Läs mer om Sverigehuset och dess aktiviteter i Anna Dahlsteins ...

Anna Dahlstein Utdrag, Kapitel VII 

Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires 

Smörgåsbordet: lite av varje från åren 1950-1998 

Sverigehuset 

Mitt i storstaden Buenos Aires reser sig Sverigehuset, en sju våningars byggnad som utgör ett 

centrum för svenskheten i Argentina. Bara ett par kvarter från det legendariska kaféet Tortoni 

med sitt “tango-universitet” på andra våningen och ungefär halvvägs mellan Regeringspalatset 

och Kongressen, hänger den blågula fanan från en fasad som hör hemma i sextiotalets 

stadsplanering vid Sergels Torg i Stockholm. 

Att stiga in i Sverigehuset är att uppleva samma känsla man får när man kliver in i ett SAS-flyg 

från Nairobi eller ett IKEA-varuhus i Baltimore: plötsligt befinner man sig på svensk mark. Detta 

är bokstavligen fallet om man tar hissen upp till sjätte våningen, för då hamnar man på svenska 

ambassaden. Men det är också en känsla man får om man stiger av på femte våningen. Där ligger 

nämligen Svenska Föreningen. 

Efter klockan elva på förmiddagen kan man räkna med att få sällskap av någon landsman i baren. 

Annars kan man slå sig ner med en kopp kaffe i klubbens bibliotek och ta del av de senaste 

nyheterna hemifrån: ett exemplar av Svenska Dagbladets Internet-upplaga läggs fram varje 

morgon och den “riktiga” tidningen kommer fram några dagar senare. 

Vid lunchdags serveras äkta husmanskost i Svenska Föreningens restaurang: sill, ärtsoppa och 

köttbullar med lingon är självklara alternativ på menyn. På onsdagar dukas det fram ett 

smörgåsbord som beskrivits som “världens bästa” och som har uppmärksammats i flera reportage 

i argentinsk teve. Det är en imponerande buffet med gravad lax, senapssill, Janssons Frestelse och 

flera dussin andra typiska läckerheter. Många affärsresande har försäkrat att det inte går att hitta 

ett smörgåsbord med ett liknande utbud hemma i Sverige. 

Sätter man sig vid “svenskbordet” som markeras av en liten flagga får man sällskap av 

restaurangens stamgäster: ett lojalt gäng klubbmedlemmar, ambassadpersonal och representanter 

från Handelskammaren samt de olika svenska företag som har sina kontor i Sverigehuset. På 

fjärde våningen ligger till exempel den äldsta privata svenska firman i Argentina som heter just 

Compañía Sueco-Argentina. Till de andra hyresgästerna räknas Scania, Ericsson och Flygt. 

Ytterligare andra svenska företag har inte sina huvudkontor på samma adress men utnyttjar flitigt 

de två nya konferenslokalerna i Sverigehuset, “Fritiof” och “Carmencita”. Det finns planer på att 

inreda en typiskt nordisk bastu i källaren. 

Det är utan tvivel ett privilegium för svenska kolonin i Buenos Aires att ha tillgång till ett 

representativt Sverigehus. Nästan fyrtio år efter husets invigning har tillfället nu kommit att 

uppmärksamma dess upphovsmän. 

Bygg-gubbarna kavlar upp ärmarna

Det var en grupp visionära klubbmedlemmar som kom på och verkställde idén att resa ett 

Sverigehus. Med det menade de en byggnad som inte bara skulle tjäna som en fast punkt för 

Svenska Föreningen utan även skulle utgöra ett centrum för andra svenska institutioner och 

företag. Det bildades naturligtvis en kommitté för planeringsarbetet -- just svenskar verkar ha en 

speciell förkärlek för kommittéer -- och bland dess medlemmar förekom många bekanta namn: 

Olof Alm, Knut Beregård, Johan Bohman, Bengt Carlmarker, Hans Ekerén, Oscar Kraepelien, 

Bror Orstadius, Rune Pettersson Jorge Schenström, Rolf Schröder, Harry Wickström... Så 

småningom delegerades ansvaret till en enda person som blev ad honorem chef för projektet: 

Torsten Dalborg. 

Redan 1920 hade grundfonden för ett “Eget Hem” skapats efter flera års påtvingat “nomadliv” 

som beskrivs i Kapitel IV. Men det var vid mitten av femtiotalet som klubbens byggnadsplaner 

började komma igång på allvar. Dels hade det blivit realistiskt att tänka sig en investering: under 

krigsåren hade klubben lyckats sälja sin estancia och tagit emot ännu en generös donation från 

Axel Ax:son Johnson. Dels såg sig Svenska Föreningen helt enkelt tvungen att fatta ett beslut om 

sin framtid: ägaren till byggnaden på Hipólito Yrigoyen 673 där man hyrde en våning 

tillsammans med Det Norske La Plata Samfund ville riva kåken. Samtliga hyresgäster ombads 

1955 att utrymma sina lägenheter. Skandinaverna bad om dispens men insåg att det var bråttom 

att finna en lösning. 

Den ursprungliga idén hade varit att bygga nya klubblokaler på tomten som föreningen ägde på 

Venezuela 540/44. Den gamla fastigheten på den adressen hade tjänat som skola men utrymdes i 

samband med att klubben köpte marken 1945. En känd svensk arkitekt hade redan förberett 

skisser på hur det nya huset skulle se ut. Det var bara det att under tiden hade rivningsobjektet 

ockuperats, ett vanligt fenomen i stadsdelen San Telmo. Ingen visste hur länge det skulle dröja 

innan man fick igenom ett dekret om utrymning, rivningstillstånd och byggnadslov... 

Den 5 mars 1956 fick man nys om att en annan tomt i närheten fanns till försäljning. Runt hörnet 

från Centro Escandinavo låg markplätten, som beskrevs som “idealisk” i klubbens böcker: den 

var inte bebyggd, dimensionerna passade precis och läget var perfekt. Svenska Föreningen slog 

till och köpte lotten på Tacuarí 147 exakt en månad efter upptäckten gjorts. Lika snabbt handlade 

man efter byggnadslov hade utverkats från stadens myndigheter i februari 1957. Vid det laget 

hade redan en arkitekt valts -- schweizaren Edmundo Klein, som hade ritat svenska kyrkan och 

flera kolonimedlemmars bostäder -- och hans ritningar hade godkänts av byggnadskommittén. 

Fast några medlemmar protesterade att det var alltför riskabelt, fattade klubbens ordförande Otto 

Kottmeier det djärva beslutet att påbörja bygget meddetsamma -- utan att veta hur alla kostnader 

skulle täckas. Den svensk-argentinske byggnadsingenjören Kjell Henrichsen fick uppdraget att 

utföra projektet som fortfarande kallades “Edificio Suecia” och en enkel invigningsceremoni för 

bygget utlystes till Svenska Flaggans Dag, den 6 juni 1957. 

Kort före ceremonin lade ambassaden fram förslaget att byggnaden skulle döpas “Casa de 

Suecia”, det vill säga “Sverigehuset” liksom dess motsvarigheter i andra länders huvudstäder (jfr 

“Maison de Suède” i Paris och “La Casa di Svezia” i Rom). Grundstenen lades under högtidliga



former på den svenska nationaldagen. Några symboliska spadhandtag togs av ordförande 

Kottmeier, generalkonsuln Fritz Brander, ambassadören Herbert Ribbing och generalsekreteraren 

för Buenos Aires stadsmyndighet Dr. Jorge Barilari. 

Ostadig mark... 

Under byggets första skede stötte ingenjören Henrichsen på vissa svårigheter. Det upptäcktes att 

marken på Tacuarí 147 var porös och genomborrad av sprickor och läckor. Ett dräneringsarbete 

fick utföras innan någon fast husgrund kunde läggas. Klubbens styrelse hade också gett sig in på 

ostadig mark på ett ekonomiskt plan: de hade dragit igång ett ambitiöst projekt som de omöjligen 

kunde finansiera själva. 

Ett viktigt tillskott i byggnadsfonden hade kommit i form av ett bidrag från Kungliga 

Kommerskollegium men i juli 1957 skrev klubbstyrelsen till den statliga myndigheten med 

förfrågan om bidraget kunde utökas. Samtidigt inledde Otto Kottmeier en kampanj för att samla 

in pengar från klubbens medlemmar och framför allt de svenska företagen. Han och Fritz Brander 

gjorde var sin Sverigeresa för att “tigga” hos olika moderbolag och banker. Deras aktiva 

engagemang gav resultat: Kottmeier lyckades bland annat få många företag att donera material 

och generalkonsul Brander befann sig lägligt i Stockholm i slutet av 1959 för att förhandla det 

statliga lån på 200,000 kronor som erbjöds istället för ett utökat bidrag. 

Slutet gott, allting gott -- på sin nationaldag 1961 kunde svenskarna med stolthet visa upp ett 

fullbordat Sverigehus och fira det med en galamiddag. Bottenplan och de fyra första våningarna 

reserverades åt företag -- Hillblads och Branders firmor hade redan flyttat in -- medan femte, 

sjätte och sjunde våningen upptogs av restaurang och klubblokaler. Inredningen i huset hade valts 

av en smakrådskommittée bestående av Gustavo Wahren, Märta Brander, Carina Ari, m.fl. 

Strömmen gick fem minuter före invigningsceremonin som viktiga argentinska och svenska 

dignitärer skulle närvara vid. Problemet åtgärdades i sista minuten och festen kunde börja. “Det 

var fint som ögat” minns en medlem som deltog, “för både Johnsons fru och dotter var med”. Det 

hölls både tal och bal. Klubben har bevarat en smalfilm från den högtidliga invigningen. 

Svenska Föreningen hade fått sitt “Eget Hem”. En önskan hade gått i uppfyllelse -- en önskan 

som hade hägrat sedan nästan sextio år tidigare, när klubben hade ställts på gatan och behövt sälja 

sina tillhörigheter på auktion... 

Nya grannar: ambassaden 

Ambassadör Håkan Granqvist trivdes inte på Corrientes. Det var hög tid att renovera de gamla 

ambassadlokalerna. Men det var inte bara det. Bullret och föroreningarna från gatan var ett 

ständigt problem. Corrientes korsar den 140 meter breda avenyn “9 de julio” vid “tandpetaren” 

(obelisken) och är en av Buenos Aires mest trafikerade gator. Lokalerna hade dessutom 

begränsningar som förhindrade någon fantasifull ombyggnad: ambassaden var en enda lång

korridor med kontor efter kontor som låg på rad som tågkupéer. 

Man sökte olika lösningar under året 1992-1993: Skulle man flytta in i det forna 

Sjömanshemmet? Till det fashionabla kontorsdistriktet vid hamnen Puerto Madero? Eller in i 

Sverigehuset? Arkitekterna Henrik Östman och Javier Hernán Rojo fick i uppdrag att beräkna 

kostnaderna av att A) renovera den gamla ambassaden B) bygga om Svenska Föreningens 

festsalar och bar på 6:e och 7:e våningen i Sverigehuset, som ofta stod tomma. 

Kostnaderna visade sig ligga på samma nivå men det fanns en viktig arkitektonisk skillnad 

mellan de två alternativen: Östman & Rojos skisser visade att de två övre våningarna i 

Sverigehuset hade mycket större möjligheter. I början rådde det en viss tvekan från de svenska 

myndigheternas håll om kvarteren runt Tacuarí 147 var de “rätta” för en ambassad. Men sedan 

ställde sig Bengt Krantz på Fastighetsverket positiv till projektet -- och ambassadens kansliråd 

Ylva Gabrielsson och Svenska Föreningens ordförande Lennart Berglund var redan övertygade 

medarbetare. 

“Sätt igång pojkar” sade myndigheterna i Stockholm till svensk-argentinaren Henrik Östman och 

svensktalande Gustavo Helman på byggfirman Helman Estudio. Samarbetet med 

Utrikesdepartementets formella “hyresvärdar”, Fastighetsverket, sköttes per fax och inte en detalj 

lämnades åt slumpen: en gång tog arkitekterna i Buenos Aires emot ett fax som mätte 17 meter! 

Resultatet blev lyckat: en representativ, rymlig ambassad med gott om skandinaviskt “blont” trä 

invigdes i oktober 1996. Den smarta planeringen och smakfulla inredningen omskrevs bl.a. i den 

svenska designtidsskriften “Form”. Argentinska arkitekter, å andra sidan, brukar fascineras mest 

av svenskarnas superpraktiska läggning: bland annat att ambassadören är beredd att använda 

samma faciliteter som sina anställda! 

Huset och klubben har fått ett symboliskt “lyft” i och med att ambassaden har flyttat in. 

Tidsmässigt har händelsen inte “hunnit” bli historisk men i klubbens 200-årsskrift kommer man 

kanske att konstatera att Sverigehuset byggdes 1961 men fullbordades först 1996. 

Skål för klubbens traditioner! 

Någon detaljerad minnesskrift som redogör för Svenska Föreningens traditioner och fester under 

de senaste femtio åren är inte lätt att sammanställa. Det finns inget skriftligt “bevis” -- och av 

någon mystisk anledning är det många som har minnesluckor... 

På Svenska Föreningen skålar man gärna med varandra och sjunger både helan och halvan och 

tersen. Man blir så mycket svenskare i utlandet och den ovanligt höga frekvensen med vilken det 

sjungs snapsvisor på klubben är bara ett bland flera symptom av det. Acquaviten åker gärna fram 

oberoende av tillfället. Det kan vara frågan om den traditionsenliga månadslunchen, 

nationaldagen eller en Råbiffafton -- dessa tillfällen ungefär var sjätte vecka att utmana kroppens 

kolestorolbalans med högrött kött, äggula... och en nubbe.



Den kulinariska biten är minst lika viktig. Vid slutet av 1990-talet är det inte många svenskar i 

Argentina som ägnar sig åt folkdans eller deklamationer av Gustaf Frödings dikter. Man bevarar 

“svenskheten” främst genom språket och maten. De svenskättlingar i andra eller tredje 

generationen som bara talar spanska kan i varje fall ord som “pepparkaka” och “lutfisk”. På 

klubben dukas det fram ett julbord under hela december månad som verkar ha klippts ur 

Bergman-filmen “Fanny och Alexander”. Ett grishuvud dekorerat med kristyr blickar ut över 

rödkålen, prinskorvarna och doppegrytan. Det är tur att Sverigehuset har luftkonditionering 

eftersom det vid den tiden på året är sommar på södra halvklotet och över trettio grader varmt... 

Festen som många betraktar som årets höjdpunkt på klubben är en orgie av både mat och dryck: 

kräftskivan. I Buenos Aires “invigs kräftsäsongen” i september när alla som har varit på semester 

i Sverige har hunnit tillbaka. En argentinare som deltar för första gången glömmer aldrig den 

exotiska upplevelsen att se sina seriösa svenska affärsbekanta klä ut sig i färgglada partyhattar 

och haklappar, ljudligt suga i sig skaldjur och överge alla tecken på skandinavisk blyghet för att 

brista ut i sång. Blir han istället “initierad” vid Midsommar får han se Volvo-chefen och Alfa 

Laval-chefen hoppa omkring som “små grodor” runt en blomsterprydd fertilitetssymbol mitt i 

vintern på Tacuarí 147. 

Under årens lopp har klubben inte bara firat dessa typiska nationella högtider utan även skapat 

sina egna traditioner. Den som förenat alla medlemmar har varit månadslunchen. Men desto 

vanligare har det varit för mindre kamratkretsar att bilda särskilda “undergrupper”. Olof Arndt 

(“Kapten”), Rolf Schröder, Gustavo Wahren och Lauritz Winsnes har avslöjat vad några av dem 

gick ut på... 

Schröder: Den som var äldst och mest känd hette “Stora Pojkarna” och en som var liten och mycket exklusiv och fin 

hette “Tisdagsklubben.” 

Wahren: Tisdagsklubben, ja. Vi var sex stycken: Oskar Kraepelien (Stora Kopparbergschefen), Ernesto Elfgren 

(Johnsonchefen), Rune Jeppsson (från Elof Hansson), Bengt Carlmarker (Ekman & Co.), Rolf Schröder och jag. Vi 

träffades och åt lunch, eller rättare sagt, drack lunch. Sedan var det inte alltid att man lyckades ta sig tillbaka till 

kontoret. Men på den tiden (60- och 70-talet) var det en annan arbetsrytm som rådde... 

“Kapten”: En annan grupp hette “1906 års män”. Konstigt nog fanns det nästan ett dussintal herrar som var födda 

det året. Nu är det bara en kvar -- Lauritz Winsnes. Gruppen bildades redan på fyrtiotalet. De träffades varje år och åt 

middag och firade allas födelsedagar på en gång. Detta pågick till sextio- eller sjuttiotalet. 

Winsnes: “1906 års män”? Du menar “Sexklubben”?! Vi var elva från början och höll mycket eleganta luncher en 

gång i månaden, ibland på Jockeyklubben. Det var t.ex. Rune Petterson, Oskar Kraepelien, Lars Östman, Harry 

Wickström och ambassadören Östen Lundborg. 

“Kapten”: Kungliga Råbiffklubben var en grupp herrar som träffades en gång i månaden och åt råbiff och spelade 

Dudo (ett tärningsspel som går ut på att visa eller dölja vad man har kastat, gissa vad de andra har kastat, bluffa sig 

fram, o.s.v.). Exakt mitt på dagen, klockan tolv -- alla som kom fem över tolv fick straffpoäng -- och det pågick 

fram till klockan fyra på eftermiddagen. Sedan gick man direkt hem, naturligtvis -- på den tiden var det en “clarito” 

(Dry Martini) per spel som gällde och den som förlorade betalade för alla de andra. Det drogs in sedan, och vi gjorde 

poäng istället, och alla fick dricka hur mycket de ville -- lite mer civiliserat, alltså. Det fick inte vara fler än tolv 

personer som spelade så var det någon som avled eller avvek, så valdes en ny medlem under stora ceremoniella 

former. Han bjöds mycket högtidligt och vi betalade hans lunch, och sedan nästa gång han kom som medlem så fick

han betala för alla vi andra... Detta var chockerande för en del. Det fordrade en viss humor för att vara med. Men de 

där medlemmarna, de dog ut de med. 

Sjuttiofemårsfesten 

Rolf Schröder satt i spetsen för Svenska Föreningen i 24 år -- en rekordsträcka i klubbens historia. Han blev invald i 

styrelsen 1950 som “klubbmästare” (honorär intendent, partyfixare m.m.). Sexton år senare blev han ordförande 

men fortsatte att intressera sig för festernas detaljplanering, särskilt menyerna. Sjuttiofemårsjubiléet markerades till 

skillnad från 100-, 50- och 25-årsjubiléerna inte med någon minnesskrift men däremot firades det med glans: 

“Det var en stor galamiddag med ungefär 160 personer precis på dagen den 29:e oktober 1973. Det tråkiga var att 

jag höll ett långt tal om klubben, som började 1898 och gick framåt, men jag skrev aldrig ner det. Det roliga var att 

vi firade i gammaldags stil: vi hade två härolder -- typiska långa ljushåriga svenska killar som stod utklädda och 

stötte med stavar i golvet. Och det gjordes därför att talet var ganska långt. Om man bara talar om den historiska 

utvecklingen av en klubb i tre kvart så är det ju risk för att folk somnar. 

“Det har aldrig gått ur mig att jag har varit klubbmästare; jag tycker om och kan laga mat. Så menyn, det var en 

sparrissoppa, och sedan var det ripa (men gjorda på rapphöns, för ripa har vi inte här) som jag lärde kocken att 

tillaga efter att ha experimenterat hemma själv först. Till efterrätt, Glace au Four -- det var den enkla middagen, det. 

Sedan blev det dans med orkester.” 

Sett från bardisken 

Svenska Föreningens bartender, Juan Carlos Rivero (“Carlos”), har hört och sett mycket under sina 37 år med 

svenskarna. Han anställdes av klubben som kypare 1961 och minns att hissarna i det nya Sverigehuset fungerade 

ganska sporadiskt den första tiden: det blev mycket springande i trapporna för att bära upp hundratals kilo potatis 

till femte våningens restaurangkök. Hans äldre arbetskamrat från Strangers Club, Rodolfo Sequeira, anställdes som 

bartender men så småningom skolades även Carlos in i det yrket. De fick uppleva en storhetstid då omkring 50 

personer om dagen besökte baren, vissa affärsluncher höll på fram till klockan 18 och man inte fick bestiga 

restaurangen utan slips och kavaj: i baren förvarades tre extra slipsar som lånades ut till medlemmar i knipa. Det 

var också barmännens uppgift att i taxi frakta hem de herrar som drabbades av “yrsel”. 

Men Carlos är noga med att betona att han har trivts med sitt arbete -- att de flesta ambassadörer och 

företagschefer han har serverat genom åren har varit hyggliga prickar och att det var kul att få träffa bl.a. det 

svenska VM-laget i fotboll 1978 och tidigare de kvinnliga rallyförarna samt popgruppen Con’s Combo (jfr 

porträtten). Med en gammaldags butlers diskretion undviker Carlos att skvallra om folk men han avslöjar att 

herrarna som fick för sig att anordna en “kokkurs” i klubbens kök på 1960-talet avverkade ett misstänkssamt högt 

antal flaskor vin. Vidare att damerna inte dröjde med att göra uppror mot regeln att bara män fick beträda baren. 

“Gränsen” utgjordes av en blomsterlåda och en skärm. En dag var det någon lustigkurre som hängde upp en 

teckning av en gylfknapp med texten “For Gentlemen Only” för att markera sitt territorium ännu tydligare. 

Damerna lyckades få igenom en ändring när de hotade med att sluta betala sina avgifter som (passiva) medlemmar. 

(jfr stycket “En speciell undergrupp”...). 

Carlos ber att få gratulera klubben på 100-årsdagen -- och klubben gratulerar honom tillbaka för nästan fyra 

årtiondens högklassig och lojal tjänstgöring. 

1898-1901 Nils Odahl 

Svenska Föreningens Ordförande Under 100 År



1900-1901 Harald Mörtstedt 

1901-1902 Carl August Kihlberg 

1902-1903 August Dahlberg / Georg Broström (supl.) 

1903-1905 August Dahlberg 

1905-1906 Gustaf Wilhelm Goldkuhl 

1906-1909 August Orstadius 

1909-1911 Hilmer Dahlgren 

1911-1913 Anders Gustaf Elowson 

1913-1914 Abel Nordström 

1914-1916 Hilmer Dahlgren 


1921-1923 Curt Schenström 



1926-1927 Fritz Brander 




1933-1934 Hadar Holmer 


1935-1937 Fritz Brander 

1937-1940 Ernesto Ohlsson 


1945-1946 Carl C:son Lindberg 

1946-1947 Stellan Goldkuhl 

1947-1948 Stig Näs 


1955-1961 Otto Kottmeier 

1961-1964 Lars Östman 

1964-1966 Ernesto Hilding Ohlsson 

1966-1990 Rolf Schröder 

1990-1996 Lennart Berglund 

1996- Olof Arndt 

En speciell “undergrupp”: damerna 

Det har framgått -- underförstått -- att Svenska Föreningen bildades som herrklubb 1898 och 

sedan förblev det rätt länge. Vad som är fascinerande att konstatera är just hur länge. I 

minnesskriften från 1923 hette det att “Föreningen har konsekvent hållit kvinnan borta från 

valurnor och administrationsbekymmer. Endast när det gällt fester har det kvinnliga elementet i 

de flesta fall lämnats tillfälle att förljuva mannens trägna föreningsarbete, och med sin närvaro 

förhöja festens glans”. Samma text beskriver klubblokalerna på Victoria 673 med att måla en 

kontrast mellan “Det allvarliga sekretariatet och biblioteket, den något gladare (och naturligtvis 

spegelprydda) damsalongen, biljardrummet och baren.” 

På den tiden skulle damer glänsa och spegla sig men inte “bekymra” sig över att behöva delta i 

några allvarliga beslut i föreningslivet. Den lasten befriades de ifrån även när de nästan fyrtio år 

senare tilläts bli s.k. “passiva” medlemmar utan rösträtt. De var välkomna vid fester och fick lov 

att använda klubblokalerna för sina damföreningsmöten -- men vid lunchtid dominerades 

restaurangen av kostymer och slipsar. Och egentligen var det inte många i svenska kolonin som

ifrågasatte denna status quo (med ett undantag -- jfr “Sett från bardisken”). I Sverige inleddes en 

mångårig debatt om kvinnors inträde på arbetsmarknaden och tillgång till formella och informella 

kontaktnät. I svenska kolonin i Buenos Aires kommenterades ämnet kanske vid någon 

trädgårdsfest -- elller kanske inte. 

Det var oundvikligt att en “kulturkrock” skulle ske förr eller senare mellan sjuttiotalsfeminismens 

Sverige och de konservativa utlandssvenskarna vid dess antipod. Krocken ägde rum i oktober 

1974. Svenska staten hade haft en representant med i klubbens styrelse sedan Sverigehuset hade 

byggts med hjälp av 800,000 skattekronor. Den representanten hade alltid varit ambassadens 

kanslist. Men så hette kanslisten plötsligt inte Christer Nilsson utan Lillemor Karlsson. 

Ambassadören Sven Hedin skickade ett telegram till UD i Stockholm som meddelade att han 

hade fått det bekräftat av Svenska Föreningen att klubbens stadgor förhindrade kvinnor från att 

bli medlemmar i styrelsen. Hedin föreslog istället att ambassadens andreman Hans Linton borde 

bli statens ombud. 

Men då bröt stormen ut på UD och i svensk massmedia. Klubben hamnade för första gången i sin 

historia på Dagens Nyheters förstasida medan Svenska Dagbladets rubrik löd “UD läxar upp 

svenskar i Argentina”. Klubben fick bråttom att utföra en stadgeändring som sades ha “varit på 

väg” men inte “hunnits med” tidigare. Eftersom det formella förslaget om ändring kunde läggas 

fram först vid nästa årsmöte och det enligt argentinsk lag måste gå två årsmöten före en ny stadga 

kunde antas var det först vid generalförsamlingen i oktober 1977 som damer fick inträde i 

klubben som fullvärdiga medlemmar. Samtidigt röstades Daisy Mellberg in som andra 

viceordförande och Britt Carlmarker som suppleant. 

Över tjugo år senare har antalet kvinnor i styrelsen dramatiskt utökats från två till tre... Ändå 

råder det ingen tvivlan om att en attitydförändring har skett: tjejer är välkomna på klubben och 

skandalen som inträffade 1974 verkar vid det här laget mest exotisk eller pittoresk. 

Kolonins primadonna 

När Carina Ari anlände i Argentina på 1940-talet som nygift med “likörkungen” Jan Moltzer var 

hon redan en hyllad balettdansös och koreograf med en lång karriär i Europa bakom sig. Men i 

Buenos Aires blev hon känd på flera andra sätt -- som skulptris, festvärdinna, filantrop och 

framför allt en oerhört färgstark personlighet. 

I Sverige minns folk Carina Ari som en danskonstens pionjär som deltog i Svenska Baletten i 

Paris och som den som stiftade ett balettstipendium i Stockholm. Men många svenskar i Buenos 

Aires minns henne för en helt annan dans: när hon som sjuttioåring och iförd leopardmönstrad 

dräkt dansade hambo med sångaren i svenska popgruppen Con’s Combo på en av sina populära 

champagneluncher 1967. 

Den excentriska miljonärshustrun Carina var både “insider” och “outsider” i svenska kolonin. 

Alla ville bli bjudna till hennes storslagna fester på residenset “La Monona” (“la Casa Sueca”) i 

San Isidro. Social status hade hon både genom att vara gift med en av ägarna av den anrika



holländska likörfirman Bols och därför att hon själv hade varit internationell stjärna. Men det 

fanns också dem som log i mjugg åt hennes egenheter: hennes oändliga kärlek för katter, hennes 

jättesamling tomtar och troll och hennes ibland dramatiska framtoning. 

Efter en lovande debut på Operan i Stockholm dansade Carina i början av 1920-talet i Svenska 

Baletten i Paris. Därefter gick hon sin egen väg och gjorde en lysande karriär som koreograf. 

Dansandet fick hon lägga av med sedan hon drabbats av ledgångsreumatism. Det var just på 

kurorten Aix-les-Bains som hon 1938 träffade sin holländske “prins” som nyligen hade bosatt sig 

i Buenos Aires. 

De första åren i Argentina ägnade sig Carina främst åt att skulptera, en talang hon hade upptäckt 

tidigare men aldrig hade haft mycket tid att utveckla. Till hennes verk hör en byst av Dag 

Hammarskjöld som finns uppställd i närheten av Förenta Nationernas huvudkvarter i New York 

och en staty av Den Heliga Birgitta som står vid det svenska helgonets födelseplats. 

Efter sin makes död 1967 blev Carina mer utåtriktad. Hon umgicks mycket i argentinska 

societetskretsar och i svenska kolonin där hon fick många goda vänner. Inför sina egna fester lade 

hon ned hela sin konstnärssjäl i att komma på originella teman och dekorationer. En av de mest 

säregna tilställningarna var artonårskalaset hon ordnade för sin katt Pousse-Pousse. De inbjudna 

satt runt ett U-format bord. Herrarna hade blivit ombedda att bära smoking med någon 

skinnaccessoar för att hedra siamesen som presidierade vid bordet på en tronstol. Flera gäster höll 

tal i kattens ära. Ambassadör Östen Lundborg hade blivit inbjuden men fått förhinder -- och han 

erkände senare att det var den enda gången han var glad över att ha missat en tillställning hos 

Carina. 

Som ett annat smakprov på Carinas fester kan man nämna hennes sjuttionde födelsedag den 14 

april 1967. För aftonen hade hon hyrt ett tält fodrat med siden och belyst med kristallkronor. När 

gästerna kommit gjorde Carina entré klädd i vitt med en röd cape och katten Pousse-Pousse på 

axeln. Hon gick runt och hälsade på var och en av gästerna som stod ordnade i led. 

Carina hade en passion för vackra smycken och föremål och hon älskade att klä upp sig och spela 

diva. Men det gjorde hon med en hög dos självironi. De som kände henne väl försäkrar att hon 

förblev en snäll och ödmjuk person livet igenom -- och hennes generositet tog klara uttryck i 

frikostiga donationer till Svenska Föreningen, kyrkan, Hjälpföreningen och en rad muséer och 

kulturella institutioner. Hennes liv hade nämligen inte alltid varit en dans på rosor. Karina 

Jansson, som hon ursprungligen hette, hade vuxit upp i en fattig familj i Gamla Stan i Stockholm 

och sålt blombuketter på gatan efter skolan. 

Miljonärsänkan som tyckte om att smutta på ett glas rosa champagne till frukost glömde aldrig 

sin bakgrund och det hårda arbete som hade krävts för att lyckas som balettdansös. När hon avled 

på julafton 1970 hade hon grundat både en stiftelse för att stödja utbildning och forskning inom 

danskonsten i Sverige och en minnesfond som än idag delar ut flera stipendier om året till unga 

dansare. Svenska Föreningen i Buenos Aires döpte en salong i hennes minne. “Sala Carina” 

försvann i och med sjätte våningens ombyggnad till ambassad 1996 men legenden Carina levde 

vidare.

Och när hon har levat uti hundrade år... 

Svenska Föreningen kan blicka tillbaka över hundra år av tradition men också anpassning och 

nyskapande. Klubben har förändrats därför att svenska kolonin har ändrat karaktär över åren. Den 

har gått från att ha varit en helskandinavisk herrklubb till en argentinsk-svensk förening som även 

välkomnar kvinnor. Den ligger lika centralt som tidigare men många företag har flyttat från norra 

San Telmo till andra stadsdelar eller ut till förorterna. Likaså bor större delen av klubbens 

medlemmar några kvarter från “Libban” nuförtiden (jfr gloslistan nedan). 

Föreningen spelar inte samma roll för svensk sammanslutning som den gjorde förr i tiden. Färre 

svenskar skickas utomlands av företagen och då på kortare kontrakt. Känner man hemlängtan går 

det att resa till Sverige på sexton timmar istället för att som tidigare tillbringa tre veckor ombord 

en Johnsonbåt. De som har råd åker hem på semester minst en gång om året och inte vart femte 

år, vilket var normen före flygets dagar. Har man Internet hemma kan man läsa svenska 

dagstidningar och “chatta” (som det heter på nysvenska) med en gotlänning, en same och en 

Stockholmare på samma gång i cyberrymden istället för att uppsöka landsmän på Tacuarí 147. 

Klubbens grundare, tandläkaren Nils Odahl, skulle sätta munvattnet i halsen om han fick träffa de 

unga svenskar som reser, studerar eller arbetar i Argentina vid detta sekelskifte. De är nämligen i 

allmänhet mer intresserade av att träffa argentinare och lära sig dricka maté än de är av att 

dagligen hylla sitt fädernesland -- och det var Odahl som 1898 hade ett och annat att säga om 

svenskar med “pseudo-kosmopolitiska tendenser”. Nuförtiden betraktas förstås en nyfikenhet för 

andra kulturer som någonting ganska hälsosamt och naturligt snarare än “pseudokosmopolitiskt”. 

Man behöver inte vara doktorand i social antropologi för att konstatera att dessa nya vanor och 

förhållanden inte befrämjar svensk sammanhållning i Argentina. Och ändå sökte sig fler nya 

medlemmar till klubben 1997-98 än på många år. Tydligen har en svensk förening en viktig 

funktion för dem. Det kommer den att fortsätta att ha så länge utlandssvenskar känner 

abstinensbesvär för dillkokt potatis, så länge svenskättlingar vill påminnas om sin bakgrund och 

så länge det finns argentinska Sverige-vänner som roas av att skåla med skrålande Vikingar. 

Vi som bor några kvarter från “Libban” 

För några år sedan skrev Basil Thomson en mycket uppskattad spalt i tidningen Buenos Aires 

Herald under rubriken “Ramón Writes”. Ramón var en fiktiv figur som uttryckte sig på en 

överdriven version av “spanglish”, det speciella blandspråk som talas av många angloargentinare. 

“Svensko-argentinare” har inte hittat på någon egentlig motpart men visst märks det 

om man har bott här i fyrtio år eller rentav aldrig bott i Sverige. 

De mer principfasta bland “veteranerna” i kolonin undviker blandspråk och finner en viss stolthet 

i att de har kunnat hålla svenskan “ren”, t.o.m. från interjektioner som “Claro”, “Bueno,” och 

“¿no?” som kommer ganska automatiskt. Men när de besöker Sverige får de utstå yngre



släktingars förtjusning över att de talar “gammalsvenska”. Deras ordförråd är intakt -- så intakt att 

det verkar ha stannat upp i tiden. (T.ex. “Goddag”, “Jag for till...” och “vi är bundis”.) 

Desto vanligare är det att låta sig “contagieras” av spanskan. Särskilt mellan syskon i 

utlandssvenska familjer består vardagssnacket av någon blandning av deras modersmål och 

lunfardo (Buenos Aires argot) -- och även engelska, om de går på Lincoln (den amerikanskainternationella 

skolan) eller St.-Någonting (någon av de brittisk-argentinska skolorna). Ett typiskt 

uttalande kan låta så här: “Du, vi rollerblejdar härifrån, för jag bankar mig inte alla dessa 

fashionable och sportiga chetitos”. För några år sedan var det två systrar i en ABB-familj som 

fann en speciell glädje i att då och då tala uteslutande lunfardo -- men med en utstuderat stark 

(och tillgjord) skånsk brytning. 

Även vuxna “slarvar” ibland. På Handelskammaren i Sverigehuset hördes för inte länge sedan 

repliken: “de negocierade ett nytt avtal angående presupueston” -- och det var ingen som rörde en 

min. Det berättas också att en svensk familjefar hade tröttnat på det lingvistiska kaoset som rådde 

vid middagsbordet och sade bestämt till sin hustru: “Nu får det vara slut på det här. Antingen ska 

våra barn tala svenska eller spanska. De får välja språk. Men någon mezcla vill jag inte vara med 

om!” 

Oroliga föräldrar i Buenos Aires tvingar sina barn att gå på svenskundervisning i Skolföreningens 

regi och det gör de rätt i. De tills nyligen statligt subventionerade språklektionerna har varit 

barnens enda chans att få någon rätsida på sin grammatik eftersom det aldrig har funnits en 

svensk skola i huvudstaden. Däremot drevs en liten svensk skola på 1970-talet för familjerna vid 

Scania-fabriken i Tucumán. 

Förutom lektioner brukar två andra omprövade metoder för att upprätthålla modersmålet nämnas: 

konfirmationsundervisning (för förr i tiden fanns det en svensk präst) -- och att prenumera på 

Kalle Anka... 

En kort svensk-argentinsk ordlista 

Inga av de följande uttrycken är påhittade, d.v.s. de förekommer eller har förekommit naturligt. En del är misstag, 

andra är avsiktliga påhitt. 

“Libban”: Avenida Libertador, en av huvudvägarna som binder ihop de norra pileta-förorterna (pileta = pool) 

“Tandpetaren”: Obelisken som står mitt i Buenos Aires 

“Ute på campen”: ute på landet (el campo = landsbygden) 

“Jag har känt dem förut”: jag har träffat dem förut (conocer = både träffa och känna) 

“Kliat kött”: köttfärs (carne picada, picar = både klia och hacka) 

“Enchufera sladden!”: koppla sladden (enchufar = koppla) 

“Pasáme un apelsino”: räck mig en apelsin 

“Korvo varmo”: (gissa)

Läs mer om Sverigehuset och dess aktiviteter i Anna Dahlsteins ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?