I dag talas det mycket om toppuniversitet - och kommunalhögskolan

sockom.helsinki.fi

I dag talas det mycket om toppuniversitet - och kommunalhögskolan

Svenska social- och kommunalhögskolan

vid Helsingfors universitet

Rektor Henrik Hägglunds tal vid publiken 30.5.2007

”Toppuniversitet och toppundervisning”

I dag talas det mycket om toppuniversitet. Planerna på att slå ihop tre universitet –

Tekniska högskolan, Konstindustriella högskolan och Helsingfors handelshögskola –

framskrider raskt, och om allt går som regeringen tänkt sig, kommer det nya

universitetet att inleda sin verksamhet år 2009. Det här nya universitetet beskrivs

ibland som ett toppuniversitet, ibland som ett innovationsuniversitet och nu har man

också mer neutralt börjat kalla det ”Triangeluniversitet”. Bakgrunden till grundandet

är i varje fall att Finland enligt en dels åsikt inte har ett enda universitet av

internationell toppklass och att den globala konkurrensen förutsätter att man i snabb

ordning råder bot på denna brist. Till det här brukar man från Helsingfors universitets

sida smått sötsurt påpeka att det faktiskt nog finns ett toppuniversitet i det här landet

nämligen Helsingfors universitet. I den ofta citerade Shanghai-rankinglistan placerar

sig Helsingfors universitet bland de 100 bästa – ungefär på sjuttionde plats – och hör

till de främsta europeiska universiteten. Med beaktande av att det i hela världen finns

minst ett 10 000-tal utbildningsenheter som kan kallas universitet – eller som

åtminstone själva uppfattar sig som universitet – är en sjuttionde plats faktiskt inte

illa. De som förhåller sig kritiskt till grundandet av det nya Triangeluniversitet brukar

också påpeka att administrativa åtgärder inte automatiskt leder till toppklass: 1+1+1

bli inte mer än 3 hur man än räknar. Det är inte administrativa åtgärder som leder till

topp; det är innehållsmässig utveckling, det är kreativa lösningar och det är inte minst

en tillräckligt stark finansieringsbas. Ett faktum är att de universitet som hör till den

absoluta världstoppen – de flesta av dem ligger i USA – har en mångdubbel

resursering jämfört med universiteten i Finland.

När man diskuterar toppuniversitet är det oftast topp i fråga om forskning som ligger i

fokus. Det är forskningsresultat, citeringsindex, forskningsutvärderingar och andra

forskningsrelaterade indikatorer som gäller, men i mindre grad beaktar man

undervisningens nivå då man definierar var toppen ligger. Det är visserligen klart, att

en högklassig forskning är en förutsättning för en hög nivå på undervisningen –


undervisningen och utbildningen vid ett universitet skall ju basera sig på forskning.

2

Men det är också klart, att ett universitet inte kan kalla sig ett toppuniversitet om inte

undervisningen ligger på en hög nivå.

Vilka är då kännetecknen för en högklassig undervisning vid ett universitet?

Helsingfors universitets prorektor Hannele Niemi lyfte nyligen i en artikel i Helsingin

Sanomat fram några drag för universitetsundervisning på hög nivå. För det första

noterar hon att de allra bästa universiteten – de, från vilka Nobelpristagarna också

kommer – uttryckligen satsar på undervisningen. De studerande är universitetets

viktigaste resurs eftersom varje studerande bär med sig en framtidspotential. Från

första början erbjuder man därför studenterna det allra bästa, nämligen undervisning

som ges av de bästa professorerna och som baserar sig på den senaste forskningen.

Till saken hör att dessa universitet också kan hålla sig med betydligt fler lärare än vi

har möjlighet till i Finland; antalet studerande per lärare är ungefär dubbelt så stort

hos oss jämfört t.ex. med de främsta amerikanska universiteten.

Till den högklassiga undervisningens kännetecken hör också ett erkännande av det

faktum, att förmågan till tänkande utvecklar sig bäst i sådana miljöer där de

studerande använder mycket tid för att läsa, där lärarna tillbringar mycket tid med de

studerande och där det ingår rikligt med aktiva diskussioner mellan lärare och

studerande. Samtidigt innebär det här ett ansvar för studerandena själva. I

universiteten av världsklass förutsätter man att de studerande noggrant förbereder sig

till varje föreläsning och varje seminarium och att studenterna alltid strävar efter att nå

djupare än bara en ytlig kunskapsnivå.

De institutionella förutsättningarna för en sådan utbildning på toppnivå är inte

perfekta i Finland: Lärarna kämpar ofta med alltför stor undervisningsbörda och

alltför stora undervisningsgrupper samtidigt som de studerande i hög utsträckning

yrkesarbetar vid sidan av studierna. Den idealiska inlärningssituationen och det

önskvärda engagemanget är helt enkelt svårt att nå med överarbetade lärare å ena

sidan, och överarbetande deltidsstuderande å den andra. Var finns tiden och utrymmet

för det långvariga läsandet; var finns möjligheterna till den aktiva diskussionen mellan

lärare och studenter?


3

I Sverige publicerades för någon månad sedan en brett upplagt undersökning

rubricerad ”Studentspegeln 2007”, i vilken man ur de studerandes perspektiv utredde

olika kvalitetsaspekter av högskoleutbildningen. För er, som nu har avslutat ett skede

av era studier och avlagt er examen här vid Soc&kom kan det kanske vara intressant

att jämföra era egna erfarenheter med dem, från de svenska studenterna. De resultat

jag nu tänker redogöra för gäller uttryckligen samhällsvetare – Studentspegeln 2007

riktade sig till alla utbildningsområden, men mest jämförbara är säkert

samhällsvetarnas uppfattningar. Det var en hel massa frågor som utreddes – jag skall

bara plocka bland några av resultaten.

Först frågade man de svenska studenterna om studierna för deras del är heltidsstudier.

Bland samhällsvetarna var det bara strax över hälften – 53 procent – av de studerande

som ansåg att studierna var heltidsstudier. Över 40 procent av studerandena använder

högst 20 timmar i veckan till studier – ändå räknas heltidsstudier i Sverige liksom

också i Finland som en arbetsinsats om 40 timmar i veckan. Kravnivån i studierna

uppfattades inte alltid tillräckligt hög: Över en femtedel av de svenska

samhällsvetarna tycker att studiekraven är för låga – å andra sidan är det närmare 80

procent som sällan eller aldrig tycker att kraven är för låga. Men ganska exakt hälften

av de studerande instämmer i hög eller mycket hög grad i att det är lätt att bli godkänd

i kurserna.

Hänger ni med så här långt? Känns det igen? Finner ni likheter med de svenska

samhällsvetarna: Deltidsstuderande som nästan aldrig ägnar fulla 40 timmar i veckan

åt studier, som i allmänhet tycker att kravnivån är lämplig men som ändå rätt ofta

menar att det är ganska lätt att bli godkänd i tentamina?

Låt oss ännu gå litet vidare och betrakta några andra siffror från Studentspegeln 2007.

Vissa av frågorna gällde den personliga utvecklingen och förmågan att reflektera över

egna värderingar. Resultaten visar att tre fjärdedelar av alla studenter – i de här

siffrorna ingår alla utbildningsområden – anser att utbildningen i stor utsträckning

bidragit till breddad allmänbildning, och cirka 60 procent anser att utbildningen i stor

utsträckning bidragit till reflektion över de egna värderingarna. Runt 40 procent av

studenterna uppger att utbildningen i hög eller mycket hög grad bidragit till att de

engagerat sig i samhällsutvecklingen, uppnått ökad förståelse för sociala och


4

kulturella skillnader mellan könen eller ökad förståelse för människor med annan

kulturell bakgrund. På de här dimensionerna placerar sig samhällsvetenskaperna klart

över genomsnittet; strax efter lärarutbildning och humaniora.

Ytterligare en viktig dimension vill jag lyfta fram. En central uppgift för all

universitetsutbildning är att förstärka förmågan till analytiskt tänkande; att ge

studenterna förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar samt förmåga att

självständigt urskilja, formulera och lösa problem. I den svenska undersökningen

framgick att en stor majoritet av studenterna – cirka 70 procent – upplever att

studierna ställer krav på – och därmed uppövar – förmåga till analys. Att organisera

idéer, information eller erfarenheter i nya och mer komplexa tolkningar uppfattas som

något mindre framträdande: 53 procent av studenterna uppger att studierna har

inneburit detta i hög eller mycket hög grad. Det intressanta i sammanhanget är att

samhällsvetenskaperna har de högsta resultaten i denna dimension. Just

samhällsvetenskaper verkar vara speciellt ägnade att förstärka den analytiskt-reflexiva

dimensionen av utbildningen.

Den här undersökningen gjordes i Sverige och återspeglar svenska förhållanden och

svenska studenters uppfattningar. Ändå tror jag nog att många av resultaten kan

överföras till Finland. Om vi här ställde samma frågor till er, misstänker jag att svaren

kunde bli rätt likadana som de svenska studenternas svar. Att många av våra

studerande i likhet med de svenska studenterna jobbar – liksom studerande i Finland

över huvud taget – är ett faktum. Säkert har många av er jobbat vid sidan av studierna

– ibland kanske rentav i omvänd ordning: studerat vid sidan av jobbet. Det är

förståeligt att de studerande vill jobba: Förutom de väl behövliga inkomsterna, ger

jobb under studietiden viktig arbetserfarenhet och en fot in i arbetslivet. Att

studietiderna ofrånkomligt förlängs på grund av arbete är kanske ett större problem

för utbildningssystemet som helhet och för de enskilda utbildningsenheterna än för er

som individer. Blir man färdig med studierna som 24- eller som 27-åring kanske

kvittar lika. Ung är man ändå. Det jag själv tror att är det största problemet med jobb

vid sidan av studierna är problemen med tidsanvändningen. Hur skall man fullödigt

kunna fördjupa sig i studierna, hur skall man kunna utveckla sitt tänkande och sin

analysförmåga om de timmar man kan reservera för studier är noggrant inplacerade i


ett schema, där arbetslivet, studierna och fritidsintressena skall konkurrera om den

begränsade resurs tiden utgör?

5

Ändå är det positivt att studenterna i den svenska undersökningen klart upplevde att

studierna påverkat den personliga utvecklingen, förmågan att reflektera över egna

värderingar och engagemanget i samhällsutvecklingen. Positivt är också att studierna

uppfattas utveckla förmågan att analysera och att bearbeta erfarenheter och idéer. Det

är just dessa egenskaper som en god universitetsutbildning borde leda till. Då jag

tidigare i talet sade att de bästa universiteten kräver att studenterna skall nå djupare

kunskapsnivåer än bara ytlig kunskap är det väl just analysförmågan och förmågan till

självständigt tänkande som avses.

Ni som nu får era kandidatbetyg och som därmed avslutat er första etapp av

universitetsstudier kan ju var och en för sig fundera på huruvida ni här fått

undervisning och utbildning på toppnivå eller om det snarare varit medelnivå eller –

ve och fasa – försvarlig nivå. Vi vet ju en del om vad ni tycker – bl.a. via den

studentfeedback vi erhållit för olika kurser – och vi har också en viss uppfattning om

vad vi gör bra och vad som säkert kunde vara bättre. Ytterligare känner vi till en del

om vad arbetslivet tycker om vår utbildning och vi för också dialog med ”fältet” för

att ännu bättre veta vad vi borde satsa på i undervisning och utbildning. Men bara ni

själva kan säga om ni tycker den utbildning ni har fått faktiskt motsvarar – eller

kanske rent av överträffar – de förväntningar ni hade då ni i tiden inledde era studier

här. Och bara ni själva vet om ni i dag har utvecklat en större analytisk förmåga; om

ni kan vara mera självreflexiva i fråga om era värderingar; om ni känner ett större

engagemang för samhällsutvecklingen – ja, om ni utvecklat ert tänkande till en

djupare nivå. Om ni alls känner åt det hållet – ja, då tycker jag vi kan vara ganska

nöjda med vad vi lyckats erbjuda och – framför allt – då kan ni vara nöjda med era

satsningar på studierna!

More magazines by this user
Similar magazines