Läs mer om Sverigehuset och dess aktiviteter i Anna Dahlsteins ...
Läs mer om Sverigehuset och dess aktiviteter i Anna Dahlsteins ...
Läs mer om Sverigehuset och dess aktiviteter i Anna Dahlsteins ...
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Anna</strong> Dahlstein Utdrag, Kapitel VII<br />
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires<br />
Smörgåsbordet: lite av varje från åren 1950-1998<br />
<strong>Sverigehuset</strong><br />
Mitt i storstaden Buenos Aires reser sig <strong>Sverigehuset</strong>, en sju våningars byggnad s<strong>om</strong> utgör ett<br />
centrum för svenskheten i Argentina. Bara ett par kvarter från det legendariska kaféet Tortoni<br />
med sitt “tango-universitet” på andra våningen <strong>och</strong> ungefär halvvägs mellan Regeringspalatset<br />
<strong>och</strong> Kongressen, hänger den blågula fanan från en fasad s<strong>om</strong> hör hemma i sextiotalets<br />
stadsplanering vid Sergels Torg i Stockholm.<br />
Att stiga in i <strong>Sverigehuset</strong> är att uppleva samma känsla man får när man kliver in i ett SAS-flyg<br />
från Nairobi eller ett IKEA-varuhus i Baltimore: plötsligt befinner man sig på svensk mark. Detta<br />
är bokstavligen fallet <strong>om</strong> man tar hissen upp till sjätte våningen, för då hamnar man på svenska<br />
ambassaden. Men det är också en känsla man får <strong>om</strong> man stiger av på femte våningen. Där ligger<br />
nämligen Svenska Föreningen.<br />
Efter klockan elva på förmiddagen kan man räkna med att få sällskap av någon landsman i baren.<br />
<strong>Anna</strong>rs kan man slå sig ner med en kopp kaffe i klubbens bibliotek <strong>och</strong> ta del av de senaste<br />
nyheterna hemifrån: ett exemplar av Svenska Dagbladets Internet-upplaga läggs fram varje<br />
morgon <strong>och</strong> den “riktiga” tidningen k<strong>om</strong><strong>mer</strong> fram några dagar senare.<br />
Vid lunchdags serveras äkta husmanskost i Svenska Föreningens restaurang: sill, ärtsoppa <strong>och</strong><br />
köttbullar med lingon är självklara alternativ på menyn. På onsdagar dukas det fram ett<br />
smörgåsbord s<strong>om</strong> beskrivits s<strong>om</strong> “världens bästa” <strong>och</strong> s<strong>om</strong> har uppmärksammats i flera reportage<br />
i argentinsk teve. Det är en imponerande buffet med gravad lax, senapssill, Janssons Frestelse <strong>och</strong><br />
flera dussin andra typiska läckerheter. Många affärsresande har försäkrat att det inte går att hitta<br />
ett smörgåsbord med ett liknande utbud hemma i Sverige.<br />
Sätter man sig vid “svenskbordet” s<strong>om</strong> markeras av en liten flagga får man sällskap av<br />
restaurangens stamgäster: ett lojalt gäng klubbmedlemmar, ambassadpersonal <strong>och</strong> representanter<br />
från Handelskammaren samt de olika svenska företag s<strong>om</strong> har sina kontor i <strong>Sverigehuset</strong>. På<br />
fjärde våningen ligger till exempel den äldsta privata svenska firman i Argentina s<strong>om</strong> heter just<br />
C<strong>om</strong>pañía Sueco-Argentina. Till de andra hyresgästerna räknas Scania, Ericsson <strong>och</strong> Flygt.<br />
Ytterligare andra svenska företag har inte sina huvudkontor på samma adress men utnyttjar flitigt<br />
de två nya konferenslokalerna i <strong>Sverigehuset</strong>, “Fritiof” <strong>och</strong> “Carmencita”. Det finns planer på att<br />
inreda en typiskt nordisk bastu i källaren.<br />
Det är utan tvivel ett privilegium för svenska kolonin i Buenos Aires att ha tillgång till ett<br />
representativt Sverigehus. Nästan fyrtio år efter husets invigning har tillfället nu k<strong>om</strong>mit att<br />
uppmärksamma <strong>dess</strong> upphovsmän.<br />
Bygg-gubbarna kavlar upp ärmarna
Det var en grupp visionära klubbmedlemmar s<strong>om</strong> k<strong>om</strong> på <strong>och</strong> verkställde idén att resa ett<br />
Sverigehus. Med det menade de en byggnad s<strong>om</strong> inte bara skulle tjäna s<strong>om</strong> en fast punkt för<br />
Svenska Föreningen utan även skulle utgöra ett centrum för andra svenska institutioner <strong>och</strong><br />
företag. Det bildades naturligtvis en k<strong>om</strong>mitté för planeringsarbetet -- just svenskar verkar ha en<br />
speciell förkärlek för k<strong>om</strong>mittéer -- <strong>och</strong> bland <strong>dess</strong> medlemmar förek<strong>om</strong> många bekanta namn:<br />
Olof Alm, Knut Beregård, Johan Bohman, Bengt Carlmarker, Hans Ekerén, Oscar Kraepelien,<br />
Bror Orstadius, Rune Pettersson Jorge Schenström, Rolf Schröder, Harry Wickström... Så<br />
småning<strong>om</strong> delegerades ansvaret till en enda person s<strong>om</strong> blev ad honorem chef för projektet:<br />
Torsten Dalborg.<br />
Redan 1920 hade grundfonden för ett “Eget Hem” skapats efter flera års påtvingat “n<strong>om</strong>adliv”<br />
s<strong>om</strong> beskrivs i Kapitel IV. Men det var vid mitten av femtiotalet s<strong>om</strong> klubbens byggnadsplaner<br />
började k<strong>om</strong>ma igång på allvar. Dels hade det blivit realistiskt att tänka sig en investering: under<br />
krigsåren hade klubben lyckats sälja sin estancia <strong>och</strong> tagit emot ännu en generös donation från<br />
Axel Ax:son Johnson. Dels såg sig Svenska Föreningen helt enkelt tvungen att fatta ett beslut <strong>om</strong><br />
sin framtid: ägaren till byggnaden på Hipólito Yrigoyen 673 där man hyrde en våning<br />
tillsammans med Det Norske La Plata Samfund ville riva kåken. Samtliga hyresgäster <strong>om</strong>bads<br />
1955 att utrymma sina lägenheter. Skandinaverna bad <strong>om</strong> dispens men insåg att det var brått<strong>om</strong><br />
att finna en lösning.<br />
Den ursprungliga idén hade varit att bygga nya klubblokaler på t<strong>om</strong>ten s<strong>om</strong> föreningen ägde på<br />
Venezuela 540/44. Den gamla fastigheten på den adressen hade tjänat s<strong>om</strong> skola men utrymdes i<br />
samband med att klubben köpte marken 1945. En känd svensk arkitekt hade redan förberett<br />
skisser på hur det nya huset skulle se ut. Det var bara det att under tiden hade rivningsobjektet<br />
ockuperats, ett vanligt fen<strong>om</strong>en i stadsdelen San Telmo. Ingen visste hur länge det skulle dröja<br />
innan man fick igen<strong>om</strong> ett dekret <strong>om</strong> utrymning, rivningstillstånd <strong>och</strong> byggnadslov...<br />
Den 5 mars 1956 fick man nys <strong>om</strong> att en annan t<strong>om</strong>t i närheten fanns till försäljning. Runt hörnet<br />
från Centro Escandinavo låg markplätten, s<strong>om</strong> beskrevs s<strong>om</strong> “idealisk” i klubbens böcker: den<br />
var inte bebyggd, dimensionerna passade precis <strong>och</strong> läget var perfekt. Svenska Föreningen slog<br />
till <strong>och</strong> köpte lotten på Tacuarí 147 exakt en månad efter upptäckten gjorts. Lika snabbt handlade<br />
man efter byggnadslov hade utverkats från stadens myndigheter i februari 1957. Vid det laget<br />
hade redan en arkitekt valts -- schweizaren Edmundo Klein, s<strong>om</strong> hade ritat svenska kyrkan <strong>och</strong><br />
flera kolonimedlemmars bostäder -- <strong>och</strong> hans ritningar hade godkänts av byggnadsk<strong>om</strong>mittén.<br />
Fast några medlemmar protesterade att det var alltför riskabelt, fattade klubbens ordförande Otto<br />
Kottmeier det djärva beslutet att påbörja bygget meddetsamma -- utan att veta hur alla kostnader<br />
skulle täckas. Den svensk-argentinske byggnadsingenjören Kjell Henrichsen fick uppdraget att<br />
utföra projektet s<strong>om</strong> fortfarande kallades “Edificio Suecia” <strong>och</strong> en enkel invigningsceremoni för<br />
bygget utlystes till Svenska Flaggans Dag, den 6 juni 1957.<br />
Kort före ceremonin lade ambassaden fram förslaget att byggnaden skulle döpas “Casa de<br />
Suecia”, det vill säga “<strong>Sverigehuset</strong>” liks<strong>om</strong> <strong>dess</strong> motsvarigheter i andra länders huvudstäder (jfr<br />
“Maison de Suède” i Paris <strong>och</strong> “La Casa di Svezia” i R<strong>om</strong>). Grundstenen lades under högtidliga
<strong>Anna</strong> Dahlstein Utdrag, Kapitel VII<br />
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires<br />
for<strong>mer</strong> på den svenska nationaldagen. Några symboliska spadhandtag togs av ordförande<br />
Kottmeier, generalkonsuln Fritz Brander, ambassadören Herbert Ribbing <strong>och</strong> generalsekreteraren<br />
för Buenos Aires stadsmyndighet Dr. Jorge Barilari.<br />
Ostadig mark...<br />
Under byggets första skede stötte ingenjören Henrichsen på vissa svårigheter. Det upptäcktes att<br />
marken på Tacuarí 147 var porös <strong>och</strong> gen<strong>om</strong>borrad av sprickor <strong>och</strong> läckor. Ett dräneringsarbete<br />
fick utföras innan någon fast husgrund kunde läggas. Klubbens styrelse hade också gett sig in på<br />
ostadig mark på ett ekon<strong>om</strong>iskt plan: de hade dragit igång ett ambitiöst projekt s<strong>om</strong> de <strong>om</strong>öjligen<br />
kunde finansiera själva.<br />
Ett viktigt tillskott i byggnadsfonden hade k<strong>om</strong>mit i form av ett bidrag från Kungliga<br />
K<strong>om</strong><strong>mer</strong>skollegium men i juli 1957 skrev klubbstyrelsen till den statliga myndigheten med<br />
förfrågan <strong>om</strong> bidraget kunde utökas. Samtidigt inledde Otto Kottmeier en kampanj för att samla<br />
in pengar från klubbens medlemmar <strong>och</strong> framför allt de svenska företagen. Han <strong>och</strong> Fritz Brander<br />
gjorde var sin Sverigeresa för att “tigga” hos olika moderbolag <strong>och</strong> banker. Deras aktiva<br />
engagemang gav resultat: Kottmeier lyckades bland annat få många företag att donera material<br />
<strong>och</strong> generalkonsul Brander befann sig lägligt i Stockholm i slutet av 1959 för att förhandla det<br />
statliga lån på 200,000 kronor s<strong>om</strong> erbjöds istället för ett utökat bidrag.<br />
Slutet gott, allting gott -- på sin nationaldag 1961 kunde svenskarna med stolthet visa upp ett<br />
fullbordat Sverigehus <strong>och</strong> fira det med en galamiddag. Bottenplan <strong>och</strong> de fyra första våningarna<br />
reserverades åt företag -- Hillblads <strong>och</strong> Branders firmor hade redan flyttat in -- medan femte,<br />
sjätte <strong>och</strong> sjunde våningen upptogs av restaurang <strong>och</strong> klubblokaler. Inredningen i huset hade valts<br />
av en smakrådsk<strong>om</strong>mittée bestående av Gustavo Wahren, Märta Brander, Carina Ari, m.fl.<br />
Strömmen gick fem minuter före invigningsceremonin s<strong>om</strong> viktiga argentinska <strong>och</strong> svenska<br />
dignitärer skulle närvara vid. Problemet åtgärdades i sista minuten <strong>och</strong> festen kunde börja. “Det<br />
var fint s<strong>om</strong> ögat” minns en medlem s<strong>om</strong> deltog, “för både Johnsons fru <strong>och</strong> dotter var med”. Det<br />
hölls både tal <strong>och</strong> bal. Klubben har bevarat en smalfilm från den högtidliga invigningen.<br />
Svenska Föreningen hade fått sitt “Eget Hem”. En önskan hade gått i uppfyllelse -- en önskan<br />
s<strong>om</strong> hade hägrat sedan nästan sextio år tidigare, när klubben hade ställts på gatan <strong>och</strong> behövt sälja<br />
sina tillhörigheter på auktion...<br />
Nya grannar: ambassaden<br />
Ambassadör Håkan Granqvist trivdes inte på Corrientes. Det var hög tid att renovera de gamla<br />
ambassadlokalerna. Men det var inte bara det. Bullret <strong>och</strong> föroreningarna från gatan var ett<br />
ständigt problem. Corrientes korsar den 140 meter breda avenyn “9 de julio” vid “tandpetaren”<br />
(obelisken) <strong>och</strong> är en av Buenos Aires mest trafikerade gator. Lokalerna hade <strong>dess</strong>ut<strong>om</strong><br />
begränsningar s<strong>om</strong> förhindrade någon fantasifull <strong>om</strong>byggnad: ambassaden var en enda lång
korridor med kontor efter kontor s<strong>om</strong> låg på rad s<strong>om</strong> tågkupéer.<br />
Man sökte olika lösningar under året 1992-1993: Skulle man flytta in i det forna<br />
Sjömanshemmet? Till det fashionabla kontorsdistriktet vid hamnen Puerto Madero? Eller in i<br />
<strong>Sverigehuset</strong>? Arkitekterna Henrik Östman <strong>och</strong> Javier Hernán Rojo fick i uppdrag att beräkna<br />
kostnaderna av att A) renovera den gamla ambassaden B) bygga <strong>om</strong> Svenska Föreningens<br />
festsalar <strong>och</strong> bar på 6:e <strong>och</strong> 7:e våningen i <strong>Sverigehuset</strong>, s<strong>om</strong> ofta stod t<strong>om</strong>ma.<br />
Kostnaderna visade sig ligga på samma nivå men det fanns en viktig arkitektonisk skillnad<br />
mellan de två alternativen: Östman & Rojos skisser visade att de två övre våningarna i<br />
<strong>Sverigehuset</strong> hade mycket större möjligheter. I början rådde det en viss tvekan från de svenska<br />
myndigheternas håll <strong>om</strong> kvarteren runt Tacuarí 147 var de “rätta” för en ambassad. Men sedan<br />
ställde sig Bengt Krantz på Fastighetsverket positiv till projektet -- <strong>och</strong> ambassadens kansliråd<br />
Ylva Gabrielsson <strong>och</strong> Svenska Föreningens ordförande Lennart Berglund var redan övertygade<br />
medarbetare.<br />
“Sätt igång pojkar” sade myndigheterna i Stockholm till svensk-argentinaren Henrik Östman <strong>och</strong><br />
svensktalande Gustavo Helman på byggfirman Helman Estudio. Samarbetet med<br />
Utrikesdepartementets formella “hyresvärdar”, Fastighetsverket, sköttes per fax <strong>och</strong> inte en detalj<br />
lämnades åt slumpen: en gång tog arkitekterna i Buenos Aires emot ett fax s<strong>om</strong> mätte 17 meter!<br />
Resultatet blev lyckat: en representativ, rymlig ambassad med gott <strong>om</strong> skandinaviskt “blont” trä<br />
invigdes i oktober 1996. Den smarta planeringen <strong>och</strong> smakfulla inredningen <strong>om</strong>skrevs bl.a. i den<br />
svenska designtidsskriften “Form”. Argentinska arkitekter, å andra sidan, brukar fascineras mest<br />
av svenskarnas superpraktiska läggning: bland annat att ambassadören är beredd att använda<br />
samma faciliteter s<strong>om</strong> sina anställda!<br />
Huset <strong>och</strong> klubben har fått ett symboliskt “lyft” i <strong>och</strong> med att ambassaden har flyttat in.<br />
Tidsmässigt har händelsen inte “hunnit” bli historisk men i klubbens 200-årsskrift k<strong>om</strong><strong>mer</strong> man<br />
kanske att konstatera att <strong>Sverigehuset</strong> byggdes 1961 men fullbordades först 1996.<br />
Skål för klubbens traditioner!<br />
Någon detaljerad minnesskrift s<strong>om</strong> redogör för Svenska Föreningens traditioner <strong>och</strong> fester under<br />
de senaste femtio åren är inte lätt att sammanställa. Det finns inget skriftligt “bevis” -- <strong>och</strong> av<br />
någon mystisk anledning är det många s<strong>om</strong> har minnesluckor...<br />
På Svenska Föreningen skålar man gärna med varandra <strong>och</strong> sjunger både helan <strong>och</strong> halvan <strong>och</strong><br />
tersen. Man blir så mycket svenskare i utlandet <strong>och</strong> den ovanligt höga frekvensen med vilken det<br />
sjungs snapsvisor på klubben är bara ett bland flera sympt<strong>om</strong> av det. Acquaviten åker gärna fram<br />
oberoende av tillfället. Det kan vara frågan <strong>om</strong> den traditionsenliga månadslunchen,<br />
nationaldagen eller en Råbiffafton -- <strong>dess</strong>a tillfällen ungefär var sjätte vecka att utmana kroppens<br />
kolestorolbalans med högrött kött, äggula... <strong>och</strong> en nubbe.
<strong>Anna</strong> Dahlstein Utdrag, Kapitel VII<br />
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires<br />
Den kulinariska biten är minst lika viktig. Vid slutet av 1990-talet är det inte många svenskar i<br />
Argentina s<strong>om</strong> ägnar sig åt folkdans eller deklamationer av Gustaf Frödings dikter. Man bevarar<br />
“svenskheten” främst gen<strong>om</strong> språket <strong>och</strong> maten. De svenskättlingar i andra eller tredje<br />
generationen s<strong>om</strong> bara talar spanska kan i varje fall ord s<strong>om</strong> “pepparkaka” <strong>och</strong> “lutfisk”. På<br />
klubben dukas det fram ett julbord under hela december månad s<strong>om</strong> verkar ha klippts ur<br />
Bergman-filmen “Fanny <strong>och</strong> Alexander”. Ett grishuvud dekorerat med kristyr blickar ut över<br />
rödkålen, prinskorvarna <strong>och</strong> doppegrytan. Det är tur att <strong>Sverigehuset</strong> har luftkonditionering<br />
efters<strong>om</strong> det vid den tiden på året är s<strong>om</strong>mar på södra halvklotet <strong>och</strong> över trettio grader varmt...<br />
Festen s<strong>om</strong> många betraktar s<strong>om</strong> årets höjdpunkt på klubben är en orgie av både mat <strong>och</strong> dryck:<br />
kräftskivan. I Buenos Aires “invigs kräftsäsongen” i september när alla s<strong>om</strong> har varit på semester<br />
i Sverige har hunnit tillbaka. En argentinare s<strong>om</strong> deltar för första gången glöm<strong>mer</strong> aldrig den<br />
exotiska upplevelsen att se sina seriösa svenska affärsbekanta klä ut sig i färgglada partyhattar<br />
<strong>och</strong> haklappar, ljudligt suga i sig skaldjur <strong>och</strong> överge alla tecken på skandinavisk blyghet för att<br />
brista ut i sång. Blir han istället “initierad” vid Mids<strong>om</strong>mar får han se Volvo-chefen <strong>och</strong> Alfa<br />
Laval-chefen hoppa <strong>om</strong>kring s<strong>om</strong> “små grodor” runt en bl<strong>om</strong>sterprydd fertilitetssymbol mitt i<br />
vintern på Tacuarí 147.<br />
Under årens lopp har klubben inte bara firat <strong>dess</strong>a typiska nationella högtider utan även skapat<br />
sina egna traditioner. Den s<strong>om</strong> förenat alla medlemmar har varit månadslunchen. Men desto<br />
vanligare har det varit för mindre kamratkretsar att bilda särskilda “undergrupper”. Olof Arndt<br />
(“Kapten”), Rolf Schröder, Gustavo Wahren <strong>och</strong> Lauritz Winsnes har avslöjat vad några av dem<br />
gick ut på...<br />
Schröder: Den s<strong>om</strong> var äldst <strong>och</strong> mest känd hette “Stora Pojkarna” <strong>och</strong> en s<strong>om</strong> var liten <strong>och</strong> mycket exklusiv <strong>och</strong> fin<br />
hette “Tisdagsklubben.”<br />
Wahren: Tisdagsklubben, ja. Vi var sex stycken: Oskar Kraepelien (Stora Kopparbergschefen), Ernesto Elfgren<br />
(Johnsonchefen), Rune Jeppsson (från Elof Hansson), Bengt Carlmarker (Ekman & Co.), Rolf Schröder <strong>och</strong> jag. Vi<br />
träffades <strong>och</strong> åt lunch, eller rättare sagt, drack lunch. Sedan var det inte alltid att man lyckades ta sig tillbaka till<br />
kontoret. Men på den tiden (60- <strong>och</strong> 70-talet) var det en annan arbetsrytm s<strong>om</strong> rådde...<br />
“Kapten”: En annan grupp hette “1906 års män”. Konstigt nog fanns det nästan ett dussintal herrar s<strong>om</strong> var födda<br />
det året. Nu är det bara en kvar -- Lauritz Winsnes. Gruppen bildades redan på fyrtiotalet. De träffades varje år <strong>och</strong> åt<br />
middag <strong>och</strong> firade allas födelsedagar på en gång. Detta pågick till sextio- eller sjuttiotalet.<br />
Winsnes: “1906 års män”? Du menar “Sexklubben”?! Vi var elva från början <strong>och</strong> höll mycket eleganta luncher en<br />
gång i månaden, ibland på Jockeyklubben. Det var t.ex. Rune Petterson, Oskar Kraepelien, Lars Östman, Harry<br />
Wickström <strong>och</strong> ambassadören Östen Lundborg.<br />
“Kapten”: Kungliga Råbiffklubben var en grupp herrar s<strong>om</strong> träffades en gång i månaden <strong>och</strong> åt råbiff <strong>och</strong> spelade<br />
Dudo (ett tärningsspel s<strong>om</strong> går ut på att visa eller dölja vad man har kastat, gissa vad de andra har kastat, bluffa sig<br />
fram, o.s.v.). Exakt mitt på dagen, klockan tolv -- alla s<strong>om</strong> k<strong>om</strong> fem över tolv fick straffpoäng -- <strong>och</strong> det pågick<br />
fram till klockan fyra på eftermiddagen. Sedan gick man direkt hem, naturligtvis -- på den tiden var det en “clarito”<br />
(Dry Martini) per spel s<strong>om</strong> gällde <strong>och</strong> den s<strong>om</strong> förlorade betalade för alla de andra. Det drogs in sedan, <strong>och</strong> vi gjorde<br />
poäng istället, <strong>och</strong> alla fick dricka hur mycket de ville -- lite <strong>mer</strong> civiliserat, alltså. Det fick inte vara fler än tolv<br />
personer s<strong>om</strong> spelade så var det någon s<strong>om</strong> avled eller avvek, så valdes en ny medlem under stora ceremoniella<br />
for<strong>mer</strong>. Han bjöds mycket högtidligt <strong>och</strong> vi betalade hans lunch, <strong>och</strong> sedan nästa gång han k<strong>om</strong> s<strong>om</strong> medlem så fick
han betala för alla vi andra... Detta var chockerande för en del. Det fordrade en viss humor för att vara med. Men de<br />
där medlemmarna, de dog ut de med.<br />
Sjuttiofemårsfesten<br />
Rolf Schröder satt i spetsen för Svenska Föreningen i 24 år -- en rekordsträcka i klubbens historia. Han blev invald i<br />
styrelsen 1950 s<strong>om</strong> “klubbmästare” (honorär intendent, partyfixare m.m.). Sexton år senare blev han ordförande<br />
men fortsatte att intressera sig för festernas detaljplanering, särskilt menyerna. Sjuttiofemårsjubiléet markerades till<br />
skillnad från 100-, 50- <strong>och</strong> 25-årsjubiléerna inte med någon minnesskrift men däremot firades det med glans:<br />
“Det var en stor galamiddag med ungefär 160 personer precis på dagen den 29:e oktober 1973. Det tråkiga var att<br />
jag höll ett långt tal <strong>om</strong> klubben, s<strong>om</strong> började 1898 <strong>och</strong> gick framåt, men jag skrev aldrig ner det. Det roliga var att<br />
vi firade i gammaldags stil: vi hade två härolder -- typiska långa ljushåriga svenska killar s<strong>om</strong> stod utklädda <strong>och</strong><br />
stötte med stavar i golvet. Och det gjordes därför att talet var ganska långt. Om man bara talar <strong>om</strong> den historiska<br />
utvecklingen av en klubb i tre kvart så är det ju risk för att folk s<strong>om</strong>nar.<br />
“Det har aldrig gått ur mig att jag har varit klubbmästare; jag tycker <strong>om</strong> <strong>och</strong> kan laga mat. Så menyn, det var en<br />
sparrissoppa, <strong>och</strong> sedan var det ripa (men gjorda på rapphöns, för ripa har vi inte här) s<strong>om</strong> jag lärde kocken att<br />
tillaga efter att ha experimenterat hemma själv först. Till efterrätt, Glace au Four -- det var den enkla middagen, det.<br />
Sedan blev det dans med orkester.”<br />
Sett från bardisken<br />
Svenska Föreningens bartender, Juan Carlos Rivero (“Carlos”), har hört <strong>och</strong> sett mycket under sina 37 år med<br />
svenskarna. Han anställdes av klubben s<strong>om</strong> kypare 1961 <strong>och</strong> minns att hissarna i det nya <strong>Sverigehuset</strong> fungerade<br />
ganska sporadiskt den första tiden: det blev mycket springande i trapporna för att bära upp hundratals kilo potatis<br />
till femte våningens restaurangkök. Hans äldre arbetskamrat från Strangers Club, Rodolfo Sequeira, anställdes s<strong>om</strong><br />
bartender men så småning<strong>om</strong> skolades även Carlos in i det yrket. De fick uppleva en storhetstid då <strong>om</strong>kring 50<br />
personer <strong>om</strong> dagen besökte baren, vissa affärsluncher höll på fram till klockan 18 <strong>och</strong> man inte fick bestiga<br />
restaurangen utan slips <strong>och</strong> kavaj: i baren förvarades tre extra slipsar s<strong>om</strong> lånades ut till medlemmar i knipa. Det<br />
var också barmännens uppgift att i taxi frakta hem de herrar s<strong>om</strong> drabbades av “yrsel”.<br />
Men Carlos är noga med att betona att han har trivts med sitt arbete -- att de flesta ambassadörer <strong>och</strong><br />
företagschefer han har serverat gen<strong>om</strong> åren har varit hyggliga prickar <strong>och</strong> att det var kul att få träffa bl.a. det<br />
svenska VM-laget i fotboll 1978 <strong>och</strong> tidigare de kvinnliga rallyförarna samt popgruppen Con’s C<strong>om</strong>bo (jfr<br />
porträtten). Med en gammaldags butlers diskretion undviker Carlos att skvallra <strong>om</strong> folk men han avslöjar att<br />
herrarna s<strong>om</strong> fick för sig att anordna en “kokkurs” i klubbens kök på 1960-talet avverkade ett misstänkssamt högt<br />
antal flaskor vin. Vidare att da<strong>mer</strong>na inte dröjde med att göra uppror mot regeln att bara män fick beträda baren.<br />
“Gränsen” utgjordes av en bl<strong>om</strong>sterlåda <strong>och</strong> en skärm. En dag var det någon lustigkurre s<strong>om</strong> hängde upp en<br />
teckning av en gylfknapp med texten “For Gentlemen Only” för att markera sitt territorium ännu tydligare.<br />
Da<strong>mer</strong>na lyckades få igen<strong>om</strong> en ändring när de hotade med att sluta betala sina avgifter s<strong>om</strong> (passiva) medlemmar.<br />
(jfr stycket “En speciell undergrupp”...).<br />
Carlos ber att få gratulera klubben på 100-årsdagen -- <strong>och</strong> klubben gratulerar hon<strong>om</strong> tillbaka för nästan fyra<br />
årtiondens högklassig <strong>och</strong> lojal tjänstgöring.<br />
1898-1901 Nils Odahl<br />
Svenska Föreningens Ordförande Under 100 År
<strong>Anna</strong> Dahlstein Utdrag, Kapitel VII<br />
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires<br />
1900-1901 Harald Mörtstedt<br />
1901-1902 Carl August Kihlberg<br />
1902-1903 August Dahlberg / Georg Broström (supl.)<br />
1903-1905 August Dahlberg<br />
1905-1906 Gustaf Wilhelm Goldkuhl<br />
1906-1909 August Orstadius<br />
1909-1911 Hil<strong>mer</strong> Dahlgren<br />
1911-1913 Anders Gustaf Elowson<br />
1913-1914 Abel Nordström<br />
1914-1916 Hil<strong>mer</strong> Dahlgren<br />
1916-1921 Gustaf Wilhelm Goldkuhl<br />
1921-1923 Curt Schenström<br />
1923-1924 Gustaf Wilhelm Goldkuhl<br />
1924-1926 Curt Schenström<br />
1926-1927 Fritz Brander<br />
1927-1930 Curt Schenström<br />
1930-1932 Gustaf Wilhelm Goldkuhl<br />
1932-1933 Curt Schenström<br />
1933-1934 Hadar Hol<strong>mer</strong><br />
1934-1935 Curt Schenström<br />
1935-1937 Fritz Brander<br />
1937-1940 Ernesto Ohlsson<br />
1940-1945 Curt Schenström<br />
1945-1946 Carl C:son Lindberg<br />
1946-1947 Stellan Goldkuhl<br />
1947-1948 Stig Näs<br />
1948-1955 Curt Schenström<br />
1955-1961 Otto Kottmeier<br />
1961-1964 Lars Östman<br />
1964-1966 Ernesto Hilding Ohlsson<br />
1966-1990 Rolf Schröder<br />
1990-1996 Lennart Berglund<br />
1996- Olof Arndt<br />
En speciell “undergrupp”: da<strong>mer</strong>na<br />
Det har framgått -- underförstått -- att Svenska Föreningen bildades s<strong>om</strong> herrklubb 1898 <strong>och</strong><br />
sedan förblev det rätt länge. Vad s<strong>om</strong> är fascinerande att konstatera är just hur länge. I<br />
minnesskriften från 1923 hette det att “Föreningen har konsekvent hållit kvinnan borta från<br />
valurnor <strong>och</strong> administrationsbekym<strong>mer</strong>. Endast när det gällt fester har det kvinnliga elementet i<br />
de flesta fall lämnats tillfälle att förljuva mannens trägna föreningsarbete, <strong>och</strong> med sin närvaro<br />
förhöja festens glans”. Samma text beskriver klubblokalerna på Victoria 673 med att måla en<br />
kontrast mellan “Det allvarliga sekretariatet <strong>och</strong> biblioteket, den något gladare (<strong>och</strong> naturligtvis<br />
spegelprydda) damsalongen, biljardrummet <strong>och</strong> baren.”<br />
På den tiden skulle da<strong>mer</strong> glänsa <strong>och</strong> spegla sig men inte “bekymra” sig över att behöva delta i<br />
några allvarliga beslut i föreningslivet. Den lasten befriades de ifrån även när de nästan fyrtio år<br />
senare tilläts bli s.k. “passiva” medlemmar utan rösträtt. De var välk<strong>om</strong>na vid fester <strong>och</strong> fick lov<br />
att använda klubblokalerna för sina damföreningsmöten -- men vid lunchtid d<strong>om</strong>inerades<br />
restaurangen av kosty<strong>mer</strong> <strong>och</strong> slipsar. Och egentligen var det inte många i svenska kolonin s<strong>om</strong>
ifrågasatte denna status quo (med ett undantag -- jfr “Sett från bardisken”). I Sverige inleddes en<br />
mångårig debatt <strong>om</strong> kvinnors inträde på arbetsmarknaden <strong>och</strong> tillgång till formella <strong>och</strong> informella<br />
kontaktnät. I svenska kolonin i Buenos Aires k<strong>om</strong>menterades ämnet kanske vid någon<br />
trädgårdsfest -- elller kanske inte.<br />
Det var oundvikligt att en “kulturkrock” skulle ske förr eller senare mellan sjuttiotalsfeminismens<br />
Sverige <strong>och</strong> de konservativa utlandssvenskarna vid <strong>dess</strong> antipod. Krocken ägde rum i oktober<br />
1974. Svenska staten hade haft en representant med i klubbens styrelse sedan <strong>Sverigehuset</strong> hade<br />
byggts med hjälp av 800,000 skattekronor. Den representanten hade alltid varit ambassadens<br />
kanslist. Men så hette kanslisten plötsligt inte Christer Nilsson utan Lillemor Karlsson.<br />
Ambassadören Sven Hedin skickade ett telegram till UD i Stockholm s<strong>om</strong> meddelade att han<br />
hade fått det bekräftat av Svenska Föreningen att klubbens stadgor förhindrade kvinnor från att<br />
bli medlemmar i styrelsen. Hedin föreslog istället att ambassadens andreman Hans Linton borde<br />
bli statens <strong>om</strong>bud.<br />
Men då bröt stormen ut på UD <strong>och</strong> i svensk massmedia. Klubben hamnade för första gången i sin<br />
historia på Dagens Nyheters förstasida medan Svenska Dagbladets rubrik löd “UD läxar upp<br />
svenskar i Argentina”. Klubben fick brått<strong>om</strong> att utföra en stadgeändring s<strong>om</strong> sades ha “varit på<br />
väg” men inte “hunnits med” tidigare. Efters<strong>om</strong> det formella förslaget <strong>om</strong> ändring kunde läggas<br />
fram först vid nästa årsmöte <strong>och</strong> det enligt argentinsk lag måste gå två årsmöten före en ny stadga<br />
kunde antas var det först vid generalförsamlingen i oktober 1977 s<strong>om</strong> da<strong>mer</strong> fick inträde i<br />
klubben s<strong>om</strong> fullvärdiga medlemmar. Samtidigt röstades Daisy Mellberg in s<strong>om</strong> andra<br />
viceordförande <strong>och</strong> Britt Carlmarker s<strong>om</strong> suppleant.<br />
Över tjugo år senare har antalet kvinnor i styrelsen dramatiskt utökats från två till tre... Ändå<br />
råder det ingen tvivlan <strong>om</strong> att en attitydförändring har skett: tjejer är välk<strong>om</strong>na på klubben <strong>och</strong><br />
skandalen s<strong>om</strong> inträffade 1974 verkar vid det här laget mest exotisk eller pittoresk.<br />
Kolonins primadonna<br />
När Carina Ari anlände i Argentina på 1940-talet s<strong>om</strong> nygift med “likörkungen” Jan Moltzer var<br />
hon redan en hyllad balettdansös <strong>och</strong> koreograf med en lång karriär i Europa bak<strong>om</strong> sig. Men i<br />
Buenos Aires blev hon känd på flera andra sätt -- s<strong>om</strong> skulptris, festvärdinna, filantrop <strong>och</strong><br />
framför allt en oerhört färgstark personlighet.<br />
I Sverige minns folk Carina Ari s<strong>om</strong> en danskonstens pionjär s<strong>om</strong> deltog i Svenska Baletten i<br />
Paris <strong>och</strong> s<strong>om</strong> den s<strong>om</strong> stiftade ett balettstipendium i Stockholm. Men många svenskar i Buenos<br />
Aires minns henne för en helt annan dans: när hon s<strong>om</strong> sjuttioåring <strong>och</strong> iförd leopardmönstrad<br />
dräkt dansade hambo med sångaren i svenska popgruppen Con’s C<strong>om</strong>bo på en av sina populära<br />
champagneluncher 1967.<br />
Den excentriska miljonärshustrun Carina var både “insider” <strong>och</strong> “outsider” i svenska kolonin.<br />
Alla ville bli bjudna till hennes storslagna fester på residenset “La Monona” (“la Casa Sueca”) i<br />
San Isidro. Social status hade hon både gen<strong>om</strong> att vara gift med en av ägarna av den anrika
<strong>Anna</strong> Dahlstein Utdrag, Kapitel VII<br />
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires<br />
holländska likörfirman Bols <strong>och</strong> därför att hon själv hade varit internationell stjärna. Men det<br />
fanns också dem s<strong>om</strong> log i mjugg åt hennes egenheter: hennes oändliga kärlek för katter, hennes<br />
jättesamling t<strong>om</strong>tar <strong>och</strong> troll <strong>och</strong> hennes ibland dramatiska framtoning.<br />
Efter en lovande debut på Operan i Stockholm dansade Carina i början av 1920-talet i Svenska<br />
Baletten i Paris. Därefter gick hon sin egen väg <strong>och</strong> gjorde en lysande karriär s<strong>om</strong> koreograf.<br />
Dansandet fick hon lägga av med sedan hon drabbats av ledgångsreumatism. Det var just på<br />
kurorten Aix-les-Bains s<strong>om</strong> hon 1938 träffade sin holländske “prins” s<strong>om</strong> nyligen hade bosatt sig<br />
i Buenos Aires.<br />
De första åren i Argentina ägnade sig Carina främst åt att skulptera, en talang hon hade upptäckt<br />
tidigare men aldrig hade haft mycket tid att utveckla. Till hennes verk hör en byst av Dag<br />
Hammarskjöld s<strong>om</strong> finns uppställd i närheten av Förenta Nationernas huvudkvarter i New York<br />
<strong>och</strong> en staty av Den Heliga Birgitta s<strong>om</strong> står vid det svenska helgonets födelseplats.<br />
Efter sin makes död 1967 blev Carina <strong>mer</strong> utåtriktad. Hon umgicks mycket i argentinska<br />
societetskretsar <strong>och</strong> i svenska kolonin där hon fick många goda vänner. Inför sina egna fester lade<br />
hon ned hela sin konstnärssjäl i att k<strong>om</strong>ma på originella teman <strong>och</strong> dekorationer. En av de mest<br />
säregna tilställningarna var artonårskalaset hon ordnade för sin katt Pousse-Pousse. De inbjudna<br />
satt runt ett U-format bord. Herrarna hade blivit <strong>om</strong>bedda att bära smoking med någon<br />
skinnaccessoar för att hedra siamesen s<strong>om</strong> presidierade vid bordet på en tronstol. Flera gäster höll<br />
tal i kattens ära. Ambassadör Östen Lundborg hade blivit inbjuden men fått förhinder -- <strong>och</strong> han<br />
erkände senare att det var den enda gången han var glad över att ha missat en tillställning hos<br />
Carina.<br />
S<strong>om</strong> ett annat smakprov på Carinas fester kan man nämna hennes sjuttionde födelsedag den 14<br />
april 1967. För aftonen hade hon hyrt ett tält fodrat med siden <strong>och</strong> belyst med kristallkronor. När<br />
gästerna k<strong>om</strong>mit gjorde Carina entré klädd i vitt med en röd cape <strong>och</strong> katten Pousse-Pousse på<br />
axeln. Hon gick runt <strong>och</strong> hälsade på var <strong>och</strong> en av gästerna s<strong>om</strong> stod ordnade i led.<br />
Carina hade en passion för vackra smycken <strong>och</strong> föremål <strong>och</strong> hon älskade att klä upp sig <strong>och</strong> spela<br />
diva. Men det gjorde hon med en hög dos självironi. De s<strong>om</strong> kände henne väl försäkrar att hon<br />
förblev en snäll <strong>och</strong> ödmjuk person livet igen<strong>om</strong> -- <strong>och</strong> hennes generositet tog klara uttryck i<br />
frikostiga donationer till Svenska Föreningen, kyrkan, Hjälpföreningen <strong>och</strong> en rad muséer <strong>och</strong><br />
kulturella institutioner. Hennes liv hade nämligen inte alltid varit en dans på rosor. Karina<br />
Jansson, s<strong>om</strong> hon ursprungligen hette, hade vuxit upp i en fattig familj i Gamla Stan i Stockholm<br />
<strong>och</strong> sålt bl<strong>om</strong>buketter på gatan efter skolan.<br />
Miljonärsänkan s<strong>om</strong> tyckte <strong>om</strong> att smutta på ett glas rosa champagne till frukost glömde aldrig<br />
sin bakgrund <strong>och</strong> det hårda arbete s<strong>om</strong> hade krävts för att lyckas s<strong>om</strong> balettdansös. När hon avled<br />
på julafton 1970 hade hon grundat både en stiftelse för att stödja utbildning <strong>och</strong> forskning in<strong>om</strong><br />
danskonsten i Sverige <strong>och</strong> en minnesfond s<strong>om</strong> än idag delar ut flera stipendier <strong>om</strong> året till unga<br />
dansare. Svenska Föreningen i Buenos Aires döpte en salong i hennes minne. “Sala Carina”<br />
försvann i <strong>och</strong> med sjätte våningens <strong>om</strong>byggnad till ambassad 1996 men legenden Carina levde<br />
vidare.
Och när hon har levat uti hundrade år...<br />
Svenska Föreningen kan blicka tillbaka över hundra år av tradition men också anpassning <strong>och</strong><br />
nyskapande. Klubben har förändrats därför att svenska kolonin har ändrat karaktär över åren. Den<br />
har gått från att ha varit en helskandinavisk herrklubb till en argentinsk-svensk förening s<strong>om</strong> även<br />
välk<strong>om</strong>nar kvinnor. Den ligger lika centralt s<strong>om</strong> tidigare men många företag har flyttat från norra<br />
San Telmo till andra stadsdelar eller ut till förorterna. Likaså bor större delen av klubbens<br />
medlemmar några kvarter från “Libban” nuförtiden (jfr gloslistan nedan).<br />
Föreningen spelar inte samma roll för svensk sammanslutning s<strong>om</strong> den gjorde förr i tiden. Färre<br />
svenskar skickas ut<strong>om</strong>lands av företagen <strong>och</strong> då på kortare kontrakt. Känner man hemlängtan går<br />
det att resa till Sverige på sexton timmar istället för att s<strong>om</strong> tidigare tillbringa tre veckor <strong>om</strong>bord<br />
en Johnsonbåt. De s<strong>om</strong> har råd åker hem på semester minst en gång <strong>om</strong> året <strong>och</strong> inte vart femte<br />
år, vilket var normen före flygets dagar. Har man Internet hemma kan man läsa svenska<br />
dagstidningar <strong>och</strong> “chatta” (s<strong>om</strong> det heter på nysvenska) med en gotlänning, en same <strong>och</strong> en<br />
Stockholmare på samma gång i cyberrymden istället för att uppsöka landsmän på Tacuarí 147.<br />
Klubbens grundare, tandläkaren Nils Odahl, skulle sätta munvattnet i halsen <strong>om</strong> han fick träffa de<br />
unga svenskar s<strong>om</strong> reser, studerar eller arbetar i Argentina vid detta sekelskifte. De är nämligen i<br />
allmänhet <strong>mer</strong> intresserade av att träffa argentinare <strong>och</strong> lära sig dricka maté än de är av att<br />
dagligen hylla sitt fädernesland -- <strong>och</strong> det var Odahl s<strong>om</strong> 1898 hade ett <strong>och</strong> annat att säga <strong>om</strong><br />
svenskar med “pseudo-kosmopolitiska tendenser”. Nuförtiden betraktas förstås en nyfikenhet för<br />
andra kulturer s<strong>om</strong> någonting ganska hälsosamt <strong>och</strong> naturligt snarare än “pseudokosmopolitiskt”.<br />
Man behöver inte vara doktorand i social antropologi för att konstatera att <strong>dess</strong>a nya vanor <strong>och</strong><br />
förhållanden inte befrämjar svensk sammanhållning i Argentina. Och ändå sökte sig fler nya<br />
medlemmar till klubben 1997-98 än på många år. Tydligen har en svensk förening en viktig<br />
funktion för dem. Det k<strong>om</strong><strong>mer</strong> den att fortsätta att ha så länge utlandssvenskar känner<br />
abstinensbesvär för dillkokt potatis, så länge svenskättlingar vill påminnas <strong>om</strong> sin bakgrund <strong>och</strong><br />
så länge det finns argentinska Sverige-vänner s<strong>om</strong> roas av att skåla med skrålande Vikingar.<br />
Vi s<strong>om</strong> bor några kvarter från “Libban”<br />
För några år sedan skrev Basil Th<strong>om</strong>son en mycket uppskattad spalt i tidningen Buenos Aires<br />
Herald under rubriken “Ramón Writes”. Ramón var en fiktiv figur s<strong>om</strong> uttryckte sig på en<br />
överdriven version av “spanglish”, det speciella blandspråk s<strong>om</strong> talas av många angloargentinare.<br />
“Svensko-argentinare” har inte hittat på någon egentlig motpart men visst märks det<br />
<strong>om</strong> man har bott här i fyrtio år eller rentav aldrig bott i Sverige.<br />
De <strong>mer</strong> principfasta bland “veteranerna” i kolonin undviker blandspråk <strong>och</strong> finner en viss stolthet<br />
i att de har kunnat hålla svenskan “ren”, t.o.m. från interjektioner s<strong>om</strong> “Claro”, “Bueno,” <strong>och</strong><br />
“¿no?” s<strong>om</strong> k<strong>om</strong><strong>mer</strong> ganska aut<strong>om</strong>atiskt. Men när de besöker Sverige får de utstå yngre
<strong>Anna</strong> Dahlstein Utdrag, Kapitel VII<br />
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires<br />
släktingars förtjusning över att de talar “gammalsvenska”. Deras ordförråd är intakt -- så intakt att<br />
det verkar ha stannat upp i tiden. (T.ex. “Goddag”, “Jag for till...” <strong>och</strong> “vi är bundis”.)<br />
Desto vanligare är det att låta sig “contagieras” av spanskan. Särskilt mellan syskon i<br />
utlandssvenska familjer består vardagssnacket av någon blandning av deras modersmål <strong>och</strong><br />
lunfardo (Buenos Aires argot) -- <strong>och</strong> även engelska, <strong>om</strong> de går på Lincoln (den a<strong>mer</strong>ikanskainternationella<br />
skolan) eller St.-Någonting (någon av de brittisk-argentinska skolorna). Ett typiskt<br />
uttalande kan låta så här: “Du, vi rollerblejdar härifrån, för jag bankar mig inte alla <strong>dess</strong>a<br />
fashionable <strong>och</strong> sportiga chetitos”. För några år sedan var det två systrar i en ABB-familj s<strong>om</strong><br />
fann en speciell glädje i att då <strong>och</strong> då tala uteslutande lunfardo -- men med en utstuderat stark<br />
(<strong>och</strong> tillgjord) skånsk brytning.<br />
Även vuxna “slarvar” ibland. På Handelskammaren i <strong>Sverigehuset</strong> hördes för inte länge sedan<br />
repliken: “de negocierade ett nytt avtal angående presupueston” -- <strong>och</strong> det var ingen s<strong>om</strong> rörde en<br />
min. Det berättas också att en svensk familjefar hade tröttnat på det lingvistiska kaoset s<strong>om</strong> rådde<br />
vid middagsbordet <strong>och</strong> sade bestämt till sin hustru: “Nu får det vara slut på det här. Antingen ska<br />
våra barn tala svenska eller spanska. De får välja språk. Men någon mezcla vill jag inte vara med<br />
<strong>om</strong>!”<br />
Oroliga föräldrar i Buenos Aires tvingar sina barn att gå på svenskundervisning i Skolföreningens<br />
regi <strong>och</strong> det gör de rätt i. De tills nyligen statligt subventionerade språklektionerna har varit<br />
barnens enda chans att få någon rätsida på sin grammatik efters<strong>om</strong> det aldrig har funnits en<br />
svensk skola i huvudstaden. Däremot drevs en liten svensk skola på 1970-talet för familjerna vid<br />
Scania-fabriken i Tucumán.<br />
Förut<strong>om</strong> lektioner brukar två andra <strong>om</strong>prövade metoder för att upprätthålla modersmålet nämnas:<br />
konfirmationsundervisning (för förr i tiden fanns det en svensk präst) -- <strong>och</strong> att prenu<strong>mer</strong>a på<br />
Kalle Anka...<br />
En kort svensk-argentinsk ordlista<br />
Inga av de följande uttrycken är påhittade, d.v.s. de förek<strong>om</strong><strong>mer</strong> eller har förek<strong>om</strong>mit naturligt. En del är misstag,<br />
andra är avsiktliga påhitt.<br />
“Libban”: Avenida Libertador, en av huvudvägarna s<strong>om</strong> binder ihop de norra pileta-förorterna (pileta = pool)<br />
“Tandpetaren”: Obelisken s<strong>om</strong> står mitt i Buenos Aires<br />
“Ute på campen”: ute på landet (el campo = landsbygden)<br />
“Jag har känt dem förut”: jag har träffat dem förut (conocer = både träffa <strong>och</strong> känna)<br />
“Kliat kött”: köttfärs (carne picada, picar = både klia <strong>och</strong> hacka)<br />
“Enchufera sladden!”: koppla sladden (enchufar = koppla)<br />
“Pasáme un apelsino”: räck mig en apelsin<br />
“Korvo varmo”: (gissa)