20.09.2013 Views

Nummer 3 2012 - Akademiska sjukhuset

Nummer 3 2012 - Akademiska sjukhuset

Nummer 3 2012 - Akademiska sjukhuset

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

Ronden

Nummer 3 • 2012

Målsnöret närmar sig

Psykiatrins hus börjar bli klart för inflyttning

Försämrad ekonomisk prognos kräver snabbare kostnadsanpassningar

• Positiv trend i årets medarbetarenkät • Anestesisjuksköterskor driver

på för ökat ansvar • Dagboken: nya at-utbildningen lyfter Akademiska


Ronden

Nr 3 • 2012

Medarbetarenkätens resutat klara:

De flesta nöjda med sin närmaste chef

Sidan 4–5

Nye internmedicinchefen

öppnar för nya samarbetsformer

Sidan 6–8

Palliativregister främjar

bättre vård i livets slutskede

Sidan 8–9

Anestesisjuksköterskor vill

utföra fler kvalificerade uppgifter

Sidan 12–13

Martin Wohlin

Sidan 22

Nina Cavalli-Björkman

Sidan 24

Ronden är Akademiska sjukhusets

personaltidning sedan 1960.

Redaktion

ronden@akademiska.se

Redaktör

Hannes Ljunghall

018-611 32 27

hannes.ljunghall@akademiska.se

Ansvarig utgivare

Henrik Pederby

Tryck

Danagård Litho AB, Ödeshög

Tryckt på Profi silk 100 g

Annonser

ronden@akademiska.se

018-611 32 27

Ronden

Akademiska sjukhuset

751 85 Uppsala

ronden@akademiska.se

Omslagsbilden:

Agneta Jordeby

Jönsson guidar

Ronden i det snart

färdigställda

Psykiatrins hus

Foto: Staffan

Claesson

Manusstopp nr 4/2012: 27 augusti

Snart klart för inflyttning

huruvida ett drygt halvår är ”snart” går att diskutera, men i relation till

de tre år som har gått sedan det första spadtaget togs för Psykiatrins hus,

känns ordet inte helt fel. Snart klart för inflyttning alltså. Ronden har till

detta nummer gjort ett besök i glaskolossens innandömen för att se hur

långt arbetet har kommit. Och det är långt, de översta våningsplanen är

mer eller mindre inflyttningsklara, och man ser tydligt även i resterande

delar av huset hur allt kommer att se ut när det står färdigt.

flera lokala medier uppmärksammade det faktum att Akademiska

sjukhuset med Psykiatrins hus får sina första rulltrappor. En kuriosadetalj

kan tyckas, och rulltrappor i sig är knappast något som för tankarna till

banbrytande arkitektoniska lösningar ur det tjugoförsta århundradet. Men

det är tveklöst så att huset känns nytt och annorlunda, en främmande fågel

bland de huskroppar som dominerar på sjukhusets kärnområde, tungt

präglade av rekordårens brutalfunkis både in- och utvändigt.

här får man dock göra undantag för de allra närmaste grannarna på

ingång 15, 17 och 40 (och viss mån 30 och 50), som skiljer ut sig i det

avseendet. Den som ställer sig på taket till Psykiatrins hus och blickar

söderut i riktning mot 85-huset, möts av en totalt osannolik blandning

stilideal från olika perioder, tätt sammanpackade på ett sätt som man

svårligen hittar någon annanstans än på ett äldre storsjukhus, som under

decennier – eller sekler – har ställts inför utmaningen att på en begränsad

markyta tillgodose behovet av lokaler som är anpassade till tidens behov

och möjligheter. Gärna utan att radera den fysiska kopplingen till de långa

anorna mer än nödvändigt.

det här speciella förhållandet är knappast mer accentuerat någon

annanstans än just här på Akademiska, allra bäst förkroppsligat av den

smala korridor på ett par tiotal meter som skiljer sjukhusets äldsta byggnad

på ingång 15, invigd 1867, från 2010-talet i form av Psykiatrins hus. Med

tanke på den lokala debatten kring den inte helt väsensskilda arkitekturen

som präglar stadens konserthus, lär en och annan ha sina åsikter även om

Psykiatrins hus utformning och placering, både för och emot. Däremot lär

samstämmigheten vara desto större om att huset kommer att bli ett stort

och efterlängtat lyft för psykiatrin som sådan på Akademiska.

taket till psykiatrins hus är annars ett kapitel för sig. En yta som

skulle kunna inrymma en mindre fotbollsplan – eller varför inte Uppsalas

mest åtråvärda personalutrymmen sommartid, med panoramautsikt över

centrala staden åt ena hållet och en grönskade park åt det andra – kommer

av praktiska och säkerhetsmässiga skäl att få förbli tom, undantaget den

avskärmade utegården för patienter på takets

sydsida.

med det ber jag att få önska alla en trevlig

sommar, nästa nummer kommer den 14

september.

hannes ljunghall

redaktör

Försämrad prognos innebär ökat fokus

på att minska personalkostnaderna

”Nu krävs krafttag”

Akademiska sjukhusets prognos

för 2012 har försämrats med 82

miljoner kronor. Det visar den

senaste ekonomirapporten. En

förklaring är att produktionen av

sjukvård för invånarna i Uppsala

län har ökat. Detta har lett till

ökade omkostnader för bland

annat mediciner.

I likhet med alla universitetssjukhus

i Sverige dras Akademiska med

ett ekonomiskt underskott. Sjukhuset

har hittills under året arbetat för

att nå en ekonomi i balans genom

en kombination av ökade intäkter,

minskade personalkostnader och

minskade omkostnader för inköp av

materiel och tjänster. Sjukhusdirektör

Lennart Persson konstaterar nu

att de samlade strategierna ännu inte

haft avsedd effekt.

– Vårt kostnadsanpassningsprogram

är igång och åtgärder har

vidtagits, men nu krävs krafttag

och en ökad takt i vårt program. Vi

måste också växla inriktning och

framför allt minska personalkostnaderna,

säger han.

Två huvudorsaker

Enligt budgeten får Akademiska sjukhuset

göra ett minusresultat på 100

miljoner kronor under 2012. Detta

underskott har godkänts av landstingsfullmäktige.

Den nya prognosen

pekar mot ett resultat på minus 182

miljoner kronor, vilket alltså är en

försämring med 82 miljoner jämfört

med den ursprungliga målsättningen.

Försämringen på 82 miljoner kronor

består av två delar. En del är att

Akademiska sjukhuset behöver betala

tillbaka 32 miljoner kronor av den

målrelaterade ersättningen för 2011.

Det beror främst på att sjukhuset inte

nådde upp till målet att ge minst 80

procent av patienterna

vård inom fyra timmar

på akuten.

Den andra delen på

50 miljoner kronor

beror på att sjukhusets

omkostnader har

varit större än beräknat.

Det beror främst

på att sjukhuset har Lennart Persson

producerat mer vård

för invånarna i Uppsala

län än beräknat, vilket i sin tur

har att göra med att många vårdplatser

sjukhuset upptas av äldre, sjuka

patienter som väntar på omvårdnadsplatser

i länet. Dessa patienter – som

alltså inte ”borde” vårdas på Akademiska

– blir ändå kvar, eftersom det

saknas platser på andra vårdinrättningar

som är bättre anpassade efter

deras behov.

– Vård av de mest sjuka äldre är en

viktig och komplicerad framtidsfråga.

Vi är flera parter som måste ta ett

gemensamt ansvar. Det är varken bra

för patienterna eller för samhällets

ekonomi att omvårdnad av sjuka äldre

sker på ett akutsjukhus där fokus

är på att åtgärda och bota, tillägger

Lennart Persson.

Risk för minskade intäkter

En ökad produktion av c-länsvård

innebär också risk för undanträngningseffekter.

Om antalet patienter

från Uppsala län ökar, blir det färre

vårdplatser tillgängliga för riks- och

regionpatienter, vilket innebär mindre

intäkter från försäljning av vård

till andra landsting. Till exempel har

den ökade c-länsproduktionen inom

neonatalogin inneburit att riks- och

regionpatienter motsvarande tio miljoner

kronor inte har kunnat vårdas

där under årets fyra första månader.

elisabeth tysk

nyheter

Nytt sömn- och

andningscentrum

Akademiska

Ett nytt sömn- och andningscentrum

har bildats på Akademiska

sjukhuset, det första i sitt slag

i Mellansverige. Det innebär att

patienter med allvarliga sömnproblem

och andningsstörningar under

sömn kan utredas på samma ställe.

– En viktig fördel med sammanslagningen

är att patienterna snabbare kan

få en bred bedömning av olika specialister,

en annan att vi bättre utnyttjar

den samlade kompetensen och tekniken

för utredningar som finns på sjukhuset,

säger Eva Lindberg, specialist på lungoch

allergisjukdomar och medicinskt ledningsansvarig

på det nybildade

centret.

Det nya centret

har bildats genom en

sammanslagning av

sömnlaboratoriet inom

psykiatridivisionen och

andningscentrum inom

verksamhetsområde lungoch

allergisjukdomar. I

teamet ingår ett 20-tal Eva Lindberg

personer, bland annat

lungmedicinare, öron-näs-halsspecialist,

cpap-sjuksköterskor, tekniker, sjukgymnaster

och en psykiater. Verksamheten

är förlagd till lungavdelning 50 E.

Varje år utreds drygt 1 200 patienter

för svåra andnings- och sömnproblem

Akademiska, många från sjukvårdsregionen

och en del rikspatienter. De vanligaste

orsakerna är sömnapné, insomni

(sömnlöshet), hypoventilation och narkolepsi.

– En grupp som vi bedömer gynnas av

sammanslagningen är patienter med svår

andningssvikt, så kallad hypoventilation.

Det är ett livshotande tillstånd som innebär

onormal ökning av halten koldioxid

i blodet. Patienterna behöver respirator

i hemmet och kommer nu att snabbare

erbjudas en mer komplett utredning både

av lungkapacitet och sömn och därmed

bättre anpassning av respiratorn, säger

Eva Lindberg.

elisabeth tysk


nyheter/medarbetarenkäten 2012

De flesta nöjda med sin närmaste chef

– Det övergripande resultatet för sjukhuset i

2012 års enkät är ett bra resultat och glädjande

nog har chefs- och ledarskapsindex gått

från att vara bra till att bli bättre. Studien

visar att de flesta som arbetar på Akademiska

är mycket nöjda med sin närmaste chef.

Satsningarna på cheferna har gett resultat,

säger hr-direktör Ingrid Persson.

Resultatet av årets medarbetarenkät innehåller inga

stora överraskningar, utan omdömena från 2010

står sig i princip. På några områden, till exempel

chef- och ledarskap samt arbetsklimat och hälsa har

de goda resultaten stärks ytterligare.

– Personalen tycker om att gå till sitt arbete, de

trivs med sina arbetsuppgifter och de känner att

de utför ett meningsfullt arbete. Det är givetvis

glädjande att få bevis på detta i och med undersökningen.

Svaren på medarbetenkäten omvandlas till ett så

kallat nöjd medarbetarindex, som är femskaligt. Totalt

har 73 procent (5 253 personer) av personalen

Akademiska svarat på enkäten. Det övergripande

indexet för hela sjukhusets personal är 3,83, vilket

kan jämföras med 2010 då värdet var 3,80.

Området arbetsklimat och hälsa omfattar främst

frågor om hur den anställde själv bidrar, vilka förväntningar

den har på sitt arbete, hur meningsfullt

Resultatet från årets medarbetarenkät visar

att personalen vid akutvårdsavdelningen

och akutmottagningen för barn och ungdom

är mer nöjd med sitt arbete nu än för två år

sedan. ”Nöjd medarbetarindex” har ökat

från 3,7 i 2010 års undersökning till 3,98 i

årets. Också svarsfrekvensen var högre, 76

procent.

– Ett engagerat arbete med all personal för att sätta

upp och uppfylla bra mål för verksamheten, ett öppet

klimat där vi stöttar och hjälper varandra samt

en bra chef – där finns förklaringen till det goda

resultatet, säger sjuksköterskan Niclas Lindberg.

– Vi är inte förvånade över att resultatet blev så

högt. Det känns i gruppen att vi trivs med att jobba

här, fortsätter Niclas Lindberg.

På enheten arbetar 60–70 personer. Personalomsättningen

är hög och det är främst sjuksköterskor

som slutar.

– Men det är väldigt få som slutar för att de inte

det upplevs samt hur nöjda de

är med sitt arbete.

– Index har stigit från 3,9 för

två år sedan till 4,1 denna gång.

Det kan tyckas vara en marginell

ökning, men med tanke på

hur många personer det är som

svarat blir det ju ändå ett gott

bevis på att tillfredsställelsen

bland personalen ökat, menar Ingrid Persson

Ingrid Persson.

Mindre nöjda är personalen med den fysiska

arbetsmiljön (index 3,5) och hur delaktiga de känner

sig i de beslut som fattas (3,4).

– Det är ju inga dåliga resultat, men de är inte

lika bra som andra områden. Vi ska efter våra förutsättningar

arbeta för att förbättra dessa områden så

mycket vi kan. Det gäller på alla nivåer.

Nu väntar ett intensivt arbete för varje enhet

med att återrapportera resultaten till personalen

och upprätta handlingsplaner om hur man ska arbeta

med förbättringsområdena.

– Men det är även viktigt att upprätta handlingsplaner

för att behålla status på de områden där man

är bra, så man inte bara fokuserar på de där man

ligger lite lägre, menar Ingrid Persson.

ingela wiman

Akutvårdsavdelningen och akutmottagningen för barn och ungdom:

Gemensamma mål och öppet klimat gav goda resultat

trivs. De flesta av sjuksköterskorna är yngre och slutar

oftast för att hitta nya utmaningar och öka sin

yrkeserfarenhet, menar sjuksköterskan Johanna Pedersen,

som är en av avdelningens senast anställda

med sina nio månader.

Avdelningschef Maria Askelöf menar också att de

oregelbundna arbetstiderna och det stundtals hårda

trycket på avdelningen passar mer eller mindre bra

för anställda beroende på var de befinner sig i sitt

sociala liv.

Målen hålls levande i dagliga verksamheten

Arbetsplatsen får alltså ett gott betyg av personalen

i årets medarbetarenkät. Till stor del beror det på

att personalen tillsammans med ledningen har lagt

ned tid och arbete på att jobba med hur arbetet på

enheten ska bedrivas. Det är mål som hålls levande

i den dagliga verksamheten, bland annat genom att

det finns grupper som ansvarar för att målen efterlevs,

utvecklas och utvärderas.

– Arbetet med målen rullar på kontinuerligt och

text:

ingela

wiman

foto:

staffan

claesson

aktivt. Vi i personalen vet vem man ska vända sig

till om vi har frågor eller idéer. Målen är bra presenterade,

vilket gör att de kan ge konkret hjälp och

tips om hur vi ska arbeta i praktiken, säger Johanna

Pedersen.

Känner delaktighet

Sjukhusets personal överlag är mindre nöjda med

hur delaktiga de är i de beslut som fattas. Men denna

uppfattning delas inte av personalen på akutvårdsavdelningen

och akutmottagningen för barn

och ungdom, som tvärtom betonar gång på gång

att de känner sig just delaktiga.

– Vi känner att vi är med och påverkar – på riktigt.

Vi blir tillfrågade och ledningen lyssnar på oss,

säger undersköterskan Susanne Jansson.

Det område som inte fått så bra betyg i medarbetarenkäten

är den fysiska arbetsmiljön.

– Lokalerna är trånga för den verksamhet vi bedriver

och vi har för få vårdplatser och undersökningsrum

när det är högt tryck på enheten, som

under infektionsperioden. Små förändringar i den

fysiska miljön kan vi arbeta med själva, medan vi

bara kan påpeka andra och föra dem uppåt i organisationen,

säger Maria Askelöf.

– I och med att vi har en brist på platser ökar kraven

på oss som arbetar här. Det är lättare att bli irriterade

på varandra under sådan omständigheter.

Men vi lyckas trots detta ha en bra stämning i gruppen,

menar Niclas Lindberg.

Bra ledarskap

Johanna Pedersen betonar att alla jobbar mot samma

mål och för att alla ska trivas på arbetsplatsen.

– Vi har också ett bra ledarskap i Maria, som ser

och coachar oss. Det är jätteviktigt.

De återkommande medarbetarenkäterna är meningsfulla,

tycker Johanna Pedersen, Niclas Lindberg

och Susanne Jansson. Det ger sjukhusets ledning

och personal en chans att följa utvecklingen

över tid, att se vad som är bra och vad som är mindre

bra och göra något åt det negativa.

nyheter

Johanna Pedersen, Susanne Jansson och Niclas Lindberg lyfter fram det engagerade arbetet mot gemensamma mål och det öppna samtalsklimatet

som viktiga förklaringar till de goda resultaten i årets medarbetarenkät.


porträttet porträttet

Mikael Köhler tillträdde i februari som chef för det nybildade verksamhetsområdet internmedicin.

Nye internmedicinchefen öppnar för nya samarbetsformer:

”Vi måste vara nära varandra”

Internmedicins nye verksamhetschef Mikael Köhler har en lång

bakgrund inom Landstinget Dalarna som läkare och chef på

olika befattningar. På Akademiska vill han framför allt verka för

ett närmare samarbete mellan de internmedicinska disciplinerna.

Han vill också skapa en trygghet som gör att personalen vågar

diskutera öppet och vågar ta risker.

Mikael Köhler tar emot i sitt rymliga

tjänsterum högt upp i 40huset.

Hyllor och väggar gapar

ganska tomma, trots att det vid tiden för

intervjun har gått drygt två månader sedan

han tog sig an det nybildade verksamhetsområdet

internmedicin på Akademiska.

Bakom sig lämnar han Falu lasarett och ett

mångårigt chefskap för medicinkliniken

(de senaste åren även för medicin- och

geriatrikkliniken i Ludvika).

– Det var avgörande att verksamheten

hamnade i otm-divisionen tillsammans

med de andra internmedicinska klinikerna.

Vi måste vara nära varandra, annars

fixar vi inte det här, säger han.

Han lägger fram texten på mjukt, eftertänksamt

dalmål. Röstvolymen är stundtals

så låg att bandspelaren nätt och jämnt

registrerar det som sägs. Framtoningen

förefaller stämma väl överens med Mikael

Köhlers grundläggade filosofi, där målet

är att göra medarbetarna delaktiga och få

dem att känna trygghet – en trygghet som

gör att de vågar diskutera öppet, och vågar

försöka ta itu med svåra problem, även om

det innebär att de misslyckas ibland.

– Jag har väldigt svårt att se det som att

det är jag som ensam skapar visionerna

och sätter normerna, det är något jag

måste göra tillsammans med mina medarbetare.

Samtidigt är det klart att jag har

en uppfattning om hur vi ska jobba. Det

vi gör ska motsvara patienternas behov.

Vi ska ha en tydlig kedja, där patienterna

kommer in med sina ofta oklara diagnoser,

där vi ska veta vad vi ska lägga mer

eller mindre tid på att diagnostisera, där

flödet sedan fortsätter in i sjukhuset, så att

man får rätt vård på rätt enhet med rätt

kompetens, med rätt utbildad personal,

och att personalen gör det med bra arbetsvillkor.

Tydliga uppdrag

Mikael Köhler vill se enheter som har tydliga

uppdrag, som inte försöker göra sig av

med patienter, utan snarast söker upp dem

aktivt.

– Jag har gått runt och jobbat på olika

ställen i akutsjukvården här för att skapa

mig en bild av hur det fungerar, och jag

tycker det är för mycket fokus på vad man

inte ska göra. Om man hamnar i ett pressat

läge är det lätt att första tanken som

dyker upp blir ”hur undviker jag det här

problemet?”, ”hur slussar jag patienten

till någon annan?”. Den reflexen kommer

för snabbt för många läkare. Det har att

göra med otydliga uppdrag och otydligt

ansvar. Ibland upplever att man har bristande

resurser. Även bristande ledarskap

kan spela in. Jag kan inte säga att allt det

här gäller på Akademiska, men det brukar

vara så. Det här finns på alla sjukhus mer

eller mindre, och man måste jobba hårt

och länge om man ska lyckas skapa tillräckligt

trygga enheter och professioner.

Är det inte till stor del en resursfråga?

– Jo, absolut. Men det bästa sättet att

hantera ekonomin är att verkligen anstränga

sig för att ta hand om det man

kan. Det blir inte bättre ekonomi för att

alla fjärmar sig. Då får man en dysfunktionell

organisation till slut, där saker inte

hakar i varandra. Tänker man istället ”det

här ska jag ta hand om”, då tror jag att

man får bättre ekonomi. Man måste jobba

med den kulturen. Man måste få möjligheter

att tänka på det sättet, för då kommer

också det ekonomiska att bli bättre.

Pratar du om att man ska se mer

till helheten och mindre till sin egen

budget?

– Ja. Ibland måste man få misslyckas

med sin egen budget. Men man måste

alltid granska skälen till varför man misslyckades.

Handlar det om att man har ansträngt

sig att lösa problem, eller är det för

att man missköter sitt jobb, att man inte

bryr sig eller vågar ta itu med problem?

Mikael Köhler har nu att ta ställning

till, och planera verksamheten utifrån,

Socialstyrelsens översyn av läkarnas specialitetsindelning.

Myndighetens övergripande

syfte är att hitta en indelning

som bättre tar tillvara befolkningens och

hälso- och sjukvårdens behov. Förslaget

var vid tidpunkten för intervjun ute på

remissrunda.

Mikael Köhler vill att de internmedicinska

enheterna på sjukhuset – internmedicin,

kardiologi, gastroenterologi,

endokrinologi, njursjukdomar, lung- och

allergisjukdomar, hematologi och geriatrik

– ska jobba närmare varandra. Hur det

ska gå till i praktiken återkommer han till

längre fram.

– Jag tycker det är ens skyldighet att

först sätta sig in i verksamheten så att

man verkligen begriper hur den fungerar.

Utvecklingen har gått så långt att det

finns ett värde i att varje verksamhet har

sin egen chef. Men man måste ändå skapa

en gemensam bas för akutsjukvården,

och den internmedicinska familjen måste

jobba närmare tillsammans än man har

gjort hittills. Nu får vi ett dokument som

vi kan ha som planeringsunderlag. Jag bearbetar

det och jobbar tillsammans med

de berörda klinikerna. Vi kommer att ha

Texten fortsätter på nästa sida

"Om man hamnar i ett

pressat läge är det lätt

att första tanken blir

'hur undviker jag det här

problemet?'. Den reflexen

kommer för snabbt för

många läkare."

Mikael Köhler,

verksamhetschef internmedicin

Röster om Mikael Köhler:

Martin Engström, tidigare chef

för otm-divisionen och den som

rekryterade Mikael Köhler:

– Mikael har lång erfarenhet som chef

och har lett komplex internmedicinsk

verksamhet på ett mycket framgångsrikt

vis, så jag är väldigt glad

att han tackade ja till uppdraget.

Han är en lugn och

förtroendeingivande person

som arbetar målmedvetet

och konstruktivt. Det stora

förtroende som Mikael åtnjuter

i Sjukvårdssverige har

också lett till att han valts in

som styrelseledamot i Läkarförbundets

chefsförening.

Ann-Britt Lundin, biträdande

verksamhetschef medicinkliniken,

Falu lasarett:

– Han har verkat för ett öppet och tilllåtande

klimat och han har av alla medarbetare

uppfattats som "vår chef". Tack

vare hans intresse för litteratur och historia

har han en förmåga att sätta verksamhetsfrågorna

i ett sammanhang som

också ger andra perspektiv. Det har inte

alltid gjort det enklare, men berikat och

lyft diskussionerna. Som verksamhetssamordnare

på medicinklinken har jag

sett hans lyhördhet för både små och

stora frågor och dörren till rummet har

alltid stått öppen.

Ann-Sofie Enlund, efterträdare

till Mikael Köhler som verksamhetschef

för medicinkliniken, Falu

lasarett:

–Mikael tål mycket och vi har nästan

aldrig sett honom på dåligt humör. Han

har stor arbetskapacitet och har, förutom

att leda vår stora klinik i drygt nio

år, bland annat varit ordförande i sim,

i vår specialitetsgrupp, en period chef

för medicin i Mora och senaste åren

också för medicin/geriatrik i Ludvika.

En sak som imponerat på många av oss

har varit hans tomma skrivbord. Han är

riktigt digitaliserad, allt finns i datorn

eller i huvudet. Mikael gillar att vara

chef och han gillar nya utmaningar. Det

senare tror jag ni kan erbjuda honom

i Uppsala, och vi i Falun önskar lycka

till!


nyheter

en gemensam utbildning av st-läkare och

ännu mer gemensam planering för akutsjukvården.

Du har jobbat här sedan februari.

Vad ser du för skillnader mellan

Falun och Uppsala?

– Man märker att det är ett tvådelat sjukhus

mellan universitetet och landstinget.

Många doktorer har två huvudmän, och då

uppstår speciella problem. Det blir mycket

svårare att planera verksamheten när man

gör det mot två arbetsgivare samtidigt.

Syns det även i folks inställning till

sitt arbete?

– Ja. Det mest spännande är att man

möts av mer kritik av kollegor här. Man

är van att ifrågasätta på ett annat sätt. Jag

trivs med det, att kritiken drivs lite längre

och mer djuplodande. Man ställer mer

krav på data.

Finns det något som är mindre

positivt också?

– Det har med storleken att göra, med

”skamfaktorn”. Om man jobbar på ett

mindre ställe är det lättare att komma

överens ansikte mot ansikte. I Falun kan

jag sätta mig med chefen för kirurgen och

så säger vi ”nu gör vi så här”. Sedan kan

jag inte gå utanför dörren och göra annorlunda,

vi kommer ju att träffas nästa

dag igen. Här måste man skriva saker på

papper i högre utsträckning. Och det är

väl bra ibland, men det blir väldigt mycket

dokument. Till slut blir det nästan en lagbok

att driva verksamheten utifrån och då

blir det lättare att missa helheten.

För några år sedan lanserade

sjukhuset särskilda kärnvärden, där

ödmjukhet ingick som en viktig del.

Du som har sett sjukhuset både utifrån

och inifrån, ser du ett behov av

att jobba med ödmjukheten?

– Jag har nästan alltid mötts av ödmjukhet

i mina kontakter med Uppsala. Det

har funnits undantag, men överlag har det

varit ödmjukt, och det tror jag att sjukhuset

har tjänat på. Jag är i grund och botten

hematolog, och har haft mycket kontakt

med hematologen och onkologen. De har

varit väldigt angelägna om att hjälpa oss

– kanske så mycket att de inte alltid själva

har tjänat på det på kort sikt. De har kommit

till oss och löst problemen, snarare

än gjort det på Akademiska och tagit mer

betalt för det.

Hur långsiktigt ser du på din framtid

Akademiska?

– Mitt arbetssätt som chef är att jobba

långsiktigt. Jag är inte typen som kommer

och öppnar eller stänger något och sedan

drar iväg. Jag vill vara kvar länge, det är

min absoluta ambition.

Spelade i skolorkestern med Kalle Moreaus

Född: 1963.

Uppväxt: Orsa. Har spelat i skolorkestern tillsammans

med Kalle Moreaus som är född samma år. Bosatt i Falun

sedan 1991.

Utbildning: Läkarutbildad på Karolinska institutet.

St-utbildning i internmedicin och hematologi på

Akademiska sjukhuset.

Forskning: Inga forskningsmeriter. ”Jag valde att bli

administratör istället”.

Undervisning: Har undervisat på sjuksköterskeprogrammet

på Högskolan Dalarna. Tycker även om att undervisa

underläkare.

Övrigt engagemang: Har varit ordförande i Svensk internmedicinsk förening.

Sitter i styrelsen för Svenska läkarförbundets chefsförening.

Tidigare anställningar: Har i princip hållit sig inom Landstinget Dalarna, på Falu,

Ludvika och Mora lasarett som läkare och i olika chefsbefattningar. Senast verksamhetschef

på medicinkliniken i Falun och medicin- och geriatrikkliniken i Ludvika.

Bor: Villa i Falun. Lägenhet i Fålhagen under veckorna.

Intressen: Tycker om att läsa, ”skönlitteratur inspirerar mitt tänkande”. Ägnar sig

åt spinning och en del löpning. Jobbar i trädgården. Tycker om att gå på teater.

De efterlyser

mer palliativt

tänkande

Akademiska behöver få in mer

palliativt tänkande på de avdelningar

som vårdar patienter i

livets slutskede, det vill säga på

de akutvårdsavdelningar som

inte i första hand är till för dessa

patienter. Det menar Micaela

Kinch och Maria Hedlund från

palliativa rådgivningsteamet.

De välkomnar därför att de

flesta berörda avdelningar på

sjukhuset har anslutit sig till

Svenska palliativregistret, där

det utgår ekonomisk ersättning

till dem som dokumenterar sin

palliativa verksamhet.

Svenska palliativregistret är ett nationellt

kvalitetsregister som är till för

alla som vårdar människor vid livets

slut. Det inkluderar såväl uttalat palliativa

enheter, till exempel hospice,

som akutvårdsavdelningar där dödsfallen

inte är förväntade på förhand.

I registret samlas enkäter där vårdpersonal

besvarar frågor efter att en

inneliggande patient har avlidit. Det

handlar bland annat om ifall dödsplatsen

överensstämde med patientens

senast uttalade önskemål, om

patienten hade trycksår, om det gjorts

någon bedömning av munhälsan, om

patienten lidit av ångest, smärta eller

andningssvårigheter och ifall dessa

besvär i så fall har lindrats.

Med utgångspunkt ifrån svaren går

det sedan att få en bild av vad avdelningen

gör bra och vad som kan förbättras

i den palliativa vården. Om det

till exempel visar sig att smärtlindringen

är eftersatt, kan man sätta in

riktade åtgärder där.

De avdelningar som anses relevanta

för registret är de som har minst tio

dödsfall om året. Idag är ett 30-tal

avdelningar på Akademiska anslutna;

endast tre som är relevanta återstår.

Det ingår då även ”frivilliga” avdelningar,

som inte når upp till gränsen

på tio dödsfall om året.

Kristina Holmberg, verksamhets-

Micaela Kinch och Maria Hedlund ser möjlighet till förbättringar i det palliativa arbetet på sjukhusets akutvårdsavdelningar.

utvecklare på patientsäkerhets- och kvalitetsavdelningen,

säger att avdelningarna

har kommit olika långt i sitt arbete.

– Nu när vi har fått de flesta att ansluta

sig och komma igång med registreringen,

blir nästa steg att jobba med resultaten.

Vissa har kommit betydligt längre än

andra, men varje avdelning får ta det i den

takt den tycker är lagom, säger hon.

Staten ger ekonomisk ersättning för

att få in så många dödsfall som möjligt i

registret. För 2012 gäller att 50 miljoner

kronor fördelas mellan olika huvudmän

som registrerar 70 procent eller fler av sina

dödsfall. Är 70-procentsmålet uppnått, får

man vara med och dela på ytterligare 20

"Många läkare har svårt att

säga 'du kan inte bli frisk' till en

patient. Det är otäckt att säga

det helt enkelt."

Kristina Lamberg, överläkare lung- och allergisjukdomar

miljoner om det i 60 procent eller fler av

fallen har genomförts ett så kallat brytpunktssamtal.

Brytpunktssamtalen är centrala i det

palliativa arbetet. De markerar en gräns

där målet för vården ändrar inriktning

och man ger upp botande behandling och

övergår till att bromsa sjukdomsförloppet

och att lindra symtom som oro/ångest,

smärta, illamående och andningssvårigheter.

Svårare att lindra oro och ångest

Överläkaren Micaela Kinch och sjuksköterskan

Maria Hedlund är knutna till palliativa

rådgivningsteamet, som hör till

onkologen på Akademiska. De betonar

vikten av att läkarna tar en mer aktiv del i

teamarbetet och att de vågar ta ställning i

ett tidigare skede.

– I många fall skjuter man upp brytpunktssamtalet

onödigt länge. Det innebär

att patienterna kan bli "snuvade" på

sin sista tid. Akutvårdsavdelningarna har

svårt att ta hand om palliativa patienter,

men många hamnar där i alla fall, säger

Maria Hedlund.

Det område som får sämst resultat i

utvärderingarna är lindring av de döende

patienternas oro och ångest.

– Det är svårare att lindra oro med

läkemedel än att lindra smärta. Samtal är

underskattat som hjälp, men man ska inte

räkna med anhöriga som en resurs i det

fallet. Snarare har de ofta själva behov av

stöd, säger Micaela Kinch.

– Problematiken är större på akutvårdsavdelningarna

än på hospice. På akutavdelningarna

har personalen mindre tid

att sätta av, och de har inte heller samma

nyheter

utbildning i hur man lindrar oro, fortsätter

hon.

Micaela Kinch menar att vissa patienter

blir behandlade över gränsen för vad som

är meningsfullt.

– Reflexen att till varje pris rädda eller

förlänga ett liv kan få olyckliga uttryck.

En äldre svårt multisjuk patient har inte

alltid nytta av åka in och ut på akutvårdsavdelningar

under sina sista veckor. För

patienten innebär det ett onödigt lidande,

för de anhöriga en traumatisk process som

de inte nödvändigt förstår vitsen med, för

sjukvården och för samhället en stor kostnad.

Ett mer utbrett palliativt tänkande

skulle förhindra sådan ”onödig” vård. Palliativa

registret är bra inte minst för att det

lyfter frågan på ett sätt som tvingar alla,

inklusive läkarna, att engagera sig i den,

säger hon.

Överläkaren Kristina Lamberg säger att

lung- och allergikliniken, där hon arbetar,

är känd för att vara bra på att säga nej till

behandlingar som inte är motiverade.

– Vid en långt framskriden, dödlig sjukdom

är det inte lämpligt med iva-vård.

Samtidigt finns det saker vi kan bli bättre

på, som att hålla brytpunktssamtal. Många

har svårt att säga ”du kan inte bli frisk” till

en patient. Det är otäckt att säga det helt

enkelt, och vissa har svårare att göra det.

Men det har blivit bättre, och man märker

att de yngre läkarna är bättre tränade

på det här från sin utbildning än vad min

egen generation är. Det är även så att vissa

patienter vägrar att ge upp, de säger ”jag

ska klara av det här”. Hur håller man ett

brytpunktssamtal då?

text och foto:

hannes ljunghall


nyheter

Ovan till vänster: Auditorium med plats för 130 åhörare. Ovan till höger: Utegård på taket för patienter. Utrymmet är utformat för att kunna ge

skugga oavsett hur solen står under soliga sommardagar. Nedan till vänster: Ljusinsläpp på taket. Ovanpå huvarna ska det monteras solfångare

som producerar energi som täcker 23 procent av husets årliga förbrukning av varmvatten. Nedan till höger: Alla patientrum i psykiatrins hus är enkelrum,

som har egna, inglasade balkonger. På bilden syns Agneta Jordeby Jönsson, administrativ chef för psykiatridivisionen, och Martin Pettersson

från Projektbyrån, som är Landstingsservice förlängda arm in i projektet. Motstående sida: Stora atriet sett från våning åtta. I det publika planet på

bottenvåningen, som är öppet för alla, kommer det att finnas ett bibliotek (som flyttas från Kronparken), en restaurang med eget tillagningskök, och en

egen reception. Här ligger även auditoriet på övre vänstra bilden.

Storbygget håller tidtabellen

Det har gått tre år sedan det första

spadtaget togs till Psykiatrins hus.

Nu börjar ett av sjukhusets största

byggprojekt någonsin att närma sig

sitt slut.

När Ronden gör ett besök i huset i slutet

av maj är de översta av de åtta våningsplanen

mer eller mindre inflyttningsklara.

Här är väggarna målade, golvmattorna

lagda och elinstallationerna utförda. Det

som återstår är i princip bara plattor i

innertaket och själva möbleringen. Detta

får dock vänta till 1 februari, när övriga

våningsplan är klara och psykiatridivisionen

får ta emot nycklarna till huset.

Invigningen är sedan planerad till slutet

av samma månad, vilket innebär att flytten

av hela den omfattande och geografiskt ut-

10

spridda verksamheten ska genomföras på

mindre än fyra veckor.

– Det är ett jättetajt schema för att hinna

få allting på plats. Vi pratar om möblering

och annan inredning till 33 000 kvadratmeter.

Det är inte ett hus vi flyttar in i

– det är ett helt kvarter, säger Agneta

Jordeby Jönsson, administrativ chef på

psykiatridivisionen.

Inflyttningsprojekt

Det är omkring 500 anställda som nu byter

arbetsplats, och varje år har 14 000 patienter

kontakt med psykiatrin på Akademiska.

– Ingenting får falla mellan stolarna

när man flyttar på en så stor och komplex

verksamhet. Det här är organiserat via

divisionens så kallade inflyttningsprojekt,

där det ingår särskilda flyttgeneraler på

varje verksamhetsområde, vilka ansvarar

för samordningen på sina respektive verksamheter,

säger Agneta Jordeby Jönsson.

Bygget har hållit de utsatta ramarna för

såväl tid som budget; totalt kommer huset

att kosta 930 miljoner kronor.

– Vi har jobbat hårt med prioriteringar

hela vägen. Om något har blivit dyrare i

upphandlingen har vi fått kompensera

genom att dra ner på andra kostnader,

säger Agneta Jordeby Jönsson.

En storslagen invigning kommer att

genomföras i två etapper. På förmiddagen

invigs själva huset, varpå invigningen av

verksamheten tar vid på eftermiddagen

med en föreläsningsserie för personalen.

text: hannes ljunghall

foto: staffan claesson

nyheter


12

nyheter

Personal på centraloperation.

Läkaren Emma Pontén

och sjuksköterskorna

Jenny Andersson och John

Matsson är överens om

behovet av att låta sjuksköterskor

utföra mer kvalificerade

arbetsuppgifter.

”Vi både kan och vill arbeta självständigt”

text:

ingela

wiman

foto:

staffan

claesson

Anestesisjuksköterskor driver projekt för mer ansvar och ökad trivsel:

Anestesisjuksköterskorna vid centraloperation

vill arbeta mer självständigt än vad de

generellt gör idag. De vill ta mer ansvar och

utvecklas i sitt dagliga arbete. Därför driver

de nu ett projekt för att se vilka förbättringar

som kan göras och därigenom öka tillfredsställelsen/trivseln.

På så sätt hoppas de

också att få fler kollegor att söka sig till och

stanna kvar på Akademiska.

– Vi både kan och vill arbeta mer självständigt.

Givetvis ska detta ske utifrån det regelverk som

finns, så att det är tryggt och säkert för patienten,

säger Jenny Andersson, som arbetat på centraloperation

i 13 år.

Med den långa anställningstiden är Jenny Andersson

ett undantag – det är hög personalomsättning

bland anestesisjuksköterskorna. Det har länge varit

svårt att rekrytera och behålla denna yrkesgrupp på

centraloperation.

Det råder ingen nationell brist på anestesisjuksköterskor

längre. Många söker sig till utbildningen,

så många att det till och med är svårt att komma in.

Men trots det har Akademiska haft svårt att locka

denna yrkesgrupp.

– Den höga personalomsättningen är givetvis

inte bra. Det kostar att lära upp en ny kollega och

det ger ingen stabilitet åt verksamheten. Därför har

vi, med ledningens fulla stöd, satt igång med att

förbättra arbetsituationen här, säger Karin Bruce,

utbildningssjuksköterska inom anestesin.

Frustration

I detta arbete har det framkommit tämligen tydligt

att yrkesgruppen upplever att de får arbeta allt mindre

självständigt och att detta känns frustrerande

med tanke på deras kompetens.

– Det finns flera förklaringar till varför det blivit

så. En är att det råder brist på narkosläkare över

hela landet, vilket betyder att vi anställer doktorer

från andra länder. Många av dem är inte vana vid

den roll som en skandinavisk anestesisjuksköterska

har, och förstår inte heller vilken kunskap hon

eller han besitter, säger Emma Pontén, anestesilä-

kare som aktivt deltar i projektet.

Dessa läkare är kanske vana vid att göra allt och

tänker inte på att det finns högutbildade anestesisjuksköterskor

som kan utföra kvalificerat arbete.

– Då blir det lätt att vi kliver tillbaka och upplevs

svaga och otydliga i vår yrkesroll. Och där kan det

vara lätt att bli kvar, menar Karin Bruce.

En annan förklaring är att det på Akademiska

finns en lång tradition av att verksamheten i operationssalarna

leds av läkare, inte minst för att det är

ett undervisningssjukhus.

– Vi läkare har många gånger ett kontrollbehov

och vågar inte släppa ifrån oss ansvar eftersom det

yttersta ansvaret är vårt. Men vi behöver inte ha

näsan i varenda sak som sker i salen. Det är en känslig

balansgång, säger Emma Pontén.

Ytterligare ett skäl till varför anestesisjuksköterskorna

inte trivs med att ha ”backat” i sitt yrkesutövande

kan tillskrivas tidens gång.

– Det är nya tider. Alla yrkeskategorier utvecklas.

Här på centraloperation har vi till exempel två

sjuksköterskor som disputerat, det är häftigt. Ingen

trivs om man fastnat i gamla strukturer där man

inte får utvecklas, säger Jenny Andersson.

Sedan ett drygt år pågår alltså ett projekt för att

stärka anestesisjuksköterskans roll på centraloperation.

Hittills har detta bland annat lett till att kvalitetsrutiner

och arbetsbeskrivningar upprättats, som

tydliggör anestesisjuksköterskans roll och befogenheter

i arbetet i operationssalen.

– Vi arbetar med att få ansvar för speciella ingrepp

via delegering, till exempel att sätta artärnål. Dessutom

pågår ett arbete med att ta fram dokument

som ger oss mer självständighet vad gäller läkemedel,

säger anestesisjuksköterskan John Matsson.

Meritportfölj

Ett annat grepp för att visa anestesisjuksköterskans

kunnande är den meritportfölj som varje person nu

skapar. I den samlas meriterna, till exempel utbildning

och kurser. En ny loggbok är en viktig del i

denna - den har tagits fram för att sköterskan ska

kunna fylla i vilka arbetsuppgifter som utförts under

en månad. Det är frivilligt om man vill använda

sig av loggboken eller inte.

– Det är lätt att glömma exakt vilka moment vi

egentligen gör i salen. I loggboken kan vi fylla i

vad vi gjorde vid olika operationer, vilka patienter

vi tagit hand om och hur sjuka de var. Uppgifterna

blir ett stöd vid utvecklingsamtalen för att de ger en

samlad bild av kompetensen, säger Jenny Andersson.

För att alla ska förstå den roll och kunskap som

anestesisjuksköterskan har i operationssalen här har

ett introduktionsprogram tagits fram för nya anestesiläkare,

”Så arbetar vi på centraloperation på

Akademiska sjukhuset”.

Vi i operationsteamen behöver också prata med

varandra, det gynnar alla. Det vore bra om vi kunde

träffas mera och komma fram till hur vi vill jobba

tillsammans, säger John Matsson.

– Och visa ömsesidig respekt, det är oerhört vik-

nyheter

"Många doktorer från andra länder

är inte vana vid den roll som en

skandinavisk anestesisjuksköterska har"

1


nyheter

Överrapportering mellan för- och eftermiddagspass enligt bedside handover-modellen, där patienter och anhöriga närvarar. Patienten Emil Karlsson

och hans mamma Sara Storm får ta del av allt som personalen diskuterar angående Emils behandling, och de får även bidra med egen information.

Större trygghet när patienterna får veta allt

När patienter och anhöriga får vara med vid personalens överrapportering

känner de större trygghet och delaktighet. Numera praktiseras så kallad

bedside handover alltid vid överlämning från förmiddags- till eftermiddagspassen

på barnavdelningen för blod- och tumörsjukdomar.

– Vården får en tydligare patientfokusering och vi får ett bättre samarbete

mellan personalen, barnen och deras familjer, säger barnsjuksköterskorna

Liselott Pettersson och Nina Wallin, som har hållit i införandet.

Platsen är ett patientrum på barnavdelningen för

blod- och tumörsjukdomar, en eftermiddag i början

av maj. 8-årige Emil Karlsson från Lima i norra

Dalarna har opererat bort ett Ewingsarkom (en

elakartad tumör) från ena underbenet. Han är nu

inlagd för den sjunde av totalt 14 cellgiftsbehandlingar.

Med sig under den tre dagar långa vistelsen

Akademiska har Emil sin mamma Sara, som har

fått en egen säng intill sonens.

När det är dags för överrapportering kommer

all personal som ansvarar för Emil in på hans rum.

Förmiddagsskiftets Nina Wallin och Maria Lindgren,

sjuksköterska respektive undersköterska, ska

lämna över till kollegorna Annika Molander och

Desirée Törnqvist.

– Hej! Känner ni alla varandra sedan tidigare?

inleder Nina Wallin, frågan främst riktad till Emil

och hans mamma.

Hon berättar sedan vilken behandling som ska

sättas in och vilka åtgärder som är planerade inför

eftermiddag och kväll. Redogörelsen går i snabb

takt och Nina vänder sig lika ofta till Emil och hans

mamma som till sina kollegor. De diskuterar medicinering,

dropp och lämpliga intervall för Emils

toalettbesök. Emil får frågor om han har känt sig

trött eller illamående. Efter åtta minuter avrundar

Nina genom att kontrollera ifall Emil och Sara har

fått svar på allt de undrar om. Personalen lämnar sedan

rummet och går vidare till nästa överlämning.

– Om man gör överlämningarna på sjuksköterske-

text:

hannes

ljunghall

foto:

staffan

claesson

expeditionen lägger man lätt in personliga, subjektiva

värderingar i redogörelsen. Man kan till exempel rapportera

att en patient är tröttare eller mer deprimerad

än den egentligen är, eller så kan man ha missat hur ont

någon har. Det blir lättare att fånga upp den typen av

felbedömningar när patienter och anhöriga närvarar vid

överrapporteringen, säger Nina Wallin.

Slipper irrelevant information

Liselott Petterson inflikar att man slipper en del irrelevant

information genom den här typen av överlämningar.

– Det kan till exempel handla om att man har åsikter

om hur vissa föräldrar eller andra anhöriga är och beter

sig. Det är bättre för alla om personalen går in till patienterna

utan förutfattade meningar.

Liselott Pettersson och Nina Wallin har utvärderat

bedside handover som modellen tillämpas på barnavdelningen

för tumör- och blodsjukdomar. Detta

gjordes våren 2010 inom ramen för en c-uppsats i vårdvetenskap.

Uppdraget kom ifrån avdelningschefen Lotta

Öijen, som fick upp ögonen för modellen på en internationell

konferens för sex år sedan.

– En sjuksköterska från universitetssjukhuset i Gent

beskrev införandet av bedside handover på deras barnsjukhus.

Jag tyckte att det var ett intressant koncept och

något som skulle passa vår verksamhet väldigt bra, säger

hon.

Lotta Öijen hade redan noterat att det fanns ett behov

hos föräldrar och barn av ökad delaktighet. Hon såg även

möjligheten till förbättrad kommunikation, såväl mellan

personal och patienter/föräldrar som internt i personalen.

Reaktionerna från personalen har varit skiftande.

– Barnonkologen har en uthållig och mycket positiv

personalgrupp. När jag lyfte frågan första gången var

inte gruppen redo, men när det var dags för Lisa och

Nina att skriva sin c-uppsats var det dags. Vi har haft en

utmaning med logistiken eftersom undersköterskorna är

färre än sjuksköterskorna varje arbetspass. Vi måste göra

en gruppindelning och turordning för att det ska fungera.

Gruppen har varit övervägande positiv, men som

vid alla förändringar är det upp- och nedgångar, säger

Lotta Öijen.

Stor förändring

Bedside handover infördes över hela linjen på avdelningen

i december 2010. Följsamheten har inte varit hundraprocentig.

Nina Wallin och Liselott

Pettersson säger skämtsamt att de

har fått agera ”poliser” emellanåt

för att personalen inte ska diskutera

patienterna utanför överlämningarna.

Nina Wallin betonar hur viktigt

det är att chefen tar tydlig ställning

när man ändrar på grundläggande

rutiner.

– Hur man rapporterar var en stor

grej att förändra för dem som hade

jobbat länge. Vissa var kritiska och

ifrågasatte behovet. I det läget är det

viktigt att chefen är väl insatt och

backar upp dig. Vi fick väldigt bra

stöd från vår chef, säger hon.

Enligt Liselott Pettersson och

Nina Wallin finns det inte någon

tvekan om att både patienter och

anhöriga är mer nöjda idag än tidigare.

Deras undersökning för två år

sedan pekade i samma riktning, och

det var också därför som modellen

infördes på bred front. De ser gärna

att fler avdelningar provar modellen,

inte minst eftersom nya generationer

patienter och anhöriga kräver mer insyn och delaktighet.

– Vi kan se att dagens unga föräldrar är betydligt mer

på hugget. De nöjer sig inte med vaga besked om att det

till exempel ska göras en lungröntgen lite senare, de vill

ha exakta besked om tid och plats och syfte. De googlar

fram information och är pålästa. Det här är en verklighet

som vården måste förhålla sig till. Det kan visserligen

uppstå sekretessproblem med bedside handover när

patienten inte ligger på enkelrum, men i många fall är

man inte beroende av avskildhet. Samtidigt bör ändå

modellen anpassas till varje verksamhet med tanke på

sekretessfrågor och personaltillgång med mera.

"Dagens föräldrar nöjer

sig inte med vaga besked,

de vill ha exakt tid och

plats och syfte"

Liselott Pettersson och Nina Wallin har hållit i

införandet av den nya rapporteringsmodellen

1 1

nyheter


nyheter

Stora och

små spadtag

för framtidens

Akademiska

I maj var det byggstart för det så

kallade teknikhuset och för Uppsalas

Ronald McDonald-hus, som kommer

att fungera som patienthotell för

svårt sjuka barn och deras familjer.

Den 10 maj togs första spadtaget för

teknikhuset, en byggnad för tekniska

installationer, som fläkt och hissar för

materialtransport, som möjliggör etappvis

renovering av vårdavdelningar i 85-huset.

– Detta är startskottet för en omfattande,

mångårig modernisering av Akademiska

sjukhuset. Flera byggnader är

eftersatta. Det handlar inte om att lappa

och laga utan om grundläggande, långsiktig

renovering, sade Ludvig Larsson, ordförande

i produktionsstyrelsen, som tog

ett rejält spadtag med grävskopan.

Teknikhuset ska stå klart till sommaren

2013, då renovering av vårdavdelningar

påbörjas. Enligt planen ska två våningsplan

utrymmas och renoveras i varje etapp.

Efter 85-huset är det 70-huset som ska

uppgraderas. Moderniseringen av de båda

husen, som byggdes för 40–50 år sedan,

kommer att pågå i sex till sju år.

En utredning pågår om renovering av

centralblocket och byggnation på den så

kallade J-tomten. Parallellt med dessa projekt

ska brandskyddet uppgraderas i det

så kallade NoP-blocket, där bland annat

onkologen ligger.

Patientboende

Den 22 maj togs så det första spadtaget för

Sveriges femte Ronald McDonald-hus, ett

patientboende för svårt sjuka barn och deras

familjer i Uppsala. Huset, som byggs

nära Akademiska sjukhuset, ska stå klart

sommaren 2013.

Hittills har cirka 80 000 familjemedlemmar

bott i de fyra existerande Ronald

McDonald-husen i Huddinge, Göteborg,

Lund och Linköping. Huset i Uppsala

kommer till en början att ha 14 familjerum.

Tanken är att svårt sjuka barn ska kunna

vistas där tillsammans med sina famil-

1

Ovan: Vid ceremonin på byggarbetsplatsen bakom mikrobiologen, där Sveriges femte Ronald

McDonald-hus ska uppföras, var det barn från Almtunakyrkans förskola som höll i spadarna.

Nedan: Ludvig Larsson, ordförande i produktionsstyrelsen, tog ett rejält första spadtag med

grävskopan för det så kallade teknikhuset. På bilden intill syns Lennart Hävrén från Projektbyrån,

Thord Hägg, chef för Landstingsservice, Ludvig Larsson, och sjukhusdirektör Lennart Persson.

jer under vårdtiden på Akademiska eller

Skandionkliniken, Nordens första center

för protonterapi, som ska tas i drift 2015.

Barnen höll i spadarna

Vid ceremonin på byggarbetsplatsen bakom

mikrobiologen var det barn från Almtunakyrkans

förskola som höll i spadarna.

Landstingsrådet Erik Weiman uttryckte

glädje över att det nu är Uppsalas tur att

få ett hemlikt boende för svårt sjuka barn

och deras anhöriga.

– På Akademiska sjukhuset vårdas inte

bara barn från Uppsala och regionen utan

från hela landet, ibland under långa perio-

der. Att familjer kan bo tillsammans och få

en bra omvårdnad kan bidra till en bättre

tillvaro vid sidan av det rent medicinska,

sade Erik Weiman.

Byggandet av huset finansieras genom

insamlingar, donationer och stöd från

företag och privatpersoner. I insamlingen

har Ronald McDonald Barnfond ett samarbete

med Barncancerfonden, som samlar

in och bidrar med 16 miljoner kronor,

40 procent av totalkostnaden. Verksamheten

ska drivas som en fristående stiftelse

med en egen lokal styrelse.

elisabeth tysk

Foto: Elisabeth Tysk

Foto: Lars-Åke Blomberg

Fråga: Det finns sällan avsatta medel

för deltagande i nationella möten

som rör de patientgrupper som sjuksköterskor

specifikt arbetar med. Det

är generellt ont om pengar för fortbildning

och kompetensutveckling

för sjuksköterskor. Ser du det som

ett problem och vill du göra något åt

det?

Svar: Det här är en fråga som måste

diskuteras på den nivå där den enskilda

sjuksköterskan arbetar, det vill säga

nära verksamheten. Det är upp till varje

division, verksamhetsområde, avdelning

eller mottagning att sätta av pengar för

fortbildning av sin personal, och det

gäller samtliga professioner. Vi sätter

inte av centrala pengar för fortbildning

eller deltagande i kongresser för någon

personalkategori på sjukhuset.

Däremot finns det pengar att söka via

de olika fonder som är kopplade till sjuk-

huset. Om man skriver ”fonder för personal”

i sökfunktionen på Navet, kommer

man till en förteckning över dessa fonder.

Där finns beskrivet deras syfte och vilken

målgrupp som kan söka pengar ur respektive

fond. I det här fallet är det i första

hand Akademiska sjukhusets utvecklingsfond

som är av intresse.

FrÅGa dIrektÖren

FRÅGA DIREKTÖREN

I varje nummer av Ronden besvarar sjukhusdirektör

Lennart Persson frågor från personalen om verksamheten

Akademiska. Den här gången kommer frågorna från

neuromottagningen.

"I de flesta fall accepterar

patienterna fördröjningen

om de blir informerade om

orsaken till förseningen."

Fråga: Hur stor blir förlusten för

Akademiska på att betala tillbaka

patientavgiften när väntan blir mer

än 15 minuter?

Vem/vilka anser att den tiden är

rimlig?

Svar: Utifrån verksamhetens uppfattning

rör det sig om enstaka patienter

som använder sig av möjligheten att få

tillbaka pengarna. I de flesta fall accepterar

patienterna fördröjningen om de blir

informerade om orsaken till förseningen.

Dessutom har 35 procent av patienterna

frikort.

Den politiska ledningen anser att 15

minuter är en rimlig väntetid, då detta är

ett politiskt fattat beslut. Verksamheternas

möjlighet att leva upp till 15-minutersgränsen

är beroende av hur stor andel

av verksamheten som är akut respektive

planerad. Vid akuta toppar blir det

svårare att klara tidsgränsen.

1


patIentsäkerhet/cheFsläkarna

1

Språksvårigheter kan

vara en fråga om liv och död

Språksvårigheter är en relativt vanlig orsak till

avvikelser inom vården som egentligen hade kunnat

undvikas. Det är därför viktigt att beställa tolk på

vida indikationer och att utnyttja möjligheten till telefontolkning

vid behov. För att tydliggöra detta vill vi berätta

om ett sådant fall, som tyvärr fick en olycklig utgång.

En man i 60-årsåldern ringde larmcentralen och berättade

att han hade ramlat. Han hade ont i halsen och smärtor

i hela kroppen. Så mycket stod klart, trots att mannen inte

kunde kommunicera fullgott på svenska. Språksvårigheterna

innebar dock att sjuksköterskan som tog emot samtalet

inte kunde ta en ordentlig anamnes. Tills vidare bedömdes

det att mannen var infekterad, och larmet gavs prio 3.

I själva verket led han av hypertoni, diabetes och kol,

och han hade haft en hjärtinfarkt fem år tidigare. Dessutom

rökte han fortfarande. Inget av detta fick ambulanspersonalen

veta.

När mannen hittades var han naken och uppvisade

blåmärken. Han hade kräkts och det fanns avföring på

golvet. Ambulanssjuksköterskan frågade om mannen hade

bröstsmärtor, vilket han nekade till. Ambulanssjuksköterskan

drog slutsatsen att mannen var dehydrerad och hade

en infektion. På grund av det skickades inget mobilt ekg

(via mobimed) från ambulansen till sjukhuset.

På akutmottagningen lämnade ambulanssjuksköterskan

över till en medicinjour som undersökte

mannen. Därefter följde undersökning av kardiologjour,

som noterade att patienten var andningspåverkad och

orolig, med ett blodtryck på 81/50. Trycket hade sjunkit

kraftigt i ambulansen, men denna information föll bort när

medicinjouren rapporterade till kardiologjouren.

På akutmottagningen togs också ett första ekg – vilket

alltså borde ha skett redan i ambulansen – som kardiologjouren

sedan tolkade som att patienten hade en hjärtrytmrubbning.

Varken medicin- eller kardiologjouren noterade

de st-höjningar (ekg-förändringar vid misstänkt hjärtinfarkt)

som patienten hade. Han lades därefter in på en

kardiologisk vårdavdelning för arytmiövervakning.

En timme senare hade han blivit sämre, och ett nytt

ekg togs. Den här gången visade det tydliga tecken

på hjärtinfarkt och man gjorde därför en akut

ballongvidning, efter att först ha undersökt hjärnan med

datortomografi på grund av hans tidigare fall. Ballongvidningen

tog lång tid, med ett artärtryck strax under 50.

Ultraljud visade en nästan stillastående högerkammare, och

en halvtimme senare hade mannen avlidit.

Det fanns ytterligare omständigheter som bidrog till den

olyckliga utgången – bland annat ändrade rutiner för labbprover

som försenade diagnostiken – men avgörande var till

stor del de språksvårigheter som orsakade bristande kommunikation

mellan patient och vårdpersonal.

"I själva verket led han av

hypertoni, diabetes och KOL, och

han hade haft en hjärtinfarkt

fem år tidigare "

Det innebar att man inte hade tillgång till mannens

tidigare sjukdomshistoria i ambulansen, vilket i sin

tur ledde till att ambulanspersonalen avstod från

att skicka ett ekg. Ett mobimed-ekg hade gått direkt till

hjärtavdelningen, som med stor sannolikhet hade upptäckt

st-höjningen som missades av kardiologprimärjouren.

Det är alltså oerhört viktigt att man har rutiner för hur

man hanterar situationer när språket blir en barriär. Kan

personalen inte kommunicera med patienten på grund av

språk- eller hörselproblem ska man använda sig av en tolk.

Går det inte att tillkalla en tolk omedelbart, finns det ofta

möjlighet att använda sig av telefontolkning med mycket

kort varsel.

bengt sandén

chefsläkare

filippa nyberg

chefsläkare

Idébärare hyllades

med diplomering

Innovation Akademiska ger personalen

stöd för att utveckla sina

idéer från att vara just idéer till

att bli verkliga prototyper och så

småningom marknadsmässiga produkter.

Utvecklingen sker stegvis.

Bland annat ingår att produktrådet,

bestående av affärscoacher, ingenjörer

och finansiärer, granskar idéerna

och dess potential. Vid Innovation

Akademiskas senaste produktråd

diplomerades två av idébärarna på

sjukhuset eftersom de gått igenom

samtliga steg i idébärarprocessen

och nu har varsitt färdigt produktkoncept.

Håkan Karlsson och Nina Damber.

Håkan Karlsson, sjuksköterska

på barnsjukhuset har utvecklat

Transporthjälp Håkan, avsedd för

transport av barn i säng med infart

och infusionspump. Denna produkt

förenklar och effektiviserar arbetet

för personalen samt minimerar risken

för att infarten ska glida ur och

orsaka obehag för patienten. Håkan

samarbetar idag med ett företag

som planerar att starta produktion

och försäljning av Transporthjälp

Håkan. Under tiden filar Håkan

vidare på nya innovationer.

Nina Damber, operationssjuksköterska

på centraloperation,

förfärades över att 80 procent av

svensk sjukvårdspersonal de senaste

tio åren skadat sig vid hantering av

stickande och skärande utrustning.

Nina hittade en lösning för att förhindra

skador genom att utveckla

”Octofeet” en skalpellhållare med

sugfötter som placeras i rondskålen

för effektivare och säkrare överlämningar.

Nina har fler innovationer

på gång och är vd för det egna

företaget Ninwise AB vid sidan av

sitt arbete på centraloperation.

Vårmöte på kirurgdivisionen. Årets möte hölls

på Blå korset den 12 april. I år firade divisionen

att 70-huset fyller 40 år, samtidigt som centraloperation

funnits i 20 år och kliniskt träningscentrum

i tio år. Bland talarna märktes divisionschefen

Hans-Olov Hellström (t v), sjukhusdirektör

Lennart Persson och tidigare divisionschefen

Karin Norlén. Det delades ut två olika posterpriser:

Pris för bästa utvecklingsarbete gick till

Hjärtstartare/aed är nu placerade på följande

offentliga platser på sjukhuset: ingång

30, 50, 70, 78/79, 85, 95/96, Blå korset och

Friskhuset.

När behov av livräddning uppstår: bryt

plomberingen till skåpet, ta med hjärtstartaren,

starta den på on-knappen och följ

råden.

– Bekanta dig med platserna redan nu så

du vet exakt var hjärtstartare finns om du

noterat

"Gipstekniker utvecklar" av Monica Grafström,

Leena Öster, Lena Karlsson, Kristina Blom,

Christina Arnbom och Ann-Louise Wahlsten. Pris

för bästa vetenskapliga arbete gick till "In vivo

evaluation of an injectable premixed radioopaque

calcium phosphate cement" av Gry Hulsart, Eszter

Pankotai, Jonas Åberg, Miklos Weszl, Csaba

Forster-Horvath, Sune Larsson, Håkan Engqvist

och Zsombor Lacza.

Nu finns hjärtstartare vid huvudingångarna

behöver använda en, säger

Hjördis Pell, hlr-koordinator

vid kliniskt träningscentrum.

Efter användning kan

man lämna hjärtstartaren till

centraloperation, ingång 70

två trappor.

Kontakta din lokala hjärtlungräddningsinstruktör

om

du behöver gå en kurs.

Den 19 april hölls en jubileumsträff i Grönwallsalen

med föredrag, mat och mingel, med

anledning av att det är tio år sedan Akademiska

inledde operationer med cochleaimplantat.

Bland föreläsarna märktes bland annat professor

Hans Rosling (bilden), internationellt känd

för pedagogiska föredrag om global hälsa.

Hans Rosling är också aktiv i organisationen

Barnplantorna genom barnbarnet Max, som har

dubbla cochleaimplantat.

Andra talare var professor Helge Rask

Andersen och överläkare Göran Linde som såg

tillbaka på historien och blickade in i framtiden.

1


daGboken – at-läkare

Nya at-utbildningen lyfter Akademiska

20

foto:

staffan

claesson

"Jag kom in som

första 'kull' efter

reformen vilket

kändes väldigt

nytt och bra"

Namn:

Lars Sand

Yrke: At-läkare

Började arbeta på

Akademiska

sjukhuset: 2011

strupgreppet hårdnar. Blodflödet i carotisartärerna

minskar. Tunnelseende. Rosslig andning.

Strax innan jag förlorar medvetandet dunkar

jag till angriparen två gånger på axeln. Dr Dimberg,

kardiolog på lasarettet i Enköping, släpper

strupgreppet och kliver av min bröstkorg. Färskt

blod strömmar till hjärnan och min blick blir klar

igen. Morgonpasset i brasiliansk jiu-jitsu 6.30-7.15

är över. Efter en snabb dusch beger jag mig till

kardiologen på Akademiska sjukhuset.

klockan börjar jag inläsning av patientjournaler

för att sätta mig in i vad som hänt under

kvällen/natten och även de eventuella nya patienter

som inkommit sedan gårdagen. På avd 50 G, där

jag och övriga at-läkare är placerade under fyra

veckor, ligger främst patienter med akuta kardiologiska

sjukdomar, till exempel akuta koronära syndrom,

allvarlig arytmi eller någon annan allvarlig

cirkulationspåverkan som har kardiell orsak. Mitt

arbete som at-läkare består främst i avdelningsarbete.

Klockan 8.30 är det morgonrond tillsammans

med överläkaren och ansvarig sjuksköterska. Beslut

fattas då om till exempel in- och utsättning eller

justering av mediciner. Man beslutar också vilka

patienter som kan få åka hem och om hur den fortsatta

behandlingen ska skötas. Därefter går vi runt

och talar med var och en av patienterna. De flesta

blir glada, men vissa patienter och även anhöriga

utrycker oro över hur det ska gå när de kommer

hem.

10. 0 är det dags för den dagliga röntgenronden

och den därpå följande hjärtronden. Då

träffas kardiolog, pci-läkare, thoraxkirurg och

klinisk fysiolog på en gemensam rond för att gå

igenom patienter och besluta om den fortsatta

behandlingen. Som at-läkare ska jag då ha läst in

mig på ”mina” patienter och kort presentera dem

för de närvarande doktorerna. Efter hjärtronden

vidtar det dagliga avdelningsarbetet som innebär

att skriva remisser, bevaka resultat av genomförda

undersökningar samt att skriva in och ut patienter.

Ett viktigt moment är utskrivningssamtalen. Man

informerar då patienten om vilka mediciner de ska

ta och hur man ska undvika framtida sjukdomar,

samt hur den fortsatta behandlingen ska skötas.

15.30 är dags för eftermiddagsronden tillsammans

med avdelningssköterskan, då bland annat ordinationer

inför kvällen och natten görs. 16.30 är dagen

slut.

jag har så kallad forskar-at, vilket

innebär att jag under min 18 månaders kliniska

at-tjänstgöring har tolv månaders forskning

”insprängd” som tre fyramånadersblock. Totalt

blir alltså min at-tid 2,5 år. Detta är en fantastisk

möjlighet som Akademiska sjukhuset och Uppsala

universitet erbjuder, för att läkare ska kunna

upprätthålla en forskarkarriär under at-tiden. Min

forskning handlar om cancer i munhålan och under

min forskar-at har professor Jan Hirsch tillsammans

med mig startat ett molekylärbiologiskt

laboratorium på käkkirurgiska kliniken. Under

de kliniska månaderna blir det därför en hel del

kvällsarbete. Min övriga fritid tillbringar jag med

min fru och våra två barn.

at-utbildningen i uppsala hade i Sylfs årliga

undersökning fått en minst sagt blygsam placering

i Sverige. Man strukturerade då om hela at-administrationen

och tillförde nya ekonomiska medel.

Med Sune Larsson och Johan Heinius i spetsen

drog man igång ett helt nytt at-koncept där nya

studierektorer tillsattes, utvärderingar infördes

och regelbundna möten mellan de ansvariga och

at-läkarna inplanerades. At-handläggaren Christina

Asplund ombesörjer de praktiska inslagen av

utbildningen. Jag kom in som första ”kull” efter

reformen, vilket kändes väldigt nytt och bra. Ett

stort engagemang i at-ledningen sprider sig nedåt

till studierektorer och även till at-läkarna. Uppsala

har därefter sakta men säkert klättrat uppåt på

Sylfs lista och förhoppningen är att man till slut

kan nå topp-10.

jag tycker att det dagliga arbetet som at-läkare

flyter på bra. Handledningen och uppbackningen

har varit mycket bra. Som at-läkare i Uppsala har

vi alltid tillgång till kompetent personal att fråga

och diskutera med och det är oerhört viktigt för att

säkerställa en utbildning med hög kvalitet.

At-läkaren Lars Sand undersöker patienten Clarence Ekström på 50 G.

21


martIn wohlIn

"Om medicinska bedömningar

ändå inte efterfrågas, varför

ska hälso- och sjukvården

blandas in i detta?"

22

Sjukskrivning

– hur svårt kan det vara?

jag läser att endast 51 procent av alla sjukskrivningar

är fullständiga. Men 96 procent av

sjukskrivningarna blir trots detta godkända. Alltså

ägnas det tid åt att komplettera de 45 procent av

blanketterna som är bristfälligt ifyllda.

Samtidigt har landstinget räknat ut att om man

minskar varje läkarbesök med en minut, motsvarar

det flera arbetsdagar per år för en läkare. Och tänk

hur mycket tid sekreterare får ägna åt att föra över

dikterade anvisningar till mallen i Cosmic!

Så, var tror ni det finns tid och pengar att spara?

En läkare måste fylla i sjukintyg (medicinskt

underlag) för att sjukskriva patienter. De som läser

intygen jobbar på Försäkringskassan och är vanliga

hederliga svenska kontorsarbetare. Problemet är

att de oftast aldrig har satt sin fot, annat än som

patienter, i sjukvården. Därför får du inte använda

”svåra” ord som status eller anamnes.

Det som efterfrågas är diagnos, funktionsnedsättning

och aktivitetsbegränsning.

Och om läkaren

sjukskriver en längre tid

än de rekommenderade

nationella riktlinjerna så

måste detta motiveras i en

särskild ruta på lättbegriplig

svenska. Inte självklart lätt,

och oftast väldigt tidskrävande.

För om medicinska bedömningar

ändå inte efterfrågas,

varför ska då hälso- och sjukvården blandas

in i detta? Patienten kan väl själv fylla i sjukintygen?

Vill Försäkringskassan veta mer får patienten

komplettera uppgifterna. De är ju (oftast) vuxna

människor som kan ta hand om sig själva. Är de

sjukskrivna har de ju dessutom tid med detta.

Så, sjukskrivningar tar mycket tid för hälso- och

sjukvården och det finns redan nationella riktlinjer

för hur många dagar en patient ska vara sjukskriven

vid en viss sjukdomsdiagnos, men trots detta

ägnar hälso- och sjukvården oceaner av tid åt att

Martin Wohlin är universitetslektor i

akutsjukvård och arbetar som läkare

vid akutmottagningen.

fylla i sjukintyg på så enkel svenska att i princip all

medicinsk information går förlorad. Helt meningslös

administration i mina ögon.

hur vore det då om man avskaffade hela rasket

och lät läkare välja diagnos och om det ska vara

sjukskrivning utifrån sin och patientens gemensamma

bedömning? Inga intyg skrivs av hälso-

och sjukvården utan patienten kontaktar själv

Försäkringskassan som sedan betalar ut ersättningen.

Misstänker Försäkringskassan att någon är

sjukskriven för skojs skull, tja, då får de väl ringa

och fråga? Vid årets slut får läkaren personlig återkoppling

från Försäkringskassan på hur bra denne

följer riksgenomsnittet för antal sjukskrivningar

och längden på sjukskrivningarna.

Enkelt, eller hur?

Tänk vad mycket tid vi skulle kunna ägna våra

patienter och annat viktigt som vi sällan hinner

eller orkar med. Lennart, ringer du eller jag till

Försäkringskassan om detta?

Fantastisk

catering till

oslagbara priser

Uppsala Mat & Fest Catering

www.matfest.se

Utmärkta referenser nns


Unik festvåning

för personalfester,

disputationer & bröllop

Restaurang Sven Dufv

T.svendufv


2


nIna cavallI-bjÖrkman

"Helt maktlösa ser

de den gigantiska

stocken rulla mot

barnet"

Vissa har änglavakt

som at-läkare på akutmottagningen blir

jag ombedd att träffa en kvinna som sökt

tillsammans med ett barn. Personalen tror att

det är kvinnan själv som söker för någonting,

eftersom hon är förtvivlad och vankar fram

och tillbaka i rummet. Hon gråter så häftigt att

hon inte kan göra sig förstådd, så jag sätter mig

på en pall och väntar ut henne. Flickan leker

stillsamt på golvet.

när kvinnan slutligen samlar sig berättar

hon att hon och maken hållit på att avverka

skog. De hade arbetat i en skogsbacke ganska

nära sitt eget hus, och träden de fällt var stora.

Hon måttar med händerna för att jag ska förstå

omfattningen av avverkningen. De höll på en

lång stund med att fälla ett mycket stort träd

som nedtill var nästan en meter i diameter.

Under tiden föräldrarna gör detta sitter den lilla

flickan och leker längst ned i backen, nära huset.

jag börjar ana vart historien skall leda.

Plötsligt kommer den stora stocken i rullning.

Kvinnan och mannen upplever sina livs mest

fasansfulla ögonblick. Helt maktlösa ser de

den gigantiska stocken rulla mot barnet, och

de har inte en chans att hinna rädda henne. De

springer efter stocken, ser henne hamna under

den, hör först ingenting men sedan hennes

skrik. Hon sväljer. ”Vi förstod ju att ett barn

inte kan överleva detta. Vi bar in henne i huset

och väntade på att hon skulle dö”. Jag blir alldeles

iskall, undrar ”Hur länge satt ni där?”. Det

visar sig att de varit övertygade om att det varit

en fråga om minuter, och att de då velat att hon

skulle få dö hemma. När tjugo minuter hade

gått insåg de att de kanske skulle hinna med

henne till ett sjukhus. Min oro tar över helt, jag

känner mitt hjärta slå hårt. Jag vågar inte lämna

rummet men öppnar dörren och ropar åt personalen

att de ska hämta dagbakjouren direkt.

Jag sveper upp flickan, som jag nu ser har

skrubbsår i ansiktet. Jag får av henne kläderna

och börjar leta efter sprucken mjälte, tecken till

inre blödning, benbrott. Flickan spjärnar emot,

vill hellre leka med de bokmärken hon fått av

sjuksköterskan.

den gamle kirurgen blir skakad. Han

kommer genast och undersöker barnet, men

inte heller han hittar några tecken till allvarlig

skada. Plötsligt inser jag att kvinnan

fortfarande tror att läget är livshotande. Även

kirurgen ser detta, och han säger till henne. ”I

det här jobbet blir man ödmjuk. Idag har ni haft

änglavakt, och barnet verkar helt intakt. Kanske

har stocken studsat över henne, kanske undkom

hon på annat sätt. Vi förstår inte alltid det vi

ser”. Mammans gråt tar vid på nytt, fast denna

gång innehåller den outsäglig lättnad. I hennes

knä sitter en mycket liten ljusblond flicka, och

leker oberört med sina bokmärken.

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!