20.09.2013 Views

Historia 1

Historia 1

Historia 1

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

Handelsstaden Lübeck<br />

Lübecks anor går tillbaka till 700-talet, då slaverna hade bosättningar långt västerut. En av dem hette Liubice,<br />

vilket betyder ”den älskvärda”. Den låg norr om den nuvarande stadskärnan, som uppstod på 1100-talet, då<br />

greve Adolf II av Schauenburg-Holstein grundade den första tyska hamnstaden här.<br />

1160 fick Lübeck stadsrättigheter som hansestad. Henrik Lejonet gav staden en författning med ett råd på 24<br />

rådsherrar, där de viktigaste köpmannafamiljerna var företrädda. Rådets elitistiska prägel ledde flera gånger<br />

till revolter från stadens övriga befolkning. Men i stort behölls författningen ända till 1800-talet.<br />

Hansestaden Lübeck blev en ledande handelsmakt i Nordeuropa genom sitt gynnsamma geografiska läge<br />

och, inte minst, fartygstypen hansakoggen med sin höga lastkapacitet. Danskarna såg Lübeck som en farlig<br />

konkurrent, och flera krig utkämpades mellan dem. Efter Lübecks erövring av fästningen Helsingborg slöts<br />

1370 freden i Stralsund. Därmed befäste Lübeck sitt herravälde i Östersjöområdet.<br />

Det lübeckska handelsväldet kom att sträcka sig till Steel Yard i London, Bergenkontoret Bryggen och<br />

Novgorod. En viktig handelsvara var salt, som fraktades landvägen från Lüneburg och exporterades för att<br />

konservera den skånska sillen och den norska stockfisken, som åts under fastan. Lübeck hade också en stor<br />

krigsflotta, mest för att värja sig mot sjörövare.


Lübecks tvister med Danmark gynnade Gustav Vasa, som flydde till staden 1519 och<br />

fick finansiell och militär hjälp att bli kung i Sverige. En tavla minner om det hus där<br />

han bodde på Königstrasse (Gustavs värd hette König).<br />

Trettioåriga kriget, de nederländska fartygens debut i Östersjön och den allmänna<br />

omorienteringen av handelsvägarna mot väst gjorde att Lübecks storhetstid som<br />

handelsstad upphörde under 1600-talet. Senare följde dystra perioder som<br />

fransmännens plundringar under Napoleontiden och andra världskriget, då<br />

stadskärnan bombades sönder. En annan tragisk händelse var ett allierat flygangrepp<br />

den 2 maj 1945 på tre fartyg i Lübeckbukten, varvid sjutusen–åttatusen människor<br />

omkom, däribland tusentals koncentrationslägerfångar.<br />

I dag märks föga av kriget utom den stora klockan i Mariakyrkan, som rasade ned<br />

under bombnatten 1942. Den ligger kvar på nedslagsplatsen som minne. 1987 blev<br />

Lübeck förklarat som världsarv av Unesco.


Maria Eleonora<br />

Prinsessan Maria Eleonora föddes den 11 november 1599 i Königsberg, Preussen, som den andra<br />

av tre döttrar till kurfursten i Berlin, Johan Sigismund av Brandenburg. Modern, Anna av Preussen,<br />

var den dominerande av föräldrarna och hovet i Berlin präglades av hennes stränga lutherska<br />

ortodoxi och kurfurstendömets bistra finanser. Döttrarna lärde sig varken frans-ka eller latin och<br />

fick inte heller någon allmänbildning i egentlig mening, utan förvärvade mer praktiska färdigheter i<br />

till exempel broderi, teckning och musicerande. De tre prinsessorna var hett eftertraktade på<br />

Europas kungliga och högadliga äktenskapsmarknad. Så fort den äldsta av dem gift sig riktades<br />

intresset mot Maria Eleonora. Samtida skildrare var ense om prinsessans utomordentliga skönhet<br />

och vackra gestalt.<br />

I Sverige hade Gustav Adolf ärvt kronan av sin far 1611 och dessutom ett krig på tre fronter, mot<br />

Danmark, Ryssland och Polen.<br />

Till de kungliga plikterna hörde att finna en lämplig maka och säkra tronföljden. Gustav Adolfs<br />

ungdomskärlek var adelsflickan Ebba Brahe, men hans mor, änkedrottning Kristina, motsatte sig<br />

förbindelsen. Dynastiska beräkningar hörde till tidens i och änkedrottningen ville gärna se kungen<br />

gift med en protestantisk tysk furstinna. Tyska var ju hans modersmål. Frågan om äktenskapet<br />

mellan Maria Eleonora och Gustav Adolf blev ett utdraget politiskt spel med många inblandade<br />

under flera år.<br />

När kurfursten Johan Sigismund avlidit reste Gustav Adolf och hans svåger, pfalzgreven Johan<br />

Kasimir, inkognito till Berlin och träffade kurfurstinnan Anna och hennes döttrar våren 1620. Maria<br />

Eleonora var positiv till en förmälning. Men Anna och den nye kurfursten Georg Vilhelm, Maria<br />

Eleonoras bror, sa nej av politiska skäl. Alliansen kunde störa förhållandet till Polen.


Efter en rundresa i Tyskland (under namnet ”kapten Gars”) återkom kungen till Berlin på sommaren. Då hade<br />

Anna bytt åsikt och skyndade på händelseförloppet. Hon skickade bort Maria Eleonora till sin gifta dotter i<br />

Braunschweig och då kurfursten vägrade ge hemgift och respengar tog Anna som pant dyrbarheter från slottets<br />

skattkammare. Rikskanslern Axel Oxenstierna ledsagade på hösten Anna och hennes två ogifta döttrar med den<br />

svenska flottstyrkan till Kalmar. Där väntade Gustav Adolf och hela förfarandet kan närmast ses som en<br />

enlevering av den tyska prinsessan. Rikskanslern skrev till Kasimir om mötet med Maria Eleonora: ”Jag kan icke<br />

nog tacka Gud att min nådige konung får en så dygdig, väluppfostrad och väl gestaltad gemål.”<br />

Den 25 november 1620 stod bröllopet i Stockholm med all tillbörlig ståt. Som morgongåva fick Maria Eleonora<br />

ett omfattande livgeding – landområde vars intäkter hon skulle leva av som änka – i Småland och Östergötland.<br />

Hon kröntes tre dagar senare i Storkyrkan. I samband med bröllopet anställdes en rad utländska musiker och ett<br />

permanent hovkapell bildades. Drottningen hade renässansmänniskans intresse för musik, konst, teater och<br />

arkitektur, och hon älskade prakt och vackra saker. Hon ritade själv slott och andra byggnader som aldrig blev<br />

byggda av ekonomiska skäl. Och på tyskt hovvis omgav hon sig med dvärgar och narrar. Att Maria Eleonora<br />

omfattade sin make med en passionerad kärlek var hennes omgivning klar över. När Gustav Adolf var ute i fält<br />

och utsatte sig för livsfara blev hon förtvivlat oroad och deprimerad. Om han sårats eller blev försenad hem<br />

vågade man inte berätta detta för henne. Men när han var hemma var hon ”im Himmel”! Hennes omgivning,<br />

liksom släkten i Tyskland, oroades över hur hon gav uttryck för sin ängslan.


Hovet i Stockholm var ett kvinnornas hov. Här fanns Gustav Adolfs mor, änkedrottningen Kristina,<br />

makens syster pfalzgrevinnan Katarina och hennes egen mor Anna. Alla hade de fött barn och<br />

därigenom befäst sina ställningar som mödrar och hustrur. Maria Eleonoras främsta uppgift var nu också<br />

att föda en arvinge, helst en son. Men detta gick inte enligt planerna. Den första graviditeten ändade i ett<br />

missfall samma dag som Gustav Adolf avseglade till Livland 1621. Kungen bad sin svärmor att stanna<br />

kvar hos drottningen. Hon väntade barn på nytt 1623 och en flicka föddes. Denna dog dock inom ett år.<br />

Maria Eleonoras sorg sägs ha varit omåttlig. I maj 1624 fick hon ännu ett barn, en pojke som var död vid<br />

födseln.<br />

I december 1626 föddes så parets sista barn, den blivande drottning Kristina.<br />

Den bild av Maria Eleonora som Kristinas självbiografi – skriven i Rom först 1681 – gett eftervärlden var<br />

bilden av en djupt besviken drottning vars stjärntydare försäkrat henne att barnet var en pojke.<br />

”Drottningen, min moder, som ägde såväl alla sitt köns svagheter, som dess dygder, var otröstlig. Hon<br />

kunde icke tåla mig, ty, sade hon, jag var flicka, och jag var ful.” Kristina skrev också att kungen gett<br />

henne ett kärt mottagande och sagt till sin syster: ”Jag hoppas att denna flicka skall bliva mig så god<br />

som en gosse. Jag beder Gud att Han bevarar henne, eftersom Han har givit mig henne.” Samtiden<br />

trodde på astrologi. Gustav Adolf och Kristina var båda skyttar, för vilka frihet till kropp och själ är viktiga.<br />

Maria däremot var skorpion, det mest passionerade av zodiakens tecken.


Maria Eleonora ville gärna följa sin make i fält, vilket var mycket kostsamt och besvärligt. Hon vädjade<br />

åtskilliga gånger om att få resa ut till Gustav Adolf. Sommaren 1630 begav sig kungen med flottan till<br />

Pommern och kunde med armén tåga ned i Tyskland till den konflikt som kom att kallas trettioåriga<br />

kriget. När kungen inte kom hem enligt planerna på hösten efter fälttåget, skrev Maria Eleonora till Johan<br />

Kasimir att hon inte stod ut – hon ville dö. Det bestämdes att hon skulle resa över till Tyskland följande<br />

år. Resan fördröjdes och drottningen ansåg sig illa behandlad. På sommaren 1631 kom hon till<br />

hamnstaden Wolgast i Pommern. Vistelsen där blev långvarig. Först i januari 1632 möttes makarna och<br />

efter ett påkostat intåg i Frankfurt am Main fick drottningen njuta av segrarens triumf. Gustav Adolf<br />

lämnade henne dock snart för nya krigståg och Maria Eleonora oroade sig åter för hans liv. Sista gången<br />

makarna träffades var i Erfurt i slutet av oktober. Oron visade sig vara befogad – kungen stupade som<br />

bekant den 6 november vid Lützen.<br />

Maktkampen mellan Maria Eleonora och riksrådet började redan i Wolgast, dit begravningståget slutligen<br />

gått. Den döde kungen hade balsamerats mot sin uttalade vilja, hjärtat och inälvorna hade tagits ut.<br />

Hjärtat gavs till drottningen och hon bar det med sig i ett guldskrin. Det blev många turer kring kistan och<br />

begravningen. Drottningen lät beställa en kista med plats för två. Hennes tanke var att kungen inte skulle<br />

få begravas under hennes livstid; hon ville ha kroppen hos sig. Hon skrev till Axel Oxenstierna 1633:<br />

”Eftersom vi Hans K. Maj:t vår högt ärade salige käre herre och gemål uti livet föga njutit hava, så må<br />

oss unnas att vi dess konungsliga lik oss någorlunda till vederkvickelse i vår sorgfulla livstid åskåda och<br />

hava må.” Begravningen skulle – ansåg Maria Eleonora – inte äga rum i Stockholm, där hon inte ville bo,<br />

utan i Uppsala. Men kungen hade medan han levde utsett Riddarholmskyrkan för sitt gravkor.


Riksrådet förskräcktes också över Maria Eleonoras kontakter med Kristian IV i Danmark och<br />

hennes olika giftermålsplaner för dottern. Hennes kontakter, liksom hennes post, började<br />

övervakas. Först i juli 1633 kunde drottningen med kungens stoft segla till Nyköping där kistan<br />

placerades på slottet. Drottning Kristina beskrev i sin självbiografi änkedrottningens sorgegemak<br />

så här: ”Genast efter sin ankomst stängde hon in sig i sin våning, som var helt täckt med svart<br />

kläde från tak till golv. Alla fönstren i våningen voro förhängda med tyg i samma färg. Man såg<br />

nästan ej ett grand, och dag och natt brunno vaxljus, i vilkas sken man intet annat kunde urskilja än<br />

tecken på djup sorg. Hon grät nästan dygnet runt.” Från begravningsårets slut finns en beskrivning<br />

av franska diplomater som träffade henne i Stockholm: ”Självmant hade hon berövat sig solens ljus<br />

och helt hängivit sig åt sin vilda sorg i denna mörka instängda kammare …Vi hade därför förväntat<br />

att finna en förtvivlad, av sorgen vanställd änka, och till vår häpnad stodo vi här inför den skönaste,<br />

mest strålande kvinna vi någonsin hade skådat. Vi voro fullständigt bländade av hennes skönhet.”


Den 22 juni 1634 begravdes Gustav Adolf och gravsattes i det nybyggda gravkoret i<br />

Riddarholmskyrkan. Maktkampen mellan riksrådet och Maria Eleonora blev alltmer oförsonlig. Det<br />

var inte tal om att hon skulle delta i förmyndarregeringen, vilket annars var brukligt att<br />

änkedrottningar gjorde. Diskussionerna i rådet runt alla turer kring änkedrottningen går att följa i de<br />

utförliga Svenska riksrådets protokoll. Även frågan om drottning Kristinas uppfostran och utbildning<br />

togs upp av det oroade rådet. Allvarligast var att änkedrottningens hat även drabbade riket och<br />

regeringen som svartmålades. Hon ansågs ha ett skadligt inflytande på den blivande regenten. Efter<br />

Axel Oxenstiernas hemkomst 1636 vidtogs därför stränga åtgärder. Kristina skiljdes från sin mor och<br />

överlämnades till fastern Katarina. Inte ens när Katarina dött i slutet av 1638 fick Maria Eleonora<br />

tillbaka vårdnaden om Kristina. Senare under hösten flyttade hon från Stockholm till Gripsholm, en<br />

del av det större och rikare livgeding hon tillträdde som änka jämfört med det hon fått i morgongåva.<br />

Som änkedrottning på Gripsholm hade hon stor frihet att själv förvalta livgedinget och höll en dyrbar<br />

hovstat på ett sjuttiotal personer. Jacob Elbfas blev hovmålare och Antoine de Beaulieu<br />

dansmästare. Men hon kunde inte hushålla och skuldsatte sig genom fordringar hos olika<br />

hantverkare och juvelerare. Bevarade räkenskaper visar frikostiga donationer och gåvor till tjänare<br />

och nödlidande. Livgedingets invånare bad ofta om hjälp och bistånd från den givmilda<br />

änkedrottningen.


Maria Eleonora trivdes aldrig i Sverige. Hon längtade hem, men förmyndarregeringen ville inte låta<br />

henne resa till Sveriges fiende. Då inledde hon hemliga förhandlingar med danske kungen Kristian<br />

IV och förberedde noga sin flykt. I juli 1640 flydde hon förklädd tillsammans med en tjänarinna. De<br />

red till Trosa, där ett fartyg förde henne till Gotland där två danska krigsfartyg väntade. Sedan<br />

vistades hon i Danmark tills hon slog sig ned i Preussen och senare i Brandenburg.<br />

Genom drottning Kristinas försorg kunde Maria Eleonora återvända till Sverige fredsåret 1648.<br />

Dottern ansåg att det var besvärande för Sveriges internationella anseende att modern bodde<br />

utanför rikets gränser. Här vistades hon för det mesta på Nyköpings slott. Änkedrottningen deltog i<br />

de fester och förströelser som Kristinas hov erbjöd: fyrverkerier, riddarspel, baletter, djurhetsningar<br />

och banketter med baler. Hon åkte i egen vagn i Kristinas kröningståg i Stockholm 1650.<br />

Förhållandet mellan mor och dotter tycks ha fungerat bra, även om änkedrottningen drev på för ett<br />

äktenskap mellan Kristina och kusinen Karl Gustav.


Maria Eleonora dog den 18 mars 1655, ett halvår efter Axel Oxenstiernas bortgång. Hon begravdes i<br />

Riddarholmskyrkan vid sidan av Gustav Adolf och två av barnen.<br />

Mycket av det som skrivits om Maria Eleonora är negativt. Hon beskrivs som nyckfull och oberäknelig,<br />

som svartsjuk och pjoskig – rentav hysterisk och på gränsen till vansinnig. Hon utmålas som slösaktig<br />

och utan sinne för hushållning. Hennes kärlek till kungen anses för lidelsefull, opassande och osvensk.<br />

Historiker under 1800-talet och under nationalromantikens tid vid förra sekelskiftet – som Anders Fryxell,<br />

C T Odhner och Carl Grimberg – har med avsmak beskrivit hur drottningen upplöst i tårar vandrade<br />

genom sina svarta sorgegemak i mörkret med brinnande vaxljus och bar på kungens hjärta i ett guldskrin<br />

som hon vägrade att skiljas från. Det porträtt av modern som drottning Kristina tecknade i Rom i sin<br />

Självbiografi blev en slitstark förlaga för sentida historiker. Odhner har också i sin lärobok, som flera<br />

generationer skolbarn läst, visat på vad som präglade drottning Kristina: ”Hon hade ärvt sin faders<br />

lysande snillegåvor… men hon hade tillika ärvt sin moders oroliga själ och nyckfulla lynne.”<br />

Gunhild Kyle, Sveriges första professor i kvinnohistoria, satte 1984 in Maria Eleonora i en europeisk<br />

sorgekultur som inbegrep både hjärtbegravningar och svartklädda gemak. Hon frågar sig om inte<br />

änkedrottningens överdrivna sorg var en del av en specifikt kvinnlig maktstrategi. Med en sörjande änkas<br />

rätt kunde Maria Eleonora leva ut sina känslor och demonstrera sin sorg vid makens kista, och samtidigt<br />

ställa krav på att få sina önskemål tillgodosedda. En strategi som i detta fall emellertid misslyckades.


HISTORIEN OM HUSET HABSBURG SOM<br />

REGERADE CENTRALEUROPA I 650 ÅR.:<br />

Habsburgska riket – ett familjeimperium<br />

Optimismen var stor och den ekonomiska tillväxten kraftig i större delen av Europa i slutet av 1800talet<br />

och början av 1900-talet. Innovationer inom de vetenskapliga och tekniska områdena visades<br />

upp vid världsutställningar i Europas huvudstäder, som byggdes om med långa boulevarder och<br />

pampiga paradbyggnader.<br />

Detta gällde även Österrike-Ungern som dessutom hade en kulturell guldålder. En stor del av<br />

världens främsta kompositörer kom från eller var verksamma i dubbelmonarkin. Wien dansade till<br />

straussvalser, men var också platsen för ett modernistiskt genombrott. Trots att många i efterhand<br />

velat förklara habsburgmonarkin för dödsdömd, var man egentligen banbrytande på flera områden, till<br />

exempel inom arkitekturen (jugendstilen) och psykologin (Sigmund Freud). Till och med en stor<br />

tjeckisk patriot som historikern Palacký hade sagt att ”om habsburgmonarkin icke hade existerat,<br />

skulle det ha varit nödvändigt att uppfinna den”.<br />

Författaren Joseph Roth skrev i sin bok Radetzkymarschen att rikets regent, Frans Josef I, ”var<br />

världens äldste kejsare”. Och det stämmer faktiskt. Eftersom Frans Josef blev kejsare redan vid 18<br />

års ålder 1848 hann han under sitt 86-åriga liv regera i rekordlånga 68 år. Formellt var Ludvig XIV<br />

fransk kung i 72 år (från fem års ålder), men han övertog i praktiken makten först vid 23 års ålder.<br />

Den brittiska drottningen Viktoria, samtida med Frans Josef, regerade i 64 år.


Men Frans Josef var inte bara kejsare av Österrike utan innehade inte mindre än 72 höga titlar. Han<br />

var ”apostolisk konung” av Ungern (den säregna titeln kommer av att Ungerns förste kung, Stefan I, år<br />

1000 kröntes med en krona sänd av påven) och ståtade med ytterligare tio kungatitlar; han var<br />

ärkehertig, storhertig, storfurste, åtta gånger ”vanlig” hertig, tre gånger markgreve, fyra gånger<br />

riksgreve, furste, fyra gånger greve och tre gånger friherre. I titulaturen ingick sagoomspunna riken<br />

som Lodomerien och Illyrien.<br />

Denna uppsjö av titlar och provinser visar att den österrikisk-ungerska monarkin, eller<br />

habsburgmonarkin, var en Vielvölkerstaat, en dynastisk skapelse av just huset Habsburg, en<br />

reminiscens av drömmen om universalmonarkin och Europas andliga och världsliga enhet. Under 650<br />

år, från den förste habsburghärskaren Rudolf I och fram till första världskrigets slut, spelade huset<br />

Habsburg en viktig, ofta dominerande, och enande roll i Centraleuropa.<br />

Genom Rudolf I:s seger över böhmenkungen Otakar II utanför Wien 1278 förvärvade habsburgarna de<br />

österrikiska arvländerna som egen besittning. Habsburgarna återvände till den tysk-romerska<br />

kejsartronen 1438 och regerade där fram till rikets upplösning 1806 (med undantag för 1742–45) och i<br />

Österrike-Ungern fram till och med 1918.<br />

Det heliga romerska riket av tysk nation (Sacrum Romanum Imperium Nations Germaniae), eller<br />

kortare Tysk-romerska riket, hade uppstått år 962 vid kejsar Otto I:s kröning. I namnet speglas<br />

ambitionen att förvalta arvet från det antika Romarriket, samt att hålla samman det kristna Europa.<br />

Riket omfattade vid slutet av medeltiden allt land från Östersjön i norr till Norditalien i söder, från<br />

Nederländerna och Flandern i väster till gränsen mot Ungern och Polen i öster. Det befolkades främst<br />

av tysktalande folk, men även av flamländare, valloner, tjecker, slovener och italienare. Kurfurstarna<br />

valde en kung som, från början, genom påvens kröning fick tysk-romersk kejsarvärdighet.


Voltaire beskrev i en berömd formulering riket som ”varken heligt, romerskt, tyskt eller ens ett<br />

rike”, eftersom det bestod av hundratals större och mindre världsliga och andliga områden, fria<br />

riksstäder, riksgrevskap med mera, som alla strävade efter att behålla eller helst utöka sin<br />

självständighet på kejsarmaktens bekostnad.<br />

Reformationen på 1500-talet och trettioåriga krigets politiska resultat som det kom till uttryck i<br />

westfaliska freden 1648 innebar att kejsarmakten försvagades. För huset Habsburgs<br />

maktställning var därför tillväxten av egna besittningar av största betydelse.<br />

Under slutet av 1400-talet ingicks ett antal lyckade giftermål som resulterade i att först det<br />

burgundiska arvet och senare det nybildade spanska väldet med dess besittningar i Italien och<br />

Amerika förenades under Habsburgs spira. Kejsare Karl V (Carlos I) född år 1500 i Gent, ärvde<br />

ett välde ”där solen aldrig gick ner”.<br />

Habsburgarnas skicklighet att ingå förmånliga äktenskap har för övrigt gett upphov till en<br />

berömd latinska sentens: Bella gerant alii; tu, felix Austria, nube (”Andra må föra krig; du,<br />

lyckliga Österrike, gift dig”).<br />

Karl V:s välde var stort och mäktigt men också geografiskt splittrat och därför svårstyrt. Eftersom<br />

Karl V bara tidvis uppehöll sig i sitt tysk-romerska rike tog han sin yngre bror Ferdinand till<br />

medregent och överlät de österrikiska arvländerna till denne. 1531 valdes Ferdinand till tyskromersk<br />

kung, och därmed sin kejserlige broders efterträdare, och kom alltmer att sköta rikets<br />

angelägenheter.


Ferdinand var del i ytterligare ett äktenskapligt storkap från huset Habsburgs sida. 1521 gifte han sig<br />

med Anna, prinsessa av Ungern och Böhmen medan hans (och Karl V:s) syster Maria året därpå<br />

gifte sig med Annas bror, den 15-årige Lajos II, kung av Ungern och Böhmen. Nu togs första steget<br />

mot ”dubbelmonarkin”.<br />

Under 150 år hade Ungern varit det kristna Europas bålverk mot det expanderande osmanska riket.<br />

Men vid början av 1500-talet var Ungern försvagat av bondeuppror och svaga kungar. Det föll på<br />

pojkkungen Lajos II:s lott att möta sultanen Soliman den store vid Mohács 1526. Ungrarnas<br />

frontalanfall mot den fyrfaldigt överlägsna osmanska hären möttes av mördande artillerield och efter<br />

en kort bitter strid hade halva ungerska armén stupat. Kungen omkom under flykten från slagfältet.<br />

Genom ingångna arvsfördrag efterträdde Ferdinand sin svåger som kung av Ungern och Böhmen.<br />

Ungrarna kunde därigenom hoppas på den mäktige kejsar Karl V:s hjälp mot turkarna. Föreningen<br />

av Österrike, Ungern och Böhmen under Habsburgs spira kom att bestå i 400 år och fick stor<br />

betydelse för Centraleuropas politik, kultur och ekonomi. Huset Habsburg hade nu fått en egen stark<br />

maktbas i Centraleuropa.<br />

I Böhmen (inklusive Mähren och Schlesien) blev Ferdinand erkänd som kung, men i Ungern fick han<br />

kämpa mot såväl turkar som en ungersk motkung. 1541 erövrade turkarna Buda och 1552<br />

resterande fästningar i centrala Ungern. I praktiken blev Ungern tredelat för de kommande 150 åren.<br />

Västra och nordvästra Ungern lydde under habsburgarna, ”det kungliga Ungern”. De centrala<br />

delarna av landet var under direkt osmanskt styre medan den östligaste delen, Transsylvanien/<br />

Siebenbürgen/Erdély, var ett eget furstendöme, mer eller mindre i vasallförhållande till sultanen.


Genom föreningen med Ungern övertog habsburgarna rollen som ”västerlandets sköld mot den<br />

osmanska faran”. Turkarna stod utanför Wiens murar både 1529 och 1532 utan att lyckas inta<br />

staden och 1566 påbörjade turkarna en ny offensiv mot Wien men stoppades genom Miklós<br />

Zrinyis ihärdiga försvar av borgen Szigetvár med ungerska och kroatiska trupper. En kejserlig armé<br />

beredd att möta turkarna nära Wien fick aldrig order om att undsätta ungrarna, vilka stupade till<br />

siste man.<br />

Detta agerande ansågs av ungrarna som typiskt för habsburghärskarnas syn på västra Ungern:<br />

området var en försvarsbuffert mot turkarna för Österrikes skydd. Man var i Wien också tämligen<br />

ointresserade av att befria resten av Ungern från turkarna.<br />

Reformationen gjorde slut på den kyrkliga enheten som existerat i den västerländska-katolska<br />

delen av Europa. Protestanterna vann många anhängare även i de habsburgska länderna. Ungern<br />

var tidvis till övervägande del protestantiskt, och fortfarande finns det ett starkt kalvinistiskt inslag i<br />

östra Ungern.<br />

Den grubblande kejsar Rudolf II:s bror Mattias såg sig tvungen till en kompromissfred med<br />

ungrarna 1606 som gav dem religionsfrihet. Rudolf II vägrade dock att ratificera fördraget vilket<br />

ledde till den så kallade ”brodertvisten i huset Habsburg”. Utgången blev att Rudolf undan för<br />

undan fick avstå sina länder till Mattias. Han dog förgrämd och sinnessjuk i Prag 1612, varefter<br />

brodern även efterträdde honom på kejsartronen.<br />

Vid nästa tronskifte vägrade böhmarna i en blandning av religiösa och nationella<br />

självständighetssträvanden att erkänna Ferdinand II som ny härskare. I stället valde de<br />

protestantiska unionens ledare Fredrik V av Pfalz till kung och slängde ut Ferdinands ombud<br />

genom fönstret från slottet i Prag. Denna så kallade andra defenstrationen i Prag startade<br />

trettioåriga kriget. ”Vinterkungen” besegrades dock snabbt på Vita berget och hans anhängare<br />

avrättades eller landsförvisades.


Straffaktioner drabbade hela landet och motreformationen, den katolska kyrkans kampanj att<br />

motverka protestantismens utbredning, släpptes loss med full kraft i Böhmen. Det är<br />

betecknande för påvens utsända jesuiters framgångsrika ”utbildningsinsats” att trettioåriga<br />

kriget började med de protestantiska böhmarnas uppror mot kejsaren och slutade med att de<br />

katolska studenterna i Prag heroiskt försvarade Karlsbron mot svenskarna strax innan freden<br />

slöts.<br />

Kejsar Leopold I:s regeringstid under senare delen av 1600-talet dominerades av upprepade<br />

krig, främst mot hans kusin, Frankrikes Ludvig XIV. Men kejsaren fick flera gånger kämpa på<br />

två fronter eftersom turkarna satte igång med en ny expansionsperiod. De proklamerade ”det<br />

heliga kriget” 1663 och drog mot kejsarens länder. Som vanligt fick ungrarna fördröja den<br />

osmanska härens framryckning men fick ingen hjälp av kejsarens trupper. Först då turkarna<br />

började närma sig Wien bjöd kejserliga trupper batalj och vann en betydelsefull seger vid<br />

Szentgotthárd (i nuvarande Burgenland) 1664. Men i stället för att utnyttja segern till att befria<br />

hela Ungern, vilket verkade fullt möjligt, ingick kejsaren ett mycket oförmånligt stillestånd på<br />

20 år. Ludvig XIV förberedde nämligen en erövring av Spanska Nederländerna.<br />

Ungrarna var djupt besvikna och förtvivlade över att habsburgarna än en gång offrat Ungerns<br />

enhet och intressen till förmån för sin egen dynastiska politik. Flera ungerska aristokrater<br />

startade ett uppror 1670 mot kejsaren och sökte fransk, polsk och till och med turkisk hjälp.<br />

Men upproret slogs snabbt ner och flera av aristokraterna avrättades. Som straff upphävde<br />

Leopold I Ungerns konstitution och autonomi, och motreformationen började återinföra den<br />

katolska läran i västra och norra Ungern.


Från denna tid existerade två grupperingar i Ungern, ett habsburgfientligt läger som kallades<br />

kuruc (efter upproriska bönder) och en mer habsburgvänlig grupp, labanc (efter tyskans<br />

Landesknecht). Kuruc fick en skicklig ledare i Imre Thököly som satte sig i besittning av övre<br />

Ungern sedan han drivit ut labanc därifrån. Däremot missbedömde han helt utgången av den<br />

kommande kraftmätningen mellan korset och halvmånen när stilleståndet skulle löpa ut. Thököly<br />

var säker på en turkisk seger i det kommande kriget och satsade på ett enat Ungern under sin<br />

egen ledning, men i vasallförhållande till Osmanska riket. Han lovade därför stödja den turkiska<br />

offensiven mot Wien.<br />

En stor turkisk här på uppskattningsvis 110 000–140 000 man ryckte fram mot Wien våren 1683<br />

under den kraftfulle storvisiren Kara Mustafa. I mitten av juli stod turkarna än en gång vid<br />

stadsgränsen. Leopold I och hovet hade brådstörtat rest iväg och stadskommendanten Ernst<br />

Rüdiger von Starhemberg hade endast 12 000 soldater och 5 000 frivilliga ur Wiens borgarskap till<br />

stadens försvar. Steg för steg arbetade turkarna sig in mot de inre fästningsverken och i början av<br />

september minerade och sprängde de delar av Wiens sista försvarsmur. Wien stod inför sitt<br />

omedelbara fall.<br />

Men Kara Mustafa hade gjort ett oförlåtligt militärt misstag då han i tron på sin väldiga<br />

överlägsenhet hade försummat att vidta några försvarsåtgärder mot en undsättningshär. En<br />

mångnationell europeisk styrka på drygt 70 000 man under kejsarens fältherre Karl av Lothringen<br />

och den polske kungen Jan Sobieski angrep turkarna på morgonen den 12 september. Wiens 4<br />

000 kvarvarande försvarare gjorde samtidigt ett utfall och förenade sig med befriarna. Efter några<br />

timmars hård strid och betydande turkiska förluster hade de kristna styrkorna vunnit en total seger.<br />

Resterna av den osmanska hären flydde och ett ofantligt krigsbyte i form av det rika turkiska<br />

härlägret föll i segrarnas händer.


Efter Wiens befrielse fullföljde kejsarens trupper denna gång kriget in i de av turkarna<br />

behärskade delarna av Ungern. Thökölys svaga maktposition rasade samman och hans kurucs<br />

gick över till kejsarens sida. Siebenbürgens siste furste växlade också snabbt om till kejsaren.<br />

Till stor del var det ungrarna själva som bar bördan av sitt lands befrielse från turkarna. Påven<br />

Innocentius XI tog initiativet till ”den heliga ligan”, bestående av kejsaren, Polen och republiken<br />

Venedig. Buda intogs 1686 av en flernationell europeisk här. Till segerparaden kunde även en<br />

svensk hjälpstyrka som Karl XI i all hast sänt från Pommern ansluta sig.<br />

Ett tag såg det ut som om turkarna helt skulle drivas ut ur Europa. Men Ludvig XIV av<br />

Frankrike inledde 1688 pfalziska kriget vid Rhen, vilket tvingade kejsaren att splittra sina<br />

resurser. Därför kom kriget mot osmanska riket att dra ut på tiden och bölja fram och tillbaka.<br />

Men 1697 vann den habsburgske fältherren prins Eugen av Savoyen en avgörande seger vid<br />

Zenta. Efter detta tvingades sultanen i freden i Karlowitz 1699 ge upp Ungern (tills vidare med<br />

undantag av Banatet i södra Ungern).<br />

Ungerns enande och befrielse från turkarna blev dock inte riktigt vad många ungrare tänkt sig.<br />

Landet behandlades av Leopold I som erövrat område och han sökte införa ett absolutistiskt<br />

styrelsesätt liksom i sina övriga arvländer. Furst Ferenc Rákóczi II startade 1703 ett uppror i<br />

norra Ungern och eftersom kejsarens trupper var engagerade i spanska tronföljdskriget – den<br />

stora konflikten i Centraleuropa under 1700-talets första decennium – hade revolten betydande<br />

framgångar i början. Förhoppningar om samverkan med kejsarens fiende Frankrike<br />

omintetgjordes av prins Eugens och hertigen av Marlboroughs seger vid Höchstädt (Blenheim)<br />

1704 som stoppade den franska offensiven utmed Donau.


Trots numerär överlägsenhet led Rákóczis kuruchär upprepade nederlag mot de kejserliga<br />

trupperna. När han själv var utomlands i desperata försök att vinna bundsförvanter slöt<br />

hans anhängare en kompromissfred med den nye kejsaren Josef I 1711. Ungerns<br />

särställning och adelns fri- och rättigheter garanterades och kurucsoldater som svor<br />

kejsaren trohetsed fick amnesti.<br />

Efter ett nytt kort turkkrig, där prins Eugen vann en av sina allra största segrar vid Belgrad<br />

1717, slöts fred 1718 varvid sista delen av Ungern, Banatet, tillkom kejsaren och tillfälligt<br />

även norra Serbien och västra Valakiet. Genom detta och vinster gjorda i spanska<br />

tronföljdskriget fick det österrikiska habsburgriket sin största utbredning. Men de många<br />

krigen mot turkarna hade lett till en kraftig befolkningsminskning i Ungern. Nya invandrare<br />

lockades till de avfolkade områdena med stor folkblandning som följd. Före turkkrigen hade<br />

magyarerna utgjort uppskattningsvis 85 procent av Ungerns befolkning, mot slutet av 1700talet<br />

var de bara hälften.<br />

I den så kallade pragmatiska sanktionen fastslog Karl VI att de habsburgska länderna<br />

skulle vara indivisibiliter ac inseparabiliter (odelbara och oskiljbara) – detta för att trygga<br />

tronföljden för sin äldsta dotter Maria Theresia. Genom stora uppoffringar fick han andra<br />

makters erkännande.<br />

Direkt efter Karl VI:s död 1740 visade det sig att hans autografsamling för den pragmatiska<br />

sanktionen var av intet värde. Preussen, Spanien, Sachsen och Bayern reste olika<br />

arvsanspråk och fick stöd av Frankrike. Mot denna fruktansvärda koalition stod Maria<br />

Theresia ensam utan någon större armé och med usla finanser. Habsburgrikets dagar<br />

verkade vara räknade.


I denna till synes förtvivlade situation lyckades emellertid den unga regenten med en politisk och<br />

psykologisk fullträff. Inför den ungerska kröningsriksdagen i Pressburg/Pozsony (nuvarande<br />

Bratislava) uppträdde hon i sorgdräkt med stefanskronan på huvudet och höll ett rörande tal till<br />

den församlade ungerska adeln. Ädlingarna greps av hänförelse och med dragna sablar svor de<br />

vitam et sanguinem pro rege nostro Maria Theresia (”vårt liv och blod för vår kung Maria<br />

Theresia”). Det paradoxala inträffade också att 30 år efter Rákóczis stora uppror mot<br />

habsburgarna var det just ungrarna som räddade arvet åt Maria Theresia. Med hjälp av<br />

nyuppsatta ungerska trupper lyckades hon freda sitt fadersarv, med undantag av Schlesien som<br />

hon fick avstå till Preussen. Men habsburgrikets stormaktsställning var tryggad.<br />

Under sina 40 år på tronen blev Maria Theresia en riktig landsmoder. Under hennes tid byggdes<br />

sommarpalatset Schönbrunn färdigt och en av barockens stora mästare, Fischer von Erlach,<br />

byggde Karlskyrkan och många andra byggnader i Wien. Maria Theresia tryggade arvsföljden<br />

genom att föda inte mindre än 16 barn.<br />

Äldste sonen Josef II saknade dock helt moderns känsla för det politiskt möjliga, utan sökte som<br />

upplyst monark reglera sina undersåtars liv i minsta detalj genom en uppsjö av edikt. Hans idéer<br />

om att av den heterogena habsburgmonarkin skapa en centraliserad tyskspråkig stat väckte<br />

våldsam opposition, främst i Nederländerna och Ungern. Den ungerska nationalkänslan blev<br />

djupt sårad av att Josef II vägrade att låta sig krönas med den heliga kronan – han ställde i stället<br />

ut den på ett museum i Wien. Därav ungrarnas spydiga benämning: ”kungen i hatt”.


Vid Josef II:s död rådde fullt uppror i Österrikiska Nederländerna och det jäste av missnöje i det<br />

ungerska parlamentet.<br />

Josefs yngre bror Leopold II var dock betydligt smidigare och känsligare. Han såg till att stefanskronan<br />

kom tillbaka till Ungern och lät kröna sig traditionsenligt till apostolisk konung av Ungern. Leopold dog<br />

oväntat 1792, endast 45 år gammal, och efterträddes av sin ärkekonservative son Frans (som tyskromersk<br />

kejsare fram till 1806 kallad Frans II, som österrikisk kejsare Frans I).<br />

Det föll på dennes lott att regera riket i revolutions- och napoleonkrigens Europa. Under de dryga två<br />

decennierna av ständiga krig i Europa var Storbritannien och Österrike Frankrikes motståndare i ett<br />

flertal koalitionskrig. Österrike förlorade många fältslag och tvingades till flera hårda freder. Men<br />

kejsarens broder ärkehertig Karl var den förste att besegra Napoleon på slagfältet, vid Aspern 1809.<br />

Två gånger intog Napoleon Wien och residerade i Schönbrunn. Men när han 1809 uppmanade<br />

ungrarna att bryta sig loss från habsburgarna och välja en nationell ungersk kung vann det inget<br />

gehör. Till slut tvingade Napoleon kejsar Frans att som en del av krigsbytet ge honom sin äldsta dotter<br />

Marie-Louise som brud, sedan usurpatorn skilt sig från Joséphine.<br />

Tack vare den skicklige diplomaten Klemens von Metternichs snille lyckades emellertid Österrike rida<br />

ut alla napoleonkrigens påfrestningar och till och med gå stärkt ur kraftmätningen. Man fick också stå<br />

som värd för Wienkongressen 1814–15 vars mål var att ordna upp Europas gränser och politiska<br />

affärer. Kongressen samlade cirka 200 stater, men dominerades av segrarmakterna Storbritannien,<br />

Ryssland, Österrike och Preussen, samt det besegrade Frankrike. Hotet från Frankrike möttes genom<br />

att till en del stycka Paris-regimens maktsfär. För Österrikes del innebar kongressen att kejsaren i<br />

Wien fick den dominerande makten över italienska halvön. Lombardiet-Venetien kom att fullt ut bli en<br />

del av Österrike. Revolutionsförsök 1830 i italienska stater bemästrades av österrikiska trupper.


Revolutionsåret 1848 hotade habsburgmonarkins existens. Uppror utbröt i Italien och Böhmen liksom i<br />

Wien. En ungersk delegation krävde en inför parlamentet ansvarig ungersk regering och andra liberala<br />

reformer. Den svagsinte kejsar Ferdinand I tillmötesgick de ungerska kraven. En liberal nationell<br />

ungersk regering bildades under greve Batthyánys ledning, där även Ungerns store reformator greve<br />

István Széchenyi (”den störste av ungrarna”) ingick. Det visade sig dock snart att makthavarna i Wien<br />

såg eftergifterna mot ungrarna som något ytterst temporärt.<br />

I Prag kunde furst Windischgrätz snabbt återställa ordningen varefter Böhmen tjänstgjorde som bas för<br />

kontrarevolutionen. I Italien besegrade fältmarskalken Radetzky revolutionärerna och deras sardinska<br />

bundsförvanter i flera slag.<br />

Sedan relationerna mellan den liberala ungerska regeringen och de reaktionära makthavarna i Wien<br />

blivit omöjliga avgick regeringen Batthyány och en radikal revolutionsregering skapades under Lajos<br />

Kossuths ledning. Dagen därpå ryckte den kejsartrogne kroaten Jelacic in i Ungern med trupper.<br />

När oroligheterna i Wien slagits ned skapades en handlingskraftig regering under furst von<br />

Schwarzenberg. För att få en beslutsför regent och komma ifrån olika eftergifter som Ferdinand gjort,<br />

övertalades han att abdikera och efterträddes i december 1848 av sin 18-årige brorson Frans Josef.<br />

De nyuppsatta ungerska honvédstyrkorna under ledning av den tidigare löjtnanten Artúr Görgey hade<br />

oväntad framgång mot de kejserliga trupperna och striderna böljade fram och tillbaka. I april 1849<br />

kapade den revolutionära delen av parlamentet helt banden med huset Habsburg, då de förklarades<br />

för avsatta, och Kossuth utsågs till riksföreståndare i ett helt självständigt Ungern. Till slut såg sig<br />

regeringen i Wien tvungen att acceptera ett erbjudande om hjälp från den ryske tsaren Nikolaj I,<br />

”Europas gendarm”. En stor rysk här ryckte in i Ungern. Klämd mellan två överlägsna fiender tvingades<br />

Görgey kapitulera.


Efterräkningarna i Ungern blev hårda. Tretton revolutionsgeneraler avrättades och ytterligare ett<br />

hundratal dödsdomar verkställdes. Kossuth och flera andra revolutionsledare flydde utomlands.<br />

Många honvédsoldater satt i åratal på fästning.<br />

Österrikiska militära motgångar i Italien 1859 och mot Preussen 1866 gjorde emellertid Frans<br />

Josef beredd att kompromissa med de ungerska ledarna – man klarade inte att samtidigt ha inre<br />

och yttre strider. Kejsaren påverkades i sin inställning till Ungern också av sin maka Elisabet –<br />

”Sisi” – som hyste en speciell kärlek till Ungern och denna enda gång spelade en viktig politisk<br />

roll.<br />

Genom Ausgleich (”utjämning, förlikning”) 1867 skapades den österrikisk-ungerska monarkin med<br />

två helt jämställda rikshalvor med egna parlament och regeringar. Frans Josef var ”kejsare av<br />

Österrike och apostolisk konung av Ungern”. Endast utrikespolitik och krigsmakt var<br />

gemensamma. Länderna bildade också en valuta- och tullunion. I juni samma år kröntes Frans<br />

Josef och Elisabet traditionsenligt i Buda. Den som satte stefanskronan på Frans Josefs huvud<br />

var greve Gyula Andrássy, tidigare dömd till döden av kejsaren för delaktighet i revolutionen<br />

1848–49!<br />

Några år senare blev Andrássy dubbelmonarkins gemensamme utrikesminister och förhandlade<br />

1879 med Bismarck fram ett förbund mellan Österrike-Ungern och Tyska riket. 1882 utökades det<br />

med Italien till trippelalliansen, till vilken även Rumänien i hemlighet anslöt sig.


Nu blev ungrarna det klart ledande folket i sin rikshalva och kom i mångt och mycket att dominera hela<br />

dubbelmonarkin. Under nationalismens zenit var dock de många minoriteterna inom riket ett svårt<br />

problem. Österrike-Ungerns 50 miljoner invånare runt år 1900 bestod av ett dussin större folk och språk<br />

samt ett tiotal mindre. Ungrarna utgjorde cirka hälften av befolkningen i Ungern och de tysktalande<br />

endast en tredjedel i den österrikiska rikshalvan. Tjeckerna var förbittrade över att de inte hade<br />

jämställts med tysktalande och ungrare i en ”trippelmonarki”. Och sydslaverna med kroaterna i spetsen<br />

började kräva en egen tredje riksdel. Från grannlandet Serbien kom också hela tiden locktoner till serber<br />

och andra sydslaver inom dubbelmonarkin om anslutning till ett ”Storserbien”.<br />

I början av 1900-talet fanns det många konflikter mellan de fem stormakterna i Europa. Motsättningen<br />

mellan Österrike-Ungern och Ryssland om inflytande på Balkan samt Rysslands stöd till panslaviska<br />

strömningar inom dubbelmonarkin var i sig inte allvarligare än många andra spänningar. Det var snarast<br />

en tillfällighet att det var de i Serbien utbildade och beväpnade bosnienserbiska terroristerna som<br />

genom skotten i Sarajevo 1914 startade första världskriget – egentligen ett stort och ödesdigert misstag<br />

som ingen eftersträvade men ingen heller beslutsamt motverkade.<br />

Vid krigsutbrottet var det ingen av stormakterna som önskade habsburgsmonarkins upplösning. Det var<br />

först sommaren 1918, då hela den tyska krigsmaskinen vändes västerut efter freden med bolsjevikerna i<br />

Ryssland, som västmakterna började stödja och uppmuntra olika exilgruppers verksamhet och lovade<br />

tjecker, sydslaver och andra folk egna stater efter kriget.<br />

Mitt under brinnande krig, i november 1916, dog den gamle kejsaren Frans Josef. Han efterträddes av<br />

sin brorsonson. Karl I (IV i Ungern) var ung och välmenande, men saknade helt politisk erfarenhet.<br />

Under 1917 utnyttjade han familjens relationer till furstar i andra stater för att sondera terrängen för en<br />

separatfred. Dessa försök stupade främst på italienska krav.


Efter det militära nederlaget hösten 1918 spred sig oroligheter och hungerkravaller i<br />

Centraleuropa. De allierade började alltmer ignorera den österrikisk-ungerska utrikesledningen.<br />

Den tredje november slöts vapenstillestånd – egentligen villkorslös kapitulation från Österrike-<br />

Ungerns sida. Frederna i S:t Germain med Österrike 1919 och i Trianon med Ungern 1920 blev<br />

rena slakten på habsburgmonarkin. Republiken Österrikes yta var blott 12 procent av den tidigare<br />

monarkins. Ungern förlorade 71 procent av sin yta och 62 procent av sin befolkning. Miljontals<br />

ungrare och tysktalande hamnade som minoriteter i nya stater.<br />

Kejsar Karl vägrade att abdikera formellt, men lovade att inte befatta sig med österrikiska<br />

respektive ungerska statsangelägenheter. Våren 1919 tvingades dock kejsarfamiljen att lämna<br />

Österrike och gick i exil i Schweiz. Därifrån gjorde Karl 1921 två misslyckade försök att återta sin<br />

ungerska tron. Ungern hade behållit monarkin som statsform med amiral Miklós Horthy som<br />

”riksföreståndare”. Men efter det andra försöket förde britterna familjen till Madeira där Karl dog i<br />

lunginflammation våren 1922, ännu inte fyllda 35 år.<br />

Många av de kulturella, ekonomiska och politiska band som existerade i habsburgmonarkin<br />

klipptes brutalt av efter första världskriget. På senare tid, och särskilt efter Centraleuropas<br />

befrielse från kommunismen, har det uppstått flera frivilliga samarbetsorgan mellan länderna i den<br />

forna dubbelmonarkin. Ett exempel är Visegrád-gruppen som bildades 1991 då ledarna i Ungern,<br />

Polen och Tjeckoslovakien upprepade ett berömt toppmöte 656 år tidigare.<br />

En del av detta nya samarbete kallas ibland lite skämtsamt för Das neue Habsburg.<br />

Nicolaus Rockberger är fil dr i historia och har gett ut en rad böcker om Centraleuropas historia<br />

och politik, senast Mitt i Europa – centraleuropeisk historia och politik (SNS Förlag).


”Sisi” stödde ungrarna<br />

Den habsburgska historien rymmer många tragiska personöden. Ett av de sorgligare är historien om<br />

den bayerska prinsessan Elisabet. Endast fyllda 16 år giftes hon 1854 bort med sin kusin, den 24årige<br />

kejsaren Frans Josef. Vid ett möte mellan de två i Bad Ischl året innan lär det ha varit kärlek vid<br />

första ögonkastet, i alla fall från kejsarens sida. Den unga ”Sisi” var en firad skönhet med estetiska<br />

intressen. Men hennes psyke var svagt och hon fann sig aldrig tillrätta vid hovet i Wien. Största delen<br />

av sitt liv kom hon att tillbringa på resande fot. Till sina hovdamers och de kejserliga livvakternas<br />

förtvivlan tyckte hon om vådliga äventyr: bergsbestigning, snabba hästar och stormiga sjöfärder.<br />

Hennes make var av helt annan personlighetstyp. Det sägs att han redan under smekmånaden gick<br />

upp klockan fem varje morgon för att arbeta och att han i första pausen klockan åtta åt frukost – med<br />

sin mor.<br />

Omgivningen vande sig vid kejsarinnans märkliga infall, plötsliga vredesutbrott och blygsamma diet<br />

(periodvis mest buljong och sorbet). I rikets östra halva blev hon extra omtyckt sedan hon aktivt stött<br />

ungrarnas sak vid bildandet av dubbelmonarkin 1867.<br />

Efter ende sonen Rudolfs död i det så kallade Mayerlingdramat (se Populär <strong>Historia</strong> nr 2/98) blev<br />

dock kejsarinnans själsliga störningar än större. De sista åren av hennes liv präglades av rastlöst<br />

kringflackande och oavbrutna fysiska och psykiska smärtor. ”Sisi” mördades av en förvirrad italiensk<br />

anarkist vid Genèvesjön år 1898.


Öppnade järnridån<br />

Efter den siste kejsaren och kungen Karls död bosatte sig den viljestarka Zita med deras åtta barn<br />

först i Spanien och senare i Belgien. Zita överlevde maken med 67 år och dog 1989, då hon fick en<br />

kejsarinnas begravning i Wien.<br />

Tronanspråken övergick vid faderns död till äldste sonen, ärkehertig Otto. Som övertygad antinazist<br />

var han beredd att ställa sig i spetsen för en motståndskamp vid Hitlers inmarsch i Österrike 1938.<br />

Men något motstånd blev det aldrig. Vid Hitlers anfall mot Belgien 1940 var den kejserliga familjens<br />

slott ett av de första bombmålen för Luftwaffe. Nazisterna utfärdade arresteringsorder och Otto<br />

dömdes i sin frånvaro ”för högförräderi”. Familjen fick fly över Frankrike och Spanien till USA.<br />

Otto hade goda kontakter med såväl president Franklin D Roosevelt som utrikesminister Cordell<br />

Hull. Hans bror, ärkehertig Robert, var under kriget i England och stod Winston Churchill nära. Det<br />

anses att habsburgarnas verksamhet i London och Washington i stor utsträckning bidrog till de<br />

allierades moskvadeklaration 1943 om att återställa Österrikes oberoende efter kriget.<br />

Efter kriget bosatte sig Otto i Bayern. För att kunna bli politiskt verksam avsade han sig<br />

tronanspråken. Från 1979–99 representerade han CSU i Europaparlamentet och var länge dess<br />

ålderspresident. Under 1995–99 satt även hans äldste son Karl som representant för Österrike i<br />

Europaparlamentet. Otto har hela tiden i tal och skrift varit en ivrig förkämpe för europeisk enhet.<br />

Det är ödets ironi att en av de största politiska begåvningarna i huset Habsburg aldrig blev<br />

härskare. Sedan 1972 är Otto även ordförande i Paneuropaunionen, som aldrig accepterade<br />

Europas delning i väst och öst.


Revolutionsåret 1989 tog ärkehertig Otto tillsammans med reformkommunisten Imre Pozsgay,<br />

som ingick i ungerska regeringen, och partiet Demokratiskt Forum (Antalls MDF) initiativet till<br />

en ”paneuropeisk picknick” på ömse sidor om den ungersk-österrikiska gränsen, då man i<br />

protest skulle klippa järnridån och göra en symbolisk öppning. Men denna händelse den 19<br />

augusti blev inte bara symbolisk utan även ett avgörande inslag i Europas efterkrigspolitik. I<br />

tusentals människors närvaro började Ottos yngsta dotter Walburga von Habsburg (numera<br />

grevinna Douglas på Ekensholm i Sörmland) klippa av taggtråden mellan de tidigare<br />

rikshalvorna av habsburgmonarkin. 661” östtyska turister” passade på tillfället att fly till väst.<br />

Därmed hade ”proppen dragits ur DDR” och hela det sovjetiska satellitsystemet kollapsade<br />

under några höstmånader 1989.<br />

Otto von Habsburgs och Paneuropaunionens paroll – Paneuropa ist ganz Europa – hade<br />

förverkligats och den europeiska integrationen kan fortsätta.


Stor eller inte – i tysk historia är Fredrik II en centralgestalt. Som<br />

upplyst despot gjorde han Preussen till ett rike att räkna med. Men<br />

faderns hårdhet under barn- och ungdomsåren kom han aldrig över.<br />

Hans liv var dramatiskt från den stund han föddes, för 300 år sedan. Som förste<br />

överlevande son – två äldre bröder hade dött som spädbarn – var Fredrik destinerad att bli<br />

tronföljare. Han döptes med all den pompa och ståt som rådde vid hovet i Berlin under hans<br />

farfar, Fredrik I. Denne var en praktälskande barockfurste som krönt sig själv till kung. Efter<br />

hans död 1713 – året efter sonsonens födelse – fick dock lyxlivet vid det preussiska hovet<br />

ett abrupt slut. Han son Fredrik Vilhelm I – ”Soldatkungen” – var övertygad om att<br />

Preussen, med sitt exponerade läge mitt i Europa endast kunde överleva som stark<br />

militärstat. Han förde en stram finanspolitik och byggde upp en stor och väldrillad armé.<br />

Fredrik Vilhelm hade också en privathär av högresta män som han delvis rekryterade från<br />

andra länder.


”Soldatkungen”, en fruktad koleriker, såg det som sin plikt att fostra sin äldste son i militaristisk anda.<br />

När Fredrik var sex år gammal ställde fadern ett kadettregemente till sonens förfogande för att han<br />

skulle lära sig befalla. Men kronprinsen hade inget sinne för det militära. Han lekte inte med<br />

tennsoldater, han var rädd för kanonbuller och trillade ofta av hästen när han tvingades rida. Däremot<br />

delade han sin mors intresse för musik och litteratur. Drottning Sophie Dorothea från kurfurstendömet<br />

Hannover – dotter till den engelske kungen Georg I – var i motsats till sin grovhuggne make kulturellt<br />

belevad och främjade sonens konstnärliga begåvning. Men fadern föraktade sin veke, skygge son och<br />

förbjöd alla intellektuella aktiviteter. Med piska och hån sökte han tvinga Fredrik att lyda.<br />

Faderns brutala uppfostringsmetoder satte djupa spår, men hade inte avsedd effekt. Sonen besvarade<br />

faderns förakt och lät sig inte kuvas. Som tonåring satte han hårt mot hårt och provocerade sin far med<br />

sarkasm och förakt. Maktkampen eskalerade när Fredrik, då överstelöjtnant i den preussiska armén,<br />

1730 försökte fly till England med sin nära vän, löjtnant von Katte. Planen upptäcktes och de båda<br />

ställdes inför krigsrätt. Katte dömdes till döden för landsförräderi, men domarna vägrade att döma<br />

kronprinsen och Fredrik benådades. På faderns befallning tvingades han dock se på när vännen<br />

halshöggs utanför hans fängelsefönster i fästningen Küstrin.<br />

Chockad över de fasansfulla följder hans trots hade fått beslöt Fredrik att ge upp sin revolt. Han insåg<br />

att hans framtid som kung av Preussen stod på spel. På faderns begäran skrev han under ett<br />

dokument där han lovade att anpassa sig och förbereda sig för sin kommande roll. När fadern fordrade<br />

att han av dynastiska skäl skulle gifta sig med Elisabeth av Braunschweig-Bevern gav han efter. Han<br />

deklarerade dock att han inte hade för avsikt att offra sin frihet. ”Jag kommer att hålla mitt ord och gifta<br />

mig, men sen är det nog: bon jour, madame…”, sa han.


Bröllopet ägde rum 1733. Trots att Fredrik uppmanades att tänka på sin plikt och utlovades ett högt<br />

apanage om han fick en arvinge blev äktenskapet barnlöst. Det har spekulerats mycket kring orsaken<br />

till detta. Vissa biografiskrivare förmodar att Fredrik var homosexuell och ser det som en följd av<br />

faderns despotiska uppfostran. Andra antar att han som ung ådragit sig en könssjukdom som krävt en<br />

omfattande behandling och kanske gjort honom impotent. Säkert är att Fredrik kände ett djupt<br />

kvinnoförakt som förstärktes med åren. Han föraktade sin hustru och förvisade henne efter faderns död<br />

till slottet Schönhausen i norra Berlin, där hon bodde fram till sin död.<br />

Men Fredrik visste att äktenskapet var priset för hans frihet. Efter giftermålet ställdes slottet<br />

Rheinsberg till parets förfogande, och där tillbringade Fredrik de lyckligaste åren av sitt liv. Då han inte<br />

längre stod under faderns piska kunde han odla sina konstnärliga och intellektuella intressen efter<br />

behag. Han spelade flöjt och komponerade sonater, studerade filosofi, teologi och fransk litteratur, och<br />

författade en rad politiska traktat på franska, som var hovspråket i Berlin. Han korresponderade<br />

intensivt med filosofen Voltaire och skrev under dennes inflytande sin berömda skrift Antimachiavell,<br />

som publicerades anonymt 1740. Där skildrar han en upplyst härskare som ser sin roll som statens<br />

förste tjänare och regerar i humanistisk anda. Men trots den idealism Fredrik förespråkade som<br />

kronprins speglar hans skrifter också machiavelliska drag som pekar mot den absolutistiska maktpolitik<br />

han skulle komma att bedriva som Preussens kung.<br />

När Fredrik efter faderns död på våren 1740 tog tyglarna i sin hand var hans första steg att avskaffa<br />

tortyr och införa pressfrihet. Men snart visade sig också den andra sidan av hans motsägelsefulla<br />

karaktär: den ärelystna hasardören. Redan på hösten samma år inledde Fredrik sina våghalsiga<br />

krigståg som gjorde honom till en fruktad och hatad orosstiftare på den europeiska scenen.<br />

”Soldatkungen” hade efterlämnat en fylld statskassa och en disciplinerad här som han själv aldrig gjort<br />

bruk av. Den kunde sonen nu utnyttja för sin äregiriga mission att göra Preussen till stormakt.


Fredriks första steg var att överfalla Habsburgmonarkins rika och strategiskt viktiga provins<br />

Schlesien. Det var ett rövartåg som bröt mot alla internationella regler, och vid de europeiska<br />

furstehoven skakade man på huvudet åt Fredriks dristighet. Man utgick från att det lilla preussiska<br />

kungariket snart skulle krossas av det stora Habsburgimperiet. Men Fredrik kunde hävda sig mot<br />

Österrike i två krig, och i freden i Aachen 1748 erkändes Preussens anspråk på Schlesien. För det<br />

fattiga, underutvecklade och glesbefolkade Preussen var det bördiga Schlesien med högt utvecklad<br />

textilmanufaktur och välnärd befolkning en ekonomisk storvinst och i Berlin hyllades Fredrik<br />

entusiastiskt. Men han visste att kejsarinnan Maria Theresia i Wien inte skulle finna sig i förlusten<br />

av sin kronjuvel. Förr eller senare skulle han bli tvungen att försvara sitt byte.<br />

Under den fredsperiod som följde ägnade sig Fredrik åt att främja konsten och göra Berlin till en<br />

glansfull residensstad. Han lät uppföra en rad ståtliga byggnader som han själv planerade i<br />

samarbete med framstående arkitekter. I Potsdam lät han bygga sitt älsklingsslott Sanssouci, ett<br />

litet lustslott i rokokostil på en kulle med magnifika vinterrasser nedanför. Där samlade han en<br />

intellektuell elit omkring sig, uteslutande män. Kvinnor hade inte tillträde till hans lustslott.<br />

År 1750 lyckades Fredrik II övertala Voltaire, som han under lång tid hade korresponderat med, att<br />

resa till Sanssouci. Men de råkade snart i konflikt, dispyterna eskalerade och 1753 lämnade<br />

Voltaire slottet igen. Efter ett par år skulle de dock återuppta sin brevväxling och föra den vidare till<br />

Voltaires död 1778.<br />

Fredsperioden varade inte länge. Maria Theresia, som ruvade på hämnd, slöt en allians såväl med<br />

Ryssland som med Österrikes ärkefiende Frankrike. Målet var inte bara att återerövra Schlesien<br />

utan att också kväsa uppkomlingen Preussen för gott och åter reducera det lilla kungariket till en<br />

obetydlig bricka i de storas spel om makten på den europeiska scenen.


Fredrik visste att hans land, med sina begränsade resurser, inte skulle klara ett utdraget krig. Hans<br />

enda chans bestod i att nå snabba avgöranden genom att överrumpla fienden. 1756 överföll han<br />

Sachsen och marscherade sedan in i Böhmen som tillhörde Habsburgmonarkin. Hans förhoppning<br />

var att tvinga Österrike till fred innan andra stater hann ingripa. Planen slog dock fel, och under det<br />

sjuåriga krig som följde måste Preussen värja sig inte bara mot tre stormakter utan också mot ett antal<br />

tyska småstater och mot Sverige, som ville återvinna förlorade delar av Pommern och därför<br />

förklarade Preussen krig.<br />

Preussen stod flera gånger vid avgrundens brant, och Berlin var periodvis ockuperat av fientliga<br />

trupper. Men krigslyckan vände 1762 när kejsarinnan Elisabet dog och efterträddes av sin systerson<br />

Peter III som var en stor Preussenbeundrare. Nu slöt först Ryssland och sedan Sverige fred, och när<br />

även Frankrike strax därefter drog sig ur kriget gav Österrike upp. Freden slöts 1763 utan vare sig<br />

vinst eller förlust för Preussen.<br />

Att Fredrik II lyckades hävda sig mot en så övermäktig fiendeallians har betecknats som ”miraklet i<br />

kungahuset Brandenburg” och gjort honom till en legendarisk gestalt – till Fredrik den store.<br />

Biografiskrivare förklarar hans framgångar med att han inte bara var en ytterst skicklig strateg utan<br />

också hade en personlig relation till sina soldater. Då han kamperade tillsammans med dem i lägren<br />

och kämpade vid deras sida på slagfälten var de beredda att offra sina liv för honom. Och då han själv<br />

bar hela ansvaret kunde han fatta snabba beslut, medan allianspartnerna på motståndarsidan måste<br />

enas och ofta hade divergerande åsikter. Hans armé hade därför en större slagkraft än stormakternas<br />

tungrodda militärstyrkor. Preussen fick också finansiellt stöd från Storbritannien, som förde kolonialkrig<br />

mot Frankrike i Nordamerika och därför hade intresse av att franska trupper bands på den europeiska<br />

kontinenten.


Fredrik hade nått sitt mål. Han var berömd och respekterad som ”Fredrik den store” och hans land var<br />

en erkänd stormakt. Ändå återvände han till Berlin som en bruten man. Han var bara 51 år gammal<br />

men kriget hade satt djupa spår, och Fredrik var giktbruten, deprimerad och desillusionerad. Han hade<br />

satsat allt och han hade vunnit spelet. Men till vilket pris? Hundratusentals av hans soldater hade fått<br />

sätta livet till, landet var skövlat och statskassan tom.<br />

Men varför hade han då satt Preussens existens och sitt eget liv på spel med sina riskfyllda krigståg?<br />

Biografiskrivare förklarar Fredrik II:s våghalsighet med ett neurotiskt behov att vinna berömmelse som<br />

kompensation för de förnedringar han fått utstå under sin uppväxt. I hans maniska beredskap att ta<br />

risker ser de ett psykiskt tvång att gång på gång återuppliva barndomstraumat genom att frambesvärja<br />

existenshotande situationer och med dödsförakt satsa allt på att övervinna dem. Maktkampen med<br />

fadern hade gjort honom till en cynisk risktagare som handlade enligt mottot ”allt eller intet” – seger<br />

eller undergång.<br />

Fram till sin död 1786 ägnade sig Fredrik II åt att bygga upp sitt krigshärjade land igen. I Potsdam lät<br />

han bygga Nya Palatset, ett stort representativt slott som vittnade om Preussens storhet, men då han<br />

avskydde lyx och tomma ceremonier vistades han aldrig där. Istället förde han ett spartanskt liv i<br />

Sanssouci och avfärdade alla statussymboler. ”Kronan är bara en hatt som det regnar in i”,<br />

konstaterade han föraktfullt.<br />

Men Preussens väl låg honom varmt om hjärtat. Genom skicklig taktik kunde han utvidga sitt<br />

kungarike ytterligare. Vid Polens första delning, 1772, annekterade han området mellan Pommern<br />

och Ostpreussen – det så kallade Västpreussen – och förband därmed Preussens utspridda delar i<br />

öst till ett stort sammanhängande territorium.


Då han insåg att han hade sin fars rigorösa regim att tacka för sina spektakulära framgångar förde han<br />

dennes strama finanspolitik vidare. De fyllda statskassorna tillät honom att utöka sin armé som, i<br />

förhållande till invånarantalet, var den största i Europa och slukade två tredjedelar av statsinkomsterna.<br />

Han krävde järnhård disciplin och bestraffade minsta överträdelse obönhörligt.<br />

Men han arbetade också outtröttligt på att förbättra förhållandena i sitt land. Han reformerade<br />

lagstiftning och rättsväsende, främjade industri och vetenskap, lät torrlägga sumpmarker för att stödja<br />

bönderna och lockade ett stort antal invandrare till det glesbefolkade landet. För att Preussen skulle<br />

kunna livnära sin växande befolkning lät han odla potatis i stor skala. Han såg sin roll som statens<br />

första tjänare, och då han själv ville fatta alla beslut var hans arbetsbörda enorm. Hans undersåtar<br />

älskade honom för hans engagemang och faderliga omsorg och kallade honom kärleksfullt ”den gamle<br />

Fritz”.<br />

Men den unge idealisten hade förvandlats till en bitter cyniker som misstrodde alla och sårade sin<br />

omgivning med spott och spe. Förtroende hade han bara för sina hundar. Hans önskan att bli begravd i<br />

stillhet vid deras sida speglar hans avsky för alla hovceremonier, men låter också ana hur ensam han<br />

var under sina sista år.<br />

Fredrik II:s gåtfulla personlighet har fascinerat eftervärlden, och frågan om hans historiska roll har<br />

diskuterats fram till i dag. Med tanke på Preussens omtvistade roll i Europas historia förvånar det inte<br />

att Fredrik II, som gjorde det lilla kungariket till stormakt, under alla tider fått tjäna som projektionsyta för<br />

myter och motmyter. I den preussiska historieskrivningen förhärligades han som Fredericus Rex och<br />

av nazisterna hyllades han som symbol för det stortyska riket. För Adolf Hitler var Fredrik den store en<br />

identitetsfigur, och Anton Graffs porträtt av honom var det enda som prydde väggarna i bunkern under<br />

rikskansliet där Hitler tillbringade sina sista dagar. I efterkrigsdebatten om nationalsocialismens<br />

historiska rötter stämplades Fredrik som Hitlers föregångare: en krigslysten egoist som hänsynslöst<br />

offrade människoliv för att nå sina äregiriga mål.


Förtjänar Fredrik II att kallas ”den store”? Där går åsikterna isär och bilden av honom är<br />

splittrad. I det allmänna medvetandet är den kortväxte mannen med den trekantiga hatten en<br />

mytomsusad sagogestalt – der Alte Fritz. I fackkretsar är bilden av honom dock realistisk och<br />

differentierad. Biografiskrivare skildrar honom som en ambivalent personlighet och framhåller<br />

båda sidorna av hans dubbelbottnade karaktär. Han var en ärelysten opportunist som bedrev<br />

en expansiv maktpolitik, han var cynisk och gick ofta despotiskt fram för att nå sina mål.<br />

Men han var också en upplyst monark som sökte förverkliga de härskarideal han förespråkat<br />

i sin bok Antimachiavell. Han var den förste av Europas furstar som anammade<br />

upplysningstidens nya idéer, han införde tryckfrihet och propagerade tolerans. ”I mitt rike får<br />

var och en bli salig på sin fason”, lyder ett av hans bevingade uttryck. Med sin spartanska<br />

livsstil och en etik där han såg sig själv som statens förste tjänare var han en outsider i<br />

senbarockens peruk- och brokadvärld, där de flesta härskare såg sin roll som gudagiven.<br />

Om han förtjänar att kallas ”den store”, säger historiker, så är det inte för att han var skicklig<br />

och lyckosam nog att vinna sitt förvägna roulettspel om makt och ära på den europeiska<br />

scenen, utan för att han som härskare på många områden var långt före sin tid.


Preussen före 1905


Preussens statsvapen


Kungariket Preussens flagga 1803


Preussens krigsflagga 1816


Preussens flagga 1892-1918


Fredrik Wilhelm II


Fredrik Wilhelm IV


Vilhelm I


Vilhelm II


Fredrik II (den Store)


Karta 1512

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!