till altaner på

framsidan och baksidan av huset.

Jag antar att det blev betydligt billigare på det här sättet, jämfört med att vända sig till ett riktigt

arkitektkontor. Huset är utformat helt enligt mina föräldrars önskemål, det är både unikt på det sättet och

standardiserat, i och med att väggarna är prefabricerade, vilket ur prissynpunkt var en viktig fördel.

Trappa upp till loftplan

435


Homespotting

Torp i Kölsjön

Ingrid Grubb

Jag har valt att analysera ett sommarhus

som min familj har ägt

sedan 1979. Det är egentligen

ingen typisk sommarstuga utan

snarare ett gammalt hus som vi

använder som fritidshus. Det ligger

i byn Kölsjön i Hassela socken

i Hälsingland.

Historia

Det är osäkert när huset egentligen är uppfört men på taket sitter en vindflöjel som det

står 1914 på och papper som finns kvar daterar även ett köp till denna tidpunkt. Enligt

uppgift så är huset byggt av bysnickare Svingstedt och han använde huset både som

bostad och verkstad. Mina föräldrar köpte huset år 1979 och det var då ingen som bott i

det på ungefär tio år så det var i ganska dåligt skick. Vi vet inte så mycket om vad som

hänt perioden däremellan men det går att se att det inte har förändrats alltför mycket.

Beskrivning

Huset är timrat och vilar på en torpargrund gjord av stora stenar. Taket är i rödmålad

plåt och fasaden är beklädd med faluröd lockpanel. Fönsterkarmar och bågar är

målade i vitt och i dessa sitter gamla handblåsta glasrutor, de flesta är intakta sedan

den tiden vilket går att se då det är ”randigt”. Taket var tidigare belagt med spånplattor

men är idag av målad plåt. Inredningen är också den i grunden stort sett oförändrad,

tak och väggar är klädda med papp och är antingen målade eller tapetserade. Korkmattor

är lagda i alla rum, jag vet dock inte huruvida det ursprungligen fanns sådana.

Dörrar ser ut att vara i original, dessa är enkla med bakelithandtag. Det är endast på

förstubron som det finns lite snickarglädje, i övrigt är det sparsmakat med sådana utsmyckningar.

Huset värms upp av en kakelugn och förr i tiden användes även vedspisen i köket som

värmekälla. På övre plan i det som idag används som sovrum finns även en liten kamin.

Vatten fanns ursprungligen inte indraget, idag leder en slang från en närliggande

källa till huset. I köket finns en pump vid diskhon, dock kan man bara få vatten under

sommartid. El finns indragen och har förmodligen funnits där sedan huset byggdes,

ledningar byttes då mina föräldrar köpte det. Dusch finns heller inte och endast ett

utedass.

45


När man stiger in i huset kommer man först in i en hall. Rakt fram leder en dörr till

ett större rum och till vänster ligger köket. Detta är sammankopplat med ett mindre

rum som man även kan ta sig till från det stora rummet. Till höger i hallen leder en

trappa upp till övervåningen där det finns ett mindre sällskapsrum och innanför

detta ytterligare ett sovrum. På sidorna ligger vindsutrymmen.

Tidigare bestod det stora rummet på nedre plan av två mindre rum men mina föräldrar

rev en vägg för att få en större yta där. Tydligen användes något av dessa rum

av snickare Svingstedt som verkstad. Förmodligen användes rummet i anslutning

till köket antingen som matsal eller kammare. Vi vet också att trappan är byggd

senare och att det då bara ledde en stege upp till ovanvåningen.

Byggnadshistorisk analys

Då huset är anpassat efter snickaren som byggde det och hans behov är det svårt

att hitta några riktiga typiska drag i planen som visar på vilken tid det härstammar

från. Eftersom huset är så litet är det dock tydligt att det här inte funnits något större

hushåll. Man kan dock se likheter mellan huset och de hälsingegårdar som finns bevarade

i trakten. Det är samma enkla bostad och likt dessa fanns också en ”vardagsstuga”

d.v.s. ett rum som fick tjänstgöra för vardagens alla sysslor, i detta fall huvudsakligen

enklare snickeri. Byggnadstekniken är också timring men utan utstickande

knutar som blev vanligt mot slutet av 1800-talet, även panelbeklädnaden var typisk.

Likt hälsingegårdarna så är också ingången viktig. Huset har ett litet fönster ovanför

entrédörren och är även utsmyckad vilket också var karaktäristiskt för dessa gårdar.

Det är roligt att se att huset är så pass välbevarat trots sin ålder. Det är ett gediget

hantverk som är utfört och dess läge mitt ute i ödemarken gör att det känns ännu

mer speciellt, även om det då förstås var mer bebyggt i trakterna kring dess uppförande.

46


Planer

Kök

Sovrum

Hall

Vindsutrymme

Allrum

Sovrum Allrum

Vindsutrymme

47

Nedre plan

Övre plan

Sektion


Bilder

Fasad mot norr

Fasad mot öster

Sovrummet nere

48

Stora rummet på nedre plan

Fasad mot söder


Homespotting

På Åsvägen i Onsala, tre mil söder om Göteborg, ligger en brunt hus med valmat sadeltak.

I huset bor min lilla mormor. Hon och morfar köpte huset 1956 för att få mer plats

till sina barn. Min mamma var då sju år och min moster bara ett. Jag själv har spenderat

mycket tid där, speciellt när jag var liten. Det är också där vi oftast firat jul genom åren.

Huset, som är byggt 1939, består av ett markplan, en vind och en källare. På markplanet

finns kök, toalett, ett sovrum, vardagsrum, matsal och ett “finrum” som mest ser trevligt

ut och där det står ett piano och ibland en julgran. De två sistnämnda rummen används

egentligen bara när större sällskap är på besök, eller vid jul.

Vinden var från början bara en kallvind, men i början av 60-talet gjorde morfar i ordning

ett rum till min mamma, och senare även ett till min moster. En del av utrymmet är

fortfarande kallvind.

Morfar gav sig även på källaren som från början bara var ett enda stort rum, men som

med tiden har fått toalett, dusch, tvättstuga och ett litet kontor som nu mest används till

förvaring. Jag minns att jag som liten höll morfar sällskap i den del av källaren som var

garaget och lyssnade på Svensktoppen medan han pysslade med något.

Baksida

Sektion

49

Vind

Markplan

Källare


Sovrum

“Finrum”

Hall

Vardagsrum

Markplanet (på drygt 100 kvadratmeter) är där besökare tas emot och där vardagslivet

pågår och därför den viktigaste och mest intressanta delen av huset. Här finns de

offentliga, gemensamma och mest privata rummen samlade.

Planen har två tydliga riktningar. En från långsida till långsida, mellan framdörr och

bakdörr i mitten av huset. Åt andra hållet ligger rummen i fil, tre i rad, tydligast på baksidan

där stora skjutdörrar öppnar upp mellan matsal, vardagsrum och “finrum”. Vid framsidan

ligger sovrum, hall och kök i fil med en smalare korridor mellan trappa och badrum.

Dagsljus kommer kommer in från långsidorna (i öst och väst), där alla fönster ligger

utom ett, ett fönster åt norr i köket. Eftersom öppningarna mellan rummen i den riktningen

är få och små är egentligen inget rum genomlyst från två sidor. Alla rum får ta in sitt eget

ljus och får mycket lite ljus från angränsande rum. Det finns inga fönster åt söder, men

man får härlig kvällssol i köket.

Under en vanlig dag rör man sig mest mellan kök och vardagsrum (och toalett), genom

hallen. Från köket kommer man lätt in i matsalen som mest används som pysselrum till

vardags. Sovrummet ligger lite avskiljt från stöket i köket och från morgonsolen.

50

Kök

Matsal


Huset är byggt i trä, med ett stort tak med betongpannor på. Det var inte pannor på från

början utan eternitplattor i et kotte-mönster. Två skorstenar ger ett symmetriskt intryck, och

den ena är till endast därför. Bara den norra behövs ur praktisk synpunkt.

1939 var funkishusen moderna, men inte något som byggdes åt alla. I städerna byggdes

hela områden med funkishus, men ute på landet, där vårt hus står (ja, det var i alla fall

landet när det byggdes), där byggde man i trä. I Sverige har man byggt mycket trähus

eftersom det alltid funnits mycket skog.

När min mammas familj flyttade in var de en av endast fyra familjer som bodde där året

runt. Nu finns cirka 40 året-runt-hushåll och endast två sommarstugor i området. Vårt hus

är tydligt byggt för året-runt-boende,med rejäla utrymmen, isolering och öppen spis.

Planlösningen härstammar från den gamla parstugan med förstuga på mitten och rum på

båda sidor. Den påminner även väldigt mycket om karolinerplanen som kan ses i texten

“Allrum eller salong” av Eva Björklund. Även där ligger förstugan i mitten och så också

salongen.

I en bok om kataloghus hittade jag “Björkhamra”, ett herrgårdsliknande hus som till utsidan

är slående likt min mormors, fast något pråligare. Planen däremot är helt annorlunda, mer

funkis och mindre herrgård. Detta hus började byggas under 20-talet men fick följa med in

på 30-talet. En uppenbar inspirationskälla, tycker jag.

Björkhamra från Boro-Hus

51

Isa Pettersson A06x


Homespotting - Gränsvägen 51, Ronneby

Av; Jimmy Bussenius (Ateljè X), våren -08

54


Homespotting - Gränsvägen 51, Ronneby

Av; Jimmy Bussenius (Ateljè X), våren -08

Köket och matsalen är kombinerade, vilket gör at köket upplevs rymligt fast det är litet. Det finns en skön

rundgång genom hal, vardagsrum, matsal och kök. Jag kan erinra mig en luftig och ljus känsla över hela

huset, särskilt vardagsrummet som har fyra stora fönster samtidigt som matsalens fönster släpper in ljus

från andra sidan.

Alt som alt är det et relativt litet hus (120 m2 bboyta,

utan tvät och garage inräknat) som ändå känns

stort och rymligt. Vi flytade in i huset 1985 (jag var två år då) och mina föräldrar bor fortfarande kvar.

Dom trivs där och det kan jag förstå, det är bra och hemtrevligt i många avseende. På Gränsvägen är heler

inga hus lika varandra (så när som på två nybyggda hus från 90-talet) vilket gör at det känns unikt och

omtänksamt byggt. Ska man klaga på någonting så isoleringen relativt dålig, vilket gör at det är lite kalt

på vinterhalvåret. Ljudisoleringen kunde också ha varit bätre.

55


SANDGATAN 32D KV.STRANDEN

Homespotting Julia Krus Ateljé X

En beskrivning av mina föräldrars lägenhet i Borgholm på Öland

Mina föräldrars lägenhet ligger två trappor upp (högst upp) och är på tre rum och kök.

Lägenheten är 72 kvadratmeter stor. Huset de bor i är ett av tre HSB-hus som byggdes i tre

etapper. Det första i slutet av 1960talet, det andra 1972 (mina föräldrars hus) och det tredje i

slutet av 1970talet. På tomten låg innan en bondgård.

Huset ligger med utsikt mot havet och rekreationsområden som flitigt används av

borgholmarna för såväl bad som promenader. Mot andra sidan, mot sydväst ligger den

gemensamma gården med ett litet lusthus som delas av de tre husen. Detta är också sidan mot

staden och en småskalig bebyggelse bestående av villor. Borgholm präglas av träbebyggelse och

många hus har koppling till badortslivet. HSB-huset som mina föräldrar bor i är ett tegelhus

med typiska drag av 70tal. Huset upplevs som väldigt rakt och riktingt i fråga om material och

utformning. Husets tegel är mörkbrunt och balkongräckena klarblå. Balkongerna är nästan helt

indragna och balkongdjupen är vitmålade liksom övriga detaljer utvändigt, såsom fönsterbågar

och karmar.

Lägenhetens planlösning upplever jag som väldigt lyckad och möjligheten att kunna gå runt i

lägenheten är mycket bra. Hall, badrum och klädkammare är beläget i en mörkare central

kärna. Kök och vardagsrum är belägna mot gården. Balkongen nås från vardagsrummet. Kök

och vardagsrum används under större delen av dagen och tar in mycket ljus från sydväst. Köket

är ett parallellkök och rymmer plats för cirka sex personer kring matbordet. Mellan köket och

vardagsrummet kan man dra igen med en grå skjutdörr. Samtliga dörrar (också

garderobsdörrar) och dörrhandtag är grå och från tiden då huset byggdes. I övrigt är nästan alla

rum vitmålade , utom ett sovrum med ljusrosa tapet med grå bård och hallen som är inklädd

med öländsk kalksten på vägg och golv. I sovrum nummer två är väggarna vita med en

mörkgrön fondväggstapet med guldflugor. Tapeten är troligen från sekelskiften och köpt på

någon auktion. De två sovrummen har utsikt mot havet och badviken, man ser också norra

infarten som går utanför. Sovrummen ligger skyddade från den cirkulära rörelsen och de sociala

rummen. De upplevs också som rätt ljusa och öppna, mycket på grund av utsikten. Detta

kontrasterar mycket mot den mörka och ganska lilla hallen utan fönster.

Rummens mått och planlösningen bjuder inte på något extra i fråga om storlek eller takhöjd.

Takhöjden är genomgående 2,40m. Rummen är funktionella och välplanerade i storlek.

Uteslutande är rummen möblerade efter fönstren och utblickarna utanför. Pappas skrivbord i

sovrummet står mot fönstret och utsikten liksom matbordet i köket mot fönstret och gården.

Bärande inneväggar är prefabricerade och dörröppningarna är därför utfyllda med träskivor

upp mot tak p g a elementens mått. I många avseenden är mina föräldrars HSB-hus och

lägenhet väldigt tidstypisk. Inga större förändringar har gjorts som skiljer markant från original.

61


Färg och material speglar tiden och en charm finns i att man beaktat husets ”själ”. Funktion och

användbarhet är ledord. Inga överdimensionerade ytor eller takhöjder finns, utan lägenheten

svarar mot boendets kanske viktigaste funktionskrav. Däremot är lägenheten spännande i fråga

om utblickar och ljusförhållanden, mörkt kontra ljust och öppet. I och med att lägfenheten

ligger två trappor upp ser man rätt långt och kommer ifrån det lilla buller som finns utanför.

Från både kök och vardagsrum ser man gårdeken. I eken sitter ofta fåglar och trädet är ett fint

och omtyckt blickfång.

Under både 1960talet och 70talet byggdes det otroligt mycket bostäder i Sverige i och med

Miljonprogrammet. En miljon bostäder skulle byggas under en period av tio år. Dessa bostäder

blev ofta väldigt standardiserade. Förfabricerade element möjliggjorde snabbt och billigt

byggande. Det handlade om att snabbt lösa en akut bostadsbrist i Sverige. Detta på bekosnad

av att lägenhetshusen ofta uppfattas som allt för annonyma och ”uppsmällda”. Denna tids

byggande innebar sällan något extra eller experimenterade, det mesta blev standardiserat. Det

handlade istället ofta om stora skalor och många våningar. Som motreaktion började det under

70talet att byggas en del bostadsområden som tog avstånd från Miljonprogrammets typisering.

Man började istället intressera sig för låg och tät byggnation. Trevåninghuset Sandgatan 32 kan

ses som ett exempel på denna våg. De tre HSB-husen överensstämmer väl med Borgholms låga

och småskaliga bebyggelse och skala. Husen ligger som en övergång mellan den låga staden och

de öppna rekrationsområdena vid vattnet. Huset är placerat och planerat efter platsen och dess

omgivning.

62


Homespotting

“Rötterna till våra arkitekturförståelse ligger i vår

barndom”- Per Zumthor.

När jag gick på dagis, och max kan ha varit fem år

tyckte jag att: “hemma bra men dagis bäst och Öland

allra bäst”. Därför väljer jag mitt sommarställe på

norra Öland som Homespotting. En plats som alltid

varit en viktigt plats för mig.

1,5 km in från Böda kyrka kommer du till skylten

“Österbergs-gården”. En avstyckad bondgård som

köptes av Ing-Mari och Åke Österberg 1957, och vars

befolkning sedan dess vuxit till 26 personer, alla fall

ett par veckor i juli. Gården består av sex boningshus

och fyra uthus.

Historisk kontext

Inga av dessa hus är arkitektritade. De hör inte till stilarna i arkitekturhistorieböckerna. Endå är det arkitektur med

historia, och kanske det mest klassiskt svenska som finns; röda hus med vita knutar. En byggnorm jag tror det skulle

bli svårt att bryta mot.

Landsbyggdens förändring

En stor förändring på landsbyggden, inte så mycket i sättet att bygga som placeringen av hus och gårdar är de olika

skiftes-reformerna som påbörjades på 1700-talet men ökade under 1800-talet. Principen var att böndernas mark som

var uppstyckad i tegar skiftades så att varje bonde ägde sammanhängande mark. Bönderna som tidigare bodde i byar

flyttade nu ut till respektive jordområde. Detta ledde till att byarna försvann. Och med byarna, de gemensamma platser

som allmänning och samlingslokaler och den gamla bygemenskapen.

Vår gård byggdes i början av 1900 talet, alltså efter att byarna skiftades. Gårdarna i området är spridda, så jag skulle

tro att det är en skiftad by.

Nästa led i effektiviseringen av landsbyggden, med nya maskiner, gjorde att många blev överflödiga och flyttade, och

landsbyggden avfolkades i stor utsträckning. På Öland byggs hus lite överallt nu, det är invationen av sommarhus. Delar

av landsbyggden har blivit attraktiv igen, p.g.a. sin natur. Norra Öland har sandstränder, och otroligt mycket rymd,

eftersom det är platt och öppet.

Sättet att bygga

Byggandet på landsbyggden var en gemensam angelägenhet för byn, detta framför allt före skifterna. Man bytte

dagsverken med varandra. Det skedde oftast godtyckligt och ingen höll så noga reda på vem som var skyldig vem vad

utan man “bytte ihop sig”. På detta sätt lärde sig de flesta i bondesamhället att bygga hus. Samhälls- och husbyggandet

var en integrerad del i vardagslivet. Det var en muntlig tradition, som utveklades hela tiden, med nya tekninker och

nya erfarenheter. Byggnadskulturen förvaltades av hela befolkningen.

Hantverkare med specialkunskaper förekom också, mest när det gällde finare hus, eller när gårdsfolket behöves till

annat.

Lokalt material användes i stor utsträckning. På Öland är det ont om skog, så det skeppades från Småland.

Minnen

De starkaste minnen från när jag var mindre är: Frihetskänslan av att springa runt barfota som jag ville och ge-

65


menskapen på gården, att titta in och hälsa på hos fastrar och kusiner.

Våra hus.

Mina första tolv år bodde hela familjen, fyra personer, på 31 kvadratmeter. Det är det nedersta av de två husen på

bilden. Huset var ett hönshus från början, efter amerikansk modell, med 12 fönster åt söder. Entrédörr ligger åt

öst och sedan några år tillbaka har vi tagit upp en dörr med fönster åt norr (lite nord-väst, hustet ligger inte i helt i

nord-sydlig riktning), som ger ett fint kvällsljus. Det är öppet och ljust, med överljus där ena taket är upplyft. Högsta

takhöjden är knappt 2,60m. Längst in åt söder är det bara 1,60 m och år norr är det 1,86.

Jag kommer inte ihåg att det var jobbigt att leva så tätt inpå varann. Jag sov överst i en våningsäng. Därifrån kunde

jag känna att jag “var med” även när jag gått och lagt mig, det är enda gången i mitt liv jag har kunnat titta på TV från

sängen... Huvudändan av sängen hamnade precis under överfönstret längst in.

Även med en öppen planlösning är rummet klart

indelat mellan de olika aktiviteterna. Nu är det

lite luftigare eftersom våningsängen är borta.

För tio år sedan byggde vi till ett hus. Det sitter

ihop med det första huset, men det går inte att

gå mellan dem innevägen. Istället blir altanan

ett fjärde rum. Gränsen mellan ute och inne blir

liten.

En annan aspekt är att vi lever mer eller mindre

bilfritt. Efter att ha packat ur står den mycket under

sommer. Till affären och stranden cyklar man.

Öland handlar mycket om trygghet för mig. Allt går i sin egen takt. Det dyker upp lite nya hus eftersom Släktingarna

är de samma och lite har att göra med resten av ens liv. Vilket är rätt skönt ibland.

av Kajsa Börjesson Atelje x 2008 66


Huset i slänten

Katja Tsychkova

2008-02-11

När man är inne i radhuset på Marsgränd 25 går det inta att gissa att huset byggdes 1984, den

tid då kök, vardagsrum och gärna även entré byggdes ihop till sammanhängande enheter och

matsalen som avdelat rum hade avskaffats redan långt innan det närmast föregående seklets

miljonprogram.

Tittar man på stadsbyggande istället för enskilt husbyggande går det däremot att

förankra huset i dess tid. Flera längor av till exteriören liknande radhus ger området som

avgränsas med vägar och ett mindre grönområde ett enhetligt utseende, vilket stämmer bra

överens med att man i början av 80-talet började försöka göra stadsområden fina till sin helhet

istället för att uppföra en massa hus utan hänsyn till dem runtomkring.

Trevåningsradhuset präglas genomgående av en behaglig omslutenhet. Entrén är avskiljd från

första våningens inre hall med en dörr, alla rum på första och tredje våningen nås från en hall

och några genomgångsrum existerar inte.

Andra våningen är mera öppen med utsikt åt två håll som öppnar sig så fort man

kommit upp för trappan, dock finns det även här tydliga gränser mellan vardagsrummet till

vänster och matsalen samt köket till höger. Utrymmet mellan dessa, framför trappan, känns

mycket som en hall avgränsad med osynliga väggar när man tänker på hur stor del av rörelsen i

huset som faktiskt passerar detta lilla utrymme men hur det samtidigt inte har något värde för

vare sig vardagsrummet eller köket mer än som passage till dem. Detta gör att matsalen och

vardagsrummet känns som enskilda rum och inte en enhet trots att de inte är avgränsade från

varandra med någon fysisk vägg.

69


De enda tydligt betonade axlarna i huset är den vertikala längs trappan och andra våningens

siktlinje från balkong till terrass, hallarna som knytpunkter i de andra våningarna skapar mera

en tankediagramliknande struktur med självständiga rum knutna till en sammanbindande

mittenhet.

Både husets bärande stomme och exteriör är i trä. På insidan består originalgolven av

plastmattor i samtliga utrymmen förutom vardagsrummet och matsalen som har parkettgolv

samt förråden där man inte brytt sig om att täcka betonggrunden alls. Väggarna är täckta med

ljusa tapeter i alla rum, även badrummen där våtrumstapeter är uppklistrade.

Här märker man tydligt en klyfta mellan interiören och exteriören, medan

exteriören känns äkta och tilltalande med sitt ljust målade träfasader, är interiören alldeles för

plastig. På grund av detta valde min familj, liksom många grannar att lägga klinkers i badrums

och entré och kakla badrumsväggarna. I många hus har folk även valt att byta ut

plåtinredningen i köket mot sten och kakla väggarna även där, och en del hus har man klätt in

hela väggar i träpanel.

Husens utsidor ser däremot fortfarande ut som när de byggdes, man skulle kunna

säga att detta beror på att det behövs tillstånd för att få ändra i ett hus utsida då de ju ska se ut

som en enhet, men faktum är att be boende inte verkar ha något intresse i att ens försöka få till

något sådant utan är mycket mer nöjda med husets utsida än insida.

Då huset är en exakt kopia av de andra i längan har det endast fönster ut mot kortsidorna trots

att det har en fri gavel.

För att ändå få in så mycket ljus som möjligt har det nedersta sovrummet fått

stora fönster över hörn, vilket ger ett väldigt behagligt ljus, som kompenserar för den insyn som

detta skapar. Sovrummen på övre våningen får nog med ljus tack vare sitt höga läge och

medelvåningen får obrutet ljus från två håll. Överlag känns huset väldigt ljust förutom när man

befinner sig i nedre våningens förråd-tvättstuga-badrums-del som ligger mera under än ovan

mark.

Arkitekten har inte valt att använda fönster som sträcker sig ända från golv till tak

eller helglasade fasader som annars började bli mode i mitten av 80-talet. Inglasade rum fick

tack vare sin uppenbara fördel med starkt ökat ljusinsläpp en stor spridning på kort tid. Det är

dock inte förvånande att man i ett hus som detta inte använt några sådana inslag då huset tyvärr

är placerat så att det redan med endast de befintliga fönsterna har insyn till samtliga våningar

från marknivå, då det ligger i en sluttning.

Trots insynen känner man sig trygg i huset, inte ständigt iakttagen som man kan göra på vissa

ställen och det är mer de praktiska sakerna som att man måste dra för gardinerna när man byter

om som ibland kan vara irriterande.

Källor:

Eva Björklund – Allrum eller Salong

Ola Nylander – Architecture of the home

Ritningar och fakta om huset från de dokument som ut lämnades av Fastighetsbyrån Specialisten AB vid husköpet.

Architecture 1984

70


HOMESPOTTING

Lovisa Lindström

Nyby Gård och 80-talet

Jag har valt mitt bardomshem i Uppsala där jag bodde i 16 år. Jag,

och mina föräldrar flyttade 1987 in i ett nybyggt bostadsområde –

Nyby Gård.

I slutet av 1980-talet började

bostadsbyggandet att ta fart igen efter

en period av lågt byggande. De nya

bostadshusen ville ge ett indviduellt

uttryck, områdena var ofta uppbyggda

av hus i olika volymer, men med en

fasadbeklädnad som höll dem samman.

Man ängnde de offentliga områdena

emellan husen mycket uppmärksamhet

och flera grönområden anlades..

Områdena tog inspiration från de

gamla kvarterstädernas mönster men

gårdar och slingrande vägar. Det var

inte punkthus utanför staden utan man

ville bygga ihop staden och utnyttja den

infrastruktur som fanns tillgänglig.

Nyby Gård är ett bostadsområde i norra Uppsala längs med

Vattholmavägen, som är en hårt traffikerad motorväg. Bostadsområdet

består av både hyresrätter, 280

lägenheter, och bostadsrätter 214

lägenheter. Det är blandade låga och höga

hus med radhus och lägenhetshus i två

eller tre våningar och 3 stycken höghus

på 5 våningar. Husen är enkla röda

tegellängor som får sin karaktär av tjocka

vita sadeltak. Vid planeringen av Nyby

Gård ville man att bilen skulle få komma

in bland husen. En slingrande bilgata

löper genom området, formad så

hastigheten dämpas, med mindre

parkeringsplatser spridda i området.

Husen är formade i gårdar och bilvägen

får nästan en karaktär av byväg.

Gårdarna är stora och innehåller

lekplatser, gräsyta, förråd och tvättstuga.

71


Vår lägenhet, Hurtigs g. 101

Vår lägenhet var en bostadsrätt som låg i en radhuslänga på två

våningar där vi hade egen entré på bottenplan med en trappa upp till

bostadsdelen. Den var 101 kvadratmeter stor på 4 rum och kök, som

vi senare byggde ut till 110 kvadratmeter. Man kommer in genom

ytterdörren på bottenplan som ligger in mot gården. Där möts man av

en liten hall där man hänger av sig ytterkläderna och går uppför en

trappa för att komma till bostadsdelen. En våning upp ligger ännu ett

hall-likande utrymme med olika sorters förvaring och garderober i

närheten och en liten toalett. När man kommit upp från hallen står

man ungefär precis mitt i lägenheten som är avlång och uppbyggd

kring en slags korridor. I ena änden av korridoren ligger köket med

anslutning till en balkong som har ett sydväst-läge. Köket är lagom

stort för att en familj på 4-5 personer lagar och äter mat där, det

är två fönster i västerläge med mycket grönska utanför. Om man går

från köket till vardagsrummet ligger tre sovrum i lite olika storlek

med ingång från korridoren, om dörrarna till sovrummen är stängda

blir korridoren otroligt stängd och trång då det inte finns några

fönster i närheten. På motsatt sida korridoren från det minsta

sovrummet finns ett stort badrum med badkar, tvättmaskin och wc.

När man kommer till vardagsrummet känns det stort och öppet med

föster i både nordlig och sydlig riktning. Från början var

vardagsrummet mindre, men vi byggde ut en arbetsdel där datorer

kan stå, här finns två stora fönster mot norr, som är de enda i hela

lägenheten som är in emot gården. Utbyggnaden medförde dock att

fönstret som tidigare fanns i badrummet försvan.

72


Man ser tydligt att lägenheten är planerad för en familj på 3-5

personer, med två sovrum till barnen och ett till föräldrarna. När vi

flyttade in och jag var det enda barnet användes det mindre

sovrummet till arbetsrum och jag hade det större. När min lillebror

sedan kom och behövde ett eget rum flyttade jag till det mindre

rummet, jag tycket det var som en sekreterares rum och ville därför

ha det(??!?!). Man kan tycka att det skulle vara bättre om de två

sovrummen vore lika stora då ett är litet(7 kvm) och ett så pass

stort(13kvm). Annars fungerar rummen i sig bra i sin storlek, men

det finns inte direkt något rummssammanhang.

Hallen på både övre och undre plan tar upp väldigt mycket plats

som är svår att utnyttja. Korridoren på övervåningen är trång och

mörk utan ett enda fönster, den fungerar endast som en “ genomfartsled

” för att ta sig till de olika rummen och kan inte utnyttjas till

något annat. Köket ligger väldigt fint i sydvästligt läge och har en fin

koppling till balkongen som vi glasade in och använde som matplats

under sommarhalvåret. Men det finns ingen yta där man kan ha

middagsbjudningar för fler än 6 personer och vardagsrummet ligger

väldigt avsides. Fördelen med att det inte är en öppen planlösning som

de flesta nya lägenheter idag har är att det känns mysigt att sitta i

köket och snacka en hel kväll, man stör ingen annan i familjen heller.

De två rummen som användes mest i vår lägenhet var nog köket och

vardagsrummet med arbetsdelen, men mellan dessa två finns ingen

möjlighet att kommunicera. Men man skulle nog ändå heldre sett att

kök och vardagsrum låg närmare varandra med en större

sammankoppling.

När man vistades i arbetsdelen i vardagsrummet uppskattade man

att de låg ihop, då det kändes “ som om man var med ” i socialiseringen

även om man satt och jobbade, men när man var i vardagsrummet

och “ hängde ” så tyckte man mest att det var störande när någon satt

och jobbade där. Jag skulle nog vilja göra om hela planlösningen

egentligen. Jag förstår inte vart de 110 kvadraten har tagit vägen i

denna lägenhet. Jag bodde här ända tills det att jag flyttade hemifrån

och måste säga att jag trivdes väldigt bra med att växa upp här, men

det berodde nog mer på hur området var upplagt än planlösningen,

jag var ofta irriterad över hur litet mitt eget rum var och att

lägenheten kändes trång.

73


Homespotting | En analys av en bostad och en tidsepok i byggandet av Mats Håkansson 2008-02-07.

Huset jag valde att analysera är beläget i området Vilbergen, söder om Norrköpings innerstad. Det är

ett lamellhus från 1969.

Vi flyttade in 1985 då jag var 4år gammal. Det var jag, mamma, pappa och min syster. 2001 flyttade

jag därifrån, men mamma och pappa bor fortfarande kvar och jag hälsar på några gånger om året.

Lamellhus 1960-70tal.

Oftast är dessa hus byggda på plan eller plangjord mark där merparten av all natur ar skapad av människan.

Husen står vinkelrätt eller parallellt mot varandra och de sitter inte ihop i hörnen. Mellan husen

finns öppna fria ytor med gräs och lekplatser. Gårdarna är trafikseparerade och gatorna är enbart till för

cykel och gång. Husgavlarna är ofta fönsterlösa och taken platta eller lätt sluttande. Fasaderna är klädda

med tegel, betong, vit kalksandsten eller puts. Husen är byggda i två eller tre våningar utan hiss.

Byggåret 1969 är under miljonprogrammets mitt och även fast vilbergen inte omnämns som en del av

miljonprogrammet, så ser jag många likheter med de områden jag har funnit information om. Därför ska

jag kortfattat beskriva miljonprogrammet:

Miljonprogramet

1964 togs ett riksdagsbeslut om att skapa fler bostäder i Sverige. Detta projekt kallades miljonprogrammet

och genomfördes 1965-75. Det handlade om att bygga en miljon nya bostäder på tio år.

Under 60talets början var bostadsstandarden mycket låg medan bostadsbristen var stor. Människor var i

desperat behov av förbättring. Denna snabba produktionstakt krävde nya byggnadsmetoder. Man skapade

prefabricerade betongelement som snabbt och enkelt monterades samman till hus med hjälp av lyftkranar.

Metoden kortade, effektiviserade och industrialiserade byggandet avsevärt, och användes frekvent i

byggandet av de större husområdena inom miljonprogrammet. Detta sätt att bygga var det enda sättet att

lyckas bygga hundratusen bostäder om året. Däremot blev husens utseende lidande p.g.a. den tighta

budgeten och tidsramen. Många tycker att dessa områden är sterila, anonyma och rent utav fula.

De flesta områden inom miljonprogrammet ser mer eller mindre likadana ut och arkitekturen är

relativt avskalad.

Det som man kan nämna som positivt dock är ju att standarden är betydligt högre i dessa lägenheter än

vad som generellt var vanligt dessförinnan. Lägenheterna har mycket ljusinsläpp och är relativt rymliga.

Området kring husen är väl tilltagen och det är aldrig långt till de offentliga serviceinrättningar som

planerades in i på gång avstånd från bostadshusen. Det kunde t.ex. röra sig om ett närlivs eller liknande.

Områdena var trafikseparerade vilket ledde till utbyggnad av gångtunnlar, gångbroar, breda motorvägar

och stora parkeringsplatser. Vilka alla kan associeras till miljonprogramområden.

Under miljonprogrammet byggdes inte bara höghus, lamellhus, punkthus och skivhus. Nästan 40% av

alla bostäder var i småhus såsom villor, parhus och radhus. De lägenheter som producerades under denna

period utgör hela 25 % av hela Sveriges nuvarande bostadsbestånd.

75


entré till källargången

vy över baksidan

entrén

Material:

fönster på baksidan källarfönster

vy över entréfasaden

gaveln

Huset är uppbyggt med betongelement, grått tegel på baksidan,

eternitskivor (asbest) som beklädnad på entresidan medan

entrépartie är utfört i trä, kanske för att ge ett mer välkomnande

intryck i denna stenkloss.

Runt millenieskiftet fick husen ett ansiktslyft med nya

fönsterkarmar som färgkodade husen. Vårt hus fick röda

76

karmar medan grannhuset fick gröna.


Lägenheten i vilbergen

Lägenheten är en 3rummare på 98kvm. Huset är ett typiskt 1960-70 tals lamellhus, just detta är uppfört i

tre våningar. Alla bostadshus hus som finns i området vilbergen är höghus och lamellhus, med undantag från

ett nybygge som just nu pågår.

Härefter följer en beskrivning och kort analys av huset och lägenheten i ord och bild.

Trapphuset med sin karakteristiska mellanblå/ljusblå

målade väggar med svarta och vita “flakes”.

Ytterdörren till lägenheten.

Entrén på källarplan. Vy uppåt i trapphuset med skylight.

77


Detaljer:

Detaljerna blir ett viktigt inslag i boendet och vare sig

man gillar dem eller inte så skapas en relation till

dem. Framförallt i en bostad där man levt under en

längre period av sitt liv.

De flesta av dessa detaljer är så vitt jag vet original

sedan 1969 och är för mig en stor del av lägenheten

i vilbergen.

78


Efter att ha beskrivit huset och dess sammanhang skall jag nu beskriva lägenheten mer i detalj.

Lägenheten ligger på entréplan med tillhörande källarvåning. Marken kring huset sluttar mot norr

vilket leder till att man på källarplan har fått plats med fönster strax över marknivå, men även att fönstren

till vardagsrum (rum nr. 2 i planen) och sovrum (rum nr. 1 i planen) kommer upp en bit, de har en

bröstningshöjd på strax över två meter. Det är både positivt att få in ljus i källaren och att få mindre insyn

och mer integritet på entréplanens norra sida.

Lägenheten har bara fönster åt söder och norr, kortsidan på huset har inga fönster.

Från trapphuset kommer man in i hallen som är lägenhetens knutpunkt, den knyter an till vardagsrum,

kök och trappa till nedervåning. Man har siktlinjer till alla rum på entréplan när man befinner sig i

hallen.

Vardagsrummet har ett stort fönster som vetter mot norr. Som jag visar i situationsplanen så är detta

hus beläget nordligast i sin ”husgrupp” och har fri sikt uppåt 500meter. Rummet knyter an till sovrummet

(1). Dörrplaceringen känns välplanerad och lämnar tre fria hörn i både vardagsrum och sovrum.

Sovrummet har samma fina utsikt som vardagsrummet. Det knyter i sin tur an till en relativt stor

genomgående klädkammare, som bildar ett spännande rum mitt i bostaden.

Köket är mycket rymligt och planerat för både matlagning och måltider, från köket kommer man till

balkongen, vilken tyvärr känns mycket dåligt placerad. Om man tittat på situationsplanen så ser man att

husen överlappar varandra i ena hörnet. Med tanke på att detta är den västra hörnlägenheten, så vetter

balkongen (och då även köksfönstret) alltså ut emot en vältrafikerad passage, med en tegelvägg som

utsikt. Dessutom är den i marknivå. Mina föräldrar har gjort ett aktivt val och skärmat av med spaljéer

och murgröna för att skärma av den stora insynen och få lite integritet.

Badrummet är lagom stort och har både badkar tvättho, tvättmaskin och torkskåp utan att kännas för

tight. Det finns även en liten toalett på källarvåningen, den är placerad så att den bildar en avskärmning

till det stora rummet på källarplan. Detta rum benämns i originalplanen som hobbyrum, men i vår familj

var det sovrum och arbetsrum.

Jag har även valt att ta med vissa gemensamma utrymmen på planen. Dessa rum använde jag frekvent

under tiden jag bodde här, för både lek och hobbyverksamhet. Därför ser jag dessa utrymmen som

viktiga tillskott, både utrymmes- och boendekvalitetsmässigt.

När jag var liten upplevde jag bostaden i vilbergen som mycket stor. Det var en kvalitet att den låg på

markplan så att man kunde springa rakt ut på gården och leka. Det var roligt att gömma sig i klädkammaren

och under trappan där ett intressant rum skapas.

När jag blev äldre så såg jag mer kvalitéer i att det var tjocka väggar och bjälklag som inte släppte

igenom så mycket ljud. Samt att det fanns en separat ingång på källarplan. Jag tyckte det var negativt att

hallen var en knutpunkt för det gjorde det svårt att smyga in (eller ut) sent på nätterna, när föräldrarna

hade lagt sig. Jag tyckte också det var synd att sydvästläget på balkongen var blockerat av grannhuset. Jag

har fått förklarat för mig att detta beror på att de under byggnadsskedet upptäckte att markgrunden var

för dålig på husets östsida så att hela huset fick flyttas ett par meter åt väst vilket påverkade vår lägenhet

och de två ovanför.

Som sammanfattning vill jag påstå att detta boende är bra! Framförallt för barnfamiljer och pensionärer,

med tanke på trafikseparering, stora rekreationsytor och välplanerade ”lagom stora” lägenheter.

79


4

1

3

8

5

6

7

2

9

11

14

10

12

1 Sovrum

2 vardagsrum

3 kök

4 badrum

5 klädkammare

6 hall

80

7 barnvagnsrum (allmänt)

plan 2 och 3. skala 1:500

bottenplan. skala 1:500

källarplan. skala 1:500

Min lägenhet är inringad i planen ovan och tydligare redovisad här nedan,

där även andra ytor som har varit viktiga för mig har redovisats.

entréplan skala 1:200

9

8 balkong

9 trapphus (allmänt)

10 gästrum

11 wc

12 cykelrum (allmänt)

13 hobbyrum (allmänt)

plan over området

(mitt hus är svart).

13

källarplan skala 1:200


situationsplan över södra vilbergen, pilen visar mitt hus.

trappan till källaplan är helt i trä

köksbänken i rostfrittsål där pappa brukar diska

vardagsrummet 81

med stort fönster och vidsträckt utsikt


Herserudsvägen 71B

I den sydvästra delen av Lidingö utanför Stockholm ligger villan på Herserudsvägen

71B. Huset ritades under de första åren av 1960-talet och stod klart 1963. I huset har

min bästa vän Martin Magnusson vuxit upp, och därmed har jag också naturligtvis

spenderat en stor del av min barndom innanför de väggarna. I Magnussons hus har jag

upptäckt många arkitektoniska kvalitéter som intresserat och inspirerat mig. Därför

har jag valt att göra min analys av det hus som för mig fortfarande känns som ett andra

hem.

Historiskt perspektiv

På 1960-talet i Sverige var villabyggandet mycket inspirerat av utlandet. Framförallt

de stora stilarna i USA och Kanada hade mycket inflytande. Att bygga villor i ett

plan blev mycket populärt. Nästan 90 procent av alla enfamiljshus som byggdes var

enplansvillor.

Det var framförallt i de allt mer exploaterade förorterna till större städer som dessa

hus byggdes, och anpassades därefter. I Stockholmsområdet t.ex. gav små, uppstyckade

och kuperade tomter ganska speciella förutsättningar.

Vanligt på 60-talet var en kombination av tegel och trä i fasaden, något som också

kan ses i huset jag valt att analysera. Fasaderna gjordes i tegel, och gaveltopparna i trä,

för att betona en lättare konstruktion.

En ny typ av konstruktionsmetod som började nyttjas på 1960-talet var grundläggning

med platta på mark. Betongen gjöts på marken ovanpå ett lager av makadam, och om

huset hade en källare isolerades väggarna med leca-block. Detta gjorde att isoleringen

blev effektivare än tidigare, och källarna blev beboliga. På taken använde man allt

oftare takpapp eller betongtegelpannor, istället för de traditionella tegelpannorna.

83

Magnus Casselbrant AR06X 12-2-2008

Huset från sydväst


Analys

Herserudsvägen 71B ligger

i ett tätbebyggt bostadsområde.

På de närmast

Matsal

Kök

Arbetsrum

Bibliotek

omgivande tomterna

bara enfamiljsvillor,

finns

men

tidsmässigt spänner de

Vardagsrum Hall Gästrum

över minst hundra år. Här

finns allt från sekelskiftes

köpmannavillor och 30tals

funktionalism till

Uteplats

mexitegelvillor och nymodernistiska

hus byggda på 2000-

Allrum Sovrum talet.

När man kommer till

adressen där huset ligger

Entréplan

kan man endast skymta det

bakom krönet på den branta

asfaltsuppfart som för en upp

till villan. Det första man

möts av uppe vid huset är

ett litet parkeringsutrymme

framför ett dubbelgarage, och

Outgrävt

Hobbyrum

en trappa till vänster som med

låga och långa steg för upp till

huvudentrén. Utanför entrén

Pannrum/Vinkällare

finns en relativt exponerad

Outgrävt

Klk.

Sovrum

uteplats i söderläge med ett

litet utskjutande tak. Runt

hörnet i väster finns en mer

skyddad plats med stenlagt

golv och en öppen spis.

Garage Garage

Fasaderna är klädda i

mörkbrunt tegel och stående

träpanel på gaveltopparna. I

mötet mellan de två tvärställda

huskropparnas tak skapas

intressanta vinklar i siluetten

Källarplan mot

himlen.

den bakomliggande

Om man går in genom huvudentrén kommer man till ett utrymme som känns mycket

välkomnande. Golvet i mörkbrun sten visar på en mer offentlig betoning jämfört med

parketten i sov- och sällskapsrummen. En stor öppen spis skänker en hemtrevlig och

ombonad stämning till rummet.

Till höger har man samlat de några av de privatare rummen i hushållet;

huvudsovrummet, gästrum, bibliotek, arbetsrum, allrum och badrum. Dessutom finns

en mindre toalett bredvid gästrummet. Arbetsrummet har norrljus som strilar in genom

träden utanför vilket inger ett lugnt och behagligt arbetsklimat. I allrummet finns

stora fönster mot uteplatsen invid huvudentrén, och en dörr som förstärker kontakten

mellan de två sällskapsytorna. Allrummet är det soligaste och varmaste rummet i huset

N

Instal.

Torkrum

Tvätt

84

Bastu


på grund av sitt sydvästliga ljusinsläpp. Parketten

är ofta solvarm och knakar under fötterna. Detta är

kanske husets allra hemtrevligaste rum.

Om man istället går till vänster när man först

kommer in i huset kommer man till de mer

representativa och offentliga rummen. I köket finns

en matplats som känns informell och avslappnad.

Den nära kontakten med ytorna för matlagning

bidrar till detta. Om man går igenom köket når man

matsalen. Matsalen, som egentligen är mer som en del

av vardagsrummet, har fönster på två sidor, och kan

öppnas upp mot den skyddade uteplatsen utanför. Ett

dunkel vilar för det mesta över detta rum, eftersom

taket är utdraget en bra bit över det glasade hörnet.

Matsalen känns högtidlig och kan med fördel nås

genom vardagsrummet av eventuella gäster, för att

slippa gå igenom det mer privata köket.

Det som utgör det egentliga vardagsrummet är

ljusare. Här är nästan hela södra väggen upptagen

av stora fönster (varav ett fungerar som dörr) som

skapar en stark kontakt mellan ute och inne. I

vardagsrummet finns ännu en öppen spis, som sitter

på insidan av den utvändiga, och som på så vis

använder samma rökkanal. I vardagsrummet skapas

flera olika utrymmen som kan möbleras i skilda

grupper. Vardagsrummet kan man också nå från den

nästan kvadratiska hallen genom glasdörrarna som

sitter i ett par. Även i vardagsrummet vilar en stillsam

och värdig stämning, med en högtidlig klang.

Källarvåningen når man genom en trappa, som på

viloplanet har en ytterdörr. Genom dörren kommer

man till den smala bakgården, som mest känns som

ett färvaringsutrymme. Under den högre delen av

trappan finns en mycket liten toalett. Det lutande

taket, som beror av trappan, kommer lätt i vägen om

man är lång. Om man går förbi toaletten på höger sida

kommer man in i hobbyrummet. Det är rymligt och

man har gott om utrymme för flera olika aktiviteter

där. Ett dovt norrljus släpps in genom de högt sittande

källarfönstrena. Det vita taket reflekterar ljuset

mycket effektivt och känslan av att vara i en källare

känns avlägsen.

På andra sidan korridoren och vägg i vägg

med hobbyrummet finns källarutrymmen med

värmeväxlare och andra tekniska installationer. Det

större av de två utrymmena används dessutom som

vinkällare. Korridoren fortsätter sedan i en vinkel

till vänster, och kantas där av dörrar på båda sidor.

Korridoren är för det mesta dunkel, på grund av

mycket begränsat ljusinsläpp och det låga taket. Till

höger finns en klädkammare, passage till garaget

85

Fasader

Sektion

Situationsplan


och ett sovrum. På den vänstra sidan finns en dörr som leder till tvättstuga, torkrum,

dusch och bastu. I slutet av korridoren kommer man ut på husets östra sida genom en

ytterdörr som används som entré för den undre våningen.

På det hela taget är huset på Herserudsvägen 71B ett mycket spännande hus att vistas

i. Det skapas många olika typer av stämningar i de olika rummen. Att vandra genom

husets olika utrymmen är lite som att gå genom olika sinnesstämningar. Från kallt till

varmt, privat till offentligt, mörkt till ljust osv.

I huset finns idag en mycket tydlig uppdelning mellan vardagligt och högtidligt.

Matsalen och vardagsrummet används inte till vardags, utan bara vid speciella

tillfällen. Detta beror nog mycket på att alla andra nödvändiga funktioner har sina

egna utrymmen på andra ställen i huset. Till exempel i allrumet där man kan umgås

mer privat och kanske se på TV, eller hobbyrummet där man fixa och dona med sysslor

som kräver större utrymme.

Rummen på ovanvåningen ligger med några få undantag runt den nästintill

kvadratiska hallen. Detta bidrar till att man inte upplever någon stark axialitet. Det

finns ingen självklar rörelse för en besökare som precis kommit in genom dörren. Detta

kan kännas lite förvirrande, speciellt i kombination med att man kliver rakt in i ett

förhållandevis stort rum, och inte ett litet förrum som annars ofta är fallet i bostäder.

Källarvåningen blir lätt kall, speciellt under vinterhalvåret. Om man går barfota på

golvet känner man att det kanske inte är tillräckligt isolerat för att hålla värmen kvar

på ett effektivt sätt. Men ljudisoleringen mellan våningsplanen är mycket bra. Man

kan utan problem föra så mycket liv man orkar på något av våningsplanen utan att det

skulle störa det andra särskilt mycket.

86


Sandby nr. 11

87

Martin Ivarsson A07X


Under min barndom spenderade jag mycket tid på min farmors gård mellan Lund och Södra Sandby.

Bostadshuset är en skånelänga från mitten av 1800-talet som vid flera tillfällen har byggts om för att passa

dem som bodde där just då, det innebär att många typiska kännetecken från den perioden har försvunnit

samtidigt som planlösningen skiljer sig från vad vi idag ser som normalt.

Huset byggdes under mitten av 1800-talet, antagligen som en kopia av det tidigare huset som låg inne i

Södra Sandby, men som flyttades ut från byn i samband med enskiftet.

Troligtvis delades den tidigare gården upp mellan två bröder, det finns inga säkra källor men en annan

mycket liknande gård med samma nummer ligger till öster om byn. Grunden är svartrappad natursten, taket

tegel och väggarna vitrappad lersten och tegel, möjligtvis kommer lerstenen från den tidigare gården och

teglet användes istället för den stenen som användes i den östliga gården.

Själva gården ligger omgiven av åkrar och ängar, med tydliga gränser mellan bebyggd och obebyggd mark.

Vägen upp till huset är kantad av en äppelträdsallé, gårdsplanen innesluts av det tre längorna och

trädgården omges av höga träd.

Inne i huset ligger rummen i fil, man måste gå genom ett rum för att komma till ett annat, inga korridorer

existerar. Förhållandet mellan privat och offentligt blir problematiskt, mycket beroende på byggnadens

historia. Sovrummet och kontoret, de mest privata rummen i

moderna hem ligger mellan köket och vardagsrummet, de mest offentliga rummen i

byggnaden. Dessutom finns det husets enda badrum i anslutning till sovrummet vilket gör sovrummet

väldigt utsatt och inte speciellt privat. Resten av byggnaden, med salen och undantaget är mycket mer

privata och avskilda från resten av byggnaden. Ljusförhållandena i huset är genomtänka med sovrum mot

norr och de rum som används mest mot söder.

2

A

3 4 5

A

1

1. Kök

2. Farstu

3. Skafferi

4. Drängkammare

5. Badrum

6. Sovrum

7. Kontor

8. Vardagsrum

9. Farstu

10. Trädgårdsrum

11. Salen

12. Sovrum

13. Undantag

14. Rum

15. Stall

16. Ekonomibyggnad

17. Svinstia

18. Hönshus

19. Garage

7

6

19

17

18

8

10

9

15 16

Situationsplan 88

11

12

13

Plan över bottenvåning

14

Plan över ovanvåning

Sektion AA


Skånelängor och deras historia

Skånelängor är en typisk äldre bostadstyp som främst finns i Skåne, Blekinge, Halland och i Danmark. Det finns

flera olika definitioner på hur en skånelänga ska se ut men typiska kännetecken är det höga taket som gör att

regnvatten lättare rinner av från halmen och den långsmala formen som beror på att bra takbjälkar längre än ca

6 meter var svåra att få tag på. Material och teknik varierar beroende på var längan är byggd, man tog vad som

fanns och byggde sina bostäder. Sten, trä, lera, och tegel är vanliga väggmaterial medan taken ofta var täckta

med halm eller vass, senare ofta utbytt mot tegel.

Skånska gårdar är ofta kringbyggda, längorna är i gavlarna sammanbyggda med varandra och en port leder in

till gårdsplanen som bildas. Det finns flera teorier bakom varför det ser ut såhär, men troligtvis beror det på flera

olika anledningar, en kringbyggd gård skyddar mot vinden, tar mindre plats och bildar en naturlig barriär mot

utsidan.

Ett exempel på hur bostaden

i en äldre skånsk gård kunde

se ut.

Från vänster: grovkök, kök,

dagligstuga, farstu/kammare,

salen

Detalj ur planen över Östarps

Gamlegård, Kulturen

Det viktigaste rummet i bostadshuset var dagligstugan, det var ett stort uppvärmt rum där man åt, arbetade och

bondens familj sov här. I anslutning till dagligstugan låg köket med en speciell ugn, skorstenen stod rakt under

taknocken och bakugnen sträckte sig ut i en liten utbyggnad utanför huset. Den som bakade stod inne i skorstenen

där hon hade tillgång till bakugnen och en häll att elda på, dessutom sköttes uppvärmningen av den stora

murade grytan och sättugnen direkt från ugnen. Sättugnen kan ses som ett rikt dekorerat skåp av gjutjärn som

murades fast i väggen mellan dagligstugan och ugnen i köket. Genom ett hål i väggen kunde en eld eller glöd

hållas igång i sättugnen som spred värme i dagligstugan. Många gårdar hade ett lite finare rum, salen eller

salongen. Det användes vid festligare tillfällen och förvaring. Genom ytterdörren kom man in förstugan som

tillsammans med kammaren låg mellan dagligstugan och salen, här fanns ofta en trappa upp till vindsutrymmet

som användes som sädesmagasin. På gården fanns också en separat bostad med egen ingång som kallades

undantaget, det var här de gamla bodde. Ofta bestod det bara av ett rum och en lite mindre ugn.

Sektion av en bakugn

Ett typiskt kök, den stora ugnen och den murade grytan syns till

vänster i bilden.

89

Målning av Frans Lindberg


Skiftena

Under mitten av 1700-talet började en förändringsprocess inom det svenska jordbruket. Tidigare hade

gårdarna legat tillsammans i byar där varje gård hade små långsmala remsor, så kallade ”tegar”, av

byns åkrar och ängar. Det var ett rättvist system och innebar en trygghet för bönderna när de hade

sina grödor utspridda över ett större område. Tyvärr fanns det flera nackdelar, långa transporter

mellan tegarna och ett allmänt ineffektivt system gjorde att storskiftet drog igång på 1750-talet och

följdes av enskiftet på 1780-talet och laga skiftet på 1820-talet. För att skiftet skulle bli av räckte det

med att en av lantbrukarna i en by krävde det, därför krävdes den tre olika skiften för att uppnå målet

i hela landet, enskiftet fungerade t.ex mycket bra på Skånes slätter men inte alls i skoglandskapen.

Resultatet av skiftena blev att varje jordbrukare fick några få men relativt stora områden att bruka.

Gårdarna revs och flyttades ut från byn till den tilldelade marken. Självklart var det många vid tillfället

som inte tyckte om de här förändringarna, sammanhållningen i byn löstes upp, många byar försvann

och flera lantbrukare, speciellt de som arrenderade sin jord av en större markägare lämnade sina

gårdar.

kartorna visar hur fördelningen av mark såg ut innan och efter skiftet.

De svartmarkerade tegarna tillhör en av gårdarna i byn.

90


Homespotting, Odd Kjellberg

Huset i Le Rey

1983 köpte farmor och farfar ett stenhus i en liten by med

namnet le Rey i sydvästra Frankrike 10 mil sydost om

Bourdeaux. Le Rey betyder kungen och ligger på höjden längs

floden Gélises dalgång. Den består av ett tjugotal hus varav de

flesta är gamla stenhus. De ligger tätt samlade kring en

gemensam bygata då man aldrig skiftade byarna i Frankrike.

Byn är belägen vid spetsen på ett stort triangulärt område med

basen mot havet som varit havsbotten och nu är kalkrik

sandjord beväxt av tallskog. Här övergår det till bördig lerjord. Runt om breder åkrarna ut sig där vin

odlas och solrosor och majs. Ett vattendrag fördämdes på 40-talet och bildar nu en liten sjö. Den skulle

användas till bevattning av tobak. I dalen nedanför invid la Gélise ligger slottet chateau de Lisse, ett

medeltidsslott som nu ägs av en norrman och används som sommarstuga.

Huset ligger först på höger hand då man kommer in i byn. Halva

bottenvåningen skär in i backen och bildar källare och garage och ett

sovrum som håller en behaglig sval temperatur året om. Det är byggt i

kalksten. Till hörn, kring dörrar och fönster och andra bärande delar,

användes stora, väl tillhuggna block i en hårdare sten medan väggarna

däremellan är uppmurade av småsten i alla möjliga former likt en

småländsk stengärdsgård, men med murbruk av släckt kalk och sand.

Väggen var putsad och i putsen stod året 1832 ristat. Det är den enda

tidsangivelsen som finns och stod skrivet på fasaden till den kvadratiska

huskropp som innehåller finrummet.

Det är dock bara en tillbyggnad till den nordliga rektangulära kroppen

som är äldre. Ursprungligen bestod huset bara av biblioteket och köket.

Rummen därunder var stall för djuren. Då var biblioteket kök och i

nordostväggen finns en nisch i väggen där det på den tiden fanns en

stenvask. Några av husen i byn har fortfarande kvar samma sorts ursprungliga stenvask. Det som idag är

kök användes på den tiden som sovrum. Den första tillbyggnaden som gjordes var det rum som nu

innehåller mezzaninen och ligger ut mot bygatan. Väggen däremellan är fortfarande den tjocka, bärande

ytterväggen. I det rummet fanns tidigare en välvd bakugn i nordvästväggen. Den rasade och finns inte

längre. Rummet var en verkstad med jordgolv fram till 1983 då farmor och farfar gjöt cementgolv som

belades med keramikplattor och byggde mezzaninen, som fungerar som sovloft. Det var också då som

toalett och badrum byggdes in i det rum där hallen ligger. Tidigare var här bara ett stort rum.

Nästa tillbyggnad gjordes alltså förmodligen 1832 av den sydliga kvadraten med källare. I garaget finns

kvar en fördjupning i väggen, som tidigare var ett fönster till sovrummet i entréplan då det var

yttervägg. Taket består av tegelpannor med ett lager asbestplattor under. Flera av rummen har fått

isolering i form av ett lager håltegel innanför den ursprungliga väggen.

91

1


Homespotting, Odd Kjellberg

92

2


Homespotting, Odd Kjellberg

Husets kvalitéer

Huset är typiskt för den franska landsbygden med tegeltak, murade väggar i sten och med sina

fönsterluckor framför alla fönster och golv av plankor, eller klinker. Så ser merparten av husen ut i

området. Till huset hör en generös trädgård med träd som ger både frukt och nötter och ett stort

grönsaksland med sparris och haricots verts och mycket annat. Med hela fem ytterdörrar och ett ganska

varmt klimat blir relationerna mellan inne och ute väldigt öppen. Man rör sig ledigt in och ut genom

dörrarna som ofta står på vid gavel. För att ta sig

från uteplatsen framför köket till husets nedre plan

kan det vara minst lika lockande att springa runt

huset och ta den långa utetrappan ner på

gårdsplanen och på så vis få en promenad genom

trädgården och se den fina fasaden från trappan,

som att gå den närmre vägen via husets innertrappa

i biblioteket. I trädgården finns också en lada som

kallas torkan eftersom den tidigare användes för att

torka tobak. Nu är den garage och pingislokal, samt

förvaring för trädgårdsredskap och alla

utomhusleksaker åt släktingar som hälsar på.

Mot bygatan är huset fönsterlöst och reser sig i två

våningar och känns ganska stort i förhållande till de

intilliggande lägre grannhusen, som man kan se ut

över från den högt belägna trädgården. Detta gör att

det känns väldigt tryggt, som ett slott på kullen och

lätt att hålla sig undan om man inte vill prata franska med grannar. Mot trädgården är huset i en våning

och känns öppet och inbjudande. Den del av trädgården som går ner till bygatan mellan nordostfasaden

och torkan är husets baksida. Här går man inte så ofta och det är spännande och odefinierat, lite

ingenmansland och oftast kan man vara för sig själv. Där finns också djupa fönsternischer där man kan

sitta och kika ner på vad som händer på bottenvåningen.

På dagen när man behöver svalka och senare på kvällen utgör huset en skön plats att vara på.

Byggnadsmaterialen inne i huset ger en naturlig och behaglig känsla. Vitputsade väggar, bjälklag i trä och

golv av kakelplattor utom i biblioteket och köket där också golvet är av trä. Närheten till utomhus och till

naturen är påtaglig även på kvällen. Något av fönstren eller en dörr står ofta öppen och släpper in lätet

från syrsor och lövgroda. På den övre toaletten kan man höra tornugglan på vinden. Den väser och det

hörs genom ventilen. Kök och biblioteket är hjärtat i huset där alla umgås. Här finns mat, TV, dator,

böcker och fåtöljer. Dörren mellan rummen står oftast öppen. Finrummet används inte så mycket.

Mestadels är det farfar som sitter där och läser, lägger patiens och lyssnar på klassisk musik. Annars är

det mest genomgångsrum till toaletten.

Hela nedervåningen är gästhus. Man sover i sovrummet och uppe på mezzaninen. Under den finns

soffor och bord där man kan sitta uppe sent på kvällen sedan farmor och farfar gått och lagt sig och

93

3


Homespotting, Odd Kjellberg

prata eller spela spel. På den sydöstra väggen finns en stor öppen

spis som ofta är igång på kvällarna. Farmor kommer ibland ner hit,

annars är det främst ett rum för oss som hälsar på. På dagen ett

rum man går till om man vill vila eller vara ifred. Det höga taket

med bjälkar 2,5 meter upp och sovloftet där man kan stå och titta

ner ger en mysig och rolig atmosfär. Luften i hela nedervåningen

känns lite kallare och lite fuktigare än på övervåningen.

Den vanligaste rörelsen man gör i huset under dagen är att från

köket gå ner för innertrappan för att hämta något i sovrummet,

därefter går man yttervägen upp genom trädgården till kökets

trädgårdssida och går in igen, eller slår sig ner utanför. Det är den

stora promenaden. Den går bra att göra även på kvällen. Annars är

vanliga kvällsrörelser vertikalt, mellan biblioteket och gästrummen

via innertrappan, eller mellan sovrummet och mezzaninen.

På vintern och alla andra tider på året när de gamle är ensamma i

sitt hus används inte nedervåningen mycket. Då räcker

övervåningens funktioner. Biblioteket används främst av farmor som sitter vid datorn, eller pratar i

telefon. Men till källaren måste de ändå springa då där finns matförråd och frysbox.

94

4


ATT ÅTERUPPLEVA SITT BARNDOMSHEM

Tiden: Mitten av 60-talet tills jag var nio-tio då mina föräldrar köpte hela huset och vi använde det på annat

sätt.

Platsen: Käppeli (lilla kapellen), trädgårdstadsinspirerat kvarter byggd i början av 20-talet, förort till Basel,

ekonomiskt, industriellt och kulturellt center för nord-västra Schweiz, övre Alsace (F) och södra

Baden-Würtenberg (D).

Käppelikvarteret bebyggdes i motsats till många andra trädgårdstadskvarter som t.ex. grannkvarteret

”Freidorf” inte med enhetliga byggnader. Kommunen stod endast för infrastrukturen som väg, VA, el,

spårvagn etc, men även för en användbar ”Zonenplan”. Med detta instrument begränsades byggnadernas

maximala utbredning och höjd (och därmed skapades mycket trädgård) samt deras användningsområde,

gatornas och annan infrastrukturs utformning.

Huset: Byggherren beställde huset strax efter första världskriget som villa till sig själv. Medan huset

byggdes fick dock byggherren finansiella bekymmer och bygget såldes och färdigställdes som litet

hyreshus med tre lägenheter.

Sådana små hyreshus är sällsynta under denna epok, husets yttre och dess konstruktion däremot är mer

än tidsenlig. Traditionellt fanns stora regionala skillnader i byggnadernas utformning, sådana putsade

småhus med ”uppskjutet” pyramidtak upprättades dock 95

från sekelskiftet till andra världskriget över hela

Nordväst-Schweiz.


Huset: Byggherren beställde huset strax efter första världskriget som villa till sig själv. Medan

huset byggdes fick dock byggherren finansiella bekymmer och bygget såldes och

färdigställdes som litet hyreshus med tre lägenheter.

Sådana små hyreshus är sällsynta under denna epok, husets yttre och dess konstruktion

däremot är mer än tidsenlig. Traditionellt fanns stora regionala skillnader i byggnadernas

utformning, sådana putsade småhus med ”uppskjutet” pyramidtak upprättades dock från

sekelskiftet till andra världskriget över hela Nordväst-Schweiz.

Byggnadssätt: Källarväggar, ca 500 mm, av betong, innehållande stor andel granitsten, på

sula/fundament av granitstensblock och betong. Utvändigt cementputs, invändigt

kalkcementputs.

Källargolv av betong, gjutet, i tvättstugan med fall och stor golvbrunn i gjutjärn.

Bottenbjälklag: Träbjälkar av ek, blindbotten av rödgran (Fichte) med fyllning av koksslagg.

Ytterväggar av tegel 1+½ sten, utvändigt med grov spritputs i KC, invändigt KC-puts med slätt

överdrag av gipsbruk (Baugips). Fönsterram/gesims i konststen, fönster enkelglasade i målad

lärk, fönsterbrädor i lackerad ek, utanpåsittande avtagbara förfönster i målad rödgran,

fönsterluckor i lärk med fyllningar i eternit. Ingångdörr i lackerad ek.

Ickebärande innerväggar murade med koksslaggssten (Föregångare till Lekasten) i KC-bruk,

annars som ytterväggar.

Trappa: Infälld, trappsteg och räcke i lackerad ek, vangstycken och sättsteg i rödgran.

Våningsbjälklag: Innertak av gipsbruk på vass och läkt, blindbotten av rödgran med fyllning av

koksslagga, träbjälkar av rödgran, golvbrädor spåntade av rödgran.

Yttertak: Dubbeltäckt med bäversvanstegel.

Uppvärmning: Vedkamin i varje rum, varmvatten kök och bad bottenvåning stadsgas, resten

el.

Jag hyste alltid största respekt för alla de yrkeskunniga hantverkarna som tillverkade detta

solida, robusta, redbara ”Schweitzer-kvalitätshus”, men ärlig talat tänkte jag aldrig på

arkitektens andel i hela processen. Genom att rita upp huset ur minnet kom jag att

återuppleva de problem arkitekten konfronterades med och återskapa hans lösningar på

dessa.

Planlösningen: Omständigheten att husets användningsändamål ändrades under byggskedet,

d.v.s. efter den initiala planeringen, förde med sig att var och en av de tre våningsplanen fick

en lägenhet med individuell och improviserad planlösning. De är därmed inte direkt

representativa förebilder för tidens bostadsplanering.

Genom ingångsdörren hamnar man i det gemensamma trapphuset, efter fyra trappsteg på ett

halvplan framför ingångsdörren till ”våran” lägenhet. En central hall förbinder alla rum med

varandra, det vägghängda telefon fanns också där. Min syster fick sovrum I tilldelat, min bror

och jag sovrum II. Vardagsrummet användes huvudsakligen som mina föräldrars sovrum,

särskild under vintertiden då alla ändå uppehöll sig i köket som var det enda rummet som

uppvärmdes från morgon till kväll. Synd var att köket bara hade ett fönster, och detta vette

dessutom mot norr. Köksinredning bestod av gasspis, stengodsvask, kylskåp, vedkamin,

hyllor och ett stort bord med sittbänk och pallar.

Viktig var dessutom även trädgården och källaren. Vi odlade nästan alla grönsaker själva,

dessutom hade vi också lite kaniner och fjäderfä för kött och ägg. Källaren under sovrum I

användes som vedförvaring, den under sovrum II till frukt och grönsakerna. Tvättstugan fanns

under vardagsrummet, vinkällaren under köket (själva vingården låg på söderslutningen av

Wartenberg, en och en halv kilometer bort). Förfönster förvarades under sommarhalvåret

under källartrappan, under vinterhalvåret använde min mor utrymmet för att jäsa surkål i stora

stengodskärl.

97

OLIVIER TRIPOD AR07X


Bergsprängargränd 2B

Vita bergen

Södermalm

Stockholm

Oskar Edström

”Större städers utkanter framställa vanligen en sorglig tafla; Stockholm

utgöra härifrån intet undantag om ock skönare, i yttre måtto, än de

flesta. Särskildt angenäm är den anblick stadens södra terrass likt stigande

del företar, men bakom de för ögat behagliga höjderna döljer

sig ett elände så stort, att det skriar efter upprättelse och hjälp. Synnerligen

i detta sorgliga hänseende är trakten omkring Hvita bergen.

Små byggnader här och der bland bergen taga sig rätt väl ut i det yttre,

men blicka in i dem och man häpnar: Lusthus, källaresvalar, uthus

af alla slag äro, äfven vintertiden, överfyllda af personer af båda könen

och af alla åldrar. – – – Behjertansvärd är dyrheten af dessa knappt

beboeliga kyffen. För att betäcka den oerhörda hyran måste inne-

boende tagas, hvaraf överfyllnad och sedeslöshet blir en gifven följd.”

Bibelkvinnan Elsa Borg 1878-04-17

99


100


Huset ligger på randen av det stup

som uppstått när Renstiernas gatan

sprängts fram. Staden breder ut sig

under, parken agerar fond.

101


Bergsprängargränd 2B hette ända till år 2007 Renstiernas

gata 37, ett namnbyte som borde blivit av

under slutet av 1920 då Renstiernasgatan sprängdes

ner till sin nuvarande nivå och huset flyttades för att

räddas undan förödelsen. Under de kommande 30

åren användes det som lager för gamla tidningar och

annat. Och förföll succesivt.

Huset byggdes i början av 1700-talet som ett timrat

parhus. Hundra år senare byggdes det till, med hall

och höjt tak. Denna form står sig än i dag. I dess inre

trängdes S tockholms fattiga arbetarfamiljer under

gruvliga förhållanden, det var ett av husen som frekventerades

av doktor Borg och den unge Strindberg

i egenskap av fattigläkaraspirant. När huset flyttades

raserades golven i bottenvåningen och huset placerades

på en ny djup källargrund.

1958 hittades huset av mina farföräldrar. De var i behov av en större bostad och repetitionslokal. De valde att låta golvet vara nerramlat i

halva undervåningen och fick därmed en stor volym som lämpade sig för teater och lindans. Endast en smal balkong byggdes runt rummet

så att strålkastare och hissanordningar för scenmaskineri kunde opereras. Under åren byggdes denna balkong ut för att även kunna hysa

mindre våghalsiga individer. Sedan dess har huset genomgått ständig invändig förändring och renovering beroende på växande barn och

annat krävande. 1987 överläts kontraktet på mina föräldrar och huset genomgick ännu en omdaning som fortfarande pågår.

I och med moderniseringen 1958 försvann

yttre snickeridetaljer...

... och gamla gubbar. 102


Det är svårt att hitta ett självklart

sätt att röra sig mellan rummen

i huset. Förutom att det är

litet domineras entréplanet, det

som annars skulle vara den mest

naturliga våningen att vistas på,

av ett stort hål i golvet. Hallen ger

fyra möjligheter till förflyttning,

köket och matrummet, innerbalkongen,

en trappa uppåt samt

en svårupptäckt som går ned. Alla

leder de till återvändsgränder.

Besökaren tvingas ständigt

tillbaka till hallen om hon vill förflytta

sig. Köket och matrummet

är inbjudande, med fönster längs

tre sidor, ena sidan öppnar sig

dock in över bottenplanet. De består

av är två små rum med dekapiterad

mellanvägg som sträcker

sig till midjehöjd. Det är den

mest offentliga delen av huset dit

gäster först brukar finna sig, de

ser dock snabbt, genom den halva

dörr som nu tjänar som fönster

att det finns mer intima platser att

ta i anspråk på balkongen. Efter

en stund där brukar de som inte

klättrar fråga hur man tar sig ner

till nedervåningen.

Trappan är smal, mörk och

brant. Den göms när den dubbla

ytterdörren öppnas, den ena går

inåt. Bottenplanet består av ett

rum stort som husets plan så

när som på husets enda toalett.

Det är springgolvet och tjänar

som vardagsrum. Dess mest

prominenta attiraljer är en stor

säng, eldstad och flygel. Springgolvet

ligger med två sidor under

marknivån och har endast två

små fönster, det räddas av mellanplanets

brist på golv men blir

aldrig helt upplyst. Det ljus som

sipprar ner från övervåningen

och balkongen som sluter sig

runt, ger rummet en suggestiv

atmosfär, man går ner i en brunn

eller grotta och ser omvärldens liv

som skuggor och skimmer på det

stora golvet.

Dessa tre alternativa vägar

slutar i sig själva och man tvingas

vända, gå samma väg tillbaka för

att ta sig till något nytt, samtidigt

bjuder de alla på vyer över varandra.

Inget av de två under-

planens rum är stängda utan

kommunicerar med varandra

genom öppen luft.

Tredje planet är en mer privat

del, med lågt tak som börjar

redan i trappan (150 cm som lägst

från trappsteg till tak). Där finns

två sovrum, den enda garderoben

och en stege upp till ett sovloft.

Då takhöjden ändras så drama-

103

tiskt där sovloftet slutar ger det

de två rummen väldigt olika

volymer. Kontrasten är dramatisk.


Huset är fullt av vinklar och vrår. Vid

moderniseringen byggdes en garderob,

innan fanns ingen. För att stävja förvaringsbristen

installerades i stället en mängd

hörnskåp som lämpade sig väl för planens

överflöd av hörn.

Skåpen ovanför inhandlades av mina farföräldrar

för en billig penning på några av

de många loppmarknader som fanns på

Södermalm i slutet av 1950-talet.

De små golvytorna och växande familjer

har lett till mängder av invärtes ombyggna-

104

tioner och en del innovativa lösningar.

Husets höjd har utnyttjats med sängar

placerade på takets bjälklag ovanför

rummen och julgranar har alltid hängts

i taket.

Husets värmesystem består av

luftgångar, vissa gångar mynnar ut

i nischer . Överblivana platser har

blivit hyllor och hålrum.

Uppifrån vänster: Som slutpunkt i

bokhylla. I anslutning till eldstaden.

Nisch i skorstensmuren. Ventilationsnisch

i trappan till bottenplan.

Som hylla i badrummet.


Bottenplanets stora rum kantas av massiva inmurade bokhyllor dekorerade med maskformar och en stenskulptur från

palatset Makalös. Ansiktena är gjutformar för Commedia del Arte-masker. Makalösdetaljen fann min farfar i en av grannkåkanas

källare. ”Saker och ting flyttar omkring”.

Talrör från 105

hallen till barnkammaren


106


HOMESPOTTING

Vy från entrén

Entrén nås genom en fyrstegstrappa och därefter en 2 ggr 2 meter stor farstubro. Från

entrédörrposten står man praktiskt taget mittemot ett smalt fönster, gåendes från golv till tak.

Snett fram till höger är ett fönster långt in i vardagsrummet klart synligt tack vare den härifrån

tydliga axeln som bildas. Hallutrymmet innehåller, till vänster en byrå och rakt fram en väl

tilltagen träkista med en spegel ovanför. Till höger innan passagen vidare in i huset sitter en

klädhängare och hatthylla.

Rummet efter entrén

En enhet tillbyggt efter själv huvudkroppen, då indelat i två mindre och ett större rum, men

numera ett enda rum. Vi tiden för borttagningen av väggarna hade denna enhet så mycket som

två ytterdörrar (innan den mest frekvent använda byggdes ut ytterligare för att skapa rum åt ett

ordenligt kapprum). Nuvarande funktionen kan beskrivas som nöjesrum, d.v.s. TV, musik,

litteratur etc.

Ytligt beskrivet uppifrån och ner:

Innertaket kläs utav vitlaserad träspånt med list och bär två uppsättningar belysning. Väggarna

är klädda i gulmålad papperstapet samt prydd med en list följandes underkant på fönstren. En

vitmålad slät trälist skiljer väggarna från trägolvet i massiv gran.

Tre ganska högsmala fönster sitter ca 90 cm över golvet.

Efter en ganska påtaglig bjälkavdelning följer det härifrån sett tre alternativ: trappan till

övervåningen (från vänster räknat), en gästtoalett, köket och vardagsrum.

Vardagsrummet

Även här har väggarna fått ge vika för en mera öppen planlösning; två rum blev ett. Rummet

delas på mitten av en bärande balk, vilandes på en förtjockning i väggen likt två pelare; ett

tydligt spår av den gamla väggen. I den bortersta rumänden, sett från entrén, har ett par

franska fönster satts in och fungerar som ett utmärkt ljusinsläpp. Ytterligare två stora fönster

sitter centralt placerat på de väggytor som delas av balkens ena pelare.

Taket kläs av vitmålade pappskivor, och en enkel trälist. Väggytan är tapetserad och vitmålad.

Golvlisten är av mer profilerad typ och golvet är ekparkett.

Till den mer permanenta inredningen hör en kakelugn. Här står även matsalsbordet och

soffgruppen.

Köket

Köket är även detta tudelat av en i brösthöjd genomsiktlig enhet, vinkelrätt utstående från

väggen, bestående av arbetsbänk med översittande skåp. Mittemot skåpen och arbetsbänken

finns spisplattor, ugn och diskbänk. Mellan dessa längs ytterväggen sitter ett fönster av

samma typ som finns i vardagsrummet. Längs motstående vägg finns rummets genomgång

och längs denna vägg står kyl/frys samt en från-golv-till-tak-skåpslänga.

I den andra halvan av ”kökrummet” står ett mindre köksbord.

Här består taket av spåntad furu med furulist. Väggarna är vitmålad papperstapet och golvet

en korkimiterande linoleum- eller plastmatta. I väggen motsatt spis – och även motsatt

1

107


utgången mot hallen – sitter ytterligare ett stort fönster, identiskt med tidigare beskrivna, och

en altandörr.

Trapp och gäst-WC

Det så kallade trapphuset går från golvet på bottenvåningen till taket på övervåningen.

Trappans riktning går i början i riktning mot ytterväggen och svänger sedan 180 grader innan

landningen. Väggen som omsluter trappan är nederst längst stegen klädd i en furupanel. Ovan

detta sitter en gammal jutevävstapet, för tillfället på väg från målat i ljusgrönt till målat i

gulockra. I övervåningens fönsterhöjd sitter ännu en mindre långsmal fönsteröppning. Taket i

hela övervåningen är klätt i furuspånt. Under trappan ligger undervåningens enda WC, med

dörröppningen i samma riktning som trappans stigning i markplan.

Golvet i trappan samt korridoren (se nedan) på övervåningen är täckt av en mörkt grön

heltäckningsmatta.

WC och badrum

Badrummet på ovanvåningen håller en WC, duschkabin, tvättmaskin och torktumlare samt en

bastu. Ljusgrå spräcklig våtrumsmatta täcker golvet och vitt kakel väggarna. Taket är

vitmålat. Dock är väggen längst in i rummet, den som skiljer av bastun, täckt av samma

furuspånt som täcker insidan av bastun. Badrummet ligger rakt fram från trapplandningen

sett.

Sovrum 1

Ovanvåningens rum binds samman av en korridor som svänger vänster efter trapplandningen

och slutar i ett långsmalt rum som i sin tur fortsätter åt vänster och slutar i en vägg som

innefattar den långsmala typen av fönster. Långsidan på detta rum går längs en av de två

hussidorna med aningen lutande tak. En list i fönstrets underkant löper längs samtliga väggar

och under listen sitter en Art Nouveau-inspirerad tapet som huvudsakligen går i grönt. Ovan

listen är väggen vitmålad. Snedtaket tar vid där listen slutar. Väggen motsatt snedtaket är

klädd med ett nätverk av väggfasta bokhyllor. Golvet är täckt av linoleummatta.

Ljusförhållandena i detta rum är på grund av det lilla fönstret aningen undermåliga.

Sovrum 2

Till vänster, innan tidigare beskrivna rum, ligger ytterligare ett lika stort, men mer kvadratiskt

rum. Här sitter ett fönster av den större typen. Väggarna är vitmålade och golvet har samma

linoleummatta som föregående rum.

Båda dessa rum fungerar nu som arbetsrum.

Sovrum 3

Detta rum är det överlägset största rummet på övervåningen med en area dubbelt så stor som

de föregående. Här består golvet av ekparkett och en ljusbéige tapet med ett diskret, på

gränsen till minimalistiskt askbladsmönster på. Mittemot dörröppningen sitter husets största

fönster – ca 1,5 ggr större än den tidigare nämnda ”större” typen. Innanför väggen till vänster

om fönstret (sett från dörren) ligger en något smal klädkammare.

Sammanhanget

Om man skulle börja sin ”resa” vid entrén så ställs man efter ca två meter inför valet att

antingen stanna kvar i utbyggnaden till höger eller vända och gå till vänster för att där ställas

inför tre (fyra om WC:n ska räknas in) nya val. Det går att gå runt via köket, genom

2

108


vardagsrummet och sedan komma tillbaka till hallen. Står man kvar och blickar in mot köket

är det öppet synfält ut genom den glasförsedda altandörren.

Om man går tillbaka till platsen till vänster om entrén, men i stället går upp för trappan till

övervåningen och vänder sig 90 grader åt vänster, har man en smal, ca 4 meter lång, korridor

framför sig. Snett fram till vänster ser man det mindre kvadratiska sovrummet, snett fram till

höger det stora sovrummet och i slutet av korridoren det mera avlånga av övervåningens

mindre rum. Rakt bakåt ligger nu balkongdörren och, följaktligen, därefter balkongen;

belägen ovanpå den i husets historia första utbyggnad, det större rum som ligger innanför

entrén.

Så som husplanen ser ut nu efter ombygganden ligger köket i nordöstligt läge och

vardagsrummets fönster vetter mot syd- och nordväst. Entréhallen ligger på husets nordöstliga

fasad. På ovanvåningen vetter de två mindre sovrummens fönster mot sydost och i det större

mot nordväst. I samtliga av fönstren ges en känsla av en tunnare yttervägg vilket en

träkonstruktion med träpanel och isolering från innan energikrisen troligtvis ger.

Nu för tiden bor endast mina föräldrar där permanent. Som det tidigare nämndes är de två

mindre sovrummen konverterade till arbetsrum, vilket ju ger gått om spelrum för de sociala

ytorna. Många fritidsaktiviteter kan delas upp mellan olika rum.

Det har tidigare varit ett flerfamiljshus men byggdes om av föregående ägare. Det bär många

spår av och olika tidsepoker och därtill följande anpassningar. Huset beskrivits som ”mycket

mysigt” av till mig jämnåriga bekanta, vilket jag tolkar som att huset har en genuin

personlighet, präglad av dess inneboende.

Utvändigt täcks huset av en rödmålad vertikalt gående träpanel med vita knutar och

fönsterpartier. Grunden är av torpartyp gjuten direkt på berget, som på några få fläckar är

skönjbart under gräsmattan. Utrymmet under första bjälklaget har nyligen fuktsanerats (dock

kan en känslig näsa fortfarande känna spår av mögelangreppet).

Taket är en blandning mellan mansard- och valmat mansardtak, d.v.s. på två av fasaderna går

den vertikala väggytan upp betydligt längre. Kanske går det att beskriva det som så att de röda

taktegelpannorna ligger som en pagefrisyr, sett från en vy.

Vinden kan fungera som ett förvaringsutrymme men är allt för trång för att erbjuda bostadsyta

och den är dessutom oisolerad.

Uppvärmning sker av en oljepanna belägen under ett utav de två gårdshusen, vilket tyvärr

resulterar i att varmvattnet både tar viss tid på sig att transporteras in till huvudbyggnaden,

samt att det förlorar en kännbar del av energin på vägen. Det ena av de tidigare nämnda

gårdshusen – under vilken pannan placerats – fungerar numera som en så kallad gäststuga

med egen WC/dusch och kök (det var här jag spenderade min gymnasietid). Den andra

gårdsbyggnaden tjänar som verktygsbod och garage. Den är av den typen som man ofta hittar

intill lägre, mer tätt byggda trähus i gammal stadsmiljö. Själva huskroppen är avlång och låg

med tre dörrar på långsidan och en garageinfart på kortsidan mot gatan.

Historian

Då Västerviks Tändstickfabrik (som även den under en tid ingick i Kreuger-koncernen)

utvidgade verksamheten 1917 valde man att utfodra anställda av rang med arbetarbostäder, i

stället för lönehöjning. Då lades "första stenen" till de så kallade Tändsticksvillorna, eller

"villera" som det lokalt benämndes.

I egenskap av arbetarbostad var husen uppdelade i flera olika bostäder. Bottenplan höll något

större bostäder för förmän och tjänstemän, medan de på övervåningen belägna, något mindre,

3

109


var avsedda för specialisthantverkare vi fabriken. Vid starten fanns här även gemensamma

byggnader för boskap samt slaktare och mjölkaffär. Fram till trettiotalet hämtades vatten från

en brunn, men området anslöts sedan till det kommunala vattenavloppsnätet.

Det nybildade samhällets var till stor del självförsörjande, men det var samtidigt så tydligt var

underordnat staden. [Västerviktidningens arkiv]

I jämförelse med storstaden Stockholm så växte även där fram bostadssamhällen utanför

staden i direkta samband med ny industriverksamhet.

I huvudstaden var trenden den att först och främst arbetarklassen flydde stadens torftiga och

ohälsosamma bostadsförhållanden för ett sundare och mera spatiöst leverne utanför staden.

Den så kallade Egenhemsrörelsen bidrog med lån för dem som ville skaffa sig ett ”eget

boende”. Dock krävde lånet till ett nytt villaprojekt en större kontantinsats än vad många

kunde avvara. Stockholms stad skapade då 1923 Småstugebyrån, ett nytt lånesystem för ”de

mindre bemedlade”.

Endast ett hus per tomt och endast en familj fick bebo varje hus. Egnahemmen bestod av ett

ofta, speciellt i småstugefallen, av egenhändigt byggt hus på en hyrd mark. De markägande

företagen såg till att infrastrukturen fungerade samt att vattenavlopp fanns tillgängligt.

Trenderna för borgarklassen ändrades också under början av 1900-talet. Från att till exempel

bo i en professionellt representativ lägenhet i staden, längtade man ut till den friska naturen.

[Stockholms länsmuseums internethemsida]

Stilhistorik – Länsmuseet tog upp arkitekten Carl Westman som hemkommen från en

studieresa från England tog med sig tankar om traditionalism och ritade egna moderna

tolkningar av svenska traditionella villor. Han använde sig mycket utav träfasader målade

med Falu rödfärg och med vita knutar. Dessa blev under början av 1900-talet åter mycket

populära förebilder i Sverige,

4

110


111


112


HOMESPOTTING Sara Hellgren A07X

beskrivning av ett hem

Att välja ut en bostad för uppgiften var inte helt lätt. Jag har växt upp i ett område i Haninge,

en kommun 2 mil söder om Stockholm. Namnet på området är Vendelsö Gård, efter den

herrgård som fram tills början av 1900-talet var så gott som den enda byggnaden i trakten.

Åren 1907-1908 började dock allt fler hus byggas och idag är Vendelsö Gård ett mindre villa-

och radhusområde. Det som försvårade valet var att min uppväxt här inte är förknippad till ett

enskilt hus. På samma tomt som mitt föräldrahem, där jag bodde från födsel till sena tonår,

ligger huset där min mormor och morfar under samma period levde. Tvärs över gatan finns

huset farmor och farfar bor i än idag. Hundra meter åt väster bodde min moster med familj.

Och ett par hundra meter åt nordväst bodde morbror med familj. Utöver detta fanns även alla

mina närmaste vänner i området. Detta gjorde att jag förmodligen tillbringade mer tid i dessa

olika hus än i mitt eget hem.

Till sist föll dock valet på det hus som dels har mest historia samt förmodligen även är det

hus som betytt mest för mig under min uppväxt; min mormor och morfars gamla hus, Villa

Alsvik.

113


Villa Alsviks historia

Villa Alsviks historia börjar i form av den gårdskyrka som byggdes på samma plats år 1871,

av en kammarherre Beskow. Kyrkan var från början avsedd som predikolokal men det tog

inte mer än 15 år innan den såldes och började vägen mot sitt förfall. Under de närmaste

decennierna användes lokalen till så skilda ändamål som förvaringsutrymme, vedsågeri och

spannmålsmagasin. Utöver dessa användningsområden hade även Vendelsös ungdomar

kyrkan som plats för dans och fest. Detta fick så småningom biskopen i den intilliggande

kommunen Strängnäs reda på varpå han efter ett besök förklarade att byggnaden inte längre

var en Guds lokal, han avlyste den som kyrka. 1917 hade byggnadens förfall gått så långt att

den revs, endast grunden av granitsten stod kvar.

Det tog dock inte mer än ett år innan det återigen

byggdes på platsen. Denna gång var det

livsmedelshandlare Ahl som lät såga upp timret från

kyrkan och uppföra villan Stora Ahlsvik på den gamla

kyrkogrunden. Villan, ett tvåvånings bostadshus, bär

på fler minnen från kyrkotiden än grunden och det

återanvända timret, nu rödmålat med vita knutar. Tittar

man noga kan man se att även ett par dörrar är

desamma som vid byggandet 1871. Källardörren är en

av dessa, och var en gång i tiden försedd med ett stort

kors av trä. Idag har korsets träram avlägsnats, men

fortfarande finns märken kvar. Man kan även hitta spår

från återuppbyggandet av villan 1918. Morfar berättar

hur han, då han reparerade huset, hittade tidningar

från 1918 klistrade på väggarna under tapeterna. Han

har också hitta koks, stenkol, som isolering mellan

Källardörr med märke från kors

bjälklagen, ett minne från hur man byggde under denna

tid.

Tiden från 1918 till 1965, året då min mormor och morfar köpte huset, innebar ett antal

förändringar. Till exempel har en tillbyggnad i form av en hallveranda med ovanliggande

balkong kommit till på 40-talet, planlösningen har genomgått vissa förändringar och villan har

pendlat mellan att vara ett enfamiljs- och tvåfamiljshus. Det är dock svårt veta exakt hur

huset sett ut från början och vad som är original respektive tillbyggt eftersom inga ritningar av

huset finns från tiden innan 1965. De ritningar som då gjordes, och som används i detta

arbete, är förmodligen inte heller helt tillförlitliga då de utfördes av en bekant till min morfar

baserade på en enkel uppmätning.

114

Villa Alsvik, vinter

2007

Entréfasad med

tillbyggd

hallveranda


Arkitekturhistoria

kort beskrivning av rådande stilar 1900-1920

Jugend

En period inom konst- och kulturhistorien som tidsmässigt är kort men som lämnat stora

avtryck är jugendperioden. Jugendstilen föddes i en tid då pompösa nystilar avlöst varandra

och världen stilmässigt och samhälleligt krävde en förändring. Man ville skapa nya ideal, nya

former och nya drömmar.

Jugend betyder på tyska "ungdom" och är den benämning stilen fick i Sverige. Namnet

kom från den tyska form- och arkitekturtidskriften "Die Jugend" som gavs ut i München från

1896. I Frankrike kallas stilen art nouveau och i Österrike lanserades den nya stilen av

Wiensecessionen som bestod av en grupp radikala konstnärer. Stilens inspirationskällor är

många, och jugend, art nouveau och Wiensecession är inte bara tre olika namn på en stil

utan innebär också tre olika slags uttryck. Den tyska, holländska och belgiska jugendstilen

karaktäriseras av sin dynamiska linjedekor med inspiration från växtriket. Art nouveau i

Frankrike hämtade också inspiration från naturen med sina organiska och blommiga former.

Wiensecessionen däremot, som även kallades kontrajugend, hade en starkt stiliserad dekor

grundad på geometriska former.

I Sverige fick stilen sitt genombrott på Stockholmsutställningen 1897, och gjorde sitt

intåg i de svenska hemmen kring sekelskiftet. De svenska arkitekterna och formgivarna

inspirerades från olika håll. Genomgående för svensk jugend var dock att den var lite mer

försiktig i uttrycket än sina utländska förebilder.

Nationalromantik

Nationalromantik var en stil som uppkom ungefär samtidigt som, men pågick något längre

än, jugendstilen i Sverige. Vissa ser de två stilarna som separata rörelser medan andra ser

svensk jugend som en beståndsdel i den svenska nationalromantiken. Säkert är att man från

sekelskiftet och de närmsta tio-tjugo åren framöver ofta blandade drag från båda stilarna i

samma byggnad, vanligtvis med en dominans av de nationalromantiska dragen. Liksom med

jugend ville man med nationalromantiken komma bort från det klassiska och traditionstyngda

stilimiterandet. Men istället för att försöka skapa något helt nytt blickade man bakåt för att

hitta ursprungliga, traditionella byggnadssätt och former. Det var en hyllning till gamla

kunskaper, hantverk och traditioner liksom till den svenska naturen. Carl Larssons ”Ett Hem

och Svenska Allmogehem spelade stor roll som idéspridare för villabebyggelsen.

Ett antal arkitekter började också på 1910-talet argumentera för att stilen istället skulle

kallas nationalrealism, vilket idag är än lika vanlig beteckning som nationalromantik.

Anledningen till detta är att arkitekterna under denna period började intressera sig för

byggnadsteknik och sociala frågor, vilket resulterade byggnader präglade av en viss realism

– goda planlösningar, enkla, solida konstruktioner och en känsla av vad som uppskattades

av folket.

Villa Alsvik

Som sagt tidigare var det vanligt att hus byggda under 1910-talet innehöll både drag från

jugend (J) och nationalromantik (NR). Detta gäller även för Villa Alsvik. Nedan följer några

tidstypiska drag som kan hittas på villan. Först ska bara nämnas något som får villan att stå

ut och skilja sig från övriga hus byggda under samma tid, nämligen husets form. Då huset är

byggt på den gamla kyrkogrunden har det fått en mer kvadratisk form än den för villor

normalt mer rektangulära, vilket påverkar husets uttryck mycket. Villan får annorlunda

proportioner, vilket att den skiljer sig från många hus byggda under samma tid.

115


Exempel på tidstypiska drag

Tak: Brutet tak, valmade gavelspetsar, brant nedre fall, tvåkupigt tegel (J).

Fasad: Stående träpanelfasad, rödmålad med vita knutar, lister, fönsterfoder och räcken

(NR+J).

Fönster: Ovanvåning - småspröjsade fönster (NR). Bottenvåning - övre lufterna

småspröjsade, nedre stora (J).

Övrigt: Kantigt burspråk, veranda, listverk och snickerier med enklare profiler (NR).

Kakelugnar, en ljus med blommönster (J) samt en slät, vit (NR).

Vänster: Fasad söder med burspråk och

glasveranda (vänster)

Nedan: Fasad väst med glasveranda

När det kommer till planlösning hände det mycket under perioden mellan de sista årtiondena

av 1800-talet och de första av 1900-talet. 1800-talets slut dominerades av rum i fil, man rör

sig i en längsgående riktning från rum till rum. Planen var mycket symmetrisk, ofta

separerades rummen mot gatusidan respektive gårdssidan av en mörk mittdel. De är

fortfarande de representativa rummen, och då framförallt matsalen, som utgör husets

viktigaste del. Omkring dessa representativa rum – matsal, salong, herrum, förmak –

grupperades sedan lägenhetens övriga utrymmen. Under slutet av 1800-talet, i samband

med framväxten av jugend och nationalromantiken, började man söka andra värden i

boendet. Inspirationen kom till stor del från den engelska Arts&Crafts-rörelsen, där hallen

övertagit platsen som husets hjärta. Denna hall fungerade som ett samlande rum, runt vilket

resten av rummen var organiserade. Planen blev också betydligt mer asymmetrisk än

tidigare och formen mer organisk.

Det är svårt att veta exakt hur

planen såg ut och vad rummen användes

till då Villa Alsvik byggdes, men

antagligen liknade verkligheten bilden till

höger. Planen känns mer uppbruten än

1800-talets symmetriska rumsfiler, trots

att en tydlig längsgående axialitet kan ses.

Och stämmer planen intill, utgjorde

hallen, med sin stora, samlande yta och

öppna spis, definitivt en viktig del i

boendet. Samtidigt är de fortfarande de

representativa rummen som tar störst

utrymme på bottenvåningen, medan köket

ligger inklämt i ett mörkt hörn och

sovrummen avskilt på husets övre våning.

116

Möjlig planlösning, entréplan, 1918.


Egenskapsfält

Många av de egenskapsfält Ola Nylander pratar om utgör viktiga delar av varför man

upplever Villa Alsvik på ett visst sätt. Tidigare skulle jag nog främst ha förklarat mina varma

känslor gentemot huset med att det var här jag fick varmchoklad och rostade mackor varje

dag när jag efter skolan gick hit för att spela kort och läsa med min mormor. Eller med att det

var här jag och min bror fick välja vad vi ville i skafferiet till våra storslagna soppor. Eller med

de gånger jag smög mig upp till morfars kontor på ovanvåningen, försiktigt knackade på och

väntade i dörröppningen med händerna kupade i väntan på att de skulle fyllas med strössel.

Om man hade tur – både karamell och nötkrokant. Men tänker jag efter inser jag ju att de

minnen jag har från min farmor och farfars hus är precis lika fina. Ändå väcker huset i sig inte

på något sätt samma starka känslor. Det är ett 60-tals hus i vitt mexitegel, rummen är mycket

små med låga takhöjder och de flesta av dem har en given funktion, överallt är det mörkt - till

och med utomhus där terrassen täcks av ett stort tak, hela huset ger sammantaget en smått

klaustrofobisk känsla. Så; utöver de barndomsminnen jag har från mormor och morfars hus

är jag övertygad att om att husets inneboende egenskaper är med och formar mina känslor

för huset. Jag kommer här att nämna några av dem.

117

Entréplan

Skala 1:200

Övre plan

Skala 1:200

(Samtliga rum använda

till sovrum då min

mamma samt syskon

bodde hemma. Sedan

använda till morfars

företag/syrum)


Material och detaljer

Då det kommer till material och detaljer vinner huset mycket på känslan av dessa passar

ihop med tiden då huset byggdes. Träpanel används utvändigt till fasaden, såväl som

invändigt till golv, lister, fönsterbrädor etc. Träarbetet omfattar inga detaljrika konstverk,

varken ute eller inne, men de gerade hörn och enkla profileringar som finns gör att arbetet

fortfarande ger en känsla av att vara utfört med omsorg. Plast finns ingenstans att hitta. I

utrymmen som tvättstuga, vilken har sin plats i källaren, består golvet fortfarande av iskall

sten. Inte helt behagligt att gå på, men den äkta, råa känsla som golvet ger är nog värt

besväret. Viktigt då det kommer till material och detaljer är också att de ombyggnader som

skett sedan 1918, däribland hallverandan, går i samma stil som resten av huset. För någon

kunnig skulle skillnader i äldre respektive nyare delar säkert kunna urskiljas. Men för någon

som mig har dessa skillnader varit så små att jag fram tills jag började med uppgiften inte

hade en aning om att verandan var ett tillägg från 40-talet. Något som ändå tyder på att man

har arbetat för att få hela huset att tala ett och samma språk.

Rörelse

Rörelsen i huset är nog den egenskap jag genom åren uppskattat mest hos huset. De flesta

av rummen har ingångar från flera riktningar vilket skapar många rundgångar och ökar

flexibiliteten i hemmet. Genom att ge en stor variation i hur man rör sig och ges därmed olika

möjligheter i hur man uppfattar hemmet, med olika siktlinjer och blickfång beroende på

rörelseschema.

Villan

har sedan 1918 fram tills idag genomgått ett antal förändringar, huvudsakligen genom

ett igensättande/framtagande av öppningar mellan rum, vilka har påverkat möjligheten till

rörelse. Då min mormor och morfar flyttade in valde de att sätta igen den öppning mellan hall

och ’herrum’ som tidigare fanns för att här kunna skapa ett mer avskilt sovrum, befriat från

det liv och den rörelse som rundgången inneburit. Då de för några år sedan sålde huset

valde köparna, min moster med familj, att återigen ta fram öppningen samtidigt som de bytte

plats på kök och sovrum. Och kanske blev detta den hittills mest fungerande planen, med ett

stort ljust kök, lättillgängligt från två håll, samt ett mer avskilt, lugnt sovrum. Oavsett känns

det viktigt att det varit relativt lätt att anpassa rörelse efter rummens funktion. Det känns

också viktigt att huset tillåter att man, förutom att anpassa rörelse, ges möjligheten att själv

ge rummen funktioner istället för att ha den låsta i förbestämda syften.

118


Axialitet

Som nämnt tidigare finns en tydlig

längsgående axialitet i husets

bottenvåning; en axel kan dras genom

den långa hallverandan, en från köket

genom allrummet och en genom

glasveranda, vardagsrum, matsal och

sovrum.

Den tvärsgående axialiteten sträcker sig

mellan hall, allrum och matsal. Samtliga

av dessa riktiningar gör att huset blir

mer överskådligt. Man kan från ett rum

på ena kortsidan se igenom i princip

hela huset till den motstående kortsidan,

och därigenom få en snabb uppfattning

om ljusförhållanden och atmosfären i de

olika rummen.

Omslutenhet

Omslutenheten varierar relativt stort

mellan de olika rummen i huset.

Dominerande tycker jag dock att den

öppenhet och kontakt med utsidan som

många rum har är, vilket antagligen inte

framgår lika tydligt genom ritningar och

foton på fasaden som av ett besök i huset.

De

tydligaste kontakterna med utsidan

ges av glasverandan vid vardagsrummet,

burspråket i matsalen, den glasade

hallverandan samt allrummet vid

öppningen till altanen. Alla dessa platser

verkar någonstans i gränsen mellan ute

och inne och förstärker kontakten till

husets omgivning, såväl trädgård som

grannar. Skyddade, mer omslutna rum,

framförallt rummen på den övre våningen. Köket och sovrummet på bottenvåningen känns

inte lika omslutna som ges intryck av genom ritningen, då kökets fönster innebär full insyn

från förstukvisten och sovrummets fönster insyn från altanen.

Ljus

Jag minns

ljuset i huset som vackert framförallt då sätten för ljuset att ta sig in verkade

variera mellan olika delar av huset. Till vardagsrummet nästan silades ljus in från den

bredvidliggande glasverandan. I matsalen hjälpte burspråket ljuset att ta sig in i olika vinklar,

för att sedan studsa och spridas över så gott som hela rummet. Golvet i allrummet är

fortfarande solblekt från alla sommardagar då altandörren stått öppen och låtit solen

strömma rakt in på förmiddagen. Och överallt fick djupa nischer och spröjs ljuset att

reflekteras och skapa skuggor med stor variation över dagen.

119


120


Homespotting:

Sixten Dunér ateljé X

Feb. 2008

“mitt hem är min borg” Ja detta är nog ett utryck man kan använda om huset som både ritats, projekterats

och byggts till viss del av min mor (och med bistånd av mig när jag inte spelade fotboll eller fiskade eller...)

tillsammans med en snickare 1979.

1970-talets husbyggande präglades starkt av den stora oljekrisen 1973 och rationella och förenklade

byggmetoder.

3-glas fönster , diffusionsspärr av plast,mineral-och glas-ulls isolering, LECA -block istället får betonghålsten

är några exempel från tidsperioden.

Konstruktionsmässigt blommade “kataloghusen” med sina prefab-element, betongtegeltak och “plata-påmark”,

d.v.s en armerad betongplatta gjuten på en bädd av makadam som grund för träkonstruktionen i

huset.

Stilmässigt var det en brokig blandning som erbjöds, något som inte alltid föll arkitektkåren i smaken men

allmänheten gillade möjligheterna. Influenser kom bl.a. ifrån Frank Lloyd Wrights “präriehus”, Danmark och

Spanien! Charterturismens bidrag till svenskt husbyggande.

Willet´s house 1 1/2 plans hus hacienda typ

121


kök

huset

Vit kalksten, “mexitegel” blandades med träfasad, fönstren placerades nära takfoten som var bred, fönsterarea

minskades och lösspröjs skapade känsla av allmoge.

Färgskalan dominerades av Brunt, Orange och Grönt.

Husen blev praktiskt inredda med grovingång, tekniskt utr. energitänkande , x-tra wc , allkök i allmogestil,

gillestuga där betongglaset fick sitt genombrott. alltsammans snabbt och effektivt byggt till ett bra pris.

Tyvärr visade det sig att mycket blev byggt efter “fort & fel” principen med bl.a många fuktskador som följd.

Planlösningarna skiljde sig inte mycket åt oavsett storlek på husen utan det som avgjorde var om huset

byggdes i 1- eller 1 1/2-plan.

Utrymmen för umgänge och representation fick ökat betydelse.,

.....och överallt furu, furu, furu.

skåpluckor, innerpanel, innertak, innerdörrar, trappor, spaljéer, foder..........

122

vardagsrum

badrum

gillestuga


Exteriört styrdes det mesta av olika regelverk. Huset ligger i fritidshusomr. varför bostadsytan begränsades.

Även maxhöjd, fönstersättning och färgval reglerades av kommunen (Norrtälje)

Huset är 80m2 i planet + källare med garage.

Det är byggt i lösvirke med hög kvalitet på virket ifrån en lokal såg. Det finns inga “krusiduller” på huset men det

finns en gedigen känsla i allt. Ni som kommer ihåg gamla Mercedesdörrar vet vad jag menar.

Huset byggdes med tanke på att i princip kunna vara självförsörjande i händelse av elavbrott, vilket hände ofta.

2 eldstäder, en på var våning + en vedspis med varmvattenberedare i köket skulle stå för värme , ett Clivus mulltoa

-system klarade toaletten och kompostavfall via sopnedkast i köket tog hand om avfall. Vatten kunde hämtas från

en handpump intill huset.

Allt mycket uträknat men.....som Nina nämnde ...en mulltoa behöver en fläkt och en fläkt behöver ström.....

Huset är , trots sin små fel, “trevligt att bo i”. En privat del ligger till höger om entre´n med bad, sov, kontor och den

mer offentliga delen till vänster med kök,matplats och vardags rum i en enhet men delad av murstocken så att

en naturlig rumsdelning uppstår. Källaren med inredd gillesstuga har egentligen aldrig använts annat än som

gästrum och bastun har mest varit lekstuga för en tonårsson.... som troligen har varit fallet i flertalet hus med

denna typ av planlösning.

Genom sin gedigna konstruktion och sina , med dagens mått mätt, små fönsterytor känns huset tryggt och hemtrevligt.

Till viss del på bekostnad av ljus. När nu furupanelen mörknat märks fönstrens placering högt upp under

en bred takfot.

MARKPLAN

KÄLLARE

123


124


HOMESPOTTING

ANALYS- KRONVÄGEN 27A

Enfamiljshus

Kvarter Raset Nr 13

Arkitekt: H. Haubro Nielsen

Byggår: 1970-71

Jag har valt att göra en analys av det hus där jag och min familj har bott de senaste tre åren.

Huset ligger på Kronvägen 27A i centrala Västerås. Mitt barndomshem ligger på

Silfverstolpesgata i Västerås. Därifrån har jag många minnen men ändå känns huset på

Kronvägen som hemma på ett sätt som jag aldrig kände på Silfverstolpesgata. Där upptäckte jag

saker som jag inte vetat om att jag saknat i mitt barndomshem. Hemtrevnaden beror mycket på

att jag känner mig nöjd och tillfredsställd med utformningen av husets planlösning, inre och yttre

miljö samt dess centrala läge. Det finns en skillnad i om det är huset som skapar hemtrevnaden

eller om det är omgivningen som gör det. På Silfverstolpesgata låg alla hus centrerade kring en

lekplats. Det gjorde att man fick en bra gemenskap med grannarna och husen runtomkring. Det

saknar jag på Kronvägen som är en långsmal gata med mycket lägenhetshus. På gatan finns det

även tre andra hus av samma hustyp som vårt, ritade av samma arkitekt.

Vi valde att renovera hela huset innan vi flyttade in. Vi ville att huset skulle få en enkel och

modern stil som inte skulle gå ur tiden. Genom att vi var med och påverkade utformningen av

huset gjorde det att huset kändes mer äkta och som vårt hem. Nedanför finns bilder på kök,

badrum och tvättstuga. Det som gjort mycket för upplevelsen av innemiljön i huset är

borttagandet av alla heltäckningsmattor i sovrummen och trappan, som ersatts av parkettgolv,

samt att vi valde att måla alla dörrar i huset röda.

Kök Tvättstuga Badrum

125

Före renovering

Efter renovering


Planlösningen i huset är omsorgsfullt utformad med mycket rymd och ljusinsläpp. I huset finns

det många stora fönster, som förutom att släppa in ljus, gör att husets inre miljö binds samman

med dess yttre miljö. Arkitekturen är väl påtaglig både inne och ute. Stor omsorg har lagts vid

detaljarbete och material. Det tegel som används i fasaden kan du även finna inomhus vilket gör

det lätt att läsa ihop fasaderna och inomhusmiljön. Fasaderna är egna och speciella vilket gör att

huset känns unikt. Det har lagts ner mycket tid på trädgården och den samverkar med fasaderna

på ett fint sätt. Huset passar inte riktigt in i sin omgivning, med många lägenhetshus och äldre

villor. Men jag kan samtidigt tycka det är fint med arkitektur som bryter av. Det skapar en

spänning i omgivningen där inte allt blir förutsägbart.

SITUATIONSPLAN 1:400

K

R

O

N

V

Ä

G

E

N

126


Köket är husets centrum och har blivit familjens samlingsplats. Det är stort, luftigt och har en

öppen spis. Det är det enda rum som har en axel som sträcker sig från framsida till baksida och

där är det extra tydligt att man vill leda uppmärksamheten ut på altanen och ut i trädgården. Det

gör att du har en bra uppsikt över vad som händer både på framsidan och på baksidan.

Det andra stora rummet i huset är vardagsrummet på övervåningen, som nästintill aldrig används

förutom när vi har gäster på besök. Det utrymmet känns inte lika hemtrevligt vilket jag tror beror

på att rummet är långsmalt och har blivit uppdelat för att få rum med en matplats och en

soffgrupp runt den öppna spisen. Men det blir ändå

representativt där det ligger. Det är stort med mycket

ljusinsläpp samt har en utgång till en stor uteplats, som med

sitt fina läge på andra våningen känns som gjord för stora

fester och middagar.

Jag tycker att alla rum i huset fått vad som känns som en bra

storlek. Speciellt sovrummen som är nästintill kvadratiska

vilket gör dem lätta att möblera. Utformningen av de två

sovrummen på nedre plan, där mina yngre systrar bor, tycker

jag särskilt mycket om då de bildar som en egen lägenhet i

huset. Tillsammans har de ett eget badrum, nära till köket och

en utgång till altanen i ena sovrummet. Perfekta rum för

tonåringar. Där uppe binds de båda sovrummen ihop av ett

gemensamt badrum. Genom att ha badrummet emellan och i

direkt anslutning till båda sovrummen känns det som att båda

sovrummen har varsitt badrum helt för sig själv (fast de

egentligen delar ett badrum). Det är en av många detaljer som

gör att man märker att mycket omsorg har lagts ner på

utformningen av huset. Det höjer boendekvalitén.

I huset finns mycket axialitet. Huset känns mer avlångt än vad

det är eftersom den långsträckta axeln är särskilt tydlig. Det

finns även en tydlig axel när man kommer in från entrén. Den

leder till trappen som leder upp till övervåningen. Det gör att

när man kommer in får man direkt en uppfattning om husets

storlek och våningarna binds samman. Det finns få men stora

rum i huset. De samverkar och är tillgängliga från många olika

håll. Kök och vardagsrum har sin plats i huset men i de

resterande rummen finns det många variationsmöjligheter.

Både på över- och bottenvåningen finns det möjlighet till

rundgång. Det finns två öppningar i alla rum, förutom i

sovrummen och badrummen på bottenvåningen.

Jag tycker att de offentliga och privata rummen samverkar bra. När man kommer in kan man

antingen gå in i köket och ut på altanen som ligger i anslutning till köket eller gå uppför trappen

till vardagsrummet och den anslutande terrassen. Båda känns som självklara val. Sovrummen

ligger så avskilt att det inte finns någon anledning för gästerna att gå in där om de inte visas in

dit. Det är konstrasten mellan öppet och slutet som visar på de tydliga skillnaderna i rum. De

stora och öppna rummen är de offentliga. Varför det säger sig själv att inte gå in i ett slutet och

privat rum. Dessutom ligger sovrummen på bottenvåningen bortom köket och sovrummen på

övervåningen i fil bredvid det avlånga vardagsrummet som upptar all uppmärksamhet.

127


ÖVRE PLAN 1:100

BOTTENPLAN 1:100

Det här är ritningar över hur planen i huset ser ut idag. Det är bara ett äldre par som har bott i

huset sedan det byggdes 1970-71. Det var först med vår renovering som planen kom att ändras.

Det har bl.a. gjorts förändringar i badrummet på övre plan där badkaret har tagits bort och en

dusch har ersatt toaletten som i nuläget ligger bredvid handfatet. Idag ligger det även en altan

på baksidan, i anslutning till köket. Jag har satt ut röda pilar på ritningarna för att visa på de

tydligaste axlarna i huset.

128


ARKITEKTUR PÅ 70-TALET

På 70-talet blev det vanligt att man vid nybyggnation av hus valde att

förlägga dem runt de gamla samhällena. Bilen var viktig i planeringen av

nya bostadsområden och det gjorde att områdena kom att anpassa sig till

landskapet och vägarna på ett helt nytt sätt än tidigare. Det var exempelvis

vanligt att man radade upp husen kring återvändsgator. De villor och

fritidshus som byggdes i dessa områden var ofta prefabricerade typhus

som hade "platta på mark" som grundläggning. Men för att kunna sätta

upp dessa hus krävdes stora ingrepp i landskapet där man bla. behövde

spränga för att få till plana tomter som möjliggjorde gjutning av plattor.

Med hjälp av mobila kranar blev det även möjligt att hantera större

byggnadselement och det gjorde att marknaden för förtillverkade element

ökade. Det började säljas ”volymelement” av trä, nya typer av isolering kom till (mineral- och

glasullsisolering) och det blev allt vanligare att man ersatte panelen med skivmaterial.

På 70-talet började man använda sig av både tegel och träpanel i fasaden. Det blev också allt

vanligare att man ersatte det traditionella takteglet med betongtegelpannor och takpapp.

Exempelvis så hade cirka hälften av alla nya småhus på 70-talet takpappbelagda yttertak.

Betongpannor, asbestcementskivor och plåttak var andra takmaterial som användes flitigt. På 70talet

var det vanligt med fönster med spröjsindelning som var placerade under takfoten. De var

ofta relativt små p.g.a. kravet på ett energisnålare byggnadssätt. Entrédörren var viktigt för

helhetsintrycket och ofta påkostad med ljusinsläpp från sidan. Teak var ett vanligt material.

Inomhus var det populärt att inreda med de starka, typiska 70talsfärgerna

orange, brunt och grönt. På väggarna skulle det helst

vara vävtapeter eller plastade tapeter. I taken var det populärt med

skivmaterial men det förekom även att de var av plast. Till dörrar,

väggpaneler och tak användes ofta furu. Betongbjälklag blev allt

vanligare och ovanpå på dem klistrade man linoleummattor eller

plastmattor. Heltäckningsmattan blev ett vanligt inslag i gillestugor

och sovrum medan det i vardagsrummet skulle vara parkettgolv.

Under 70-talet var det inte ovanligt att villor hade sex rum och kök. Det är en dubblering av rum

sedan 50-talet då det var vanligt med tre rum och kök. Källaren kom även att användas som

bostadsrum då källarytterväggarnas konstruktion förbättrades. Det blev t.ex. vanligt att inreda

källaren och använda den som hobbyrum. I påkostade villor var bastu i källaren ett självklart

alternativ.

SOFIA ADOLFSSON

ATELJÉ X1

6/2-08

129


130


Homespotting

Sofie Persson Ateljé X

Lunds Tekniska Högskola

080112

Walliegården

131


Walliegården.

Då jag tillbringat största delen av min uppväxt på en 1800-tals gård i södra Skåne, så såg jag detta

som ett ypperligt tillfälle att fördjupa mig mer i just detta boende. Gården kom i min släkts ägo

genom min farfars far runt 1920-talet.

Gården bestod tills totalrenoveringen 1939-40 av rent korsvirke, en

länga på ca 29m x 7m. Idag kan man endast skåda fackverken av trä på

den västra längan av själva gården, en del som idag består av stallar och

verkstad. I bostadshusets konstruktion ska det även på ett fåtal ställen

fortfarande gå att hitta korsvirke. Facken i dessa korsvirkes väggar är

fyllda med murverk i form av tegelstenar och utanpå har en tjockare

puts applicerats som sedan målats vit. Grunden är konstruerad av

gråsten.

Danmark och Skåne har haft en betydande och väldigt framstående roll

i just korsvirkes byggande ända sedan 1500-talet, byggnadskonsten Fasad mot väster

introducerads först i Sverige efter erövrandet av Skåne 1658. Byggnadssättet fick inte samma

genomslagskraft i övriga Sverige men på Skånes slätter fortsatte den dominera tills 1800-talet, då

man öppnade upp för nya stilar och material i husbyggandet. Korsvirke fick då en fatigmans stämpel

och sorgligt nog revs eller ersattes korsvirket på många ställen, i synnerhet genomförde man detta i

innerstadskärnorna. Se exempel nedan.

Vår gårds historia tar sin början runt sekelskiftet mellan 1700 och 1800-talet. Dokumentationen från

denna tid är dessvärre ganska obetydlig. 1832 finns

det däremot bekräftat att gården flyttats från

Sövestad by ut på landsbygden under rådande laga

skifte. Bör dock nämnas att vår gård ink. fyra andra

flyttades innan laga skiftet helt och hållet skridit till

verket i Sövestad, detta p.g.a. en omfattande brand

som ödelade samtliga fyra inblandade gårdar.

Bild tagen runt 1905 (Fasad mot Söder)

Fasad mot söder idag

Om laga skiftet som kom till att påverka vår gårds

placering bör väl nämnas att det var ett skifte som

hade till syfte att slutföra de jordereformer som

påbörjats i och med storskiftet och enskiftet.

Skiftet innebar att bönderna fick sina åkrar samlade

på en plats och att gårdarna byggdes vid sidan av

deras åkermark. Ofta medförde detta en flytt av

befintliga gårdar. Det räckte med att en bonde i

byn begärde laga skifte för att det skulle ersattes

oftast med en större areal.

Som nämnts tidigare övertog min farfars far gården

1921 cirka 20 år senare genomförde de en

totalrenovering av gården. Då avlägsnades b.la.

halmtaket och ersattes av fasett-eternitplattor på

underlag av spån och allt det dåliga korsvirket togs

bort. Under tiden som ombyggnationen pågick fick

bland andra barnen flytta upp på vinden.

132


Planlösningen förändrades också en del under

denna renovering. Rumsantalet minskade, de

större och finare rummen placerades mot

söder och i riktning mot övriga

gårdsbyggnader. Rum som numera hörde till

de förgångna eller i vissa fall var ett bevis på

fattigdom som t.ex. pigkammare,

undantagsrum, spiskammare och bakugn med

möjlighet att gå in i togs bort och

planlösningen blev till synes betydligt

modernare efter restaureringen. Bör väl också

nämnas att borttaganden av korsvirket i

boningshuset inte endast var en fråga om

materialets kvalitet, som nämnts innan hade

korsvirke under denna tid men även innan blivit stämplat som något fattigt och fullt. Så jag anar att

min farfars föräldrar inte var rent för bedrövade över denna förlust. Under senare år har endast

några smärre förändringar skett, 1968 byttes köket, 1973 byggdes en gästtoalett, tre år senare

renoverades finrummet och 1983 var det sovrummens tur.

Vår bostad är tydligt uppdelad i en privat och en offentlig del, och att passera den privata delen är

inte nödvändigt för den som endast har offentlige ärenden då sovrum m.m. taktiskt placerats längst

ut i husets östra del. Större och tillsynes viktigare rum är placerade mot söder och erhåller därmed

en stor mängd solljus. Axialitet går att hitta i husets offentligare del, genom kök, hall och finrum.

Denna axel binder fint ihop tre rum som i sin tur ansluter till ytterligare fem stycken, denna

förbindelse ger en fin samhörighet mellan rummen.

Syneprotokoll 1921

133


Planlösning 1921

Planlösning 1965

134


Söder

Väster

Plan i skala 1:100 (2008)

Öster

135

Norr


Fördjupning

Jag har valt att fördjupa mig lite mer just den tid då vår gård genomgick sin störa förändring om man

nu inte ser till flytten 1832, med andra ord 1930-talet. Eftersom vår bostad inte är av klassiskt snitt

utan hör till ett lantbruk, alltså en gård, så kommer jag studera denna boendeform lite noggrannare.

Det var en tid då Hitler smed planer om hur han lättast skulle ta makten i redan då sargat Tyskland.

En tid då högmodernismen hade kopplat ett stadigt grepp om stormakterna i Europa och Art Decó

blivit en gångbar inriktning inom arkitekturen. I Sverige arrangerade Svenska Slöjdföreningen

Stockholmsmässan som mycket starkt kom till att bidra till att funktionalismen fick sitt riktiga

genombrott i Sverige. Med detta som bakgrund återvänder vi till landsbygden, närmare bestämt till

jordbrukar bostaden och allt vad detta innebär.

Klart är att på landsbygden som på många

andra ställen både då och idag fanns det en

märkbar skillnad på boendeform beroende på

plånbokens storlek. Lantbrukarbostaden

delades in tre olika typer, antingen var det en

bostad för arbetaren eller stataren, boningshus

för torpare och den mindre lantbrukaren eller

så var det en bostad till ett större lantbruk.

Det framgick tydligt att vikt ej lades vid

kvantitet, det skulle vara ändamålsenligt och

hänsyn skulle tas till hygien, om detta sen

innebar färre rum p.g.a. platsbrist eller rent av

ekonomins till korta kommande så fick man nöja sig med detta. Fördelaktigt var att bygga i trä då

stenhus ofta blev fuktiga, något man var noga med att undvika.

I de allmänna föreskrifterna och rekommendationerna vad gällde byggandet av jordbruks bostäder

under denna tid gick det bl.a. att läsa att förstugor, hallar och trappor skulle placeras så central som

möjligt så att man kunde erhålla skilda ingångar till så stort antal rum som möjligt. Passager skulle

undvikas i största möjliga mån och mycket viktigt var att förstugor alltid placerades i anslutning till

bostadens in och utgångarna så att intill liggande rum blev dragfria. Det nämns även att dörrar i rum

vid sidan av varandra gärna fick placeras tvärs över för att bilda en behaglig axel i bostaden.

De större och finare rummen i bostaden var ofta genomgående och tillhandahöll ljusinsläpp från två

håll, något som man däremot försökte undfly vad gällde konstruerandet av sovrum. När vi ändå trillat

in på det här med fönster, bör det väl nämnas att de alltid skulle förses med dubbla bågar och vara

öppningsbara för att underlätta vädring m.m. I de

bostäder som förfogade över ett invändigt skafferi, var

det av stor vikt att detta rum placerads mot norr, för

att undvika direkt solljus.

1945 genomfördes en undersökning angående olika

plantyper som olika gårdar i Sverige blivit ritade efter.

Totalt undersöktes 1330 gårdar varav 8,1% var

uppförde efter samma plantyp som vår gård, i Skåne

fann man totalt 108 st.

136


Denna plantyp sägs ha varit typisk för de Skånska slätterna men återfanns även i Halland och

Blekinge. Dessa gårdar var oftast utrustade

med ett grovkök, ett fast genomgångsrum, oftast det finaste, ovanvåningar däremot var sällsynta,

särskilt i Skåne.

Till de övriga plantyper som var dominerande under denna tid hör t.ex. enkelstugan som till viss del

ansågs ålderdomlig och var vanligast i Dalarna, parstugan byggd i timmer med medeltida anor, oftast

uppbyggd av två stycken gavelrum med ett mittparti. I Småland och Bohuslän blev de lite större

stugorna frekvent byggda, dessa innehöll fyra eller fler utrymmen med ett central mittparti. Självklart

fanns det ett oändligt antal sätt att variera dessa plantyper på men totalt gick det att urskilja 11 olika

varianter. Vad som blir påtagligt vid studerandet av de olika plantyperna är att i Skåne, Blekinge och

till viss del Halland byggdes större gårdar ofta som längor, detta mycket p.g.a. större tillgång till

åkermark, vilken ibland

kunde leda till ett större

behov av tjänstefolk m.m.

Landskapets topografi kan

ha varit en annan orsak, i

övriga Sverige var det

svårare att hitta stora

plana ytor, vilket fanns i

överflöd i Skåne och därför

var det säkert lockande att

breda ut sig lite.

137


Källföreteckning

Laga Skifte National Encyklopedin Band 12 s. 62

Korsvirke National Encyklopedin Band 11 s. 112

L.N. Gramén: Lantmannabyggnader 1922

Gunnar Aspe, Jan Lothigius: Jordburkar bostaden 1945-1977

Diverse information från pappa och äldre privata dokument.

138


HOMESPOTTING

För 4000 år sedan, under Ertebøllekulturen, låg min utvalda plats knappt 2 km från havet, öster om dagens Göteborg. Då

fungerade den som sommarviste och tillfl yktsort undan sommarmånadernas kustvandrande rövare åt en stenhuggare med

familj. Den omkringliggande naturen var på den tiden lättgången och präglades av ängsmarker och bäckdalar. Idag kallas

platsen Björkudden och ligger 2 mil öster om Göteborg, i Härryda kommun, bland trolska urskogar med mörka skogstjärnar

omgivna av mossor och lavar och stora fl yttblock.

I slutet av 1920-talet fl yttade min farfar (kallad Valle) från Norrköping

till Göteborg och började genast sitt sökande efter Platsen i hans liv.

Hans arbete företogs i ofta oländig terräng genom stora arealer kring

staden, där han vistades under all sin lediga tid. 1932 fi ck han syn på

en udde på motsatta sidan av Sandsjön, där han tältat för natten, och

tyckte att platsen ”hade möjligheter”. Året därpå förlovade han sig med

min farmor (kallad Damen) och då hon vid ett besök på udden upptäckte

och förtjusades av Trekantiga stenen vid foten av ett 3 meter

högt stup ut i sjön med eftermiddags- och kvällssol, bestämde de sig

för att försöka köpa platsen. 1935 blev den deras och 1936 byggde de

den första sportstugan på tomten, senare kallad Lillstugan. Vi tiden

Bild 1:

Lillstugan med skorstenen i gyllene snittet

var endast ett par små öar på sjön bebyggda och tomten på Björkudden

blev den tredje avstyckningen på fl era kilometers radie. Valle och

Damen bodde och arbetade i Göteborg och enligt tidens anda nyttjade de

sin sportstuga, dåtidens fritidsboende, så ofta som möjligt. Ett par km bort, invid grannsjön Hornasjön, låg en lantbruks-

och skogsfastighet. Dit ledde en bilväg och från gården till en udde på andra sidan viken i Sandsjön, Ekudden, ledde en

hålväg, d.v.s. en skogsväg som vintertid användes för att transportera vinterhugget timmer från skogarna kring sjön med

hjälp av hästar. Med roddbåt från Ekudden tog Valle och Damen både sig själva och allt material som skulle fraktas över

till Björkudden. Åren 1940-41 beslöt sig mina farföräldrar för att bygga en större sportstuga på tomten och till sin hjälp

tog de några avskedade varvsarbetare från Eriksbergsvarvet i Göteborg. Eftersom Sverige förhöll sig neutrala under kriget,

innebar det att en blockad utfärdats för all sjöfart och 1000-tals

varvsarbetare avskedades. Damen, som arbetade som chef för

Eriksbergsvarvets företagshälsovård, anställde då några av dessa,

vilka bodde i Lillstugan under byggnadstiden och fi ck mat och lön

till sina familjer i stan för utfört arbete. Stugan byggdes med timmer

från tomten, väggarna fylldes med kutterspån och fasaderna

kläddes med lockpanel, enligt tidens anda.

Alltfl er tomtavstyckningar för fritidsboenden gjordes kring sjöarna

men Strandlagen, som tillkom 1950, skyddar alltjämt den strandnära

naturen. År 1953 byggdes ett vägnät som löper från gamla

Boråsvägen, 2 km söderut och upp genom sjöområdet. Björkudden,

som har en areal på 10 000 kvm och den enda fastigheten

med egen strandrätt (då den bildades 20 år före lagens tillkomst),

ligger på sin udde endast omgiven av skogen. Eftersom Damen

och Valle upplät Lillstugan till de

åtta ”bara bra gubbar” som för hand

grävde och anlade hela vägnätet, fi ck Björkudden sin egen 500

m långa tillfartsväg som tack. År 1957 fl yttade Valle och Damen

ut till Björkudden mer eller mindre permanent, medan min far,

som då var en fl itig student på 14 år, stannade kvar i lägenheten i

stan under veckorna. År 1963 beslöt Damen och Valle sig för att

bygga till huset, vilket gjordes med samma konstruktion som ursprungsbyggnaden

med undantaget att fasaden på tillbygganden

istället bestod av tegel. År 1972 avled båda mina farföräldrar och

huset stod tomt till 1974 då mina morföräldrar Elis (kallad Moj-

Bild 3:

Tillbyggnaden står klar

139

Av Tuva Sköld Hamilton, A1X

VT-2008

Bild 2:

Sportstugan står klar

jan) och Anna (kallad Mommo)

fl yttade dit. Under hela min

och mina systrars uppväxt


spenderade vi alla våra lov och många helger på Björkudden och varje sekund var magisk. I bostadshuset låg det alltid en

doft av brasved, Mojjans oljefärger och allsköns växter som odlades i den parkliknande trädgården. Mojjan och Mommo

odlade biodynamiskt och mycket tid spenderades i trädgårdskomposten. Livet var fyllt av alla små och stora underverk,

såsom fjärilar och sländor, tama änder och gäss, gräslök på smörgåsarna, lekar i vattnet, i träden och i vår egen grotta,

kajakutfl ykter, modellteaterföreställningar, underbara och spännande historier om skogens väsen och om barndomsminnen

från förra sekelskiftets Göteborg, sommarshower bland blomsterrabatter,

vintertävlingar på skridskor och skidor, bus bland husens skrymslen och

vrår…

…Jag älskade varje sekund av Björkudden, som behöll sin magi tills jag

fyllt 12 och mina föräldrar beslöt sig för att själva fl ytta dit permanent.

Huset byggdes återigen till och ut och om och 1980-talets ideal tilläts

utplåna nästan varje litet spår av allt det som jag under hela mitt dittillsvarande

liv upplevt var själva essensen av ljuvlighet. Mommo och Mojjan

fi ck byggt ett eget hus på tomten, eftersom de blivit gamla och ganska

sjukliga. Själv bodde jag i det “nya” huset till 1989 och trädgården är sedan

länge igenvuxen, gårdshusen förfaller sakta men säkert men i mitt hjärta och

i mina barndoms drömmar är och förblir huset och trädgården såsom det var

under min barndoms lovdagar. Sportstugan på 50 kvm för det ljuva livet har

förvandlats till nära 300 kvm helt vanligt hus. Men dess historia lever vidare.

Sportstugan

Under slutet av 1800-talet, genom den ökande industrialiseringen och urbaniseringen, utvecklades ett uttalat intresse för

både naturen och hembygden, där man alltmer betonade friluftslivet som hälsosamt och livgivande. Detta avspeglades

även i tillkomsten av en mängd olika föreningar för

natur- och hembygdsvård. Svenska Turistföreningen,

vars mål var att verka för en ökad turism

med friluftsliv och hembygdskänsla, grundades år

1885. Förbundet för Fysisk Fostran, grundat 1914,

lanserade med Stig Milles och Gustav Stjernström

i spetsen de första stugorna för enkelt friluftsliv,

vilka först kallades ”Söndagsstugor”, därefter

”Friluftsstugor” och från 1920 ”Sportstugor”, vilket

blev det etablerade begreppet. Sportstugorna, vilka

låg i anslutning till storstäderna, företrädesvis

Stockholm och Göteborg, utnyttjades i huvudsak

av stadsbefolkningen, och skulle fungera som en

tillfl yktsort året runt för sport- och friluftsliv i skog

och på sjö.

Under 1900-talets första decennier förbättrades de

ekonomiska och sociala villkoren för många, vilket

ledde till att sommarboendet blev möjligt för en

större allmänhet. Från 1920-talets slut och framförallt

under 1930-talets senare del blev sportstugan

Bild 4:

Vattenlek invid Trekantiga stenen. Jag vattnar

sjön...

Bild 5: En ny tid, på denna forna stenåldersboplats...

den vanligaste fritidsbostaden. En av grundtankarna med sportstugan var att den skulle vara enkel och ganska primitiv,

och därmed också relativt billig att uppföra. Från början var det främst medelklassen som hade möjlighet att skaffa

sportstuga, medan arbetarklassen var hänvisad till koloniträdgårdarna, men från senare delen av 1930-talet blev det allt

vanligare att även den lägre medelklassen och arbetarklassen förvärvade sportstugor. I motsats till det sena 1800-talets rikt

utsmyckade sommarnöjen där man groggade och spelade krocket, förespråkades nu alltså modernismens ideal med en mer

naturligt och hälsosamt frilufsande livsstil. I praktiken var begreppet sportstuga ett modeord som kom att användas för alla

stugtyper utan noggrannare urskiljning, men med tiden ersattes benämningen sportstuga av fritidsstuga eller fritidsbostad.

Behovet av att ha dubbel bosättning har även ett nära samband med arbetstider och semestrar. Den lagstadgade rätten till

semester kom först år 1938, varefter fl er hade möjlighet att ta sig ut i naturen.

140


PLANSKISSER ÖVER BOSTADSHUSET 1941, 1963 OCH 1985-

Ej skalenliga

141


SITUATIONSPLAN ÖVER BJÖRKUDDEN

Ej skalenlig

142


Homespottning Xiao He AX1 10-02-2008

Studentlyckan

Trots att vi flyttade runt mycket när jag var

yngre så var det inte svårt för mig att välja

boende för denna uppgift. Studentlyckan där jag

bodde mellan åldern sex och tolv år är det hem

jag tänker analysera.

Själv minns jag husen som rätt gråa och trista.

Gården som bildas av dessa flervåningshus var

däremot som en stor grönskande privat park med

mycket gräsyta omgärdat av stora träd å ena

sidan och en vall å andra. Det fanns alltid massa

barn, alltid någon ny kamrat att lära känna, alltid

soligt och alltid vindskyddat. Dessa är

förmodligen bidragande faktorer till att detta är

det hem som jag känt mig mest trygg och

bekväm i.

Arkitekten är Hans Westman. Ett känt namn inom Lund och speciellt

inom studentboende. Han har ritat så gott som alla lägenheter som AF

har till studenternas förfogande. Efter Studentlyckan färdigställande år

1958-59 så har han även ritat bl.a. Ulrikedal (1962-63), Parentesen

(1962) och Delphi (1965-68). Genom omsorgsfulla renoveringar är

ursprungsutseendet bevarat. Hela området var ursprungligen ritat som

bostäder främst till studenter med familj och barn så denna grupp vid den

tiden växte i antal och utgjorde nästan en fjärdedel av det totala antalet

studenter. Lägenheterna varierar i storlek men består till största delen av

tvårummare med kök i olika planlösningar.

Huset består av betongelement med inblandat kiselsten och på grund av

både tids- och pengabrist vid tiden då området byggdes så är husen utan

någon välbekostad fasad utan endast utsmyckade med enkla

klinkerplattor i accentfärger på balkongerna och under fönstren. Westman valde att lägga

husingångarna ömsom på gårdens insida ömsom på utsidan. Trots att detta splittrade ombonads

och gemenskapskänslan på gården något som kom Studentlyckan, att bli ett mycket uppskattat

bostadsområde, och är tills idag en av Lunds mest populära.

Hans Westman. Porträtt.

Den lägenheten som vi bodde i hade planlösningen här

bredvid. Mitt rum var det rum med de många små

garderoberna och det andra rummet fick fungera som både

vardagsrum och sovrum till mina föräldrar. Det var den

naturliga fördelningen (i hänseende privat och offentligt)

då ”vardagsrummet” både var lite större till storlek och

inte hade klart privata attribut som små garderober längs

ena väggen. Mina föräldrar hade bäddsoffa som

omvandlades efter behov. Fram tills idag är det nog

1

143

Studentlyckan. Vy från söder. Vi bodde längst ner i hörnet,

bakom de röda balkongerna, på första våningen.

Planlösningen på lägenheten. Skala 1:100


Homespottning Xiao He AX1 10-02-2008

fortfarande det största rummet jag har haft, en av

anledningarna till att jag aldrig upplevde lägenheten som liten

och begränsad. Hallen var förvisso både lång och smal men

detta gjorde det möjligt att utnyttja väggarna som redskap för

att nudda taket.

Ur ett historiskt perspektiv påminner planlösningen lite om

en kombination mellan den klassiska parstugan och de

lantliga bostadsformerna som man hade i städerna på 1800talet,

där parstugans funktioner pressas inom enkelstugans

ramar. Lägenheter byggdes efter bostadsnormeringen i

mitten av 1900-talet då man efter upprepade

bostadsundersökningar kom fram till att köket hade en

central plats i hemmet.

Kök och vardagsrum utgjorde gemensamma ytor där köket

var den sociala mittpunkten när vi hade gäster över. Det var där vi satt och åt och det var där de

vuxna hade högljudda konversationer eller spelade kort med lika högljudda appeller.

Vardagsrummet fungerade tillflyktsort för de som ville ta en paus från allt tjohej och umgås och

konversera inom behagligare ljudnivå, alternativt titta på TV som främsta sysselsättning och

hålla koll på barnen. Det rum som alltid vad stängt när vi fick gäster var mitt rum. De enda som

vistades i detta rum var de barn jag bjöd in och dela med mig till av mina leksaker, tydligt en

privat sfär då de vuxna alltid knackade och sällan eller aldrig beträdde, mer än att sticka in

huvudet och titta sig nyfiket omkring, utan att fråga mig om lov.

Det finns en tydlig tvärriktad axialitet från sovrummet till

vardagsrummet som gör det lätt för människor att kommunicera

mellan de olika rummen. Hallen binder samman sovrum och

vardagsrum och genomblicksmöjligheten förstärker konstrasten

mellan ljust och mörkt, rymligt

och trångt.

Det finns även en vertikal

axialitet från köket till hallen

som gör det möjligt att unna

boende och besökare dagsljus redan då de kliver in genom

entrén. Detta i kombination med att samtliga fönster i lägenheten

vetter mot väst gjorde att de flesta av de vakna timmar man

tillbringade där var förunnade med solljus de dagar solen skiner.

Precis utanför fönstren går gångleden runt innergården vilket ger

de boende uppsikt över vad som sker inne på gården, på så sätt

Axialitet. Illustrerad med röda pilar.

knyts rummen inne samman med vad som sker utomhus.

Ju mer jag tänkt desto mer förstår jag varför jag tyckte om

denna lägenhet så mycket. Även om Hans Westman med all säkerhet har tänkt på allt det jag

kommit fram till så var det ändå tur att vi just denna lägenhet med, vad jag anser, det absolut

perfekta läget.

2

144

Parstuga

n

Parstugans funktioner inom

enkelstugans form

Vy från ovan. Den markerade ringen visar att

vi bodde mitt i det mest vinskyddade hörnet.


HomespottinG

"VÅRT LAND"

av Åsa Lind

Ateljé X, jan. - 08

Min bror och jag framför dörren till det lilla huset

145


Framför huvudbyggnaden

Analys Någorlundavägen 3 i Saxtorp

Min fabror och jag utanför huvudbyggnaden Familjen framför det lilla huset

1970, köpte mina föräldrar ett skånskt torp från 1880-talet som låg i ett sommarstugeområde en mil

utanför staden där vi bodde. Efter som vi bodde i en lägenhet inne i staden var det meningen att vi skulle

ha torpet till sommarstuga, men under årens lopp blev det att vi flyttade ut vid valborg och hem i början av

september. Även på vintrarna var vi där och åkte längdskidor, promenerade i skogen eller grejade med

allt möjligt.

Eftersom det låg på ca 15 min. bilresa från vår andra bostad, arbete och skola gick det snabbt att ta sig

dit. Ibland på somrarna körde min pappa till och med hem på middagsrasten från sitt jobb och stekte

pannkakor till mig och min bror. Vi fick vara själva där ute på dagarna under sommarlovet från det vi var

sju, åtta år. Ibland var vår farmor där och skulle passa oss, men för det mesta var det någon granne som

såg till oss eller så hade vi det bra själva och cyklade runt i området med vår pudel och var hos kompisar

eller vuxna som alla kände oss. Det var helt underbart att vara där ute och vi var fria som fåglar och både

barn och vuxna kunde gå nakna om de ville på vår tomt, för närmaste grannen låg några hundra meter

bort, bakom en tät skog.

Torpet bestod av två byggnader som låg i vinkel. Båda byggnaderna var i tegel och sedan vitkalkade.

Under fönsterna hängde blomsterlådor. På taket låg glaserat svart tegel och på det lilla huset skiffer.

Huvudbyggnaden var där vi mest höll till. Huset var elva meter långt och fem meter brett. Det fanns tre

dörrar ut från huset, två i köket och en i den bortre hallen. Det fanns två fönster i varje rum, tvålufts och

treluftsfönster. Vi hade sjögrästapeter på väggarna i mellanrummet och sovrummet.

Det fanns två riktningar i huset. En direkt när man kom in i köket, riktningen rakt genom köket och ut

genom fönstret mot baksidan av tomten. Sedan var det en riktning genom huset på längden, genom alla

rum. Först kom man in i farstun, sen in i ett enkelt kök med fönster mot baksidan av huset och det fanns

en dörr ut det hållet också. Köksluckorna var ett verk av min kreativa mamma och målade i orange och

grönt. Nästa rum som låg i mitten av det avlånga huset var ett allrum, vi hade tv där och såg Björn Borg

vinna Wimbledon på den svart-vita gamla tv´n. Här fanns också en bäddsoffa, en rejäl i furu med en stor

utdragslåda. Kaminen var också placerad här mitt i huset. Nästa rum var ett sovrum och där hade vi i

perioder våra sängar innan vi renoverat och flyttat sovrummet till den mindre byggnaden som varit stall.

Det fanns en hall och garderob i den bortre delen också. Men den använde vi nästan aldrig.

146

Huvudbyggnad fasad mot söder

2


Historia

LILLA HUSET

HUVUDBYGGNAD

ENKEL SKISS ÖVER PLANEN

Huset var ett skånskt torp från 1880-talet. På den tiden byggde man med lokala material och tog vad som fanns till

hands. Ytterväggarna bestod av bränt tegel och kalkputs på både insida och utsida. Väggen var 250 mm plus putsen.

Innerväggarna var av soltorkad lersten. Den geografiska gränsen i Sverige för putsade trähus kontra putsade

tegelhus gick just där man kunde få tag på material och i Skåne fanns gott lera och gott om tegelbruk. Det var dåligt

isolerat men det fanns en svart kamin som gick varm på kvällarna och under den kalla tiden på året, så jag upplevde

aldrig att vi frös. Ja förutom då förstås på tidiga morgnar innan pappa satt fyr i spisen.

Huset bestod av två byggnader som låg i vinkel och stod på sandgrund och kullersten och hade en uteluftventilerad

krypgrund och endast golvplankorna skiljde oss från uteluften. Det var fattigt folk som hade bott i huset så materialen

i huset var inte av det kraftigaste slaget.

Takstolen var gjord av lokala träd och det var inte starkt norrlandsvirke utan skånsk lövskog men den höll i alla fall

mer än 100 år, trots den var klen, ända till den omfattande renoveringen 1985. Taket hade ursprungligen varit ett

vasstak för huset låg bara hundra meter från Öresund och man hade använt det som fanns till hands. Råghalm

användes inte för det fanns inte i området.

Det fanns flera fönster i huset och karmar och bågar var målade ljusblå liksom dörrarna. På vintrarna kunde man

sätta på innerfönster i bågarna så att det blev tvåglas, dessa förvarades på vinden under sommarhalvåret. Avloppet

var en stenkista och utedass fanns på tomten vid vedboden som låg ett tiotal meter från huset. På gården fanns en

fem meter djup brunn och från 40-talet användes en hydrofor, dvs. en pump med tryck, så att man kunde dra in

vatten i huset. En vattenförening bildades i området på 70-talet som det fanns möjlighet att ansluta sig till.

Från början hade den lilla byggnaden varit stall och bostad till drängen. Senare renoverades den och användes till

sovhus.

Huset hade kostat 250 riksdaler att bygga 1880 och tomten var då på fem tunnland odlingsbar mark. I olika

omgångar styckades tomten upp och när min familj tillträdde var den på två tunnland. Sista bonden som bodde på

gården var en tattare och det var 1942. Han ville inte stycka av sina fem tunnland men drängen som skulle köpa hela

gården av tattaren kunde inte betala så drängen fick stycka upp tomten och sälja den odlingsbara delen till lokala

bönder. Nästa ägare 1942 blev Josef Hedar, dirigent för Lundastudentsångarna och domkyrkomusiker. Tomterna i

detta område styckades ofta av till akademiker från Lund, för det var på bekvämt pendelavstånd från Lund och

bönderna i området behövde bara den odlingsbara marken.

Pappa och jag tvättar framför

huvudinången

KÖK

RUM

SOV

HALL

BERSÅ

Köket efter mammas personliga färgval

147

N

Rummet med sjögrästapet på väggarna

3

More magazines by this user
Similar magazines