Det finns 7 kommentarer till denna artikel: Datum ... - Barnplantorna

Det finns 7 kommentarer till denna artikel:
Datum Inläggets rubrik
2009-11-11 Individualiserat språkstöd för ci barn
För en utomstående ter sig antagligen artikeln och artikelförfattarnas budskap rätt dunkelt. En viktig bakgrund är den
olyckliga polarisering som uppstått mellan förespråkare för teckenspråk respektive talstöd för barn med CI men som nu
förhoppningsvis är på väg att lägga sig. För barnens bästa bör insatserna alltid individanpassas efter behov av tecken,
tal eller båda. När det gäller undervisningen av teckenspråk krävs en ökad i flexibilitet i kursplaner för föräldrar och barn,
med hänsyn till CI-barnens situation, vilken skiljer sig från de helt dövas.
Fredrik Lecerof
leg psykolog, BUP Malmö
2009-11-13 Specialskolan/Föräldrastöd
Först vill jag säga att det var en bra artikel som belyser många frågor.
Den tidiga utvecklingen är oerhört viktig i barnets kognitiva utveckling och det måste man se istället för att tidigt fokusera
på att normalisera dem. Därför är det viktigt med god föräldrastöd där man ger föräldrarna chans att lära sig teckenspråk
och även de övningar de kan göra med barnet gällande talutvecklingen. Det finns inget som bevisar att teckenspråk stör
talutvecklingen. Däremot visar det sig att människan väljer det språk denne kan själv behärska till fullo - det visat sig att
teckenspråk kan barn oavsett hörselgrad behärska tidigt. Det är då inte konstigt att barn med Kokleaimplantat också
väljer teckenspråk i början men problemet är att man inte tillåter dem utveckla det och samtidigt uppmuntrar
talspråksutvecklingen.
Bättre föräldrastöd behövs idag och det hoppas jag att man arbetar för idag.
När det gäller specialskolan så är den skolformen utmärkt för de flesta barn med hörselnedsättning eftersom
pedagogerna på skolorna har den grundläggande utbildningen och erfarenhet av hur man ska undervisa barn med
hörselnedsättning. I en kommunalskola har pedagogerna inte den utbildning eller erfarenhet så det kan bli rena
experiment i hur pedagogiken ska se ut.
Tekniken utvecklas och blir bättre men dock också pedagogiken i specialskolan eftersom all erfarenhet och de olika
metoderna man använt i undervisningen har pedagogerna på specialskolan.
Att behärska teckenspråk och talspråk är en stor fördel för barn med hörselnedsättning eftersom det ger dem möjlighet
att anpassa kommunikationen efter den miljö de befinner sig i eller i det behov de har just i det ögonblicket.
Lena Johansmide
adjunkt, Stockholms universitet
2009-11-14 Dunkelt??
Mycket bra sammanfattning. jag tycker detta är tydligt och klart, och svarar på vad språkforskning vet idag. Dvs all
kommunikation som barn får före 3 års ålder, gör att risken för kognitiva, ofta livslånga problem undviks. ett beroende av
att teknik fungerar skapar månag hinder.
Tyvärr blir debatten som vanligt väldigt SPRÅKfokuserad, trots att många andra kvaliteter krävs för att utvecklas till en
harmonisk människa. Saker som identifikation med andra i samma situation, delaktighet i grupp, möjlighet att
kommunicera i alla sitiationer, tex i bullriga miljöer, i "våta miljöer" där inte tekniken fungerar,vilket alltid har vait en
svårighet för hörselskadade och döva. Sävida man inte använder en annan kanal än hörsel, tex teckenspråk eller skrivet
språk. Forskning har genom moden tid ofta visat på att hörselskadade med relativt måttlig hörselnedsättning ,men i
behov av hörapparat har SVÅRT i skolan, på fritiden mm. Självkänslan ofta låg för att de ofta upplever sig sämre i
gruppen.
Fram för en helhetssyn på barn och ungdomar med hörselnedsättning, och respekt för de åskikter som de med egna
erfarenheter har.
Sven Erik Malmström
leg psykolog, Surdologi Konsult AB
2009-11-17 Barn med ci, nya eller gamla behov?
Tack för att ngn skriver om det jag dagligen möter i mitt arbete med ngra hörselskadade och döva förskolebarn!
Artikelförfattarna har helt rätt när de beskriver dagens situation.
Jag håller med Lena Johansmide och Sven-Erik Malmström.
Jag möter föräldrar som efter ngt/ngra år märker att tal/hörsel inte räcker för en fungerande kommunikatíon med barnet
som fått ci. Jag möter barn med ci som inte inte klarar rollek med sina hörande kamrater eftersom de hör för dåligt o
söker sig till vuxna som kan anpassa sig. Detta gäller även hörselskadade barn med hörapparat.

I Sverige följer vi FN:s barnkonvention, vi har en språklag och vi skriver lika-behandlingsplaner, ändå kränks döva barn
och teckenspråket varje dag!
Lotta Jönsson
Förstadielärare/speciallärare döv/hörsel, Förskolan Bokelund Växjö
2009-11-18 Kommunikation mellan barnen med CI
Artikeln är en bra sammanfattning. Min erfarenhet är att barn med CI har svårt att kommunicera med varandra med tal
och hörsel. Teckenspråket är en säker väg till god kommunikation i en grupp. Kommunikationen är en viktig grund för en
positiv personlighetsutveckling med god självkänsla och gott självförtroende. Man får då större chans att kunna relatera
sig till andra och vid behov lösa konflikter med andra. Flera barn med CI kommer till specialskolan när de är lite äldre och
med "trasiga själar". Jag förstår inte varför man inte förespråkar två-/flerspråkighet för barnen med CI, nu när vi lever i ett
mångkulturellt samhälle där man talar för flerspråkighet.
Christina Eriksson
leg psykolog, Kannebäcksskolan, Göteborg och Vänerskolan, Vänersborg
2009-11-18 Tsp är en tillgång
Jag är hörselskadad och har själv gått i renodlad hörselklass på tidigare Hofskolan i Härnösand, numera införlivad i
Kristinaskolan. Där var teknisk utrustning, hörselutbildade lärare, små klasser och teckenspråk som stöd en självklarhet.
Överallt fanns andra elever med mer eller mindre grav hörselnedsättning som man som barn kunde spegla sig i. I en
sådan miljö behövde jag aldrig missa någonting och hade således inte en funktionsnedsättning därför att miljön var
anpassad! Jag är döv på ena örat och "lätt hsk" på andra så i vissa situationer hör jag jättebra och i andra situationer
riktigt dåligt, om man råkar stå på "fel sida" och prata i en bullrig miljö. Jag rör mig mestadels i det hörande samhället
men är oerhört medveten om vad tiden i hörselklass betytt för mig som elev och människa. Min identitet som
hörselskadad OCH stolt kunde utvecklas i denna miljö, där tsp var ett självklart inslag och stöd. Det fina med
teckenspråkig miljö är ju att vi hörselskadade alltid kan välja mellan att tala eller teckna, beroende på situation och
behov. Inget är bättre eller sämre. För mig är det också en trygghet att ha tsp i botten, utifall att jag skulle bli döv en dag.
Då har jag ett språk och en kommunikationskanal även om jag inte längre kan höra. Tänker alla föräldrar och
professionella inom hörselområdet på det? Jag tror inte alltid det.
Jag hoppas verkligen på att man framöver kan se fördelarna med både tal och tecken eftersom de så väl kan
komplettera varandra, och inte konkurrera.
Detta var några ord från mig som själv är hörselskadad, teckenspråkskunnig och som därmed står med fötterna i båda
världarna.
Tack för en bra artikel!
Rebecka Bjurhall
Internationell ombudsman, Hörselskadades Riksförbund
2009-11-20 Det viktiga är inte för och emot tecken, det är resursfördelningen som inte är bra.
Jag skulle som förälder till en 5-årig pojke med cochleaimplantat och som ordförande i Barnplantorna Östra Regionen
vilja framföra ett par kommentarer till artikeln men först och främst vilja göra två klarlägganden; 1. Teckenspråket är ett
fantastiskt sätt att kommunicera och jag hoppas och tror att det kommer att behålla sin ställning som officiellt språk i
Sverige för det behövs. 2. Specialskolan är oerhört bra för många barn men det kan inte fortsätta att vara den enda
skolformen som erbjuds med statligt stöd utan det måste ske en omfördelning av dagens resurser. Till artikeln:
Jag citerar:
"varför sprids uppfattningen att teckenspråk hindrar barn med kokleaimplantat i deras rehabilitering?"
Här anges ingen källa till att det skulle vara så. Vem säger till föräldrarna att teckenspråk hindrar deras habilitering? Det
är ingen jag har hört. Däremot så kan jag möjligen se att det finns personal inom vården som ifrågasätter om
teckenspråk hjälper språkutvecklingen för barn med CI, men det är inte riktigt samma sak. Som förälder har jag tagit
beslutet att använda enbart talat språk då min son redan förväntas vara tvåspråkig (svenska och engelska) och jag inte
såg någon möjlighet att kunna fokusera på tre olika språk på något väsentligt sätt. Hittills har jag inte sett någon
anledning att ompröva det beslutet. Andra har valt tecken som stöd medan en tredje grupp har valt teckenspråk i
kombination med talat språk.
Nästa citat:
"Men det är skillnad på ett barn som är ett år och kan säga två ord och ett barn som är åtta år och bara kan två ord."
Ett totalt ovidkommande påstående. Alla forskning tyder på att det enbart är barn med tidig implantering eller med
kortare tid av hörselbortfall som kan förväntas kunna prestera på en hög nivå med enbart talat språk, det inkluderar
självklart inte prenatalt döva åttaåringar, har någon någonsin påstått detta?
"Resultaten i dag pekar på att kokleaimplantat ännu inte ger normal hörsel och kommunikationsutveckling."
Då detta område är otroligt snabbt föränderligt så är det viktigt att man tittar på så färsk forskning som möjligt där man
sett hur dagens låga implantationsåldrar kombinerat med förbättrade rehabiliteringsmetoder (AVT etc) börjar peka på
andra resultat, t ex ”Ching TY, Dillon H, Day J et al. Early language outcomes of children with cochlear implants: Interim
findings of the NAL study on longitudinal outcomes of children with hearing impairment. Cochlear Implants Int. 2008.” där
man säger ” Results demonstrated that children who received a cochlear implant before 12 months of age developed

normal language skills and at a rate that is comparable to normal-hearing children. Children who received later
implantation performed at two standard deviations below the normative mean.” Dessa resultat är preliminära men det
finns andra indikationer, bl a från svenska studier, som visar på liknande resultat.
"Utifrån vår erfarenhet, och utifrån den forskning som hitintills presenterats, rekommenderar vi att rehabiliteringen för
barn som föds döva och hörselskadade eller förvärvar hörselskadan under förskoleåldern alltjämt ska innehålla en bred
bas, oavsett hörselnedsättning"
och hjälpmedel.
Här indikerar författarna att även ett barn som t ex förlorar hörseln vid fyra års ålder p g a olycka eller sjukdom skall
rehabiliteras med hjälp av teckenspråk. Det är naturligtvis helt galet att introducera teckenspråk för en fyraåring som
redan har tagit gigantiska steg i sin normala talspråksutveckling. Här är det självklart 100% fokusering på tal som gäller
förutsatt att barnet inte lidit annat typ av hjärnskada samtidigt. (eller finns forskning som visar på motsatsen, jag har inte
sett någon)
"Den medicinska, pedagogiska, kommunikativa och psykosociala rehabiliteringen bör inte bara vara fokuserad på att
normalisera barnet i fråga om tal och hörsel utanpå att uppmärksamma betydelsen av ett aktivt kommunikativt stöd
under hela uppväxten så att barnet får bästa möjliga start."
Dumheter, enligt min mening. Tvärtom är det normalisering som det ska fokuseras på om de medicinska
förutsättningarna finns. Normal skola, talat språk, grannarna som kompisar, fotbollsskola etc. Varför inte? Är det så att
barnet inte klarar av det så får vi hoppas på att vi som föräldrar är tillräckligt observanta och klarsynta (med stor hjälp
från hörsel och språktester som kontinuerligt genomförs) att vi omprövar inriktningen i det fall barnet inte klarar det
”normala” samhället men vi ska väl inte sträva efter ett barn som står utanför ”det normala” (uppfatta nu inte detta som
att jag på något sätt vill kategorisera döva eller teckenspråk som onormalt, jag använder enbart begreppet normalt för att
författarna gör det).
"För att förbättra resultaten i skolan för samtliga elever med hörselnedsättning, oavsett
hjälpmedel och språk, föreslår vi att samtliga barns föräldrar i den tidiga rehabiliteringen erbjuds teckenspråk. Syftet med
detta är att det sannolikt ökar barnens kognitiva utveckling."
Här vänder jag mig dels mot den sista meningen där man inte visar på någon källa till denna sannolikhet. Säkert finns
forskning som pekat på detta (källor och dock bra att ange) men i t ex en avhandling som kom ut häromdagen och som
presenteras bl a på SPSM’s hemsida så finner Malin Wass ” Barn med cochleaimplantat: kognition och läsförmåga” att
viss typ av språkutveckling varit bättre bland de barn som fokuserat på talat språk i skola såväl som i hemmet medan
annan språkutveckling har varit neutral vad gäller sådana demografiska variabler. Ingenstans nämns att man hittat
tecken på att barn som använder en stor del teckenspråk haft en bättre utveckling än andra.
"Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna."
Nej men just det faktum att de båda lärda herrarna är företrädare för en myndighet som idag sätter sprätt på enorma
summor på en specialskola för några få av de drabbade barnen (kostnaden för ett barn i specialskolan är ca 10 ggr
högre än kostnaden för ett barn i normal skola, det kan SPSM själva verifiera) medan vi som väljer normal skolgång inte
får en krona i statligt stöd. Och det är just resursfördelningen som är kärnfrågan för oss föräldrar och något som
Barnplantorna arbetat med under flera år. Varför kan inte vi som föräldrar få en större valmöjlighet att med hjälp av
statliga medel själv välja den bästa skolformen för våra barn. Idag är det allt eller inget som gäller. Skicka barnet till en
SPSM skola och hon kostar 750,000:-/år. Sänd barnet till en annan skola, kommunal eller fristående och barnet får
samma resurser som andra elever och 0:- från staten. Detta är ju inte rimligt och det försvårar speciellt för de föräldrar
som vill välja en ”vanlig” skola men ändå fortsätta med teckenspråk för ofta så saknar kommunen resurser för att hjälpa
dessa och föräldrarna väljer då i många fall att fokusera helt på talat språk. Ett statligt bidrag som följer barnet till den
skolan man väljer oavsett skolform skulle hjälpa enormt i det här avseendet.
Man får ibland känslan av att det inte är barnets väl och ve som tas hänsym till i förfatarnas artikel utan att man medvetet
eller omedvetet skyddar en otidsenlig skolform istället för att ta itu med de mastodonlika pedagogiska problemen som
specialskolan har vilket Ola Hendar själv har visat på i sin utredning av densamma ”Hendar O. Måluppfyllelse för döva
och hörselskadade i skolan. Redovisning av uppdrag enligt regleringsbrev: Slutrapport. Härnösand: Specialpedagogiska
skolmyndigheten; 2008.”
Så slutligen vill jag säga att det är kul att Läkartidningen skriver om CI-barn men det vore kanske bra om det inte bara
var företrädare för en ”inriktning” som fick komma till tals då det, som jag visat här ovan, finns tvetydigheter i såväl
forskning som hur man uppfattar nuläget beroende på vilken stol man sitter.
Med vänliga hälsningar
Per Wassgren
Stockholm
Ordförande Barnplantorna ÖST
Per Wassgren
Förälder/Ordförande, Barnplantorna Öst