Stridsvagnsspärren i Lill-Jansskogen

Upptäck
En förhållandevis intakt pansarspärr i Lill-Jansskogen med
stridsvagnshinder i originalskick av både draktandstyp och
så kallade betongpianon. Övriga värn som pjäsvärn, skyttevärn
och stråkkastarenheter är raserade. Linjen sträcker sig
från Brunnsviken till Husarviken. Denna del av nordfrontens
inre h-linje uppfördes i slutet av beredskapen, mer som en
del av försvar mot kuppföretag snarare än fullskaliga anfall
från t ex tyska styrkor i Norge.
Start
Ta Roslagsbanan vid Östra station till hållplats Universitetet,
tid några minuter, medellätt promenad några kilometer på
stigar, vägar och lätt skogsterräng.
Mål
2
Stridsvagnsspärren
i Lill-Jansskogen
T-Frescati mot Slussen, tid 17 minuter. Total tid 2–3 timmar.
lill-jansskogen 27
Lill-Jansskogen är döpt efter Lill-Jans, ett hovjägarboställe
som på Bellmans tid låg vid nuvarande Drottning Kristinas Väg,
och som även användes som krog. Hovjägaren Lill-Johan, Johan
Persson, var liten i växten och arbetade på 1600-talets slut som
väktare vid staketet som skulle hålla Karl XI:s högvilt inspärrat
på norra Djurgården.
Området som ursprungligen låg mellan Valhallavägen och Uggleviken
begränsas idag av Fiskartorpsvägen, Stadion, Sophiahemmet,
Tekniska Högskolan, Drottning Kristinas väg samt Värtabanan.
Vår upptäcktsfärd startar i skogspartiet Lilla Björnäset, som är
det största sammanhängande skogspartiet i Lill-Jansskogen. Det
begränsas i norr av en förkastningsbrant i väst-östlig riktning
Objekt 10. Draktandsspärrar är än idag ingen ovanlighet i Värmlandsskogarna
mot norska gränsen. Men att en okänd för de flesta ligger några hundra meter
framför Sveriges största arbetsplats är både märkligt och mäktigt.
med de högsta punkterna cirka 25–30 m över Laduvikens nivå.
Skogsområdet är mycket varierat med blandskog där en del granar
når ansenliga dimensioner. Det är lätt att förstå vikten av att regla
av detta område med en kraftig stridsvagnsspärr. Lill-Jansskogen
kunde inte tillåtas bli ett fäste för fientlig verksamhet. Vi befinner

Promenad 2 (karta 1 av 2): Lill-Jansskogen
1 3
2
6
5
4
0 100 200 300
METER
7
8 9 10
BARON RÅLAMBS VÄG
11 12
13
14 15 16
17 18
19
20
21 22 23
FISKARTORPSVÄGEN
24 25 26 27
31
19 30
28
Kartan fortsätter på nästa uppslag!

Promenad 2 (karta 2 av 2): Lill-Jansskogen
0 100 200 300
METER
32
FISKARTORPSVÄGEN
33
34 35 36
39
38
40
37
42 43
41
oss faktiskt bara några kilometer från riksdagshus, det kungliga
slottet, militära högkvarter och allt det andra i huvudstadens absoluta
kärna.
Denna promenad gör jag i sällskap med Per Lindroos, guidebokens
karttecknare, som passar på att göra en första research under dagen.
Vi tar Roslagsbanan till station Universitetet och går in bakom
raden av betongpianon som ligger alldeles framför oss (1). Efter bara
20 steg från det första pianot står vi på det första skyttevärnet (2)
och snett framför ligger ett pjäsvärn (3), eller snarare resterna av
det. Det är idag svårt att veta vilken slags kanon det rörde sig om,
men ett tips är att det var en pansarvärnskanon.
Objekt 1. Pjäsvärnet som
det såg ut innan raseringen
2004. Då spärren uppfördes
röjdes all vegetation bort,
nu är här hel förbuskat.
lill-jansskogen 31
Vi rör oss längs dessa mäktiga betonghinder, och efter det sista pianot,
strax innan det döda trädet, ligger ett värn (4).
Nu blir det bergsbestigning! Efter en kort sträcka i snåren träffar
vi på en liten stig som tar oss upp på den högsta punkten. Här är
berget alldeles sönderslaget, och det är inte svårt att föreställa sig
att här legat ett värn (5). Det var nersprängt i själva berget, och
hade skjutriktningar åt tre håll, en lite märklig konstruktion.
Kanske var det därifrån man observerade. Sikten är väldigt bra
med Brunnsviken på vänster hand, Roslagsvägen rätt fram och
Stockholms universitet till höger. 1944 var här mycket annorlunda.

32 lill-jansskogen 33
Roslagsbanan fanns förstås, och där Aula Magna ligger idag låg då
Skogshögskolan. Men det starka bruset från Roslagsvägen, och
rörelserna från de idag tiotusentals studenterna och lärarna fanns
inte. En sommardag här uppe borde ha varit ganska vilsam.
Snett till höger efter den långa bergshällen ligger ett mer osynligt
objekt (6), och efter detta börjar vår nedstigning. Vi tar riktmärke
på universitetet och tar oss försiktigt ner till och över Baron Rålambs
väg.
Väl över pågår byggnadsarbeten i skogsbrynet. Arbetet med Norra
länken har just startat, frågan är hur mycket av våra beredskaps-
Objekt 3. Få som idag
tankar på macken som
skymtar ett femtiotal meter
längre bort anar att de
befinner sig intill det som
skulle hindra en framryckande
fiende i andra
världskrigets slutskede.
Objekt 5. Ett stenskravel är
allt som återstår. Universitetet
skymtar mellan träden.
Objekt 7. Förklaringen till att dessa mäktiga betongpianon står kvar är enkel:
det skulle kosta en förmögenhet att först bila ned dem till bitar möjliga att
transportera bort, och sedan betala för deponeringen.
minnen som finns kvar då länken står klar. Vid objekt 4 för en stund
sedan såg vi en markeringspinne som det stod ’Ventilationstorn’
på. Illavarslande.
Vi grubblar inte mer över detta, till höger uppe bland snåren ser
vi nästa objekt (7). Det är en imponerande samling av inte mindre
än 41 draktänder formerade i tre linjer i djupled. Ett slags landskap
av pansarhinder av samma typ som Maginot- och Siegfriedlinjerna
mellan Frankrike och Tyskland före andra världskriget.
De är förskjutna sinsemellan och åtminstone för dåtidens stridsvagnar
omöjliga att forcera. Något hundratal meter ovanför draktänderna
finns de idag väl dolda resterna av fem skyttevärn av betong
med splitterskydd (8–12). Inte heller dessa är lätta att upptäcka i
det oröjda skogspartiet, men disponerar du en GPS-mottagare
blir det möjligt. Gå framåt åt öster, håll koll på när y-koordinaten
stämmer med objektets värde. Gå sedan 90 grader, dvs rakt åt höger
tills även x-koordinaten stämmer. Har du nu haft tur att få kontakt

34 lill-jansskogen 35
med tillräckligt många satelliter står du på en plätt på cirka 2x2
meter. Värnet ligger nu rakt under dina fötter. Stampar du till och
det låter lite ihåligt är du på rätt plats.
Vi går ner till stigen igen och fortsätter framåt. Efter tvåhundra
steg ser vi något som skymtar i skogen till höger. Kämpande med
slyet närmar vi oss början på en rad med betongpianon, objekt (13).
Nu tittar vi närmare på hur de är gjorda. Genom varje piano
löper åtta horisontella dragjärn som hållit ihop hela konstruktionen
under gjutningen. Det gäller ju att formen ska stå emot 17 ton flytande
betong tills den härdat! På några pekar fortfarande en ingjuten
armeringspinne uppåt, avslutad med en ögla. Här ska maskeringsnätet
kunna draperas över betongen och tillsammans med grenar
och annat dölja spärren. Nu gör slyet samma tjänst. Då, för sextio
år sedan, var skogen avröjd för att ge skottfält. Ett ganska stort
stiligt rådjur låter sig inte påverkas alltför mycket av oss. Ovanför
pansarhindren ligger ytterligare fem skyttevärn (14–18) som även
de är omsorgsfullt raserade, antingen för några år sedan, eller i
många fall tidigare.
Att värnen fyllts igen är inte särskilt märkligt: Lill-Jansskogen
är ju ett mycket populärt och stadsnära skogsområde med många
motionärer och friluftsmänniskor. En orienterare som ramlar
ner i ett skyttevärn kan få svåra skador, även vilda djur kan göra
sig illa. Dessutom är området nu en del av Nationalstadsparken.
Vi fortsätter i samma riktning, fast nu i skogsterrängen och
lovprisar att vi tog på oss ordentliga skor. Snart träffar vi på ytterligare
40 draktänder, även dessa med tre linjer i djup (19), och vi
förstår att linjen även sträckt sig över den ridstig som kommer
från vänster. Dessa draktänder stod i vägen och har därför tagits
bort. Uppgiften att bila ner de återstående som innehåller hundratals
ton betong är det ingen förvaltning som vill lägga miljoner
på idag, och väl är det. Vår rekommendation är solklar: låt resten
av denna anläggning stå kvar och fortsätta bli mossbelupet. Ingen
vettig människa skulle idag drömma om att riva tidigare århundradens
försvarskonstruktioner typ skansen Kronan i Göteborg.
Då denna stridsvagnsspärr byggdes hade vi i Sverige inte de
relativt effektiva motmedel som de krigförande länderna tagit
fram mot stridsvagnar. USA använde Bazooka och tyskarna ett
raketvapen som kallades Panzerfaust. Istället var det var klena 37
mm-kanoner som skulle göra jobbet. Om inte ens dessa fanns
tillgängliga var tanken att soldater skulle ta sig fram till stridsvagnen
och fästa laddningar på den lede fi:s vagnar. Eller kasta in
laddningen under ett band. Men de som skulle bemanna linjen
här var så kallade täcktrupper, bestående av landstormsförband
eller hemvärn. Tanken att lite äldre män i 35 till 40-årsåldern
med kort utbildning skulle utföra sådana manövrer känns idag
inte realistisk.
Att detta bygge inte var helt okomplicerat framgår av ett dokument
i Krigsarkivet. Den 27 mars 1944 inlämnade överstelöjtnant
Enger nämligen sin rapport över ”...försök att erhålla fullt tillfredsställande
pansarhinder å den del av Laduviken, som består
av 50 cm vassmatta på dy: Vad beträffar de s k ’pianolådorna’ komma
dessa till användning endast på sådana platser, där utrymmet icke
medgiver anordnandet av treradiga pansarhinder. Dessa ’pianolådor’
hava genom sin konstruktion med stenförstärkt betong givits en
mycket hög motståndsförmåga mot beskjutning från artilleripjäser
och motsvarande. Omfattande försök med forcering av stridsvagnar
hava även utförts mot denna typ av hinder med mycket goda resultat.
Arméns fortifikationsförvaltning vill därför som sin åsikt framföra,
att denna typ av hinder utgör ett effektivt hinder mot stridsvagnar,
som lämpligen bör komma till användning på sådana platser där
annan form av hinder icke är möjlig. De rörliga delarna i nämnda
hinder medgiva ett snabbt stängande och öppnande av genomfart
i hindret därest desamma handhavas på ett riktigt sätt. Instruktioner
och anvisningar härför hava av arméns fortifikationsförvaltning
utfärdats. Vagnar, spåranordningar och domkrafter hava anskaffats
till samtliga färdigställda rörliga hinder, varvid som regel till varje
område anskaffats ett antal i reserv.”
Vi förundras över att det svenska skriftspråket förändrats så
mycket på bara några generationer och fortsätter vår vandring.
Efter draktänderna träffar vi på en motionsslinga som korsar stigen
framför oss. Där stigarna möts bildas en grön triangel i mitten.
Vi börjar stega här och går uppför motionsslingan! Efter sextio

36 lill-jansskogen 37
steg står vi vid objekt (20). Sedan går vi ned till ridvägen igen och
följer den i riktning mot Fiskartorpets skidbackar. Till vänster
om oss ligger en våtmark. Där placerades det under beredskapen
en myrgrav, d v s en minering. Nu är vi inne i en slags transportsträcka
till de objekt som finns borta vid Stora Skuggan. Per tecknar
snabbt ner iakttagelser till den karta som finns i detta kapitel. Själv
tittar jag efter synliga rester av de skyttevärn (21–31)som jag vet
finns i terrängen till höger om oss fram till skidbackarna. På flera
platser syns sprängsten på till synes omotiverade ställen i terrängen.
Det indikerar att ett skyttevärn sprängts ut i berget ovanför och i
kombination med en GPS kan den intresserade leta vidare. Man
brydde sig vid bygget inte om att snygga till efter sig, sedan har
det bara blivit liggande och man har låtit naturen göra sitt. De
sanna entusiasterna kan förstås hitta de flesta av objekten. 273
steg från skylten Ridväg hittar jag i alla fall objekt (24) uppe på en
kant. Seger!
Framför oss dyker både den lilla slalombacken och den mer
imponerande hoppbacken upp. Numera en något bedagad anläggning,
utan direkt användningsområde för sport under de varma
vintrar som nu råder. På 1930-talet var det annorlunda, då sjöd
området av liv vintertid. Vi sänder en tanke till hjältarna som
kastade sig ut från hopptornet med sina breda träskidor och landade
på den frusna Laduviken nedanför.
Uppgifter i Krigsakivet visar att man planerade att gruppera en
150 cm luftvärnsstrålkastare bredvid backen för att kunna belysa
både Laduviken och kärret i den västra änden vid skarpt läge. Om
så skedde är inte bekant, det finns i varje fall inga synliga rester. Inte
heller finns spår av de fem skyttevärn (32–36) som var grupperade
i den norra delen av backen, en bit ovanför sjön. De skattade åt
förgängelsen 2004. Vi följer stranden fram till Fiskartorpsvägen
och njuter av den vackra naturen. Bland annat passerar vi en färsk
bäveravverkning.
På andra sidan vägen ligger ett fint ljusgrönt hus uppe i backen.
Alldeles nedanför den lilla stenmuren en bit från husets högra
gavel är platsen för ett skyttevärn (37). Vi fortsätter Fiskartorpsvägen
åt vänster och mellan husets vedbacke och transformator-
huset ligger nästa värn (38), grupperad närmast exakt i Laduvikens
förlängning.
Då vi rundar transformatorhuset på dess vänstra sida står vi
plötsligt intill ett betongpiano, det första hindret i den sista raden
betongpianon på vår promenad (39). Ovanför på en liten platå ligger
ett skyttevärn (40).
När vi sedan följer stigen parallellt med bäcken skymtar vi strax
två draktänder uppe i backen till höger (41). Lite längre fram ligger
ett skyttevärn (42) och objekt (43), det sista skyttevärnet på vår
promenad syns svagt några meter ifrån. Här har vi trots grönskan
en bra överblick över de sista pansarhindren som sträcker sig
fram till Djurgårdsförvaltningens grind. Det finns fler värnrester
i backen, men vi nöjer oss med detta.
På andra sidan kullen träffar vi Birgitta Persson, som bott på
hovjägarebostället strax ovanför Karl XI:s fiskarstuga hela sitt liv.
Objekt 37. Ingången
till skyddsrummet
i ett av skyttevärnen
vid foten av hoppbacken
strax före
raseringen 2004.

38 lill-jansskogen 39
Objekt 44. Efter beredskapen plomberades värnen i allmänhet med en slags
betongplank som dels bevarade anläggningen, dels var ganska lätt att avlägsna
om den snabbt skulle tas i bruk. Det var ganska lätt att komma in för även ej
auktoriserade besökare.
Birgitta var tonåring då spärren uppfördes, och kommer mycket
väl ihåg: ”Den byggdes alldeles i slutet av kriget, och det var väldigt
mycket diskussion om detta verkligen var nödvändigt eftersom
invasionen i Normandie redan hade ägt rum. Min far var i tjänst
då och han var mycket upprörd, hade befästningsbygget skett tidigare
kunde det för hans del passerat. Nere vid Laduviken vid den lilla
träbron gjordes en anordning som skulle kunna skjutas ut över
Objekt 49. Ett av skyttevärnen vid Stora Skuggan under ett lätt snöfall innan
raseringen. Djurgårdsförvaltningens arbetsplats skymtar nedanför. Visst kan
man förstå att halvt osynliga hål i terrängen kan vara farliga för både människor
och djur, särskilt i ett friluftsområde, och det är förstås rätt att lägga igen
sådant som inte rustas upp och skyltas. Allt kan inte bevaras.
Fiskartorpsvägen. Jag har aldrig sett några soldater här, möjligen
kan tänkas att det var övningar någon gång, men inte i någon
större skala i alla fall. På sextiotalet utförde Tekniska högskolan
sprängförsök i värnen, och det är nog den enda nytta dessa värn
gjort.”
Då denna linje byggdes i slutet av 1944 gick den ända till Husarviken,
som för övrigt inte fått sitt namn efter vapenslaget husarer.

40 lill-jansskogen 41
De betongpianon som idag markerar slutet på den spärr som sträcker sig ända
från Roslagsvägen.
På medeltiden låg byn Husarne här och betoningen ska ligga på
första stavelsen, Hu’sarviken. Nu bekymrar vi oss inte mer om
krigstidens byggnationer, utan går tillbaka till den lilla träbron.
Där är naturligtvis alla spår av spärren är avlägsnade och vi kan
lugnt avsluta vårt uppdrag med att promenera längs Fiskartorpsvägen
mot Universitetet. Det bekvämaste är att ta tunnelbanan
tillbaka till staden. Är man lite sugen efter utflykten och det råder
affärstider går man av vid Slussen. Snett över Götgatan vid den
övre ingången Hökens gata ligger kaffebaren Sosta och lockar med
riktigt gott kaffe och en italiensk varm smörgås.
Mer att veta:
År 2007 kan det tyckas märkligt att man byggde ut detta stridsvagnsförsvar
i Lill-Jansskogen bara ett halvår innan andra världskriget
upphörde i Europa. Men ingen visste då när det skulle sluta
och än mindre hur situationen skulle se ut efter ett stillestånd.
Denna sena utbyggnad ingick liksom alla utbyggnader i huvudstadens
omgivning i en plan. Man beslöt om arbetena i huvudsak så
sent som i december 1942 och försökte då komma igång så snabbt
som möjligt. Men byggen pågick febrilt i hela landet vid gränserna
i Värmland, Jämtland och Norrbotten, liksom längs hela kusten
och runt hela Gotland. Läget var ansträngt. både ekonomiskt och
kapacitetsmässigt. Många arbeten utfördes av entreprenörer, andra
av arbetskompanier. Det var hela tiden en avvägning, allt kostade
ju och pengar var det ont om. Det var även viktigt att öva de inkallade
Stridsvagnsspärren i Lill-Jansskogen var trots den omedelbara närheten till
rikets mitt inte den sista bastionen. Det upprättades även ett kärnförsvar i
mitten av Stockholm. Originalkartan i Krigsarkivet har osedvanligt hög kvalitet,
det är en reklamkarta för ett företag...

42
Strålkastaren hade ingen
glödlampa, utan var en
båglampa, en ljusbåge
mellan två elektroder.
istället för att de skulle agera byggjobbare. Inte heller för folkhushållet
var det ekonomiskt att kalla in kvalificerad arbetskraft och låta
dem utföra grovarbete med uppgifter de inte var lämpade för.
För huvudstadens försvar utförde man, utom anläggningar på
enstaka platser, byggnationer på sex olika fronter och kring fyra
flygfält. Fram till 1 april 1944 lät kommendanten rekognosera och
planera arbeten och sända förslagen till militärbefälhavaren. Efter
detta datum bromsades gången upp, då rekognoserade militärbefälhavaren
och kommendanten gemensamt. Först därefter fastställdes
huvudlinjer för själva arbetet. Sedan gick det snabbt undan,
bland annat utfördes denna stridsvagnsspärr.
Upptäck
Det så kallade Gärdetförsvaret, som var alldeles speciellt
och låg utanför den ordinarie befästningsplanen. Uppgiften
var att avvärja luftlandsättning, och fältbefästningarna var
lokaliserat till tre väl avgränsade platser: Kampementsbacken,
Borgen och Karl XI:s skans. Vid skarpt läge kunde
själva gräsfältet förses med pålar och taggtrådshinder för
att hindra landning. Få synliga spår från detta i slutet av
1944 mycket väl försvarade område finns kvar idag, men
alldeles under jordytan finns ytterligare bunkrar och värn.
Fotografier, grafik och gärna en GPS gör att vi ändå kan
skapa oss en uppfattning om arrangemangen.
Start
Ta Tunnelbanan till station Gärdet, uppgång Brantingsgatan.
Promenad 2-3 km främst i tjockt oklippt gräs och på stigar.
Bra skor är nödvändigt, oömma kläder är inte fel.
Mål
3
Försvaret av Gärdet mot
luftlandsättning
Hållplats Museivägen, buss 69 till Sergels Torg. Tid ungefär
2 timmar.